Årsskrift 2008.indd - Lunds kommun

Sandbybygdens Hembygdsförenings årsskrift 2008 

Årgång 10 

KRIGET 

Minnen från livet i Sandby 1939–1945 

73

KRIGET 

Minnen från livet i Sandby 1939–1945 

Utgiven av 

Sandbybygdens Hembygdsförening

Redaktionskommittén har utgjorts av Nils-Arne Andersson, Inge 

Larsson och Charlotte Brattström, som också varit redaktör. 

Samtliga foton utom flygfotot är i privat ägo. 

Omslagsbild: Thor Nilssons affär med godisautomat på väggen. 

Layout och omslag: Maria Näslund, Formfaktorn. www.formfaktorn.se 

ISSN 1402–3415 

© Sandbybygdens hembygdsförening samt resp. författare 2008 

Tryckt hos Grahns Tryckeri AB, Lund 2008

Innehåll 

Förord 4 

Min barndoms Sandby år 1940 7 

Av Nils-Arne Andersson 

Hjalmar Ols Greta 32 

Av Inge Larsson 

Mina minnen av andra världskriget 43 


De kalla vintrarna 56 

Intervju med Ingrid Andersson och Lilly Berlin 

Kristidsnämnden i Sandby 1939–1949 61 


Verksamhetsberättelse 2007 69

4 

Förord 

Än en gång kan man konstatera att det är slumpen som påverkar skeendet 

i både stort och smått. 

När AB Persson & Gustafsson, P o G, 1984 köpte Hjalmar Olssons 

gård för att bygga ett antal villor på den tillhörande tomtmarken, revs 

det som var kvar av gårdens byggnader nämligen bostadshuset. När 

huset skulle tömmas samlades det som skulle säljas på auktion och det 

som inte ansågs intressant eller värdefullt sorterades bort för att det 

skulle kastas. Av en slump fick Bertil Gustafsson syn på en del papper 

som han tyckte verkade intressanta. Han stoppade dem i en kartong 

och tog med sig till företaget för senare studium. 

När jag vid ett tillfälle 2006 pratade med Bertil om händelser och 

mänskor i Sandby från förr, berättade han om de dokument han hade 

räddat från soporna 1984. Jag blev naturligtvis nyfiken och bad att 

få titta på vad han hade hittat. Bland annat fanns det 8 dagböcker 

från åren 1942 till och med 1973 skrivna av Greta Olsson, dottern 

i huset. 

Det är dessa böcker som vi använder som ram till föreliggande årsbok. 

Vi har valt att skriva om den tid som vi tycker är mest turbulent, 

nämligen åren när andra världskriget rasade. 

Det sammanföll ju också med de mest stränga vintrarna under hela 

1900-talet, vilket ger ytterligare dramatik åt skeendet. 

För att belysa det som vi uppfattar som det dagliga livet i en små-

ukarfamilj under 1940-talet har vi valt att publicera hela dagboken 

för maj och december 1943. Det är intressant att notera hur Greta 

Olsson utan synbar dramatik blandar vardagliga händelser med mer 

dramatiska skeenden. Man levde trygg i sin egen värld och tyckte det 

var lika viktigt att notera att man körde gödsel med den nya hästen 

som att ett amerikanskt bombplan nödlandade utanför byn. 

För övrigt har vi valt ut vissa dagar för att belysa speciella händelser 

som Greta skriver om. 

Vi vill naturligtvis tacka Bertil Gustafsson för att han har låtit oss 

ta del av de dokument han räddade undan soporna och också tacka 

honom för att han i detta sammanhang har låtit Hembygdsföreningen 

få överta allt det sparade materialet. 

Personligen vill jag också tacka Ann-Christine Svensson, Karin Andersson 

och Thomas Jönsson som unga alla träffade och umgicks med 

Hjalmar Olssons familj och som har lämnat intressanta uppgifter om 

just Greta. Detta har på ett påtagligt sätt berikat bilden av henne. 

Vi har dessutom velat belysa ett par andra saker från den aktuella 

tiden. 

Dels skriver Charlotte Brattström om de stränga vintrarna och hur 

de påverkade livet, dels har Nils-Arne Andersson studerat protokoll 

från Kristidsnämnden i Södra Sandby och redovisar på ett målande 

sätt hur denna nämnd arbetade. Han tar oss också med på en rundvandring 

i 1940-talets Södra Sandby, en byavandring för nästan sjuttio 

år sedan. 

Vi vill också tacka Bengt Hansson som har hjälpt oss med skanning 

av bilder och annat material. Samtliga foton utom flygfotot är i 

privat ägo och vi tackar för att vi har fått använda dem. 

Redaktionskommittén har liksom förra året bestått av Nils-Arne 

Andersson, Inge Larsson och Charlotte Brattström, som också har 

varit redaktör. 

Södra Sandby i oktober 2008 

För redaktionskommittén 

Inge Larsson 

5

6 

Flygfoto över Södra Sandby på 1930-talet. Socknen bestod av 3 598 hektar, varav 71% var åkermark och 6% skogsmark. 

Befolkningen uppgick 1940 till 1 845 personer och var konstant under alla krigsåren. Original: Kulturen i Lund.

Min barndoms Sandby år 1940 


Nils-Arne Andersson, född och uppvuxen på Almbacken i Södra 

Sandby, höll i mars och oktober 2006 två mycket uppskattade ”byavandringar” 

på Byahuset. Detta kapitel grundar sig på bandupptagningar 

från dessa kulturkvällar. Året 1940 är utgångspunkten, men 

berättaren har tillåtit sig att gå både bakåt och framåt i tiden, när 

han berättar om husen och människorna. 

När man ska tala om gamla Sandby, så är den stora frågan att avgränsa. 

Vad ska jag ta? 

Ska jag ta hantverkare, ska jag ta skolor eller ålderdomshem? Det 

är så väldigt mycket som jag har sett och upplevt i Sandby, så det hinner 

vi inte i afton. 

Jag har helt enkelt tänkt utgå från ett år och då är året 1940 utgångspunkten. 

Då är jag 10 år gammal, jag går i fjärde klass i mellanskolan, 

som det heter. Lärare är Gottfrid Landén. På den tiden 

är det inte förbjudet med aga i skolan. Så här efteråt med facit i 

hand kan jag konstatera att de gånger han ger mig en lusing är det 

väl befogat. 

Här har jag ritat en karta över centrum i Sandby. Vi ska promenera 

härifrån upp till bagarns på den här grusvägen som det är då. 

Kanske tar vi en sväng upp till vagnmakarens. Som ni ser har jag ritat 

den vägstumpen västerut betydligt smalare, det var ingen riktig gata 

7

Karta över vandringen genom Södra Sandby. 

Hänvisningar i texten till kartan görs med siffror i kursiv stil. 

8 

33 

31 

30 

20 

28 

8 

32 

29 

17 

22 

6 

19 

18 

27 

21 

23 

16 

7 

12 

0 

1 

25 

26 

4 

3 

11 

9 

5 

14 

24 

13 

2 

10 

15

0 Promenaden startar här vid träbron över Sularpsbäcken 

1 Thors speceriaffär 

2 Thors uthus med mangel och likkistor 

3 Skomakare Malmberg 

4 Radiodoktorn 

5 Johan och Rut Jönssons bostad, Matservering 

6 Urmakare Emil Hanssons bostad 

7 Folke Hanssons cykelverkstad med bensinpump 

8 Ursprunglig bostad till gården Sandby 16, brann 1895, 

utflyttad 1898, nu Almbacken 

9 Henning Jönssons smedja 

10 Anna och Nils Perssons bostad 

11 Nils Perssons cykel- och bilverkstad 

12 Modellverkstad till Martin Jönssons mekaniska verkstad 

13 Bostad åt modellmakare Palmkvist 

14 Lager av järn och plåt 

15 Kafé Framtiden med matservering och rum för ungkarlar 

16 Carl Perssons bostad 

17 Rörläggare Carl Perssons verkstad 

18 Ida och Hilding Gustafssons bostad och elaffär 

19 Martin Jönssons Mekaniska Verkstad – MJV 

20 Martin Jönssons bostad 

21 MJV måleriverkstad 

22 Svenssons bageri 

23 Herman Svenssons bostad 

24 Garage för bagarens bilar 

25 Persson och Gustafssons lager 

26 Verkstad för Fritz Sjölin 

27 MJV gjuteri 

28 Segerbergs måleri 

29 Södra Sandby Sparbank 

30 Skräddare Nils Nilssons verkstad 

31 Nils Nilssons bostad 

32 Karl Kvist bilverkstad med körskola 

33 Vagnmakare Nils Andersson 

9

Bild 1. 

Sandby Mejeri. Här ligger nu byggnaden som inrymmer byahuset, tidigare 

bröderna Ekstrands Tryckeri. Bilden är tagen från väster tidigt 1900-tal. 

med den träbron. Mejeriet (Bild 1)och tryckeriet ligger här nere, där 

vi är idag, och smedjan däruppe, som ursprungligen är svinstall och 

hör till mejeriet, 

Träbron (0) vållar problem. När tryckeriet ska ha nya maskiner är det 

svårigheter att komma över med lastbil. Men det är inte bara nya maskiner 

som ställer till det. ”Signe Jönsson smed” berättar för mig, när jag 

intervjuar henne inför kvällen, att en gång kommer hennes lilla dotter, en 

4–5 år, hemspringandes och säger: ”Mor, mor, Rudolf körde ner i bäcken 

och bron gick åt helvete!” Vem är Rudolf? En av de karlar, som kör 

lastbil från stenbrottet. Men det är inte värre än att han får upp lastbilen 

och det dröjer ytterligare ett par år innan vägen till Lund läggs om. 

Lanthandlaren har allt 

Vi startar här. Den 8 mars är det 12 grader kallt, snöstorm och hela 

mars är kall. Så sent som 30 mars är det 12 minusgrader. 

10

Bild 2. 

Thor Nils hörna med Thors hus i hörnet Dalbyvägen–Revingevägen. 

När vi står här i fyrvägskorset har vi Thors hus (1) i hörnan (Bild 

2 och 3). Det byggs av byggmästare Hammarlund i Hällestad 1910. 

Utanför står två betongpelare och ett kraftigt järnrör, där man ska 

binda hästarna. Vi ser också två slipstenar och rullar med hönsnät. 

Eftersom det är avspärrning och krigstid, så har många familjer höns 

och kycklingar. Affären ägs av Thor Nilsson och är som de flesta lant- 

handlar, den har allt. Inte bara specerier utan tjuder, fotogen och 

handverktyg. En specialitet är blåkläder, blåblusar och blåbyxor, starka 

som mollskinnsläder. 

Thor säljer jaktgevär, som måste provskjutas. Det går till så att Thor 

och köparen går till uthuset, öppnar dörrarna och sätter upp ett papper 

på dörren. Så skjuter man och kan se träffbilden, en hagelsvärm. 

Många varor får man gå ut på lagret och hämta, det är inte paketerat. 

Fotogen på fat, sirap, som man tappar upp. Thor har ett fönster mot 

Dalbyvägen och det är alltid väldigt väldekorerat till första advent 

och julskyltningen. 

11

Bild 3. 

Thor Nilssons affär med godisautomat på väggen. Lägg märke till vägvisaren 

och att Lundavägen ännu inte är byggd. Pojkarna är okända. Bilden är 

tagen 1948 eller 1949. 

Gårdshus med speciell nimbus 

Ni ser jag har ritat en gata här, i gränsen mellan två byggnader med 

ganska stora nivåskillnader med en gång mellan husen. 

Här ligger ett gårdshus (2) som har ganska speciell nimbus genom 

två saker: en stenmangel där man kan hyra in sig och mangla sin vittvätt, 

det andra där är likkistor. Hammarlund är byggmästare, har 

bräder och snickare och får göra likkistor. Denna byggnad här som då 

är indragen med en liten gårdsplan har på bottenvåningen två stora 

skyltfönster (Bild 4). I den ena lokalen, som ligger närmast Thors lager 

huserar skomakaren Malmberg (3), som halvsular skor och gör det 

med den äran. På den tiden finns det riktigt läder. När han sitter och 

pliggar har han full uppsyn över vägen utanför. Granne med honom 

är ”radiodoktorn” Emil Nilsson (4). Han är något av ett tekniskt geni. 

12

Bild 4. 

Tegelbyggnaden som ligger med gaveln utåt innehåller ”Radio-Emils” affär 

och skomakareverkstaden. På ovanvåningen finns en lägenhet. I den högra 

delen finns Thor Nilssons lager. 

Folk ser nog lite nedvärderande på honom, fast han är mera värd att 

hedras. Det påstås att när TV-apparaterna föds och kommer hade 

han ett intimt samarbete med TV-fabriken i Motala, Luxor. Under 

krigsåren har Emil stadig kontakt med militären på Revinge av två 

skäl. Det ena är att han har hand om laddandet av deras bilbatterier 

och det andra att han hjälper dem med deras radioförbindelser. Han 

är utbildad radiotelegrafist. 

Det är två våningar på detta hus. Det är inte så stort och pampigt 

som Thors huvudbyggnad, men ovanpå skomakeriet och radio- 

Emils affär bor Johan Jönsson och hans fru Rut (5). Johan är bröd- 

utkörare och Rut har matservering. Ungkarlar i Sandby kan gå dit 

och äta och förmodligen går Ivan som är bodbiträde i Thors affär 

också dit. 

13

Hörnhuset med cykelförsäljning finns kvar 

Då lämnar vi Thors hörna och går norrut och tittar på hörnhuset. 

Liksom på Thors hörna är entrédörren på hörnan och denna dörr 

leder in till urmakare Emil Hansson (6). Det är säkert många Sandbybor 

i min generation, som har fått konfirmationsklockan därifrån 

eller kanske lysningspresent, när man blev något äldre. Emil Hansson 

har något av en filosofisk läggning. När man hämtar en klocka 

efter en reparation och ställer frågan ”går den nu” svarar han ”det är 

inte säkert, den kan stanna i morgon”. 

