NR 4/1998 LVM-forskning i vems intresse? - RFHL

NR 4/98
LVM-forskning i vems intresse?
Ledare: Vem behöver byrån för bostadslösa? Alec Carlberg
Tvång i doktorsavhandlingen, Johan Augustsson
Sten på bördan, Karin Trulsson om tvångsvård och kvinnor
Nålen som lindrar avgiftning, Birgitta Bergmark
Socialtjänsten och rätten till bistånd, Arne Bogren
Noterat
Ur motionsfloden om narkotikapolitiken, Annika Mansnérus
Moderaterna och narkotikapolitiken, Sonja Wallbom
Notiser
Replik till Pelle Olsson om Bejerot, Sune Sunesson
"Utan en tanke", bokrecension
Ledare
Vem behöver byrån för bostadslösa?
Av namnet att döma skulle man kunna tro att Byråns uppgift var att hjälpa fattiga
och hemlösa. Men Byrån för bostadslösa män i Stockholm har i stället satt en ära i
att offentligt förnedra fattiga.
Cheferna för byrån framträder var och varannan dag i massmedia med det ena
absurda påståendet efter det andra. Chef nummer ett påstår att tiggare tjänar
tusentals kronor om dagen på sin förnedring. Sedan uppmanar han allmänheten att
inte ge tiggare pengar för det bara underhåller deras missbruk. Självfallet tjänar en
tiggare inte "tusentals kronor" om dagen. Detta är en klassisk skröna. Sådana har i
alla tider förekommit om fattiga människor, men det är för sorgligt när lögnerna
skapas och sprids av människor inom socialtjänsten.
Chef nummer två berättar om hur hon nu i samarbete med polis och sponsrad av
stadens handlare planerar en kampanj för att jaga bort tiggarna från stadens
köpcentra. Som ett led i detta ska socialtjänstemän åka runt i staden och agera
moralpoliser och uppmana allmänheten att inte ge pengar till dem som tigger.
De ökande antalet människor som tigger på Stockholms gator är ett resultat av
mångåriga sociala nedskärningar och socialtjänstens tilkortakommande. Ansvaret för
att ge fattiga tak över huvudet och ett mål mat tas alltmer över av frivilligrörelser.
Idag är det Stadsmissionen, Frälsningsarmen och andra organisationer som står för
hjälpen och det utan en massa moraliserande.
Eftersom Byrån för bostadslösa i Stockholm så uppenbarligen miss-sköter sitt
uppdrag och dessutom är avskydd av de fattiga, som ytterst är deras
uppdragsgivare, borde byrån läggas ned. Ett alternativ skulle kunna vara att
konkurrensutsätta den. Låt den konkurrera med de frivilligorganisationer som hjälper
utsatta och hemlösa. Visar det sig att ingen vill ha Byrån för bostadslösas tjänster
lägg ner den och för över pengarna till frivilligorganisationerna
Det som gör denna affär extra osmaklig är att det också råder brist på
yttrandefrihet på Byrån för bostadslösa män. Socialsekreterare på Byrån, som är
kritiska till chefernas reaktionära uppfattningar, vågar i tidningsartiklar inte
framträda med sina namn. I det perspektivet är det befriande när Socialstyrelsens

generaldirektör Kerstin Wigzell talar klarspråk och säger: "Det är häpnadsväckande,
personal inom socialtjänsten diskuterar att motarbeta människor som de faktiskt är
anställda att hjälpa."
Alec Carlberg
Förbundsordförande RFHL
TVÅNG I DOKTORSAVHANDLING
Sverige har fått den nya läran "tvångologi"
Det misstänker Johan Augustsson, som har gjort ett journalistiskt inhopp och för
Oberoendes räkning intervjuat två forskare om Arne Gerdners doktorsavhandling.
Kjell Nilsson och Sune Sunesson gav 1988 ut en bok om forskning och socialt arbete,
Konflikt, kontroll, expertis. Att använda social forskning. I avslutningen av boken tar
de upp kunskapens betydelse för missbruksvården, och Socialberedningens då
aktuella förslag till utökad tvångsvård enligt LVM. De konstaterar att utredningen
som använder forskningsresultat för att förklara missbrukarnas betryckta och svåra
situation och behov av åtgärder totalt går bet när det gäller att i vetenskap och
beprövad erfarenhet hitta argument för tvångsvård. Samtidigt är det tvångsvård som
författaren har till uppdrag att kämpa för!
Nilsson och Sunesson jämför med fängelseforskningen. Ingen har kunnat finna ett
vetenskapligt argument för fängelset som sådant. Men när fängelset väl finns
kommer det att producera undersökningar om sig själv, forskning om sig själv, om
den ena och den andra aspekten av inspärrning och frisläppning. Författarna
misstänker att tvångsvården en dag kommer att lyckas med detsamma, att
producera en "tvångologi", som lever sitt eget liv, och kanske ibland kan lura någon
att tro att den är forskning på normala villkor.
Arne Gerdner från Statens institutionsstyrelse, tidigare på LVM-institutionen
Runnagården, har nu skrivit en doktorsavhandling, som är ett senkommet försök att
tillgodose denna vädjan. På flera håll, bl.a. i SIS´egen propaganda och i Pelle
Olssons (RNS) inlägg i förra numret av Oberoende har man påstått att Gerdner har
bevisat att tvångsvård av missbrukare är lika effektiv som annan vård. Samma källor
har också påstått att Gerdner bevisat att tvångsvård av missbrukare inte medför
ökad dödlighet, vilket Gunnar Ågren och Åke Bergmark har visat. Avhandlingen har
presenterats vid medicinska fakulteten vid Lunds universitet, och betalats av SIS.
Det är en sammanläggningsavhandling, där Gerdner lägger fram fem uppsatser,
varav två är rena metoddiskussioner (Kan man lita på svar som en alkoholist ger på
ett frågeformulär?) och framförallt två av uppsatserna diskuterar direkta resultat av
behandling. I en lång inledning kokar han sedan soppa på dessa spikar.
För att få klart för oss hur det förhåller sig med Gerdners resultat har vi intervjuat
två forskare, Leili Laanemets och Dolf Tops, som är doktorander i socialt arbete i
Lund. Idag är båda heltidsforskare, men de är också socionomer som arbetat många
år i missbruksvården i Malmö. Leili och Dolf har båda läst Arne Gerdners avhandling.
- Hur är det, har Gerdner visat att behandlingseffekterna av tvångsvård är lika bra
som dem som man får av frivilligvård?
Doktoranderna suckar och tittar på varandra.
Leili börjar. - Hur skall jag förklara det här för dig. Han visar inte alls det. Först och
främst är det inte det han undersöker! Han tittar på sina egna klienter, vissa

alkoholister på Runnagården, som arbetar efter 12-stegsprogrammet. Och det är väl
inte riktigt klart om han ens bland dem kan sägas jämföra tvångsvård med
frivilligvård.
Dolf fortsätter. -Titta på uppsatsen fyra som just redovisar resultaten. Där utgår han
från 102 LVM-dömda. 30 av dem passar inte in i hans program, 24 personer vill eller
kan inte vara kvar hos honom utan omplaceras till annan behandling efter samråd
med hemkommunerna. Han får 48 kvar, av dem fullföljer 32 klienter programmet.
De han undersöker är alltså dessa 32, inte de 102 dömda.
Sedan går han till en grupp av 144 frivilligt placerade på Runnagården. Av dem
underkänns 9, flera hoppar av och sammanlagt 89 klienter kvarstår. Nu har han en
undersökningsgrupp på 32+89 personer!
- Men vad gör han med dem då?
- Jo, han undersöker främst två saker. Efter nio månader från programmets slut ser
han efter hur många som är helnyktra, och hur många som har kontakt med AA.
Båda dessa saker är behandlingsmål för Runnagården. Han kommer fram till att 2 av
de 32 som fullföljt efter LVM är helnyktra, och 13 av de 89 som deltagit och fullföljt
efter frivillig placering på Runnagården är också helnyktra. Men när han
konstanthåller andra faktorer som mäter allmän utslagning tycker han att inte
tvångsvården har någon betydelseför det här resultatet. Andra faktorer är viktigare.
- Men hur kan han säga att 2 av 32, alltså 6% är lika bra som 13 av 89, alltså 15%?
- Det säger han väl inte just i det sammanhanget åtminstone. Men han säger att om
man skall använda hans resultat för att förutsäga resultat i den här typen av
behandling, så är faktorn "tvång" mindre bra för prediktion än de här
utslagningsvariablerna, att folk har dålig skolgång, är svårt alkoholiserade, och aldrig
har jobbat.
Däremot är det inte så när det gäller det andra behandlingsmålet, deltagande i
grupperna efter behandlingen. Där kommer de tvångsvårdade också klart sämre ut,
alltså de deltar i mindre utsträckning. Bara 3 av 32 tvångsvårdade mot hela 30 av de
89 frivilligt vårdade deltar i AA. Men där tycks tvång ha en prediktionskraft i hans
beräkningar.
- Betyder detta att han har visat att tvångsvård är lika bra som frivilligvård då, om
man ser till själva behandlingen och nykterheten?
- Nej, först och främst visar han att de tvångsvårdade har sämre resultat i alla
avseenden. Det är ju bara två som uppnår behandlingsmålet helnykterhet. För det
andra gäller resultaten bara hans egen institution, och för det tredje gäller det inte
ens alla som hamnar där. Vad händer med alla de 70 av 102 tvångsvårdade som
bara försvinner ur undersökningen? Detta jättestora bortfall förändrar hela
förutsättningen för jämförbarhet. Det går inte att dra några slutsatser av detta.
Hans analys handlar egentligen inte om resultaten - utan om något annat, en
modells användbarhet till prognoser. Man kanske kan säga att vad han gör är att
försöka hävda att om det går dåligt för de tvångsvårdade i den här undersökningen,
beror det på att det var så många fel på dem från början.
- Men vad är då själva resultatet?

