Källan 2/2006 - Svenska litteratursällskapet i Finland rf.

2 • 2006 

S V E N S K A 

L I T T E R A T U R 

S Ä L L S K A P E T 

I N F O R M E R A R

Innehåll 

Christer Kuvaja: Nya forskningsprojekt ............................................. 1 

Anne Bergman & Carola Ekrem: Ungdomarna och traditionerna .... 5 

Monica Ståhls-Hindsberg: ”Sånt kan talko ge, blott man är me’” 

– talkoarbete i dag ......................................................................... 17 

Linda Huldén: Inofficiella namn i våra städer. Pristävling nr 47 .... 28 

Arne Toftegaard Pedersen: Ibsens retoriska rädsla ............................. 32 

Agneta Rahikainen: Henrik Ibsens många ansikten .......................... 34 

Petra Hakala: Bland skådespelare, författare och feminister. 

Nyförvärv i Historiska och litteraturhistoriska arkivet 2005 ... 35 

Anna Perälä: Forskningsbiblioteket på Riddaregatan ..................... 42 

Jennica Thylin: ”Den finländska svenskan” cirka 1850–1920. Svensk 

språkplanering i Finland ur ett idéhistoriskt perspektiv .......... 47 

Agneta Rahikainen: Bokfest i flera dagar ............................................ 50 

Spara talet på webben ......................................................................... 53 

Nina Edgren-Henrichson: Boknyheter ................................................. 54 

Våra nationella kulturinstitutioner ........................................................ 60 

Väggkalender 2007 ............................................................................... 61 

Vetenskapsdagarna och Vetenskapernas natt .................................. 62 

Kung Karls jakt ....................................................................................... 63 

Föreläsningsserie i sällskapets hus .................................................... 64 

Omslaget: Xavier Seger ”Le Tango”, 1914 (SLSA 1070) .”De gamlas dans” är en av de ungdomstraditioner 

som Anne Bergman och Carola Ekrem tar upp i artikeln ”Ungdomarna 

och traditionerna”, s. 5.

Nya forskningsprojekt 

Fem nya forskningsprojekt startar i Svenska 

litteratursällskapets regi. Sällskapets 

styrelse beslöt hösten 2005 att finansiera 

forskningsprojekt för tidsperioden 2007– 

2009. Projekten skulle vara relaterade till 

sällskapets intresseområden: samhällsvetenskaper, 

historia, litteraturvetenskap, 

svenska språket och traditionsvetenskaper. 

Forskningsmedlen utlystes i oktober 

2005 och 44 projektbeskrivningar inlämnades. 

Bedömningen av projekten skedde 

genom en tvåstegsprocess med utomstående 

och oberoende utvärderare. Efter en 

första utgallring ombads 18 av ansökarna 

ge en utförligare projektplan. 

Utvärderarna gav sina utlåtanden om 

dessa 18 projekt i slutet av augusti. De 

hade även rangordnat det tre främsta 

projekten inom varje ämnesområde. Sällskapets 

styrelse beslöt i oktober att finansiera 

de projekt som utvärderarna hade 

rangordnat som etta. 

Följande projekt fick finansiering: 

• Tidig finlandssvensk litteratur: program 

och praktik, projektledare FD Holger Lillqvist, 

Helsingfors universitet (litteraturvetenskap) 

• Finlandssvenskhet framställd genom musik, 

projektledare professor Pirkko Moisala, 

Åbo Akademi (musikvetenskap) 

• På väg mot kommunikativ kompetens: 

tillägnandet av svenskans struktur hos finska 

inlärare, projektledare professor Marketta 

Sundman, Turun yliopisto (nordisk filologi) 

• Biografi över Alexander Armfelt omfat- 

1 

tande åren 1841–1876, projektledare FD 

Robert Schweitzer, Lübeck, Tyskland 

(historia) 

• Svensk politik i Finland – beteende, opinion, 

framtid, projektledare, docent Kimmo 

Grönlund, Åbo Akademi (statskunskap) 

Nedan följer ett sammandrag av projektens 

forskningsplaner: 

Tidig finlandssvensk litteratur: 

program och praktik 

Projektets huvudsyfte är att öka och fördjupa 

förståelsen för den finlandssvenska 

litterära institutionens uppkomst och 

centrala drag samt för samspelet mellan 

den finlandssvenska litterära diskursen 

och politiska, ideologiska, ekonomiska, 

sociala och litterära diskurser i Finland 

1880–1940. Avsikten är att undersöka 

skönlitteraturens litterära, kulturella, 

språkliga och sociala villkor under en 

period präglad av dels nationalitetsrörelser 

och språkpolitik, dels modernisering 

inom samhälle och kultur. 

Projektet förväntas väsentligt bidra till 

historieskrivningen kring svenskspråkig 

finländsk litteratur under perioden 1880– 

1940. Det ger en fördjupad förståelse för 

förhållandet mellan den svenska nationalitetsrörelsen 

och den svenska litteraturen 

i Finland samt ny kunskap om hur litterär 

flerspråkighet fungerar. Genom kontextuell 

forskning produceras ny kunskap 

om samspelet mellan litteraturen och 

samhällets övriga sektorer. Projektet ger

ökad förståelse för hur internationella 

impulser efter första världskriget utmanar 

det estetiska arvet från sekelskiftet 

och tillsammans med krigserfarenheterna 

och det litterära livets modernisering 

ifrågasätter författarrollen. De nya perspektiv 

som nyttjas inom projektet kan 

i flera fall förväntas väsentligt förändra 

helhetsbilden av de fokuserade författarskapen. 

Finlandssvenskhet framställd 

genom musik 

Detta är det första större musikvetenskapliga 

projekt som uppmärksammar finlandssvenska 

musiktraditioner. Musiken 

har alltid använts för att bygga nationell 

identitet, också finlandssvensk identitet. I 

det här projektet kommer man emellertid 

att granska hur finlandssvenskhet idag 

konstrueras genom olika musikpraktiker, 

då de studeras i ljuset av den nyaste kulturvetenskapliga 

metodologin. Dagens 

musikvetenskap vänder sitt intresse mot 

all slags musik, också vardagens musikanvändning. 

Projektet studerar de bilder av finlandssvenskhet 

som framträder – som kan läsas, 

höras, ses och tolkas – i olika slag 

av praktiker och texter som musik och 

sångtexter, och i framföranden av musik 

och sång hos den svenskspråkiga befolkningen 

i Finland. Delstudierna kommer 

att fokusera på finlandssvensk populärmusik, 

vistradition och sångfester, samt 

på musikpraktiker i den finlandssvenska 

vardagen. 

Projektet närmar sig svenskhet i Finland 

som en mångfald av ”föreställda gemenskaper” 

(eng. imagined communities), 

d.v.s. gemenskaper som fortgående konstrueras, 

omformas och dekonstrueras 

genom olika slag av bilder. Man utgår 

2 

från tanken att kulturella kategorier som 

finlandssvenskhet är framställda och situationella. 

Projektet syftar inte till att 

än en gång befästa de välkända bilderna 

av ”finlandssvenskarna”, utan försöker 

finna paradoxer, motsättningar och nya 

beteckningar för svenskhetens olika former 

i Finland. Samtidigt fäster man särskild 

uppmärksamhet vid sådana nationella 

och kommersiella mekanismer och 

språkbaserade institutioner som bidrar 

till att skapa stereotypa och dominerande 

bilder. Projektet beaktar också den globala 

mediekulturen i dagens musikliv. 

På väg mot kommunikativ kompetens: 

tillägnandet av svenskans 

struktur hos finska inlärare 

Projektet har dels ett praktiskt och dels ett 

teoretiskt mål. Dess praktiska mål är att 

ta fram empiriskt grundad information 

om hur finskspråkiga tillägnar sig och 

använder olika slag av språkliga strukturer 

i svenskan när de håller på att lära 

sig språket. Undersökningen inriktar sig 

på två olika faser i inlärningsprocessen, 

dels den tidigaste inlärningen (elever i 

årskurserna 7–9), dels den mest avancerade 

nivån (universitetsstuderande i 

ämnet svenska/nordisk filologi). Informanternas 

språk kommer att undersökas 

i både muntlig och skriftlig produktion. 

Undersökningen omfattar ett rätt stort 

antal individer, vilkas språk följs upp under 

en längre tid, i ca tre år. Syftet är att 

undersöka inlärningsprocessen i svenska 

som främmande språk och det svenska 

språkets utveckling hos inlärarna. 

Projektets teoretiska mål är att tillämpa 

och utveckla vissa aktuella teoretiska infallsvinklar 

på forskning om inlärning av 

främmande språk.

Forskarens vardag är att sitta framför datorn. En forskare i arbete i SLS lokaliteter vid Mariegatan i 

Helsingfors. (Foto Janne Rentola/SLS) 

Biografi över Alexander Armfelt 

åren 1841–1876 

Alexander Armfelt var ministerstatssekreterare 

för storfurstendömet Finland 

åren 1841–1876. En biografi över denna 

tid av hans liv har aldrig blivit skriven. 

Det faktum att Armfelt i 36 år innehade 

en hög position inom tjänstemannahierarkin 

i Finland gör honom till en betydande 

gestalt. Framför allt kräver hans 

politiska livsdrama en biografisk bearbetning. 

Armfelt blev ofta kritiserad för sin 

tvehågsenhet av sina samtida, men han 

utmanade två av kajsarens generalguvernörer 

och satte dem på plats. Dessutom 

3 

hade han vidlyftiga planer beträffande 

hur Finlands statliga ställning i framtiden 

skulle säkerställas. 

Undersökningen presenterar inte endast 

en stor personlighet under en viktig 

period i Finlands historia, utan klarlägger 

också de mekanismer som förekom 

under en avgörande omvälvningsepok. 

Armfelts åskådningssätt var starkt präglat 

av personbunden lojalitet. Han handlade 

genom ett nätverk som byggde på 

monarkins makt och nåd. Som finländsk 

patriot inte bara försvarade han den gustavianska 

absolutismen som existensgrund 

för Finland, utan han var nödgad 

att även försiktigt bredda och omarbeta

den för att kanalisera dynamiken i landet 

och förhindra provokation av den ryska 

centralmakten. 

För att närma sig detta mål strävade 

Armfelt efter en kodifikation av landets 

grundlagar som en politisk grundval, 

men blev sedan tvungen att förlita sig 

på politisk styrning genom konsensus. 

Men redan den försiktiga utvidgningen 

av Finlands spelrum ledde dock till uppkomsten 

av en medborgerlig politisk kultur 

där Armfelts sätt att säkerställa lojaliteter 

hade allt mindre giltighet. 

Svensk politik i Finland – 

beteende, opinion, framtid 

Den representativa demokratins yttre 

ramar har inte förändrats mycket sedan 

den allmänna rösträtten infördes. Finland, 

såsom de flesta andra västliga demokratier 

har haft ett stabilt indirekt demokratiskt 

system där medborgarna med 

jämna mellanrum väljer in sina representanter 

till de beslutande organen. Även 

partisystemet har uppvisat en hög grad 

av stabilitet, förändringarna i partiernas 

styrkeförhållanden har varit förvånansvärt 

små. Samtidigt har det emellertid 

skett stora samhällsförändringar. Mångfalden 

i samhället har ökat, medborgarnas 

lojaliteter är i dag mer mångtydiga 

och komplicerade än så sent som för tre 

decennier sedan. Dessa komponenter 

– stabilitet i det politiska systemets ramar 

och mobilitet i samhället och hos medborgarna 

– innebär att det finns spänningar 

och förändringstryck gentemot det nuvarande 

politiska systemet. Politikens centrala 

aktörer, partierna, är särskilt utsatta 

för dessa spänningar. Medborgare verkar 

ha betydligt svårare att bekänna färg och 

ansluta sig till ett politiskt parti i dag än 

ännu för två årtionden sedan. 

4 

Forskningsprojektet hämtar sin teoretiska 

ansats i den ovan beskrivna politisk-samhälleliga 

utvecklingen och tar 

särskilt fasta på den finlandssvenska minoritetens 

position i sammanhanget. Den 

finlandssvenska politiska kraften var 

länge fördelad mellan två aktörer: Svenska 

folkpartiet som huvudaktör och socialdemokraternas 

svenska organisation 

som konkurrent om främst de svenska 

arbetarnas röster. Den s.k. partiidentifikationen 

var stark och fluktuationerna 

mellan partierna skedde huvudsakligen 

i takt med förändringar i samhället. Väljarrörligheten 

har dock ökat under 1990- 

och 2000-talet. Väljarna agerar alltmer 

som individer och fattar politiska beslut 

genom att ta ställning till de alternativ 

som erbjuds av politikerna och partierna. 

Den nya konkurrenssituationen innebär 

att den svenska minoritetens politiska 

representation inte automatiskt sker via 

huvudaktören Svenska folkpartiet. TV:s 

dominerande ställning som debattforum 

innebär att en stor del av debatten förs 

på majoritetsspråket finska. Hur ser den 

politiska verkligheten ut i Svenskfinland 

i dag och vilken framtid har det svenska 

inflytandet i finländsk politik? Vilka konsekvenser 

har den samhälleliga förändringen 

för svenskheten i Finland? 

Tre av projekten kommer att starta den 1 

januari 2007: det litteraturvetenskapliga, 

det musikvetenskapliga och det samhällsvetenskapliga. 

Det språkvetenskapliga 

startar den 1 augusti 2007 och det historiska 

den 1 januari 2008. Sammanlagt 

är 17 forskare involverade i de fem projekten. 

Den totala summa som utbetalas 

i forskningsmedel till de fem projekten 

uppgår till 2,2 miljoner euro. 

Christer Kuvaja

Ungdomarna och 

traditionerna 

Hur upplever ungdomar traditioner och 

vilken roll har de i det dagliga livet? Är 

julen en viktig tradition? Får lärare förbjuda 

gulnäbbsintagningar? Skall vi ställa 

oss positivt till alla festseder medierna 

sprider kunskap om i dag? 

I anledning av att Föreningen Brage i år 

firar sitt 100-årsjubileum ville man uppmärksamma 

också ungdomarnas syn 

på traditioner. Lektor Pamela Granskog 

kontaktade därför Folkkultursarkivet 

med förslaget att man i samarbete skulle 

utlysa en uppsatstävling i de finlandssvenska 

gymnasierna. Förfrågan skulle 

beröra olika infallsvinklar på folkkultur 

och traditioner, ämnen som ligger i de 

båda organisationernas intresse. Tanken 

var att uppsatsrubrikerna skulle utformas 

på samma sätt som de uppgifter modersmålslärarna 

använder i skolundervisningen 

i dag. I formuläret skulle ingå 

både materialbaserade och icke-materialbaserade 

uppsatsämnen. 

Från arkivets sida deltog förste arkivarie 

Carola Ekrem och arkivarie Anne 

Bergman som i samråd med Pamela 

Granskog och modersmålsläraren Eva 

Dalkarl utarbetade en förfrågan som hösten 

2005 sändes ut till alla gymnasier i 

Svenskfinland. När tävlingstiden utgick i 

februari 2006 hade 505 uppsatser från 18 

gymnasier sänts in till Folkkultursarkivet 

som skötte de praktiska arrangemangen 

kring tävlingen. Tio skolor från Österbotten, 

fem från Nyland, två från Åboland 

5 

och en från Åland deltog i tävlingen. 

I det följebrev som sändes till lärarna 

underströks att både Föreningen Brage 

och Folkkultursarkivet är intresserade av 

hur ungdomar upplever traditioner och 

vilken roll traditionerna har i det dagliga 

livet. Det poängterades att alla tävlingsbidrag 

var lika viktiga och fungerade som 

ett slags dokumentation av sin tid. 

I följebrevet till eleverna efterlystes personligt 

färgade texter om hur ungdomar 

upplever traditioner och vilken roll de 

har i det dagliga livet. Eleverna fick nio 

rubriker av vilka tre behandlade synen 

på julfirandet, två skolårets fester och en 

bröllopstraditioner. Man kunde också 

skriva om familjetraditioner, högtiders 

bibliska ursprung och innovationsfesterna 

Alla hjärtans dag och Halloween. I 

valet av texter och frågeställningar strävade 

Folkkultursarkivet efter att ta upp 

ämnen som diskuteras i medierna just 

nu. Som material fick eleverna artiklar ur 

finlandssvenska dagstidningar. 

När man skriver en materialbaserad 

uppsats är faran ur en traditionsforskares 

synvinkel den att skribenten håller 

sig alltför strikt till de givna texterna och 

undviker eller glömmer att framföra sin 

egen åsikt om ämnet. För en god skoluppsats 

behövs ju korrekt språk, en balanserad 

komposition och en mångsidig behandling 

av ämnet. Det fanns skribenter 

som höll sig mycket troget till det givna 

materialet. Många valde dock åtminstone

denna gång en mera personlig väg. 

Uppsatserna fördelade sig mellan de 

olika uppgifterna så att 65 % (329) behandlade 

julen, 16,5 % (83) traditioner inom 

familjen, 10 % (51) rubriken om bröllopstraditioner 

medan 42 skribenter valde att 

skriva om övriga ämnen. 

UNGDOMARNA OCH JULEN 

När man i dag talar om ”traditioner” 

menar man ofta ”festtraditioner”. ”Tradition” 

är någonting som finns utanför 

vardagen, en ”tradition” är någonting 

6 

man upplever som viktigt, något man 

vill värna om. Ordet ”tradition” används 

allra mest i samband med de kyrkliga 

helgerna under året. Det vanligaste är att 

man förfasar sig över att ”traditionerna” 

försvinner och förflackas. Man hör ofta 

sägas att de kyrkliga helgerna har ”förlorat 

sin egentliga innebörd och att folk inte 

vet varför de är lediga”. 

Det är säkert sant att kunskapen om 

den kristna bakgrunden till helgfirandet 

inte är speciellt stor i vårt samhälle. Vid 

närmare granskning står det dock klart 

att helgerna spelar en synnerligen viktig 

roll i den enskilda människans liv. Varje 

helg har sin speciella karaktär, både i 

samhället och för individen. Helgerna 

under året upplevs olika på det känslomässiga 

planet och får därför olika roller 

i människornas liv. 

Julen och individualismen 

Vid midsommar, valborg och nyår är det 

individen som samhällsvarelse som synliggörs. 

Då skärskådas, både av en själv 

och av andra, hur man lyckats i skapandet 

av sociala nätverk utanför den krets man 

vuxit upp i. Vid jul är det däremot ens 

egen position som en del av en familj och 

en släkt som utvärderas. Julen är, i ännu 

högre grad än de andra helgerna, självreflexivitetens 

helg. Den egna identiteten 

och självbilden genomsyrar vår tids julfirande. 

I vår individualistiska tid spelar 

därför prestige och olika slag av känslor 

stor roll vid julen. Vid ingen annan helg 

torgförs heller idealen, d.v.s. familjers och 

släkters gemenskap och trygghet i varand- 

En av orsakerna till att julen är en stor kyrkhelg 

är just att den kyrkliga inramningen ger möjlighet 

till självreflexioner. Domkyrkan och Brobacken i 

Borgå vintern 1982. (SLS 1413a:41)

a och människors omtanke om andra, så 

tydligt som vid jul. 

Personligt men stereotypt 

Julen upplevs personligt och jaget och 

de egna idealen står då starkt i centrum. 

Man tycker kanske att det som människor 

berättar om julen därför skulle vara 

personligt och särpräglat och att människors 

julbeskrivningar skulle skilja sig 

mycket från varandra. Varje människa 

är ju unik med sin egen historia och sina 

egna drömmar och framtidsplaner. Ändå 

är det tvärtom. När man granskar vad 

människor skriver eller berättar om julen 

är berättelserna mera likartade, stereotypa 

och besläktade med varandra än när 

man talar om vardagen. 

Det som händer omkring oss i samhället 

påverkar var och en av oss vare 

sig man vill det eller inte. Det är många 

gånger omvittnat att allt det som berättas 

som personligt upplevt, inte helt och 

hållet är personliga upplevelser. Våra berättelser 

om det som hänt i våra egna liv 

påverkas av det man läst, sett på film eller 

hört andra berätta. Man känner igen sig 

och lever sig in i de berättelser man tar 

del av, och så småningom inlemmas teman 

och händelser ur andras skildringar 

i ens egen berättelse, d.v.s. man tillfogar 

sådant som ytterligare förstärker det 

budskap man vill framföra. 

Beskrivningar stöpta i en 

klichéartad form 

Hur beskriver och upplever dagens finlandssvenska 

gymnasielever då julen? 

Eleverna fick alltså tidningsartiklar som 

de fick bekanta sig med innan de skrev 

ner sina egna reflexioner. Två artiklar 

7 

handlade om julen: Benita Mattsson-Eklund: 

”Viktigaste klappen kan aldrig slås 

in – fira jul utan krav” och Leif Westerlund: 

”Innanför eller utanför julen?” De 

tar båda upp just de teman som före jul 

ständigt återkommer i tidningsartiklar, 

radioprogram, TV-debatter, julanföranden 

och personliga diskussioner: att man 

inte skall köpa i onödan, inte stressa ihjäl 

sig före jul, inte städa för mycket, inte 

springa på alla julfester, inte laga för 

mycket mat, ha tid för varandra, vara tillsammans, 

inte bry sig om det yttre utan 

ta hand om dem som står en närmast, och 

dela med sig utan tanke på att få något 

tillbaka. 