Emil Hansson har också börjat med cykelförsäljning i den längan, 

som fortfarande är cykelaffär (7). Men efterhand tar Emil Hanssons 

son Folke över och Folke har då cykelverkstad, cykelförsäljning och 

försäljning av bensin. Den första bensinmacken eller pumpen som 

finns, är en ganska smal men hög makapär med en glasklocka uppe 

på. Folke pumpar upp bensinen i glasklockan och när den då nästan 

har kommit upp till den mängd man beställt, slår Folke om ett handtag 

och sätter slangen i bensintanken. 60 öre litern kostar bensinen. 

Så går vi vidare till det vita huset som ligger mittför Konsum/Kooperativa 

. Det huset är det ursprungliga bostadshuset till Sandby 

16, dvs Almbacken (8). Så här låg ekonomibyggnaderna som brann 

1895. Så byggs Almbacken upp 1898 på sin nuvarande plats. 

Smedja och skostall hör samman 

Nu går vi ut på södra sidan, ett litet hus, ganska nära vägen och med 

gaveln utåt. Det är smedjan (9) (bild 5). Där håller Henning Jönsson 

till. Han kommer från Västerstad, där han gjort sin gesäll- och 

lärlingstid. Signe, hans fru, kommer från Maglasäte. Som påg är jag 

ofta i smedjan. Inredningen kan jag nästan se framför mig när jag 

blundar. Här är skorstenen, ässjan. Henning säger aldrig ässjan, han 

säger fyren. Bredvid fyren ligger en kvarnsten. Den kvarnstenen har 

Henning när han ska göra hjulringar. Om vagnmakaren har gjort 

nya hjul till bondens vagn, ska Henning lägga på hjulringar. Det är 

verkligen ett precisionsarbete att värma hjulringen och snurra den 

hela tiden för att den ska bli jämnt varm. När han känner att den är 

14

Bild 5. 

Huset till vänster är Nils Perssons cykelverkstad och huset i mitten är hans bostad. 

Den högra byggnaden innehåller Henning Jönssons smedja. 

jämnt varm lägger han den ner kring hjulet, låter den sjunka på plats 

och sen när den har svalnat, trycka till. Sen sitter den som berget. 

Två andra saker har han som jag minns. Det ena är en fjäderhammare, 

den finns fortfarande i smedjan, och det andra är en borrmaskin, 

ursprungligen handdriven. Sen är det inte alltid det luktar så 

gott i smedjan. Det är när han laddar aggregatet till gassvetsen med 

karbid. 

Här bredvid ligger skostallet. Henning Jönsson är också en väldigt 

duktig hovslagare. Vi och många andra bönder i Sandby går till 

Henning och får hästarna skodda. Det ska göras ungefär varannan 

månad. Är det någon häst som har hovböld eller något annat kan 

Henning bota det med tjära etc. Han har en ambult som han riktar 

skon med. Han köper färdiga skor men riktar dem för varje häst. Det 

hästarna ev. lämnar efter sig, som kan vara till nytta i trädgården, tar 

fru Anna Persson hand om. 

15

Bild 6. 

Huset till höger är modellverkstaden som hör till Martin Jönssons mekaniska 

verkstad. 

Som granne bor Nils Persson och hans fru Anna (10). Nils Persson 

har också en liten cykelaffär (11) (Bild 5). Nils Persson börjar reparera 

bilar längre fram, men han har inte möjlighet att ta in bilarna, så när 

de stora lastbilarna från Hardeberga stenkross kommer, får de hålla 

ute på vägen. Tala om arbetsmiljö!Så var det på den tiden. Nils Persson 

lämnar sedan verkstaden till sin son Lennart, Lennart cykel som 

vi sa. Lennart dog tidigt, samma dag som han fyllde 50 år. 

I modellverkstaden härskar Palmkvist 

Vi blir vid den sidan för där ligger en snickeriverkstad som är modell- 

verkstad (12) till Martin Jönssons mekaniska verkstad (Bild 6). I 

denna modellverkstad härskar en man vid namn Palmkvist (13). 

Han gör modellerna till allt det som ska gjutas på gjuteriverkstaden. 

Jag har ofta tillfälle att vara i modellverkstaden på 40-talet, för här 

utanför stannar bussen, som går från Harlösa till Lund under de 

16

åren jag ska förkovra mig i Lund. Då får vi gå in i verkstaden, så vi 

har busshållplats och väntrum hos Palmkvist. Därför kommer jag 

precis ihåg hur här ser ut. Hela taket är belamrat med modeller som 

han snickrat. Han kan också skära i trä så han gör utsmyckningar 

till möbler t ex rosor och liljor. Bostaden finns en länga längre upp; 

där bor Palmkvist och sonen Stig, som är jämnårig med mig och vi 

går i samma klass i stan. Det jag ritat här är ett plåtskjul (14), där 

verkstaden har sitt lager av järn- u-balkar, plattjärn och vinkeljärn, 

som man då svänger runt när man går in på Soldatgränd. Att jag har 

tagit den byggnaden med beror på att det är Café Framtiden (15). 

Gerdas café heter det, där Gerda serverar mat till ungkarlar och där 

man också kan hyra rum. Inte rum för natten utan rum för ett år 

eller två innan man gifter sig. 

Rörläggare och elektriker moderniserar husen 

Då lämnar vi det kvarteret och så går vi tillbaka hit. Nils Persson, 

cykelhandlaren, har en bror som heter Carl Persson (16, 17). Han 

bygger den villan, där Butiken för dig börjar en gång. 

Han är rörläggare och han börjar förse Sandbyborna med centralvärme 

med element. Ofta en panna i köket och eftersom spisen 

och murstocken står i köket, sätter man elementen runt murstocken. 

Carl Persson bidrar till värmen i husen i Sandby, de som är byggda i 

början på 1900-talet. En annan person som bidrar till moderniseringen 

är Hilding Gustafsson, elektriker. Han är ett av 14 syskon, som kommer 

ifrån Smedstorp, Gårdlösa by. En av bröderna, Gunnar, är G i PoG. 

Hilding Gustafsson har sin elektriska affär här (18). När man handlar 

glödlampor provar man dem i en särskild apparat, så att de verkligen 

lyser. När man drar in elektricitet, får belysning som man sa, lägger 

man in så billigt som möjligt och då blir det en fas och blank nolla. 

Då har man en lampa i taket och i bästa fall ett vägguttag. Så är det 

bra ett par år. Men sedan får man för sig att den där ”rickepumpen” i 

köket den är omodern och så vill man dra in vatten. Men för hydrofor 

behövs 3-fas och då får Hilding Gustafsson och hans hjälpare Henry 

Hansson komma igen. Och sedan efter ett par år vill man byta ut ved- 

17

spisen och ha elektrisk spis och då får elektrikerna komma igen och 

dra nya kablar. Jag känner igen cirkusen från hemma på Almbacken 

för där är ju ett batteri av olika proppskåp och kablar. 

Toffelmakare med motorcykel 

Då lämnar vi det kvarteret och går upp här till Henry och Greta Hansson. 

Där är inte skoaffär, inte ens toffelaffär på den tiden utan ladufogde 

Nilsson äger huset 1940. Han är ett pensionerat lantbruksbefäl, 

som har slagit sig ned i Sandby. När han dör så köper Henry och 

Greta huset. Sedan blir här affärslokal. Om jag då slirar lite på tid och 

avstånd, så vill jag göra en utvikning och tala om Gösta Olsson, toffelmakaren. 

Han huserar 1940 i den längan som ligger söder om församlingshemmet, 

parallellt med vägen. Gösta Olsson har sitt toffelmakeri 

till höger och till vänster bor fördrängen hos Boijsens, Oskar 

Olsson med sin familj. De är ganska många i den familjen . Det här 

med utrymmesstandard har man ingen tanke på vid den tiden. Gösta 

Olsson är handikappad, hans ben är förtvinade och han är inte mer än 

1,20 m hög. Men han är en mycket skicklig yrkesman. Han kan bara 

transportera sig med en motorcykel, en Harley Davidson, med sidovagn. 

Eftersom han bor i Torna Hällestad, så kör han dagligen med 

motorcykeln mellan bostaden och lokalen i Sandby. När han behöver 

köpa nya toffelbottnar kör han upp till Sösdalatrakten och sedan har 

han ett par säckar med toffelbottnar med sig hem i sidovagnen. Perfekt 

för honom. Han flyttar sedan till lokalen i Henry Hanssons hus. 

På bägge ställena har han en hjälpare som heter Wetterberg. Han har 

gått i pension rätt tidigt som stallbetjänt på Flyinge och sedan sitter 

han och ”bonnar tofflor”som man säger. Det är rätt fantastiskt att det 

lönar sig att gå ner till toffelmakaren med ett par tofflor, som är helt 

nedslitna, finns inget trä kvar och så spikar han nya bottnar på dem. 

Halmpressar och murbruksblandare 

Så är vi över på den norra delen till Martin Jönssons mekaniska 

verkstad (19, 20). 1940 ägs rörelsen av fabrikören Frans Jönsson. 

Frans Jönsson är den yngste av sex barn till Martin Jönsson. Han 

18

förblir ogift och det sägs att eftersom han inte blev gift med min mor 

eller någon av mina mostrar, så ”gav han fanken i det.” Han lever sitt 

liv som ungkarl med en fröken Gertsson som husföreståndarinna. 

Fabrikationen i verkstaden är nästan uteslutande halmpressar. Stora 

halmpressar som man kopplar ihop med de stationära tröskorna inne 

på eller utanför logarna. Mycket gjutjärn är det i de här pressarna 

och det är därför Palmkvist gör så många modeller, som man sedan 

gjuter efter. Hjulen är av gjutjärn, svänghjulen och hållarna också. 

En annan stor artikel är murbruksblandare. Det är kvalitativt sett 

Sveriges bästa murbruksblandare. Jag har talat med en byggare i Lund, 

Lundberg senior . Han sa att ”vi har några sådana murbruksblandare 

kvar och dem gör vi oss aldrig av med; de är outslitliga”. Från början 

drivs de med tändkulemotor, innan man har elektrisk ström på byggarbetsplatserna 

och kan ha elektrisk motor. 

När man gjort vad man kan med maskinerna inne i verkstadshallen, 

rullas de över gården till måleriverkstaden (21), där de snyggas 

upp och målas. Det är första gången jag kommer i kontakt med sprutmålning. 

Det är sedan något av en sensation, det påminner nästan 

om när varven sjösätter fartyg, när en färdig halmpress rullas ut från 

måleriverkstaden för att lastas på en lastbil. Man har en ficka i muren 

så att lastbilen kan backa intill och sedan får alla man i verkstaden 

ut för att hjälpa till att rulla halmpressen upp på lastbilen för vidare 

transport. 1940 är järnvägen borta, så allting som skickas från Sandby 

går med lastbil. 

Svenssons bageri med brödaffär och konditori 

Nästa hus vi kommer till är Svenssons bageri (22, 23) (Bild 7). 

Herman Svensson och Alma börjar med bageri och 1940 har sonen 

Allan och hans fru Maj kommit in i bilden och man har byggt den 

lilla affärslokalen. Mina mesta minnen är från brödaffären. Man går 

upp en trappa, den som finns kvar på gaveln och där i brödaffären 

kan man köpa godsaker. Antingen är det fru Alma som expedierar 

eller är det Allan Svenssons äldre syster Linnea. Svenssons bageri 

och Martin Jönssons verkstad är de två största arbetsplatserna 

19

Bild 7. 

Bageriet med Alma och Herman Svenssons bostad och ingång till butiken på 

gaveln. 

i Sandby. 30–35 personer på varje ställe, som då får sin utkomst på 

hemorten. 

Garaget för bagarens bilar (24) finns i den andra delen av den röda 

träbyggnaden. Bilarna är ganska många, omkring 10 stycken. Varje 

morgon när bilarna ska lastas med bröd och köra iväg, står de på gatan 

utanför och strängt taget blockerar gatan. De kör långt, inte bara på 

landsbygden utan även inne i Malmö. Jag har sett någon uppgift att 

man även skickar bröd på järnväg norrut. Brödutkörarna är Johan 

Jönsson, Axel Jonsson, Allan Åkesson, Bror Andersson, Lundström, 

Albert Larsson och Erik Andersson, kallad kaffehandlaren. Det finns 

också ett konditori där man gör tårtor och bakverk. 

Två sadelmakare som konkurrerar 

Innan vi svänger runt hörnet vill jag ha den byggnaden med. Som ni 

ser har jag ritat den i tre avdelningar. Det är en röd träbyggnad, som 

20

Bild 8. 

Detta är den röda träbyggnad som innehåller Lantmannaaffärens magasin 

och där sadelmakare Sjölin har sin verkstad. Bilden är tagen från hörnet 

Revingevägen–Skogsvägen. 

Bild 9. 

Vid Persson & Gustafsson utlastningsbrygga, troligen tidigt 1930-tal. 

21

i delen mot gatan är ett magasin till lantmannaaffären (25) (Bild 8 

och 9). Vi sa aldrig Persson & Gustafsson, vi sa alltid lantmannaaffären. 

Här förvarar man gödningsämnen och här kan man köra och 

hämta när man behöver. Hörnet har sin speciella historia. Där i en 

synnerligen liten lokal huserar Fritz Sjölin (26), en av byns två sadelmakare. 

Den andre heter Kron. Fritz är den bäste, det påstår han bestämt 

själv. När man kommer ner till Sjölin med ett seltyg tittar han 

på det och säger ”har det vatt någon annanstans någon gång?” Kan 

han då se att det varit hos Kron är det knappt som han vill åta sig det. 

Att Sjölin anser sig förmer beror på att han är tapetserare också. Han 

kan klä om möbler och han kan lägga korkmattor. 

Den mekaniska verkstaden har en spridd verksamhet. Gjuteriet 

(27) ligger här. En sommardag står portarna öppna och jag och en 

kompis, kanske Kalle Hermansson, står och tittar i dörrhålet hur man 

häller göten i flaskorna. Varför fick man inte gå på studiebesök på 

den tiden? Det hade varit roligt att ha egna minnen av att vara inne i 

gjuteriet och se på verksamheten. Det grämer mig än i dag. 

Vi fortsätter promenaden, som vi gjorde förra gången, då vi startade 

från bron och gick fram till bageriet, vek till vänster och stannade 

vid vagnmakaren. Jag har helt enkelt tänkt göra så att där vi slutade, 

där fortsätter vi. 

