HMK - Höjddata, 2012 års arbetsdokument - Lantmäteriet

HMK 

– en handbok i mät- och kartfrågor 

Höjddata 

2012 års arbetsdokument

Innehållsförteckning 

1 Höjddata ............................................................. 5 

1.1 Om höjddata ........................................................................... 5 

1.2 Vektordata ............................................................................... 5 

1.2.1 Punktmoln ............................................................................... 5 

1.2.2 Punkthöjder ............................................................................ 6 

1.2.3 Brytlinjer .................................................................................. 7 

1.2.4 Höjdkurvor ............................................................................. 8 

1.3 TIN ......................................................................................... 10 

1.4 Raster ..................................................................................... 11 

1.4.1 Upplösning och interpolering ............................................ 13 

1.4.2 Att tänka på kring rasterdata ............................................. 14 

2 Höjdmodeller ..................................................... 15 

2.1 Markmodell .......................................................................... 15 

2.2 Ytmodell ................................................................................ 16 

2.3 Andra höjdmodeller ............................................................ 16 

2.3.1 Modell för ortorektifiering .................................................. 16 

2.3.2 Objekthöjdsmodell ............................................................... 17 

2.3.3 Differensmodell .................................................................... 17 

3 Insamlingstekniker ........................................... 19 

3.1 Luftburen laserskanning ..................................................... 19 

3.2 Luftburen fotografering ...................................................... 19 

3.3 Fordonsburen insamling ..................................................... 19 

3.4 Geodetisk mätning ............................................................... 19 

3.5 Luftburen radar .................................................................... 20 

3.6 Digitalisering ........................................................................ 20 

4 Ajourhållning ..................................................... 21 

5 Kvalitetskontroll ................................................ 22 

6 Produkter .......................................................... 23 

6.1 Terränganalys ....................................................................... 23 

6.2 Övriga produkter ................................................................. 23 

7 Visualisering...................................................... 25 

8 Lagring .............................................................. 26 

Arbetsdokument, december 2012 2 (29)

8.1 Filformat ................................................................................ 26 

8.1.1 Vektordata ............................................................................. 26 

8.1.2 TIN ......................................................................................... 26 

8.1.3 Raster ..................................................................................... 27 

8.2 Datakomprimering .............................................................. 27 

8.3 Geografisk uppdelning ....................................................... 27 

9 Metadata ........................................................... 29 


1 Höjddata 

Detta dokument behandlar i första hand höjddata som antingen 

utgör grunden för framställning av en höjdmodell, eller som är en 

produkt baserad på en höjdmodell. Kapitlet behandlar inte djupdata 

eller modeller över bottenytan. 

1.1 Om höjddata 

Med höjddata avses här alla typer av geodata med uppgifter om 

topografiska höjdförhållanden. Ofta är det markytans höjdförhållanden 

som är av intresse, men även höjden på olika objekt ovanpå 

markytan är en vanlig typ av höjddata. 

1.2 Vektordata 

Med vektordata avses här punkter, linjer och polygoner med känd 

position både i plan och i höjd. Höjdvärden kan antingen lagras 

som tredimensionella koordinater på geometrierna, eller som attribut 

till geometrier med endast plana koordinater. Det senare kan 

vara lämpligt för exempelvis höjdkurvor, som har samma höjd i 

varje brytpunkt. 

1.2.1 Punktmoln 

Ett punktmoln är en relativt oordnad datamängd som ofta består av 

miljontals 3D-positioner. På grund av den stora datamängden behövs 

en effektiv indexering för att få god prestanda vid bearbetning 

av ett punktmoln. För många tillämpningar behöver punkterna 

också klassas, vilket innebär att de förses med ett attribut som talar 

om vilken typ av objekt som har träffats. 

Ett punktmoln insamlat med flygburna sensorer har vanligen en 

relativt homogen täthet inledningsvis. För att minska datamängden 

är det därför ofta lämpligt att glesa ut den så att endast så kallade 

”nyckelpunkter” (model key-points) återstår. 


Figur 1. Klassificerat punktmoln från luftburen laserskanning. 

Detta innebär att punkter på naturliga brytlinjer som t.ex. släntkrön 

bevaras, medan punkter på släta ytor såsom vägbanor glesas ut. 

Nyckelpunkterna motsvarar alltså de punkter som man vid geodetisk 

mätning hade valt ut som representativa för ytan. Övriga punkter 

bör dock bevaras, antingen som en fristående datamängd eller 

som en annan klass. 

