Avsändare - Västmanlands läns museum

12-13/2008 

TemA VÄGAR 

Värde 50:-

TIdSKRIFTEn SPAnInG InnEHÅLL 

Vi hjälper dig spana 

Spaning är en tidskrift om kulturarvet 

i Västmanland, som det såg ut igår 

och som det ser ut idag. Spaning vill 

vara till hjälp och inspiration för alla 

som på olika sätt arbetar med att 

göra kulturarvet tillgängligt, känt och 

levande i Västmanland, samtidigt som 

vi bjuder på kunskap, inspiration och 

tips till alla dom som intresserar sig 

för kulturarvet till vardags. Spaning 

ges ut av Västmanlands läns museum 

och Västmanlands Hembygdsförbund 

och fornminnesförening. 

< Omslagsbild framsidan: 

Vägen över dalkarlsåsen. 

Foto: Åke V. Larsson 

Baksidan: 

Caltexmacken på Pilgatan i Västerås. 

Foto: Ernst Blom cirka 1950. 

TEMA VÄGAR 

3 

4 

8 

11 

12 

16 

22 

24 

26 

28 

32 

35 

38 

40 

44 

46 

48 

52 

54 

55 

> det viktigaste just nu Ledaren. Raka vägen – inte alltid det enda raka 

Av Carl-Magnus Gagge 

> Spegeln Kulturlandskapet ligger i vägen. Av Jan-Olof Montelius 

Bygga bro för själens frälsning. Av Krister Ström 

Tröst och vila. Av Krister Ström 

Arvprinsens sista resa. Av Gösta Magnusson 

Före Esso Motorhotell. En historia om gästgiverier. Av Krister Ström 

Ett satans väglag för prosten. Av Magdalena Hellquist 

Järnvägen före järnvägen. Av Brage Lundström 

Tjugo i samma säng. Historien om en unik stuga. Av Ann Österberg 

Vägens stenar: ”En pensionerad grå soldat av sten”. Av Krister Ström 

Lugna gatan – Historien om ett nödhjälpsarbete. Av Rebecca Svensson 

Vägen över vattnet. Av Krister Ström 

Minnenas allé. Av Stig Berglind 

> experten de moderna vägarna 

> Spanaren Magkänslor 

Av Sven Olov Karlsson 

> ur litteraturen Anslagstavlan 

Av Per Helge 

> utflykten Sven Ek. Vagnarnas Riddare. 

Av Jan Å. Johansson 

> från föreningarna Förening med fart 

Av Bil- och Teknikhistoriska Sällskapet 

> ur samlingarna Med respass försedd 

Av Ann Österberg 

> lästips 

1 notiser 

1 Rapport från framtiden 

2 Aktuellt 

3 Sagt och gjort från verksamheten 

3 Pris och beröm 

4 På nytt jobb 

5 från föreningar och museer 

5 från Hembygdsförsäkringen 

6 utställningar 

7 nya böcker 

11 Redaktionsruta

foto: Jan gustafsson 

det Viktigaste JUst nU 

Raka vägen 

– inte alltid det enda raka 

Vägar har i alla tider bundit samman människor och 

bygder. De gav kontakt inom en bygd och med världen 

utanför. Kring vägar i byar och städer samlades människor 

och de viktigaste funktionerna i samhället. Vägarna är 

därför särskilt viktiga för att kunna läsa landskapet och 

förstå hur samhället såg ut och hur det har förändrats. 

Dagens vägar kan många gånger följas rakt ner i historien 

och spåren av olika tiders vägsystem är ofta synliga i 

landskapet. 

de gamla Vägarna följer alltid terrängen. Utmed skogsbryn 

och på åsar slingrar sig vägarna fram och förstärker 

upplevelsen av landskapet. I det moderna samhället är 

vägen något annat. Den är ofta ett hinder som försvårar 

kontakt och som dessutom är livsfarlig. 

efter andra Världskriget började landets vägar att byggas 

efter nya principer. Vägen blev ett medel för ekonomisk 

utveckling och framtidstro. Ringvägar och kringfarter 

innebar att de större vägarna drogs utanför byar och tätorter 

eller så delades byarna av de nya vägarna. Den visuella 

kontakten och samhörigheten med platsen gick förlorad. 

Vägen är idag i första hand ett tekniskt system som 

prioriterar snabb framkomlighet för bilister och transporter. 

Den mänskliga skalan är borta. 

genom att synliggöra vägarnas kulturhistoriska värden 

skapar vi en bas för att bättre kunna ta hänsyn till väghistorien. 

Det är därför angeläget att göra en inventering 

och beskrivning av länets historiskt viktiga vägmiljöer. 

Tydliga anvisningar behövs för underhåll och ombyggnad 

av värdefulla vägar. Då kan de hårda ingreppen begränsas. 

Det är fullt möjligt att förena att en väg fungerar effektivt 

och trafiksäkert samtidigt som den kan fortsätta att berätta 

om historien och bidra till bevarandet av en rik kulturmiljö. 

Carl-Magnus Gagge, landsantikvarie/länsmuseichef 

3

sPegeln 

Kulturlandskapet 

ligger i vägen 

av Jan-olof montelius 

Vägar har i alla tider knutit människor och bygd närmare varandra. de är ett av 

våra äldsta kulturelement. Vårt nuvarande vägsystem följer på många sätt en rak 

utvecklingslinje från den forntida hålvägen, klövjestigen, vadstället och kavelbron 

fram till den moderna bilvägen. men något viktigt har hänt – de moderna, raka, 

effektiva vägarna har tappat sitt samspel med det kulturlandskap de genomkorsar. 

den gamla Vägen har en smidig inpassning i landskapet. 

Vägens naturliga sätt att vika undan för hinder i terrängen 

och att följa minsta motståndets lag gör att den verkar så 

självklar och samhörig med omgivningen. Den lades oftast 

i randområdet mellan skogsmarken och den mer värdefulla 

åkermarken. På så sätt blev också vägen en naturlig gräns 

mellan den icke odlade och odlade marken. Vägen utgjorde 

också ryggraden i bygdens utveckling och liv. Gårdar och 

bebyggelse grupperades kring vägen, där den drog fram 

från kyrka till kyrka. Väg, landskap och bygd hörde samman 

i en harmonisk enhet. Den forntida vägstrukturen lever 

ännu kvar i stor utsträckning. Vid sidan av dagens vägar 

slingrar sig fortfarande de gamla vägarna fram i skogbrynen 

och berättar om ett samhälle som en gång var. 

när de första människorna invandrade till det som 

senare blev Sverige, för cirka 10 000 år sedan, följde man 

förmodligen de brusande älvarna som rann fram i kanten 

av inlandsisen. När isen hade smält kunde människan 

bosätta sig på olika platser – oftast vid vattendrag och 

sjöstränder. Mellan boplatserna och vid vandringar till 

nya jaktmarker uppstod efterhand olika stigar. 

4 

från stenåldern finns inga säkra spår av vägar. Även 

från bronsåldern saknas i stort sett spår efter vägar. Från 

järnåldern finns en rad lämningar från olika typer av vägar 

och vadställen. Det är framförallt från periodens senare del, 

vikingatiden omkring 8001050, som vi har många fynd. 

Runstenarna, som ofta placerades efter vägen berättar än 

idag om vikingatidens färdleder. Den förtätade väghistoriska 

miljön vid Anundshög står i särklass, med åsvägar, hålväg, 

vadställe och runstenen. Även Saltängsbron i Västerås var nog 

en gång en ståtlig vikingatida ”bro”, även om det i dag inte 

återstår mycket av denna miljö förutom de två runstenarna. 

skyldighet att hålla vägen farbar låg under medeltiden 

och till långt in på l900talet på bönderna. I de medeltida 

landskaps och landslagarna stadgades det om skyldigheten 

att bygga och underhålla vägar och broar. Väghållningsstenarna 

som ännu står kvar på många ställen berättar 

vilken bonde eller gård som underhöll vägen. 

sträckningen aV sommar och vintervägarna skilde sig åt. 

Sommarvägarna följde på många ställen höjdsträckningar 

och rullstensåsar. De var därför oftast backiga. Än i dag 

ligger många vägar kvar uppe på åsryggarna där de följer

samma sträckning som forntidens och medeltidens enkla 

ridstigar. Ett fint exempel på en urgammal åsväg är dagens 

länsväg 830 vid Forneby söder om Möklinta. Från l600 

och l700talen har vi övertagit en rad vägar. Dessa kantas 

av de milstolpar som alltsedan l649 sattes upp längs vägarna. 

VinterVägarna däremot gick i stor utsträckning över 

vattendragens isar, över frusna myrar och i dalsänkor. 

Backar saknades därför i stor utsträckning. Vägarna blev 

rakare och avstånden krympte. 

efter JärnVägarnas tillkomst under l800talet minskade 

den genomgående trafiken på våra landsvägar. Detta satte 

sin prägel på vägarna ända till bilismens genombrott. Då 

återfick de en stor del av sin forna betydelse. 

motortrafiken ställde större kraV på vägens plan och 

profil. Vägarna breddades och kurvorna rätades. Raksträckorna 

tillmättes särskild stor betydelse. Kurv radierna ägnades inte 

samma uppmärksamhet; bilisten fick sätta upp farten på de 

raka bitarna och minska den i kurvorna. Väglinjen blev 

stel och knyckig och därmed främmande i landskapsbilden. 

Under framförallt 1930talet byggdes många vägar som 

< 

i väntan på bussen i vägskälet vid gunnilbo kyrka. 

beredskapsarbeten, de så kallade AKvägarna. Ett fint 

exempel på en sådan väg är gamla vägen mellan Ramnäs 

och Virsbo. Den raka vägens stela linjeföring fick efter hand 

vika för en mjukare och smidigare, som på ett helt annat sätt 

passade in i landskapet. 

de gamla Vägarna kännetecknas av att de harmoniskt 

följer kulturlandskapets förutsättningar och naturliga 

odlingsgränser – vägen ligger i kulturlandskapet. När ett 

nytt infrastrukturnät började byggas efter andra världskriget 

drogs oftast vägen okänsligt över det gamla kulturlandskapet. 

Gamla strukturer slogs sönder. Breda vägar kunde dela 

byar mitt itu. Stora kringfarter runt byar och tätorter tog 

mycket odlingsmark i anspråk. I våra dagar har vi oftast 

tappat kontakten och samhörigheten med bygden då de 

större vägarna i hög grad dras utanför samhällena. 