Men jag skäms sen när jag kör hem den kvällen, för vi har glömt en 

viktig begivenhet i Sandby, nämligen Segerberg och banken. Segerbergs 

hus (28) är ett tvåvånings rödbrunt tegelhus. Det är originellt, 

därför att det är två huskroppar som ligger med gaveln ut mot 

vägen och sedan sammanbindningshuset indraget i förhållande till 

de andra huskropparna och så en trappa upp. Där är två eller tre lägenheter 

i huset. 

I den ena lägenheten bor Hans Segerberg och hans hustru Karla. I 

den andra bor kamrern på Martin Jönssons mekaniska verkstad, Otto 

Svensson. Han är en av de män, som är med och stiftar Södra Sandby 

sparbank och är dess förste kamrer. Sparbanken (29) startar 1 april 

1919. Första insättningsdagen har man 38 personer, som kommer 

22

och sätter in pengar. I den utomordentliga skrift, som Allan Persson 

gjorde till sparbankens jubileum, kan man läsa att den 5 april kommer 

järnarbetaren August Nilsson och sätter in 50 kronor. 50 kronor är 

fantastiskt mycket pengar på den tiden; t ex är kamrerens årslön 450 

kronor. Mer om banken kan ni läsa i Sparbanken Finns jubileumsbok, 

80 år med Södra Sandby Sparbank 1919–1999. 

Hans Segerberg – en skicklig målare 

Vi återvänder till Hans Segerberg, (1874–1963). Han är en av de 

många skickliga yrkesmän som finns i Sandby på 1940–1950 talet. 

Han har gått den långa vägen och han är över 80 år, när han slutar 

sitt aktiva värv. Han kan det som man idag förmodligen kallar kurbitsmålning. 

När mina föräldrar gifter sig 1926 får de tillverkat av 

snickarmästare Hertwall, ett nytt möblemang, som Segerberg målar 

i en dalagrönblå färg. Han målar också ett linneskåp med pardörrar, 

och dekorerar med rosor och varje ros är individuell. Det är inte 

någon schablon han trycker på utan varje ros är målad för hand 

Hans Segerberg är också en ypperlig läromästare för lärlingar och 

gesäller. Knut Magnusson t ex går den långa läran hos Segerberg. 

Knut börjar som lärling, sen blir han gesäll, sen medarbetare och till 

sist övertar han firman. Ett mått på Segerbergs och Knuts kvalitetsarbete 

har vi hemma på Almbacken. När föräldrarna gifter sig 1926 

är det inte bara möblemanget som Segerberg målar utan även tre 

spegeldörrar och fyra fönster. Dessa ådringsmålar Segerberg och den 

ådringsmålningen är faktiskt lika intakt idag som när den målades. 

När Hardeberga kyrka repareras är det ett konservatorgäng från Göteborg 

som gör vid takmålningarna. De är hemma hos mig en kväll 

och de kan inte nog beundra den här ådringsmålningen och att den 

fortfarande håller. 

När man målar taken vita, säger man inte att man målar taken vita 

utan man vittar taken. Det gör man med krita och det är lite slabbigt 

och stänkigt. För att inte få det vita i håret, tar Segerberg ett blad ur 

gårdagens Skånska Dagbladet och viker ihop till en båtmössa . Den 

blir stabil och skyddar bra och när dagen är slut kastar han den. Det 

23

finns alltid en ny tidning nästa dag om han behöver. 

Granne med Segerberg är skräddare Nils Nilsson (30, 31). Han 

syr kostymer åt herrarna och dräkter och kappor åt damerna. Efter 

provtagning i provrummet i bostaden sys det sen i verkstaden över 

gården där skräddarna – ibland både en gesäll och en lärling – sitter 

på det stora bordet och syr. Skall tyget vara extra fint skall det komma 

från Fougstedts i Malmö. 

Bilverkstad och vagnmakeri 

Tvärs över gatan möter vi Karl Kvist i bilverkstaden (32). Flera 

montörer, ibland 3–4 stycken, reparerar främst lastbilar. Kvist har 

också körskola, många Sandbybor har Kvist att tacka för körkortet. 

Tre elever åt gången kör en tur, först i omgivningarna, sen till Malmö, 

där fika intags på Prinsens café. 

Nästa granne är Nils Anderssons vagnmakeriverkstad (33). Med 

sina anställda tillverkar han vagnar för lantbrukets behov. När nya 

löttrar (ekrar) ska sättas i blir smeden Henning Jönsson inblandad, då 

hjulringarna ska läggas om. Under en period inreder man också omnibussar 

åt Holmströms bussbolag i Harlösa. Då är även sadelmakare 

Fritz Sjölin behjälplig med att sy och klä bussens sitsar. 

Den rika floran av skickliga hantverkare i byn hjälps åt att lösa de 

mest skilda uppdrag. 

Järnvägshotell med resanderum 

Vi går vidare norrut, passerar vagnmakeriet och går direkt till hotellet. 

Järnvägshotellet byggs 1905 samtidigt som järnvägen kommer 

till Sandby (Bild 10). Jag misstänker starkt att byggmästare är 

Jöns Hammarlund, som också bygger Thors hus. Byggnadsstilen är 

densamma. 

Hotellet är byggt som ett järnvägshotell med resanderum. Det rivs 

så sent som 1990, så jag skulle tro att de flesta av er har egna minnesbilder 

av det. Har ni inga minnesbilder, så var det ett rejält kalas ni 

var på. När man kommer in är det en lång korridor. Går man då till 

höger kommer man in i en allmän matsal, går man igenom den, kom- 

24

Bild 10. 

Järnvägshotellet byggt 1905. 

mer man in i en något finare matsal med linnedukar. Rakt fram är två 

mindre rum, som förmodligen är tänkta som uppackningsrum för 

resande, som ska visa sina varor för köpmännen i byn. Nu blir det väl 

inte så många resande och inte heller så många övernattningar. Det 

finns tre hotellrum på andra våningen. Där finns också stora salen 

och en något mindre sal innanför, som kallas klubbrummet. 

Går vi till vänster runt hotellet kommer vi till gamla posthuset, 

där postmästare Anton Olsson residerar. Man kommer in i en tambur, 

som är 3x4 meter och så i väggen är där en liten lucka, som är något 

större än ett A4-papper. Så får man knacka på luckan, som är stängd, 

och så öppnar Olsson och spänner ögonen i en och undrar varför man 

stör. Han är en generation äldre än mina föräldrar, så att han är mer 

jämnårig med min morfar. 

Harald Hansson – Sandbys föreningsmänniska 

Men innan vi kommer fram till posthuset ligger på andra sidan den 

stora röda tegelvillan, där kamrer Harald Hansson bor. Harald 

25

Hansson är kamrer vid Sandby-maskiner. Det finns anledning att 

nämna honom också för han är något av Sandbys föreningsmänniska. 

Jag tror inte det finns någon förening i Sandby som inte Harald 

Hansson är med i, Skytteföreningen, Idrottsföreningen, Hemvärnsföreningen 

och Försköningsföreningen. Han tillsammans med Olle 

Göransson, barberaren och Malte Johansson, bagaren och en del 

andra människor har en förening/sällskap, där de uppför spex och 

revyer under åren. Om ni har hört talas om en visa som lyder ”Rör 

inte pinnen, Marna”, så kommer den från en av revyerna. Bakgrunden 

till visan kommer sig av att när man ska bredda vägen uppe i 

Dalbybacken vid Marnas hus, så sätter lantmäteriet ut pinnar på dagen. 

Marna tycker att vägen blir för bred och kommer för nära hennes 

hus, så på kvällen går hon ut och flyttar pinnen. 

Sandby försköningsförening 

En förening som tyvärr lever i glömska, är Sandby försköningsförening. 

Den finns enligt min moster Elsa, som jag ett flertal gånger 

intervjuat om gamla Sandby, redan på 1910–20-talet. Den lindallé, 

som finns helt intakt, från bageriet förbi Thells och fram till vagnmakarens 

planteras av försköningsföreningen. Likaså den körsbärsallé 

som finns på Mossavägen vid Persson & Gustafsson. Tyvärr håller 

de körsbärsträden att bli för gamla nu . När försköningsföreningen 

kommer igång i andra omgången är fortfarande Harald Hansson 

en av drivkrafterna och han får då gott stöd av sin dåvarande arbetsgivare, 

Gunnar Wahlbeck. Martin Jönssons mekaniska verkstad har 

hunnit bli Sandbymaskiner. Då planterar man rosentriangeln vid 

nuvarande centrumkrysset. Då tycker många att det är för galet att 

inte nog med att föreningen betalar planteringen utan man ställer 

också upp och sköter den med hjälp av Johan Mårtensson. Sedan 

blir det Sandby kommun, som tar över och Stig Samuelsson är den 

först anställde trädgårdsarbetaren. 

Förra gången höll jag mig strikt till 1940, nu har jag redan tillåtit 

mig att gå både bakåt och framåt i tiden. Om vi nu går vidare rakt 

framåt från Harald Hanssons och postmästarens hus till det som nu 

26

heter Ringvägen, ligger där ett fyrkantigt hus, som är ett av de funkis- 

hus, som finns i Sandby. Det byggs av bagaren Erik Persson, som dessutom 

är kyrkvärd, åtminstone de sista femtio åren av sitt liv. Jag vet ingen 

som varit kyrkvärd längre än Erik Persson. Jag tycker det är rätt så 

avancerat av en man i hans ålder att bygga ett funkishus. Det finns kvar 

fortfarande och är klätt med gula bräder och ser riktigt stiligt ut. 

Järnvägen 1905–1939 

Går vi sen vidare framåt kommer vi till järnvägen. 1902 får man 

koncession att järnvägen Bjärred–Lund ska förlängas till Södra Sandby. 

Men var den ska gå och var den ska sluta, om den ska gå längre 

österut än Sandby, därom tvistar man. Framför allt blir igångsättningen 

försenad ett par år därför att uppe i Hardeberga tycker man 

att man ska ha en station vid Hardeberga kyrka. Hardeberga är ju 

moderförsamling i pastoratet Hardeberga och Sandby. Så blir det 

nu inte utan stationen byggs vid det som vi nu kallar Hardeberga 

stationssamhälle. Så kommer järnvägen till Sandby 1905 och går vidare 

till Revinge och Revingehed och slutar vid Kvinnevad. Längre 

går den inte från början för man tänker att man ska utnyttja järnvägen 

för militära transporter. Det blir inte så mycket med det, men 

man kommer ganska snart underfund med att ska man ha förbindelse 

vidare österut måste man dra järnvägen till Harlösa, där det kommer 

två andra järnvägslinjer . Det är väl därför Harlösa stationshus 

är så originellt som det är . 

Järnvägen på den tiden har jag ett positivt minne av. Stationshusen, 

vare sig det är Hardeberga, Sandby (Bild 11), Skatteberga eller 

Revinge är alla väldigt välbyggda och välskötta. Det finns alltid en 

trädgårdsanläggning och på våren kan man se rabatten med krokus 

och andra vårblommor. Bakom stationshuset ligger godsmagasinen, 

där godsvagnarna stannar och lastar av godset. Det är flera som arbetar 

på stationen i Sandby under ledning av stationsinspektorn Carl 

Sjögren. Han kallas i dagligt tal för stinsen i Sandby, själv föredrar han 

det stiligare stationsinspektor. Han har mörkblå uniform med skärmmössa 

och guldgaloner och när han stänger biljettluckan och går ut 

27

Bild 10. 

Järnvägsstationen i Södra Sandby, byggd 1905. 

med semaforen för att stanna tåget, syns det vilken mäktig man han är. 

Carl Sjögren har en son som heter Erik och han blir läroverksadjunkt 

och är en av dem som sköter ABF-biblioteket i Sandby. 

Järnvägen läggs ner på våren 1939 , då den går med ekonomisk förlust. 

Den drivs ju av ett privat bolag, som inte kan fortsätta driften. 

Så tågen slutar att gå bara en handfull veckor innan kriget bryter ut. 

Det är det man tycker är så konstigt i efterhand. Eftersom alla bilar 

stannar, alla däck plockas av och bensinen ransoneras, så hade järnvägen 

behövts. Järnvägen går några år från Lund till Hardeberga upp 

till stenindustrin och man transporterar makadam. Det sägs att man 

exporterar en del makadam till Tyskland och att något användes till 

Hitlers bunkrar. Därom vet vi intet. 

Personkort och ransoneringskort 

Nu är järnvägen nerlagd och Carl Sjögren och hans medhjälpare är 

arbetslösa. Så kommer kriget och det ändrar mycket på arbetsför- 

28

hållandena för kolossalt många människor. Gränserna stängs, allting 

ransoneras; kol, koks, livsmedel, textilier och alla förnödenheter som 

vi är vana vid att få in i landet. Det blir med en gång stopp i den tillförseln, 

så vi är hänvisade till vad vi kan producera inom landet. 

Så kommer då ransoneringen och Statens livsmedelskommission. 

Föreståndare för Kristidsnämnden, som det heter i Sandby, är mycket 

praktiskt, Carl Sjögren, Han är urtypen för en svensk tjänsteman. Han 

läser paragraferna och han följer dem till punkt och pricka med ett 

undantag, som jag snart ska berätta. Till sin hjälp har han Ivar Rosvall, 

som är skolvaktmästare. Carl Sjögren och Ivar Rosvall håller till 

i Sjögrens villa på Mossavägen 17 i ett rum på övervåningen. Dit får 

man gå för att hämta sina ransoneringskort. Men för att få ransoneringskort 

måste man ha ett personkort, och jag hävdar med bestämdhet 

att svenska folket aldrig har varit så registrerat som under krigsåren. 

För har man inte fast bostad och förhoppningsvis arbete också, 

så får man inte personkort och har man inte personkort, så får man 

inte ransoneringskort. Har man inte ransoneringskort, så kan man 

inte handla i affärerna. På detta personkort finns namn naturligtvis, 

födelseår och ytterligare tre siffror. 

Det finns inte möjlighet att vara anonym i Sverige. Kommer det invandrare 

eller flyktingar, som det gör från Danmark och Norge, så får 

de också personkort och ransoneringskort. Det finns så många danska 

familjer med ungdomar i Lund att det finns en skola från grundskola 

till gymnasium, som har danska som huvudspråk. Det är inte så många 

som känner till det. Det är med myndigheternas goda minne, som 

familjer i Lund tar emot danska familjer, som får bo hos dem och så 

får barnen gå i skola. Många lundabor ställer upp som lärare. 