1.2.2 Punkthöjder 

Punkthöjder används främst för kartografisk representation av 

höjdförhållanden och består av en mindre mängd utvalda punkter 

på platser av speciellt intresse. Punkterna placeras exempelvis på 

höjder och i sänkor, längs vägmitt, eller på specifika objekt ovan 

markytan. Dessa punkter kan användas till exempel för uppskattning 

av lämplig golvhöjd vid nybyggnation. 

När man tar fram en punkthöjd från ett punktmoln kan man antingen 

välja ut ett faktiskt höjdvärde nära den önskade positionen, 

som då förflyttas, eller interpolera fram ett nytt höjdvärde. Att använda 

faktiska höjder ger normalt en lägre lägesosäkerhet, men att 

interpolera fram nya höjder kan minska genomslaget för eventuella 

grova fel. 

Punkthöjder är ett bra komplement till höjdkurvor, och ett yttäckande 

system av punkthöjder kan också vara ett sätt att indirekt 

redovisa kurvors höjd. Ett tätare system kan även användas för nybyggnadskartor 

och andra kartprodukter som kräver mer detaljerad 

höjdredovisning än vad höjdkurvor kan ge. Textsättning av 

punkthöjder är vanligtvis enklare än för höjdkurvor. 


Arbetsdokument, december 2012 7 (29) 

18.0 

18.1 

14.4 

17.5 

8 

Figur 2. Kommunal primärkarta med punkthöjder både nära vägmitt och ute i 

terrängen. 

1.2.3 Brytlinjer 

Information 

15.0 

16.5 

7A 

7B 

Brytlinjer ger en mer verklighetstrogen höjdmodell. Om de behövs 

eller ej beror på vilka krav som ställs på att skarpa kanter 

troget återges i modellen. 

Naturliga ytor, t.ex. markytan, är generellt sett släta. De har ofta en 

viss textur eller ojämnhet, men skarpa kanter är ovanliga och ofta 

skapade av människan. För att återge skarpa kanter i ett punktmoln 

behövs vanligtvis en mycket hög punkttäthet och ett alternativ är 

då att i stället representera kanterna med brytlinjer. 

Exempel på objekt som kan behöva brytlinjer för att troget återges i 

en höjdmodell är diken, vägkanter, broar och stödmurar. Eftersom 

det ofta handlar om stora datamängder är det vanligt att objekten 

mäts in med fotogrammetriska metoder, men till viss del kan de 

också tolkas direkt ur punktmolnet. Det viktiga är att objekten mäts 

in med en osäkerhet som i både plan och höjd är likvärdig med eller 

lägre än den önskade lägesosäkerheten i slutprodukten. 

Vid skapande av ett TIN kan brytlinjerna inkorporeras. Det påverkar 

triangelbildningen på så sätt att de skarpa kanterna bevaras i 

höjdmodellen. 

13.6 

20.6

1.2.4 Höjdkurvor 

Rekommendation 

Höjdkurvors ekvidistans bör vara minst 3 gånger större än den 

underliggande höjdmodellens mätosäkerhet i höjd. 

Ett lämpligt sätt att beskriva graden av generalisering för 

höjdkurvor är att ange en målskala där kurvorna ska vara kartografiskt 

tilltalande. 

Höjdkurvor används främst för kartografisk representation av höjdförhållanden 

och skapas normalt genom interpolering från en 

höjdmodell i TIN- eller rasterformat. 

Vad som är en passande ekvidistans för höjdkurvor styrs främst av 

den ursprungliga datamängdens lägesosäkerhet och den modellerade 

ytans karaktär. Men även upplösning eller punktavstånd, liksom 

användningsområde, påverkar valet. Lämplig ekvidistans för 

kurvor från laserdata finns i dokument Laserdata, luftburen insamling 

tabell 1. 

För att åstadkomma kartografiskt tilltalande kurvor är det vanligtvis 

nödvändigt med en viss generalisering så att kurvorna får en 

mjukare form. Ibland är det nödvändigt att mjuka upp den underliggande 

höjdmodellen innan beräkning av höjdkurvor, något som 

naturligtvis försämrar detaljeringsgraden. 