December är en stressens månad ”så att 

man skall hinna få allt färdigt”. ”Julstressen” 

är också ett tema som samtliga ungdomar 

har kommenterat på något sätt. 

Det finns knappt en enda uppsats där ordet 

”julstress” inte förekommer. Uppsatserna 

inleds ofta med ett avsnitt där alla 

dessa julklichéer upprepas ännu en gång. 

Ytterst sällan skriver man dock om sin 

egen brådska utan här ger ungdomarna 

(precis som alla andra) goda råd till andra. 

Man skriver egentligen inte om sin egen 

jul eller om personliga minnen och upplevelser, 

utan man rör sig på ett allmänt 

plan. Ändå är uppsatserna ofta skrivna i 

en form som till hälften är självbiografisk. 

Så här inledde en flicka sin uppsats: 

Jag vandrar längs gatan, stannar till nu som 

då för att titta in i något av affärernas skyltade 

julfönster. De är fulla till bredden av 

julgranar, jultomtar, stjärnor, änglar, halm 

o.s.v. Längre bort på gatan står en man och 

spelar julmusik på sitt dragspel, medan två 

damer står bredvid och stämmer in för full 

hals. ”Snart har vi jul här i vårt hus …” alla 

är de glada och bär tomteluvor. Runt omkring 

mig rusar människor förbi, med händerna 

fulla av kassar, alla till bredden fyllda 

av julklappar. Människorna har bråttom, 

alla rusar de vidare från en affär till en an-

Den hemlagade julmaten är synnerligen viktig för 

dagens ungdomar. Mat, stämning och sammanhållning 

betyder långt mera än julklapparna. 

nan. Alla är de mera eller mindre stressade, 

det är så mycket de skall hinna med före jul. 

Det är en helt vanlig dag, i en helt vanlig 

stad, några dagar före jul. 

”Tänk på varför vi firar jul” 

Förutom julstressen finns frasen ”att vi 

borde tänka på varför vi firar jul” med 

i ett stort antal uppsatser. Också detta 

tema återkommer ständig såväl i skrift 

som i tal kring jul. ”Julstress” och ”julens 

egentliga budskap” står som motpoler. 

Budskapet är då att om vi skulle kunna 

undvika stressen skulle julen bli en perfekt 

fridfull jul. 

Det råder dock inte full samstämmighet 

om ”varför vi egentligen firar jul”. I 

8 

många av uppsatserna är det helt klart 

att ”julens egentliga budskap” handlar 

om kristendomen och att man menar att 

Jesus borde stå i centrum vid firandet. 

Inte heller bibelcitat är ovanliga i uppsatserna. 

Lika ofta som man anser att det är Jesu 

födelse som borde stå i centrum har ”julens 

budskap” inte någon utpräglat kristen 

koppling. Man menar att vid jul är 

det i stället gemenskapen och omtanken 

om andra som borde vara det centrala. 

En flicka skrev: ”Det att man inte känner 

något för kristendomen gör inte julen meningslös.” 

En pojke var helt klar över julens 

egentliga innebörd: ”Julens budskap 

är att vi skall ha det trevligt tillsammans 

och tänka på och ta hand om varandra.” 

Väntans tid 

Intressantare än alla slitna fraser om julen, 

är vad ungdomarna upplever som 

viktigt i sin egen konkreta jul. Här måste 

man i alla fall konstatera att människorna 

i dagens värld, också ungdomarna, är så 

”indoktrinerade” av all den julfraseologi 

som omger oss och av alla bilder av idealjulen, 

att de egna verkliga känslorna i 

samband med julen kan förträngas, både 

för en själv och i ännu högre grad i det 

man berättar för andra. Detta är förståeligt 

eftersom julen i hög grad handlar om 

att utvärdera individen och det liv man 

skapat och levt. Många har säkert inte ens 

själva klart för sig vad eventuella motstridiga 

känslor egentligen bottnar i. 

I de uppsatser som kom in finns det 

ändå en relativt stor skara ungdomar 

som inte bara anammar de schablonmässiga 

åsikterna (som också tidningsartiklarna 

som de hade att utgå ifrån bestod 

av) utan verkligen har funderat på hur de 

själva firar jul, hur de ser på julen, hur de

skulle vilja att deras egen jul är och vad 

julen betyder för just dem. Det är kanske 

också lättare för ungdomar än för vuxna 

att mera ärligt se på julfirandet. Ungdomarna 

är fortfarande barn som bor hemma 

och lever på föräldrarnas villkor. Det 

är inte de som aktivt skapar julen utan de 

får lov att fira den jul som riggas upp i 

deras hem på ett sätt som till största delen 

är bestämt av andra. 

Många ungdomar har insett att det 

inte blir någon ”riktig” jul om man inte 

anstränger sig med både mat och dekorationer. 

Ungdomarna är mera klarsynta 

än kolumnisterna i tidningarna som förespråkar 

bara lugn och umgänge med 

andra. Ungdomarna har helt klart för sig 

att om man skall vara en ”riktig” familj 

kan man inte sitta utan mat i ett ostädat 

hus och göra ingenting. Det behövs både 

programnummer, rekvisita och uppdukade 

bord som bildar en fond för umgänget. 

De kan visserligen tycka att de 

själva ibland köper någonting onödigt 

eller önskar sig något de kunde undvara, 

men ungdomarna är inte helt emot vare 

sig förberedelser, extra matlagning, julklappsköp 

eller pyntande. 

Trots att man kanske på ett allmänt plan 

gör sig lustig över julstressen är ändå 

förberedelserna och tiden före julen en 

tid som man ser fram emot med glädje. 

Att förbereda julmaten, och speciellt att 

baka pepparkakor, har en djup symbolisk 

betydelse för många ungdomar. Det 

är något man gör för sin familj, och för sig 

själv, för att man bryr sig om dem man 

lever tillsammans med. Ett flertal elever 

har uttalat sig i samma tankebanor som 

denna flicka: ”Det är bara för härligt att 

baka pepparkakor, klä granen och göra 

hemgjorda patéer. Det är något som jag 

anser att man borde hålla tag i, det är den 

där mysiga julstressen som gör julen sådär 

skön.” 

9 

Pepparkaksbaket, och i all synnerhet pepparkakshuset, 

har under 1900-talet blivit en symbol för 

familjens sammanhållning och att man skapar julen 

tillsammans. Att baka pepparkakor betyder att 

man bryr sig om dem man bor och lever tillsammans 

med. (SLS 1986:178) 

Denna känsla och omtanke om familjen 

är allra starkast på julaftonens morgon. 

Julaftonsmorgonen som de bästa timmarna 

under julperioden återkommer i 

uppsats efter uppsats. Gång på gång beskrivs 

det gemensamma morgonmålet, 

som är överdådigt och lugnt. Julmorgonen 

är ofta skildrad i långt mera positiva 

ordalag än julaftonen. Då ligger julhelgen

framför en. Det är egentligen inte julklapparna 

man väntar på, utan man ser fram 

emot att få vara en familj där man har tid 

för varandra. Det är en känsla som man 

kanske skulle vilja känna mera av under 

året, men som man vet att man får uppleva 

i samband med julen. 

Samvaro som bristvara 

”Jag hade en önskan när jag var liten; att 

mamma skulle sluta sitt arbete i tid och 

inte en halv eller en timme senare”, skrev 

en flicka. Inga julklappar kunde ersätta 

känslan av att vara en del av en familj. 

Detta att ”vara tillsammans”, ”njuta av 

julstämningen”, ”sitta och mysa”, ”ta tid 

för varandra”, ”skratta och ha trevligt 

tillsammans”, ”få umgås med nära och 

kära” är fraser som ständigt återkommer 

i uppsatserna. 

Ungdomarna upplever helt tydligt familjeliv 

och släktsamvaro som en bristvara. 

Julhelgens roll är att man då har 

möjlighet att råda bot på denna bristvara. 

Många ungdomar har också skrivit att 

de upplever det positivt att man på julen 

umgås med mor- och farföräldrarna. 

Man kan konstatera att ungdomarna är 

stora förespråkare av att ”allt skall vara 

som förut”. De vill ha ”gröt, skinka och 

alla delikatesser”. ”Nygräddade pepparkakor 

med glasyr, russin och nötter, apelsiner 

och kardemumma. Julen är definitivt 

en viktig tradition. Under den helgen 

får kärleken lysa”, skrev en flicka. 

Maten har en klart större betydelse 

i julhelheten än julklapparna. Julklap- 

Under 1900-talet fick julen rollen som den fest och 

den tid då man månade om sin familj och sin släkt. 

Man vill en gång om året verkligen känna att man 

hör till ett sammanhang som man genom släktskap 

är bunden till. (SLS 1483:46) 

10 

parna nämns överhuvudtaget inte annat 

än som en ceremoni; man placerar 

dem vackert under granen, man har en 

julgubbe som delar ut dem eller de öppnas 

under uppsluppna former. Ingen av 

de 329 elever som skrev uppsatser om 

julen har redogjort för julklapparnas art 

eller mängd. Däremot finns julhelgens 

delikatesser uppräknade i ett stort antal 

uppsatser. Maten hjälper till att förstärka 

identitetskänslan och känslan för historia 

och härstamning medan julklapparna 

inte gör det. 

”De är min familj, trots allt” 

Julens koncentration på familj och släkt 

betyder att man då känner att man ingår 

i ett sammanhang. Även i vår individualistiska 

värld finns det blodsband som 

man inte själv kan välja bort, man är född 

till en plats och till människorelationer 

som man inte själv har kunnat påverka. 

En flicka beskrev sina lite delade känslor 

inför julaftonen. Hon hade upprepade 

gånger upplevt julaftnar med både 

för mycket alkohol och gräl. Ändå ville 

hon vara just med dessa människor på

julaftonen: ”Alla de här alkoholisterna, 

pessimisterna och konservativa människorna 

är ju trots allt mina släktingar, 

mina släktingar som jag älskar och som 

älskar mig. Julen är för mig den högtid 

som tillhör min släkt och min familj.” 

Julen och omtanken 

Omtanken om andra människor är central 

under julen och omsorgen om andra 

handlar då inte bara om den egna familjen 

utan också om människor i samhället 

och i världen. Den samhällsroll julen har 

är just att klasskillnader och människors 

olika förutsättningar och livsvillkor då 

tillåts föras fram i ljuset i högre grad än 

vid någon annan tidpunkt under året. 

Samhällsproblemens synlighet gör också 

att de fattiga och utstötta vid ingen annan 

tidpunkt på året tas så väl om hand som 

vid jul. De bjuds på underhållning och 

mat, de som fryser får komma in och man 

erbjuder också materiell hjälp. De utstöttas 

synlighet kombinerat med traditionen 

att man isolerar sig i familj och släkt, gör 

att många är villiga att hjälpa och man 

blir mera känslig för de människor man 

ser i samhället runt omkring sig än under 

andra tider av året. En flicka har skildrat 

just detta: 

En julafton hände det sig att jag fick fira en 

stund med traktens fullgubbe. Jag skulle 

köpa röda tulpaner till gravarna och hade 

knutit fast hunden under tak så att det inte 

skulle vara lika kallt runt tassarna. När jag 

kom tillbaka hade de sällskap, han hade 

nämligen också haft hundar. På väg hem 

köpte jag en chokladtomte och sprang tillbaka 

med den till honom; han tackade och 

tog emot. Vi pratade en stund och han sade 

att han på kvällen skulle till sin son på middag. 

Jag hoppas att det var sant. 

11 

Det har blivit vanligt att man inte firar 

julen hemma utan far på kryssningar, tar 

in på pensionat eller hotell och tar del i 

en jul vars yttre ramar har planerats av 

andra. Det är många som förfasar sig 

över detta och säger att de aldrig skulle 

vilja vara på resa under julhelgen. Orsakerna 

till att man väljer att resa bort till 

jul är säkert av många olika slag; kanske 

problematiska människorelationer inom 

familj och släkt, vilja att förändra sitt liv 

och göra någonting nytt, önskan att få 

uppleva någonting lyxigt, behov av semester 

på annan ort o.s.v. I skenet av det 

som ungdomarna har redogjort för betyder 

jul på annan ort inte en så avgörande 

skillnad vad gäller julens innehåll. Det är 

trots allt inte hemmet som är det centrala 

i julfirandet utan människorelationerna i 

hemmet. Om identiteten inte är bunden 

vid att sitta i samma kyrkbänk som senaste 

år och prick klockan fem tända ett 

ljus på en speciell grav, kan julgemenskap, 

d.v.s. familjegemenskap väl skapas 

även utanför hemmet. Det är ”att få sitta 

tillsammans” som enligt ungdomarna är 

det viktiga i julen, det är rent av ”julens 

budskap”. 

TRADITIONELLA HÖGTIDER, 

FÖRÄNDERLIGA FESTER 

En prestigefylld rit 

Varje år på vårkanten fylls tidningarna 

med artiklar och debattinslag med anknytning 

till dagens påkostade bröllopsarrangemang. 

Moderna bröllop handlar 

om kommersialism, individualism och 

innovationer kontrasterade mot stenhård 

traditionsbundenhet. 

Som material för uppsatsen om bröllopstraditioner 

fick eleverna två tidningsartiklar 

ur Vasabladet 30.5.2004. Här

intervjuades en brud om sina känslor inför 

det stundande bröllopet. En präst och 

en bröllopskoordinator berättade om sin 

syn på den nya bröllopsseden där nya 

lösningar och idéer står högt i kurs, vid 

sidan av en ständigt levande traditionell, 

men ofta återupplivad festsed. Skribenterna 

uppmanades också att ta sig en 

titt på webbplatser för dem som skall 

fira bröllop, t.ex. www.brollopstorget.se. 

Rubriken om bröllop valdes av 50 flickor 

som uppenbarligen redan börjat fundera 

över sina bröllopsplaner eller åtminstone 

hade starka åsikter i ämnet. Många skribenter 

kom med ärliga, ibland mycket 

kritiska uttalanden: 

Jag tror inte på bröllop. Kanske kommer det 

sig av att mina föräldrar gick skilda vägar 

i ett tidigt skede, kanske inte. Nämn ordet 

bröllop och sirapsdrypande bilder på naivt 

flinande brudar och gnällande småbarn 

flimrar i rask takt för mitt inre öga. I en modern 

värld tycks denna en gång så viktiga 

ceremoni sakna mening. […] Sålunda kan 

12 

man fråga sig om inte dagens bröllop, om 

än vackra och mer kärleksfulla än under 

tidigare århundraden, inte utvecklats i en 

riktning som till slut kommer att leda till 

att vad som en gång var ett bindande löfte 

kommer att bli något man gör på skoj. För 

att se om det funkar liksom. Typ. Och för 

att ha en orsak att festa loss och åka på semester. 

Texterna karakteriseras ofta av tvehågsenhet. 

Å ena sidan är dagens ungdomar 

medvetna om skilsmässostatistiken, å 

andra sidan känns bröllopsdagen lockande 

och oemotståndlig. Det finns flickor 

som redan i gymnasiet funderar över hur 

deras egen trendiga och personliga fest 

skulle kunna utformas. 

Då jag var yngre tänkte jag ofta på mitt 

framtida bröllop. Många är de timmar då 

jag skissade på min brudklänning och fantiserade 

om diverse passande framtida efternamn. 

Numera funderar jag mera på vad 

man skulle göra om man snubblade på klänningsfållen, 

eller hur högt upp strumpeban- 

Äldre tiders bröllop var en angelägenhet för familjen, släkten och hela bygemenskapen. I bröllopsfesten är 

bruden i fokus, något dagens gymnasieflickor är väl medvetna om. (SLS 1419 f:30)

det ska sitta etc. […] Jag övergav redan för 

flera år sedan tanken på att gifta mig i en 

kyrka: jag har aldrig varit särskilt religiös 

av mig så det skulle bara kännas obekvämt 

och påklistrat. Däremot skulle jag mycket 

väl kunna tänka mig att ha vigseln på en 

plats inte långt från kyrkan, nämligen gravgården. 

De skulle bli så mysigt och vackert 

med levande facklor längs med grusgångarna 

och svaga lyktor bland trädens röd-gula 

löv. Ett höstbröllop à la Bela Lugosi. 

Fokuseringen på bruden i dagens bröllopssed 

avspeglas också i uppsatserna i 

denna tävling. Många flickor inleder sin 

uppsats med att beskriva hur bruden 

(skribenten själv) tågar in i kyrkan. Vid 

altaret står en konturlös brudgum, men 

det är brudens vandring mot altaret som 

beundras av ”tindrande leende” släktingar 

och vänner. Bruden, prinsessan, 

drottningen är i fokus, allt är uppbyggt 

kring henne. 

Drömmen för mig är att få hålla min far i armen 

och av honom ledas fram till altaret och 

min väntande make under senhöstens klara 

stjärnhimmel. Lyckan att se sina nära och 

kära vara samlade runt omkring en och att 

se sin älskade djupt in i ögonen måste vara 

obeskrivlig. Och till sist få höra hur prästen 

säger: ”Härmed förklarar jag er vara man 

och hustru.” 

Nya vindar i vigseldjungeln 

Det blåser sannerligen nya vindar i bröllopsplaneringen. 

Internet är källan till 

kunskap och debatt när man skall fira 

fester i dag. Ingen behöver vara villrådig 

om vilka möjligheter som finns. Ingen behöver 

i ensamhet grunna över sina val eller 

tråka ut släktingar och brudfrämmor 

med sina planer. På webbplatserna finns 

diskussionsspalter där personer i samma 

situation begärligt kommenterar och diskuterar 

helt okända personers bröllops- 

13 

funderingar. Även skoleleverna har stiftat 

bekantskap med dessa webbsidor. Det 

finns flickor som ser ironiskt på dagens 

överdrivna festarrangemang: 

Trots att få människor är aktiva inom sin församling 

väljer majoriteten ändå en kyrklig 

vigsel. Det här är något som jag starkt ifrågasätter. 

Varför lova något inför en gud man 

inte tror på, och vars bud man i allra högsta 

grad inte lever efter. Egentligen är det tvivelaktigt 

om äktenskapet som koncept har 

någon verklig mening ifall man inte är troende. 

[…] Varför väljer då så många att göra 

allt enligt detta ihåliga koncept? Svaret ligger 

kanske i en slags betydelseförskjutning, 

det viktiga är inte den abstrakta föreningen 

som manifesteras i ritualer, utan nu är äktenskapet 

ett performativ ”att göra detta är 

att vara gift”. När inte innehållet existerar 

längre klamrar man sig fast i formen. En 

parallell utveckling är ”prestigebröllopen” 

där målet är att stå för bekantskapskretsens 

mest spektakulära bröllopsfest. Alla vill ha 

unika element i sitt bröllop för att på så sätt 

hävda sin originalitet. 

Min övergångsrit – konventet 

Eleverna som deltog i uppsatstävlingen 

hade alla som deltagare eller åskådare 

tagit del av de olika festerna i gymnasiet: 

gulnäbbsintagningar, gamlas dans och 

penkis, bänkskuddardagen. Endast 15 

uppsatser behandlade dock detta ämnesområde. 

Under senare år har gulnäbbsintagningarna 

i de finlandssvenska skolorna, 

eller konventen som de också kallas, debatterats 

livligt i dagspressen. I det material 

eleverna tilldelades ingick en artikel 

om hur rektorn vid Ekenäs gymnasium 

med omtanke om sina elever valt att förbjuda 

firande av gulnäbbsintagningen i 

skolan hösten 2004. Artikeln kompletterades 

av en kolumn rubricerad ”Ritualens 

död” där orsaken till utrotandet av

Gulnäbbsintagningarna i dagens gymnasier debatteras årligen i medierna. På bilden har de nya gymnasisterna 

i Lärkan i Helsingfors fått i uppgift att spöka ut sig inför intagningen hösten 1996. (SLS 1894:10) 

sedvänjor kommenterades av professor 

Bo Lönnqvist. Eleverna fick i uppgift att 

skriva en debattartikel som tog ställning 

till åsikterna i texterna och uppmanades 

berätta om sina egna erfarenheter. Många 

skribenter tog ställning för bevarandet av 

elevernas egen fest: 

Jag och säkert många andra med sinne för 

humor anser att rektorn klart överreagerar. 

Om gulnäbbsintagningarna innehåller våld 

och trakasserier är något på tok. Intagningarna 

skall inte vara ett våldsamt, utan ett 

underhållande evenemang där man driver 

lite med nybörjarna, det skall alltså vara på 

skoj. Programmet är inget man skall vara 

rädd för, och efteråt tycker nog alla, även 

gulnäbbarna att det varit en rolig upplevelse. 