Minnen av ransoneringen 

Ransoneringen minns nog många av oss. Det är ganska snåla tilldelningar. 

De som forskar i denna tid säger ofta att svenskarna har 

aldrig varit så friska som under krigsåren. Framför allt stoppar vi 

inte i oss så mycket, utan vi stoppar i oss baslivsmedlen, för det är 

det som finns. Potatis är inte ransonerat och varje husägare i Sandby 

29

odlar potatis till sig och sin hushållsgris. Man kan köpa sill i kaggar, 

för trots u-båtarna, finns det fiskebåtar som går ut. Så man äter 

sill och potatis och bröd. Bröd är ransonerat men finns och mjölk 

är konstigt nog inte ransonerat. Kupong finns på matfett dvs smör 

och ost. 

Hur går det då när man ska gå på restaurang och äta? Då finns restaurangkuponger. 

Det är mindre tilldelning men det går att äta på 

restaurang också. 

Ransoneringen gäller inte bara livsmedel utan även textil. Jag kommer 

ihåg att jag är med min far hos klädekiperingen Magnus Nilsson 

på Klostergatan. Jag ska få en trenchcoat. Vi kommer in i det allra 

innersta rummet och den gamle Magnus Nilsson kommer haltande. 

Han tittar på far och säger ”denne man känner jag igen”. ”Ja, jag är 

uppvuxen på Östra Torn”, säger far. ”Är han det, då ska pågen få en 

trenchcoat”. 

Det gäller att ha kontakter 

Det finns väl inte någon lantbrukare som inte har ett antal kusiner 

under krigsåren, som kommer och vill ta del av vad som finns. 

Köttransoneringen är sträng. Villaägare som har ett uthus, köper 

en griskulting i augusti/september, tar hem den och den blir som 

en familjemedlem. Den får potatis, man ger den gräs och gosar om 

den, precis som med kaninerna. Sen växer grisen och det är ju inte 

meningen att den bara ska vara sällskapsdjur utan den ska avlivas 

förr eller senare. Då får mor i huset göra sig ärende ner till Thors 

och köpa salt, så att det är hemma vid tillfället, när Anton Husing 

kommer och ska ta livet av den stackars grisen. Far i huset får ta sig 

en extra sup för att klara strupen och torka tårarna, när den gode 

vännen ska avlivas. 

Att köpa cykeldäck 

Ett annat minne av Carl Sjögren har jag för egen del. Jag har ju gubevars 

börjat på Katedralskolan och vi cyklar då hemifrån ner till det 

som jag tidigare berättade om, modellverkstaden mittemot Martin 

30

Jönssons mekaniska verkstad, där bussen stannar. 

Där sätter vi våra cyklar. Vid ett tillfälle ska jag köpa ett nytt 

cykeldäck. Det är inte ransonering på cykeldäck men allt gummi ska 

gå åt till däck till krigsmakten, vilket gör att cykeldäck är belagda med 

licens. Så man ska gå till Kristidsnämnden för att få en licens, som 

man sen tar till Folke Hansson för att köpa däcket. Jag kommer ner 

till Carl Sjögren för att få min licens. Han tar fram en blankett, redan 

då finns det blanketter för allting, och så läser han på blanketten och 

tittar stint på mig: ” Är där två kilometer mellan Almbacken och byn? 

Det vet jag inte”, säger Sjögren och sätter stämpeln på blanketten och 

sen kan jag gå till Folke Hansson och köpa cykeldäcket. 

Carl Sjögren är en viktig person i Sandby under denna tid. Jag vill 

avsluta här med en av de visor vi fann inlagda i Kristidsnämndens 

protokoll. 

När Sjögren som stins hade slutat 

vid banan, 

då tänkte han ta sig den trevliga 

vanan 

att va pensionerad och seja som så: 

jag går här och tittar på tågen ändå. 

Det var trettiosju som detta här 

hände. 

Nils Hansson kom hit, men snart 

han sig vände. 

Vår bana blev riven och tiden blev 

lång, 

när Sjögren ej hörde tåghjulens gång. 

Men tiden den mörkna vi vet – 

trettionio, 

och då blev det början till åren de tio. 

Axel fundera och leta var da’ 

Liten erinran 

Mel. Sandahls kanon 

var kristidsordföranden han skulle ta’. 

Då Hillbertz han sade – ”jag vet nu 

personen, 

Du vet Calle Sjögren från Sandby- 

stationen¨. 

Till länsstyrelsen sändes förslaget 

nu in, 

och Hövdingen lyste -¨Ja han blir 

väl fin¨. 

Sextio och fem år Du uppnått då 

redan. 

För vanliga mänskor går månen i 

nedan, 

men Du var en ungdom med färg 

och kulör, 

så spänstig i gången med sällsynt 

vigör. 

31

32 

Hjalmar Ols Greta 


Bor på Sandby nr 7 från 1926 

Greta Valborg Olsson föds den 11 december 1910 i Burlöv. Hennes 

föräldrar Hjalmar Pål (Paul) (senare Per) Olsson och Emma Sofia 

född Nilsson kommer bägge från Osby. Hjalmar arbetar som dräng 

i Osby och flyttar enligt tillgängliga dokument till Burlöv, där han 

betalar skatt från och med 1910. Greta har en bror, Erik som är 

född 1907, också han i Burlöv. 

1918 betalar familjen kronoskatt i Rängs socken med adress 

Kämpinge 1, Ljunghusen. Hjalmar kallas då stalldräng. 1926 köper 

han ett lantbruk i Södra Sandby på nr 7 och kallas då Åbo. 

Från och med 1929 har Greta egen kronoskattsedel där hon tituleras 

”Hemmadotter”. 

Hon betalar 20 öre i ”Mantalspenningar” och 25 öre i sjukvårdsavgift. 

Till detta kommer en ”Debetsedelslösen” om 3 öre. Hennes 

totala kronoskatt blir alltså 48 öre. 

Hennes far, Hjalmar, betalar 10 kronor i ”Pensionsavgift”, 60 öre 

i ”Mantalspenningar”, 4,35 som inkomst- och förmögenhetsskatt, 

13,98 i ”Landstingsmedel”, 75 öre i sjukvårdsavgift och 24,25 i vägavgift. 

Till detta kom så ”Debetsedelsavgift” om 12 öre. Total kronoskatt 

alltså 54 kronor och 5 öre. Hans fastigheter på Sandby 7 taxeras 

till 9 000 kronor.

Greta, Erik, Emma deras mor och Hjalmar Olsson på gårdsplanen 

framför deras boningshus. Personen till höger okänd. 

Varför skriver Greta dagbok? 

Greta har uppenbarligen ganska lätt för att uttrycka sig och med få 

ord uttrycka det väsentliga i det hon vill fästa på papper. Hon använder 

en del talspråksord med egen stavning, men verkar ha ett relativt 

stort ordförråd. Dessutom skriver hon mycket vårdat och lättläst, 

trots att hon i sina vardagliga sysslor använder sina händer i ett vad 

man kan förstå ganska tungt arbete. 

Var får hon sitt ordförråd ifrån? Enligt uppgift läser hon tidskriften 

Husmodern, men det framgår inte av dagböckerna att hon läser 

böcker. 

Hon lyssnar tydligen mycket på radio. Hon noterar många ”stora” 

händelser i sina dagböcker. 

Hon skriver dessa under en turbulent och dramatisk tid av 

1900-talet, så det är kanske naturligt att dessa händelser uppmärk- 

sammas. 

Hela familjen röstar tydligen, och inte överraskande, på Bonde- 

33

förbundet (numera Centerpartiet), hon nämner att Albin Jönsson 

”var och lämnade valsedlar” inför ett val. Albin är ju då aktiv politiker 

i kommunen och representerar just Bondeförbundet. 

Hon nämner inte någonstans att de går i kyrkan, däremot besöker 

de ofta hennes mors grav. 

Hon verkar vara ganska klädmedveten. Hon skriver i sina dagböcker 

när hon köper eller själv syr, eller ändrar, kläder. Hon skriver också på 

ett ställe: ”Var i byn i ny kappa och hatt”. 

Konstnärligt begåvad hemmadotter 

Greta har uppenbarligen en konstnärlig begåvning. Detta framgår 

av ett häfte med blyertsteckningar som hon gör av bl.a. kända skådespelare. 

Enligt T J berör hans mor Greta vid ett tillfälle detta med 

hennes far Hjalmar. Han reagerar väldigt negativt, blir arg och säger 

till Greta (Thomas mor) att ”Det skall du inte lägga dej i! Det har 

du inte med att göra”! 

Vi har tagit med tre teckningar ur hennes album, som vi tycker visar 

hennes konstnärliga talang. 

Intressant att notera är att hon ”signerar” en del av teckningarna 

med ”Tecknat av Gretchen” eller ”Tecknat av Grett”. 

När jag frågar TJ om han kommer ihåg något speciellt han har hört 

eller sett om Greta, svarar han att ”Nä, hon var en människa som gick 

genom livet utan att göra så mycket väsen av sej”! Detta är också mitt 

eget minne av henne, hon är tillbakadragen och försynt. Man säger 

att hon är ”nervklen” som man kallar mental svaghet och ohälsa på 

den tiden. Hennes mor slutar sina dagar på S:t Lars sjukhus i Lund, 

då ett rent mentalsjukhus. Enligt TJ upplever Greta detta som en stor 

skam, att hennes mor är inlagd på ett ”sinnessjukhus”. En ödets ironi 

(eller ärftliga anlag), ville att Greta själv också är intagen på S:t Lars 

i perioder och också dör där. 

Det finns dagböcker bevarade som täcker åren 1942 till och med 

1973. Vi har valt att som exempel publicera anteckningarna från maj 

och december 1943, som vi tycker på ett bra sätt avspeglar dels Gretas 

vardagliga liv dels hennes sätt att skriva. 

34

Ett prov på Greta Olssons konstnärliga 

begåvning. Notera att 

hon signerat teckningen med 

”av Gretchen”. 

Greta Garbo tecknad av 

Greta Olsson. 

Litet barn tecknat 

av Greta – 

Gretchen. 

35

Gretas dagbok 

36

Maj 1943 

1. Regnskurar och solsken omvartannat. 

2. Gjort ny kaninbur. 

3. Svalorna komna. Sålt klart potatis bränneriet. 

4. Solat alla gångkläderna, skurat garderoben, skurit bokebränne, 

tömt sopor till Granelli. 

5. Jämnat kullen på Mors grav och satt vinka, ormbunkar och penséer. 

Lukat bänkarna. 

6. Skurat på kontoret. Huggit ner körsbärsträdet, fått bjudningskort 

från Karin och Karl. 

7. Skurit hackelse. 

8. Lagt singel på Mors grav. 

9. Sålt 5 smågrisar, 50 kr stycket. 

10. Cyklat till stan och köpt blå hatt och kappa, 150 kr. 

11. 

12. Jag skyfflat till bönor och gurkor. Hört göken. Erik kört i morötterna 

och börjat i rabborna, köra. 

13. Satt bruna bönor. 

14. Också satt bönor samt gurkor. Riktig sommardag. Köpt fin bordduk 

och ½ dussin handdukar. 19 kr. 

15. 

16. Skrivit till Karin och Karls. Blåsigt och kallt. 

17. Tvättat upp skjortor och lagat. Sågat ved. 

18. Börjat hacka betorna. Kallt. 

19. Far huggit sej i tummen. Vatt hos fru Henning och på lasarettet 

o fått sytt ihop den. 

20. Börjat hacka rabborna. 

21. Sluthackat. Satt zinnia, lilleputtaster o lobelia på graven. 

22. Johan Larssons vatt här o druckit kaffe. 

23. Varit resande i Malmö på Karins 50-årskalas. 

37

38 

24. Lukat små morötter hela dan. Far vatt på lasarettet. 

25. Börjat gallra betorna. 

26. Far kört i potatisen på backen. 

27. Gallrat betor. 

28. Gallrat betor. 

29. Regnskurar. Skurit hackelse. Vatt med snöbollar och pelargonia på 

Mors grav. 

30. Albin Jönsson kommit med norgelista, lagt 20 kr. Erik betalt inträde 

i B.F. 

31. Far vatt i Lund o tatt ut stygnen i tummen. Vi börjat gallra rabborna. 

December 1943 

1. Stortvättat. Slut ½7 med hjälp. 

2. Hängt ut tvätten. Skurat i köket. 

3. Skurat vardagsrummet. Skurit hackelse. 

4. Torkat tvätten inne. Strukit och lagt efter hand. 

5. Disigt och grått väder hela dagen. 

6. Vatt hos Edit och provat kappan. 

7. Erik och Far kört löv från skogen. Köpt ett spänne. 

8. Erik arbetat hos Albin. Jag vatt och provat. Manglat. 

9. Far höljt stackar. Ganska hårdfrusit. 

10. Fått kort från Liarum. Färdigstickat strumpor. Fars. 

11. Lagt mosskrans på Mors grav. 

12. Erik vatt hos Magnus, samt sett luciatåget i Lund. 

13. Fått kort från faster o brev från Nanna. Vars 10 kr av Erik o Far 

i födelsepresent. 

14. Varit och hämtat min kappa hos Edit. Sylön 12.50. Tagit upp pumpen 

i stallet. Satt ny sil på den. 

15. Lagt up min svarta kappa 5 cm. Pressat den.

16. Lagt löv på stackarna. Vatt i byn i ny kappa och mössa. 

17. Slaktat vid 12 tiden, Oscar Andersson slaktat 4 kr. 

18. Kokt lever och blodkorv. Stekt revben m.m. 

19. Kokt syltan. Stekt stek. Arbetat hela dagen. Regn. 

20. Jag vatt och köpt julklapp till Far o Erik. Erik vatt i stan på banken 

o köpt reservoirpenna till mej. Present från Erik o Far. 

21. Bakat 4 sorters kakor. Kokt rullkorv. Sålt en gris 258 kr. 151 kg. 

Erik hjälpt Brygg. med halm. 

22. Städat hela dan. Skrivit julkort. Far vatt och torgat. Köpt en 

gran. Erik vatt o lagt grane på mors grav. 