I första hand är det därför höjdkurvorna som bör generaliseras, efter 

interpoleringen. Det kan exempelvis vara aktuellt att avlägsna 

mycket små polygoner, samt att tillämpa algoritmer för linjeförenkling 

och uppmjukning. 


Figur 3. Höjdkurvor beräknade från en markmodell baserad på luftburen laserskanning. 

I detta fall är markytan (en plöjd åker) mycket plan och småkuperad, 

och kurvbilden har blivit alldeles för detaljerad. Här är det troligen nödvändigt 

med en viss uppmjukning av höjdmodellen. 

Eftersom höjdkurvor i första hand är en kartografisk produkt är 

textsättning av kurvorna ett viktigt moment. Kurvornas höjd, lagrade 

som koordinater eller attribut, bör sättas ut så tätt att man i 

varje trolig vy i målskalan utan svårighet kan utläsa ytans höjd. 

Tolkningen underlättas om exempelvis kurvan för var tionde meter 

ges ett tydligare manér. 


Figur 4. Höjdkurvor över ett område där höjddata har samlats in med geodetisk 

mätning. 

1.3 TIN 

Ett TIN (Triangulated Irregular Network) är en datastruktur som vanligtvis 

skapas genom Delaunay-triangulering av nyckelpunkter 

(noder) som representerar en viss yta. Fördelen med TIN-strukturen 

är att den troget kan representera en yta med relativt få noder. 

Nackdelen är att eventuella grova fel får stort genomslag. 

Ett TIN skapas vanligtvis internt av respektive programvara. Strukturen 

används ofta som mellansteg när man med hjälp av interpolering 

vill gå från diskreta punkter (ofta ett punktmoln) till exempelvis 

höjdkurvor eller en höjdmodell i rasterformat. 


Figur 5. TIN konstruerat från geodetiska mätningar. Notera att områden som 

saknar mätningar har utelämnats. 

1.4 Raster 

Höjddata i rasterformat (även grid eller rutnät) har en regelbunden 

struktur med höjder angivna i ett rätvinkligt rutnät med homogent 

avstånd. Rasterformatet kan därför lagras effektivt eftersom plana 

koordinater endast behöver anges för en insättningspunkt. När 

även upplösningen är känd behöver sedan endast höjdvärdet anges 

för respektive position, vilket gör att datamängden minskar till ungefär 

en tredjedel av data i vektorformat. 


Figur 6. Exempel på höjddata i textbaserat rasterformat (ASCII Grid). I filhuvudet 

anges insättningspunkt och upplösning som georeferens. Därefter behöver 

endast höjdvärdet anges för respektive position. 

Den enkla datastrukturen gör att höjddata i rasterformat kan analyseras 

och visualiseras enkelt och effektivt, och detta är den främsta 

orsaken till dess popularitet. 

Rasterstrukturen gör det också enkelt att tillämpa olika metoder för 

datakomprimering. Vanliga icke förstörande komprimeringsalgoritmer 

som LZW (Lempel-Ziv-Welch) kan ofta halvera datamängden, 

speciellt om antalet decimaler reduceras (ofta räcker två decimaler 

för en höjdmodell). 


Figur 7. Raster interpolerat från geodetiska mätningar. Färgskalan representerar 

olika höjder, där blå är lägst. Notera att värdet för pixlar i ej mätta områden 

är ”inga data”, men att en viss extrapolering har tillåtits. 

1.4.1 Upplösning och interpolering 

Vad som är en lämplig upplösning för höjddata i rasterformat styrs 

främst av den ursprungliga datamängdens punktavstånd, och normalt 

bör upplösningen motsvara det genomsnittliga punktavståndet. 

Lämplig upplösning för raster från laserdata finns i dokument 

Laserdata, luftburen insamling tabell 1. 

Framställning av höjddata i rasterformat kräver alltid interpolering, 

vilket medför att rastret blir en approximation av den ursprungliga 

datamängden. Störst blir skillnaden vid låga upplösningar och i 

kraftigt kuperad terräng. 

Det finns många metoder för interpolering som är lämpliga för 

höjddata, och alla har olika styrkor och svagheter. En metod som 

fungerar bra i de flesta sammanhang är linjär interpolering i TIN. 

Styrkan med denna metod är att brytlinjer troget bevaras, men 

svagheten är att grova fel får stort genomslag och därför måste elimineras 

före interpolering. 