I uppsatsen motiveras intagningarnas existens 

med att dessa fester har gamla anor 

och en viktig funktion som inkörsport för 

nya elever i skolgemenskapen. Rätt utfor- 

14 

made skapar ceremonierna grunden för 

en god skolanda. Pojken avslutar sin text 

med ett gott råd: ”Min åsikt i frågan är 

alltså: ha gärna kvar sedvänjorna men se 

till att hålla dem i styr!” 

Också andra skribenter kritiserade det 

auktoritativa avskaffandet av en tradition 

som trots allt de flesta skolelever finner 

stort nöje i. En kombination av vuxen 

övervakning, elevengagemang, sunt förnuft 

och humor angavs vara receptet på 

lyckade skolfester. 

Jag tycker det är onödigt att avskaffa riter 

som gått aningen för långt. Man ska låta 

dem som utövar riten göra den till vad de 

vill och låta dem själva upptäcka när det går 

för långt. I sådana fall brukar nog polisen ingripa 

och då lär de sig, när de sett vad som 

händer när man uppför sig hur som helst. 

Först efter det kan man avskaffa seden om 

man nödvändigtvis skall göra det. Då har 

barnen lärt sig läxan.

Gamlas dans har blivit en skoltradition gillad av både elever, lärare och föräldrar. Tillställningen skiljer sig 

från andra skolfester i det att föräldrarna har möjlighet att delta som publik. (SLS 2003:97) 

Fönstret till min barndom heter 

traditioner 

Mycket populär var den rubrik där eleverna 

ombads fundera över vad de skulle 

svara om de kontaktades av Föreningen 

Brage och Folkkultursarkivet år 2050 för 

att berätta om vilka familjetraditioner som 

var viktiga under deras uppväxttid. Hela 

83 elever valde denna uppsatsrubrik. 

Traditionerna kan fungera som ”ett 

fönster till barndomen”, tyckte en flicka. 

De står för kontinuiteten i en föränderlig 

tillvaro. Många skribenter valde att systematiskt 

gå igenom ett festår från början 

till slut. Alla traditioner och festelement 

beskrivs ingående och kärleksfullt: raketerna 

vid nyår, påskgräset och påskharens 

besök, munkarna och mjödet vid första 

maj, dansen runt midsommarstången, 

lyktorna och facklorna vid villaavslut- 

15 

ningen, de tända ljusen vid allhelgona, 

slottsbalen på självständighetsdagen och 

slutligen den glimrande julsäsongen. 

På midsommarafton gick min farfar till 

skogen och hämtade små björkar, som han 

sedan placerade på var sin sida om entrén, 

det var björkarna som var midsommarpyntet. 

Precis som nästan varje högtid kom 

hela släkten och vi njöt av de ofta varma 

junikvällarna. Rökt lax, vitlökspotatis och 

flera olika sorter av kött och sallader fanns 

på matbordet. Det jag kommer nästan bäst 

ihåg från alla mina midsomrar är när pappa 

brukade köpa en hel korg med små lemonadflaskor 

till mig och min lillbror att dela 

på. Hallonlemonaden, det var midsommardrycken 

för oss barn, vi drack den ur små 

snapsglas som vår farmor gav oss och då 

kände vi oss mycket vuxna. 

Födelsedagarna med sina familjespecifika 

festmönster hör också till milstolp-

arna i feståret. Här tätnar texterna till 

skildringar av spänning och förväntan. 

Man erinrar sig viskningarna och klirret 

i köket på morgonkvisten, de närmande 

stegen, den trevande hyllningssången 

och brickan med födelsedagsfrukosten, 

korten och alla paketen. 

Texterna ger oss ett svar på frågan ”hur 

ser ungdomarna på traditioner”, och belyser 

samtidigt indirekt spörsmålet ”hur 

ser ungdomarna på betydelsen av familjen 

och dess gemensamma värderingar 

och aktiviteter”. En flicka summerar sina, 

och många andra elevers tankar så här: 

Sex penningpriser utdelades. De tillföll: 

Alexandra Klemets, Topeliusgymnasiet i Nykarleby 

Helen Eleonora Korpak, Tölö gymnasium 

Fanny Listherby, Ålands lyceum 

Johanna Nyman, Vasa övningsskolas gymnasium 

Sabir Rama, Kimitoöns gymnasium 

Anna Wilhelmson, Lovisa gymnasium 

16 

Traditionerna spelade och spelar fortfarande 

en stor roll i mitt liv. De bidrar till 

att skapa en känsla av samhörighet mellan 

familjemedlemmar och vänner, men också 

mellan oss själva och andra i vårt samhälle. 

De ger oss en identitet och får oss att känna 

oss trygga i de kretsar där vi rör oss. Visst 

kan det vara bra med lite variation inom traditionerna, 

men vi borde ändå sträva till att 

bevara dem i deras originaltillstånd för att 

senare generationer ska kunna ha samma 

glädje av dem som vi hade i våra dagar. 

Anne Bergman & Carola Ekrem 

Källa: 

SLS 2114 Ungdomarnas syn på traditioner. 

Anne Bergman, Carola Ekrem och Pamela 

Granskog 2006. 

Bland de lärare som sände in bidrag utlottades Martin 

Modéus bok Tradition och liv. Vinnare av boken var Christina 

Wisén, modersmålslärare i Kronoby gymnasium.

”Sånt kan talko ge, blott man 

är me’” – talkoarbete i dag 

Wava Stürmers ord ”Sånt kan talko ge, 

blott man är me’” får beskriva den anda 

och den positiva inställning som genomgående 

finns i svaren på årets frågebrev 

om talkoarbete. Den som deltar både ger 

och får. Hösten 2005 tog Folkkultursarkivet 

upp ett gammalt tema i den årliga 

pristävlingen. Frågebrevet var en uppföljning 

av pristävlingen ”Med gemensamma 

krafter”, som skickades ut 1980. 

Då frågades efter talkoarbete i äldre tider, 

17 

hågkomster och minnen om hur man arbetade 

tillsammans, men även efter bolag 

och samägande på landsbygden samt 

tjänster och gentjänster. Årets pristävling 

inriktade sig på hur och vad som definieras 

som talkoarbete i dag, vilka arbeten 

som görs ”på talko” och huruvida man 

kan se spår av denna form av arbete i 

samhället i dag. 

Temat talkoarbete hade denna gång inte 

samma genomslagskraft som den före- 

Ofta fanns det villiga sommargäster som gärna deltog i lokala talkon, såsom att köra in höet efter slåttertalko. 

Männen lyfte höet på skrindan, kvinnorna räfsade och barnen trampade lasset och njöt av åkturen högst 

uppe på lasset. (Foto Kurt Edsmar/SLS 2097:2)

gående pristävlingen med samma tema. 

Sammanlagt inkom 61 svar från hela 

Svenskfinland. Den yngsta meddelaren 

är född 1982 och den äldsta 1917, men de 

flesta är födda på 1930–40-talen. Överlag 

var det en bra åldersmässig spridning 

på meddelarna. Av svaren var 16 

stycken skrivna av män. Denna gång 

lyste Åbolands svarare med sin frånvaro, 

endast ett svar har inkommit från denna 

region. I övrigt var det en jämn regional 

spridning. 

Talko är namnet på en urgammal sed 

att bistå grannar, vänner och släktingar 

vid stora arbeten som ska göras undan 

snabbt. Enligt etnologen Veikko Anttila 

är talkoarbete ”en personlig arbetsinsats 

i ett kooperativt arbete” där deltagarna 

är grannar, släktingar eller vänner som 

står i direkt kontakt med varandra. Det 

är helt klart att det som gemene man 

förknippar med traditionellt talkoarbete 

på landsbygden, inte längre finns 

kvar. Denna arbetsform har enligt Ragna 

Ahlbäck sitt ursprung i medeltida 

samfällt ägande av och arbete på ängar, 

skogsmarker och fiskevatten och är en 

gammal finsk tradition. Själva ordet talko 

anses härstamma från ett gammalt baltiskt 

kulturord och finns i olika former i 

de språk som talas kring Östersjön. Beroende 

på ort och dialekt i Svenskfinland 

har även följande ord använts: kalas eller 

bal i Österbotten och talka på Åland. 

Talkoarbeten ordnades förr bl.a. vid höbärgning, 

takläggning, körning av gödsel 

och stockar, liksom i hemmen och vid den 

textila beredningen samt vid potatisupptagning. 

Efter avslutat arbete hörde det 

till att de som deltagit i talkoarbetet blev 

bjudna på någon form av traktering. Under 

talkoarbeten som räckte hela dagen, 

skulle deltagarna alltid bjudas på mat, 

ibland två gånger. Kalasmaten varierade 

regionalt och maten förbereddes hemma. 

18 

Trakteringen skulle tidigare stå i relation 

till arrangörens ekonomiska ställning i 

samhället. Ofta ordnades även dans efter 

avslutad middag. Uppslagsverket Finland 

anger följande definition på ordet talko: 

Talko, fi talkoo (t), oavlönat gemensamt arbete; 

grannhjälp, arbetsgille. Talko är benämningen 

på den urgamla seden att bistå 

grannarna vid sysslor, som kräver en större 

insats av arbetskraft, t.ex. i skördetider och 

vid uppförandet av hus. Den har ända till 

vår tid bevarats bland den finska bondebefolkningen. 

Senare har sedvänjan upptagits 

av andra befolkningsgrupper, bl.a. är 

många Folkets hus och ungdomsföreningslokaler 

byggda ”på talko”. Under och efter 

andra världskriget sattes talko i system vid 

återuppbyggningsarbetet. Talkoarbete i stor 

skala bedrevs till förmån för den förflyttade 

befolkningen, krigsänkor och -värnlösa, invalider 

och mindrebemedlade. Genom frivilliga 

talkoinsatser på hemmafronten ersattes 

även en del av den vid fronten bundna 

arbetskraften. För verksamhetens ledning 

och koordinering bildades särskilda organisationer. 

(Uppslagsverket Finland 1985) 

Årets frågebrev frågar efter talkoarbeten i 

dag. Vilken form av arbeten görs i dag på 

s.k. talko? De olika frågegrupperna utgår 

från områden där talkoliknande arbeten 

ordnas i dag, såsom husbolag, föreningar, 

evenemang till förmån för skolor, talkon 

inom samfälligheter och på arbetsplatsen 

men det frågas även efter privata talkoarbeten 

och hågkomster. 

Endast några få svar beskriver talkoarbeten 

inom jordbruket i dag, dvs. huruvida 

det finns ett behov av arbetskraft vid 

stora säsongbundna arbeten. I stället skriver 

flertalet om hur maskinerna gör att 

det, helt naturligt, inte i dag finns sådana 

arbeten som kräver insatser av en större 

mängd personer snabbt. Och det är inte 

här vi finner talkoarbetet i dag, utan talkoarbetet 

har hittat sin plats främst inom 

fasta organisationer där man inte har

ekonomiska möjligheter att anställa folk. 

Liksom tidigare är det frågan om personliga 

arbetsinsatser, men det är vanligare 

att föreningar, samfälligheter, lag, organisationer 

eller församlingar än enskilda 

människor eller familjer ordnar talko. 

Trakteringen är vanligen enklare, en kopp 

kaffe med dopp. Här är det inte frågan 

om att bjuda på det bästa huset kan erbjuda 

utan att deltagarna kan samlas runt en 

kopp kaffe efter avslutat arbete och sammanfatta 

dagen. Ibland är det bara fråga 

om att göra en insats för någonting t.ex. 

samla pengar för en klassresa. Mot detta 

opponerar sig många skribenter, en insats 

skall inte resultera i reda pengar och kan 

därför inte kallas talkoarbete, utan kort 

och gott att hjälpa till. 

Talkoarbeten för enskilda personer 

eller familjer ordnas förstås ännu i dag. 

Eftersom det finns större möjligheter att 

köpa tjänster än tidigare, så har talkoarbetets 

ekonomiska aspekt minskat till 

fördel för den sociala samvaron, något 

som även tidigare var en viktig del av det 

hela. Fortfarande ordnas dock talkon för 

att få ett större arbete gjort snabbt eller 

utan kostnad. Men den traditionella formen 

har försvunnit, i vissa sammanhang 

är det enklare att köpa en tjänst i stället 

för att be en vän, släkting eller granne om 

hjälp. Ordet talko ser alla som ett mycket 

förträffligt och användbart ord som beskriver 

precis vad det är frågan om, att 

ge en insats till skänks. Tidigare använda 

ord som bal och kalas i betydelsen talkoarbete, 

används inte längre. Talkoarbeten 

ordnas i dag inte för mindre bemedlade, 

inte heller för stora skördearbeten eller 

textila arbeten. Takläggning med pärtor 

ordnas vid speciella tillfällen, t.ex. som 

arbetsdemonstrationer eller när medeltida 

kyrkors tak skall läggas om. Däremot 

nog ordnas talkon för husbyggen, i samband 

med flyttningar eller röjningar av 

19 

någon form. Talkon ordnas också i form 

av en present, för arbetsplatsen och för 

byn. I de fall där samvaron varit en större 

drivande faktor än arbetet i sig, bjuds på 

mycket och god mat. 

”Ja jag tycker att man inte kan 

definiera de” – talko i dag 

Det är svårt att definiera talkoarbete, skriver 

många, men vanligen hänvisar man 

till arbeten som görs gratis och det är väl 

det man kan tänka sig att ordet innebär i 

dag. Så här skriver en meddelare: 

Talko. Trots att ordet låter helfinskt är det bekant 

för mej sedan barndomen och betyder 

ett arbete eller arbetsuppgift som utförs tillsammans 

av ett större eller mindre sällskap. 

Talkoarbete utförs enkom med händerna. 

Ordet har en positiv klang. Det är ett tecken 

på samvaro, en strävan till ett gemensamt 

mål, arbetsglädje, skratt och skämt och som 

ofta resulterar i en belöning, många gånger 

i form av traktering. (Kvinna f. 1938) 

Oavsett gruppen, arbetet eller platsen, 

hänvisas det till ett kostnadsfritt arbete, 

men också till att talkoarbete är roligt. 

Termen förknippas vanligen med någonting 

underhållande, en trevlig samvaro 

kring en gemensam sak eller ett intresse. 

Förslag på några andra lika väl fungerande 

ord ges inte. ”Jag ser positivt på ordet 

talko därför att det är ett välinarbetat ord 

och att det kan användas både på svenska 

– och finska”, skriver en kvinna f. 1948 

från Nyland. Om talkoarbetets positiva 

följder skriver en annan kvinna. 

Det talkogänget blev ett verkligt gäng, som 

under åren har träffats på otaliga talkon i tur 

och ordning hos varandra. Nya talkogäster 

har introducerats och bekantas bekanta har 

lärt känna varandra. Ja t.o.m. äktenskap och

Att laga nytt tak av pärtor är karlgöra. På taket finns både yngre och äldre och var och en har ungefär 2–4 

meter i takets längdriktning att spika och ofta arbetar man ihop två och två. Den ena radar pärtor och den 

andra spikar. Här är det pärtspikningstalko på museet i Bäcksby, Pedersöre kommun, sommaren 2001. (Foto 

Kurt Flinck/SLS 2097:10) 

nya affärsförbindelser har uppstått ”i skogen”. 

(Kvinna f. 1940) 

Men andra menar att dagens generation 

kanske förhåller sig mindre positiv. ”Jag 

upplever att talko som begrepp inte är 

särskilt populärt i dag. Det uppfattas på 

något sätt som ett ovälkommet tvång, 

åtminstone för min generation” (man f. 

1972). Kanske här är förklaringen till varför 

årets frågebrev inte lockat så många 

att svara. Talkoarbetet väcker både positiva 

och negativa känslor i dag. Och många 

som skriver om sin tveeggade inställning 

till talko, upplever irritation över penninginsamlingar 

som görs på talko eller 

om insamlingar för klassresor eller försäljning 

av lotter skall ske på talko. 

20 

Manligt – kvinnligt, 

heder eller tvång 

Då det tidigare fanns talkoarbeten där 

enbart kvinnor eller män deltog (t.ex. 

textila arbeten respektive körning av ved 

eller takläggning) är det i dag inte samma 

klara uppdelning. Bondesamhällets 

klart uppdelade arbeten mellan män och 

kvinnor finns inte kvar, då inte heller de 

arbeten som utfördes hemma finns kvar. 

Detta avspeglas även i dagens arbetsformer. 

Få svarare funderar kring vilka 

arbeten som är manliga eller kvinnliga 

i dag, medan denna fråga helt naturligt 

fick många svar i det föregående talkofrågebrevet. 

En kvinnlig meddelare funderar 

så här: 

Jag leker faktiskt med tanken på att ordna 

någon form av talkodagar för oss kvinnor

för att få vissa stora jobb skötta. Visst skulle 

det vara roligt att samla några väninnor 

hem i köket och göra storbak åt många samtidigt. 

Eller varför inte sköta fönstertvätten 

tillsammans i allas hem i tur och ordning. 

Det är kanske inte regelrätta talkoarbeten, 

men skulle ske enligt den principen. (Kvinna 

f. 1965) 

Det var, och är fortfarande för många, en 

hederssak att hjälpa sin granne. Talkoarbetet 

har alltid skapat goda förutsättningar 

för fungerande grannrelationer och 

haft en sammanhållande och stärkande 

funktion. Tjänster och gentjänster är fortfarande 

en drivande faktor. 

Talkofolket gör alltid sina insatser utan ersättning; 

det har aldrig varit frågan om lön 

eller dylikt. I gengäld hjälper man i sin tur 

när hjälps behövs. Man växte helt enkelt upp 

i en miljö där det liksom hörde till att hjälpa 

varandra. Som vi vet har talko uppstått under 

en tid då pengar inte fanns. Människan 

har i alla tider behövt hjälp i någon form och 

det har varit helt naturligt att räcka ut sin 

hjälpande hand för att i sin tur, vid behov, 

få hjälp. (Kvinna f. 1934) 

Upplever du ett tvång att delta i talkoarbetet 

och hur förhåller man sig till dem 

som inte vill delta, är knepiga frågor att 

ta ställning till. I frågebrevet som gick ut 

1980, skrev flera om hur opassande det 

var att inte delta. 

Att inte ställa upp när det bjöds till kalas, eller 

gemensamma insatser, ansågs skamligt 

och talades nog om i byn ifall vederbörande 

inte hade ”laga förfall” såsom sjukdom eller 

någon viktig förrättning som måste skötas. 

Att utebli en gång utan ”laga förfall” kunde 

tolereras, men inte två gånger. Man blev nog 

då ”en visa i var mans mun”. (Man f. 1925) 

I årets frågebrev förhåller sig folk mera 

tveksamma. Aspekter som att det tidigare 

var en hederssak att ställa upp för 

grannen eller vännen, liksom tanken om 

21 

att man vid behov kunde förvänta sig 

hjälp själv, hänvisar fortfarande många 

till i dag. Men, påpekar några, i dag är 

det få som har en given yrkeskunskap 

som behövs för ett stort arbete. Denna 

person kan då bli mycket flitigt anlitad. 

Måste man då ställa upp på varje talko? 

Här är exempel på några svar kring denna 

fråga. 

Att vara ensam om en kunskap i en stor bekantskapskrets 

har inte varit det enklaste 

för min far. Han var väldigt eftertraktad på 

talkon och till och med kunde det hänga på 

hans uppgifter om det skulle vara talko igen 

nästa vecka eller inte, detta till min mors 

stora förtret. Hon tyckte att han hjälpte 

överallt och att hjälpförhållandet blev obalanserat. 

Det är väl just det som gör att talko 

inte längre är så väldigt populärt. (Kvinna 

f. 1974) 

Jag tror att talkoarbete blir allt sällsyntare i 

framtiden, dagens datormänskor har för dålig 

kondition att kunna komma och utföra 

fysiskt krävande talkojobb och alla vill ha 

ersättning för vad han gör. (Man f. 1943) 

Om man skall tolka trenderna i vårt samhälle 

finns en risk för att talko kommer att 

tappa sina nuvarande semantiska egenskaper, 

och om femtio år rätt och slätt betyda 

”dåligt samvete”. Eller ”snålhet”. Eller 

”svartjobb”. (Man f. 1971) 

Att få ersättning för sin arbetsinsats, är 

inte ovanligt. Tidigare var det vanligt att 

mindre bemedlade som deltog fick en del 

av talkomaterialet som ersättning, t.ex. 

ved ifall det gällde vedkörning eller en 

del av ullen och linet ifall det gällde kvinnoarbeten. 

I dag kan man få presentkort, 

en flaska vin eller något annat. 