23. Bakat klenor. Städat. Fått 4 julkort. 

24. Granat vid trapporna. Vatt med mahonia och pappersblommor 

på Mors grav. 

25. Blomquist vatt här bilande. Jag fått ett par grytlappar i julklapp. 

Duggit och blitt juldagarna. 

26. Blomquist vatt här. 

27. Sytt julklappskjortor till Far. 

28. Samma. 

29. Skrivit bjudning till Karls i Malmö. 

30. Erik N varit här. Spelat tolva. Förlorat 1.75. 

31. Vakat in det nya året. Palms varit här. 

Enligt KA är hon i sin ungdom förlovad. Detta påstående styrks av 

att hon vid två tillfällen under 1942 skriver om en man som bodde i 

Sandby. Första gången står det: ”NN har förlovat sig.” Vid det andra 

tillfället står det: ”Lyses för NN.” 

Efter detta skriver hon inte något om någon man utöver de i familjen 

och släkten. 

Dubbelarbetande familjemedlem 

Det framgår av dagböckerna att Greta arbetar så gott som alltid. 

Detta styrks av att hon särskilt noterar när hon inte arbetar. Vid 

39

några tillfällen skriver hon ”Vilat hela dagen” eller ”Kvartat på förmiddagen”. 

Efter att hennes mor dött den 30 april 1942, sköter hon allt hushållsarbete 

och deltar dessutom i många av utomhussysslorna. 

En uppgift hon har, är att ”buda”, skicka bud, efter kvinnor som 

kan delta i potatisplockningen. 

Matsedel för Hjalmar Ols 1942 

Nedan följer exempel på den mat man äter vid den här tiden i Hjalmar 

Olssons familj. 

Greta skriver ner matsedeln för de tre första månaderna 1942 och 

noterbart är att det trots ransonering och knapp tillgång till många 

importerade livsmedel, fortfarande går att få tag på risgryn och 

kakao. Nedan visas matsedeln för januari. 

Januari 1942 

Middag Kvällsmat 

1. Tors. Grisstek. Risgrötspudding. Plockefisk. Kakao, sylta betor. 

2. Fred. Grisstek. Risgrötspudding. Plockefisk. Sylta rödbetor. 

3. Lör. Kakao. Smör, bröd. Kokt potatis, gristassar, rödbetor. 

4. Sön. Köttbullar, rabarbersoppa. Kokt ägg, stekt potatis, sylta, 

rödbetor. 

5. Mån. Råstekta potatis, fläsk, Köttbullar, majsenapudding. 

rabarbersoppa. 

6. Tis. Bruna bönor, köttbullar, Stekt potatis, sylta, rödbetor. 

mannagröt. 

7. Ons. Sylta, rödbetor, kakao. Kokt potatis, salt sillalåda. 

8. Tors. Ärter och kokt fläsk Bönor, potatis, sylta, stekt gröt. 

9. Fre. Sylta, rödbetor, kakao. Ärter, fläsk. 

10. Lör. Ärter, fläsk. Plättar och sylt. Stekt potatis, sylta, kokt mjölk. 

11. Sön. Lunchkorv, potatis, Stekt potatis, sylta, rödbetor. 

risengröt, mjölk. 

12. Mån. Lunchkorv, potatis, Stuvade pot, sylta, rödbetor, 

risengröt, kokt mjölk. ansjovis. 

40

13. Tis. Stuvade morötter, Kokt potatis, salt sill. 

risengröt, saftsås. 

14. Ons. Kokt torsk, risengröt, saftsås. Stekt potatis, sylta, rödbetor. 

15. Tors. Stuvade morötter,kalvdans. Kokta potatis, gristassar, 

kalvdans. 

16. Fre. Kokt torsk, kalvdans, saftsås. Plockefisk, kokt mjölk. 

17. Lör. Kokt ägg, sylta, rödbetor, Stekt potatis, ättiksill. 

bullar, mjölk. 

18. Sön. Smör o bröd, mjölk. Stekt tupp o potatis. 

19. Mån. Stekt tupp, mannagröt. Sylta, rödbetor, kakao. 

20. Tis. Potatisgröt, sirap. Kokta potatis, sill. 

21. Ons. Potatisplättar, stekt mannagröt. Ugnsvarma potatis, sylta. 

22. Tors. Kålsoppa med grönkål. Kokta potatis, sill. 

23. Fre. Kålsoppa, plättar. 

24. Lör. Kålsoppa. Stuvad potatis. 

25. Sön. Köttbullar, rabarbersoppa. Stekt potatis. 

26. Mån. Köttbullar, rabarbersoppa. Stekt ägg, sylta mm. 

27. Tis. Köttbullar, rabarbersoppa. 

28. Ons. Skärbönor, fläsk, plättar. 

29. Tors. Skärbönor, havregröt. 

30. Fre. Skärbönor, havregröt. 

31. Lör. Kakao, smörmat. 

Nöjen 

Man kan förstå att det inte blir så mycket tid över för nöjen och hon 

nämner heller inte mycket om att hon är ute och roar sig. Vid några 

tillfällen skriver hon dock att hon har varit på bio och den 14 maj 

1943 skriver hon: 

Alla 3 vatt cyklande hos mosters. Vatt i Stadsparken på barnensdagsfest. 

Vunnit på tombola en kaffeservis för 12 personer, 1 oljemålning av 

kungen, 1 par silkesstrumpor, 3 askar karameller. 

Kortspel är dock ett nöje som hela familjen unnar sig. Det handlar 

mest om tolva och hjärter, men hon skriver också att de spelar 

41

”Joker”, förmodligen det som numera kallas ”Poker”. 

Det är i första hand de närmaste grannarna man spelar kort med. 

Anna och Henry Palm, Albin och Greta Jönsson på nr 12, bryggarens, 

Johan och Anna Nilsson samt deras son Erik med hustru Greta. 

Men också i samband med släktträffar spelar man kort. Greta är noga 

med att i sin dagbok notera hur mycket hon vinner eller förlorar, så 

tydligen spelar man oftast om pengar. 

Att köpa lotter, penninglotter, antingen själv eller tillsammans med 

grannar och släktingar är något som man gör varje månad och det 

blir en och annan liten vinst då och då. 

Greta dör den 12 februari 1986 på S:t Lars sjukhus i Lund. 

42 

(ACS = Ann-Christine Svensson, Ann-Christine ”Bryggare,” dotter 

till Erik och Greta Nilsson) 

(TJ = Thomas Jönsson, son till Albin och Greta Jönsson på nr 12) 

(KA= Karin Andersson, Karin Martin kallad).

Mina minnen av andra världskriget 


I den följande texten försöker jag att minnas hur jag personligen upplever 

andra världskriget i min barndoms Södra Sandby, de stränga 

vintrarna och de dramatiska händelser, som inträffar i min närhet. 

Naturligtvis är det så att varje människa har sina minnen och sin 

uppfattning av vad som hände, sin egen berättelse. 

Här följer min. 

September 1939 flyttar familjen till eget hus 

När kriget bryter ut, i september 1939, flyttar jag, då fyra år gammal, 

och mina föräldrar från den hyrda lägenheten på andra våningen 

i huset på Revingevägen 5 till ett eget hus i ”Furet”, nuvarande 

Björkstigen 3. 

Det är naturligtvis en sällsynt dålig ”timing”, att låta bygga ett 

eget hus just när alla normala förutsättningar och förhållanden ändras 

så dramatiskt som krigstiden innebär. Detta kan man inte veta 

på förhand, men jag kan förstå att det blir en oerhört jobbig tid för 

mina föräldrar, framför allt ur ekonomisk synpunkt. 

Min far är 32 år gammal och tillhör de årskullar som blir inkallade 

till beredskapstjänstgöring senare under 1940-talet. Han tillhör 

de förband som då kallades Intendenturtrupperna, senare Trängen, 

och blir placerad vid norska gränsen i Värmland. Han blir dessutom 

inkallad två gånger. 

43

De stränga vintrarna skapar många problem 

Ett praktiskt problem är svårigheterna att få tag på bränsle till uppvärmningen 

av huset. Kol och koks, som då är de mest förekommande 

bränslesorterna produceras inte i Sverige och möjligheterna 

till import blir efter hand allt mindre som en följd av kriget, som 

pågår runt om oss. Effekten av detta blir ju än värre, eftersom några 

av vintrarna på 1940-talet är de kallaste och snörikaste på många 

år. Speciellt vintern 1942 är mycket sträng. Väldigt mycket snö och 

temperaturer ner mot minus 25 grader under januari, februari och 

mars skapar många problem. Jag minns att vi håller ”normal” temperatur 

i endast ett rum, där vi uppehåller oss så mycket som möjligt. 

I dagboken för 1942 skriver Greta mycket om vädret, speciellt 

under vintermånaderna, se avsnittet ”De kalla vintrarna” s 56. 

Greta skriver naturligtvis mycket om händelser som är relaterade till 

andra världskriget. Det är inte så konstigt, eftersom kriget påverkar 

mänskorna även i Sverige på ett påtagligt sätt. Förutsättningarna 

förändras och många normala rutiner sätts ur spel. 

44 

Min far under beredskapstjänstgöring 

i Värmland 1941

1942 

5 jan. Erik fått inkallelse till den 25. 

25 jan. Erik rest till beredskapstjänst. 

7 feb. Erik kommit hem. Permission. 

4 mars Fått brev från Erik. 

8 mars Erik vatt hemma, permiss. Fick gå från Lund. 

5 april Erik hemma ett par timmar. 

9 apr. Brevkort från Erik i Svedala. 

18 apr. Erik kommit hem, permiss. 

25 apr. Erik vatt hemma på permiss. Jobbat. 

26 juli Kl 4 p morgon Erik utkallad. 

31 juli Erik kommit hem på kvällen. 

22 aug. Luftskyddsövning. 

11 okt. Potatisreglering på kvällen. Nersatt pris. 

1943 

3 aug Engelska fallskärmshoppare landat i Alb. Jöns rabbor. 

1944 

6 jan. Inte sovit på natten. En massa främmande flygplan flugit 

häröver i timmar. 

11 apr. En flygande fästning landat vid Valleberg efter beskjutning, 

en flygare dödad en skadad. 

13 juni En massa militär kommit förbi från Revinge. 

5 sep. Vapenstillestånd Finland-Ryssland. 

8 sep. Erik fått förvarning till militärtjänst i oktober. 

30 sep. Fått nya tobaks o kaffekort. Erik fått inkallelse till den 10 okt. 

8 okt. Skänkt skor o bottiner, kappa till Rädda Barnens insamling. 

10 okt. Erik rest till Lomma och militären. 

45

46 

18 nov. Ljuset släcktes kl 9 på kvällen då främmande flygplan fällde 

bomber över Lund uppe vid Monumentet. Förstört ett helt 

trädgårdsmästeri o många fönster i stan. Ingen mänska 

skadad. 

24 nov. Gotlandsångaren ”Hansa” gått på en mina 2 räddade över 

90 stycken dödade, kl 5 på morgonen. 

Engelska bombplan över Skåne 

Skånes geografiska läge med Tyskland på andra sidan Östersjön gör 

att vi nog upplever andra världskriget mer påtagligt än man gör i 

många andra delar av Sverige. Framför allt i krigets slutskede när 

de allierades bombningar av tyska städer och industrianläggningar 

intensifieras. 

Under långa tidsperioder flyger det in engelska bombplan över 

Skåne nästan varje natt, det är ju RAF som utför nattbombningarna. 

Från vår balkong kan vi se hur det luftvärnsbatteri som är förlagt till 

Eslövs flygfält öppnar eld och skjuter varningsskott med lysgranater 

när bombplanen kommer. Det påstås att en anledning till att de skjuter 

är att orientera de brittiska flygarna om var de befinner sig. Sant 

eller osant, man skjuter aldrig verkningseld. 

3 aug. Engelska fallskärmshoppare landat i Alb. Jöns rabbor. Far 

1943. lagat svinahuset. Erik målat fönsterna inne. Jag lagt in 

skärbönor. 

På natten den 3 augusti 1943 är också flygaktiviteten stor. Sent den 

natten kommer ett bombplan på mycket låg höjd från norr. Det visar 

sig sedan att planet har blivit svårt skadat under sitt uppdrag över 

norra Tyskland och piloten beslutar sig att försöka komma in över 

Skåne för att nödlanda. Men mörkret omöjliggör detta. Sommaren 

lider mot sitt slut och nätterna har blivit mörkare. Mörkläggningen 

i Skåne är under denna del av kriget nästan total, så någon vägledning 

om var det kan finnas en lämplig plats för en nödlandning 

får han inte. Han beslutar då att vända planet och lägger det på en 

sydlig kurs med en förhoppning om att det så småningom skall stör-

ta i Östersjön. Samtidigt ger han besättningen order om att lämna 

det skadade planet i sina fallskärmar. 

En av besättningsmedlemmarna landar, som Greta Olsson skriver 

i sin dagbok, i Albins rabbor. 

Min farbror, Nils Larsson, är utanför sitt hus med anledning av 

den stora flygaktiviteten. Han är orolig för vad som händer, vi har ju 

tyskarna runt om oss. Både Danmark och Norge är ockuperade. 

Plötsligt ser han en fallskärm veckla ut sig och långsamt dala mot 

marken. Han hämtar sitt mausergevär, han är medlem i skytteföreningen, 

och går tillsammans med grannen Algot Persson ut i natten för 

att söka upp och ta hand om fallskärmshopparen. 

Vad är det som väntar på fältet uppe i backen? Är det tysk luftlandsättning 

på gång? Ovissheten och spänningen är stor hos de två 

grannarna! 

När de närmar sig mannen med fallskärmen, sträcker denne upp 

händerna i luften som ett tecken på att han är vänligt sinnad och 

låter sig tas om hand av Nils och hans granne. Det visar sig att han 

är kanadensare som tjänstgör i RAF Bomber Command och är en 

av besättningen som hoppade från det skadeskjutna bombplanet. 

Alla inblandade blir naturligtvis lättade när de får situationen klart 

för sig. 

Nils tar flygaren med sig hem och ringer vår polis, Erik Gustafsson, 

som kommer stor och myndig, och förklarar att han tar hand 

om ”fallet”. Efter några timmar kommer militär personal och hämtar 

den brittiske flygaren. Det finns ett uppsamlingsläger vid Övedskloster 

för de allierade flygplansbesättningar, som hamnar i denna 

del av Skåne och dit förs han. 