- Det är att en viss liten andel alkoholister kan fås att hålla sig nyktra efter ett 12stegsprogram,
och att en del av dem också går med i AA. Vad som kan vara en
fjäder i hatten för Gerdner och SIS är att de visar att detta också kan genomföras på
en institution där Gerdner arbetat och som SIS äger. Men som jämförelse mellan
tvång och frivillighet saknar detta all mening. Men har Gerdner påstått att det är en
sådan jämförelse då?
Forskarna tittar kritiskt på mig. Jag förstår att de vill upprätthålla sin saklighet och
sin kritiska distans.
- Han har inte tagit avstånd från den tolkningen, i det lilla jag har sett. Men vad
säger Ni om det andra spridda påståendet då, att Gerdner motbevisat påståendet att
dödligheten är särskilt stor bland de missbrukare som tvångsvårdats efter LVM?
- Först och främst får vi vara klara över att många av de internationella jämförelser,
som åberopats i den debatten, gäller heroinister och i någon mån andra narkomaner.
De berörs inte alls av vad Gerdner har undersökt, och redovisat i sin femte uppsats i
avhandlingen. Gerdner har helt enkelt tagit sin gamla grupp, de 32+89
alkoholisterna och undersökt dödligheten bland dem under 82 år efter behandlingen.
Resultatet är hemskt. En fjärdedel av dem som alltså fullföljt behandlingen var döda,
vilket gör en årlig mortalitet på 28 promille, alltså 2,8%.
- Är det inte mycket högt?
- Jo, verkligen. Det ligger inom det redovisade intervallet för obehandlade svåra
alkoholister, och bara strax under vad man brukar ange som en normal nivå för
heroinister, 30 promille. Undersökningsresultatet är att överlevnad tycks vara knuten
till förmåga att helt avstå från alkohol.
- På vilket sätt visar nu det att behandlingen på Runnagården fungerar?
- Vi är inte säkra på hur Gerdner menar. Kanske vill han understryka att det är just
avhållsamhet från alkohol som är så viktig för att man inte skall supa ihjäl sig.
- Skall det verkligen föreställa ett forskningsresultat?
- Ja, kanske i polemik med dem som anser att svåra alkoholister kan skolas om till
måttlighetsdrinkare. Dessutom passar det in i AA:s filosofi. Men tillbaka till din första
fråga om dödligheten. Gerdner har inte bland sina forskningsfrågor och
forskningssyften något om att jämföra mortalitet mellan tvångsvårdade och frivilligt
vårdade. I hans uppsats fem om mortalitet finns inte ett ord om detta. I kappan, den
långa inledningen till avhandlingen, nämns det på ett ställe att dödligheten inte
förklaras av tvång eller frivillighet utan av andra bakomliggande förhållanden, som
missbrukets svårighetsgrad, alltså ungefär samma resonemang som när det gällde
förklaringen av bristen på resultat i behandlingen. Men denna analys presenteras
inte. En misstanke är att Gerdner här är nere i så små tal att han skulle göra sig
löjlig om han publicerade dem. Samtidigt kan han inte låta bli att nämna dem.
- Ja, det är i intervjuerna i SIS egna pressalster som jag sett det. Men menar Ni
alltså att han har visat att dödligheten inte skiljer sig mellan tvångsvårdade och
frivilligt vårdade men att hans material varit för litet för att han säkert skulle kunna
påstå det?

Nu suckar Leili och Dolf igen, och skakar på huvudena.
-Nej, naturligtvis inte. Fortfarande är det ju bara de utvalda, särskilt positiva och
lämpliga 32 och 89 han utgår ifrån! Om de andra lever eller är döda har vi ingen
aning om.
Jag lämnar Leili och Dolf i konferensrummet på Bredgatan i Lund, där de hötter med
fullkladdade exemplar av Gerdners avhandling. Jag har inte plats och inte tid att
referera alla deras anmärkningar.
Det ser ut som om vi fått en början till en ny tvångslära "tvångologi". Att den inte
har någon direkt substans behöver inte innebära att den är dömd på förhand. Nils
Bejerots doktorsavhandling lär också ha varit en av de sämsta som skrivits i Sverige.
Johan Augustsson
STEN PÅ BÖRDAN
Karin Trulsson om tvångsvård och kvinnor.
Utvecklingen inom missbrukarvården tvingar till eftertanke. Tvångsvården minskar,
men p g a det ökade antalet vårddagar tar den allt mer plats av det snäva utrymme
som idag finns för behandling av missbrukare som behöver mer än öppenvård . Att
tvångsvården ger sämre resultat än frivillig institutionsbehandling verkar inte bromsa
den här utvecklingen. Det gör inte heller socialtjänstlagens intentioner om frivillighet
och delaktighet, när tvångsvården nu efter hand tillåts ta över på den frivilliga
vårdens bekostnad.
Jag har genom åren kunnat följa den nyetablerade "behandlingsmarknaden", där alla
inom vårdbranschen söker överträffa varandra i beskrivningen av den ena eller
andra behandlingsmodellens förträfflighet. Mindre intresse ägnas åt att titta närmare
på vad vården innebär för den som blir utsatt för den eller vad som efterfrågas i
någon större utsträckning av "vårdkonsumenterna", vad dessa vill ha för typ av
behandling. Rösterna som hörs kommer främst från de tongivande "vårdköparna"
och "producenterna". Vad betyder tvångsvård för missbrukande kvinnor ur
kvinnornas eget perspektiv?
Dagens tvångsvård har sina rötter i fängelset
Tvångsvård för kvinnor har speglat den rådande tidsandan.Att tvångsvården för
kvinnor har sina rötter i fängelset är tydligt. Den första alkoholistanstalten som
startade l92l, fem år efter den första manliga, låg i anslutning till
Landskronafängelset. Den delade lokaler med tvångsarbetsanstalten för kvinnor som
startat två decennier tidigare i Landskrona fästning. Verksamheten delade inte bara
lokaler, utan även behandlingsmetoder. De kvinnor som internerats enligt
lösdriverilagen och alkoholistlagen skulle diciplineras till ett "normalt" och dygdigt liv
genom arbete. Enligt verksamhetsberättelsen för Statens tvångsarbetsanstalt och
Statens vårdanstalt för alkoholister skulle kvinnornas "brist på ansvarskänsla" och
"ringa motståndskraft mot svårigheter och frestelser" avhjälpas genom arbete. Det
skedde både inomhus och utomhus. Kvinnorna arbetade i arbetssalar bakom grova
spjälstaket och låsta grindar. En vaktfru patrullerade utanför och svarade för ordning
och tystnad. Utomhus bedrevs "härdande friluftsarbete" i fjäderfäproduktion och
trädgårdsskötsel. Kvinnorna fick också religös omvårdnad genom obligatoriskt
deltagande i söndagens gudstjänster. Deras könssjukdomar behandlades. Deras
nyfödda barn placerades på barnhem eller hos släktingar. För att klassificera
kvinnorna delades de in i olika "typer": " alkoholister, demimonder, berglärkor,