Vi själva ordnade två gånger talko sommaren 

2005. Det var då ett garage för personbilarna 

skulle byggas. Första gången var det 

grunden som göts på talko, fem män hjälptes 

åt och jag som kvinnan i huset stod för

dryck och mat. Den andra gången var det 

takstolarna som skulle upp. Då var det fyra 

män som hjälptes åt och jag stod återigen för 

köksdelen. Men om skall kalla detta talko 

eller vad det ska kallas kan väl diskuteras, 

för vi gav faktiskt de medverkande en gåva 

i form av presentkort. Så de fick faktiskt lite 

lön för mödan. Vi ville ge något för dessa 

timmar, dels för att det då känns friare men 

också för att visa vår uppskattning. Med friare 

tänkte vi då att vi inte står i skuld till 

någon, trots att de andra någon gång ordnar 

talko, [och] vi inte har möjlighet att delta så 

behöver vi inte ha dåligt samvete. (Kvinna 

f. 1974) 

En äldre dam berättar att hon på sin 70årsdag, 

i stället för en present, fick ett talkoarbete 

som gåva. 

Då jag år 2003 fyllde 70 år, fick jag till gåva 

av mina barn och barnbarn och deras käraste, 

en talkodag, då alla mina övervuxna träd 

22 

och ruggiga granar fälldes vid stugan och 

bakre gården röjdes med allas talko-hjälp. 


God talkoanda i soligt vår- och 

höstväder 

Talkoarbeten i husbolag har man t.ex. 

på hösten eller våren när gården skall 

städas, löven krattas och buskar och rabatter 

skall snyggas upp, men också när 

något allmänt utrymme t.ex. bastun skall 

städas. Ofta sker arbetet på veckoslut då 

husets invånare har bättre möjlighet att 

delta. 

I mitt nuvarande husbolag, där jag bott sedan 

1988 ordnas talko varje vår och höst. 

Bolagets styrelse, där jag varit medlem i 

tretton år, besluter om datum för talko samt 

Arbetet blir trevligare när man gör det tillsammans och fina höstdagar utnyttjas med fördel för att ordna ett 

gårdstalko. Då krattas de sista löven, ruskorna bärs bort och allt annat arbete som en tomt kräver, görs klart 

inför vintern. Mormor hjälper Simon att skuffa skottkärran. (Foto Johanna Perret/SLS 2097:63)

Renoveringen av Kronoby kyrka pågår. Talkoarbetare skruvar fast hängare. (Foto Jan-Erik Rudnäs/SLS 

2096:26) 

organiserar arbetet. Arbeten som utförs är 

lövkrattning, städning och fönstertvätt i 

gemensamma utrymmen som sop- och förrådsutrymmen. 

Vissa år beställs mylla eller 

grus och då hjälps man åt att kärra ut och 

sprida myllan på planteringarna och gruset 

på gårdsplanen och gångarna. Intresset för 

utearbete är större än det är t.ex. för fönstertvätt. 

Sist var jag den enda som tvättade 

fönster. I god tid, i allmänhet ett par veckor 

före den planerade talkon, sprider vi information 

på anslagstavlorna i trapphusen. 

Vi bjuder in invånarna att delta i talko och 

försöker vädja både till deras samvete och 

känslor. Senast skrev vi att bostädernas värde 

bibehålls då omgivningen är välvårdad 

och de gemensamma utrymmena välskötta. 


Kallelsen sker genom ett meddelande på 

anslagstavlan i varje trappa, via infoblad 

eller per telefon. Här förväntas man delta 

och de som skyndsamt går förbi med böjd 

nacke, ses inte med blida ögon. Deltagarna 

avtackas med korvgrillning, kanske öl och 

23 

läsk eller kaffe och bulle. Ifall det inte finns 

någon som frivilligt åtar sig att sköta serveringen, 

hjälps man åt med maten. Talkoarbeten 

i husbolag är ett ypperligt sätt att 

lära känna sina grannar, på gott och ont. 

Samlingen kring de urkokta knackkorvarna 

– och ölflaskorna var stor och en viss damduo 

kunde halsa t.o.m. tre flaskor på en liten 

stund, vilket gjorde att deras framfart med 

skottkärrorna mattades av och de övriga 

”peppades” till jobb med allt högre upp- 

rop … (Kvinna f. 1949) 

Församlingar, föreningar och 

talkoarbete 

Någonting som lockat många att svara på 

årets frågebrev, är att få berätta om talkon 

inom sin församling. Här är det allt det 

arbete som görs gratis till förmån för föreningarna 

som kallas för talkoarbete.

Det mesta arbetet där utförs på frivillig väg, 

liksom i de flesta frikyrkor. De aktiva medlemmarna 

är knappt trettio. Under flera års 

tid har ingen varit fast anställd, så mycket 

av verksamheten har skötts på talko. Vi 

kommer överens om vilka uppgifter var 

och en ansvarar för. Några har som uppgift 

att vara ledare […] andra ansvarar för söndagsskolan, 

leder gudstjänster eller spelar 

vid möten. […] Serveringar vid olika samlingar 

har två olika grupper hand om. Barnvakt 

ordnas också ganska ofta. […] Häck- 

klippningstalko, kyrkans storstädning, plantering 

av björk allé, målning av uthus Allt 

detta gör att en sammanhållning växer 

fram, samtidigt som det helt naturligt sliter 

på gemenskapen. (Kvinna f. 1946) 

Det är gravgården som behöver hållas i 

skick, församlingshusets allmänna utrymmen 

som skall städas, fönster tvättas 

eller så görs t.ex. vaktmästaruppgifterna 

på talkobasis. Liksom i husbolag 

sker sammankallningen per telefon, med 

anslag på byns anslagstavla, i byabutiken 

eller på caféet, per e-post eller sms 

eller så har man en telefonkedja som 

för budet vidare. Ännu ett sätt att meddela 

om talko är att annonsera i lokaltidningens 

föreningsspalt, som står gra- 

tis till föreningarnas förfogande. Ett upp- 

rop i tidningen till allmänheten kan gälla 

t.ex. bindande av midsommarkronan. 

Om denna form av talkoarbete berättar 

endast de åländska meddelarna. 

Talkoarbeten inom föreningar, såsom 

hembygdsföreningar och idrottsföreningar, 

är populära sammankomster, men talkoarbeten 

för byn ser många som viktigt 

och som en positiv händelse. ”Talkoarbete 

är bra för gemenskapen i byn”. 

Varje år ordnar Övermark hembygdsförening, 

talkokvällar med t.ex. räfsning av 

hembygdsmuseets gårdsplan, vädring av 

textilier och städning av många av byggnadens 

utrymmen. Sommaren 2005 ordnades 

dessutom målningstalko för att fräscha upp 

24 

byggnader, med traditionell rödmylla. Inför 

hembygds- och emigrantfesten på sommaren 

är det styrelsens uppgift att sköta om 

servering och medverkande i programmet. 


Ofta gäller det att städa upp på föreningshuset 

eller i byn. ”På våren brukar 

både kvinnor och män ställa upp på talka 

och gå med plastkassar och samla ihop 

skräp, som slängts ut från bilar och cyk- 

lister. Efter en sådan kväll samlas man 

också till kaffe” (kvinna f. 1932). Arbetena 

kan även gälla städning av den allmänna 

simstranden i byn eller varför inte prisputsningstalko. 

Då gäller det att putsa 

föreningens pokaler i prisskåpen. Det 

finns således möjlighet att ordna talkoarbeten 

med de mest varierande teman. 

Jag är också aktiv i en bowlingklubb, och 

för att få pengar till verksamheten brukar vi 

t.ex. tvätta fönster åt firmor. Detta är också 

ett sätt att träffas utan att bowla. Det är så 

populärt att medlemmarna kan fråga när 

”fönstertvättan-talko” skall bli av. (Man f. 

1951) 

I regel har föreningar små medel att genomföra 

olika projekt med och en så stor 

del av arbetet som möjligt måste då göras 

med frivilliga krafter. 

Vi håller årligen flera talkon i vår by. Det kan 

gälla att förbättra sportplanen, att ordna den 

stora Sundommarknaden, att renovera och 

måla ungdomsgården, att bygga en gammal 

trodgärdesgård (trodor=slanor), att städa 

upp gårdsplanen vid hembygdsmuseet, att 

förstora utrymmena vid sportplanen och en 

hel del annat. Ibland har jag nog en känsla 

av att det blir för mycket talkoarbete och 

folk håller på att tröttna. (Man f. 1925) 

Andra ser frivilligarbeten inom föreningar 

som ideellt arbete och någonting som 

inte skall kopplas ihop med talkoarbete.

Ett annat sätt att samla in medel. Här arbetar Mariehamns Marthaföreningens damer på talko med att 

fördela insamlade babykläder i donerade babylådor. Dessa lådor skickas sedan till ensamstående mödrar i 

Baltikum. Ungefär 20–25 lådor skickas i väg varje år. (SLS 2097:36) 

Resor, lägerskolor och evenemang 

Ett vanligt sätt att finansiera lägerskolor 

är att klassen några år inför sin klassresa 

åtar sig att sköta caféverksamheten vid 

olika evenemang. Andra sätt är att sälja 

strumpor, toalettpapper, tvättmedel, kex 

eller dylikt; uppslagen är många. 

Jag har varit på lägerskolor och klassresor 

till Åland, svenska Österbotten, flera gånger 

till Sverige, till Estland och Danmark och 

även till Grekland. […] Eftersom det alltid 

är åk 9 som åker till Medelhavet så beslöt 

jag att ifall jag blir klassföreståndare för en 

åk 7 så sätter jag igång omedelbart på sjuan. 

Klassen och jag tar alla tillfällen som föreningar 

vill ordna på skolan som kaffeförsäljningsmål 

för lägerskolans väl och ve. Dessutom 

ställer min fru Inger upp. Däremellan 

hade jag lite hjälp av elever och någon annan 

lärare då och då. I tre år hade vi en synnerligen 

aktiv ”caféverksamhet” på skolan 

vid olika tillfällen. (Man f. 1945) 

25 

Arbetsplatser och talko – 

nytt i dag 

Ett nytt fenomen är att man ordnar talko 

på arbetsplatsen. De anställda samlas en 

kväll eller under ett veckoslut och gör 

ett arbete som inte innefattas i någon 

arbetstagares arbetsbeskrivning. Ibland 

blir deltagarna bjudna på någonting av 

firman, ibland får man ta ut ledig tid. 

Talkoarbetet i det här fallet är således att 

man gör ett arbete utöver det vanliga, och 

alla tillsammans. 

Ifjol ordnade vi talko på mitt arbete. Nästan 

hela personalen deltog. Vi räfsade och 

städade hela området. Vi använde hela dagen 

för talko. Firman bjöd på mat och kaffe. 

(Man f. 1951) 

På min arbetsplats, en stor resebyrås huvudkontor, 

ordnades ett fåtal talkon under 

de trettio år jag var anställd. Regelbundet

återkommande talkon ordnades före jul då 

man stekte köttbullar till julglöggfesterna 

för både kunder och för personalen. (Kvinna 

f. 1938) 

Någonting som lärare funderar över är 

hur mycket man skall och bör delta i talkoarbeten 

på arbetsplatsen, i synnerhet 

om skolan är privat. 

... så står man nästan ständigt och jämt inför 

situationen, hur mycket skall jag ge av min 

lediga tid för skolan. (Man f. 1945) 

”God mat hör till, tycker jag” 

Förutom att talkoarbete fyller en ekonomisk 

och social funktion, så ingår där 

också speciella ”ceremonier”. 

Däremot tycker jag nog att det hör till att 

talkoarrangören bjuder på något ätbart. Det 

behöver inte vara en hel fin måltid med förrätt, 

varmrätt och efterrätt, utan det går lika 

bra med kaffe och smörgås, men något skall 

det bjudas på. Min man har nämligen varit 

på flertalet talkon (husbyggen) under årens 

gång och han har som princip att ifall man 

inte får ens en kopp kaffe så är det tyvärr 

en och enda gången som han ställde upp på 

talko just på den platsen. En helt okey princip 

tycker jag. (Kvinna f. 1974) 

Så här skriver en yngre meddelare: 

Att man inte blir bjuden på någonting efter 

avslutat arbete, hör nog till ovanligheterna, 

men tycks förekomma. Man kan anta att det 

i fortsättningen inte ordnas många talkoarbeten 

i den gården, för det finns säkert inte 

så många som ställer upp. 

Någon form av traktering hör absolut till, 

det är ett genomgående drag i all svar. 

”Det som annars varit kalasmat i socknen, 

har också varit talkomat: t.ex. korngrynsgröt, 

sillsallad, färsk fisk, köttsoppa 

med klimp, kött- och potatislåda och som 

26 

efterrätt pannkaka eller plommonkräm”, 

skriver Ragna Ahlbäck i artikeln Talkoseder 

från Svenskfinland (1946). 

I dag bjuds talkofolket på någon form 

av soppa men också pizza duger bra. Andra 

maträtter som nämns är lammstek, 

grillade biffar, kyckling eller lammkotletter, 

broccoli i ostsås, pannkaka, kaffe 

med dopp, några öl, en snaps, läsk och 

saft m.m. Ragna Ahlbäck skriver även 

att sötosten tidigare var obligatorisk på 

Åland, men i årets svar nämner ingen den 

längre. Kaffe med dopp och gärna många 

gånger, nämner många som viktigt i dag. 

Ibland avtackas talkoarbetarna med gratis 

kost. 

Mina föräldrar var bufferttare och jag var 

inkallade också att sköta korvståndet tillsammans 

med min kompis. Vi kokade 

varm korv och sålde med varm senap och 

papperservetter ända långt in på natten (åtminstone 

två eller tretiden) under dansen i 

paviljongen den lördagen. Som lön för mödan 

fick vi äta korv gratis. Sedan den dan 

har jag överreagerat mot senap mycket kraftigt. 

(Man f. 1947) 

Alltid är det inte så lätt på talkoarbeten, 

men också de arbeten som för stunden 

varit svåra, kan bli roliga minnen senare 

i livet. 

Talkoandan gav kraft att orka, fastän solen 

gassade från en klar blå himmel och det var 

varmt, när allt började gå fel, när den gamla 

kvarnen bränner proppar, tror jag det var?, 

när el-kabeln var för kort, innan vi fick hjälp 

av någon, när vattnet tog slut i den gamla 

brunnen, när grannen gav lov att få bära 

upp från deras brunn, när dricksvattnet 

hade glömts hemma, men ej mjöden som 

solvarm stod och jäste, när ärtsoppan som 

värmdes upp på öppen eld mellan några 

stenar och blev vidbränd, när magen murrade 

och mjöden med ilskan jäste inom oss, 

när allt var så hett och tröstlöst i värmen – 

ändå lyckades gjutningen! (Kvinna f. 1933)

Ibland måste man improvisera. Första måltiden i nya hemmet efter ett flyttningstalko då bastubänken fick 

”rycka in” som bord. (SLS 2097:26) 

Strukturer och traditioner tar hela tiden 

nya former, men en funktion som talkoarbetet 

fortfarande har kvar är att den knyter 

samman människor i ett gemensamt 

arbete. Följande meddelares berättelse 

om talko förr och nu får avsluta. 

Det finns andra kalas att ställa upp på. Det 

mest förekommande var när det skulle rustas 

till bröllop i någon gård. Då fanns det 

minsann jobb för många. Det skulle kärnas, 

bakas, smyckas och kokas. Därutöver skulle 

det hämtas ungbjörkar från skogen för 

möjning av gård och stuga. Vidare skulle 

det (tiggas) och köras ihop, grytor, pannor, 

koppar och bestick från nätt upp alla 

granngårdar. Samma ruljans, men i omvänd 

ordning, blev det efter avslutad festande. 

När min son gifte sig 1995 ställdes det till 

bröllop i brudens hem i Terjärv. Till min förvåning 

fann jag då att praktiskt taget hela 

byn var engagerad i bröllopsfirande både 

före, under och efter bröllopet. Där stektes 

27 

det, bakades och kokades för 600 inbjudna 

gäster. Där spelades och sjöngs unisont, där 

dansades och lektes med fullvuxna karlar 

och kvinnor, med inbys och utbys. Ja där 

demonstrerades en talkoanda som jag inte 

sett maken till varken förr eller senare. (man 

f. 1925) 

Monica Ståhls-Hindsberg 

Litteratur: 

Ahlbäck, Ragna: ”Talkoseder i Svenskfinland”, 

Brages årsskrift 1936–1945, Helsingfors 

1946. 

Anttila, Veikko: Talonpojasta tuottajaksi, Helsinki 

1974. 

Uppslagsverket Finland, Del 3, Helsingfors 

1985.

Inofficiella namn i våra städer 

Pristävling nr 47 

När vi rör oss i stadsmiljö tar vi ofta gatunamn 

och andra officiella namn till hjälp 

för att orientera oss och för att berätta 

för andra var vi varit eller vart vi är på 

väg. De här namnen känner vi till för att 

de står på skyltar och på kartor vi kanske 

använt för att hitta till olika platser i 

staden. Men vi använder också en hel del 

namn som inte står utskrivna någonstans 

utan enbart existerar i folkmun. I vårt 

namnförråd finns namn som Korvhuset 

och Berlinmuren, som antyder hur de 

byggnader vi talar om ser ut, och namn 

som Munstycksfabriken och Kvarnen, som 

berättar något om byggnadernas historia. 

Vi använder också skämtsamma namn, 

som Lövhyddan för ett hus som byggts 

under ledning av en byggmästare Löv 

eller Vilohemmet för en skola. En del namn 

28 

är förkortningar eller förvrängningar av 

de officiella namnen, till exempel Bogy 

för Borgå gymnasium eller Manskun för 

Mannerheimvägen. Somliga namn används 

av de flesta stadsbor medan andra 

förekommer i mer begränsad utsträckning, 

men gemensamt för dem alla är 

att de inte kommit till genom kommunal 

namnplanering utan skapats och förts vidare 

muntligt av stadens invånare. 

Det är de här så kallade inofficiella namnen 

vi efterlyser i årets pristävling, som 

handhas av Språkarkivet. Frågelistan är 

en del av Språkarkivets projekt Namnen 

i våra städer, som syftar till att samla in 

inofficiella namn i alla städer i Svenskfinland. 

Vi vill alltså att du skriver och berättar 

om inofficiella namn på platser i din hem- 

Vessorna i Borgå. I byggnaden, där Borgå parkeringsövervakare i dag har sitt kontor, fanns tidigare en allmän 

toalett. (Foto Janne Rentola/SLS 2113)

stad, din närmaste stad eller andra städer 

du är bekant med, till exempel din studiestad. 

Du kan berätta om namn på ställen 

där du själv rört dig mycket, till exempel 

barndomens lekplatser eller ungdomstidens 

träffpunkter och nöjeslokaler, eller 

om olika stadsdelar eller andra områden 

som ofta kallas för något annat än det 

som står på stadskartan. Vi vill också gärna 

läsa om inofficiella namn på till exempel 

byggnader, gator och torg. Vidare kan 

du berätta om förändringar och variation 

i det inofficiella namnförrådet i staden. 

Finns det namn som försvunnit och nya 

namn som kommit till, och har du noterat 

att olika kategorier av stadsbor, till exempel 

olika åldersgrupper, använder olika 

namn på samma platser? 

Nedan finns ett antal frågor som kan ge 

dig tips och inspiration för din berättelse. 

Du väljer själv om du besvarar alla frågor 

eller bara några av dem, och du kan 

naturligtvis också skriva helt fritt om du 

genast kommer att tänka på några namn 

som du gärna vill berätta om. Ditt svar 

kan ha formen av en löpande text, men 

du kan också göra upp en namnlista om 

du föredrar det. Vi är glada om du berättar 

något om namnens historia eller 

anger varför en plats fått ett visst namn, 

liksom vilka som använder namnet och 

huruvida det är ett gammalt eller nytt 

namn. Skriv också ut det officiella namnet 

om platsen har ett sådant, och berätta 

var platsen finns, till exempel genom att 

ange adressen. 

Eftersom de inofficiella ortnamnen 

huvudsakligen förekommer i talat språk 

är det bra om du ger anvisningar för hur 

de ska uttalas. Du kan till exempel skriva 

lång vokal med dubbel vokal (t.ex. triian) 

och ange om bokstaven u uttalas med 

ett u- eller o-ljud (t.ex. sjukis, gobbdaagis) 

liksom om bokstaven ä uttalas med ett ä- 

eller e-ljud (t.ex. kemppen för ’Hotell 

29 

Korvhuset i Helsingfors. (Foto Janne Rentola/SLS 

2092) 

Kämp’ men kämppä för ’Kämppä’). Du 

kan också ange om någon bokstav i den 

skrivna formen faller bort då namnet uttalas 

(t.ex. fösamlingshemme). 

Tävlingstiden utgår den 15 mars 2007. 

Vi delar ut både penning- och bokpris, 

och alla deltagare deltar dessutom i en 

utlottning av två extrapris. Svaren kan 

skickas in i det svarskuvert som sänds till 

alla informanter eller adresseras till SLS/ 

Språkarkivet, Riddaregatan 5, 00170 Helsingfors. 

Fyll också i personblanketten 

och skicka den tillsammans med svaret. 