Hans flygplan störtar enligt uppgift senare i Östersjön så som hans 

pilot har förutsett. 

Skånska Dagbladet skriver den 4 augusti: 

Det engelska flygplan, vars besättning natten till tisdagen räddade 

sig genom fallskärmshopp över Skåne, har ännu inte återfunnits, 

meddelar försvarsstaben. 

47

Och fortsätter: 

48 

Hela besättningen på brittiska planet internerad. En av flygarna 

bröt benet, ligger på sjukhus i Revinge. 

Besättningen på sju man som hoppade i fallskärm landade på 

olika ställen, i Hardeberga, Södra Sandby, Dalby, Kyrkheddinge 

och Esarp. 

Flygaren som hamnade i Hardeberga togs om hand av fiskhandlare 

Löfström och piloten, en 25-årig sergeant, togs om hand av en 

mjölkbilschaufför och fick följa med mjölkbilen till Malmö. 

Om den man som hamnade i Alb. Jöns rabbor skrev man: 

Det befanns vara en 18 års yngling som hamnat i ett betfält och då 

han fick klart för sig att han befann sig i Sverige, uttryckte han sin 

stora glädje och bad omedelbart att få bjuda på cigarretter. 

18 november Ljuset släcktes kl 9 på kvällen då främmande flygplan 

1943. fällde bomber över Lund uppe vid monumentet. 

Förstört ett helt trädgårdsmästeri o många fönster i 

stan. Ingen mänska skadad. 

Ett engelskt bombplan på bombuppdrag i Tyskland har av någon 

anledning inte kunnat fälla hela sin bomblast. På återvägen flyger 

det in över Skåne och enligt uppgift beslutar man att fälla sin bomblast 

för att sedan säkrare kunna nödlanda. Besättningen uppfattar i 

mörkret troligen de stora växthusen vid Kävlingevägen som vatten 

och fäller sina bomber, både brand- och sprängbomber, där. 

Det är väl ett under att inget bostadshus träffas eller att någon människa 

kommer till skada. 

Flygande Fästning nödlandar vid Valleberg 

11 april Kört med Sally första gången. Harvat och kört gödsel. 

1944. En flygande fästning landat vid Valleberg efter beskjutning, 

en flygare dödad en skadad. 

Den 11 april 1944, på eftermiddagen, blir en amerikansk B 17, Flying 

Fortress, Flygande Fästning, beskjuten och skadad av det svenska

Flygplan vid Valleberg 

luftvärnet när den flyger in över Skåne. Planet nödlandar sedan vid 

Vallebergs gård längs vägen Sandby–Getinge. 

Detta plan är en Boeing B 17G som är döpt till ”Bottled in Bond”. 

Det visar sig att en av besättningsmedlemmarna har dödats och en skadats 

av granatsplitter vid beskjutningen från det svenska luftvärnet. 

Hemvärnsmän från Sandby är ganska snart efter kraschlandningen 

på plats. En av de första som kommer fram och börjar organisera 

bevakningen och ta hand om besättningen är Gunnar Gustafsson, 

Gustafsson i Persson & Gustafsson. 

Jag är då nio år gammal och är bästa kompis med Gunnars son 

Sven. Sven och jag är bägge väldigt flygintresserade och har lärt oss 

ganska mycket om flygplan och flygplanstyper som används under 

andra världskriget. 

När den skadade bombplanet kommer inflygande från öster på 

mycket låg höjd över Sandby, håller vi till på Persson & Gustafssons 

gårdsplan. Vi blir naturligtvis ordentligt upphetsade och ger oss iväg 

på våra cyklar för att se var planet kommer att ta mark. Vi väntar oss 

49

att vi skall få se en rökpelare mot skyn, vi är säkra på att planet kommer 

att störta! 

Tyvärr missbedömer vi riktningen till en början och är på väg upp 

mot Räften innan vi förstår att det har kraschlandat längs Getinge- 

vägen. När vi med andan i halsen kommer fram har Svens far, Gunnar, 

redan organiserat bevakningen och försöker att hålla nyfikna människor 

på avstånd. Man är ju rädd för att ammunition eller eventuella 

bomber ombord skall explodera. 

Denna upplevelse har för alltid fastnat i mitt minne! Jag får på nära 

håll se en Flygande Fästning, ett flygplan som jag har läst så mycket 

om och sett på så många bilder. Det är ju, med den tidens mått, ett 

stort flygplan, nästan lika stort som dagens Boeing 747, som man använder 

i trafiken mellan Arlanda och Sturup. 

På något underligt sätt känner vi oss plötsligt inblandade i krigshändelserna! 

På avstånd, tack och lov. Vi förstår naturligtvis inte allvaret 

och dramatiken bakom händelsen. Men visst är det spännande 

det vi får vara med om. Jag tror att jag har svårt att somna den kvällen. 

Och en liten bit av den delvis sönderslagna flygplanskroppen har 

jag tagit med mig hem som en souvenir. 

Både tyska och amerikanska plan nödlandar 

Denna dag skjuter man också ner en tysk Messerschmidt Me 410 

från flygfältet i Sövde och skadar ytterligare en Flygande Fästning 

när den flyger in över Skåne. Att man skjuter verkningseld mot så 

många flygplan just den här dagen, vill man i efterhand förklara 

med att ett svenskt jaktplan, en J 20, har skjutits ner över Östersjön 

en vecka tidigare. Man är nervös och vill visa att vår beredskap är 

god. 

Personalen som bemannar de olika luftvärnsförbanden är också oerfaren 

och vet inte hur man skall hantera de aktuella situationerna. 

Långt senare tror man sig förstå att just det tyska planet försöker 

att nödlanda på Sövdefältet, men detta uppfattas av luftvärnsförbandets 

personal som att planet anfaller flygfältet och därför öppnar 

man eld. 

50

Anmärkningsvärt är att när planet störtar i närheten av Skurup, 

befinner sig en svensk soldat på väg på sin cykel längs vägen. Han 

träffas av flygplanet och dödas. 

Detta flygplan är ett mycket modernt och avancerat tvåmotorigt 

jaktplan och för det svenska flygvapnets del är det olyckligt att man 

går miste om möjligheten att närmare tekniskt granska detta moderna 

jaktplan. Vad som nu återstår att studera är en hög förbrända 

metalldelar! 

Samma dag, den 11 april 1944, landar ett ganska stort antal amerikanska 

bombplan i Skåne. 

I Skånska Dagbladet från den 12 april kan man läsa att: 

Två plan nödlandade på Bulltofta (i Malmö) vid halvettiden, ett i 

närheten av Ängelholm, ett i Lövestadstrakten och ett i Södra Sandby 

nära Lund. 

Förklaringen till att så många bombplan nödlandar i Skåne just den 

dagen, kan troligen förklaras av följande notis i samma tidning: 

Enligt Amerikanska flyghögkvarteret fanns det nära 2 000 amerikanska 

plan över Tyskland under tisdagen (den 11 april). De anföll 

bl. a. flygplansfabrikerna i Oschersleben, nära Magdeburg, och Bernburg. 

I dessa fabriker tillverkar man Focke Wulff FW 190-flygplan. 

Focke-Wulff FW 190 var jämte Messerscmidt Me 109 det flygplan 

som utgjorde ryggraden i tyska Luftwaffes jaktplansflotta. 

Några dagar senare skrev Skånskan att 

Den på tisdagen omkomne flygaren Joseph Masgula kommer att 

jordfästas på måndag klockan 2 em. i S:ta Birgittas kapell på Östra 

kyrkogården i Malmö. 

Detta är den besättningsmedlem som dödas i planet som landar i 

Sandby. 

Jag minns också att jag vid ett tillfälle tillsammans med mina föräldrar 

besöker bekanta som bor i Malmö. Från deras hus kan man se 

51

in till Köpenhamn och jag minns hur kusligt man tycker det är att ana 

ljusen från Danmark och veta att landet är besatt av tyska soldater. 

Greta skriver naturligtvis om många händelser som är direkt relaterade 

till kriget: 

52 

8 sept. 1943 Italien kapitulerat. 

1 0 sept. 1943 Nya ransoneringskort 

28 sept. 1943 Nya tilläggskort. 

27 okt. 1943 Skänkt 2 säckar potatis till Norgehjälpen. 

30 nov. 1943 Tyskarna arresterat 1 500 norska studenter i Oslo. 

6 jan. 1944 Inte sovit på natten. En massa främmande flygplan 

flugit här över i timmar. 

19 jan. 1944 Hämtat nya tvättmedelskort. 

30 jan. 1944 Far vatt i skolan på luftskyddsövning. 

13 feb. 1944 Haparanda bombat. 

23 feb. 1944 Stockholm bombat av ryska plan. Även Strängnäs. 

6 mars 1944 Betalt värnskatten. 

3 juni 1944 Erik vatt o köpt ny brun kostym o skor. Vatt hos Palms 

och rest en flaggstång på kvällen. 

Enligt Eriks kassabok kostade kostymen 140,- kr och skorna 28,- kr. 

dessutom fick han lämna 45 poäng på ransoneringskortet för kostymen 

och 8 poäng för skorna. 

6 juni 1944 Engelsk-Amerikansk invasion i norra Frankrike med 

båtar och flyg över 11 000 flygplan 4 000 båtar. 

13 juni 1944 En massa militär kommit förbi från Revinge. 

19 feb. 1945 Erik vatt på hotellet och hört på ett föredrag om 

”Nasismens paradis”.

Ransonering och självhushåll 

1943 

9 mars Fått nya smör och beredskapskort. 

30 maj Albin Jönsson kommit med norgelista, lagt 20 kr. 

22 juni Fått nya klädkort 

1944 

18 okt. Hämtat nya brödkort mm. 

7 nov. Far vatt på kristidsnämnden för tilldelning av kli och fått 

nya tilläggskort smör och bröd. 

Som framgår på andra ställen i boken är de allra flesta livsmedel 

ransonerade under hela kriget. Detta är ju, som också påpekas där, 

delvis resultatet av de problem man har under första världskriget, 

där många samvetslösa personer utnyttjar situationen och skär guld 

med täljkniv på andra människors bekostnad. 

Att alla importerade varor måste ransoneras är ju självklart, inga 

transporter från andra länder fungerar på grund av avspärrningen 

från den tyska flottan. Men även en del inhemskt producerade varor 

beläggs med ransonering just med tanke på att ovan nämnda problem 

inte skall uppstå. 

Trots att kontrollen är noggrann och de flesta beredda att visa sin 

lojalitet mot systemet och sina medmänniskor, är det naturligtvis inte 

helt fritt från ”gulaschbaroner”. Det finns alltid människor som utnyttjar 

uppkomna situationer till sin egen fördel utan hänsyn till andra. 

Naturligtvis florerar en viss, diskret svart marknad också bland 

”vanligt” folk. 

Man är som alltid sig själv närmast. 

Det gäller att ha kontakter! Släktingar och vänner bland lantbrukarna 

är en stor tillgång och jag är säker på att de utnyttjas till 

bristningsgränsen. Själv minns jag att mina föräldrar då och då kan 

dryga ut hushållet med ett extra tillskott av ransonerade varor som 

53

Några av de ransoneringskort man 

hade under krigsåren. 

54 

Tidningarna publicerade också 

tips om hur man bäst skulle utnyttja 

de tilldelade ransonerna. 

I dagstidningarna publicerades 

Ransoneringskalendrar som informerade 

om vilka kuponger som gällde 

den aktuella tiden.

man skaffar med hjälp av goda vänner. 

Sedan odlar man själv potatis och andra grönsaker för att dryga ut 

hushållningen, ”alla” har tillgång till någon liten jordplätt som kan 

utnyttjas. 

En annan sak som jag kommer ihåg är att man är skyldig att ha en 

hink vatten och en hink med sand tillgängliga för att kunna släcka bränder, 

som kan uppstå om vi blir utsatta för någon form av flyganfall. 

Greta skriver den 30 januari 1944: ”Far vatt på luftskyddsövning 

i skolan.” Detta är också en del av den beredskap man vill uppehålla 

bland befolkningen. Här får man lära sig att släcka bränder och att ta 

hand om skadade mänskor. 

Man är också skyldig att ha s.k. mörkläggningsgardiner, helt täta 

och svarta rullgardiner eller andra anordningar för att på ett effektivt 

sätt kunna täcka för sina fönster, så att inget ljus slipper ut som kan 

vägleda fientliga flygare på natten. 

Äntligen fred! 

5 maj 1945 Kapitulation i Danmark. Allmän flaggning även i 

Sverige. 

7 maj 1945 Fred! 

15 aug. 1945 Japan kapitulerat. (Världsfreden ett faktum)! 

31 okt. 1945 Kaffe, te och kakao fritt igen efter 5½ års ransonering 

Fredsdagen, den 7 maj 1945, minns jag mycket tydligt. Det kanske 

beror på att vi blir fria från skolan den dagen. 

Jag kommer ihåg att man ringer i kyrkklockorna och att flaggan 

hissas i skolans flaggstång. 

Trots att jag då knappt tio år gammal inte helt förstår det allvarliga 

i vad som händer under kriget, minns jag att det känns väldigt 

befriande när jag inser att detta krig verkligen är slut. Denna känsla 

förstärks givetvis av att föräldrar och andra vuxna så tydligt visar sin 

glädje och lättnad. 

55

56 

De kalla vintrarna 

Intervju med Ingrid Andersson och Lilly Berlin 

Sammanbindande text Charlotte Brattström 

Vinterminnen 

Vintrarna på 1940-talet var de kallaste och snörikaste på många år. 

Speciellt vintern 1942 var mycket sträng. Väldigt mycket snö och 

temperaturer ner mot minus 25 grader under januari, februari och 

mars skapade många problem. I dagboken för 1942 skriver Greta 

mycket om vädret, speciellt under vintermånaderna. 

25–27 jan. Kallt –25 gr. 

31 jan. Far vatt resande o sett om mor. Bussen försenad 1½ timme. 

1–7 feb. Snöhinder hela veckan. 

17 feb. Far vatt på auktion i Flyinge, gått. 

26 feb. Kallt 16 grader. 

2–3 mars Kallt 20 gr. 