äventyrerskor, kopplerskor och langerskor" var några av epiteten. Behandling med
betoning på arbetsinrättning levde kvar, men modifierades efter hand när
Landskronaanstalten flyttade till Uppland och så småningom till Närke.
Runnagården
Under slutet av l960-talet blev vården mer behandlingsinriktad, när Runnagården i
Örebro startades l968. Behandlingshemmet var kvinnoinstitution, men öppnades för
par under början av l970-talet. Enligt Gerdners historik över Runnagården från
starten fram till l994 har verksamheten haft olika inriktning. Under l960- och l970talen
hämtades inspiration från de terapeutiska samhällena och Maxwell Jones.
Behandlingen hade fortfarande inslag av arbete med textiltillverkning, men
betoningen lades på gruppbehandling . Patienter och personal samlades alla i
storgrupp med inriktning på "här och nu". Enligt föreståndaren skulle behandlingen
ges på ett sätt som skulle vara "acceptabelt för personalens egna mödrar, systrar
och döttrar". De nya tongångarna med klientrörelsen i bakgrunden kan ha bidragit
till att antalet tvångsvårdade klienter minskade och att institutionen öppnades för
par.
En ny förändring skedde när tvånget utvidgades till att omfatta narkomaner och den
nya LVM-lagen trädde i kraft l982. Runnagården öppnades utan begränsningar för
män samma år. Kvinnorna fick efter hand lämna plats åt männen, som efter några få
år var i majoritet. Den sneda könsfördelningen förstärktes efter förlängning av LVMvården
till sex månader . Vid en intervju jag gjorde med en representant för
ledningen talade hon om att mycket våld förekom. Patienterna var "långt
nedgångna, unga, störda narkomaner". Försök hade gjorts att avdela ett hus för
kvinnorna, men detta hade fått stå tillbaka eftersom samtliga platser måste utnyttjas
och kvinnorna ofta var så få som fem av 46 patienter. Gerdner nämner samma
utveckling beträffande könsfördelningen och att frivilligvården samtidigt fick stryka
på foten, när nästan samtliga patienter var intagna på tvångsvård.
Behandlingsinriktningen hade sedan början av l980-talet inspirerats av
Minnesotamodellen. l983 infördes denna på Runnagården som en av fyra
institutioner i landet och den enda med tvångsvård. Till en början berördes bara de
öppna avdelningarna, men efterhand också tvångsvården. Dessförinnan hade
behandlingen modifierats efter att man haft problem med drop out, speciellt för
tvångsomhändertagna. Ett hjälpmedel var att förbättra diagnosticeringsme-toderna
för att kunna välja olika behandlingsinriktningar.
När man började behandla missbruket som en sjukdom med utgångspunkt från
tankegångar i AA-rörelsen utvecklades enligt Gerdner ett strukturerat
behandlingsprogram. Programmet hade ett dagligt schema från åtta på morgonen till
nio på kvällen med kortare schema på helgerna. Dagen startade med att läsa en
andlig, men inte religiös, text i en morgongrupp. Dagliga gruppsessioner efter
tolvstegsprogrammet ingick i behandlingen likaså föreläsningar bl a av medlemmar
från AA, NA och Länkarna. Patienterna förbereddes för att berätta sin livshistoria i
grupp. Behandlingen avslutades med grupp kring återvändandet i samhället.
Vid tillkomsten av Statens Institutionsstyrelse l994 återgick Runnagården till att bli
en institution enbart för kvinnor. Utvecklingen för institutioner både inom
tvångsvården och frivilligvården skedde i linje med det som forskare och
behandlingspersonal på institutioner både inom tvångsvården och frivilligvården
under l980-talet efter hand börjat fästa uppmärksamheten på. Man hade börjat inse,
att missbruksutvecklingen ser olika ut för män och kvinnor och att kvinnorna är
speciellt utsatta inte bara ute i missbruket utan också inom vården.
Kvinnoinstitutionerna har kommit tillbaka med nya förtecken från kvinnoforskning
och kvinnorörelse. Idag finns fem kvinnoinstitutioner inom tvångsvården och efter en
nedläggning fyra inom den offentliga frivilligvården.

Den här korta inblicken i historien visar hur man söker återföra missbrukande
kvinnor till "normalt" liv med hjälp av moraliskt inspirerade behandlingsinsatser, som
bär tydliga spår av den rådande tidsandan. Under l920-talet skulle kvinnorna lära sig
sedlighet genom andlig fostran och kvinnliga dygder genom hushållsgöromål,
sömnad och vävnad, den tid de inte deltog anstaltens produktion inom och utomhus.
Under l970-talet skulle de sitta i "storgrupp" och samtala med personalen, för att
slutligen under l980- och l990-talen med hjälp av olika programinslag bli "nyktra
alkoholister" som lärt sig leva med sin sjukdom. Vad som hänt sedan dess inom
tvångsvården för kvinnor verkar ännu inte ha dokumenterats.
Gerdner och tvångsvården
Gerdners avhandling genomsyras av en välvillig syn på tvångsvården. Den
underlättas av att han valt bort könsperspektivet på behandlingen. Därmed har han
undvikit att ta notis om kvinnornas speciella utsatthet inom den typen av vård.
Under en rubrik "Etiska överväganden" beskriver han hur Runnagården med stöd av
Länsstyrelsen och Socialstyrelsen yttrat sig över kritik som riktats mot behandlingen.
Påståendet av en kvinnlig läkare, att Minnesotamodellen kan vara skadlig för kvinnor
genom sitt konfrontativa program tillbakavisades med att kvinnorna inte avbröt
behandling i större utsträckning än män och att de fick bättre självförtroende. För
mig är det märkligt att man så lätt kan förbigå kvinnnors svårigheter på
behandlingsinstitutioner för män och kvinnor? En annan fråga av intresse som väcks
är vad som har hänt på Runnagården efter återgången 1994 till ren
kvinnoinstitution? En radikal ändring av patientgruppen har skett. Vilka spår sätter
detta i behandlingsinriktningen?
Hur ser kvinnorna själva på tvångsvården?
För att se vården ur kvinnornas synvinkel skall jag beröra vad som framkom i en av
de missbrukande mammornas livshistoriska berättelser i min egen studie. Fem av de
tolv kvinnor som intervjuades i min studie "Det är i alla fall mitt barn" hade varit i
tvångsvård. De var genomgående kritiska till den påtvingade vården som de
upplevde som kränkande.
Att inte kunna leva upp till idealet
Hur det är att som missbrukande mamma att inte leva upp till idealbilden i samhället
blir tydligt. Att vara en "god mor" innebär att vara nykter, kontrollerad och hålla
samman hemmet. Motsatsen - att inte klara av sina barn på grund av missbruk
innebär en svår degradering. Tendensen finns både i missbrukarvärlden och i
samhället att se utnyttjandet av kvinnor som missbrukar droger, som mer eller
mindre legitimt. Det är ingen ny företeelse. Man behöver bara tänka på tillmälen
som "fyllekäring" och "hora" om missbrukande kvinnor. Det förtrycket ute i
samhället följer med in i vården.
Man kan här se diskrepansen mellan den välmenande vården och hur den kan
uppfattas av de berörda kvinnorna. Det är svårt att föreställa sig hur kvinnor på LVMhem
där männen är i majoritet ska orka sitta hela dagarna i gruppsamtal, lyssna till
föreläsningar och förbereda sig för att berätta sitt livs historia inför grupp. Man kan
inte bortse från att många kvinnor känner sig förtryckta av samma män de skall sitta
i gruppsamtal med. För att knyta an till föreståndarens uttryck i början av l970-talet
är det inte något man skulle vilja utsätta sina mödrar, systrar och döttrar för. Sally,
en av kvinnorna i min studie, löste problemet genom att hennes upprepade
rymningar gjorde henne synlig.
Inte bara missbrukare, utan också mamma

I behandlingssammanhang är det viktigt att ta hänsyn till vad som är specifikt för
män och kvinnor. Män och kvinnor blir vuxna på olika sätt. För kvinnor betonas
likheten med mamman. De nära relationerna och att ta hand om andra uppmuntras,
medan män uppfostras till självständighet. Det sätter sin prägel på arbetsdelningen i
den traditionella familjen. Sallys och andra kvinnors berättelser visar tydligt hur den
traditionella familjen är seglivad också i missbrukarfamiljerna. Mamman tar störst
ansvar för barnen så länge inte missbruket kommer i vägen. Kvinnorna prioriterar
självklart moderskapet och ansvaret för barnen. Speciellt svårt blir det för
missbrukande mammor som hoppats att barnen skulle bli räddningen från
missbruket. Många av dem får leva med att ha misslyckats som mamma och
saknaden efter barnet. De upplevelserna kan bli så skamfyllda och svåra att bära att
kvinnorna fastnar i missbruk. Det blir extra svårt när man i behandlingen av
okunnighet eller ointresse helt ser förbi att missbrukande mammor är som andra
mammor. De bryr sig om sina barn, även om de inte alltid lyckas fullt ut. Bristen på
helhetssyn och kvinnoperspektiv i behandlingen kan få förödande konsekvenser:
Sally berättar:
"När jag hade varit på LVM-hemmet i tre månader fick jag träffa min son en gång.
Den enda blev det. Det tycker jag är mycket slött.
Pappan kunde inte komma dit med honom efter sin operation. Då menar jag att det
var fel av socialen att inte kunna köra dit min son. Men det blev aldrig någonting och
jag vart fly förbannad. Jag såg fram emot att träffa honom, men det blev aldrig
någonting. Det är någonting jag är mycket besviken på dem för och det kommer jag
vara i hela mitt liv.
Jag grät varenda natt. Jag skickade kort i stort sett tre gånger i veckan. Det är en
fruktansvärd känsla. Man har förlorat allt man har byggt upp. Man känner att allt är
borta. Sen att folk inte heller förstår hur det känns. Tanken är ju hos honom varenda
jävla dag. Det är ju ändå jag som har fostrat han i tre års tid".
Till slut var det någon som lyssnade till Sally. Hon fick komma till ett LVM-hem för
kvinnor.
"Socialen hade aldrig sökt till det här LVM-hemmet tidigare för det har haft
fullbelagt. Här är det stor skillnad. Personalen har ju själva barn så de vet hur det
känns om man inte får träffa dem. Det är väl att jag har blivit hörd på sistone av
psykologen för det har väl hjälpt mej en bit på vägen. De tre månader jag var här
var jag väldigt glad och positiv för jag märkte att de började lyssna på mej vad det
var jag behövde och det här med att jag fick psykolog var ett stort plus samtidigt
som det var jobbigt".
Att vården kan se annorlunda ut visar betydelsen av medvetenhet hos personalen
om vad kvinnor behöver. Det kan t ex vara enskilda samtal och att slippa sitta i stora
grupper och tala om missbruk, våld och förnedring. En studie från ett LVM-hem för
kvinnor beskriver dessa svårigheter, men också möjligheter. Vad kvinnorna behöver
upptäcka är att det finns någon i personalen som det går att tala med. Kunskap om
kvinnans behov av nära relationer, kontakt med närstående och speciellt ansvaret
för barnen kan bli en öppning till ett möte, trots omöjligheten med tvångsvård.
Inbyggt i tvånget finns den starka vreden som hindrar ett möte. Kvinnorna känner
sig stämplade, kränkta och fråntagna ansvaret för sig själva. Tvånget i sig ger dem
små möjligheter att ändra sina liv. För det krävs valmöjligheter.
Att känna sig utpekad