Observera att du inte behöver skicka in 

blanketten om du inte svarar på frågelistan 

den här gången. Nya informanter kan 

beställa personblanketter genom att kontakta 

Språkarkivet på ovanstående adress, 

per telefon eller e-post (se nedan). 

Om du har fotografier på de platser du 

berättar om får du gärna skicka in dem 

tillsammans med svaret. Anteckna noggrant 

om fotografierna doneras till arkivet 

eller om du vill att vi skickar dem tillbaka 

efter att vi fört in dem i vår bilddatabas. 

Kom också ihåg att ange vad som syns på 

bilden, vem som tagit den och när den är 

tagen. Observera slutligen att bilder som

skickas in i digitalt format gärna ska vara 

större än 1 MB så att de kan användas i 

tryck och att vi tyvärr inte har användning 

för bilder som är utskrivna på bläckstråle- 

eller laserskrivare. Om du vill kan 

du också få en kostnadsfri kopia av ditt 

svar. 

Undertecknad svarar gärna på frågor 

och ger närmare information om frågelistan, 

tfn 09 - 61 87 74 58, e-post linda. 

hulden@sls.fi. 

Tack på förhand för ditt intresse! 

Linda Huldén 

Staden och dess olika delar 

Berätta om den stad eller de städer du 

rört dig i. Har den eller de några namn 

som inte står på kartor och skyltar men 

som används i dagligt tal? Har olika 

stadsdelar eller områden i staden fått 

Starka prästens sten i Nykarleby. Stenen har enligt 

hörsägen flyttats till sin nuvarande plats av 

en präst som var ovanligt stark i armarna. (Foto 

Maria Vidberg/SLS 2110) 

30 

inofficiella namn, till exempel efter drag 

som är utmärkande för dem? Finns det 

namn som säger något om de invånare 

som bor i området eller hur området ser 

ut? Vad kallas de områden där du själv 

bott, studerat eller arbetat? 

Kvarter, gator och öppna platser 

Finns det gator eller vägar i staden som 

kallas för något annat än det de egentligen 

heter? Förekommer det till exempel 

namn som är förkortningar eller varianter 

av de officiella namnen, eller namn 

som antyder vad som finns längs gatan 

eller vägen? Har vissa kvarter eller gathörn 

som är vanliga mötesplatser eller 

har andra utmärkande egenskaper fått 

särskilda namn? Och hur är det med torg 

och parker? Finns det rutter eller mötesplatser 

i staden som varit speciellt viktiga 

för dig och som du och din familj eller din 

umgängeskrets haft egna namn på? 

Byggnader 

Berätta om namn som används på olika 

byggnader eller byggnadskomplex i staden. 

Kommer du att tänka på hus som 

fått ett inofficiellt namn efter sitt utseende, 

sin funktion eller sin historia? Eller 

byggnader vars officiella namn ändrats 

eller förkortats till ett nytt, inofficiellt, 

namn? Vad kallar man offentliga byggnader 

som rådhuset, stadshuset, polisstationen 

eller sjukhuset? Finns det skolor eller 

andra läroinrättningar som åtminstone i 

elev- eller studentkretsar har inofficiella 

namn utöver sina officiella? Vad kallas de 

byggnader du själv har rört dig mycket 

i, till exempel din skola, din arbetsplats 

eller de butiker och varuhus du ofta besöker 

då du är ute på stan? 

Detaljer i stadsmiljön 

Har du lagt märke till att vissa träd, stenar, 

murar, fontäner och liknande mind-

Lassfolks i Jakobstad inrymmer i dag många olika typer av verksamhet. Namnet har levt kvar sedan den tid 

då Lassfolks spetsfabrik verkade i byggnaden. (Foto Katja Hellman/SLS 2107) 

re inslag i stadsmiljön har fått speciella 

namn som kanske säger något om var de 

ligger, hur de ser ut eller vilken funktion 

de har? 

Platser för lek och nöjen 

Berätta om inofficiella namn på platser 

där stadsbor i olika åldrar kan roa sig 

eller tillbringa sin fritid. Har du själv eller 

dina barn haft favoritlekplatser som ni 

haft egna namn på? Finns det caféer, restauranger 

eller krogar i staden som har 

inofficiella namn som används vid sidan 

av de namn som står på skylten vid ingången 

eller i telefonkatalogen? Har de 

platser där man kan idrotta eller utöva 

andra fritidsaktiviteter fått några särskilda 

namn i folkmun? 

Förändringar i staden, 

förändringar i namnförrådet 

Hur har förändringar i stadsmiljön enligt 

din mening påverkat de inofficiella nam- 

31 

nen? Kommer du ihåg namn som användes 

tidigare men nu har försvunnit för 

att de inte längre beskriver den plats de 

syftat på, och har du lagt märke till nya 

namn som börjat användas i samband 

med att nya områden och byggnader 

kommit till? 

Olika grupper, olika namn 

Har du noterat skillnader mellan hur 

olika kategorier av stadsbor använder 

inofficiella namn? Finns det till exempel 

namn som bara används av äldre personer 

eller namn som bara förekommer 

i ungdomars interna jargong? Kommer 

du själv ihåg att du och dina jämnåriga 

använt andra namn på till exempel skolor 

och nöjesställen än yngre eller äldre 

generationer? Har vissa yrkesgrupper eller 

personer med speciella intressen egna 

namn på platser som är viktiga för dem?

Ibsens retoriska rädsla 

Henrik Ibsen (1928–1906) är det moderna 

dramats portalgestalt och dessutom sin 

tids store sanningssägare. Nervositeten 

spridde sig i det omgivande patriarkaliska 

samhället varje gång den store 

norrmannen kom ut med ett nytt drama. 

Ibsen själv var däremot inte räddhågsen, 

utan riskerade gång på gång sitt sociala 

anseende genom att bryta mot tidens 

tabun. Men fruktade han då ingenting? 

Jovisst, trollen i själens djup, kunde man 

svara, dessa troll som utgjorde författarskapets 

ständiga drivkraft. Här skall jag 

emellertid gå in på en mera specifik fruktan, 

nämligen den retoriska rädslan som 

Ibsen gav uttryck för i ett tal han höll den 

27 februari 1879 för den skandinaviska 

föreningen i Rom. 

Ibsen pläderade energiskt för att föreningen 

skulle öppnas för kvinnor, som 

även skulle ges rösträtt. Ett förslag som 

väckte många aktade farbröders farhågor. 

Men Ibsen vände på steken: 

Jeg frygter lige så lidt for damerne eller for 

de unge og uprøvede som jeg frygter for de 

virkelige kunstnere. Men hvad jeg frygter 

for, det er gammelmandsfornuftigheden; 

det jeg frygter for det er mændene med de 

små opgaver og de små tanker, mændene 

med de smålige hensyn og de små ængstelser, 

disse mænd, der indretter alt deres tænkesæt 

og alle deres handlinger på at opnå 

visse små fordele for deres egne allerunderdanigste 

små personligheder. 

Samma år utmanade Ibsen dessa små men 

maktfullkomliga män med Et Dukkehjem, 

som sände skakningar genom många och 

32 

trånga borgarhem. Efter föreställningen 

vibrerade något i luften ”med spänningen 

hos ett explosivt ämne”, skrev Werner 

Söderhjelm om premiären på den finska 

uppsättningen av Ibsens pjäs den 25 feb- 

ruari 1880. På många håll ansågs Ibsens 

slut, detta att han låter en mamma 

och maka lämna sitt hem, vara för kontroversiellt 

för att dramat skulle kunna 

uppföras. Dubierna ledde till att en rad 

miserabla happy ends konstruerades. 

Därtill skrev åtskilliga författare, bland 

andra finländaren Ferdinand Wahlberg, 

alternativa dockhemspjäser vars centrala 

kvinnogestalter är prototyper på den traditionella 

modern och makan. 

Nora ansågs vara en farlig och samhällsomstörtande 

figur. Men enligt Ibsens 

logik borde vi snarare frukta spetsborgerliga 

män såsom Helmer i Et Dukkehjem 

och pastor Manders i det följande bombnedslaget, 

Gengangere från 1881. Manders 

är en liten pastor som offrar både kärlek 

och redlighet av fruktan för att skada sitt 

goda anseende. Han vill komma undan 

så lindrigt som möjligt – i motsats till 

Ibsen själv. 

Osvald, den unge och olycklige hjälten 

i Gengangere, håller på att drabbas av 

vansinne till följd av den syfilis som han 

har ärvt av sin samhällspelare till pappa. 

Lika uppenbart som det var att syfilis var 

ett stort gissel under denna tid, lika självklart 

förefaller det ha varit att man höll 

tyst om problemet. 

Gengangare väckte en kör av protester. 

En tidstypisk estetisk invändning stod en

av Finlands mest dominerande kulturpersonligheter 

för, nämligen Carl Gustaf 

Estlander. Han fann det betänkligt att 

Ibsen i sina verk ”upptaga det gemena 

och lastbara, emedan det nu engång är 

verkligt” och försummar att behandla 

det på ett poetiskt och idealistiskt sätt, 

”utan låta det stå der i sin skrämmande 

fulhet”. Enligt Estlander var ämnen som 

utomäktenskapliga eskapader och könssjukdomar 

överhuvudtaget inte lämpliga 

att behandlas inom litteraturen. 

Enligt Ibsens etik var alla verkliga problem, 

även de allra mest tabubelagda, 

lämpliga ämnen. Förutom syfilis tangeras 

ämnen som incest och dödshjälp i 

Gengangere. Med fru Alving har Ibsen 

skapat en figur, som i ännu högre grad än 

Nora representerar en revolutionär syn 

på familjen och samhället. Fru Alving har 

inga problem med att genomskåda pastor 

Manders. När hon börjar syna hans lärosatser 

i sömmarna upplöses de snabbt 

allihop, eftersom de var maskinsömmar, 

som hon uttrycker det. Och när han påminner 

henne om samhällets lagar utbrister 

hon: ”Ja, dette med lov og orden! Jeg 

tror mangengang, det er det, som volder 

alle ulykkerne her i verden”. 

Med Nora och fru Alving har Ibsen skapat 

komplexa kvinnogestalter som bryter 

mot normerna och söker sina egna gränser 

och sin egen moral. På ett övergripande 

plan är Gengangere ett uppror mot det 

etablerade, invanda och gammalmodiga 

i samhället – och speciellt just mot esteter 

som Estlander som, enligt Ibsens sätt att se 

på saken, hellre tror på gamla och tomma 

ideal än tar sig an verkligheten. ”Jeg tror 

næsten, vi er gengangere allesammen”, 

framhåller fru Alving, ”det er ikke bare 

det, vi har arvet fra far og mor, som går 

igen i os. Det er alleslags gamle afdøde 

meninger og alskens gammel afdød tro 

og sligt noget. Det er ikke levende i os; 

33 

Med Et Dukkehjem utmanade Ibsen sin tids samhällskonventioner 

och könsroller. Dramat utkom 

1879 och uppfördes följande år på Finska Teatern 

med Ida Aalberg i rollen som Nora. (Foto Daniel 

Nyblin/Teatermuseet, Helsingfors) 

men det sidder i alligevel og vi kan ikke 

bli’ det kvit. Bare jeg tar en avis og læser 

i, er det ligesom jeg så gengangere smyge 

mellem linjerne. Der må leve gengangere 

hele landet udover. Der må være så tykt 

af dem som sand, synes jeg. Og så er vi så 

gudsjammerligt lysrædde allesammen.” 

Ibsen var etablerad och världsberömd 

när han skrev Gengangare, men han lutade 

sig ingalunda nöjd tillbaka i stolen. 

I stället tycker man sig läsa ett drama av 

en vred ung man – som råkade ha fyllt 

53 år. 

Arne Toftegaard Pedersen

Litteratur: 

Estlander, Carl Gustaf: ”Det estetiska och moraliska 

intresset i skaldekonsten” i Finsk Tidskrift. 

Senare halfåret 1882, s. 198–216. 

Ibsen, Henrik: Gengangere. Et Familjedrama i 

tre Akter. Gyldendals Boghandels Forlag, 

København 1881. 

Ibsen, Henrik: Efterladte Skrifter, Første Bind. 

Gyldendalske Boghandel, Nordisk Forlag, 

Kristiania og Kjøbenhavn 1909. 

I år är det 100 år sedan den norske författaren 

och dramatikern Henrik Ibsen 

dog och det uppmärksammas med 

program av olika slag världen över. 

Svenska litteratursällskapet i Finland 

arrangerade den 25 oktober ett seminarium 

om Henrik Ibsen i samarbete 

med Norges ambassad. Seminariet 

öppnades av sällskapets ordförande 

Håkan Andersson. Författaren och 

historikern Ivo de Figueiredo inledde 

med ett föredrag under rubriken 

”Ibsens många ansikten”. Filologen 

Christian Janss, från utgivningsprojektet 

kring Henrik Ibsens samlade skrifter, 

talade om det detektivarbete som 

ett sådant storprojekt för med sig, vad 

har författaren egentligen skrivit i sina 

34 

Söderhjelm, Werner: ”Ibsen på finska teatern”, 

Henrik Ibsen. Festskrift i anledning af hans 70de 

Fødselsdag, redigeret af Gerhard Gran. John 

Griegs Forlag, Bergen/ C&E. Gernandts förlagsaktiebolag, 

Stockholm/ Gyldendalske 

Boghandel, Kjøbenhavn 1898. 

Henrik Ibsens många ansikten 

Under Ibsenseminariet höll Ivo de 

Figueiredo ett föredrag om Henrik 

Ibsen utifrån sin biografi över den 

norske författarstorheten. 

(Foto Janne Rentola/SLS) 

manuskript och vad har andra personer 

senare lagt till. Efter en kort paus 

spelade pianisten Henrik Järvi några 

stycken av Edvard Grieg, vilket blev 

en utmärkt inledning till musikvetaren 

Erling Dahls föredrag om samspelet 

mellan Henrik Ibsen och Edvard Grieg 

i arbetet med dramat Peer Gynt. Erling 

Dahl var tidigare chef för Troldhaugen, 

Griegs museum i Bergen, men är sedan 

några år tillbaka programchef vid de 

stora internationella musikfestspelen i 

Bergen. Norges ambassadör Haakon B. 

Hjelde avslutade seminariet och inbjöd 

de omkring 70 seminariedeltagarna till 

en mottagning. 

Agneta Rahikainen

Bland skådespelare, författare 

och feminister 

Nyförvärv i Historiska och litteraturhistoriska 

arkivet 2005 

Under 2005 fick Historiska och litteraturhistoriska 

arkivet (HLA) ta emot 45 hyllmeter 

med såväl nya arkiv som tillskott 

till gamla samlingar. Bland de nya arkiven 

finns material som berör författare, 

släkter, teater, feminister, mansgrupper 

m.m. Nedan några plock ur det inkomna 

materialet. 

Skådespelare … 

År 1974 grundades Teaterföreningen Lillan 

r.f. i Helsingfors för att enligt sina stadgar 

”upprätthålla en huvudsakligen experimentell 

teater med i huvudsak svenskt 

scenspråk” i staden samt för att ”i övrigt 

verka för inhemsk svensk teaterverksamhet”. 

Föreningen skulle därför driva 

teaterverksamhet, anordna gästföreställningar 

och möten m.m. I enlighet med 

sitt syfte köpte teaterföreningen Lilla Teatern 

i Helsingfors och drev verksamheten 

under perioden 1974–2005. År 2005 sammanslogs 

Lilla teatern med Helsingfors 

stadsteater som dess svenska scen. Hösten 

2005 överlämnade Teaterföreningen 

Lillan r.f. sitt arkiv till Historiska och litteraturhistoriska 

arkivet och materialet blir 

tillgängligt för forskare under år 2007. 

Lilla teatern, som grundats av konst- 

35 

närsparet Eja och Oscar Tengstöm 1940, 

utvecklades under 1950-talet till en föregångsscen 

som presenterade både nya 

trender inom internationell teater och en 

rad inhemska förmågor. Under Vivica 

Bandlers period som teaterchef 1955–1967 

blev Lilla Teatern känd som en avantgardeteater 

med uppsättningar av bl.a. Dario 

Fo, Harold Pinter och Eugène Ionesco. 

Under denna tid intog också Mumintrollet 

scenen (jfr artikel i Källan 2/2005). 

Ekonomiskt var det dock den finlandssvenska 

revyn, i Benedict Zilliacus och 

senare Bengt Ahlfors tappning, som höll 

teatern på fötter. 

Under de följande sju åren (1967–1974) 

innehades chefsposten av två av teaterns 

publikmagneter och bärande krafter, 

Lasse Pöysti och Birgitta Ulfsson, vilkas 

”bisselasse”-nummer i främst Benedict 

Zilliacus revyer var mycket populära. 

Under deras tid i ledningen blåste också 

vänstervindarna in på teatern och repertoaren 

växlade mellan farser/komedier 

och radikala och provocerande pjäser av 

unga författare som Johan Bargum, Claes 

Andersson och Christer Kihlman. 

Asko Sarkolas chefsperioder 1974–1981 

och 1984–1998 var en mycket framgångsrik 

tid för Lilla teatern och många av 

teaterns uppsättningar rosades av både

publiken och kritikerna. Hamlet i regi av 

Benno Besson 1979 och Bengt Ahlfors och 

Johan Bargums Finns det tigrar i Kongo 

1986 är exempel på sådana succéer. Under 

denna tid började de viktigaste pjäserna 

också översättas och spelas på finska. 

Under kortare perioder ingick turvis 

Elina Salo, Tom Wenzel och Raija Sinikka 

Rantala i ledarteamet och 1981–1984 innehades 

chefsposten av Kaisa Korhonen. 

Sarkola efterträddes som teaterchef av 

Tove Appelgren. Efter henne trädde Johan 

Bargum in och därefter Laura Jäntti. Efter 

sammanslagningen med Helsingfors 

stadsteater har Pekka Strang lett teatern. 

I Teaterföreningen Lillans arkiv ingår 

vanliga föreningshandlingar såsom 

protokoll, verksamhetsberättelser, kor- 

36 

Skådespelarna Asko Sarkola och 

Borgar Gardarsson i en scen ur 

Den Tragiska Berättelsen om 

Hamlet Prins av Danmark, i 

regi av Benno Besson på Lilla Teatern 

1979. (Foto Kari Hakli/SLSA 

1222) 

respondens och ekonomiska handlingar, 

men den avgjort största delen av materialet 

berör Lilla Teatern i Helsingfors och 

dess verksamhet. I arkivet kan man hitta 

pjäsmanuskript och handlingar kring 

uppsättandet av olika pjäser, affischer, reklammaterial, 

programblad, fotografier, 

videofilmade föreställningar, ljudband, 

urklipp m.m. I arkivet ingår också en liten 

mängd handlingar från Eja och Oscar 

Tengströms tid på 1940- och 1950-talet. 

Teaterföreningens arkiv är ett mycket 

värdefullt tillskott till HLA:s samlingar 

som tillsammans med tidigare inkommet 

material, i synnerhet Vivica Bandlers arkiv, 

kommer att glädja många forskare i 

teaterhistoria.

Programblad av Ezio Toffolutti till 

revyn Pladask på Lilla Teatern 1992. 

(SLSA 1222) 

författare … 

Hösten 2005 deponerade två verksamma 

författare och dramatiker, Susanne Ringell 

(f. 1955) och Anders Larsson (f. 1952), 

sina arkiv i HLA. Båda författarna är utbildade 

skådespelare och Anders Larsson 

även regissör. Susanne Ringell debuterade 

med novellsamlingen Det förlovade barnet 

1993 och har därefter skrivit ett flertal 

prosaböcker och dramatiska verk, av 

vilka bl.a. kortromanen Katt begraven och 

hörspelen Vendettan, Vestalen och Harriets 

hus, även kallad ”tanttrilogin”, finns 

bland det överlåtna materialet. Anders 

Larssons produktion omfattar ett tjugotal 

pjäser och hörspel samt prosaverk och 

TV-produktioner. I hans arkiv ingår t.ex. 

37 

manuskripten till böckerna Kalevala för 

lata, och Fiskbilen och andra fabuletter samt 

pjäsen Dans för mogen ungdom. 

Arkiven är tillgängliga för forskning 

med tillstånd av arkivbildarna. 

feminister … 

I slutet av 2004 startade Historiska och 

litteraturhistoriska arkivet ett insamlingsprojekt 

kallat Författare i aktionsgrupper 

– den finlandssvenska kvinnorörelsen. Syftet 

med projektet var att ta tillvara material 

som uppkommit spontant under icke-organiserade 

former då den finlandssvenska 

kvinnorörelsen växte fram under 1970-talet. 

I Finland utgjorde den nya kvinnorö-

Två versioner av Susanne Ringells manuskript till boken Av blygsel blev Adele fet (2000). (Foto Janne 

Rentola/SLSA 1224) 

relsen en smal subkultur med små finlandssvenska 

kvinnogrupper med bl.a. 

författare och skribenter i Helsingfors, 

Nyland, Åbo och Österbotten. Insamlingsprojektet 

vill ta fasta på den litterära 

dimensionen och den historiska dokumentationen 

av kvinnorörelsen, som till 

stor del finns i enskilda personers arkiv i 

form av brev, dagboksanteckningar, fotografier 

m.m. Utan material av detta slag 

är det svårt att förstå hur kvinnorörelsen 

kom till, hur den utvecklades och hur den 

påverkade författarna, litteraturen och 

samhällsdebatten. 