5 mars Snöstorm, 14 gr kallt. 

8 mars Erik vatt hemma, permiss. fick gå från Lund. 

13 mars 24 gr kallt. 

15 mars Snöstorm. Inga bussförbindelser. 

16 mars Ingen post. 

17 mars Inget bröd.

18–21 mars Full snöstorm igen, drivor alla stans. Ingen trafik på hela 

veckan. Kan inte se ut. Inget ljus på flera dar. 

22 mars Lika dant. Snödrivor höga som hus hela vägen, allastans. 

Inga bilar kan gå, ingen post förrän den 22. Hämtat i 

stan på släde. 

23 mars Kallt, skottat snö till bet- och halmstack. 

29 mars 7 gr kallt. Lärkan kommen. 

Ingrid och Lilly berättar 

Ingrid Andersson och Lilly Berlin är kusiner. De bodde på Sandby nr 

7 och var 11 år gamla vintern 1942. De gick då första året på Lindebergska 

flickskolan i Lund. Här berättar de om flickskolan och om den 

stränga vintern 1942 i ett samtal med Charlotte Brattström. 

Ingrid Andersson, född Berlin, bodde på Sandby nr 7. På nr 7 bodde 

också kusinen Lilly Berlin, för nr 7 var ett stort område. Vi hade 

gått fyra år i skolan i Sandby, varav två år för Gottfrid Landén, när vi 

kom in på flickskolan. Vi åkte buss till skolan i Lund. Första dagen 

visste vi inte var vi skulle gå, utan vi gick bakefter de större flickorna. 

Vi hittade inte själva till skolan för vi hade inte varit i Lund 

så mycket. Bussen gick från bryggeriet halv åtta och vi gick hemifrån 

kvart över sju. Vi var befriade från morgonbön, som började 

klockan åtta. 

Vem kom på att ni skulle gå i flickskolan? undrar Charlotte 

Jo, det kom en ny lärare, Gottfrid Landén och han kom hem till 

våra föräldrar och föreslog att vi skulle prova in till flickskolan. Mor 

Anna fick säkert dåndimpen när Landén kom hem. På den tiden 

fick man prova in till flickskolan. Tre dagar tog proven och sedan 

slogs resultatet upp på skolporten. Så kom dagen när vi skulle börja. 

Då stod fröken Sandberg på trappan och tog emot och sa: ”Alla som 

heter före L ska vara i det första klassrummet och alla som heter efter 

L ska vara i det andra. Det var ett väldigt dilemma för jag heter 

57

Snödrivor av den här storleken var 

inte ovanliga vintern 1942. Damerna 

på bilden är Elsa och Iris Berlin, 

Ingrids äldre systrar. 

Lilly! Jag tog mod till mig och frågade och då var det ju efternamn 

som räknades. I Sandby kallades vi aldrig annat än förnamn. 

Vintern 1941–42 snöade det otroligt; det var snö till julen. Vi väntade 

på bussen, som kom från Hällestad och ibland gick vi in på bryggeriet 

och stod där. Det var svinkallt och man hade inte vinterkläder 

som idag. Inga långbyxor t ex. Vi hade yllekappa, ylleklänning, långstrumpor 

och pjäxor. De första långbyxorna sydde skräddare Larsson 

och de hade vi när vi åkte skridskor. Den vintern var bussen ofta 

försenad. Det var inte tal om att vi kunde gå hem efter en kvart utan 

vi stod där timmavis och väntade. Ibland stod vi på andra våningen 

hos Göte Göransson i funkishuset och då kunde man se när bussen 

kom vid avtagsvägen till skjutbanan. 

58 

Ida Persson framför sitt insnöade 

hus.

Kusinerna Nisse 

Jönsson och Gunni 

Steen, gift Wictor, 

på skidor 

De stora snömängderna 

lockade ut 

folk för fotografering 

Ingrid och Lilly hade ju inte kunnat komma till skolan i mars 1942, 

när snöstormarna rasade som värst. De hade varit hemma närmre en 

vecka, när föräldrarna bestämde att nu måste något göras. Då körde 

Erik bryggare oss med kana, dvs. en enklare släde, till Kungsmarken 

och därifrån gick vi till Lund, där vi hade en faster. Det var Ingrid 

och Lilly, Lillys mor Anna och Ingrids far Nils . Det var en fin söndag 

och det gnistrade i skaren, när vi gick. När vi kom till Lund, kom 

vi fram vid Skönadal och där var så mycket folk, som åkte skidor på 

59

ackarna. Nils hade en ryggsäck med proviant, förning, säkert något 

fläsk och något mer kött. Vi hade ju höns och kaniner. På kvällen gick 

Anna och Nils hela vägen hem igen. Faster och farbror i Lund hade 

tre barn, så det blev trångt, men det gick. 

När vi kom till skolan på morgonen efter att vi varit hemma en 

vecka skulle vi ha provräkning; jag tror det var reguladetri. Lilly tog 

mod till sig och sa till fröken Häggström, kallad Häxan:”Nu har ju 

inte Ingrid och jag varit i skolan på en hel vecka och lärt oss detta.” 

Då sa fröken Häggström: ”Skulle jag springa genom drivorna med 

tavla och griffel ut till er och lära er och räkna.” Så vi fick underkänt 

på det provet. Och inte fick vi göra om provet heller. Ingrid och Lilly 

hade 85 frånvarotimmar den terminen på grund av snöhinder. 

Vi bodde i Lund så länge bussarna inte gick och sedan när bussarna 

började gå igen, gick de inte direkt till Sandby utan Lund–Dalby 

–Sandby. Vägen mellan Lund och Dalby var asfalterad och därför 

lättare att hålla fri. Lillys far arbetade i stenbrottet och var arbetslös 

under vintern, eftersom stenbrottet var stängt då. De arbetslösa blev 

utkommenderade till snöskottning för att få arbetslöshetsunderstöd. 

Ingrids far arbetade på den mekaniska verkstaden i Sandby och den 

var i full gång hela året. 

Från Sandby åkte också pojkarna Bengt-Åke Persson, Malte 

Ekstrand, Bertil Olsson och Nils-Arne Andersson, som gick på Katedralskolan. 

Det var ett glatt gäng, som åkte med bussen och Nils- 

Arne var inte minst underhållande. Ingrid minns särskilt en visa på 

melodin Lili Marlene, som var mycket populär och känd bland ungdomarna 

och som ofta sjöngs i bussen: 

60 

Mel. Lili Marlene 

Först så tar vi Göring i hans vingaben, 

sen så tar vi Göbbels och slänger i en sten. 

Hitler vi hänger i en stropp 

vid sidan om von Ribbentrop 

och sen är världen fri 

från fyra tyska svin.

Kristidsnämnden i Sandby 1939–1949 


På Landsarkivet i Lund finns protokollsböckerna för Kristidsnämnden 

i Södra Sandby. Nils-Arne Andersson har gjort nedslag i protokollen 

och kompletterat med egna minnen från den tiden. Kapitlet inleds 

med en av de visor som fanns inlagda i protokollsböckerna och som på 

ett lekfullt sätt sammanfattar Kristidsnämndens arbete. 

Några enkla rader, ägnade Södra Sandby Kristidsnämnd, dess ordförande, 

medarbetare och ledamöter, vid sista nämndsammanträdet 

och 10-årsjubileet å Södra Sandby Hotell tredjedagjul år 1949 

Vardag Mel.: Johan på Snippen 

Viljen I veta och kunnen I förstå 

Vad man å krisnämnden har hittat på, 

Då få Ni höra bråkdelen här, 

Fast mycket de fattas av alla besvär. 

Först så kommer mängder av skrivelser från posten, 

Allt ska man läsa och smälta likaväl som kosten, 

svenska som skrivits av höglärd jurist 

och knappast man kallar sådant koncist. 

Allt de får man veta av tusen cirkulären 

om stoppris på knappar och tilldelningen till hären, 

foder åt grisar i jämt kilogram 

allt ska man dra av paragrafer fram. 

61

62 

Viljen i veta och kunnen I förstå, 

Allt vad man mera där har hittat på, 

Då får Ni höra blott än en sekund 

Till allt jag ska nämna här ännu en stund. 

Allt ska man kunna : ransoneringsperioder, 

kvantitet och måttet samt mängderna av foder 

åt tjurar och fölston, hundar och bin 

fjäderfä, mjölkkor och treveckorssvin, 

om vikten av gödning, som jorden den bör givas, 

om bränsletilldelning för att människor ska trivas, 

om kaffekuponger och annan ranson, 

som alltid ska ges åt rätter person. 


allt möjligt annat man där har hittat på, 

då få Ni lyssna ännu ett tag 

om allt, som man där måste göra var dag. 

Rabattkort och smörfett, alla sorters kuponger 

Cykeldäck, lysmedel och tyger till kalsonger, 

kostymer och lakan, alla sorters textil, 

extra med tvättmedel för gengasbil. 

Tilläggskort åt alla, som sockerbetor nacka, 

gummistövlar, sulor och även nya klacka 

kort för beredskap, ja allt ska folk ha 

tillstånd till slakten, om de ska va bra. 


allt möjligt annat man där har hittat på, 

då få Ni höra ännu en rad 

innan jag slutar här med mitt lilla kvad. 

Uppskattning av skörden – besked om leveransen, 

om kristidens styrelse ska klara balansen, 

om tilläggsranson samt tröskningsrapport, 

blanketter ska fyllas för varje sort. 

Redovisning fordras av alla kommissioner, 

vanlig tilldelning och alla extra ransoner 

allt ska va klart intill månadens slut. 

Sist vi för nämnden nu lossa salut. 

G.G.

När andra världskriget bröt ut hösten 1939, blev vi i vårt land pinsamt 

medvetna om hur dålig vår inhemska förmåga att producera tillräckligt 

med livsmedel och andra för vardagen nödvändiga varor var. 

Importen blev omöjlig på grund av ubåtsavspärrningar, då tyskarna 

fruktade att krigsmateriel fraktades till de allierade via Sverige. 

Sverige leddes nu av en samlingsregering med Per Albin Hansson 

som statsminister. I regeringen ingick statsråd, som hade egna minnen 

av den kaosartade bristen på livsmedel under första världskriget 

med en omfattande svarthandel och s.k. gulaschbaroner, som gjorde 

sig förmögenheter. Demonstrationer och hungerupplopp 1918 fanns 

som bakgrund när regeringen med berömvärd snabbhet tog beslut 

om inrättande av Statens Livsmedelskommission och att varje kommun 

i landet ålades att inrätta en kristidsnämnd (Ki) med överkontroll 

från länsstyrelsen. 

Omfattade Södra Sandby och Hardeberga 

För vårt område valde länsstyrelsen att Södra Sandby, Hardeberga, 

Revinge och Silvåkra skulle bilda underlag, men kommunalfullmäktige 

i S Sandby ”fann detta alltför omfattande på grund av 

dessa kommuners vidsträckta områden och därav följande besvärliga 

förvaltning.” (KF protokoll 15 okt. 1939). Invändningarna hjälpte 

och vår Ki omfattade framöver S Sandby och Hardeberga. S Sandby 

kommunalfullmäktige(KF) uppdrog åt kommunalnämnden (KN) 

att verkställa de av Länsstyrelsen utfärdade direktiv, som anlände i 

en strid ström. KN beslöt den 15 oktober 1939 att utse ledamöter i 

Ki. Nu var det så turligt att järnvägen Bjärred–Lund–Harlösa slutat 

sin trafik sommaren 1939 och den då 65-årige stationsinspektoren 

Carl Sjögren var lämpad att bli ordförande i Ki, som blev en egen 

förvaltning med egen budget. Övriga ledamöter blev Åke Stenberg, 

Ivar Rosvall, Gösta Håkansson och Gunnar Gustafsson, suppleanter 

blev Gustaf Berlin och Oscar Andersson. Ivar Rosvall blev vice ordförande 

och biträde på Ki’s expedition, som inrymdes i Sjögrens bostad 

på Mossavägen 17. Sjögren fick 150:– i månadslön och Rosvall 

125:– för expeditionens öppethållande vardagar kl 13.00 till 17.00, 

63

fredagar till 19.00, lördagar 9.30 till 12.00 samt 13.00 till 16.00. 

Sjögren fick 600:– per år i hyra jämte fri telefon och ersättning för 

utlägg för frimärken. 

Kommunen indelad i 10 block 

Parallellt med Ki fanns också en organisation för kontroll av lantbrukets 

livsmedelsproduktion och förmåga att förse armén med militär 

personal och dragkraft i form av hästar och förekommande traktorer. 

Detta benämndes Blockorganisation med Fritz Boijsen som 

överblockledare. Kommunen var indelad i 10 block, där blockledaren 

skulle inventera på gårdarna skriven personal - armédugliga män, 

arbetsföra kvinnor, antal hästar, kor, grisar och höns. Allt noterades 

på härför avsedda blanketter. Varje blockledare rapporterade på underskriven 

blankett, som undertecknades i tur och ordning av överblockledaren, 

kristidsnämndens ordförande och länsstyrelsens handläggare, 

inalles fyra personer garanterade uppgifternas riktighet. 

Växtodlingsplan och vanhävd 

Varje blockledare var skyldig att årligen upprätta en växtodlingsplan, 

där varje grödas antal hektar, sort och gödning skulle anges. 

Detta för att skördeuppskattningsmännen vid sin uppskattning i juli 

skulle kunna bedöma skördens storlek. Skördeuppskattningsmännen 

var av praktiska skäl samma som blockledarna och fick ett arvode på 

1:–/timmen ”för effektiv arbetstid”, hur man nu bedömde detta. 

För att utnyttja gårdens produktionsförmåga fullt ut fanns en lag 

om vanhävd. Det finns protokollfört att en lantbrukare inte skött sina 

åkrar optimalt och han blev ålagd bättring för att slippa åtal. Sådana 

uppgifter liksom skördeuppskattning, räkna grisar och ta ut hästar 

till armén var ärenden som krävde både diplomati och värnande om 

grannsämjan av blockledarna. 

Ransoneringen väldigt omfattande 

Ransoneringen av livsmedel blev väldigt omfattande – strängt taget 

allt som går att äta blev ransonerat, undantagen var mjölk, potatis 

64

och fisk. Bröd, kött, smör, socker, kaffe, men också textilier, skor, 

tvättmedel, fotogen var ransonerat. Cykeldäck t ex krävde licens. 