Sally beskriver den stigmatisering tvångsvård innebär:
"Folk vet inte vad LVM betyder. De tror att det är världens grej. Det är det här med
LVM-lagen. Man skulle egentligen behövt ett papper att läsa upp vad det innebär. De
tror det är ett fängelse, att de tar in oss som ett straff. Det kan man tro själv ibland,
eftersom man hör det så mycket. Mina syskon visste inte alls vad det innebar. Min
bror gör det inte. Han vägrar att ringa hit. Hur mycket jag än förklarat när jag var
ute nu sist. Sen jag fick LVM igen så ringer han inte".
Nedvärderingen och känslan av att bli utpekad, som tvångsvården ger, är svår att
överbrygga. Kvinnan isoleras från samhället i syfte att sedan återanpassas. Istället
för start till ett bättre liv är risken stor att vården bidrar till ytterligare utanförskap,
speciellt om kvinnan återvänder till en lika svår situation som hon hade innan. Just
det var det vanligaste för Sally och de andra kvinnorna, som tvångsvårdats. Vid
uppföljning efter ett år visade det sig att alla utom en hade fastnat i missbruk och
social misär. Tankarna bakom LVM-lagen är att tvångsvården ska övergå i
frivillighet. Det har bara skett för ett par av kvinnorna. Lagen talar om större
utvecklingsmöjligheter men endast en av dem fick ett bättre liv efter tvångsvården.
Liknande dystra erfarenheter visar andra studier. Den enda situation i vilken jag
funnit att kvinnor talar positivt om tvångsvård är i samband med missbruk under
graviditeten. Då kan de med tanke på barnet se meningen med vården. Den vården
har också enligt egenutvärdering gett positivt resultat för många kvinnor .
Frihetsberövande minskat eller ökat lidande?
När man följer tvångsvårdens utveckling ser man tydligt hur "vårdmodet" sätter sina
spår i behandlingsinriktningen. Det gäller också frivilligvården. Men en avgörande
skillnad finns mellan de två vårdformerna. Den som är tvångsvårdad kan inte som
klienter i frivilligvården lämna den, när de inte godtar den behandling de erbjuds.
Den efterfrågan på vård som styr inriktningen på frivilligvården gäller inte på
motsvarande sätt tvångsvården. Hur ofta tillfrågas den tvångsomhändertagne vad
hon eller han vill ha för vård, och var? Inspärrningen i sig försvårar också
möjligheten till kontakt med barn och familj. Det tillsammans med den tydligare
stämplingen av kvinnor gör tvångsvården speciellt betungande för dem. Dessa
faktorer behöver övervägas och beaktas när nu frivillig institutionvård för kvinnor
minskar. Innebär frihetsberövandet egenligen det som åsyftas minskat lidande?
Kanske är det tvärt om! Tvångsvård kan möjligen vara motiverad en mycket
begränsad tid för att möjliggöra val av frivillig vård, inte som idag ofta bli en
ersättning för denna.
Jag vill avsluta med att instämma i Bergmark och Oscarssons tankegångar om
frihetsberövandet:
Har vi idag tillräcklig kunskap om effekterna av behandling ("botande") av
missbrukare att principerna om godhetsmaximering och lidandeminimering,
legitimerar ett åsidosättande av självbestämmandeprincipen? Om vi svarar nej på
frågan, vilken eller vilka etiska principer och andra förhållanden kan i så fall motivera
tvångsvård av missbrukare?
Karin Trulsson
Karin Trulsson är kvinno- och missbruksforskare och har under några tiotal år
arbetat inom missbruksvården. Hon har skrivit "Kvinnorummet" 1993, "Kvinnor

på väg in från kylan" (med Länne och Nötesjö)1996, och "Det är i alla fall mitt
barn"1998. Den senare boken recenseras i kommande nummer av Oberoende.
Referenser:
Bergmark, +. & Oscarsson, L. (l990) Om etik, ideologi och professionalism i
missbrukarvården. En diskussion utifrån LVM. Forskning om missbrukare och vården,
särskilt tvångsvården,,DSF.
Björling, B. (l989). "Makingwomen visible" Women alcohol and drugs in the Nordic
Countries, NAD-publikation nr. 16.
Gerdner, A. (l998) Compulsory Treatment for alcohol use disorders.Department of
Clinical Alcohol Research. Malmö University Hospital: Lund University
Gülich, C.(l93l) Statens Tvångsarbetsanstalt och statens vårdanstalt för alkoholister
i Landskrona. Styrelseberättelse för år l930 jämte kortfattad redogörelse för l0årsperioden
l92l - l930. Landskrona.
Hult Andersson, B. (l997) Kvinnligt perspektiv inom tvångsvård för missbrukande
kvinnor. Vårdhögskolan i Växjö, IKM. Socialstyrelsen följer upp och utvärderar -
Kursändring i missbrukarvården - mot öppna former. Nr. l996:3
Svensson, B. (l996) Pundare, jonkare och andra - med narkotikan som
följeslagare, Eslöv: Carlssons Bokförlag.
NÅLEN SOM LINDRAR AVGIFTNING
"Akupunktur löser ej problem, men öppnar vägen till att lösa dem", säger Sven
Wahlström, specialist på akupunktur vid drogavgiftning. Han upprepar detta flera
gånger under intervjun. Han vill inte framställa akupunktur som något undergörande
simsalabim.
Sven Wahlström har i Sverige introducerat akupunktur som hjälpmedel vid
drogavgiftning.
Han kom in på akupunkturen av en slump. Han har bakom sig en skiftande
yrkesbana på Sveriges Radio och Television innan han som pensionär kom att ägna
stor del av sin tid åt akupunktur och droger.
Vid radion var han en framstående språkmänniska, som bl a lade upp radions kurser
i italienska och ryska. Fortfarande håller han i enstaka kurser. Ett annat intresse som
Sven Wahlström hållit kvar är sången. Han sjunger ännu i TV-kören.
När han småningom blev personalchef vid Sveriges Television engagerade han sig
djupt i drogproblem. Det var främst anställda med alkoholproblem och ALNAverksamheten
vid företaget. Sven Wahlström införde även Minnesotabehandlingen
på televisionen.
Under ett av sina sista år före pensionen besökte Sven Wahlström en internationell
konferens om missbruk på arbetsplatsen. Ett av seminarierna hölls av en amerikan
och handlade om akupunktur och drogavgiftning. Sven trodde att det seminariet
skulle bli dåligt besökt, vilket han fick rätt i, och gick därför dit för att visa artigt
intresse. Men han blev helt fascinerad av amerikanen Michael Smith och vad han
hade att säga om akupunktur och beslöt sig för att åka till hans mottagning för att
utbilda sig. Det blev en upplevelse. Mottagningen låg i New Yorks mest
nedslummade område, South Bronx, som ger ett intryck av att i det närmaste vara
krigshärjat. Ingen på kliniken gick ut ensam utan endast i sällskap, så pass ruggigt
var området. Närmsta granne till mottagningen var för övrigt en crackfabrik. Väl
tillbaka i Sverige bildade Sven organisationen SCAA - Swedish Council on Alcoholism
and Addictions. Organisationen finns i flera länder. SCAA ansluter sig till
Minnesotamodellen. Man utbildar akupunktörer i 5 dagar långa kurser. Sven
Wahlström arbetar idag nästan enbart med utbildning och konferenser.
Synen på akupunktur har genomgått olika faser i Sverige. Till en början gällde
frågan om den överhuvudtaget skulle godkännas som metod av Socialstyrelsen.
Senare kom det att gälla vilka som skulle få rätt att använda sig av metoden. Idag
kan alla utbilda sig och utöva akupunktur.
Till att börja med godtogs akupunktur endast som hjälp vid smärtlindring.

