Källan 2/2006 - Svenska litteratursällskapet i Finland rf.
Källan 2/2006 - Svenska litteratursällskapet i Finland rf.
Källan 2/2006 - Svenska litteratursällskapet i Finland rf.
Create successful ePaper yourself
Turn your PDF publications into a flip-book with our unique Google optimized e-Paper software.
Ibsens retoriska rädsla<br />
Henrik Ibsen (1928–1906) är det moderna<br />
dramats portalgestalt och dessutom sin<br />
tids store sanningssägare. Nervositeten<br />
spridde sig i det omgivande patriarkaliska<br />
samhället varje gång den store<br />
norrmannen kom ut med ett nytt drama.<br />
Ibsen själv var däremot inte räddhågsen,<br />
utan riskerade gång på gång sitt sociala<br />
anseende genom att bryta mot tidens<br />
tabun. Men fruktade han då ingenting?<br />
Jovisst, trollen i själens djup, kunde man<br />
svara, dessa troll som utgjorde fö<strong>rf</strong>attarskapets<br />
ständiga drivkraft. Här skall jag<br />
emellertid gå in på en mera specifik fruktan,<br />
nämligen den retoriska rädslan som<br />
Ibsen gav uttryck för i ett tal han höll den<br />
27 februari 1879 för den skandinaviska<br />
föreningen i Rom.<br />
Ibsen pläderade energiskt för att föreningen<br />
skulle öppnas för kvinnor, som<br />
även skulle ges rösträtt. Ett förslag som<br />
väckte många aktade farbröders farhågor.<br />
Men Ibsen vände på steken:<br />
Jeg frygter lige så lidt for damerne eller for<br />
de unge og uprøvede som jeg frygter for de<br />
virkelige kunstnere. Men hvad jeg frygter<br />
for, det er gammelmandsfornuftigheden;<br />
det jeg frygter for det er mændene med de<br />
små opgaver og de små tanker, mændene<br />
med de smålige hensyn og de små ængstelser,<br />
disse mænd, der indretter alt deres tænkesæt<br />
og alle deres handlinger på at opnå<br />
visse små fordele for deres egne allerunderdanigste<br />
små personligheder.<br />
Samma år utmanade Ibsen dessa små men<br />
maktfullkomliga män med Et Dukkehjem,<br />
som sände skakningar genom många och<br />
32<br />
trånga borgarhem. Efter föreställningen<br />
vibrerade något i luften ”med spänningen<br />
hos ett explosivt ämne”, skrev Werner<br />
Söderhjelm om premiären på den finska<br />
uppsättningen av Ibsens pjäs den 25 feb-<br />
ruari 1880. På många håll ansågs Ibsens<br />
slut, detta att han låter en mamma<br />
och maka lämna sitt hem, vara för kontroversiellt<br />
för att dramat skulle kunna<br />
uppföras. Dubierna ledde till att en rad<br />
miserabla happy ends konstruerades.<br />
Därtill skrev åtskilliga fö<strong>rf</strong>attare, bland<br />
andra finländaren Ferdinand Wahlberg,<br />
alternativa dockhemspjäser vars centrala<br />
kvinnogestalter är prototyper på den traditionella<br />
modern och makan.<br />
Nora ansågs vara en farlig och samhällsomstörtande<br />
figur. Men enligt Ibsens<br />
logik borde vi snarare frukta spetsborgerliga<br />
män såsom Helmer i Et Dukkehjem<br />
och pastor Manders i det följande bombnedslaget,<br />
Gengangere från 1881. Manders<br />
är en liten pastor som offrar både kärlek<br />
och redlighet av fruktan för att skada sitt<br />
goda anseende. Han vill komma undan<br />
så lindrigt som möjligt – i motsats till<br />
Ibsen själv.<br />
Osvald, den unge och olycklige hjälten<br />
i Gengangere, håller på att drabbas av<br />
vansinne till följd av den syfilis som han<br />
har ärvt av sin samhällspelare till pappa.<br />
Lika uppenbart som det var att syfilis var<br />
ett stort gissel under denna tid, lika självklart<br />
förefaller det ha varit att man höll<br />
tyst om problemet.<br />
Gengangare väckte en kör av protester.<br />
En tidstypisk estetisk invändning stod en
Change language