 


1.4.2 Att tänka på kring rasterdata 


Metadata som upplyser om den ursprungliga datamängdens 

punktavstånd eller punkttäthet är ett viktigt komplement till 

höjddata i rasterformat och bör därför anges. 

För att bibehålla högsta möjliga kvalitet hos höjddata i rasterformat 

bör man utgå från den ursprungliga datamängden vid 

förändring av upplösning eller transformation mellan olika 

koordinatsystem. 

Den homogena upplösningen hos höjddata i rasterformat kan orsaka 

att onödigt täta höjdvärden lagras på plana ytor. Samtidigt 

bibehålls den höga upplösningen även i områden med glest underlag, 

något som användaren bör uppmärksammas på genom någon 

typ av metadata. 

Ett alternativ är att markera områden utan underlag som ogiltiga. 

Detta kan göras genom att sätta berörda höjdvärden till ett avvikande 

värde, som i filhuvud eller på annat sätt definieras som ”inga 

data” (no data). En fördel med det är att man undviker eventuella 

motsättningar mellan ”falska” interpolerade värden och andra 

höjddata med högre kvalitet. 

Ett problem med höjddata i rasterformat är att förändring av upplösningen 

(så kallad omsampling), liksom transformation mellan 

olika koordinatsystem, kräver interpolering. Det kan i sin tur försämra 

kvaliteten. I många fall är dock denna försämring marginell 

och knappt märkbar. 


2 Höjdmodeller 


Oavsett om höjdmodellen är i form av ett TIN eller ett raster 

bör eventuella ogiltiga områden hanteras. 

Information 

En höjdmodell består av en sammanhållen mängd höjddata 

som representerar en viss yta, exempelvis markytan. 

De flesta höjdmodeller redovisar höjder i ett visst höjdsystem, 

vanligen RH 2000. Men det finns även relativa höjdmodeller 

som redovisar höjdskillnader, exempelvis vegetationshöjd. 

En höjdmodell är kontinuerlig, så att man för varje plan position 

inom täckningsområdet kan beräkna höjden. Därför krävs också en 

definierad interpoleringsmetod, som sammanbinder diskreta höjddata 

till en kontinuerlig yta. 

Ett vanligt sätt är att sammanbinda punkter och brytlinjer till ett 

TIN, där höjden mellan noderna vanligtvis beräknas med linjär interpolering 

utifrån respektive triangels hörnpunkter. 

Ett annat sätt är att utifrån samma TIN, eller med annan lämplig 

interpoleringsmetod, omvandla diskreta höjddata till en höjdmodell 

i rasterformat. Men även till denna bör en lämplig interpoleringsmetod 

definieras, som talar om hur höjden för positioner mellan 

angivna höjdvärden beräknas. 

Oavsett om höjdmodellen är i form av ett TIN eller ett raster bör 

eventuella ogiltiga områden hanteras. I ett TIN kan man förhindra 

triangelbildning över sådana områden. Till ett raster kan man antingen 

bifoga polygoner som omringar områdena, eller definiera 

ogiltiga värden som ”inga data”. 

2.1 Markmodell 

I detta dokument används höjdmodell som en övergripande term, 

medan markmodell avser en modell av markytans höjd. Ett i många 

fall likvärdigt begrepp är terrängmodell. 

Markmodellen utelämnar alltså objekt ovan markytan, som vegetation 

och byggnader. Vilka detaljer som ingår i markytan är inte helt 

entydigt, och det kan ibland behöva specificeras. Detaljer som 

stenmurar eller diken kan ställa särskilda krav på både insamling 

och bearbetning av data, och kan därmed även innebära högre 

kostnader om de ska inkluderas. 


Figur 8. Markmodell baserad på luftburen laserskanning med både färgskala, 

terrängskuggning och höjdkurvor. Notera att kurvorna till höger har för hög 

detaljeringsgrad. 

2.2 Ytmodell 

En ytmodell inkluderar även objekt ovan markytan, och redovisar 

alltså höjder ovanpå eventuell vegetation och byggnader. Temporära 

objekt som fordon ska dock inte ingå. 

Figur 9. Ytmodell baserad på luftburen laserskanning med färgskala och terrängskuggning. 

2.3 Andra höjdmodeller 

2.3.1 Modell för ortorektifiering 

En höjdmodell för ortorektifiering är vanligen en markmodell som 

inkluderar broar och andra upphöjda objekt som bär vägar och 

järnvägar, och som annars deformeras i det färdiga ortofotot. För 

korrekt redovisning av broar är brytlinjer ofta en nödvändighet, 


men i vissa fall kan det räcka med speciellt anpassade interpoleringsalgoritmer 

för att framställa en funktionell höjdmodell. 

