Källan 2/2006 - Svenska litteratursällskapet i Finland rf.

av Finlands mest dominerande kulturpersonligheter
för, nämligen Carl Gustaf
Estlander. Han fann det betänkligt att
Ibsen i sina verk ”upptaga det gemena
och lastbara, emedan det nu engång är
verkligt” och försummar att behandla
det på ett poetiskt och idealistiskt sätt,
”utan låta det stå der i sin skrämmande
fulhet”. Enligt Estlander var ämnen som
utomäktenskapliga eskapader och könssjukdomar
överhuvudtaget inte lämpliga
att behandlas inom litteraturen.
Enligt Ibsens etik var alla verkliga problem,
även de allra mest tabubelagda,
lämpliga ämnen. Förutom syfilis tangeras
ämnen som incest och dödshjälp i
Gengangere. Med fru Alving har Ibsen
skapat en figur, som i ännu högre grad än
Nora representerar en revolutionär syn
på familjen och samhället. Fru Alving har
inga problem med att genomskåda pastor
Manders. När hon börjar syna hans lärosatser
i sömmarna upplöses de snabbt
allihop, eftersom de var maskinsömmar,
som hon uttrycker det. Och när han påminner
henne om samhällets lagar utbrister
hon: ”Ja, dette med lov og orden! Jeg
tror mangengang, det er det, som volder
alle ulykkerne her i verden”.
Med Nora och fru Alving har Ibsen skapat
komplexa kvinnogestalter som bryter
mot normerna och söker sina egna gränser
och sin egen moral. På ett övergripande
plan är Gengangere ett uppror mot det
etablerade, invanda och gammalmodiga
i samhället – och speciellt just mot esteter
som Estlander som, enligt Ibsens sätt att se
på saken, hellre tror på gamla och tomma
ideal än tar sig an verkligheten. ”Jeg tror
næsten, vi er gengangere allesammen”,
framhåller fru Alving, ”det er ikke bare
det, vi har arvet fra far og mor, som går
igen i os. Det er alleslags gamle afdøde
meninger og alskens gammel afdød tro
og sligt noget. Det er ikke levende i os;
33
Med Et Dukkehjem utmanade Ibsen sin tids samhällskonventioner
och könsroller. Dramat utkom
1879 och uppfördes följande år på Finska Teatern
med Ida Aalberg i rollen som Nora. (Foto Daniel
Nyblin/Teatermuseet, Helsingfors)
men det sidder i alligevel og vi kan ikke
bli’ det kvit. Bare jeg tar en avis og læser
i, er det ligesom jeg så gengangere smyge
mellem linjerne. Der må leve gengangere
hele landet udover. Der må være så tykt
af dem som sand, synes jeg. Og så er vi så
gudsjammerligt lysrædde allesammen.”
Ibsen var etablerad och världsberömd
när han skrev Gengangare, men han lutade
sig ingalunda nöjd tillbaka i stolen.
I stället tycker man sig läsa ett drama av
en vred ung man – som råkade ha fyllt
53 år.
Arne Toftegaard Pedersen