Första gången akupunktur presenterades som en del i drogavgiftning var av SCAA
1989. Sedan dess har 370 personer utbildat sig i metoden.Idag finns akupunktur
som hjälp vid drogavgiftning på en rad öppenvårdscenter, behandlingshem och inom
kriminalvården.
Öronakupunktur
Vid drogavgiftning används öronakupunktur. Man säger att det inte är en behandling
i sig men väl ett hjälpmedel vid behandling - en hjälpteknik. Fem nålar sätts i
vardera örat på vissa speciella punkter i öronmusslan. De gör inte ont men det ska
kännas att nålarna sitter i rätt punkt medelst något som känns som en lätt elstöt.
Nålarna sitter kvar i 40 minuter. Behandlingen upprepas tio dagar i följd.
Sven Wahlström menar att i början av behandlingen är den verbala kontakten med
missbrukaren besvärlig. Akupunktur skapar en annan kontakt, en kroppslig, som är
en god ingång till vidare verbal kontakt. Sven anser att akupunkturen framför allt
ger en ro som kan bädda för en mer positiv inställning till vidare behandling. Sven
Wahlström säger att akupunktur fungerar positivt på alla droger. Därmot anser han,
att man inte ska använda den vid akut alkoholabstinens på grund av den risk som då
finns för delirium tremens. I "senabstinens" är det däremot bra. Särskilt bra är
akupunktur vid läkemedelsavgiftning. Denna kan ge upphov till svåra kramper, vilka
akupunkturen är speciellt verksam mot.
Försök med akupunktur pågår numera inom en rad områden t ex med aggressiva
män.
Kina eller Västerlandet?
Vad är det som händer då vid akupunktur? Vad är det nålarna påverkar?
Sven Wahlström säger att man kan använda antingen en förklaringsmodell med
kinesisk terminologi eller en med västerländsk.
Enligt kineserna är Qi energin som strömmar i kroppen.Kommer denna i obalans blir
man sjuk. Kineserna säger att nålarna sätts på vissa platser i örat som har inflytande
på beroendetillstånd. De menar att detta ger en samverkan mellan vissa system i
kroppen. Kineserna kallar punkterna för levern, njuren,lungorna, nervsystemet etc.
Påverkan ser man som större än på det enskilda organet.
Med västerländskt tankesätt så resonerar man på följande sätt. När man ger
akupunktur utlöser man endorfiner. Vagusnerven, en av hjärnnerverna, har en ände
i öronmusslan och dessutom förbindelse med en rad organ. Nålarna retar nerven och
frigör endorfiner i kroppen.
Nålarna ger även högre halter av serotonin och noradrenalin, samt påverkar ett
hypofyshormon som stimulerar hormonbildningen i binjurarna.
Kineserna började med akupunktur vid drogavgiftning på det tidiga 70-talet. I USA
används det vid över hundra behandlingshem. Den klinik där Sven Wahlström
utbildade sig i New York hade missbrukare som dömts till behandling med
akupunktur. Nu pågår i Sverige ett par forskningsprojekt om verkan av akupunktur
vid drogavgiftning.
Verkan av akupunktur i en rad andra sammanhang har ju redan dokumenterats.
Många känner ändå skepsis till nålarna. Ett resonemang man då kan använda är att
effekten är ju det viktiga och varför den uppkommer spelar ju ingen roll. Det
väsentliga är att akupunkturen har verkan.
Birgitta Bergmark

SOCIALTJÄNSTEN OCH RÄTTEN TILL BISTÅND
Den 1 januari 1998 trädde förändringarna i Socialtjänstlagen i kraft - ett resultat av
Socialtjänstkommitténs förslag. Det rättmätiga kravet på en riksnorm för
socialbidraget - eller försörjningsstöd som det numera heter - infördes.
Detta innebär att kostnader för livsmedel, kläder och skor, lek och fritid, hälsa och
hygien, förbrukningsvaror samt dagstidningar, telefon och TV-avgift skall vara lika
för alla oavsett var i landet man bor. Nivån skall fastställas av regeringen och grunda
sig på beräkningar från Konsumentverket.
Den enskilde har också, efter behov, rätt till en del andra utgifter som preciseras i
lagen. Det gäller hyra, hushållsel, resor, akut tandvård mm. Dessutom talar man om
rätten till annat bistånd som innefattar färdtjänst, hemtjänst samt särskilt boende för
äldre och funktionshindrade.
Allt detta, som benämns försörjningsstöd och annat bistånd, är rättigheter för den
enskilde och beslut om dessa kan överklagas till förvaltningsdomstol som också har
möjlighet att ändra beslutet.
Kommunalt självbestämmande eller lika för alla.
Dessa förändringar uppfattades av kommunerna som ett intrång i den "kommunala
självbestämmanderätten" - att bli berövade rätten att själva fastställa
bidragsnivåerna utifrån ett kommunalt perspektiv. Kommunerna bortser från att
rättigheterna hade sitt pris. Och det var de mest utsatta som fick betala priset -
personer i behov av vård och behandling, de som är i behov av terapi eller personligt
stöd, de med dålig tandstatus , de som behöver en ny säng m fl.
Samtliga dessa blir utlämnade till kommunernas godtycke och har ingen möjlighet
att överklaga till förvaltningsdomstol för att få beslut om sina behov prövade. Det
var en kompromissprodukt som få var nöjda med. Redan innan lagen trädde i kraft
tillsatte dåvarande socialministern Margot Wallström en enmansutredare, den
socialdemokratiska riksdagskvinnan Inger Lundberg från Örebro, för att utreda
ytterligare behov av förändringar. Socialtjänstutredningen skall vara klar med sitt
uppdrag senast den 31 maj 1999.
Den svenska välfärden har uppfattats som en modell för alla och envar. Vi har
generella rättigheter - folkpension och barmbidrag - och alla har rätt till sjukvård ,
oberoende av om man har anställning eller ej. Vid arbetslöshet, sjukdom och vård av
barn har inkomstbortfallsprincipen gällt, dvs man har fått ersättning i relation till sin
lön. När nittiosju procent hade arbete och de övriga tre procenten oftast hade korta
arbetslöshetsperioder såg det ut som om välfärden räckte till för alla.
Välfärd åt alla- en illusion idag
Massarbetslösheten under 90-talet har avslöjat att detta var en illusion. Rätten till
försörjning via våra stora socialförsäkringar är knuten till en anställning. När vi nu
har stora ungdomsgrupper som aldrig kommer in på arbetsmarknaden, när de
långtidsarbetslösa sållas ut ur systemen, när statlig spariver leder till sänkta
ersättningsnivåer där inte ens barnbidragen går fria är det inte förvånande att
socialbidraget, det "yttersta skyddsnätet", har blivit den normala försörjningskällan
för alltflera. Köerna till socialbyrån blir allt längre och kostnaderna för kommunerna
ökar drastiskt. Det är alltså ingen slump att kommunerna, via Svenska
Kommunförbundet, visar så stort intresse för denna fråga.
Att utreda socialbidragets förhållande till andra transfereringssystem och

socialbidragets framtida finansiering är en av huvuduppgifterna för
Socialtjänstutredningen.
Alternativutredning
Socialtjänstutredningen har ett viktigt arbete framför sig. Hur landets socialpolitik är
utformad är av största vikt för stora grupper i det svenska samhället. En fungerande
och icke förtryckande socialtjänst ligger i medborgarnas intresse. Därför bildades
"Alternativutredningen - för ökat brukarinflytande inom socialtjänsten" av ett antal
organisationer inom vilka många medlemmar till och från har behov av
socialtjänstens insatser. Alternativutredningen tog på sig uppgiften att "skugga"
enmansutredningen och lägga egna förslag till förbättringar. Utöver de frågor som
den statliga utredarens direktiv ger utrymme för känner sig Alternativutredningen fri
att lyfta fram och belysa andra frågor. T ex kommer frågan om det frivilliga sociala
arbetet att speciellt uppmärksammas.
Alternativutredningen kommer att arbeta brett och på flera nivåer. Syftet är att
samla så många som möjligt bakom kravet "öka brukarinflytandet inom
socialtjänsten". Socialtjänstutredningen har ännu ej formulerat några förslag till
förändringar. Tiden hittills har använts till att höja kunskapsnivån hos sekretariatet,
sakkunniga och experter - ett slags kunskapslyft. Vi befinner oss alltså i en period av
utredningen där det finns stora möjligheter att föra fram sina åsikter och därmed
påverka utredaren. Opinionsbildning är det som just nu står på dagordningen. Den
26 -27 november 1998 arrangerade Alternativutredningen och Svensk socialpolitisk
förening i samarbete med ytterligare ett 10-tal organisationer en tvådagars
konferens i Stockholm - "Socialtjänsten - vilken framtid har den ?" Konferensen var
en god mätare på det intresse som finns för socialpolitiska frågor just nu.
Programmet och lokalerna begränsade deltagarantalet till drygt 400 men ungefär
dubbelt så många hade visat intresse att deltaga.
Konferensen hade ett brett anslag. Inger Lundberg gav en lägesrapport från
Socialtjänstutredningen och för övrigt medverkade företrädare för såväl forskningen,
fackföreningsrörelsen, Stadsmissionen i Stockholm, klientrörelsen och
handikapprörelsen. Förre socialministern Bengt Lindkvist och ordförande i
utredningen om bemötande av personer med funktionshinder, talade om en av de
viktigaste aspekterna av socialtjänstlagen " Om att bli anständigt bemött". Han var
tyvärr något försenad eftersom färdtjänsten - som vanligt (?) - inte fungerade!
På andra dagens seminarier var det många som kunde berätta om brister i
rättssäkerheten, dåligt bemötande och den press många socialsekreterare utsätts för
när de försöker företräda brukarnas intressen. De flesta ansåg att dagens lagstiftning
lämnar en hel del övrigt att önska och ytterligare konferenser efterlystes för att
fortsätta diskussionerna och göra flera delaktiga i kampen för en rättvisare
socialpolitik.
Alternativutredningens arbete
Utöver konferens - och seminarieverksamhet kommer Alternativutredningen att själv
ta fram dokument för diskussion inom de områden vi just nu prioriterar -
rättssäkerhet, tillsyn och bemötande. En annan viktig fråga, som
Alternativutredningen kommer att titta närmare på, är socialbidragets förhållande till
andra transfereringssystem. Målsättningen är att försöka finna former som gör
socialbidraget obehövligt eller åtminstone drastiskt minskar behovet av socialbidrag.
Utöver de försämringar som införts 1998 vad gäller rätten att överklaga infördes en
del andra förändringar av mer eller mindre tvivelaktig natur. Kommunerna har t ex
fått rätt att ställa krav på ungdomar under 25 år att delta i praktik eller annan