Vägarna har alltid tillhört kulturlandskapet, en miljö 

som formats av människorna under årtusenden. Det är 

därför viktigt att dagens vägar tar hänsyn till kulturlandskapets 

förutsättningar. Alltför hårda ingrepp kan 

bryta den uråldriga samstämmigheten mellan landskap, 

bebyggelse och vägar. 

5

sPegeln 

< 

6 

hålväg som leder till ett av länets största gravfält 

vid hornåsen i rytterne socken. 

foto: krister ström 

< 

< 

den gamla vägen slingrar oftast på bägge sidor om 

den moderna bilvägen. Parti av den äldre vägen 

mellan sala och saladamm genom gudmanstorp, 

med en kvartsmil stolpe från 1861. 

foto: Jan-olof montelius, Vägverkets museum 2003 

förbi anundshög har vägen gått sedan forntiden. runstenen 

och resta stenar markerar vägsträckningen. i skogsridån till 

vänster finns en hålväg och ett vadställe över bäcken. 

foto: nils friberg, Vägverkets museum 1939

< 

sPegeln 

en förtätad väghistorisk miljö finns i området kring östanbro och nykvarn. i Upplandslagen stadgas att vid östens bro på gränsen 

mellan Västmanland och Uppland skulle västmanlänningarna och upplänningarna mötas. ”kung östens hög” och ”kung skutes hög” 

på vardera sidan om gränsen lades vid den gamla färdvägen. senare flyttades vägen till nykvarn. det gamla gästgiveriet, stenbron 

och en milstolpe finns kvar ännu. På 1860-talet flyttades vägen tillbaks till östanbro och en ny järnbro byggdes. den ersattes år 1930 

av en bågbetongbro. nuvarande bro byggdes 1952. gatstenen lades i mitten av 1930-talet. 

foto: nils friberg, Vägverkets museum 1939 

som ett led i att minska arbetslösheten på 1920- och 1930- 

talen byggdes bl a många vägar som beredskaps arbeten, 

i regi av sveriges arbetslöshetskommission. dessa vägar 

kom att kallas ak-vägar och kännetecknas av att de ofta går 

spikrakt genom landskapet. ak-vägen mellan ramnäs och 

Virsbo byggdes 1922–23. På minnes stenen till vänster står 

”år 1922–1923 byggdes denna väg såsom nödhjälpsarbete 

av södra sveriges statsarbeten”. 


< 

På åsen vid forneby söder om möklinta har vägen gått 

alltsedan forntiden. ”...wedh forneby. På aåsen...” stod 

tidigare den runsten som nu finns bevarad i fragment på 

möklinta hembygdsgård. en milstolpe från 1855 bekräftar 

vägens kontinuitet fram till dagens länsväg 830. 


7

sPegeln 

< 

8 

runstenen vid anundshög. 

foto: åke V. larsson

Bygga bro 

för själens frälsning 

av krister ström 

Vårt lands äldsta bevarade vägmärken är runstenar. de flesta restes under vikingatid 

eller äldsta medeltid just här i mälarlandskapen. tillkomsten är intimt förknippad 

med missionstiden på 1000-talet. Både runinskrifternas ordalydelse och de ofta 

ristade korsen på stenarna vittnar om att de kom till på initiativ av kvinnor och män 

som tagit fasta på den kristna tron. stenarnas placering visar också att de hörde ihop 

med den nya tron. 

kyrkor Byggdes och blev centralpunkter dit människorna 

måste färdas oavsett rådande väderlek. Att förbättra vägarna 

till Guds hus blev en handling utförd som en from gärning 

som kunde innebära att man fick sina synder förlåtna. 

Det vittnar ordalydelsen i flera inskriptioner om. De som 

byggde broar för sin själs frälsning var samtidigt angelägna 

om att berätta för omvärlden vem som föranstaltat bygget. 

Brobyggandet som stenarna berättar om, var för det mesta 

vägförbättringar, ofta över vattensjuka marker. Egentliga 

fribroar hörde till undantagen. Den berömda Sigurdsristningen, 

på Västerås motsatta sida av Mälaren, har ett 

läge som gör det troligt att den i ristningen omtalade bron 

varit slagen över fritt flytande vatten. 

i de medeltida landskaPslagarna, den västmanländska 

känd från 1300talet, namnges vissa broar som måste ha 

varit fribroar till följd av vattnets djup och bredd. Betydelsen 

av att dessa broar blev riktigt byggda och underhållna 

sPegeln 

framgår av lagens bestämmelser om att eftersatt underhåll 

på någon av dessa som kunde skada en vägfarande eller ett 

djur gav den underhållskyldige extra dryga böter. 

tidPUnkten för kontroll av dom broarna var bestämda, 

helt förståligt, till tiden för vårfloden och till den annalkande 

vintern. I Västmannalagen bestämdes att under dessa broar 

skulle en tredjedel av vattnet rinna fritt. Det gällde Uppbåga 

bro ovan Arboga, Herrevads bro över Kolbäcksån, Arosa bro 

över Svartån och Östanbro över Sagån. Dom här broarna var 

sannolikt givna passager för kungens Eriksgata vilken 

omtalas första gången i Magnus Erikssons landslag från 

mitten av 1300talet. Det är inte osannolikt att den företeelsen, 

liksom brolägena, har rötter i förhistorisk tid. 

Eriksgatan tycks ha angjort vissa centrala platser i landskapet 

såsom tingsplatser, handelsplatser och betydande 

vägkors likt dessa broar. Ett exempel på tingsplats är 

Anundshögsområdet i Badelunda socken. 

>>> 

9

foto: anette Berglinn. 

sPegeln 

rUnstenar som Berättar om broar är kända från Skåne 

i söder till Jämtland i norr. 

Inskrifterna varierar: ”läto rödja väg och göra broar”, 

”gjorde en bro, ett stort minnesmärke inför många män”, 

”läto resa stenar och göra vad ute i sundet”, ”gjorde spänger”, 

”gjorde träväg”. Både läge och konstruktion preciseras ofta 

och inskrifterna avslutas med att bron byggdes för någons själ. 

På en sten invid Fyrisån står det till och med att ”de gjorde 

bron till Guds välbehag”. På runstenen på Anundshögsområdet 

står det att Folkvid reste alla dessa stenar efter sin 

son Heden, Anunds broder. Vred högg runorna. De stenar 

som Folkvid förutom runstenen lät resa är en rad resta 

stenar i rät linje på ömse sidor om runstenen framför själva 

Anunds hög. I stenradens fortsättning mot öster rinner ett 

vattendrag ner mot Mälaren som för 1 000 år sedan med sin 

norra strand här nästan nådde upp till Anundshögsområdet. 

Stenraden bör ha varit synlig för sjöfarande från sjön och 

indikerat en lämplig anläggningsplats i området. En hypotes. 

Parställda Brostenar är kända från några platser i Västmanland. 

Då Stora Rytterne kyrkoruin restaurerades på 

trettiotalet påträffades en runsten som golvsten. Ytterligare 

en flat sten, denna med ett ristat kors, låg i koret. Run inskriften 

på golvstenen meddelar att ”Gudlev satte sten och dessa stenar 

efter Slagve, sin son. Han ändades österut i Gårdarike.” 

Mycket talar för att de bägge stenarna ursprungligen bildat 

ett monument rörande en bro. Var i Rytterne detta skett vet 

vi inte. Det monumentet kan jämföras med stenarna vid 

Saltängsbron i Lundby socken väster om Västerås stadskärna. 

Här har enligt en runinskrift Gisl låtit göra en bro till minne 

av sin i England avlidne son Ösel. Mitt emot denna runristade 

sten har Gisl låtit uppföra en sten med en ristad orm 

i slingrande rörelse. Rytterne monumentet och det i Lundby 

förtäljer om västmanlänningars deltagande i vikingafärd 

såväl i öster som i väster. 

10 

< de parställda runstenarna 

vid saltängsbron i Västerås 

står fortfarande på var sin sida 

om vägen. 

den i nUtid senast kända runstensbron fanns i Hubbo 

socken på Jädra marks ägor. Det var i juli månad 1986 

som hemmansägare Evert Lindblom höll på att röja sten 

ur sin åker. En ur jorden uppskjutande sten, som länge hade 

varit till besvär vid plöjning, skulle bort. När han vände 

stenen insåg han snart att det var en runsten. Länsmuseet 

kontaktades som i sin tur kontaktade Riksantikvarieämbetet 

och snart var Runverket på plats genom språkforskaren 

Jan Paul Strid. Hans tolkning av den ristade texten 

– på vilken för övrigt ursprunglig färg fanns kvar – lyder: 

”Tav(?) lät resa denna sten efter Grimmund. Han var faren 

– Vidfasts sonösterut…Ulv(?) och Vibiorn...Ketillas gjorde 

”brygga” på...”. Här omnämns alltså en brygga som vid 

denna tid anses vara ett synonymt ord med bro. Alltså 

ytterligare en sten som omtalar brobygge. 

några år senare Utfördes större arkeologiska undersökningar 

intill och på fyndplatsen med anledning av byggandet 

av ny järnväg. Då fann man på den plats Evert Linblom 

gjort sitt fynd bevis för stenens ursprungliga plats. Den 

har stått nederst i en vattensjuk svacka omgiven av en 

vägförstärkning som efterlämnat cirka 400 stolphål längs 

ett 26 meter långt stråk möjligen utefter en dåtida ägogräns. 

Tala om kontinuitet. Vikingarnas minnesstenar återfinns 

än i dag längs nu utnyttjade vägar om än i ombyggt skick. 

Övergivna färdvägar anas också genom runstenar resta inne 

i tysta skogen. På sina håll kan här den av vikingen nyttjade 

vägen skönjas på åsar och vid våtmark. Hålvägar och resta 

stenar ger anvisningar. I vårt län gäller det främst på de 

nordsydgående åsarna. 

På sätt och Vis fick de tre bröderna Östen, Jorund och 

Björn rätt som aningslöst lät rista på stenen de reste invid 

bron de byggde efter sin far ”...Alltid skall ligga medan 

åldrarna leva bron hårdslagen och bred efter den gode... 

Ej kan bättre brovård byggas”.

Tröst och vila 


sPegeln 

till tjänst för vägfarande byggdes under medeltiden kapell vid de större infartsvägarna till 

städerna. i Västmanlands län omtalas sådana från medeltidens slut i arboga och Västerås. 

det var fråga om små rektangulära stenhus, ibland uppförda i närheten av en helig källa. 