Som ett resultat av projektet har HLA 

fått ta emot bl.a. material som uppkommit 

inom Kvinnoskribentgruppen i Österbotten. 

Gruppen bildades 1978 av Gurli 

Lindén, Anita Wikman, Gunnel Högholm, 

Solveig Emtö och Wava Stürmer 

efter ett nordiskt seminarium för kvinn- 

38 

liga författare på Biskops-Arnö i Sverige. 

Kvinnoskribentgruppens målsättning var 

att synliggöra kvinnorna och deras problem 

och rättigheter samt att förbättra de 

kvinnliga författarnas villkor. Gruppens 

tillkomst och verksamhet kan följas i protokoll 

(1979–2004), korrespondens, en lägerdagbok, 

seminariematerial, tidningsurklipp, 

insändare etc. 

Liknande frågor men ur en annan synvinkel 

behandlas i ett annat material som 

inkommit till följd av projektet, nämligen 

Bert Bjarlands arkiv med handlingar 

kring mansgrupper och mansforskning i 

Finland och Norden. Dipl.ing. Bert Bjarland 

(f. 1944) är en av grundarna av mansgruppen 

Adam (existerade ca 1975–1982), 

vars syfte var att granska och analysera 

mansrollen. Bert Bjarland har också aktivt 

deltagit i och ordnat kurser i mansforskning, 

kring vilka det finns bl.a. cirkulär

Aina och Karl Grönlund på äldre dagar. (SLSA 1226) 

och artiklar i arkivet. 

Både kvinnorörelse- och mansgruppsmaterialet 

är fritt tillgängligt för forskare. 

… och släkter 

Släkt- och familjearkiven i HLA utökades 

under 2005 med Släktföreningen 

Nordenswans arkiv och med Karl och Aina 

Grönlunds familjearkiv. Släktföreningens 

arkiv innehåller personliga handlingar 

och brev rörande olika medlemmar av 

släkten Nordenswan, bl.a. kammarrådet 

Henrik Christian Nordenswan (1762– 

1822) och hans son, kammarrådet Johan 

Henrik Nordenswan (1801–1862) samt 

forstmästaren Johan Robert Hugo (Han- 

39 

nes) Nordenswan (1864–1945). Arkivet 

omfattar också material kring släktgårdarna 

Toiva i Janakkala och Mattila i Oitti 

samt släktutredningar och övriga handlingar 

kring släktens historia från 1780talet 

till 1940-talet. 

Karl och Aina Grönlunds familjearkiv 

utgör en intressant helhet som uppstått 

kring tidningsredaktören och läraren i 

latin vid Svenska klassiska lyceet i Åbo 

Karl Eugen Grönlund (1851–1907) och 

hans hustru Aina Eliza Gustava f. Eeles 

(1856–1940). Arkivet består främst av 

korrespondens, men även av personliga 

handlingar samt fotografier av medlemmar 

av släkterna Grönlund, Eeles, Waenerberg, 

Bremer och Pontán. De över 700 

breven i arkivet är i huvudsak mellan 

makarna Grönlund från åren 1875–1907,

dvs. från förlovningstiden på 1870-talet 

till Karl Grönlunds död 1907. I breven 

behandlas vardagliga frågor, nöjesliv, in- 

formators- och guvernantsperioder m.m. 

Delar av korrespondensen åtföljs av ett 

sammandrag gjort av arkivbildarnas 

barnbarn Gunvor Rekola. Karl Grönlund, 

som var aktiv bl.a. inom Finska 

konstföreningen, har också mottagit brev 

av vännen Victor Westerholm, av Albert 

Edelfelt och av Eero Järnefelt. Bland fotografierna 

finns bilder av Victor Westerholm 

med familj. Material rörande Karl 

och Aina Grönlund, bl.a. brev från Victor 

och Hilma Westerholm, finns även i Åbo 

Akademis handskriftssamling. 

Tillägg till tidigare inkomna 

arkiv 

Författarsamlingarna i HLA kompletterades 

under 2005 också med ett trettiotal 

vykort från författaren Edith Södergran 

(1892–1923) och hennes mor Helena Södergran 

åren 1912–1926. Vykorten är 

skickade till Kirsti Moilanen f. Kaikkonen 

(1883–1935), hushållerska hos familjen 

Södergran 1911–1915, och berör mest 

vardagliga frågor. 

Ett annat intressant tillägg är en samling 

brev från konstnären Ina Colliander f. 

Behrsen (1905–1985) till sin kusin konstnären 

och konstkritikern Sven Grönvall 

40 

(1908–1975). Breven, som sträcker sig över 

nästan femtio år 1925–1974, behandlar 

konstnärskapets mödor, Ina Collianders 

vardag och familjeliv och vänskapen mellan 

de två konstnärerna. Breven utgavs 

2005 i redigerad form av Ina Collianders 

dotter Kati Bondestam under titeln Inas 

längtan. 

Förlagsarkiven i HLA innehåller källmaterial 

som gärna kunde utnyttjas mer 

av litteraturforskarna än vad som är fallet 

i dag. Söderström & Co. Förlags Ab:s arkiv 

från tiden 1891–1994 omfattar många olika 

slag av källor som gör det möjligt att 

följa utgivningen av enskilda författares 

produktion. Förlagsarkivet (24 hyllmeter), 

som omfattar korrespondens, protokoll, 

ekonomiska handlingar, urklippsböcker 

och andra handlingar som anknyter 

till förlagets verksamhet, kompletterades 

under 2005 med bl.a. direktions- och 

bolagsstämmoprotokoll från förlagets 

grundande 1891 till 1960, kassaböcker 

och ekonomiska journaler. Merparten av 

arkivet utgörs av brev till och från olika 

förlag, bokhandlar, privatpersoner och 

författare, t.ex. Gunnar Björling, Elmer 

Diktonius och Rabbe Enckell. 

Petra Hakala 

Källor: 

Bondestam, Kati: Inas längtan. Ina Collianders 

brev till Sven Grönvall 1925–1974, Esbo 2005. 

Uppslagsverket Finland, del 3 Ker-Oly, Helsingfors 

2005.

Historiska och litteraturhistoriska arkivet 2005 

Handskrifter ca 920 hyllmeter, smalfilmer 

275 st., fotografier 80 000 st., ljudband 

564 st., cd-rom 382 st. 

Tillväxt 2005: 45 hyllmeter. 

Nya arkiv: 17 st.; tillskott till gamla 

samlingar 36 st. 

Nya arkivbildare 

Dipl.ing. Bert Bjarland (f. 1944) 

Centralförbundet för svenska teateramatörer 

i Finland r.f. (gr. 1964) 

Redaktören och läraren Karl Grönlund 

(1851–1907) och hans hustru Aina (f. 

Eeles 1856–1940) 

Kvinnoskribentgruppen i Österbotten 

(gr. 1978) 

Dramatikern och författaren Anders 

Larsson (f. 1952) 

41 

Nationella festkommittén för J.L. Runebergs 

200-årsjubileum 2004 

Författaren Susanne Ringell (f. 1955) 

Professorn i mongolisk och kalmuckisk 

litteratur Andrej Rudnev (1878– 

1958) 

Släktföreningen Nordenswan Sukuyhdistys 

Fotografen Karl Emil Ståhlberg (1862– 

1919) och hans hustru Sonja (f. Gerasimova 

1875–1943) 

Teaterföreningen Lillan (gr. 1974) 

Bibliotekarien Annikki Aro (f. 1913), 

hovrättsrådet och häradshövdingen 

Einar Wikberg (1875–1947) 

Anita Saxén (f. Bergroth 1912)

Forskningsbiblioteket på 

Riddaregatan 

– Nej, tyvärr ger vi inga hemlån, men ... 

Och så böjer sig den vetgiriga över 

böckerna i Svenska litteratursällskapets 

läsesal, Runebergsrummet, med sina 

höga fönster mot Riddaregatan. Tre av 

väggarna är täckta av bokhyllor med 

standardverk och referenslitteratur. De 

nyaste anskaffningarna till SLS:s bibliotek 

presenteras på nyhetshyllan. Bakom 

glasdörren i ett hörnskåp ser man ett 

praktexemplar av Elgskyttarne och ett par 

andra böcker av J. L. Runeberg samt små 

bilder på nationalskalden i dekorativa 

ramar av mässing. Små föremål i granna 

färger kompletterar Runebergtematiken. 

Detta skåp leder oss bakåt i Svenska 

litteratursällskapets biblioteks historia. 

42 

År 1891 donerade pedagogen och bibliotekarien 

i Karslruhe Wolrad Eigenbrodt 

sina nyutkomna översättningar av Fänrik 

Ståls sägner och episka dikter av Runeberg 

samt tidigare tyska översättningar 

av hans verk till sällskapet. På detta sätt 

fick biblioteket sin början. Officiellt grundades 

det år 1900. För besökarna ger det 

lilla hörnskåpet en första inblick i bibliotekets 

specialsamlingar. 

Vid första ögonkastet 

När man stiger in i litteratursällskapets 

auditorium drar bokskåpen i två våningar 

längs väggen blicken till sig. Genom 

Hyllorna i auditoriet i litteratursällskapets hus uppvisar praktband ur Arne Jörgensens samling nere och ur 

Jarl Pousars samling på det övre etaget. (Foto Janne Rentola/SLS)

glasdörrarna ser man vackert inbundna 

böcker med förgylld dekor på ryggen, 

men också några enkla pergamentband. 

Höjer man blicken uppåt eller går upp- 

för spiraltrappan till galleriet, kan man 

betrakta bokryggar av olika material och 

med mångskiftande utsmyckning. Ryggtitlarna 

berättar om de mest varierande 

ämnen. Men bland dem finns också enkla 

släta odekorerade ryggar som inte avslöjar 

vad det är fråga om. De har i alla 

fall sin rättmätiga plats här i denna bokbandshistoriska 

samling donerad av Jarl 

Pousar. 

Skåpen på golvnivå presenterar ett urval 

vackra böcker som ögonfröjd – inte 

för att underskatta böckernas innehåll, 

det finns faktiskt ingen orsak till det. Resten 

av den stora samlingen, som genom 

dessa skimrande ryggar delvis presenteras 

i auditoriet, finns i magasinet. Det är 

fråga om Arne Jörgensens samling. I bokskåpen 

i andra änden av auditoriet finner 

man hela serien av Skrifter utgivna av 

Svenska litteratursällskapet, som ett bevis 

på sällskapets roll under 120 år. Den 

första utgåvan i serien, Henrik Gabriel 

Porthans brev till Matthias Calonius, kom 

ut redan 1886. 

Bibliotekets profil 

Svenska litteratursällskapets bibliotek 

är ett vetenskapligt specialbibliotek som 

införskaffar och tillhandahåller litteratur, 

böcker, tidskrifter och annat tryckt material 

som berör sällskapets verksamhetsområden. 

Detta betyder ändå inte att biblioteket 

har all svenskspråkig skönlitteratur 

som utgivits i Finland. Överföringen 

av Söderström & Co:s förlagsarkiv till SLS 

medförde likväl att biblioteket nuförtiden 

bland annat har all inhemsk skönlitteratur 

som utgivits på Söderströms förlag ända 

43 

sedan 1891. Väsentligt är att biblioteket 

oberoende av språk erbjuder litteratur för 

forskning som faller inom ramen för SLS:s 

syfte, ett uppdrag som formuleras med 

orden ”att samla, bearbeta och offentliggöra 

vittnesbörden om den svenska kulturens 

utveckling i Finland”. 

Enligt detta prioriteras böcker och tidskrifter 

som berör sällskapets olika verksamhetsområden 

och forskning inom 

Grekisk-latinskt lexikon i pergamentband med 

förgylld dekor och Johan Kasimirs pärmexlibris. 

Johan Kasimir (1589–1652), pfalzgreve vid Rhen 

och hertig i Bayern, blev stamfader till det pfalziska 

huset i Sverige: Karl X Gustav var hans son. Aemilius 

Portus: Pindaricum Lexicum, Hanoviae 

1606. Portus (1550–ca 1615) var professor i grekiska. 

(Pousars samling, foto Janne Rentola/SLS)

sällskapet. På så sätt stöder biblioteket 

arkivens, alltså Historiska och litteraturhistoriska 

arkivets (HLA), Folkkultursarkivets 

(FKA) och Språkarkivets samt 

förlagets arbete. En särskild tyngdpunkt 

i biblioteket är verk av de finlandssvenska 

modernisterna, en annan är verk av 

författare vilkas arkiv finns i HLA. Biblioteket 

stöder också andra forskningsområden 

med nära anknytning till sällskapet. 

Biblioteket inriktar sig alltså på finlandssvensk 

skönlitteratur, etnologi och folkloristik, 

Finlands historia, speciellt finlandssvensk 

kultur- och lokalhistoria och 

svenska språket i Finland. 

Bokhistoria och bokkonst har under de 

senaste åren lyfts fram bland de ämnesområden 

som biblioteket inriktar sig på. 

Sällskapet har i olika skeden fått ta emot 

donationer med böcker om bok- och 

biblioteksväsendet samt annat material 

med särskilt bokhistoriskt värde. Sådant 

material ingår i Jörgensens samling, som 

donerades till sällskapet av Arne Jörgensens 

änka Märta Jörgensen (1941). 

Bokhistoriskt värdefullt material ingår 

också i Henrik Grönroos donation på 740 

titlar (1997). Pousars bokbandshistoriska 

samling med sina ca 2 500 bokband och 

ca 3 000 titlar från olika länder och olika 

sekel (donerad 1998) är i sin helhet en 

bokhistoriskt intressant samling. Därtill 

donerade Pousar en mängd referenslitteratur 

på området. 

Bibliotekets omfattning kan inte beskrivas 

genom exakta antal titlar eller volymer. 

Katalogiseringen i databaser påbörjades 

1999. I oktober 2006 hade över 

33 000 böcker eller andra tryckalster införts 

i tre olika databaser (Huvudkatalogen, 

Runebergssamlingen, Pousars samling). 

Bibliotekets bokbestånd är tyvärr 

ännu inte tillgängligt genom moderna 

söksystem i sin helhet. Sällskapet äger 

också två herrgårdar med omfattande 

44 

bibliotek, Stor-Sarvlaks och Stensböle. 

Biblioteket på Stensböle är tillsvidare helt 

okatalogiserat. 

Kompletteringar och donationer 

De behov som de olika verksamhetsområdena, 

arkiven och förlaget har medför 

vissa utmaningar när det gäller kompletteringen 

av bibliotekets samlingar. Ett av 

de senaste exemplen är HLA:s insamlingsprojekt 

”Författare i aktionsgrupper 

– den finlandssvenska kvinnorörelsen”. 

Det räcker ju inte enbart med att 

ha brevväxling, dagböcker och liknande 

dokument i arkivet, också den litterära 

produktionen i sina olika former hör till 

helheten. En del av det som författarna 

i fråga har utgivit har utkommit i små 

upplagor, ofta på eget förlag eller t.o.m. 

som stenciler. Sådant material går inte så 

lätt att hitta i bokhandeln, inte heller på 

antikvariat – och inte ens alla gånger hos 

författarna själva. 

Bibliotekets samlingar kompletteras 

inte enbart genom inköp, utan också genom 

enskilda mindre och större donationer. 

För att ge ett par exempel: för framtida 

litteraturhistorisk och personhistorisk 

forskning om författaren Oscar Parland 

och hans hustru, översättaren och recensenten 

Heidi Parland finns utöver manuskript 

och annat arkivmaterial av och om 

dem också deras tryckta litterära produktion 

i bibliotekets samlingar. Dessutom 

har SLS fått ta emot också andra böcker 

ur det Parlandska biblioteket – många 

med dedikationer och anteckningar – som 

donation av familjen. Ett annat exempel: 

Solveig von Schoultz arkiv donerades 

till HLA för några år sedan, och nyligen 

har biblioteket fått ta emot utgåvor som 

kompletterar samlingen av hennes verk 

i biblioteket. Därtill kommer böcker med

Böcker som har tillhört Solveig von Schoultz med dedikation av författaren Bengt V. Wall. (Foto Janne 

Rentola/SLS) 

dedikationer som belyser hennes kontakter 

till andra författare både i Finland och 

utomlands. 

Sällskapet och biblioteket är mycket 

tacksamma för dessa och många andra 

donationer. Biblioteket får också tacka 

sällskapets vänner och andra kulturintresserade 

för förståelsen för nödvändigheten 

att vara selektiv. Både prioriteringar 

och utrymmesbrist tvingar personalen att 

överväga vad som anses ändamålsenligt 

att ta emot. 

Rik källa för forskning 

Kunderna i SLS:s bibliotek tillhör huvudsakligen 

sällskapets egen personal och 

forskare inom projekt finansierade av 

sällskapet. Drygt en femtedel av kunderna 

under året brukar vara utomstående 

besökare, bland dem studenter, dokto- 

45 

rander, släktforskare och journalister. 

Det material som använts mest för forskningen 

är utan vidare specialsamlingen 

Runebergsbiblioteket, som presenterades i 

Källan 1/2004. Samlingen har bl.a. använts 

i det långvariga och intensiva arbetet på 

Samlade skrifter av J. L. Runeberg, som nu 

har slutförts. 

SLS:s nya storprojekt Zacharias Topelius 

Skrifter har fått en stabil grund genom 

Paul Nybergs Topeliussamling som hans 

son, industrirådet Henrik Nyberg donerade 

till biblioteket 2003. Samlingen har 

sedan dess kompletterats och innehåller 

nu ca 1100 titlar. 

Biblioteket kan erbjuda material för 

forskning även på sådana områden som 

inte tillhör de mest traditionella inom sällskapet. 

I synnerhet specialsamlingarna 

eller delar av dem skulle kunna studeras 

också ur kulturhistoriska och samhälleliga 

synvinklar. Ovan har redan hänvisats

Politiska småskrifter ur Arne Jörgensens samling. (Foto Janne Rentola/SLS) 

till några ämnesområden i Arne Jörgensens 

samling, som sträcker sig från 1600talet 

fram till 1941. Speciella områden i 

samlingen är bl.a. finlandssvensk skönlitteratur 

och periodica, Finlands historia, 

personhistoria och genealogi och mycket 

annat historiskt intressant. Jag undrar om 

inte t.ex. politiska småtryck från 1800-talet 

till de första decennierna av 1900-talet 

skulle kunna locka någon forskare i politisk 

historia eller samhällsvetenskap. Den 

rika lokalhistoriska litteraturen skulle 

kunna erbjuda material för ett tema som 

46 

den finlandssvenska landsbygden och 

befolkningen i ljuset av lokalhistorisk litteratur. 

Litterära kalendrar kunde t.ex. 

erbjuda material för betraktelser över utvecklingen 

från anonyma författare via 

pseudonymer och signaturer till författare 

i eget namn. Och kanske någon känner 

sig manad att fördjupa sig i karrikatyrer i 

olika tryckalster, alltså politik och kulturhistoria 

i bilder? 

Anna Perälä

”Den finländska svenskan” 

cirka 1850–1920 

Svensk språkplanering i Finland ur ett 

idéhistoriskt perspektiv 

Bland alla det gamla historiska svenska 

språkområdets delar är Svenskfinland den 

mest avsides belägna och för främmande 

– finskt och ryskt – inflytande mest utsatta. 

Det är därför en fullkomligt naturlig sak, att 

den bildade finlandssvenskan företer vida 

flere dialektala drag än övriga svenska provinsspråk. 

Så skriver Hugo Bergroth i uppsatsen 

”Den bildade finlandssvenskan” år 1922. 

Fem år tidigare hade han givit ut sitt 

berömda verk Finlandssvenska. Handledning 

till undvikande av provinsialismer i tal 

och skrift som kom att prägla finlandssvenskarnas 

syn på särdragen i svenskan 

i Finland. Trots att Bergroths språkvårdsprogram 

fick ett så stort genomslag var 

han långt ifrån den förste att uppmärksamma 

särdragen. Redan i slutet på 

1860-talet uppmanade A. O. Freudenthal 

till aktiv språkvård och konstaterade 

att ”knappt nog något mera betydande 

svenskt arbete här utgifvits, mot hvars 

svenska icke grundade anmärkningar 

Fil.mag. Jennica Thylin, forskare inom 

Historiska nämnden vid Svenska litteratursällskapet 

1.8.2006–31.7.2009, 

doktorand i historia vid Åbo Akademi. 

47 

blifvit gjorda i recensioner i Sverige”. Den 

egentliga debatten inleddes i mitten av 

1880-talet av lektor Karl Lindström, och 

under 1890-talet började allt fler filologer 

studera och kartlägga skillnaderna mellan 

den bildade finländska svenskan och 

den bildade sverigesvenskan. 