kompetenshöjande verksamhet för att kunna erhålla försörjningsstöd. Ingen har
definierat vad kompetenshöjning innebär och någon möjlighet att få detta prövat
genom överklagande finns inte. Är detta en konflikt mellan rätten till bistånd och en
modell med moralistiska förtecken där den enskildes skötsamhet ifrågasätts?
Vidare har en omformulering i biståndsparagrafen "smugit sig in" som lägger ett ökat
ansvar på den enskilde att själv lösa sina problem. Tidigare löd paragrafen: "Den
enskilde har rätt till bistånd av socialtjänsten..... om hans behov inte kan tillgodoses
på annat sätt." Man börjar alltså med att slå fast rätten till bistånd. I den nya
formuleringen lyder texten: "Om den enskilde inte själv kan tillgodose sina behov
eller få dem tillgodosedda på annar sätt har han rätt till bistånd." De primära
ansvaret ligger nu på den enskilde. Denna förändring innebär att socialtjänsten kan
ställa krav på den enskilde att gå hem och först försöka lösa problemet själv och om
detta inte går beställa ny tid och komma tillbaka. Vi vet att det är stort steg att söka
hjälp för sin försörjning och därför är det en cynism att utgå ifrån att den
hjälpsökande inte gjort vad som står i hans makt innan han söker hjälp. Steget är så
stort att många som är berättigade avstår att söka hjälp - de är så många att de
utgör det yttersta hindret för att införa ett socialförsäkringstillägg i stället för
socialbidrag . Det skulle bli för dyrt om alla utnyttjade sin rätt!
Det finns som synes en hel del frågor att skapa opinion kring om socialt arbete inte
ska bli ett förtryck av de fattiga. Men kampen gäller inte bara att skapa opinion för
att återställa det som blivit sämre och ha en vision om ytterligare utveckling av
välfärdssystemet. Det gäller också att ha en beredskap att möta dem som vill
ytterligare försämringar. Svenska Kommunförbundet har ännu inte gett upp "rätten"
till kommunal självbestämmanderätt. En självbestämmanderätt som endast ser
ekonomiskt kortsiktigt och som för det politiska etablissemangets talan när dess
uppgift borde vara att slå vakt om socialtjänstens jämlikhetsideal och demokratiska
innehåll. I vår har Kommunförbundet kongress och Socialtjänstens framtida
utformning står på dagordningen. Inte lär man på denna kongress diskutera en
utökning av den enskildes rättigheter.
Alternativutredningen kommer utöver att följa den statliga socialtjänstutredningen
söka samarbete med de som tillsammans med oss vill arbeta för ett utökat
brukarinflytande samt naturligtvis bevaka och bemöta de krafter som vill ytterligare
försämringar. För att kunna kommunicera med alla er runt om i landet som har
åsikter, kunskaper ocn förslag till förändringar har vi öppnat en hemsida:
www.alternativutredningen.nu Där kommer vi att publicera våra dokument och det
finns också en debattsida där man har möjlighet att framföra synpunkter utan att de
censureras.
Arne Bogren
Förbundssekreterare i RFHL
Alternativutredningen består av följande ledamöter:
Alec Carlberg, ordförande, RFHL
Gunvi Haggren, vice ordförande, verdandi
Arne Bogren, sekreterare, RFHL
Övriga ledamöter:
Kjell Broström, RSMH
Berit Nilsson, RFFR
Rune Persson, Länkens kamratförbund
Experter:
Ionie Oskarsson, Kommundirektör, Mölndal
Tapio Salonen, fil dr, Lund
Sune Sunesson, professor, Lund

Arne Bogren har av regeringen utsetts att ingå som expert i den statliga
socialtjänstutredningen.
Alternativutredningens kansli finns på RFHLs förbundskansli i Stockholm.
Tel: 08 - 34 15 65
fax:: 08 - 33 58 66
e-mail: info@alternativutredningen.nu
Alternativutredningens hemsida
www.alternativutredningen.nu
Noterat
Grishams "Försvararen"
John Grisham är en amerikansk succéförfattare av världsformat. Han första stora
framgång "Firman" var ett mästerverk i drama-turgi, det var helt omöjligt att lägga
ifrån sig boken. Den var också renons på miljö- och personbeskrivning, nästan utan
kött och blod. Detta är Grishams stora svaghet. Han är en säljande men verkligen
ingen stor författare.
Däremot är han en förhållandevis radikal författare. Hans senaste bok "Försvararen"
marknadsförs som en thriller, men är det absolut inte. Däremot lyckas Grisham i den
boken få mer must i sina miljöskildringar än någonsin tidigare. Den handlar om de
hemlösa i Washington. Jag har själv upplevt hur där varje soptunna tycks ha en
"ägare" till sitt innehåll, oftast en svart missbrukare. Och jag har också sett många
medelklassmänniskor gå man ur huse till Thanksgiving med kalkoner till hemlösa.
Grisham skildrar hur en kvinna och hennes fyra barn fryser ihjäl i ett iskallt bilvrak. I
själva verket är de utan att själva veta om det offer för en cynisk markspekulation.
I "Försvararen" blir det tydligt hur de hemlösas överlevnad är beroende av frivilligorganisationerna,
något som dessutom är en likhet med Sverige.
Missbrukare i Stockholm
Stockholm stad har publicerat sin årliga kartläggning över missbrukare i Stockholm.
Det är en tragisk läsning. Ingenting har förändrats om man ser till det totala antalet
missbrukare. De är omkring 4 000, precis lika många som de var 1994.
De hemlösa har blivit några hundra fler sedan 1993 och beräknas vara 2 000 kända.
Beträffande de psykiskt störda finns inga jämförbara siffror bakåt i tiden, men även
dessa antas ha ökat i antal.
Tidigare socialborgarrådet Lena Nyberg gjorde för något år sedan ett utspel "halvera
hemlösheten till år 2 000". Även detta mål som inte kan sägas vara mycket mer än
en lågtröskelvision, verkar ha få möjligheter att förverkligas.
UR MOTIONSFLODEN OM NARKOTIKAPOLITIKEN
av Annika Mansnérus
Moderaterna anser att polis bör få rätt att ta urinprov på ungdomar under 15 år vid
misstanke om narkotikamissbruk (en möjlighet som inte finns idag, eftersom
urinprov är ett straffprocessuellt medel för att säkra bevis i brottmål och ungdomar
under 15 år inte är straffmyndiga). M vill också förbättra informaionen till föräldrar
om narkotikamissbrukets symptom och biverkningar. Man vill, på samma sätt som i
Norge, införa användning av kräkmedel för att komma åt s k sväljare.
Sprututbytesprogrammet i södra Sverige bör stoppas. Lagens strängaste straff,
livstids fängelse, bör enligt m kunna dömas ut för grova narkotikabrott. M vill också
att polisen skall kunna få använda hemlig avlyssning (buggning) vid spaning efter
grova narkotikabrottslingar.

Också miljöpartiet motionerar om att få drogtesta barn. Mp är oroligt för den
vikande efterfrågan på tvångsvård och befarar att tunga missbrukare lämnas utan
vårdinsatser. Partiet föreslår också extra satsningar på att skapa attitydförändringar
när det gäller droger och langning, "det är allas ansvar".
Två socialdemokrater tar I en enskild motion upp behovet av information och
förebyggande insatser vad gäller sniffning av butangas och man vill också ha förbud
mot försäljning av butangas till ungdomar under 18 år.
Vänsterpartiet vill ha en fortsatt restriktiv narkotikapolitik, byggd på en social och
solidarisk grund. V avvisar alla förslag om legalisering av illegala droger men anser
inte att enbart konsumtion av narkotika skall utgöra grund för straff. V avvisar
uppfattningen att missbruk i första hand skall bekämpas med juridik och polis. V vill
förstärka det drogförebyggande arbetet, särskilt frivilligorganisationernas insatser.
Man anser missbrukarvård alltid skall utgå ifrån frivillighet och missbrukarens aktiva
medverkan i vården, men att tvångsvård kan få ske undantagsvis, under kort tid i
syfte att bryta ett destruktivt och livshotande missbruk. V vill återinföra möjligheten
att överklaga socialtjänstens avslagsbeslut.
Riksdagsmännen har också haft möjlighet att motionera på en skrivelse från
regeringen med en narkotikapolitisk redogörelse som lämnades till riksdagen i våras
(En narkotikapolitisk redogörelse, skr 1997/98:172. Kristdemokraterna tar i sin
motion upp behovet av att reglera urinprovsanvänd-ningen på arbetsplatserna,
intensifierade insatser för att göra fängelserna narkotikafria och krav på
narkotikanollgräns i trafiken. Folkpartiet för sin del betonar behovet av mer
forskning på
narkotikaområdet och förbättrade insatser för äldre missbrukare. Vänsterpar-tiet
har motionerat om olika tilläggsdirektiv till regeringens Narkotikakommission. V vill
bl a att kommissionen skall ta upp och beskriva ungdomars möjligheter till alternativ
till missbruk, att kommissionen skall göra en beräkning av kostnaderna för åtgärder
mot narkotikamissbruk, förebyggande insatser och vård och behandling samt att
kommissionen skall belysa de internationella och europeiska legali-seringsrörelserna.
MODERATERNA OCH NARKOTIKAPOLITIKEN
RFHL har i många sammanhang ifrågasatt ensidigheten och efterlyst en mer
nyanserad debatt och ett bredare anslag i åtgärderna mot narkotika. Det är dags att
reflektera över effekterna av de senaste årens massiva och kostsamma "hårda tag".
Har inflödet av narkotika till Sverige minskat? Har missbrukarna blivit färre? Har
kriminaliteten minskat? Har rehabiliteringseffekterna från kriminalvård och LVM-vård
varit framgångsrika? Har nyrekryteringen minskat? Har kostnaderna för samhället
minskat? Svaret på alla dessa frågor är NEJ!
Trots det lanserar Moderata Samlingspartiet i en mängd dokument krav på
ytterligare "mer av samma". Fast värre. Och fortfarande utan något försök till
omvärldsanalys eller resultatredovisning av hittillsvarande åtgärder, som skulle
kunna sätta in narkotikafrågan i ett begripligt sammanhang.
Moderaterna kräver
I riksdagsmotioner och policydokument från Stockholm kräver man bl a:
- Stora ökningar av resurser till polis, tull och rättsväsende.
- Utveckling av s k tekniska resurser för polis, vilket innebär kameror, avlyssning,
buggning m m. Bl a föreslås kontinuerlig obemannad bevakning/filmning för att
dokumentera försäljning, t ex vid Plattan.