Vid skUltUnaVägen norr om Västerås dåtida stadskärna, 

låg ett förhållandevis tidigt kapell och hospital för spetälskesjuka, 

helgat åt S:t Göran. Ett Göranskapell byggdes av 

Karl Knutsson framför dominikanernas konventbyggnad 

eller Västerås kloster. Grunderna till detta kapell hittades 

vid arkeologiska undersökningar på 1950talet. Dess form 

framgår av stensättningen framför Västerås stadshus. 

I stadsdelen Blåsbo väster om Apalbyvägen, på Kapellbacken 

låg S:a Ursulas kapell. Där finns synliga rester av grunden 

bevarade. Helt försvunnet är däremot S.t Olofs kapell 

som skall ha legat vid den gamla Kopparbergsvägen nära 

Tunbybäcken. 

till tJänst för resanden till och från Köping låg 

S:ta Gertuds kapell vid Kapellbäcken väster om staden. 

Kapellet undersöktes arkeologiskt i mitten på 1930talet. 

Det var en liten enskeppig kyrkobyggnad av sten, troligen 

med gavelrösten av tegel, invändigt täckt av två kryssvalv 

med valvribbor av tegel. Huvudingången låg i väster. 

Se bild till höger. 

inte långt från kaPellet påträffades resterna av ett 

trähus indelat i två rum. Sven Drakenberg har tolkat det 

som bostad för kapellets ”föreståndare” och/eller härbärge. 

Här har även funnits en offerkälla, som kanske förklarar 

att vägkapellet byggdes som offerkyrka på 1400talet då 

vallfärderna tilltog i antal. 

i arBoga står helga korskaPell i Ahllöfsparken, vid en 

tidigare genomfartsled. Hans Almgren skriver i ”Alla tiders 

Arboga” att det på den norra väggen finns en nisch där en 

helgonbild var placerad under den katolska tiden ”nedanför 

den stannade de vägfarande upp någon minut, bad en bön 

och hämtade anda och tröst innan de återupptog sin resa”. 

den rUin som ligger söder om stadskärnan och kallas 

Helge Svens kapell kan även den vara efter ett vägkapell. 

Byggnaden har varit uppförd av tegel på en gråstensgrund, 

9 x 6,65m stor med ingång i väster. Den har haft ett tegel 

golv under vilket skelettgravar påträffades vid en undersökning 

1892. 

i Västanfors socken i Fagersta kommun omnämns på 

1500talet Brandbo kapell, beläget på en halvö i Åmänningen. 

Platsen kallas Kapellbacken. På en karta upprättad i mars 

1698 har lantmätare And. Algren där skrivit ”här berättas 

warit ett Capell”. (Lantmäteriverket Västanfors nr 11). 

Kartan visar även att vintervägen på Åmänningen kom 

upp på Kapelludden och passerade kapellet. 

11

Arvprinsens 

sista resa 

av gösta magnusson 

klockan sju om aftonen den 15 december år 1801 inträffade en singelolycka utanför 

arboga. dåvarande drottning fredrikas far, arvprinsen karl ludvig av Baden skadades 

allvarligt vid tillfället. arvprinsen hade, tillsammans med gemål och barn, varit på besök 

i stockholm och gästat kungafamiljen. olyckan skedde när de var på väg hem via 

göteborg och köpenhamn. 

12 

sPegeln 

< Porträtt av arvprinsen 

karl ludvig av Baden 

(14/2 1755–16/12 1801). 

oljemålning av 

karl fredrik von Breda 1801, 

nationalmuseum.

Utdrag av konceptkarta till häradskarta från 1900-talets början. Pilen markerar olycksplatsen. 

Väg e20 mellan stockholm och göteborg inritad. 

sJälVa olyckshändelsen inträffade då den vagn, i vilken 

arvfursten jämte tre kavaljerer åkte, stjälpte på ett trångt 

ställe av vägen mellan Magnäs och Reutersberg 6 km öster 

om Arboga. 

Vägen Vid olycksPlatsen sluttade och på platsen hade 

bildats isgata, det var därför mycket halt. Vagnen, som 

var synnerligen smal och tungt lastad, slirade och stjälpte. 

Arvprinsen blev visserligen rädd, men i första ögonblicket 

sPegeln 

tycktes han inte haft något men av fallet. Omedelbart 

tillfrågad hur det stod till, svarade han skrattande, att han 

mådde bra men hade det mycket obekvämt, eftersom han 

till följd av vagnens lutning omöjligt kunde resa sig och 

därtill måste bemöda sig att ej krossa överste Borgenstierna, 

som låg under honom. En ordonnansofficer och en page 

kom till undsättning och drog samtliga ur vagnen och 

hjälpte dem på fötter. Borgenstierna hade fått en stöt 

i bröstet. De andra var oskadda. 

>>> 

13

äVen om arVPrinsen förklarade, att han ej kände smärtor, 

märktes det, att han hade svårt att gå och tala, varför man 

fruktade att han hade blivit skadad. Det beslöts att fortast 

möjligt söka uppnå Arboga. Arvprinsessan och de övriga, 

som åkt före dit, hade redan hunnit för långt för att kunna 

återkallas. Det tog tid att resa upp arvprinsens vagn. 

Lyckligtvis kom en bonde åkande. Han stannades, och 

med hö och vagnsdynor ordnades nu i hans vagn en bädd, 

där prinsen, väl insvept i pälsar, liggande fördes till Arboga. 

Under vägen klagade prinsen att han frös, och det syntes nu, 

att hans mun dragits på sned, men man visste ej, om detta 

härrörde av kylan, eller om han fått slag. 

först Vid ankomsten till Arboga stod hjälp att få. Inga 

utvärtes åkommor syntes. Arvprinsens egen livmedikus 

jämte andra tillkallade läkare fann emellertid osvikliga 

symptom på slag, såsom sanslöshet, uppkastningar och 

slummer. Detta tillstånd fortsatte och förvärrades till 

följande morgon den 16 december då arvprinsen efter 

några konvulsiviska ryckningar avled. 

kUrir sändes dels till Tyskland, dels till Gripsholms slott 

där konungen och drottningen befann sig. Kuriren infann 

sig redan kl. 7 på morgonen vid Gripsholm. Denna nyhet kom 

som ett åskslag för konungen och drottningen. De begav sig 

vid 12tiden till Arboga, dit de anlände den 16 december kl. 8 

om aftonen då således dödsfallet redan var ett faktum. 

Lördagen den 19 december kl. 9.30 började liktåget mot 

Stockholm. Likvagnen var förspänd med sex hästar. Första 

anhalt var Torshälla dit man kom sent om aftonen. Likvagnen 

drogs in i kyrkan över natten. Tidigt söndag morgon fortsatte 

processionen via Strängnäs och Södertälje till Stockholm. 

På morgonen den 23 december kl. ½ 3 anlände likkortegen 

till överståthållarhuset i Stockholm (Tessinska palatset). 

Den 24 december balsamerades liket, som sedan ställdes 

på lit de parade. 

BegraVningen ägde rUm i Riddarholmskyrkan den 17 

februari, där stoftet bisattes för att senare överföras till 

Tyskland. Den furstliga familjen bodde alltsedan arvprinsens 

död på Haga slott och återvände till Tyskland först den 14 maj 

1802 då de fick sällskap med konungen och drottningen till 

Helsingborg där det togs farväl. 



dokumenterad. där står att han avled i en ålder av 46 år 

10 månader och 28 dagar. Under rubriken sjukdom är 

antecknat att han dog av slag och att han var mycket fet 

och hade en invärtes kroppsbyggnad mycket benägen 

för slag. Utdrag i faksimil av arboga stadsförsamlings 

dödbok 1801. landsarkivet i Uppsala. 

< 

det finns mer: källor 

Birgitta von haslingen, Tessinska palatset under 300 år. 

sPegeln 

området vid olycksplatsen. i bakgrunden framträder väg e20. 

Bilden tagen 9 november 2005. 

Hedvig Elisabeth Charlottas dagbok, del Vii 1800–1806. 

översatt och redigerad av cecilia af klercker. stockholm 1936. 

märta helena reenstierna, Årstafruns dagbok. 

Tacksägelse för Hans Försteliga Höghets Arf-prinsens 

af Baden Carl Ludvig saliga frånfälle, stockholm 1801. 

Arboga stadsförsamlings dödbok 1801. 

landsarkivet i Uppsala, arboga stf f:3. 

fortkörning 1734 

”stämning på drängen erik ersson i tjänst hos handelsman 

holmberg för det att han skulle kiördt öfver en ko, med häst 

och kärra. hen hade kommit körande med en stor häst för 

en hökärra i fullt galopp – och hade mött några chreatur, 

af hvilka den som främst gådt hvarit utur vägen, men den 

siste som varit Urlandes ko, ej kommit undan, utan har hästen 

kommit öfver henne, med framfötterna hvaraf kon fallit 

omkull och hästen på henne, men erik ersson hade sprungit 

utur kärran. han ärkiände i alla delar som de instämda 

vittnena påstådt, han tillstod sig kört mycket för fort och 

varit vållande till skadan.” 

KÄLLA: sala kämnärsrätts dombok 1731–32. 

15 

foto: carl-henrik ankarberg

foto: hans alenius 

< 

16 

hallsta by med gästgiveriet från 1817.

Före Esso Motorhotell 

En historia om gästgiverier 


gästfrihet anses vara ett karaktärsdrag för oss nordbor. det kan bero på stora avstånd 

och en förhållandevis gles befolkning. gästfriheten var viktig för samfärdseln men under 

medeltiden blev det problem med allt mer våldgästning. särskilt för bönderna längs 

mer betydelsefulla vägar blev härbärgerandet en belastning som ökades genom tvånget 

att ställa sina egna hästar till förfogande för fri skjuts för herremän av olika slag. 

>>> 

17

sPegeln 

< 

i alsnö stadga, utfärdad under senare hälften av 

1200talet, reglerades böndernas skyldighet att ta emot 

vägfarande och under Erik XIV:s tid underlättades bördan 

för bönderna ytterligare genom en förordning om att det 

skulle finnas tavernor vid de allmänna vägarna. Därmed 

var det första steget taget för gästgiveriernas tillkomst. 

