Källan 2/2006 - Svenska litteratursällskapet i Finland rf.

ige, en koppling som på det språkliga
området motsvaras av en strävan efter
enhet, d.v.s. ett gemensamt högsvenskt
ideal.
Diskussionen om skandinavismen är en
del av en övergripande frågeställning som
gäller språkplaneringens roll inom nationalitetsbygget
och därmed också själva
språkets roll i konstituerandet av gemenskaper,
eller det som av Benedict Anderson
har kallats ”föreställda gemenskaper”.
I det här fallet sträcker sig den föreställda
gemenskapen över de politiska gränserna,
och en viktig fråga blir då hur förhållandet
mellan å ena sidan den politiska gemenskapen
Finland, å andra sidan den svenska
språkgemenskapen (eller nationaliteten)
avspeglar sig i debatten om språket och
synen på de språkliga idealen.
Ett sätt att komma åt denna problematik
är att fokusera på de nätverk som filologerna
i Sverige och Finland bildade
och där universitetet i Uppsala kom att
fungera som en viktig mötesplats och ett
forum för utbyte av idéer. I många av
debattdeltagarna förenas också ett intresse
för språket med ett engagemang i nationella
spörsmål. Detta gäller förstås A.
O. Freudenthal, men också t.ex. filologen
och folklivsforskaren Artur Hazelius som
i dag är mest känd som Skansens grundare.
Genom att studera korrespondensen
mellan filologer i Finland och Sverige
kan jag skapa mig en uppfattning om det
kulturella och akademiska samarbetet
länderna emellan men också om hur tankar
och idéer spreds och formades av ett
större sammanhang där nation, språk och
självbild spelade en viktig roll.
Min undersökning kan betecknas som
idéhistorisk: i fokus står normeringsidén,
eller standardiseringen. Avhandlingen
kan också hänföras till nationalismforskningen
eftersom jag med hjälp av den
ökade förståelsen för det språkliga drar
49
slutsatser om den svensknationella rörelsen
i Finland. Det är viktigt att notera
att debatten om språket inte endast var
knuten till skandinavism eller nationalitet:
särskilt rättstavningsdebatten uppfattades
också som en social och pedagogisk
fråga. Uppsaliensaren J. A. Lundell konstaterade
att stavsättet var avgörande för
hur svenskarna skulle tillägna sig ”den
allmänna medborgerliga bildning, som
det nutida samhället af hvar och en kräfver”.
Debatten om språket måste alltså
också förstås mot bakgrund av det moderna
medborgarsamhällets framväxt.
Jennica Thylin
Källor och litteratur
Anderson, Benedict: Imagined Communities,
London, New York 2003 [1983].
Bergroth, Hugo: ”Den bildade finlandssvenskan”,
Det svenska Finland. Folket och
odlingen, första bandet, utg. Gabriel Nikander,
Helsingfors 1922.
Elmevik, Lennart (utg.): Saga och sed. Kungl.
Gustav Adolf Akademiens årsbok 1990, Uppsala
1991.
Engman, Max & Henrik Stenius (red.): Svenskt
i Finland 1. Studier i språk och nationalitet efter
1860, SSLS 511, Helsingfors 1983.
Freudenthal, Axel Olof: ”Om svensk språkkunskap.
Särdeles med afseende på Finland”,
Album utg. af nyländingar IV, Helsingfors
1868.
Laurén, Christer: Normer för finlandssvenskan.
Från Freudenthal till 1970-tal, Helsingfors
1985.
Loman, Bengt: ”Perspektiv på Bergroth”,
Svenskt i Finland 1. Studier i språk och nationalitet
efter 1860, SSLS 511, red. Max Engman
& Henrik Stenius, Helsingfors 1983.
Loman, Bengt: ”Uppsala tur och retur 1861–
1914”, Saga och sed. Kungl. Gustav Adolf Akademiens
årsbok 1990, utg. Lennart Elmevik,
Uppsala 1991.
Lundell, J. A.: Om rättstavningsfrågan. Tre föreläsningar,
Stockholm 1886.
Mustelin, Olof: Stafva eller stava? Svenska rättstavningssträvanden
i Finland i slutet av 1800talet,
SSLS 664, Helsingfors 2004.