Uppfattningarna om särdragen varierade 

– ibland har man skiljt mellan två 

motsatta ståndpunkter. Den ena ståndpunkten 

har av Bengt Loman betecknats 

som national-liberal och innebar att man 

försvarade den finländska svenskans 

egenart. Den andra ståndpunkten, som 

kunde betecknas som en överlevnadsstrategi, 

innebar att man dels motsatte sig 

provinsialismerna, dels gick in för ett mer 

politiskt försvar mot finskans allt starkare 

ställning. 

Den viktigaste frågan i debatten var hur 

svenskan i Finland skulle förhålla sig till 

svenskan i Sverige. Denna fråga behandlades 

också, om än inte i samma utsträckning, 

i en annan språklig debatt som pågick 

från slutet av 1860-talet och framåt, 

nämligen stavningsdebatten. Denna kretsade 

kring frågan om förhållandet mellan 

tal och skrift och tog fart efter ett 

nordiskt rättstavningsmöte i Stockholm 

1869. På mötet betonades dels vikten av 

att ortografiskt föra de nordiska språken

När Hugo Bergroths Finlandssvenska utkom 

1917 hade svenskan i Finland redan debatterats 

och diskuterats i flera decennier. 

närmare varandra, dels behovet av att reformera 

den svenska rättstavningen. Mötet 

utarbetade ett övergångsförslag som 

byggde på att stavningen skulle stämma 

överens med uttalet. Både debatten om 

särdragen och rättstavningsdebatten 

kom att präglas av tidens kulturella och 

politiska strömningar. Av dessa kan särskilt 

lyftas fram skandinavismen och den 

med skandinavismen nära besläktade 

svensknationella rörelsen i Finland som 

uppstod som en reaktion mot de radikala 

finskhetssträvandena. 

Ämnet för min avhandling är svensk 

språkplanering i Finland under andra 

hälften av 1800-talet och början av 1900talet 

mot bakgrund av den nationella och 

politiska utvecklingen under perioden. 

Jag fokuserar på de två ovannämnda debatterna 

om stavning och särdrag. Stav- 

48 

Hugo Bergroth 1932. (SLSA 1007) 

ningsdebatten gäller både Sverige och 

Finland, vilket gör det möjligt att studera 

hur debatten utformades i de olika samhälleliga 

kontexterna i de båda tidigare 

rikshalvorna. Då det gäller särdragen 

begränsar jag mig till den finländska 

svenskan och den speciella kontext som 

Bergroth skildrar i det inledande citatet, 

d.v.s. det finska och ryska inflytandet. 

Sambandet mellan skandinavismen och 

synen på svenskan i Finland är av särskilt 

intresse i min undersökning. Den puristiska 

synen på det svenska språket i Sverige 

har betraktats som en motreaktion 

mot skandinavisternas liberala syn på 

lån från de övriga nordiska språken. 

Purismen kom också att påverka diskussionen 

i Finland och valet av ett högsvenskt 

språkideal. Förhållandet mellan 

purism och skandinavism måste emellertid 

betraktas som särskilt intressant för 

Finlands del eftersom skandinavisterna 

här tydligt betonade kopplingen till Sve-

ige, en koppling som på det språkliga 

området motsvaras av en strävan efter 

enhet, d.v.s. ett gemensamt högsvenskt 

ideal. 

Diskussionen om skandinavismen är en 

del av en övergripande frågeställning som 

gäller språkplaneringens roll inom nationalitetsbygget 

och därmed också själva 

språkets roll i konstituerandet av gemenskaper, 

eller det som av Benedict Anderson 

har kallats ”föreställda gemenskaper”. 

I det här fallet sträcker sig den föreställda 

gemenskapen över de politiska gränserna, 

och en viktig fråga blir då hur förhållandet 

mellan å ena sidan den politiska gemenskapen 

Finland, å andra sidan den svenska 

språkgemenskapen (eller nationaliteten) 

avspeglar sig i debatten om språket och 

synen på de språkliga idealen. 

Ett sätt att komma åt denna problematik 

är att fokusera på de nätverk som filologerna 

i Sverige och Finland bildade 

och där universitetet i Uppsala kom att 

fungera som en viktig mötesplats och ett 

forum för utbyte av idéer. I många av 

debattdeltagarna förenas också ett intresse 

för språket med ett engagemang i nationella 

spörsmål. Detta gäller förstås A. 

O. Freudenthal, men också t.ex. filologen 

och folklivsforskaren Artur Hazelius som 

i dag är mest känd som Skansens grundare. 

Genom att studera korrespondensen 

mellan filologer i Finland och Sverige 

kan jag skapa mig en uppfattning om det 

kulturella och akademiska samarbetet 

länderna emellan men också om hur tankar 

och idéer spreds och formades av ett 

större sammanhang där nation, språk och 

självbild spelade en viktig roll. 

Min undersökning kan betecknas som 

idéhistorisk: i fokus står normeringsidén, 

eller standardiseringen. Avhandlingen 

kan också hänföras till nationalismforskningen 

eftersom jag med hjälp av den 

ökade förståelsen för det språkliga drar 

49 

slutsatser om den svensknationella rörelsen 

i Finland. Det är viktigt att notera 

att debatten om språket inte endast var 

knuten till skandinavism eller nationalitet: 

särskilt rättstavningsdebatten uppfattades 

också som en social och pedagogisk 

fråga. Uppsaliensaren J. A. Lundell konstaterade 

att stavsättet var avgörande för 

hur svenskarna skulle tillägna sig ”den 

allmänna medborgerliga bildning, som 

det nutida samhället af hvar och en kräfver”. 

Debatten om språket måste alltså 

också förstås mot bakgrund av det moderna 

medborgarsamhällets framväxt. 

Jennica Thylin 

Källor och litteratur 

Anderson, Benedict: Imagined Communities, 

London, New York 2003 [1983]. 

Bergroth, Hugo: ”Den bildade finlandssvenskan”, 

Det svenska Finland. Folket och 

odlingen, första bandet, utg. Gabriel Nikander, 

Helsingfors 1922. 

Elmevik, Lennart (utg.): Saga och sed. Kungl. 

Gustav Adolf Akademiens årsbok 1990, Uppsala 

1991. 

Engman, Max & Henrik Stenius (red.): Svenskt 

i Finland 1. Studier i språk och nationalitet efter 

1860, SSLS 511, Helsingfors 1983. 

Freudenthal, Axel Olof: ”Om svensk språkkunskap. 

Särdeles med afseende på Finland”, 

Album utg. af nyländingar IV, Helsingfors 

1868. 

Laurén, Christer: Normer för finlandssvenskan. 

Från Freudenthal till 1970-tal, Helsingfors 

1985. 

Loman, Bengt: ”Perspektiv på Bergroth”, 

Svenskt i Finland 1. Studier i språk och nationalitet 

efter 1860, SSLS 511, red. Max Engman 

& Henrik Stenius, Helsingfors 1983. 

Loman, Bengt: ”Uppsala tur och retur 1861– 

1914”, Saga och sed. Kungl. Gustav Adolf Akademiens 

årsbok 1990, utg. Lennart Elmevik, 

Uppsala 1991. 

Lundell, J. A.: Om rättstavningsfrågan. Tre föreläsningar, 

Stockholm 1886. 

Mustelin, Olof: Stafva eller stava? Svenska rättstavningssträvanden 

i Finland i slutet av 1800talet, 

SSLS 664, Helsingfors 2004.

Bokfest i flera dagar 

Bokmässa är för många en alldeles speciell 

höjdpunkt varje höst. Både till Göteborg 

i september och till Helsingfors i oktober 

vallfärdar bokvänner av olika slag: förlagsmänniskor, 

lärare, bibliotekarier och 

alla typer av bokslukare. Billiga böcker är 

dragplåstret men också den unika möjligheten 

att under fyra dagar kunna välja 

och vraka bland hundratals litterära samtal 

och möten. Och mässan i Helsingfors, 

som i år arrangerades för sjätte gången, 

har alltmer blivit något av en finlandssvensk 

mötesplats nummer ett. Chansen 

att träffa gamla skolkamrater och nya 

bekantskaper är stor när man rör sig i de 

finlandssvenska gul-röda kvarteren. Att 

besöka bokmässan har blivit både en tradition 

och ett måste. Det är där det händer 

och det är där man träffas. 

Svenska litteratursällskapet är koordinator 

för Finlandsavdelningen i Göteborg 

och för avdelningen Den Finlandssvenska 

Boken i Helsingfors. Det betyder 

att avdelningarnas uppbyggnad och 

program planeras och genomförs av SLS 

i samarbete med de enskilda utställarna, 

som i regel är förlag och olika föreningar 

och organisationer. 

Temat för mässan i Göteborg den 21–24 

september var yttrandefrihet och mänskliga 

rättigheter, och aldrig har mässområdet 

varit så fullt av författare omringade 

av säkerhetsvakter; många av dem är hotade 

till livet i sina hemländer. För de flesta 

var det sista gången som tillfälle bjöds 

att se journalisten Anna Politkovskaja, 

och hennes öde visar att yttrandefrihet 

50 

är ett tema som aldrig blir slutdiskuterat. 

Också SLS arrangerade en diskussion om 

demokrati på Finlandssvenska Arenan 

under rubriken ”Finland – det mest demokratiska 

landet i världen”, ett samtal om 

representationsreformen 1906 och demokratins 

utveckling i Finland sedan dess. I 

samtalet deltog professor Henrik Meinander, 

minister Pär Stenbäck, verksamhetsledare 

Christel Raunio och Sydsvenskans 

politiska chefredaktör Heidi Avellan. 

Sammantaget arrangerade Finlandsmonterns 

utställare över sjuttio olika pro- 

gram, allt från författarintervjuer och 

uppläsningar till samtal och debatter. 

Inalles engagerade programmen 40 författare 

från Finland, varav 30 var finlandssvenska. 

SLS förlag arrangerade ett 

stort seminarieprogram i samarbete med 

mässarrangören Bok & Bibliotek, där 

professor Fabian Dahlström och kulturredaktören 

Caterina Stenius intervjuades 

om Jean Sibelius respektive Magnus 

Lindberg av Sveriges televisions musikchef 

Camilla Lundberg. Rubriken för 

samtalet var ”Symfonisk nationalism och 

expressiv elegans” och programmet producerades 

i samarbete med Söderströms 

förlag. Camilla Lundberg underströk att 

motsvarande böcker som Jean Sibelius 

dagbok och Chaconne, boken om Magnus 

Lindberg, inte finns i Sverige eftersom 

man saknar så kunniga musikskribenter. 

SLS förlag arrangerade också tre s.k. 

miniseminarier, tjugo minuters samtal eller 

föredrag, om olika nya böcker. Också 

de upptogs som program i mässans offici-

Under rubriken ”Finland – det mest demokratiska landet i världen” samtalar Heidi Avellan, Henrik Meinander, 

Pär Stenbäck och Christel Raunio på Arenan i Göteborg. Banderollerna i bakgrunden är gjorda av 

Linda Bondestam. (Foto Magnus Pettersson) 

ella seminariekatalog. Redaktören Rainer 

Knapas presenterade boken Snellmans 

resor i Europa, Fabian Dahlström talade 

om Jean Sibelius dagbok och Agneta Rahikainen 

samtalade med idéhistorikern Jan 

Häll om boken Vägen till landet som icke 

är. En essä om Edith Södergran och Rudolf 

Steiner. 

På Finlandsmonterns egen arena arrangerade 

förlaget fyra litterära diskussioner 

om ovannämnda böcker och också om 

den då pinfärska lilla boken Ephemerer. 

Zacharias Topelius första tidning. I samtalet 

deltog Rainer Knapas och redaktören 

Malin Bredbacka-Grahn. 

Arenan hade fått en helt ny scenografi 

genom illustratören Linda Bondestams 

fina banderoller, som väckte stor förtjusning. 

Hennes banderoller fanns också en 

månad senare på den svenska Edith Södergran-scenen 

i Helsingfors. 

51 

Bokmässan i Helsingfors 

Temat för bokmässan i Helsingfors den 

26–29 oktober var tolerans och även här 

diskuterades frågor anknutna till yttrandefrihet. 

För första gången hade mässan 

också ett temaland, Storbritannien, och 

bokmässan arrangerades i år samtidigt 

som matmässan och frimärksmässan. Alla 

tiders rekord slogs på många plan inför och 

under mässan. För första gången var utställningsytan 

större än en halv hektar och 

antalet utställare steg till 280. Allt som allt 

850 författare och andra estradörer uppträdde 

i hela 600 program under de fyra 

mässdagarna. På Edith Södergran-scenen 

arrangerades nästan 60 nonstop-program 

med 80 författare (20 mer än i fjol,) och på 

de andra scenerna arrangerades också ett 

tiotal program på svenska. För det mesta 

var det trångt vid den svenska scenen, 

som är hjärtat i hela den finlandssvenska 

avdelningen.

SLS förlag arrangerade fem litterära 

diskussioner på mässan, en av dem i 

samarbete med Finska litteratursällskapet 

om boken Det svunna Grekland. Bokens 

ena redaktör Erkki Sironen och en 

av artikelskribenterna, Kenth Sjöblom, 

samtalade med ambassadör Ralf Friberg. 

På Edith Södergran-scenen intervjuades 

Rainer Knapas och redaktör Carola Herberts 

av Agneta Rahikainen om Ephemerer 

och Snellmans resor. Det lyckade konceptet 

från Göteborg, att kombinera Fabian 

Dahlström och Caterina Stenius upprepades, 

denna gång var det musikredaktören 

Ann-Kristin Schevelew som ledde 

samtalet. Fil.dr Thomas Westerbom intervjuades 

av Rainer Knapas om den vackra 

boken Arkitektur och politik, och Jan Häll 

intervjuades också denna gång av Agneta 

Rahikainen. 

52 

Svenska litteratursällskapets monter på bokmässan 

i Helsingfors redo att ta emot besökare. 

(Foto Janne Rentola) 

Känslan av eufori var stor bland alla 

utställare när den sista mässdagen gick 

mot sitt slut. Över 69 000 mässbesökare 

hade registrerats under de fyra mässdagarna, 

46 % fler än i fjol, vilket är en nästan 

obegriplig ökning. Kombinationen 

bokmässa och matmässa, där besökaren 

kunde komma in på båda mässorna med 

samma biljett, var lyckad. Men programledningen 

på mässan tror också att bokmässan 

har blivit en tradition för många 

besökare. Och många besöker mässan 

alla fyra dagar, vilket inte är vanligt med 

andra mässor. Sådana besökssiffror betyder 

förstås stora utmaningar med tanke 

på bokmässan 2007. Hur skall man kunna 

locka ännu fler bokälskare till montrarna 

i Mässcentrum Böle? 

Agneta Rahikainen

Spara talet på webben 

Hur talas det i Svenskfinland i dag? Hur låter det då en yngre eller äldre 

Esbobo eller Jakobstadsbo talar? Hör man skillnader, finns det likheter? Hur 

har finskan och engelskan påverkat sättet att tala? Nu är det möjligt att lyssna 

till dialekter direkt på datorn då projektet Spara det finlandssvenska talet 

har öppnat sin webbplats. I dag finns det ett femtiotal olika ljudprov från 

16 orter i Svenskfinland. Samlingen kompletteras hela tiden med nya ljudprov, 

som förvaras i SLS språkarkiv. Varsågod, gå in och lyssna på hur talet 

har utvecklats och förändrats under decenniernas lopp. Hemsidan är gjord 

av Lillmedia. För mera information kontakta projektkoordinatorn Lisa Södergård 

(lisa.sodergard@sls.fi) eller arkivchefen Mikael Korhonen (mikael. 

korhonen@sls.fi). Spara talet hittar man på adressen www.sls.fi/sparatalet. 

53

Monumentalarkitektur och 

inredning 

Arkitektur och politik. Lantdagens hus och 

representationsreformen i Finland 1906 är 

titeln på Thomas Westerboms doktorsavhandling 

i historia, som utges i grundligt 

bearbetad form. Här får vi följa med 

den politiska långdansen kring den nya 

enkammarlantdagens hemvist och par- 

Boknyheter 

 

54 

lamentsbyggnader före och efter lantdagsreformen 

1906. Efter att bl.a. planer 

på en ombyggnad av Ständerhuset hade 

förkastats ordnades en arkitekttävling 

1908. Tanken var att ett nytt, monumentalt 

parlamentshus skulle byggas på Observatorieberget 

i Helsingfors. Eliel Saarinen 

utgick med segern. Byggplanerna 

engagerade både politiker och arkitekter 

i storfurstendömet och blev också en rysk

ELNA KILJANDER 

– arkitekt och formgivare 

rikspolitisk angelägenhet, men efter flera 

år av debatter och diskussioner skrinlades 

projektet genom kejsarens beslut 

1912. Boken är rikt illustrerad med tidigare 

opublicerat material från bl.a. arkitekttävlingen. 

Arkitektur handlar det om också i Märta 

Lagus-Wallers bok Elna Kiljander – arkitekt 

och formgivare. Men här är det fråga 

om vardagsarkitektur och inredning. 

Elna Kiljander (1889–1970) hörde till den 

första generationen kvinnliga arkitekter i 

Finland och ägnade sig särskilt åt modellbostäder 

och -kök, inredningar och möbler. 

Hon var också socialt engagerad och 

ritade bl.a. det första Ensi Koti-hemmet 

för ensamstående mödrar i Helsingfors. 

Boken är den första grundliga studien av 

Elna Kiljanders liv och verk och är rikt illustrerad 

med fotografier och ritningar. 

Finskt och svenskt 

Mär ta Lagus-Waller 

Svenska lit ter atur s äll skapet i F inl and 

I serien Svenskt i Finland – finskt i Sverige 

har två delar utkommit under hösten. 

55 

Volym II, Mellan majoriteter och minoriteter. 

Om migration, makt och mening, behandlar 

relationerna mellan finnar, svenskar, finlandssvenskar 

och sverigefinnar. Flera 

artiklar tar upp olika aspekter på den 

omfattande migrationen från Finland 

till Sverige efter andra världskriget. Dels 

analyseras själva migrationen, dels presenteras 

undersökningar som gjorts om 

bl.a. tillhörighet och identitet bland första 

och andra generationens sverigefinnar. 

Ett par artiklar ägnas också finlandssvenskarnas 

migration till Sverige. De 

olika språkgruppernas attityder till och 

stereotypa uppfattningar om varandra 

behandlas också, likaså maktrelationerna 

mellan de båda språkgrupperna i respektive 

land. Boken är redigerad av Charles 

Westin och Marianne Junila. 

Volym III i serien Svenskt i Finland – 

finskt i Sverige har titeln Från olika till jämlika. 

Finlands och Sveriges ekonomier under 

1900-talet. Boken belyser hur ekonomierna 

i Finland och Sverige utvecklades i sam-

682:3 

SVENSKT I FINLAND – FINSKT I SVERIGE III : FRÅN OLIKA TILL JÄMLIKA 

SVENSKT I FINLAND – FINSKT I SVERIGE III 

Redaktörer Juhana Aunesluoma och Susanna Fellman 

FRÅN OLIKA 

TILL JÄMLIKA 

Finlands och Sveriges ekonomier på 1900-talet 


verkan och konkurrens under det förra 

seklet, som präglades av stora omvälvningar 

där ekonomiska högkonjunkturer 

följdes av olika grader av kriser. Jämförelser 

görs mellan hur de olika kriserna påverkade 

de båda länderna. I en artikel diskuteras 

orsakerna till och förloppet under 

den stora krisen på 1990-talet, som enligt 

artikelförfattarna i många avseenden var 

fullt jämförbar med depressionen på 1930talet. 

Integrationen och den ekonomiska 

politiken diskuteras i artiklar om planerna 

på ett nordiskt frihandelsavtal Nordek, 

Sveriges roll i Finlands anslutning till frihandelsavtalet 

EFTA och den regionala 

integrationen i Botniaområdet. På det företagsekonomiska 

planet behandlas direktinvesteringar 

och företagsköp mellan 

de båda länderna under 1900-talet. I en 

artikel om den svenska textil- och konfektionsindustrins 

investeringar i Finland på 

1970-talet dras paralleller till dagens globaliseringsdiskussion 

och utflyttningen 

av produktion till länder med billig ar- 

56 

betskraft. Volymen är redigerad av Juhana 

Aunesluoma och Susanna Fellman. 

Boken Mellan idealism och analytisk filosofi. 

Den moderna filosofin i Finland och Sverige 

1880–1950 är en antologi om hur internationella 

filosofiska strömningar mottagits 

i Finland och Sverige och hur de påverkat 

de inhemska tanketraditionerna. I boken 

medverkar 10 forskare från Sverige, Finland 

och Frankrike. Boken är redigerad av 

Stefan Nygård och Johan Strang. 