Under stormaktstiden ökade trafiken med hjulförsedda 

åkdon markant. Adeln byggde stora gods. Flera stora 

ämbets verk och statliga organ inrättades såsom posten 

och lant mäteriet. Detta bidrog till ett ökat resande och 

uppbyggandet av vägväsende, skjutsning och gästgiveri. 

1649, under drottning Kristinas tid, kom den viktiga 

förordningen om ”Krogare och Gästgifware Ordningh”. 

Då ålades en gästgivare att organisera skjutsningen, 

antingen med egna hästar eller genom att bönder som 

bodde i närheten av gästgivarens gård fick komma med 

sina hästar. Gästgiveri verksamheten kunde åligga en 

enstaka gård eller ett helt byalag. 

några år tidigare infördes beslut om en ”skjutsfärdspenning” 

som skulle göra det möjligt att förse ämbetsmännen 

med traktamenten och resepenningar. Administrationen av 

detta sköttes av Kammarkollegiet som regelbundet begärde 

in uppgifter om avståndet mellan gästgivaregårdar just för 

att kunna kontrollera reseräkningarna. 

18 

hästbäcks före detta gästgivaregård sommaren 2008. 

skJUtsningsPlikten var förvisso betungande men för den 

resande en stor tillgång. Man körde efter ett bestämt schema 

och på bestämda sträckor. Resenärerna betalade för sig såväl 

till gästgivaren som till skjutsbonden. Vid varje gästgiveri 

fanns en tavla uppsatt som angav avståndet till närmast 

belägna gästgiverier samt uppgift om kostnaden, den så 

kallade skjutslegan. Sådana tavlor finns bevarade. En bestämd 

taxa reglerade kostnaderna för mat och dryck, ljus och ved 

och liknande. Ersättning för logi fick gästgivaren rätt att ta 

ut först efter 1734 då samtidigt gästgivarna i städerna 

befriades från skjutsningsplikten. Avståndet mellan gästgivargårdarna 

var mellan en och två mil. Med hänsyn till hästarna 

fick man inte köra eller rida mer än en mil på en och en 

halv timme. 

år 1755 UPPrättade lantmätare Pehr Billschier en för väghistorien 

i länet mycket värdefull karta med en ”Förteckning 

på Gästgifvaregårdarne med Mihltalen dem emellan och 

hvart ut de skjutsa”. Gästgivaregårdar fanns på ett femtiotal 

platser i det dåvarande länet. Kort tid efter Billschiers 

kartering kom ett påbud om att gästgivaren skulle föra dagbok 

vari skulle inskrivas alla resandes namn, deras färdväg samt 

antalet hästar de resande brukade. I böckerna fanns även 

plats för ”resandes annotation”, en kolumn för eventuella 

lovord eller klagomål. En ofta nöjsam läsning: 

”Det vore nytigt för en allmänhet att få veta af hvad 

grund en gästgiivare har rätighet att av en resande taga 

foto: ann österberg

gästgiVeriets Byggnader 

hur en gästgivargård kunde se ut vid 1800-talets början 

lämnar oss följande beskrivning av nykvarns gästgivaregård 

och krog uppgift om: 

I. en Byggning med förstuga, en sal och 4 kammare under 

näfver och torftak; 

II. en byggning för gästgifwarens behof bestående af 

förstuga, kök och tvänne kammare å ena och 2:ne små rum 

med Brygghus och Brygghuskammare å andra sidan, tillika 

med en af 2:ne kammare öfverbygd portgång, alltsammans 

under Brädtak; 

III. en gammal Byggning, som består af en förstuga 

och 2:ne stugor, af hvilka den ena nyttjas till hållstuga; 

IV. stall och vagnshus. 

47 sk spec, för ett natthärbärge för mig och betjänt då man 

inte kunde få varmt och ej förtärde mer än en skål varm 

mjölk och 4 koppar tevatten”. I följande kolumn står att 

läsa gäst givarens redovisning utan närmare kommentar: 

”1 rum med två sängar 12 sk, 1 d:o för betiänten 8, 5 brasor 10, 

3 ljus 3, thevatten 5, skorpor därtill 2, mjölk med skorpor 7. 

Taxa summa 47”. (Västerås gästgivaregård 17 oktober 1794). 

I september följande år klagar kapten Lemke på samma 

gästgiveri: ”Väntat 4 ½ timme på hästar och oaktat att jag 

vid min ankomst sade gästgivaren att jag var för hans 

Kongl. Höghet kommenderad. Ingen hållhäst fanns och 

gästgivaren påstod sig ej vara skyldig skaffa några hästar 

sedan hållet var ute. Således nödsakad angälla att en dylik 

försummelse måste enligt lagen beivras”. Kapten Lemke var 

på väg från Stockholm till Örebro. Dagböckerna bevaras 

idag på landsarkivet i Uppsala. 

år 1878 UPPhörde den under sekler för bönderna tyngande 

bördan att ge bidrag till personbefordran på våra vägar. 

Byggnader, som en gång tillhört ett gästgiveri, finns kvar 

på flera platser i länet. Till exempel den 1865 uppförda 

mangårdsbyggningen på Ekeby i Skultuna, en bodlänga 

från Hemmingsbo gästgivargård i Fläckebo socken står på 

Vallby friluftsmuseum, Hallsta by i Romfartuna socken, 

Hästbäck i Karbenning socken, Nykvarn i Björksta socken, 

Skrivargården i Västervåla socken, Vendle i Dingtuna, 

Kolbäcks gästgivargård. Där finns fler. 

liVsfarligt VägVal 

sPegeln 

Ur en gammal vägbeskrivning ”gussjö broar 

i fläckebo socken anlagda över en sank myra 

mellan tvenne sjöar, gussjön och fläcksjön 

kallade; här över har man förr ej utan livsfara 

kunnat färdas, men 1774 och 1775 äro dess 

broar av kavelvirke med stenmur och gräsfyllning 

fullständigt i stånd satta”. 

i bygden lever ännu såsom ett minne av de 

för färdemännen farliga myrarna i fläckebo 

det i Jutarnas mun lagda ordstävet: 

”För Gussjö myrar och Hemmingsbo putt 

Bevare oss Milde Herre Gud.” 

KÄLLA: l.l. lorichs, Vägar och gästgivaregårdar 

i Västmanlands län, Västerås 1932 

skJUtsförening 

det var bönder i kolbäck, svedvi, Berg, säby, 

rytterne och munktorp som var ansvariga för 

skjutshållet i kolbäck. där skulle finnas 12–15 hästar 

redo per dygn. år 1845 bildade bönderna i trakten 

kolbäcks skjutsbolag och gästgiverigård vilket 

kom att äga stora markområden. hela kolbäcks 

samhälle har vuxit upp på mark som en gång 

tillhört bolaget. gården och gästgiveriet arrenderades 

ut och arrendator fick även ta ansvar 

för skjutshållet. 

år 1875 öppnas järnvägen genom samhället 

och resandet till häst avtog. skjutsföreningen 

började sälja ut sitt stora markinnehav både 

till privatpersoner och till järnvägen. 

kolbäcks skjutsförening, som var landets sista, 

upplöstes så sent som 1951. 

Källa: kolbäcks hembygdsförening. 

www.kolbacksbygden.se/skildringar 

19

sPegeln 

20

Äggöl och loppor 

en reseBerättelse från edsBerga gästgiVeri i Bred 

aPril 1804 

sPegeln 

”Först kl. 7 om aftonen anlände jag till Edsberga och i anseende till 

snögloppet, samt den långsamma farten, gruvade jag mig för den 

2 ¼ mil långa väg, som jag ännu hade till Västerås. Jag stannade därför, 

och tog kvarter, utan att först fråga, eller se mig omkring, hurudant 

härbärge jag där kunde få. Det åldriga värdfolket, som emottog mig, 

var mycket fromma och vänliga. De bjöd nu till att efter förmåga 

uppfylla mina önskningar. Jag fick varmt äggöl, söt mjölk och smör, 

varjämte jag spisade av mitt eget förråd… 

Jag stannade i stugan hos det goda folket, och pratade med dem så gott 

jag kunde, till dess man med några brasor sökt uppvärma den lilla 

kammare man ovan ärnade mig. Gubben förde mig sedan upp, tände 

sin pipa, och satte sig bredvid mig framför glödhögen i spisen. Min lilla 

kammare var familjens garderob och tyghus… 

Gubben berättade mig i all fromhet några historier om sin far som 

varit soldat, och burit sabeln. Således leddes vårt samtal på konung 

Carl den XII, vilken ännu är svenska folkets avgud… 

I trots av de brasor, som i hela 3 timmar lågat i spisen förspordes ändå 

ingen värme i kammaren… 

Väggarna började bli rätt fuktiga, blåst och snö slog emot de otäta 

fönsterna, tupparna gol, hundar och kattor tjöt och jamade runt 

omkring mig på vinden, och den lilla värmen satte säkert också liv 

i några av kölden stelnade loppor, ty av dem led jag även ansenligt. 

Härtill kommer en kort säng, och ett ännu kortare täcke i stället för 

överbolster, varöver jag utbrett min kappa, till mera skydd för min 

hopdragna kropp. Man kan nu föreställa sig huru jag frös om morgonen, 

dock lämnade jag raskt min bädd, och satt omkring kl. 7 redan åter 

i mitt åkdon.” 

KÄLLA: ernst morittz arndt’s resa genom sverige år 1804. första delen. 

översatt av J.m. stjernstolpe. Bearbetad av Bo swensson. kristianstad 1994. 

arndt (1769–1860) var författare, historiker och politiker som vid flera tillfällen 

besökte sverige. 

< karta över vägarna i Västmanland 

med förteckning över gästgivaregårdarna. 

Pehr Billschier 1755. 

21

sPegeln 

Ett satans väglag 

för prosten 

av magdalena hellquist. foto: anders forngren 

Prosten berättar i dagböckerna bland mycket annat om de resor han företar. 

att ge sig ut på landsbygden vintertid innebar inte bara att övervinna kölden. 

Väglaget och vägarnas standard kunde ställa till med stora problem. 

Prostgården i irsta låg inte, som nu, behändigt mitt för 

kyrkan utan ett gott stycke upp i backarna mot Grävlinge. 

På juldagen 1825 var väder och väglag så bedrövliga, att 

då Muncktell åkte till kyrkan lite före kl. 7, var vägen redan 

som en lerlave. Några dagar senare kom det lite snö, men 

hjulspåren gjorde vägen så elak att man bara kunde gå den. 