För att skapa ett så kallat sant ortofoto måste höjdmodellen också 

inkludera byggnader och eventuellt vegetation. För mer information 

om höjdmodeller för ortorektifiering se dokument Ortofoto, 

avsnitt Rektifieringsmodell. 

2.3.2 Objekthöjdsmodell 

En objekthöjdsmodell redovisar höjden för objekt ovan mark, främst 

vegetation och byggnader. I princip skapas modellen genom att 

markmodellen subtraheras från ytmodellen och därför kallas den 

ibland för normaliserad ytmodell. Modellen redovisar alltså inte höjder 

i ett höjdsystem, utan höjdskillnader relativt markytan. 

Figur 10. Objekthöjdsmodell överlagrad med terrängskuggning. Låga objekt i 

ljusgrön färg och höga i mörkgrön. Riktigt höga objekt i rött. Grå områden har 

öppen mark. 

2.3.3 Differensmodell 

En differensmodell redovisar höjdskillnader mellan två höjdmodeller, 

och används för bland annat volymberäkningar och redovisning 

av motsättningar mellan olika höjdmodeller över samma 

område. 


Figur 11. Differensmodell beräknad genom subtraktion av en markmodell från 

en annan. I blå och röda områden skiljer sig modellerna åt. 


3 Insamlingstekniker 

Vid insamling av höjddata är målet ofta att bygga upp en höjdmodell. 

Vilken insamlingsteknik som väljs beror till stor del på områdets 

storlek, men också på kvalitetskraven. 

 

3.1 Luftburen laserskanning 

Luftburen laserskanning är den i dag vanligaste tekniken för insamling 

av höjdinformation över stora ytor. Tekniken är effektiv 

och förmår avbilda markytan även under måttligt tät vegetation. 

För mer information se dokument Laserdata, luftburen insamling. 

3.2 Luftburen fotografering 

Innan laserskanningen utvecklades var luftburen fotografering den 

vanligaste tekniken för insamling av höjdinformation över stora 

ytor. Med fotogrammetriska metoder kan punkthöjder och brytlinjer 

mätas in manuellt, och genom automatisk bildmatchning kan 

punktmoln med mycket hög täthet och geometrisk kvalitet skapas. 

För mer information se dokument Laserdata, luftburen insamling. 

För insamling av höjddata är luftburen fotografering främst aktuell 

i öppen terräng, eftersom markytan i skog sällan syns tillräckligt 

tydligt i bilddata. 

3.3 Fordonsburen insamling 

Fordonsburen laserskanning med mobila system kan användas för 

att samla in höjddata bland annat i stadsmiljö. Eftersom insamlingsavståndet 

är mindre kan en mycket hög detaljeringsgrad och 

geometrisk kvalitet uppnås. Det gör det möjligt att exempelvis kartera 

kantsten och andra detaljer som kan vara viktiga exempelvis 

vid detaljerad översvämningskartering. För mer information om 

tekniken se dokument laserdata, fordonsburen insamling. 

3.4 Geodetisk mätning 

För små områden kan ibland geodetisk mätning vara den mest effektiva 

metoden för insamling av höjddata. Mätningen utförs vanligen 

med GNSS-teknik, totalstation eller terrester (stationär) laserskanner. 

Vid mätning för en markmodell är fördelen med GNSS och totalstation 

att den som utför mätningen direkt kan mäta in punkter och 


linjer där markytan bryter. Vad som utgör markyta eller ej avgörs 

alltså redan ute i fält, och någon efterföljande klassificering behövs 

inte. 

Traditionell geodetisk mätning ger alltså förutsättningar för insamling 

av höjddata med mycket hög kvalitet – både vad gäller 

geometri och klassning. Samtidigt måste den som utför mätningen 

kunna tolka terrängen och hitta nyckelpunkterna. Ett alternativ till 

att göra detta i fält är att med terrester laserskanning samla in ett 

punktmoln och sedan med automatiska metoder markklassa och 

glesa ut punktmolnet. 