För att få de nödvändiga kupongerna måste varje individ ha ett 

personkort. Som underlag för detta var kommunen indelad i 6 

folkräkningsdistrikt, där protokollet visar de valda personerna med 

ersättare, som fick ett arvode på 600:– per år att av Ki fördelas. Detta 

innebar att varje i kommunen boende person var registrerad – en 

effektiv folkräkning. 

När man väl fått ett personkort kunde Ki klippa av en kupong på 

kortet för att ge ut de ransoneringskort, som sen behövdes för att gå 

till affären för inköp av för perioden tilldelad mängd . 

Handlarna skulle sen klistra upp den avklippta kupongen på stora 

ark, som skickades till länsstyrelsen, som kontrollerade att såld mängd 

svarade mot av länsstyrelsen bedömd kvantitet. 

I Gretas dagbok kan man läsa hur ransoneringen påverkade: 

10 feb 1943 Far vatt och fått slaktlicens och lämnat deklarationsblanketterna. 

9 mars 1943 Fått nya smör och beredskapskort. 

22 juni 1943 Fått nya klädkort. 

10 sept 1943 Nya ransoneringskort. 

28 sept 1943 Nya tilläggskort. 

2 april 1944 Slaktat liten gris själv. 

30 sept 1944 Fått nya tobaks o kaffekort. 

18 okt. 1944 Sått råg på spetsen. Hämtat nya brödkort m.m. 

7 nov. 1944 Far vatt på kristidsnämnden för tilldelning av kli och 

fått nya tilläggskort smör och bröd. Vatt och skott Sally. 

31 okt 1945 Kaffe, te och kakao fritt igen efter 5,5 års ransonering. 

15 nov 1945 Kryddor fria. 

65

Nöden är uppfinningarnas moder – många sätt att dryga ut den 

knappa tilldelningen kom fram. Mest utbredd blev ersättningen för 

kaffe, att använda rostad råg eller cikoria var vanligt. Potatismjöl 

blandades i bagarens mjöl. Sandby bränneri var vid två tillfällen 

ålagda att tillverka potatisflingor för leverans till livsmedelskommissionens 

lager i Hälsingborg. I bränneriets handlingar finns kvitto på 

att August Nilsson, åkaren i Sandby, lämnat flingor i Hälsingborg. 

Vid varje hus i byn och på alla gårdar fanns också kaniner – ett magert 

vitt kött som säkert var nyttigt, inte minst att blanda i syltan 

när hushållsgrisen slaktades. 

Hushållsgrisen – denna kära familjemedlem som det fanns så många 

av i vår by. För att få slakta den skulle man ha slaktlicens motsvarande 

ett visst antal köttkuponger, alltså ju fler i familjen, ju fler kuponger 

och grisen blev helvit. 

Evakuering och anstånd 

I händelse av ockupation av svensk mark skulle boende i städerna 

kunna evakueras till mindre tättbefolkade orter. Organisationen 

rymde också en inkvarteringsnämnd med bryggaren Johan Nilsson 

som ordförande. Ki hade också att föreslå anstånd för nyckelpersoner 

inkallade till värnpliktstjänstgöring och överblockledaren fick 

hjälpa inkallade lantbrukare att göra beredskapstjänsten vid lämpligare 

tillfällen än vårbruk och skördetid. 

Från Ki:s protokoll från 4 december 1939 till 27 december 1949 

går det att följa verksamheten som nedan omnämns: 

66 

12 april 1940 Potatistillgången i kommunen inventeras. 

19 april 1940 För att övervaka prisbilden på livsmedel har Ki att 

utse prisombud. Nämns inte i framtida protokoll. 

3 juni 1940 Ansöker en person att få sig tilldela licens att köpa 1 l. 

lysfotogen. Avslag ”enl. gällande författning.” 

21 nov. 1940 En person tilldelas slaktlicens efter att ha bevisat att 

även brodern och hans hustru var delägare i grisen. 

5 dec. 1940 En person (äldre par) får hel slaktlicens trots att 

hushållet består av två personer. Till protokollet

antecknas att detta ”ej är att betrakta som direktiv 

i nämnden”. 

3 jan. 1941 Sandby kommun tilldelas 8 500 kg oljekraftfoder 

och 15.000 kg kli ”att utdelas efter prövning.” 

13 nov. 1941 Ki får kommunalnämndens tillstånd att köpa en 

räknemaskin, som dock skulle delas med familje- 

bidragsnämnden men placeras på Ki. 

12 dec. 1941 Gripen av den tekniska utvecklingen ansöker Ki och 

får kommunalnämndens tillstånd att inköpa en 

begagnad skrivmaskin, ”dock bör den vara i fullt 

användbart skick.” 

30 juli 1942 Armén vill nu ha uttagit 3 lämpliga hästar, från vil- 

ken gård framgår inte. 

2 nov. 1942 Foderspannmål uttages av varje lantbrukare efter 

skördeuppskattningsnämndens tidigare beräkning. 

10 aug. 1943 Anna Svensson väljs till kvinnlig överblockledare. 

Vapenföra i är beredskapstjänst – kriget är nu i ett av- 

görande skede med striderna vid Stalingrad. 

30 aug. 1945 Inför årets budgetarbete noteras att Sjögren och Ros- 

vall ej uttagit semester sedan starten i december 

1939. Beslöts att semesterersättning skall utgå från 

1 januari 1944. 

12 juli 1946 Skördeuppskattningsnämndens arvode höjs till 2:- tim- 

men ”effektiv tid” 

22 jan. 1947 Ki har fått anmälan om att en person i Sönnervång 

slaktat en gris utan licens. Vid förfrågan erkännes för- 

seelsen och personen erbjuder sig att lämna erforder- 

ligt antal köttkuponger, 63 stycken. Erbjudandet antas 

om nöjaktig förklaring till innehav av 63 kuponger 

ges, då hushållet består av endast man och hustru. 

16 dec. 1947 Ytterligare två fall av svartslakt anmäles. I ett av fallen 

rådde stor tveksamhet om ägare till grisen, då grisen 

framlevde sitt korta liv på annan fastighet än den an- 

klagade personen. I det andra fallet var det ertappade 

parets hälsotillstånd så illa att Ki tydligen såg huma- 

nitära skäl. Kriget var ju slut och ransoneringen var 

inte längre så svår som 1941–1943. Enhälligt beslut 

att ej åtala de personer som slaktat utan licens. 

24 febr. 1948 Sjögren och Rosvall vill båda sluta sina anställningar 

67

68 

men kommunalnämnden ber dem stanna kvar då 

arbetsbelastningen nu avtar. 

28 sept. 1949 Rosvall lämnar tjänsten på grund av sviktande hälsa 

och avtackas ” i varma ordalag.” 

27 dec. 1949 Ki:s sista sammanträde på Sandby Hotel, då samtliga 

ledamöter väljer att justera dagens historiska pro- 

tokoll. Om företrädare för kommunledningen var 

närvarande framgår inte av protokollet. Tacktal 

hölls av vice ordföranden Oscar Andersson. 

”Efter sammanträdet vidtog ett synnerligen ani- 

merat samkväm med supé med fruar. Tre bords- 

visor fanns dagen till ära – alla sjöngos med liv 

och lust. Samkvämet varade till ut på småtimmar- 

na och är nu ett minne blott.” 

Med facit i hand kan vi konstatera att även om ransoneringen tidvis 

var hård, behövde ingen svensk svälta som under första världskriget. 

Samlingsregeringen tog resolut tag i frågan och här i Sandby hade vi 

Sjögren och Rosvall, två omutliga tjänstemän, som med hårda men 

rättvisa tolkningar av alla myndigheters cirkulärskrivelser gjorde livet 

drägligt för Sandbyborna. Den knappa tillgången till livsmedel 

med mycket potatis, sill och mjölk på matbordet, inga bilar men 

mycket cyklande gjorde att hälsotillståndet var mycket gott.

Verksamhetsberättelse 

för år 2007 

Vid årsskiftet 2007/2008 hade föreningen 370 betalande hushåll som 

medlemmar. Det är en ökning med 10% sedan förra verksamhetsåret. 

Under året har hållits nio medlemsmöten, varav tre föredrag, tre 

studiebesök inomhus och tre utomhus. Alla möten har varit mycket 

välbesökta, i flera fall har över 100 personer deltagit. 

Styrelsen 

Styrelsen har under året bestått av ordförande Roland Nilenheim, 

vice ordförande Bengt Hansson, sekreterare Henny Eliasson, kassör 

Knut Sandquist samt ledamöterna Lars-Göran Angantyr, Charlotte 

Brattström, Inge Larsson och Clary Nykvist Persson. 

Medlemsaktiviteter 

Årets program inleddes i februari med studiebesök på resursskolan 

Fåglasång, en skola för elever med beteendestörningar. I mars var 

det årsmöte och därefter föredrag av Marianne Söderberg, vilket hon 

kallat ”Från magnolior till släktsagor”, där hon bl a berättade från 

sitt arbete på Sveriges Television. I april var det dags för bussresa till 

Borstbäcken, där överste Evert Persson berättade om de blodiga händelserna 

vid Borst, då ett svenskt kavalleriförband nedgjorde ett bondeuppbåd 

av färsingar år 1644. I maj var det dels Vårvandring med 

Göran Boijsen som ciceron, då han berättade om Måryds djur och 

69

natur, dels ett besök på Ryds gård, där Karin och Kjell-Göran Rydheimer 

informerade om gårdens historia och skillnaden mellan att 

driva lantbruk förr och nu. 

Hösten startade med ett trädgårdsbesök hos Bodil och Björn Tengberg 

– en spännande radhusträdgård utan gräsmatta. Därefter var det 

dags med studiebesök på KC Ranch och Vaselunds Gård. På ett tvåtusen 

hektar stort område vandrar ettusensexhundra nötkreatur i full 

frihet. De gör det året om, sommar som vinter. Vi fick höra Kerstin 

och Carl-Axel Dahlgrens kamp för sina djur mot en oförstående myndighet. 

Oktober månad bjöd på Skånska smaker med Bo Hagström, 

som delade med sig av sitt kunnande om både skånsk och italiensk mat 

och mattradition. Året avslutades i november med information av Bengt 

Hansson och Knut Sandquist om byalaget i Sandby före och efter enskiftet, 

och därefter berättade Nils-Arne Andersson om byastämma 

och åldermansgille förr och nu. 

Övrigt 

Ledamöter i styrelsen har dessutom deltagit i möten i Skånes Hembygdsförenings 

regi; årsmöte, kretsmöte, föreningsråd samt deltagit i av förbundet 

anordnade kurser. Delar av styrelsen har deltagit i möten beträffande 

Leader-projektet, ett arbete med EU-anslag för landsbygdsutveckling. 

Samarbetet i form av ordförandemöten med byalagen i Dalby, Veberöd 

m fl beträffande gemensamma frågor i de östra kommundelarna 

har fortsatt under året. 

Samarbetet med Dalbybygdens Släkt- och Folklivsforskarförening 

har fortsatt under året med bl a ”Öppet hus” på biblioteket och medborgarkontoret, 

då man har kunnat få hjälp med att söka sina rötter. 

Dessutom finns Genline numera uppkopplat på Sandby bibliotek. 

Styrelsen har deltagit i diskussioner med Stadsbyggnadskontoret inför 

arbetet med fördjupningen av översiktsplanen för S Sandby. 

Skrivelse har avgetts till Kultur- och fritidsförvaltningen med önskemål 

om informationstavlor vid Rögle dammar, för information om 

dammarnas historia som anläggande för vattentäkt till Lunds stad. 

Positivt svar härom har inkommit. 

70

Eftersom Lunds kommun inte vill stå för hela kostnaden i samband 

med firandet av nationaldagen i S Sandby, har föreningen nödsakats 

att tacka nej till att ansvara för arrangemanget. 

Bengt Hansson har forskat i milstolparnas historia, och detta kommer 

förhoppningsvis att redovisas i någon kommande årsbok. 

Föreningen har fått ett stort antal gamla handlingar från sent 1800tal 

och tidigt 1900-tal från Lilla Skatteberga. Materialet håller på att 

gås igenom. 

Föreningen har även fått tillgång till ett stort antal negativ med motiv 

från Sandby. Även dessa håller på att gås igenom. 

Årsskrift 

2007 års årsskrift distribuerades under december månad med titeln 

”Konst och litteratur i Sandby”. Årsskriftens innehåll är: Gustav Berlin 

100 år 2005, ett urval av hans tavlor och teckningar. Göran Staf 

har skrivit om Sandby bibliotek 1920–1970 – ett ABF-bibliotek. Artiklar 

om Södra Sandby Mölla och Sandby medeltida bytomt författade 

av Bengt Hansson ingår också i årsskriften. 

Redaktionskommittén har bestått av Nils-Arne Andersson, Charlotte 

Brattström och Inge Larsson. 

Hemsida 

Hemsidan finner man på http://hem.passagen.se/sandby/ Där 

kan man läsa om föreningens verksamhet, program, rapporter från 

möten och verksamhetsberättelser och se på bilder från olika medlemsaktiviteter. 

S Sandby i februari 2008 

Roland Nilenheim Bengt Hansson Henny Eliasson 

ordförande vice ordförande sekreterare 

Knut Sandquist Lars-Göran Angantyr Charlotte Brattström 

kassör 

Inge Larsson Clary Nykvist Persson 

71

Läs mer om Södra Sandby förr i tiden 

i hembygdsföreningens årsskrifter 

1996 Potatisland vid vulkanens kant 

1997 Sandby socken under förhistorisk tid och medeltid 

1998 Förändringar 

1999–2000 Södra Sandby – socken i förvandling 

2001 Agnes Andersson. Minnen, liv och tankar 

2004 Så var det förr i Södra Sandby 

2005 Bränneriet 

2006 Dramatik och idyll i Måryd 

2007 Konst och litteratur i Sandby 

Årsskrift 2008 

Utg. av Sandbybygdens Hembygdsförening, 

Södra Sandby 

Grahns Tryckeri AB, 2008 

ISSN 1402-3415

Årsskrift 2008.indd - Lunds kommun

Create successful ePaper yourself

Delete template?

Save as template?