Ungdomarna tjatade dock till sig häst och släde till ett kalas, 

men pappa prosten misstänkte med skäl att hemfärden skulle 

bli etter värre och i kärra. – Det årets julkalas fick ställas in, 

för det inbjudna herrskapet vägrade att ge sig ut i mörker 

och smuts. Snart frös det på och blev slinkföre (’halka’), 

men då var det för sent för kalaset. 

det Var Verkligen farligt att färdas på vägarna, inte minst 

om vintern. Prosten Muncktell satt år 1826 i Irsta och drog 

sig till minnes en kall, snöig vinterdag i Kärrbo 1809. Det 

var djup köld, ett gruvligt yrväder blåste upp med nordan, 

så ”intet liv syntes ute på vägarna”. Efter tre dagar var alla 

vägar överfulla av snö och stora drivor hopkastade. Prosten 

sätter skrivbordet framför brasan om dagen och drar fram 

sängen mot värmen om natten. Då kommer en gubbe med 

släde och skovel och begär sockenbud för sin son. 

22 

”Aldrig har någon kallelse varit mig så svår, som denna.” 

Prosten rustar sig med alla ytterkläder och pälsar som han 

kan finna, han tar egen släde och häst, och gubben har häst 

och släde och skovel, som han arbetat sig fram med genom 

drivorna. Spåren syntes ännu här och var. 

den döende låg i en stuga på Sköttbobacken, Muncktell 

tog fram nattvardskärlen, han pälsade på sig allt han kunde 

och uträttade sitt ärende. Efteråt erbjöd sig gubben klokt 

att följa hemåt med släde och skovel. Sedan man passerat 

Frösåker blev emellertid vägen lite bättre och gubben 

avskedades med tack. Ända till slutet av Frösåkersgärdet 

var det hyggligt trots djup snö och drivor, men bakom en 

liten backe hade snön hopat sig i en smal vägstump, där hästen 

gick ner sig och till slut bara hade huvudet över snön och inte 

kom loss. Muncktell kunde inte komma hästen till hjälp för 

snödjupet; han lade sig i släden för att ”i stillhet avvakta sitt 

öde”. Ingen vägfarande kunde förväntas, hans hustru visste 

inte om att han var ensam och kunde således inte väntas sända 

någon till mötes. Men slutligen ryckte hästen till, slog och 

stampade i snön och kom fram ett litet stycke. Gång på gång 

arbetade han sig fram på samma sätt och lyckades komma 

loss och rädda både sin husbonde och sig själv.

att ta sig fram På leriga grUsVägar med Vagnar På höga smala hJUl Var inte alltid lätt. 

laVering aV gUstaV silfVerstråhle (1748–1816) konstakademin. 

Johan fredric mUncktell 

Prosten Johan fredric muncktell (1764–1848) berättar i sina 

dagböcker på ett mycket personligt sätt om hur det var att 

leva och verka i Västmanland under hans tid. överallt skulle 

prästen vara med, i sorg och i glädje, i ur och i skur året runt. 

han verkade i trakterna kring Västerås först som capellan 

(komminister) i kärrbo (1794–1816), som kyrkoherde i sevalla 

(1816–1821) och slutligen, till sin död, som prost i irsta (1821– 

1848). förutom alla kyrkliga handlingar som skulle uträttas 

av en präst krävdes besök hos kolleger och ståndspersoner, 

han hade också skyldighet att efter kallelse fara i sockenbud 

till sjuka och döende, vilket innebär att ge dem nattvarden. 

källor 

Prosten Muncktells dagbok, del 3, irsta (1821–1829), 

utg. av magdalena hellquist på uppdrag av irsta hembygdsförening, 

Västerås 1995. [del 1, kärrbo (1814–1816), Västerås 

1979; del 2, sevalla (1816–1821), Västerås 1982.] 

Vägar och gästgivaregårdar i Västmanlands län, 

l.l. lorichs, Västerås 1932. 

< 

målning i irsta kyrka. okänd konstnär. 

sPegeln 

23

sPegeln 

Järnvägen 

före järnvägen 

av Brage lundström 

På 1500-talet började stångjärn tillverkas i Bergslagen. Under omkring 250 år, 

fram till dess strömsholms kanal och vågen i Borgåsund byggdes på 1780-talet, 

körde karavaner av forbönder stångjärn till vågen i Västerås. som mest anlände 

70-talet hästekipage dagligen till vågen med sin last. På återvägen kördes tunnor 

fyllda med råg, korn, vete, humle, salt och andra livsmedel som behövdes. 

24

fororna till Västerås startade dock tidigare än så. 

Redan på 850talet lär det ha brutits koppar i Falun, eller 

som orten benämndes tidigare, Tiskasjöberg. Kopparen 

kördes med hästforor till Västerås, för att under seglationssäsongen 

transporteras vidare till Stockholm. Detta innebär 

att Kopparbergsvägen, vägen mellan Falun och Västerås, 

som transportled kan vara långt över 1 000 år. 

Ett av de äldre dokument där vägen nämns, om än indirekt, 

är ett brev som slottsfogden Olof Jonsson skickade från 

Västerås slott 1507. Han skrev till riksföreståndaren 

Svante Nilsson att han väntade på ett parti koppar från 

Kopparberget, vilket skulle skickas till Stockholm så snart 

det anlänt. 

år 1849 BeskreV Wilhelm tham Kopparbergsvägen som 

en av de viktigaste i Sverige. ”Man beräknade redan för 

flera år sedan, att å denna väg skedde en årlig transport av 

minst 40 000 skeppund bruks och bergslagseffekter söder 

ut och omkring 70 000 tunnor norrut, utom andra varor, 

samt 2– à 3 000 resande. Forlönen ansågs stiga till 

120 000 riksdaler årligen, varav åtminstone hälften torde 

falla på länets innevånares lott.” Tham skrev även att under 

regn perioder och tjällossning tog de resande hellre den 

längre vägen från Hallsta och Kumla kyrka som gick via 

Sala upp till Nykrogen. 

i stadsarkiVet i Västerås och Landsarkivet i Uppsala finns 

ett stort antal handlingar och böcker som visar mängden 

av framför allt stångjärn, men även koppar, mässing, 

manufaktur, tackjärn och annat som vägdes in vid vågen 

i Västerås. Det finns även noterat vilka intäkter som 

Västerås stad erhöll i form av ”Bro och Vågavgifter”. 

en aV de äldsta VågBöckerna täcker tiden 1 maj 1654 

till 30 april 1655. Under detta år vägdes det in 23 844 

skeppund 2 lispund stångjärn vilket är 3 405 ton. Största 

leverantör var Christier Månsson med 17 641 stycken 

stänger som vägde 348 ton. Rådmannen i Västerås, 

Jacob Hindersson, vägde in 281 ton och Abraham Momma 

(Renstierna) 148 ton. Christier Månsson hade sedan år 

1637 arrenderat Kungshammaren i Ramnäs av Gustaf 

Vasas änka, Katarina Stenbock. Senare blev han ägare 

till större delen av hamrarna i Ramnäs. 

< Västerås i hörnet av köpmangatan och 

stora gatan. stångjärnsforan till höger 

i bild visar hur järnet transporterades 

från hyttor och hamrar till hamnarna vid 

mälaren. okänd konstnär, arkivet Vlm. 

sPegeln 

Västerås stadskarta från 1688, framställd av Jonas carlsten. 

här syns platsen för järnvågen vid svartån, inte långt ifrån 

Västerås slott. Västerås lantmäteriförvaltning. 

< inVägning aV stångJärn Vid Västerås Våg år 1746 

i VågBoken från 1745 och 1746 är det antecknat vilka 

socknar och bruk stångjärnet kom från. Socknar som 

nämns är Stora Tuna, Mora, Orsa, Hedemora, Husby, 

By, Folkierna, Grängierde, Norberke, Söderbärke, Norberg, 

Westanfors, Fernbo, Wåhla, Haraker, Gunnillbo, Hed, 

Ramnäs, Kohlbäck och Sura. År 1746 invägdes 32 239 

skeppund stångjärn, förutom koppar mässing och tackjärn. 

Det blir 4 604 ton eller 230 200 stänger på 20 kg/st. 

Under feBrUari månad 1746 vägdes 1 328 ton in vilket 

ger 47,4 ton per dag. Om en häst kunde dra 1,5 ton blev 

det 32 hästekipage i medeltal per dag. I vågboken från 1765 

antecknades invägningen dag för dag under hela året. Den 

börjar med den 2 januari och slutar med den 31 december. 

Av anteckningarna kan utläsas att det vägdes in metallprodukter 

vid Västerås våg varje dag det året, förutom 

i princip varannan söndag. 

ton 

1 400 

1 200 

1 000 

800 

600 

400 

200 

0 

Jan feB mar aPr maJ JUn JUl aUg seP okt noV dec 

25

sPegeln 

Tjugo i samma säng 

Historien om en unik stuga 

av ann österberg 

i bergsmansbyn fliken i norbergs socken 

finns en byggnad med anor från den tid 

då tunga transporter helst gjordes vintertid 

och med släde. 

stUgan ligger längs en av de gamla vintervägarna 

i Norbergs bergslag. Det var en byggnad där de bönder som 

forade, det vill säga transporterade varor med häst och vagn 

eller släde, kunde komma in och sova i värmen en stund. 

stUgan kallas färdestUga och användes framför allt av 

de bönder som transporterade malm från Gäsjö, över sjön 

Gäsen via Fliken och vidare söderut. Den användes också 

av de som körde malm från Norbergsgruvorna till hyttor 

i södra Dalarna. Bönderna var inte alltid från trakten utan 

kunde höra hemma i till exempel Västerfärnebo, Karbenning, 

Folkärna, By, Mora och Orsa. Där fanns sovplats i stugan 

för 40 man. 20 personer kunde ligga på den långa väggfasta 

britsen och lika många kunde ligga på golvet. Till stugan 

hörde också ett stall med plats för 32 hästar. 

Det är ingen som med säkerhet vet hur gammal stugan är. 

Det antas att det var Fagersta bruk som återanvände en äldre 

timmerstomme när de uppförde en byggnad som övernattningsrum 

för forbönderna omkring år 1856. 