- Samverkan mellan myndigheter om utredningar, straffavtjäning och permissioner
och upphävande av "problem med sekretessen" d v s man önskar frångå
sekretesskydd för den enskilde mellan myndigheter.
- Narkotikabrottslingar skall fotograferas inom kriminalvården så att aktuella foton
skall finnas för spaningsarbetet.
- Polisen skall ges möjligheten att via sjukvården ge kräkmedel för att säkra
bevisning.
- Polisen skall få ta blod- och urinprover på ungdomar under 15 år.
- Poliser, oavsett kön, bör få genomföra visiteringar på kvinnliga misstänkta liksom
på manliga misstänkta.
- LVM-omhändertaganden bör öka och man anser att det bör övervägas om
missbrukare skall underkastas behandlingsskyldighet.
- Ravefester skall inte ha kommunalt stöd eftersom de är sammankopplade med
narkotikaanvändning..
- Moderaterna i Stockholm vill genomföra en ny s k Plattanaktion för att avlägsna
framför allt äldre missbrukare från en central samlingspunkt i city och därmed ge
utrymme för att arbeta med de yngre.
- Ökad differentiering av intagna under avtjänandetid i kriminalvård föreslås liksom
besök med avskiljande glasskiva för att undvika direktkontakt / överlämnande av
narkotika mellan intagna och besökare.
- Livstidstraff för grovt narkotikabrott föreslås liksom att halvtidsfrigivning helt tas
bort.
- Polisen skall ha information - d v s sekretessen mellan polisen och kriminalvården
skall "överbryggas" - om begränsningar för intagna inom kriminalvård att under
permission vistas på vissa platser, t ex Plattan.
- Reglerna för uppehållstillstånd bör ses över - oklart hur - för att utlänningar inte
skall kunna etablera sig som narkotikabrottslingar med uppehållstillstånd och ta hit
fruar och barn för att säkra sitt tillstånd.
Som förebyggande insats föreslås en aktivering av ANT-undervisningen och man
nämner att frivillig vård skall finnas som uppföljning till LVM-omhändertagande.
Socialtjänstlagens grundtanke om att tvångsvård skall tillgripas först när andra
metoder är uttömda är avlägsnade ur det moderata tänkandet.
Allt fler ungdomar i Sverige prövar narkotika
Vi har i Sverige en ökning av antalet ungdomar som prövar narkotika. Det skall tas
på allvar. Moderaternas förslag visar att de inte gör det eftersom de konsekvent
avstår från att beröra frågor som påverkar narkotikaanvändningen, utöver vad polis
och andra myndigheter med kontrollfunktioner gör.

Flera tänkbara orsaker till missbrukets ökning kan finnas och några faktorer skall
nämnas här. Ungdomsarbetslösheten i Sverige har under de senaste sextio åren inte
tidigare varit så hög som nu. I vissa segregerade bostadsområden är den långt över
50 % vilket förstärker främlingskapet med det svenska samhället och uppgivenhet
inför framtiden. Alkoholkonsumtionen ökar bland unga. Att såväl arbetslöshet som
ökat alkoholbruk är samvariabler för ökande narkotikaanvändning visar mängder av
undersökningar. Moderaterna har aldrig gjort sig kända för att föra en restriktiv
alkoholpolitik - tvärtom.
Bostadssegregationen medför bl a att drogmönster med starka band till andra
kulturer konserveras. Det borde alltså finnas utrymme för en diskussion om hur
denna segregation skall motverkas.
Den nya ungdomskulturen med influenser från övriga Europa är i hög grad en
medelklassrörelse. Detta medför att i den mån droger förekommer på ravefester och
discon når dessa också medelklassens ungdomar, vilket är en förändring i
drogmönstren. Det är däremot inte liktydigt med att alla som går på ravefester
prövar narkotika eller att de som använder nakotika skulle upphöra med det om
festerna försvann. Sambanden är inte så enkla!
Inget parti vågar ifrågasätta restriktiv svensk narkotikapolitik
Sverige har sedan länge fört en restriktiv narkotikapolitik. Utformningen av den var
ursprungligen en kombination av många olika insatser: Preventiva insatser för att
minska nyrekryteringen, repressiva insatser för att bekämpa brottslighet kopplad till
narkotika, en variation av vårdinsatser för att stödja människor som ändå blivit
narkotikaberoende. Metoderna utformades utifrån en diskussion om
narkotikaproblemet som ett samhällsfenomen som hade sina orsakssammanhang i
en mängd företeelser som parallellt måste bearbetas för att nå lyckat resultat i
bekämpningen av narkotika.
Under senare år har inget parti velat och vågat föra en diskussion om
narkotikafrågan på allvar. I valtider har partierna överbjudit varandra i
straffskärpningar och annan repressivitet för att inte behöva ha narkotika som
valfråga eller riskera att klassas som "knarkliberaler". Resultatet har blivit "mer av
samma", d v s mer kontroll, kriminalisering av missbruket som sådant, fler urinprov,
längre fängelsestraff, längre LVM-vård, fler integritetskränkande metoder från
polisen; kort sagt mer hårda tag .
Samtidigt har den frivilliga vården nästan helt försvunnit, missbrukare som söker
hjälp avvisas. Tidiga kontakter med ungdomar som behöver stöd blir allt mer
sällsynta när elevvården försvinner, fritidsgårdar läggs ner och uppsökande arbete
har blivit en raritet.
Människor med missbruksproblem har allt mindre möjligheter att få bostad, få
arbete, få sjukvård eller annan hjälp. Den öppna vård som byggs i kommunerna, för
att den anses vara billigare, varierar i kvalitet från att vara värmestuga och soppkök
eller mottagare av urinprov till att i undantagsfall vara ambitiösa
rehabiliteringsprogram.
Kommunpolitiker kliar sina huvuden och beskriver det ökande antalet bostadslösa
som om de ramlat ner från en annan planet och helt överraskande råkat hamna just
i den egna kommunen där de blir ett ordnings- eller städproblem.

Moderaternas förslag hotar rättssäkerheten
RFHL har, som partipolitiskt obunden organisation, inte brukat angripa enskilda
partier för deras ställningstaganden. Men när moderaterna nu på bred front försöker
göra narkotikafrågan till "sin" genom ensidig repressivitet och med metoder som
allvarligt hotar rättssäkerheten måste klientorganisationer som RFHL aktivt arbeta
emot dem.
Det är ingenting annat än cynism att, med vetskap om den sociala nedrustningen
som pågår, driva tesen om narkotikamissbrukarens ovilja till förändring, att föreslå
nya Plattanaktioner när effekterna av den förra enbart resulterat i ett svindyrt
muskeluppvisande som på intet sätt minskat antalet missbrukare, att vilja ta till
tvångsmedel mot barn genom blod- och urinprov, att hota rättsäkerheten genom att
undergräva sekretesslagstift-ningen, att med rasistiska undertoner föreslå
begränsningar i tillståndsgivandet av uppehållstillstånd - för att nu bara nämna
några exempel.
Paradoxalt nog gynnar den ensidiga repressiviteten och den uppgivna
människosynen legaliseringsförespråkarna dessutom. Effekterna av den hittills förda
hårdare-tag-ideologin är inte uppmuntrande. Om nu ytterligare tumskruvar visar sig
gagnlösa - vilket det finns all anledning att tro - återstår bara legaliseringen.
Samhället kommer att drivas till uppgivenhet och vårdpessimism. För vad skall man
sedan ta till när livstidsstraffet är genomfört, när alla är filmade och buggade och
visiterade och narkotikaproblemet ändå finns kvar. Dödsstraff eller legalisering?
Ytterlighetsmetoder leder till ytterlighetslösningar!
"Moderaterna är alltid beredda att angripa den starka staten - utom när den har
uniform på sig" skrev Sydsvenska Dagbladet härförleden. Deras förslag för
narkotikabekämpning bekräftar det. I moderaternas Sverige är det inte välfärden
som skall bygga det goda samhället, utan den råa makten över de svaga.
Moderaterna för inte en kamp mot narkotika utan en kamp emot människor.
Hårdare tag mot de svagaste säger mycket om tillståndet i landet som helhet. Hur
många av oss vill leva i moderaternas Sverige?
Sonja Wallbom
Vice ordförande i RFHL
Notiser
Cannabis
Cannabis är ett populärt ämne i medicinska/vetenskapliga tidskrifter. I förra numret
refererade Oberoende till New Scientists specialnummer om cannabis, som kan läsas
på nätet, adress http://marijuana.newscientist.com
Nu återkommer tidskriften the Lancet i frågan. 1995 gick redaktionen ut med att
cannabisrökning inte var farligt för hälsan. Nu redogör man för ett seminarium som
redovisar vissa negativa effekter vid kraftigt bruk. Som ett resultat av seminariet ska
Storbrittannien nu undersöka effekterna av cannabis vid smärtlindring t ex vid
kronisk smärta.
Lancet skriver utomordentligt välformulerat i sin ledare apropos kritiken mot
tidskriften: Har man rätt att besluta över sig själv och vilka risker man vill ta,
oavsett vilka utgifter och olägenheter detta skulle kunna vålla andra? Man anser att