3.5 Luftburen radar 

Interferometric Synthetic Aperture Radar (InSAR eller IfSAR) är en 

teknik som gör det möjligt att mycket snabbt samla in höjddata 

över stora områden. Fördelen med radar är att tekniken kan användas 

från mycket hög höjd och även genom ett molntäcke. 

Luftburen radar fungerar dock bäst i öppen terräng, och har problem 

i både skog och stadsmiljö. Lägesosäkerheten är också betydligt 

högre än för luftburen laserskanning, och standardosäkerheten i 

höjd ligger vanligen runt 1 meter. 

3.6 Digitalisering 

Digitalisering av äldre analogt material används endast i undantagsfall 

och beskrivs inte vidare här. 


4 Ajourhållning 

Liksom för övriga geodata måste höjddata och höjdmodeller uppdateras 

i takt med förändringar i topografin. Det leder ofta till att en 

från början homogen datamängd med tiden kommer att bestå av 

data med olika ursprung. Det är då mycket viktigt med spårbarhet, 

så att varje del av datamängden kan kopplas till metadata som beskriver 

dess ursprung och kvalitet (se avsnitt 9). 


5 Kvalitetskontroll 

Kvaliteten på en färdig höjdmodell beror till stor del på den totala 

mätosäkerheten för den insamlingsteknik som valts. Men även 

klassificering och interpolering (för en modell i rasterformat) har 

stor inverkan på resultatet. Andra vanliga felkällor är felaktig hantering 

av referenssystem, geoidmodeller och transformationer. 

För en höjdmodell baserad på laserdata kan metodik från dokument 

Laserdata, luftburen insamling avsnitt Lägesosäkerhet tillämpas 

för kontroll av lägesosäkerhet. Övrig testning behandlas inte 

här, men kan exempelvis utformas enligt SIS-TS 21145:2007 – Statistisk 

provning av digital markmodell. 


6 Produkter 


Eftersom de flesta produkter från en höjdmodell kan skapas på 

många olika sätt, bör det vid leverans tydligt redovisas vilken 

metodik och beräkningsmetod som valts. 

6.1 Terränganalys 

Grunden för många analyser på en markmodell är en beräkning av 

respektive delytas normalvektor, det vill säga av markytans lutning 

och lutningsriktning. Beräkningen kan utföras på olika sätt, delvis 

beroende på typ av markmodell (TIN eller raster). Resultatet är i 

båda fallen oftast en ny modell i rasterformat. 

Figur 12. En markmodells lutning i gråskala. 

Exempel på andra vanliga analyser på en markmodell är beräkning 

av krökning och textur, som båda ger ytterligare information om 

markytans karaktär. 

6.2 Övriga produkter 

Många produkter baseras helt eller delvis på en höjdmodell. Några 

vanliga exempel är stabilitetskartering, avrinnings- och översväm- 


ningskartering, siktanalyser, samt utbredning av buller, luftföroreningar 

eller radiovågor. I de flesta fall krävs kompletterande data. 

Figur 13. Siktanalys där de skära områdena är synliga från en utsiktspunkt 

nära bildens mitt. 


7 Visualisering 

En höjdmodell kan visualiseras på många olika sätt, där målet är att 

tydliggöra ytans karaktär. En vanlig metod är att representera ytans 

höjdvariationer med en lämplig färgskala. En annan intuitiv metod 

är terrängskuggning, där ytans höjdvariationer representeras av 

dess reflektans i förhållande till en fiktiv ljuskälla. Det är också vanligt 

med en kombination av dessa metoder (se Figur 9 för ett exempel). 

För en mer exakt visualisering med möjlighet till detaljerad tolkning 

är punkthöjder och höjdkurvor effektiva (se Figur 2 för ett exempel). 


8 Lagring 

8.1 Filformat 

Man bör eftersträva att använda öppna eller väl dokumenterade 

filformat så att utbyte mellan olika system underlättas. Det kan 

ibland vara en fördel att använda textbaserade format som kan inspekteras 

med valfri texteditor, till skillnad från binära format där 

datainnehållet endast kan läsas maskinellt. 

Höjddata kan även lagras i en databas, vilket kan vara att föredra 

om data ska bearbetas av många användare. För att få prestanda i 

hanteringen av de ofta stora datamängderna krävs då en effektiv 

indexering. 

Det förekommer en mängd olika filformat för lagring av höjddata, 

och valet av format beror i första hand på datastrukturen. 