26 

efter det att hyttan i Fliken lades ner år 1888 kom 

stugan att användas av forbönderna som färdades mellan 

Norberg och Norn. Larsbo bruk, som ägde hyttan i Norn, 

hade andelar i gruvorna i Norberg. De tog malm från 

Norbergsgruvorna för bearbetning på Norns bruk. Forningen 

av malm däremellan pågick fram till år 1916. 

VinterVägen för malmen från Norberg till Norn gick från 

Kärrgruvan ned mot Fliken, över sjön Gäsen förbi Gravberget 

vid Gäsjö Herrgård. Vidare gick den genom bebyggelsen 

och upp längs med ån förbi platsen där Gäsjö hytta och 

hammarsmedja låg. Färden fortsatte via isarna på Dammsjön 

och Stensjön över dalagränsen på mossar och sjöar 

förbi gården Sotbo och fram till bruket i Norn. 

när forornas tid var till ända kom stugan att lämnas 

öde i många år. År 1932 tog Norbergs hembygdsförenings 

ordförande, August Friberg, kontakt med intendent Drakenberg 

på Västmanlands Fornminnesförening och bad om ett 

utlåtande om stugan, som hotades av rivning. 

Drakenberg skrev; ”Den vid Fliken i Norberg belägna 

färdstugan, som förr utgjort härbärge för forbönder och 

körkarlar, är en i sitt slag värdefull byggnad… detta särskilt 

som denna färdstuga mig veterligt är den i sin art enda 

bevarade inom Västmanlands län.” I och med detta startade 

en process som ledde till att den gamla färdestugan räddades. 

Fagersta Bruk donerade stugan till hembygdsföreningen och 

föreningen började renovera på en gång. Redan i augusti 1933 

kunde den nyrustade stugan invigas, nu som vandrarhem. 

i norBergs hemBygdsförenings arkiV finns de gamla gäst 

böckerna bevarade sedan vandrarhemstiden, 1933–1947. 

Där övernattade bland många andra en student från Kanada 

som läste i Oxford och på sin liftarfärd genom Europa hamnade 

just i Fliken. Bland kända namnteckningar märks den blivande 

österrikiske förbundskanslern Bruno Kreisky. Färde stugan 

ägs fortfarande av Norbergs hembygdsförening men används 

inte längre eftersom den är i behov av renovering.

den långa väggfasta britsen rekonstruerades på 1930-talet och användes som sovplats då stugan var vandrarhem. 

På fotot nedan från 1932 syns spåren efter den ursprungliga britsen på väggen. 

sPegeln 

27

sPegeln 

Vägens stenar: 


Vägens stenar: Milstolpar 

den första förordningen om milstolpar fastställdes år 

1649 med ordalydelsen:…”När Wägarna således äre rödde 

och lagade /skola the och mätas med snören/ så att alle 

mijler blifwa lika långa: Och skal sextusend fampnar göra 

en Mijl/ opsättias wisse Stenar och Kännemärken/ den 

resande Man till rättelse.” 

Bakgrunden till beslutet om milstolpar var att det rådde 

viss förvirring om hur avstånd skulle beräknas bland annat 

vid utbetalning av ”skjutsfärdspenning” då sådana saknades. 

Uppmätningen skulle alltså ligga till grund för hur mycket 

de resande skulle betala för skjuts mellan olika platser och 

att ”reseräkningar” skulle betalas på ett rättvist sätt. 

mätningarna BörJade från bestämda platser exempelvis 

Stockholms slottsportar eller Stora Torget i Västerås. 

Stolpar sattes upp efter systemet 1/4, 1/2 och 1 mil. Mellan 

varje stolpe var det alltså en fjärdedels mil. Det finns även 

milstolpar i länet med angivelse av 1/3 mil och 3/4 mil. 

det Var landshöVdingarna som ansvarade för att mil 

stolpar tillverkades och blev uppsatta. Det var sedan länsman 

28 

som verkställde. Mätningen utfördes av en lant mätare. Till en 

början gjordes milstolparna av trä. De var bilade i fyrkant, 

rödmålade och med en vitmålad svarvad knopp eller ”knapp” 

överst. Åtminstone så i Västmanland. På den sida som vette 

mot vägen målades en vit yta på vilken aktuell milangivelse 

målades med svart, ”stenswärta”. Ibland var knopparna 

blåmålade och en del stolpar försågs med metallplåtar och det 

fanns även dubbla stolpar på helmilplatser. Så småningom 

kom milstolparna att tillverkas av huggen sten eller gjutjärn 

något som pågick till in på 1890talet. Utöver det angivna 

miltalet försågs stolparna ofta med kungens namn krönt av en 

krona och med dåvarande landshövdings namn eller initialer 

samt tillverkningsåret. Arbetena kunde utföras efter entreprenadsauktion 

av lokalt kunniga stenhuggare och i hyttor såsom 

Abeckshyttan i Grangärde och Molnebo bruk i Västerlövsta. 

Milstolparna skyddas som fasta fornlämningar och minner 

om vägar och vägfarare förr. Dom fyller en funktion idag 

fast på ett nytt sätt: 

”Nu gör jag ingen nytta där jag står, en pensionerad grå 

soldat av sten. Dock fröjdar mig som i min ungdoms vår en 

lärkas sång och doften av syren”. (Hjalmar Gullberg)

foto: anders forngren 

ända in På 1920-talet var det de jordägande bönderna som 

skulle ansvara för vägunderhållet. Det stadgades redan i de 

medeltida landskapslagarna. För att få en rättvis fördelning 

av väghållningsskyldigheterna hade så kallade vägdelningslängder 

upprättats och från 1628 hade Lantmäteriet till 

uppgift att upprätta sådana. I regel var det kronofogden eller 

fjärdingsmannen som upprättade dessa delningslängder. 

Där förtecknades och indelades aktuella vägsträckor i olika 

delar, lotter, vilka skulle underhållas av markägarna. 

Därpå följde årligen vägsyn. 

för att Veta Var de olika lotterna var belägna satte man 

upp väghållningsstenar i bägge eller den ena änden av sina 

lotter, som kunde vara belägna på flera ställen. Dessa 

markeringar var nog i regel gjorda i trä men även i sten. 

Trästolpar, av förgängligt material, är borta men åtskilliga 

väghållningsstenar finns kvar och står där som vittnen om 

väghållningens betydelse. Tyvärr försvinner en del i samband 

sPegeln 

”En pensionerad grå soldat av sten” 

Vägens stenar: Väghållningsstenar 

med vägombyggnader eller liknande trots att de skyddas 

som fasta fornlämningar. På stenarna, som i regel är små 

och individuellt utformade, är det vanligt att väglottens 

nummer finns inhugget. Vanligt är även att den aktuella 

gårdens namn finns med liksom namnet på ansvarig för 

väglotten eller vederbörandes initialer. Vidare finns ofta 

en pil inhuggen som pekar åt det håll som berörd väglott låg. 

År 1895 trädde Sveriges första väglag i kraft. Enligt den 

blev de nyinrättade vägdistrikten ansvariga för väghållningen. 

Lagen säger att ”Vid ändpunkterna af hvarje till undehåll 

indeladt vägstycke skola väghållaren anbringa tydliga märken, 

angifvande den fastighet, som har vägstyckets underhåll sig 

ålagdt.” Naturaväghållningen levde kvar in på 1920talet 

och bruket att sätta upp väghållningsstenar hör nu till 

historien. Tidigare förkomna stenar återfinns då och då och 

samtidigt försvinner en del. Flera står ännu på ursprunglig 

plats ett antal har flyttats till hembygdsgårdar. 

29

sPegeln 

Vägens stenar: Ringarstenar 

i den mycket omfattande genomgång av svenska folkseder 

och svensk folktro i samband med död och begravning som 

Louise Hagberg redogör för i sin bok ”När döden gästar” 

1937 finns ett innehållsrikt kapitel om ”Den sista färden”. 

Sedvänjorna vid likfärden varierade liksom sammanringen 

vid likfärdens slut när begravningsföljet närmade sig kyrkan. 

Ringningen började när följet kom till förutbestämda platser, 

”likställen”, ofta speciella naturfomationer med namn såsom 

”Gråtarebacken”, ”Gastknuten ”, ”Liktallarna” och ”Likeken”. 

För ringningen erhöll ringaren uppe i tornet eller vid klockstapeln 

en förutbestämd ersättning. I de västmanländska 

grannsocknarna Tortuna och Björksta finns några i detta 

sammanhang unika stenar som tydligen inte var uppmärksammade 

när etnologen Louise Hagberg sammanställde 

sin bok. 

stenarna i tortUna och BJörksta kallas av bygdens folk 

för Ringarstenar. Dom sattes upp på de ställen vid kyrkvägarna 

varifrån klockorna efter givet tecken till ringaren 

började klämta. Vägsträckans och därmed även ringningens 

längd varierade beroende på den dödes sociala ställning eller 

de anhörigas förmåga att betala för denna framringning. 

Denna märkliga företeelse att genom klockringningens 

längd framhålla en människas värde och samhällsställning 

ledde så småningom till en osed som kom att bekämpas av 

kyrkans biskopar. Enligt Torsten Lundblad, som skrivit om 

dessa stenar i Västmanlands Fornminnesförenings årsskrift 

1970–1971, har det funnits fjorton ringarstenar i Björksta 

och nio i Tortuna. 

30 

På de fem BeVarade stenarna i Björksta finns inhuggna 

inskriptioner 3 R på en och på fyra 6 R. Uppenbarligen har 

det även funnits stenar med 1 R inhugget då man i bygden 

brukat tala om enriksdalerstenar, treriksdalerstenar och 

sexriksdalerstenar. I Tortuna står det 1 1/3 R.B. på den 

ena av de bevarade stenarna och 2 R.B. på den andra. 

Där har även funnits stenar med inskriptionen 2 2/3 R.B. 

Bokstaven R. står för riksdaler och R.B. för riksdaler banco. 

År 1830 fattades beslut i Tortuna om att kostnaderna 

för framringningen skulle vara följande: 1 1/3 R.B., 1 R.B. 

och ¾ R.B. Med hänvisning till tiden för respektive myntenhets 

införande anser Lundblad att ringarstenarna i 

Tortuna restes tidigast år 1848 och i Björksta år 1855. I och 

med kronans införande blev inskrifterna inaktuella och 

avgiften för klockringning fastslogs 1874 i Tortuna till 1:, 

1:50 och 2: kronor. Det innebar en betydligt lägre kostnad 

än vad den varit tidigare. Framringningens betydelse minskade. 

