Källan 2/2006 - Svenska litteratursällskapet i Finland rf.

det ska sitta etc. […] Jag övergav redan för
flera år sedan tanken på att gifta mig i en
kyrka: jag har aldrig varit särskilt religiös
av mig så det skulle bara kännas obekvämt
och påklistrat. Däremot skulle jag mycket
väl kunna tänka mig att ha vigseln på en
plats inte långt från kyrkan, nämligen gravgården.
De skulle bli så mysigt och vackert
med levande facklor längs med grusgångarna
och svaga lyktor bland trädens röd-gula
löv. Ett höstbröllop à la Bela Lugosi.
Fokuseringen på bruden i dagens bröllopssed
avspeglas också i uppsatserna i
denna tävling. Många flickor inleder sin
uppsats med att beskriva hur bruden
(skribenten själv) tågar in i kyrkan. Vid
altaret står en konturlös brudgum, men
det är brudens vandring mot altaret som
beundras av ”tindrande leende” släktingar
och vänner. Bruden, prinsessan,
drottningen är i fokus, allt är uppbyggt
kring henne.
Drömmen för mig är att få hålla min far i armen
och av honom ledas fram till altaret och
min väntande make under senhöstens klara
stjärnhimmel. Lyckan att se sina nära och
kära vara samlade runt omkring en och att
se sin älskade djupt in i ögonen måste vara
obeskrivlig. Och till sist få höra hur prästen
säger: ”Härmed förklarar jag er vara man
och hustru.”
Nya vindar i vigseldjungeln
Det blåser sannerligen nya vindar i bröllopsplaneringen.
Internet är källan till
kunskap och debatt när man skall fira
fester i dag. Ingen behöver vara villrådig
om vilka möjligheter som finns. Ingen behöver
i ensamhet grunna över sina val eller
tråka ut släktingar och brudfrämmor
med sina planer. På webbplatserna finns
diskussionsspalter där personer i samma
situation begärligt kommenterar och diskuterar
helt okända personers bröllops-
13
funderingar. Även skoleleverna har stiftat
bekantskap med dessa webbsidor. Det
finns flickor som ser ironiskt på dagens
överdrivna festarrangemang:
Trots att få människor är aktiva inom sin församling
väljer majoriteten ändå en kyrklig
vigsel. Det här är något som jag starkt ifrågasätter.
Varför lova något inför en gud man
inte tror på, och vars bud man i allra högsta
grad inte lever efter. Egentligen är det tvivelaktigt
om äktenskapet som koncept har
någon verklig mening ifall man inte är troende.
[…] Varför väljer då så många att göra
allt enligt detta ihåliga koncept? Svaret ligger
kanske i en slags betydelseförskjutning,
det viktiga är inte den abstrakta föreningen
som manifesteras i ritualer, utan nu är äktenskapet
ett performativ ”att göra detta är
att vara gift”. När inte innehållet existerar
längre klamrar man sig fast i formen. En
parallell utveckling är ”prestigebröllopen”
där målet är att stå för bekantskapskretsens
mest spektakulära bröllopsfest. Alla vill ha
unika element i sitt bröllop för att på så sätt
hävda sin originalitet.
Min övergångsrit – konventet
Eleverna som deltog i uppsatstävlingen
hade alla som deltagare eller åskådare
tagit del av de olika festerna i gymnasiet:
gulnäbbsintagningar, gamlas dans och
penkis, bänkskuddardagen. Endast 15
uppsatser behandlade dock detta ämnesområde.
Under senare år har gulnäbbsintagningarna
i de finlandssvenska skolorna,
eller konventen som de också kallas, debatterats
livligt i dagspressen. I det material
eleverna tilldelades ingick en artikel
om hur rektorn vid Ekenäs gymnasium
med omtanke om sina elever valt att förbjuda
firande av gulnäbbsintagningen i
skolan hösten 2004. Artikeln kompletterades
av en kolumn rubricerad ”Ritualens
död” där orsaken till utrotandet av