8.1.1 Vektordata 

Det finns många filformat som är lämpliga för lagring av höjddata i 

vektorformat (punkter, linjer eller ytor). Några vanligt förekommande 

är Shape, TAB eller MIF/MID, samt XML-baserade format 

som KML och olika varianter av GML. 

Även filformat avsedda för CAD (Computer-Aided Design), exempelvis 

DWG/DXF och DGN kan användas, men har ofta en mer 

komplex struktur för både geometri och attribut. 

Ett lämpligt filformat för alla typer av punktmoln är LASer File 

Fomat (LAS), version 1.2 eller senare. Detta format är främst avsett 

för laserdata, men kan användas även för punktmoln skapade med 

andra tekniker. 

8.1.2 TIN 

TIN är en datastruktur som normalt skapas internt av respektive 

programvara, vanligtvis genom Delaunay-triangulering. Något 

vanligt förekommande filformat finns inte, utan det är noderna i 

nätverket som utbyts, alternativt själva trianglarna. Både noder och 

trianglar lagras som vektordata. 

Trianguleringen kan ge olika resultat beroende på vilken programvara 

som används. Därför kan det vara en fördel att lagra trianglarna, 

vilket garanterar en identisk yta oavsett programvara. 


8.1.3 Raster 

Det finns många filformat som är lämpliga för lagring av höjddata i 

rasterformat. Två vanligt förekommande är TIFF (Tagged Image File 

Format) och ASCII Grid. Det som krävs av formatet är dels att det 

kan lagra höjdvärden som flyttal, dels att det inte använder förstörande 

komprimering. Annars vanliga rasterformat som GIF och 

JPEG kan därför inte användas. 

Vissa filformat för rasterdata har inbyggd georeferens där insättningspunkt 

och upplösning anges i filhuvudet. Andra format, exempelvis 

vanlig TIFF, kräver en kompletterande fil med denna information. 

Ett vanligt filformat för detta är world file, som är en textfil 

med information om bland annat insättningspunkt och upplösning. 

8.2 Datakomprimering 

Krav 

Förstörande komprimering ska inte användas vid lagring av 

höjddata i rasterformat med inbyggd komprimering. 

Många filformat lämpliga för höjddata kan komprimeras kraftigt 

med vanligt förekommande algoritmer. Nackdelen med komprimerade 

data är förstås den längre tid som krävs för åtkomsten, något 

som ska vägas mot den kortare överföringstiden om filerna distribueras. 

Vissa rasterformat, exempelvis TIFF, har inbyggd komprimering 

som bör utnyttjas. Icke förstörande algoritmer som LZW (Lempel- 

Ziv-Welch) kan med fördel användas, medan förstörande algoritmer 

som JPEG måste undvikas. 

8.3 Geografisk uppdelning 

Krav 

Vid leverans av höjddata med geografisk uppdelning ska en 

indexfil alltid bifogas, där datafilernas utbredning redovisas 

som polygoner med filnamn som attribut. 

Höjddata bör levereras i hanterbara filstorlekar och därför krävs 

normalt någon form av geografisk uppdelning, vanligen i form av 


ett rutsystem. En logisk namngivning av filerna bör tillämpas, 

gärna där koordinaterna för något hörn av respektive ruta ingår. 

Det rekommenderas att använda en geografisk uppdelning enligt 

Lantmäteriets indexsystem för SWEREF 99. Detta system kan tilllämpas 

både för SWEREF 99 TM och för lokala projektionszoner. 

För lämplig indelning i indexrutor av höjddata baserat på laserdata 

se dokument Laserdata, luftburen insamling tabell 1. 


9 Metadata 

Krav 

- Varje del av en datamängd ska ha en koppling till metadata 

som beskriver dess ursprung och kvalitet. 

- Aktualitet och förväntad lägesosäkerhet ska anges. 

För vektordata används med fördel metadata på objektnivå, så att 

ursprung och kvalitet för varje individuell punkt, linje eller polygon 

kan spåras. Även ett TIN kan hanteras på samma sätt. 

För rasterdata är situationen mer komplicerad, och spårbarheten 

blir ofta begränsad. I den mån det är möjligt bör dock områden med 

likartat ursprung och kvalitet avgränsas, till exempel genom kompletterande 

polygoner med koppling till metadata.

HMK - Höjddata, 2012 års arbetsdokument - Lantmäteriet

Create successful ePaper yourself

Delete template?

Save as template?