1923 omtalas endast två ringarställen i Tortuna och 1924 

fastslog kyrkorådet att endast ett ringarställe vid de tre 

tillfarterna skulle brukas och att ingen avgift skulle erläggas. 

Sista året som ringarlön upptogs i staten för Björksta 

församling var 1947 och den sista framringningen från 

närmaste ringarstället skedde 1951. Den klockringning som 

idag sker är att räkna som sammanringning till gudstjänst. 

De unika ringarstenarna föll i glömska och höll på att 

försvinna. Tack vare engagerat hembygdsarbete har ringarstenarna 

i Björksta och Tortuna uppmärksammats och flera 

har flyttats och återrests på respektive kyrkogård.

en ringarsten står kvar i åkerkanten längs vägen mot Björksta kyrka. 

offerkaster 

en offerkast är en samling av stenar eller ris och kvistar som kommit till efter hand. 

den har sakta byggts på av vägfarande när de passerat platsen för en särskild händelse, 

till exempel en plats för ett påstått brott eller en olycka. stenarna och kvistarna lades 

dit som ett offer för att hålla onda andar, missväxt och andra olyckor borta. 

Spannebo-Annas riskast ligger vid en gammal väg mellan Västervåla och karbenning 

socknar. enligt folktraditionen var det en kvinna på väg till sin avrättning för barnamord 

som satte sig att vila på stenen. efteråt började folk lägga sten och ris på platsen. 

stenen, som har en flat ovansida, har haft 

ett flera decimeter djupt lager av lös mylla 

och små stenar uppe på sig. myllan bildades 

av förbipasserandens kvistar. idag är myllan 

borta och marken omrörd efter en vägbreddning. 

i tings protokollen står att läsa att den 

8 oktober 1730 dömdes anna ersdotter och 

gifte karlen erich englicksson för att ha dödat 

två barn födda efter olovlig beblandelse. 

anna dömdes till döden för barnamord och 

erich till böter för hor. 

KÄLLA: en socken och en sjö. 

red. hugo ahlén, ängelsberg 1990. 

sPegeln 

På 1990-talet utfördes omfattande 

restaurerings- och målnings arbeten 

på länets milstolpar och fundament 

efter anvisning av väghistorikern 

stefan nordin. Underlag och 

anvisning för upprustning av milstolpar 

i Västmanlands län. länsstyrelsen- 

länsmuseet-Vägverket 1994. 

stefan nordin har även utförligt 

behandlat detta ämne i uppsatsen 

”Milstolpar i Västmanlands län” . 

Västmanlands fornminnesförening 

och Västmanlands läns museum 

årsskrift 73, 1996. 

Uppgifter om var väghållningsstenar 

finns står att läsa i Fornminnesregistret 

och i Vägverkets väghistoriska litteraturdatabas 

finns ett antal poster som 

behandlar väghållningsstenar. 

31

sPegeln 

32

Lugna gatan 

– Historien om ett nödhjälpsarbete 

av rebecca svensson 

det sägs att ak-vägarna, eller nödhjälpsvägarna som de kallades på 1920-talet, 

inte ledde någonstans utan byggdes rakt ut i skogen, som piskrapp i ett landskap 

sett från ovan. onödiga arbeten för överflödig arbetskraft. men vid en närmare 

studie visar det sig att bilden är mer nyanserad och ibland även dramatisk 

– exempelvis när det gäller den väg som fick namnet lugna gatan. 

ak eller statens arBetslöshetskommission, tillsattes 

1914 vid första världskrigets utbrott. Då fanns en allmän 

oro för dåliga tider med stigande arbetslöshet och AK:s 

uppdrag blev att dels förebygga arbetslöshet och dels 

utforma en politik för att bekämpa hög arbetslöshet. 

I Sverige medförde första världskriget dåliga tider på 

många sätt. Brist på matvaror och bränsle förstärkte den 

nöd som bostadsbristen redan skapat i snabbväxande städer. 

Arbetslösheten kom smygande vid krigsslutet, som ännu ett 

gissel för den redan prövade befolkningen. På hösten 1918 

ökade arbetslösheten även i Västerås, och under 1919 fanns 

där ett par hundra arbetslösa. 

några år tidigare hade kommunen infört en ny typ av 

sopsortering för alla hushåll i staden. Förutom arbetslösheten 

var det en av anledningarna till att vägsträckan Lugna gatan 

byggdes. Men hur hänger det ihop? 

Jo, under det tidiga 1900talet hade renhållning och 

sophantering blivit ett problem i många städer. I Västerås 

ville man återvinna delar av hushållsavfallet till grismat och 

kommunen planerade därför att anlägga en stor svingård, 

< Vägarbete på köpingsvägen. 1930-tal. 

sPegeln 

kanske vid Stenby. 1914 köptes istället Malma gård i Badelunda. 

Gården hade många fördelar, den stora ladu gården 

kunde byggas om till svinhus och på gårdens mark fanns en 

del av Badelundaåsen där man kunde hämta grus och sand 

som efterfrågades stort till vägbyggen, murbrukstillverkning, 

fyllnadsmaterial med mera. 

Den befintliga långa och krångliga vägen till Malma gård 

var dock ett problem. För att komma dit fick man åka ut via 

Bergslagsvägen och svänga höger vid Kvastbruket i Hökåsen 

och därifrån till Malma. Det innebar långa omvägar för 

både grismat och sandkörare. En snarare och rakare väg 

till stadens nya lantegendom var därför angelägen för många. 

nödhJälPsarBetet med den nya vägen till Malma påbörjades 

i mars 1919. Arbetet bestod i att röja och hugga skog, plana 

ut mark, fylla vägsträckan med makadam och grus samt 

gräva diken. Lönen var tjugofem procent lägre än på öppna 

marknaden. Stadsfullmäktige hade därför beslutat att gifta 

nödhjälpsarbetare skulle få ett särskilt kommunalt familjetillägg. 

Staten betalade fyrtio procent av lönekostnaden och 

serverade dessutom de anställda ett billigt mål mat om dagen. 

>>> 

33

foto: anette Berglinn 

< 

redan i maJ 1919 utbröt en konflikt som gällde lönerna. 

Via uppsatta plakat på arbetsplatsen hade de anställda 

informerats om stora lönesänkningar. Reaktionen blev strejk 

och demonstrationsmarsch till rådhuset på Fiskartorget där 

chefen för bygget fanns. Arbetarna menade att de nya lönerna 

skulle leda till att de tvingades leva under existensminimum. 

För att få behålla samma lönenivå kunde de därför gå med 

på att ta bort den billiga maten och familjetillägget. Arbetsledningen 

framhöll att stora investeringar gjorts på arbetsplatsen 

för att underlätta transporter och förbättra andra 

arbetsvillkor vilket motiverade lönesänkningarna, bland 

annat fanns en decauvillebana. De strejkande arbetarna 

återgick till arbetet men, som det stod i Folkbladet den 21 maj 

”Arbetarna beslöt på mötet att återgå till arbetet samt 

försöka att vinna rättelse på annat sätt.” 

nU Blir man nyfiken. Vad menas med ”vinna rättelse på 

annat sätt”? Jo, förklaringen får vi av en som var med, 

Erik Brav, organiserad syndikalist i den nybildade Västerås 

Lokala Samorganisation, LS. Vid tiden för denna händelse 

var han arbetslös och placerad på nödhjälpsarbetet vid 

vägen till Malma. Där fanns flera syndikalister berättar 

34 

lugna gatan i Västerås 2008. 

< 

i norra länsdelen sattes det upp många minnesstenar 

som berättar om att vägarna byggts som statliga 

nödhjälps arbeten. stenen på bilden står i kärrgruvan 

vid vägen mot kylsbo. 

Erik Brav, och då de var grovarbetare blev de informella 

arbetsledare för de andra nödhjälpsarbetarna som var 

industriarbetare, och ovana vid de arbetsuppgifter som 

fanns på ett vägbygge. Det var syndikalisternas förslag att 

”att vinna rättelse på annat sätt”. Istället för strejk skulle 

man tillämpa maskning, då en populär syndikalistisk 

metod. Erik Brav berättar hur det gick till: –”De bestämde 

att bara arbeta de timmar som de fick den tidigare överenskomna 

lönen, och att vara kvar på arbetet men inte arbeta 

under resterande tid. I praktiken blev det så att de arbetade 

halva dagar, sedan spelade de kort eller låg kvar på arbetsplatsen 

och vilade”. Det berättas också att de arbetade så 

långsamt att de kom till arbetet, tog på arbetsvästen, tog 

av arbetsvästen och gick hem, så var arbetsdagen slut. 

Maskningsaktionen visade sig ändå vara effektiv. Arbetsgivaren 

gav upp och återinförde, för en tid, både familjetillägg, 

lönenivåer och billiga måltider vid arbetsplatsen. 

lUgna gatan fick sitt namn redan 1919, troligtvis på 

grund av det lugna arbetstempot men kanske också med 

en blinkning till Charlie Chaplins film Easy Street som 

hade västeråspremiär just i februari 1919.

Vägen över vattnet 

text och foto: krister ström 

Broar är konstruktioner som leder vägar över hinder. 

de har uppförts i olika material och teknik i olika tider. 

På följande uppslag får vi se några olika broar från 

vårt län. ovan ses stenbron över sagån i Bredsdal, 

uppförd omkring 1850. 

35

sPegeln 

< 

< 

36 

storbron med kapellgatan över arbogaån. 

det är staden arbogas äldsta broläge. 

Bro i den engelska parken vid Bernshammars 

herrgård uppförd omkring 1800. 

skarpskyttebron över svartån i Västerås. den nuvarande bron föregicks av en äldre som sam lidman lät bygga år 1867. 

Bron byggdes för att underlätta för skarpskyttarna från läroverket att ta sig över svartån upp till övningsplatsen vid djäkneberget. 

< 

Bro över arbogaån vid röfors, längs väg 570. det är en valvbro av betong uppförd 1919. 

Bro och ny väg väster om stampers vid sala invigd hösten 2008. 

ett jättelikt markingrepp. 

< 

gång och cykelbro över kolbäcksån 

vid Bultens kontor i hallstahammar. 

sPegeln 

37

sPegeln 

Minnenas allé 

av stig Berglind [artikeln har tidigare varit publicerad i tidskriften riksettan] 

memory lane. minnenas allé. i mitt fall måste det bli Pilgatan i Västerås. det var 

gatan som gällde, den som alla kom på, infartsleden från enköping och stockholm, 

den givna och spikraka trafikådern mot centrum och vägen västerut. 