Skrivande ynglingar 

När den tonårige Zacharias Topelius var 

på ferier hemma i Nykarleby underhöll 

han sina släktingar och vänner med en liten 

handskriven tidning, Ephemerer. Här 

skrev han notiser, lokalt skvaller, dikter, 

små berättelser och charader och förde 

tidningspolemik med sig själv. Kanske 

han hade influerats av Morgonbladsredaktören 

J.L. Runeberg som han bott hos

i Helsingfors där han studerade. Den lilla 

tidningen parodierar alla de genrer som 

ingick i den tidens dagspress. Det slående 

är vilken driven skribent Topelius 

var redan som tonåring. Carola Herberts 

och Laura Mattson, som arbetar inom 

utgivningsprojektet Zacharias Topelius 

Skrifter, har gett ut och kommenterat 

Ephemerer. Zacharias Topelius första tidning 

1834–1835, som nu för första gången finns 

i tryckt form. 

En annan skrivande yngling var Eric 

Gustaf Ehrström, sedermera kyrkoherde 

för svenska församlingen i S:t Petersburg 

och en av de tidigaste talesmännen för 

finskan som nationalspråk. Under sin informatorstid 

hos lagman Krogius i Åbo 

fick han följa med på familjen Krogius 

sommarresa till Tavastland 1811. I sin 

Eric Gustaf Ehrström 

En resa till 

Tavastland 

år 1811 


57 

resedagbok skrev han ner iakttagelser 

om både folkets och ståndspersonernas 

dagliga liv, han beskrev städer och sevärdheter 

och fascinerades av de redan 

då berömda natursköna trakterna i Tavastland. 

Dagboken Minnen af en resa från 

Åbo till Tavastland 1811 utges av Johanna 

Wassholm. Rainer Knapas har skrivit en 

inledande artikel. 

Bokvåren 2007 

Sven Hirn ger ut en bok om hotell och 

restauranger i Helsingfors under slutet av 

1800-talet och början av 1900-talet. Under 

titeln Från värdshus till Grand Hotel presenterar 

han både legendariska och i dag 

bortglömda etablissemang i den växande 

huvudstaden. Bokens fina illustrationer 

bidrar till att locka fram tidsandan. 

Litteraturvetaren Arne Toftegaard Pedersen 

har också skrivit en bok kring temat 

Helsingfors och urban kultur. Han 

har studerat hur staden beskrivs i 1910talets 

finlandssvenska prosa. Det är en 

mångfasetterad bild som träder fram i 

stadsskildringarna, och tidens författare 

höll sig inte bara till Helsingfors utan 

skrev också om världsmetropoler som 

New York och småstäder som Nykarleby, 

därav bokens titel Helsingfors är inte hela 

världen. 

I serien Svenskt i Finland – finskt i 

Sverige utkommer den fjärde och sista 

delen. Den behandlar språket ur en rad 

olika synvinklar: historiska, språkvetenskapliga, 

språksociologiska. Gemensamt 

för artiklarna i boken är att de behandlar 

förhållandet mellan dels språk och samhälle, 

dels olika språksamfund. Delen 

har titeln Ordens makt och maktens ord, 

och redaktörer är Olli Kangas och Helena 

Kangasharju. 

Max Engman ger ut boken Gränsfall.

Utväxlingar och gränstrafik på Karelska näset 

1918–1920 om de hemliga kontakterna 

mellan Finland och Rådsryssland, och 

mellan övriga världen och Rådsryssland 

via Finland, strax efter ryska revolutionen. 

Dessa kontakter koncentrerades till 

Karelska näset, och broarna över Systerbäck 

tjänar här som ”nyckelhål” till 

konsekvenserna av revolution, blockad, 

intervention och inbördeskrig. Bokens 

”gränsfall” handlar om människor som 

av en eller annan anledning överskred 

gränsbron, vanligen som gisslan eller utväxlad 

fånge. 

Bo Lönnqvists har skrivit En finsk adelssläkts 

öden. Standertskjöld – Standertskjöld- 

58 

Nordenstam. Boken fångar en släktkultur 

under 11 generationer och 350 år sådan 

den förmedlas genom dokument, skrifter, 

föremål, minnen och muntliga berättelser, 

samtidigt som den är en släkts kulturhistoria. 

Greppet i boken är kulturhistoriskt 

och kulturantropologiskt. 

Under våren utkommer också det fjärde 

bandet i Ordbok för Finlands svenska folkmål, 

som sträcker sig från ordet ”kyssa” 

till ”någon”. Huvudredaktör för bandet 

är Peter Slotte. Dialektordboken ges ut i 

samarbete med Forskningscentralen för 

de inhemska språken. 

Nina Edgren-Henrichson

Böcker 2006 

Eric Gustaf Ehrström 

Minnen af en resa från Åbo 

till Tavastland 1811 

Utg. Johanna Wassholm 

ca 150 s., ill., inb., bokhandelspris 

24 € 

ISBN 951-583-132-6 

Ephemerer 

Zacharias Topelius första 

tidning 1834–1835 

Utg. Carola Herberts och 

Laura Mattsson 

238 s., ill., hft., bokhandelspris 

18 € 

ISBN 951-583-134-2 

Nora Ervalahti & Rainer 

Knapas (red.) 

J.V. Snellman i Europa 

Resebilder 1840–1847 

264 s., inb., ill., bokhandelspris 

ca 32 € 

ISBN 951-583-129-6 

Björn Forsén & Erkki 

Sironen (red.) 

Det svunna Grekland 

Finska reseskildringar före 

massturismens ankomst 

344 s., hft., ill., bokhandelspris 

ca 34 € 

ISBN 951-583-127-X 

Pia Forssell & John 

Strömberg (red.) 

Historiska och litteraturhistoriska 

studier 81 

232 s., ill., hft., bokhandelspris 

28 € 

ISBN 951-583-135-0 

Jan Häll 

Vägen till landet som 

icke är 

En essä om Edith Södergran 

och Rudolf Steiner 

299 s., inb., bokhandelspris 

ca 32 € 

ISBN 951-583-130-X 

Märta Lagus-Waller 

Elna Kiljander – arkitekt 

och formgivare 

ca 200 s., inb., ill., bokhandelspris 

ca 32 € 

ISBN 10: 951-583-141-5 

ISBN 13: 978-951-583-141-5 

Karmela Liebkind & Tom 

Sandlund (red.) 

Räcker det med svenskan? 

Om finlandssvenskarnas anknytning 

till sina 

organisationer 

332 s., hft., bokhandelspris 

ca 34 € 

ISBN 951-583-128-8 

Carl Johan Ljunggren 

Skildring af krigshändelserna 

i Öster- och Västerbotten 

1808–1809 

Utg. Reinh. Hausen 

153 s., hft., 2:a upplagan 

(faksimil av 1903 års utgåva), 

bokhandelspris 22 € 

ISBN 951-583-140-7 

Stefan Nygård & Johan 

Strang (red.) 

Mellan idealism och 

analytisk filosof 

Den moderna filosofin i Finland 

och Sverige 1880–1950 

ca 250 s., hft., bokhandelspris 

28 € 

ISBN 951-583-136-9 

59 

Thomas Westerbom 

Arkitektur och politik 

Lantdagens hus och 

representationsreformen i 

Finland 1906 

168 s., ill. i färg, inb., bokhandelspris 

38 € 

ISBN 951-583-131-8 

Svenskt i Finland – finskt 

i Sverige, volymerna I–IV: 

I 

Gabriel Bladh & Christer 

Kuvaja (red.) 

Dialog och särart 

Människor, samhällen och 

idéer från Gustav Vasa till 

nutid 

446 s., inb., ill., bokhandelspris 

ca 38 € 

ISBN 951-583-126-1 

II 

Marianne Junila & 

Charles Westin (red.) 

Mellan majoriteter och 

minoriteter 

Om migration, makt och 

mening 


38 € 

ISBN 951-583-133-4 

III 

Juhana Aunesluoma & 

Susanna Fellman (red.) 

Från olika till jämlika 

Finlands och Sveriges 

ekonomier på 1900-talet 


38 € 

ISBN 951-583-139-3 

IV 

Olli Kangas & Helena 

Kangasharju (red.) 

Ordens makt och 

maktens ord 

ca 400 s., inb., bokhandelspris 

38 €, utkommer 2007 

ISBN

Våra nationella kulturinstitutioner 

Kulturskatterna i vårt land är kanske inte alltid så lätt tillgängliga, och i synnerhet 

ungdomar kan tycka att de centrala kulturinstitutionerna tillhör en förgången tid 

som inte angår dem. Boken Våra nationella kulturinstitutioner öppnar dörrarna till nio 

kulturinstitutioner i landet i en strävan att göra dem mer bekanta och åtkomliga. I 

nio rikt illustrerade artiklar presenteras Nationalbiblioteket, Riksarkivet, Finlands 

nationalmuseum, Finska Litteratursällskapt, Svenska litteratursällskapet i Finland, 

Finska Nationalteatern, Svenska Teatern, Statens konstmuseum och Finlands Nationalopera. 

Här beskrivs deras tillkomst och historia och hur de verkar i dag. En avsikt 

är att visa vilken central roll de här institutionerna, som alla uppkom i mitten och 

slutet av 1800-talet, har haft för kulturlivet och bildningen i Finland. 

Boken ingår i ett större tvåspråkigt kulturpedagogiskt projekt, Kulturens domäner 

– Våra nationella kulturinstitutioner, som är riktat till högstadier, gymnasier och yrkesskolor; 

på finska heter projektet Kulttuurin laajakaista – Kansalliset kulttuurilaitokset. 

Projektet är ett samarbete mellan de olika institutionerna och det första i sitt 

slag. Utöver boken kommer det också att finnas en webbplats (www.kulttuurinlaajakaista.fi) 

som mer tar fasta på institutionernas verksamhet i dag. Dessutom kommer 

skolklasser att ha möjlighet att besöka de olika institutionerna och på så sätt stifta 

närmare bekantskap med dem. 

Boken Våra nationella kulturinstitutioner utkommer i slutet av januari, då också hela 

projektet presenteras. Svenska litteratursällskapet utger boken på svenska och Finska 

litteratursällskapet på finska. Redaktörer för boken är Satu Itkonen och Kaija Kaitavuori, 

och producent för projektet är Päivi Venäläinen. 

VÅRA NATIONELLA 

KULTURINSTITUTIONER 

60 

SLS

Fredrika Runeberg föddes 1807 och firar alltså 200-årsjubileum 2007. Med 

anledning av det har Svenska litteratursällskapets väggkalender 2007 kvinnliga 

författare från 1800-talet och början av 1900-talet som tema. Fredrika Runeberg 

själv pryder kalendersidan för september; hon var född den 2 september. 

Kalendern Litterära kvinnor innehåller också en sida med korta presentationer 

av de 12 författarna. 

Kalendern kan beställas per post (kupong på tidningens bakpärm), per e-post 

info@sls.fi eller per telefon 09 – 61 87 77. Den finns också till salu i Vetenskapsbokhandeln, 

Kyrkogatan 14, Helsingfors och i vissa andra bokhandlar. 

61

VETENSKAPERNAS NATT 

den 11 januari 2007 kl. 18–22 i Sällskapets hus, Riddaregatan 5 

Inom ramen för Vetenskapsdagarna deltar Svenska litteratursällskapet med en 

programkväll under Vetenskapernas natt 11.1.2007 kl. 18–22. Sällskapets olika avdelningar 

medverkar med program under temat På gränsen till gränslöst – Kulturella 

och språkliga möten. På programmet står föredrag, utställning, bokförsäljning, musik, 

bildspel och servering. 

Under kvällen får vi också höra skådespelaren Nicke Lignell berätta om den språkliga 

gränsöverskridningen i filmatiseringen av Colorado Avenue och hur han lärt sig tala 

en dialekt som inte är hans egen så att den blir trovärdig på film. Nicke Lignell spelar 

rollen som Johannes Smeds i filmen som baserar sig på Lars Sunds romaner Colorado 

Avenue och Lanthandlerskans son. Filmen har premiär i september 2007. 

Programkvällen är öppen för allmänheten. 

Tilläggsinformation: 

Heidi Wallgren 

informatör 

09 - 61 87 74 69 

heidi.wallgren@sls.fi 

Vetenskapsdagarna 

Vetenskapsdagarna 2007 arrangeras den 10–14 januari under temat Invid gränser. 

Helsingfors universitets huvudbyggnad (Fabiansgatan 33) är centrum för dagarna. 

Över 300 forskare och vetenskapsmän uppträder och ger sin syn på vetenskap och 

forskning, på vetenskapens möjligheter och gränser. Här diskuteras allt från humanistisk 

och naturvetenskaplig forskning till konstforskning och teknologi. Vetenskapsdagarna 

är öppna för allmänheten. Programmet för finns på internet under 

adressen www.tieteenpaivat.fi. Arrangörer är Vetenskapliga samfundens delegation, 

Delegationen för Vetenskapsakademierna och Suomen Kulttuurirahasto. Närmare 

upplysningar ges av generalsekreteraren för Vetenskapsdagarna Jan Rydman, 

tfn 09 – 228 69 227 eller jan.rydman@tsv.fi. 

62

Finland första opera, Kung Karls jakt, 

uppförs på Finlands Nationalopera 

under januari och februari 2007, med 

premiär den 19 januari. Operan är tonsatt 

av Fredrik Pacius (1809–1891) till 

text av Zacharias Topelius (1818–1898) 

och uruppfördes i Helsingfors i mars 

1852. 

I Zacharias Topelius libretto skildras 

kung Karls älgjakt på Åland 1672. 

I kungens följe planeras en maktkupp, 

och den enda som känner till det är fiskarflickan 

Leonora. Det är en romantisk 

opera om ärelystnad och kärlek, Finlands 

födelse, om folket och makten. 

Nationaloperans uppsättning av Kung 

Karls jakt beskrivs i förhandsreklamen 

också som en opera om att sätta upp 

en opera – i dag drygt 150 år efter dess 

tillkomst, när världen i grunden har 

förändrats. 

Uppsättningen regisseras av Joakim 

Kung Karls jakt 

63 

Groth och dirigent är Jan Söderblom. 

Operan framförs på svenska. 

I rollerna Gogo Idman (Kung Karl 

XI), Anna-Lisa Jakobsson/Lilli Paasikivi 

(Hedvig Eleonora), Veli-Pekka 

Väisänen/Petri Pussila (Krister Horn), 

Gabriel Suovanen (Gustaf Gyllenstjerna), 

Jouni Kokora (Mårten Reutercrantz), 

Petri Bäckström/Petrus Schroderus 

(Jonathan Pehrsson) och Tove 

Åman (Leonora). För scenografi och 

kostymer står Mark Väisänen och för 

ljussättningen Timo Alhanen. 

Produktionen stöds av Paciusfonden 

inom Svenska litteratursällskapet i 

Finland. Paciusfonden är en testamentarisk 

donation av dipl.ing. Martin Pacius 

(1911–1998). Fonden upprätthålls 

i syfte att värna tonsättaren Fredrik 

Pacius minne och betona hans roll i ett 

riksperspektiv. 

Gogo Idman som kung Karl. (Foto Stefan Bremer/Finlands Nationalopera)

Facetter af qvinnans lif 

Fredrika Runeberg 200 år 

Föreläsningsserie våren 2007 i 

Svenska litteratursällskapets hus, Riddaregatan 5 

Måndagen den 22 januari kl. 18.00 

Agneta Rahikainen: Från Jakobstad till Borgå – en litterära resa på 45 minuter 

Birgitta Holm: Kvinnorna och romanens framväxt i Norden. Fru Catharina Boije och 

hennes döttrar 1858 

Måndagen den 19 februari kl. 18.00 

Eeva Ruoff: ”Att odla sin trädgård” – några nedslag i kvinnlig trädgårdshistoria 

Marketta Tamminen: Heminredningar på Fredrika Runebergs tid 

Måndagen den 16 april kl. 18.00 

Alexandra Ramsay: Inget oskyldigt nöje. Fruntimmersföreningarna på 1800-talet 

Yrsa Lindqvist: Hem och hushåll – den gifta kvinnans företag 

Måndagen den 21 maj kl. 18.00 

Clas Zilliacus: Runebergskulter 

Merete Mazzarella: Fredrika Runeberg och den anspråksfulla blygsamheten 

Rätt till ändringar förbehålles 

64

För meddelanden 

Böckerna levereras per post 

Jag betalar fakturan som följer med 

böckerna (inkl. postporto) 

Debitera mitt kreditkonto VISA 

Debitera mitt kreditkonto EuroCard 

Debitera mitt kreditkonto MasterCard 

Kreditkortets nummer 

– – – – – – – – – – – – – – – – 

Sista giltighetsmånad och -år – – – – 

Datum och underskrift _____________________________ 

_________________________________________________ 

I detta nummer medverkar: 

Anne Bergman, fil.mag., arkivarie vid 

Folkkultursarkivet 

Nina Edgren-Henrichson, pol.mag., redaktionschef 

vid Svenska litteratursällskapets 

förlag 

Carola Ekrem, fil.dr, förste arkivarie vid 

Folkkultursarkivet 

Petra Hakala, fil.mag., förste arkivarie vid 

Historiska och litteraturhistoriska arkivet 

Linda Huldén, fil.mag., t.f. förste arkivarie 

vid Språkarkivet 

Mikael Korhonen, fil.dr, arkivchef vid 

Svenska litteratursällskapet 

Christer Kuvaja, fil.dr, forskningskoordinator 

vid Svenska litteratursällskapet 

Adressaten 

betalar 

portot 


i Finland r.f. 

SVARSFÖRSÄNDELSE 

Kod 5005079 

00003 HELSINGFORS 

Arne Toftegaard Pedersen, fil.dr, redaktör, 

Zacharias Topelius Skrifter 

Anna Perälä, pol.mag., bibliotekarie vid 


Magnus Pettersson, arg.o.forst.mag., kanslichef 

vid Svenska litteratursällskapet 

Agneta Rahikainen, fil.mag., producent vid 


Janne Rentola, fotograf, Svenska litteratursällskapet 

Monica Ståhls-Hindsberg, fil.mag., amanuens 

vid Folkkultursarkivet 

Jennica Thylin, fil.mag., forskare, Historiska 

nämnden inom Svenska litteratursällskapet

Namn: ..................................................................................... 

Adress: .................................................................................... 

.................................................................................................. 

Bokbeställning. Vänligen notera att böckerna även kan inköpas i Vetenskapsbokhandeln, 

Kyrkogatan 14 i Helsingfors! 

E.G. Ehrström, Minnen af en resa från Åbo till Tavastland 1811 ......................... 

Ephemerer, Zacharias Topelius första tidning 1834–1835 ................................. 

Ervalahti & Knapas (red.), J.V. Snellman i Europa ............................................. 

Forsén & Sironen (red.), Det svunna Grekland .................................................... 

Jan Häll, Vägen till landet som icke är ................................................................... 

Märta Lagus-Waller, Elna Kiljander ..................................................................... 

Liebkind & Sandlund (red.), Räcker det med svenskan? ..................................... 

C.J. Ljunggren, Skildring af krigshändelserna … 1808–1809 ............................... 

Nygård & Strang (red.), Mellan idealism och analytisk filosof ............................ 

Thomas Westerbom, Arkitektur och politik .......................................................... 

Svenskt i Finland – finskt i Sverige I: Dialog och särart ................................. 

II: Mellan majoriteter och minoriteter .... 

III: Från olika till jämlika ....................... 

IV: Ordens makt och maktens ord .......... 

Väggkalender 2007 ................................................................................................ 

Annan titel: ............................................................................................................ 

Källan. Svenska litteratursällskapet informerar 

2/2006. 

Trettonde årgången. 

Redaktion: Nina Edgren-Henrichson, 

Magnus Pettersson och Mikael Korhonen. 

Svenska litteratursällskapet i Finland: 

Riddaregatan 5, 00170 Helsingfors, 

tfn 09-61 87 77, fax 09-61 87 73 77 

e-post: info@sls.fi 

Österbottens traditionsarkiv: 

Handelsesplanaden 23, 65100 Vasa, 

tfn 06-319 56 11, fax 06-324 22 10. 

ISSN 1237-8356 • Ekenäs Tryckeri Ab, 2006 

www.sls.fi 

 

Medlemmarna ombeds vänligen meddela 

om adressförändring vid flyttning. 

Medlemmarna erhåller gratis årsboken 

Historiska och litteraturhistoriska studier och 

har därtill rätt att med 50 % rabatt inköpa 

ett exemplar av varje tidigare utkommen, 

ej slutsåld bok i sällskapets serie, om ej 

annat anges. Avgiften för årsmedlemmar 

(2006) är 19 €, för ständigt medlemskap 

700 €. Anhållan om medlemskap kan 

sändas till sällskapet, se adressen här invid. 

NYA FONDER KAN INRÄTTAS I SVENSKA LITTERATUR- 

SÄLLSKAPET GENOM GÅVOR OCH TESTAMENTEN

Källan 2/2006 - Svenska litteratursällskapet i Finland rf.

Create successful ePaper yourself

Delete template?

Save as template?