esonemanget då inte bara gäller droger utan även sådant som boxning och
motorsport. Vidare skrivs
Är det rimligt att hävda "Det är mitt liv, jag väljer själv vad jag gör med det " när
nästan alla delar sina liv med vänner och familj vilka skulle åsamkas lidande av
deras död eller sjukdom? Vilka svar på dessa frågor man än kommer fram till är en
sak odiskutabel: Folk har rätt att få kännedom om vilka riskerna är för dem själva
och för andra.
Mindre filosofisk men mer moralisk har diskussionen varit i Italien,
legaliseringsrörelsens starka fäste i Europa. Kan en förtroendevald person eller en
myndighetsperson röka hasch? Clinton har ju medgivit att han gjort det en gång -
dock utan att dra halsbloss.
En marijuanacigarett ingår inte bland de synder som degraderar en italiensk
medborgare och gör honom olämlig som finanspolis har det nu slagits fast.
Diskussionen hade förstås sitt ursprung i ett fall, där en till utbildningen sökandes
urinprov visade spår av hasch.
Hepatit C
Riksföreningen Hepatit C har bildats i november 1998. Avsikten är att småningom
även bilda lokalföreningar. Ordföranden heter Barbro Björkman och föreningens
adress är c/o Björkman, Söndagsvägen 61, 123 60 Farsta.
Vem ljuger - jag eller Pelle Olsson?
"Sunessons inlägg är det verkliga bottennappet. Han drar sig inte ens för att återigen
upprepa lögnen att den framlidne socialläkaren och drogdebattören Nils Bejerot
skulle ha förespråkat förvisning av narkomaner till "avskilda svårtillgängliga öar".
Sunesson anspelar på den artikel som någon lämnat in till nazisttidningen Fria Ord i
slutet på 60-talet. En påhittad Nils Bejerot föreslog Gotska Sandön som någon slags
Robinson Island för narkomaner. Trots att texten aldrig trycktes hann innehållet
spridas och nu kör Sunesson ett nytt varv med samma ynkliga myt".
Pelle Olsson skrev ovanstående i Oberoende nr 3 i polemik med Sune Sunesson,
som här under svarar.
.........................................................................................................................................
RNS´ talesman Pelle Olsson försvarar i förra numret av Oberoende upprört sin
dyrkade fadersfigur Nils Bejerot och anklagar mig för att i min artikel i numret innan
ha farit med lögn och förvanskning, särskilt i ett avseende.
Jag nämnde i min artikel att Nils Bejerot föreslagit isolering av narkomaner på
isolerade öar. Bejerot har aldrig sagt något om att sätta narkomaner på öar,
försäkrar Pelle - nej det är bara en fascistisk förvanskning.
Vi går då till "Narkotikafrågan och samhället", en bok som Nils Bejerot utgav
1969 (2:a upplagan). På sidan 453- 454 kan vi läsa: "Det torde vara medicinskt och
etiskt försvarligt att i dessa välselekterade fall där alla behandlingsförsök
misslyckats, låta patienten leva med sitt missbruk och underhålla det på samma sätt
som vederbörande tidigare gjort på egen hand under många år men bringa det
under socialt och medicinskt kontrollerade former. Ett sådant arrangemang - för
vilket vederbörande kanske bör kvalificera sig genom ett sista allvarligt upplagt

ehandlingsförsök - kan inte innebära annat än att man etablerar en speciell
behandlingsby för dessa kroniker på någon mycket isolerad skärgårdsö..."
Läsarna kan själva försöka bedöma och förstå uttalandet.
Pelle Olsson blir också upprörd över att jag påstår att det är Nils Bejerots
anekdotiska och amatörmässiga utvärdering av legalförskrivningsförsöket 1965 -
1967, som präglar försökets eftermäle, och hänvisar istället till den beskrivning som
finns i en statlig utredning. Men om man bekvämar sig att läsa innantill i denna text,
(Narkotikaproblemet. SOU 1969:53, del IV, sidan 345 - 403) blir man häpen. Den
utger sig inte ens för att vara en egentlig utvärdering, och där författarna värjer sig
mot alla försök att dra generella slutsatser. De påståenden om försöket som Bejerot
och RNS sedan torgför har inget stöd där! Det finns inget belägg för att försöket
skulle utlöst eller förstärkt någon narkotikaepidemi, inte heller att det skapade ökad
dödlighet. Men det påstod Bejerot i sin värdering, som också kan läsas i
Narkotikafrågan och samhället, främst sidorna 376 ff. Det charlataneri och den
fräckhet som präglade Nils Bejerots författarskap tycks tyvärr ha gått i arv till hans
eftersägare.
Sune Sunesson
"Utan en tanke"
dokumentärroman om makt och maktmissbruk av Lotta Thell.
Vad behöver en femtonårig heroinist? Naturligtvis behöver hon hjälp att komma bort
från knarket. Men därutöver?
Behöver hon lära sig att hon är värdelös? Måste hon berövas sin individualitet,
omskapas, knådas till att bli en annan?
Så frågar sig Majgull Axelsson i romanens förord.
Efter att ha läst romanen är det ytterligare ett otal frågor man skulle vilja ställa
om Hasselakollektivet, som romanen handlar om. Det är en välskriven och
välkomponerad roman,helt enkelt en bra bok, till skillnad mot många andra
dokumentärromaner, där engagemang och indignation kommer i förgrunden. I
denna roman väcks däremot genom skildringen en häpenhet och upprördhet över att
ett barn kan behandlas på detta sätt. Eva är en femtonårig föräldralös flicka, som
blivit heroinist genom sin lite äldre pojkvän. När denne dör i en överdos tas Eva till
Hassela på LVU. Hon kommer fram fortfarande i abstinens och ska genast ut på
fjällvandring. Det är ett sjukt barn som tillsammansmed andra "nyingar" ska sättas
på plats. Eva fryser, svettas och spyr sig igenom de första dagarna på fjället. Men
tvingas hela tiden gå. På fjället ska grundläggas hela behandlingsfilosofin, som Eva
anser bestå av grupptryck och angiverisystem.
Ingen får till exempel komma ner från fjället förrän Niklas klippt sig, kommenderas
det av de "vuxna". Så blir en efter en manglad till att avstå från att vilja och tycka
själv. Hela gruppen agerar hotfullt mot Niklas för att han ska klippa sig. Eva blir
också klippt och de vuxna drar sig inte för att använda våld. Illa stubbade i håret,
stukade och beredda att ange de övriga för att vinna fördelar eller slippa bestraffning
kommer gruppen nyingar ner från fjällen. Nyingarna är då beredda att bekänna vad
som helst för att slippa trakasserier och bestraffningar. Rymma visar sig vara
omöjligt. Vid ett tillfälle kommer två missbrukare med en bil för att ta med en tjej
och de blir helt sönderslagna av de vuxna.
Det är inte enbart en nattsvart skildring av personalen. Eva känner vissa stunder

tacksamhet, som när hon åker med en anställd för att köpa jeans och denna inför
expediten säger att Eva är hennes dotter. Däremot får Eva panik inför allt kramande
och en gång värjer hon sig som ett fångat djur.
Det finns flera målande avsnitt om hur de vuxna argumenterar mot nyingarna. Det
för tanken till det man läst om stalinistisk förhörsteknik. Ingen kan bry sig om Eva,
en horsare, för hennes egen skull. Det måste hon lära sig. Evas logiska argument
möts hela tiden med "det köper vi inte".
Man grips av tanken får man göra människor drogfria till vilket pris som helst? Kan
drogfrihet få gå ut över ett värdigt liv, ett liv värt att leva? För Eva gjorde det inte.
Eva beskriver en metod som ger ett skuldbeläggande för livet. Eva är ingenting.
I en epilog säger Eva att hon har ett litet hopp om att resa mig upp och skaka av
mig deras skuld. Den som dom lagt på mig och som plågat mig år efter år, i halva
mitt liv nu. Som ständigt tvingat mig att söka glömskan och den tysta värmen.
Kanske kan jag en dag göra det. Våga mig ditfram och se mig själv, mitt eget jag,
speglat i min egen blick.
Och förlåta.
För det kunde aldrig dom.
Birgitta Bergmark
"Utan en tanke" är utgiven av förlaget Boréa i Umeå