Pilgatan. ic och caltex låg där, Yngve Swensons bilar, 

Christensens Vulkaniseringsverkstad, Tores Cykel & Sport, 

Posten och den lilla låga träbyggnaden som var Kringlans 

Bageri. 

Och så förstås de två kaféerna i mitt hjärta – Framtiden 

och Pilen, från morgon till kväll fulla av folk, kaffedoft 

och stolskrap, idag kvar bara som svartvita bilder i gamla 

fotoalbum. 

Pilgatan var också vägen till Folkets park. De stora 

1:amajtågen gick här, mäktiga parader med mässingsblänk 

som för oss glin var nästan lika spännande som när cirkusarna 

kom till stan, Scott, Altenburg och MijaresSchreiber. 

Också cirkusplatsen låg vid Pilgatan. 

På en karta från 1957 kan man se hur Stockholmsvägen 

nära nog spikrakt övergår i lika raka Pilgatan. Det var bra. 

För stadsplanerarna alldeles för bra. En ny motorväg byggdes, 

ett villaområde jämnades med marken, gator försvann för 

gott och för att idag nå Pilgatan måste man köra i en som 

jag ser det direkt livsfarlig båge över motorvägen. 

Men här är det i alla fall, slutet på min drygt elva mil 

långa resa på Riksväg 12 och 11 från Stockholm. 

IC låg på Pilgatan 12, Caltex i nummer 8 och Gulf 

i korsningen Pilgatan/Björnövägen. 

Jag samlade dekaler och nyckelringar, som medlem 

i IC också kassakvitton som jag lade i för ändamålet 

specialgjorda påsar och skickade in i hopp om att få 

pengar tillbaka. Det hände att jag fick det, 25 öre. 

idag finns ingen av de gamla bensinmackarna kvar, inte 

på Pilgatan och inte någon annanstans heller. Också allt det 

andra är borta, Kringlan, Vulken och Tores Cykel & Sport. 

38 

Också Folkets park är puts väck – parken som var så fin. 

I ”Karta över Västerås” från 1957 står: 

Folkets park. Till en av landets vackraste folkparker 

har den en gång snåriga skogsbacken i stadens östra del 

blivit förvandlad. Den anlades 1899 som en arbetarnas 

mötes och rekreationsplats och har med åren förändrats 

till sitt utseende till att mera likna en blommande och 

grönskande trädgård. 

det Var då det. Idag skär motorvägen rakt genom den 

gamla entrén och där stadens arbetare en gång hade sin 

mötes och rekreationsplats finns nu nybyggda bostads 

rätter för folk som har råd. 

Jag kör Pilgatan västerut. Kafé Framtiden låg på höger 

sida i nummer 17. På en bild jag har går 1:a majtåget förbi 

just där. Det är en varm vårdag. De ledande potentaterna 

marscherar med hatten i hand, en Volvo PV med Unummer 

bidar sin tid vid trottoarkanten, på den lilla balkongen 

ovanför kaféet står människor och tittar på, andra nyfikna 

hänger i fönstren. 

Längre bort – i bildens vänsterkant – kan man skymta 

huset där Kafé Pilen låg med adress Pilgatan 9. 

Idag är allt borta. 

Marschen man ser går mot ett Folkets park som inte 

längre finns, förbi ett kafé som inte heller finns, fram över en 

gata som har fråntagits allt av sin forna betydelse och glans. 

Jag åker vidare mot centrum, ner under järnvägsspåren 

mot Tillberga. Pilgatan blir Stora gatan, på andra sidan 

stan fortsätter Riksväg 11 mot Köping och Arboga, bakom 

mig ligger Pilgatan, en förlorad värld och kaféet som en 

gång var Framtiden.

Pilgatan i Västerås som den såg Ut 1949 med 1:a maJtåg, BUtiker, kaféer och ett myller aV människor. foto: Vlt:s arkiv 

idag återstår inget aV Vad som förr Var den sJälVklara fortsättningen På riksVäg 11 från enköPing. foto: anette Berglinn

exPerten 

< 

40 

Hur byggs en modern väg? 

Slänter 

Erosionsskydd 

Beläggning 

Materialskiljande lager 

Förstärkningslager 

34 

släntkrön 

Mätning av 

vägytans tillstånd 

Tjälskydd 

innerslänt 

överbyggnad 

Uppfrysande block 

släntkrön 

ytterslänt / 

underbyggnad 

skärningsslänt 

dikesbotten 

undergrund 

Bärlager 

Bergarbeten, borrning 

sprängning 

Överbyggnad 

materialval och dimensionering 

terassyta 

bankslänt/fyllningsslänt 

bankfot 

illustration ur ”allmän teknisk beskrivning för vägkonstruktion” Vägverket 2004. 

Bearbetad av kikki lundberg för tidningen Västerbotten nr 4, 2004. 

Terassmaterial 

Obundet bärlager 

Förstärkningslager 

Skyddslager 

Avvattning 

Dränering 

Vägmarkering 

Vägtrummor 

Bärighetsmätning 

Fallviktsdeflektometer 

Slitlager 

Bundet bärlager


De moderna vägarna 

alltsedan bilen introducerades som 

kommunikationsmedel, har vägnätet 

ständigt förbättrats för att motsvara de 

successivt ökade kraven på framkomlighet 

och bärighet. 

Fordonen har blivit större och tyngre och deras hastighet 

har ökat. Detta har tvingat fram en utveckling mot breda 

landsvägar med vida kurvradier och små nivåskillnader. 

De moderna vägarna ska motsvara de ökade kraven på 

säkerhet. Det innebär åtskilda körfält, sido och mitträcken 

samt eliminering av farliga hinder vid sidan om vägbanan. 

det finns mer 

mauno lassila; Hur byggs en modern väg? 

Västerbotten, nr 4, 2004 

< Västerledsmotet med avfart 

mot hacksta industriområde. 

exPerten 

den goda Vägens Politik. av Jan-olof montelius 

i de medeltida landskapslagarna stadgades om skyldighet 

för de jordägande bönderna att deltaga i byggande och 

underhåll av vägar och broar. 

Under början av 1800-talet fanns en rad olika centrala 

kommittéer som sysslade med vägfrågor. ”kongl. styrelsen 

för allmänna wäg- och wattenbyggnader” inrättades 1841. 

namnändring skedde 1882 till kungl. väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, 

1967 till statens vägverk och 1983 till Vägverket. 

fram till vägväsendets förstatligande 1944 skedde vägunderhållet 

genom naturaprestationer av landets bönder. efterhand 

växlades dessa naturaprestationer över till vägskatt, som 

kunde skilja sig åt mellan de olika vägdistrikten som administrerade 

vägunderhållet. genom automobilskatten, som kom 

1922, fick verket större möjligheter att ge bidrag till byggande 

och underhåll. kungl. väg- och vattenbyggnadsstyrelsen hade 

den centrala uppsikten över vägväsendet och var ett tillsyns- 

och ledningsorgan för hela väghållningen. 

Vid förstatligandet fick verket ett övergripande ansvar för 

hela väghållningsverksamheten. i varje län inrättades en 

vägförvaltning. år 1967 tillkom sju byggnadsdistrikt. 

år 1992 upphörde vägförvaltningarna och byggnadsdistrikten 

och produktionen skildes ut från myndigheten och bildade en 

särskild enhet inom Vägverket. trafiksäkerhetsverket upphörde 

1993 och trafiksäkerhetsfrågorna överfördes till Vägverket. 

41

illustration: Vägverket 

sPegeln 

< 

42 

Parti från nya e18 mellan Västjädra och Västerås. 

Gocksta 

Västjädra 

53 

Västjädra 

622 

Nytt körfält byggs 

norr om befintliga E18 

längs hela sträckan 

Oppvreta 

554 

Murbo 

Östjädra 

Eklunda 

Bro över väg 623 

förlängs med 15 m 

Torp 

Dingtuna 

Ellberga 

623 

Bron under E18 tas bort. 

Annan väg får väljas 

E18 

555 

553 

Ny bro under E18 

byggs intill befintlig bro 

624 

Råby 

Reningsdamm för dagvatten 

innan det släpps 

ut i Asköbäcken 

Ny trafikplats byggs, 

Västerledsmotet 

Froby 

532 

Västerleden 

Västerås 

Skälby 

0 250 500 1 000 Meter

E18 Västjädra–Västerås 

den 4 noVemBer inVigdes drygt 6 km ny motorväg väster 

om Västerås. Vägen är en del av E18 och den var tidigare en 

mötesfri motortrafikled, en så kallad 2+1 väg. Den var en 

av de smalare delarna av E18 samtidigt som det är en av de 

mest trafikerade. Omkring 20 700 fordon passerar vägen 

varje dygn. Nu är vägen en fyrfilig väg med motorvägsstandard. 

Hastigheten har höjts från 90 till 110 km/tim. 

Norr om gamla E18 har det tillkommit två nya körfält för 

trafik i västlig riktning. Den gamla vägen har byggts om till 

två körfält för trafik i östlig riktning. Strax väster om Bäckby 

ligger den stora trafikplatsen Västerledsmotet. Därifrån går 

Västerleden söderut mot Hacksta industriområde. Företagen 

får därmed en snabbare väg ut mot E18. Kostnaden för 

vägbygget har varit beräknad till 174 miljoner kronor. 


Förbifart Sala 

exPerten 

den 3 noVemBer inVigdes och öppnades trafiken på den 

nya 17,5 km långa sträckningen av väg 56/70 förbi Sala. 

Det har sedan lång tid funnits ett stort behov av att förbättra 

framkomligheten och trafiksäkerheten. Vägen har byggts 

som en modern mötesfri landsväg, det vill säga två körfält 

växlar med ett och ett linräcke skiljer körriktningarna. 

Väggbredden är totalt 14 meter. 

Den södra delen mellan Evelund och Sör Kivsta är 3,5 km 

lång och en cirkulationsplats har byggts vid den så kallade 

Salarakan. Den norra delen mellan Broddbo och Evelund är 

14 km lång. Vid Kolbäcksbro finns en planskild trafikplats 

där vägen korsar väg 256. En cirkulationsplats har byggts 

vid Evelund där vägen ansluter till riksväg 56 ”Västeråsvägen”. 

Övriga allmänna vägar är anslutna i plankorsningar vid 

Broddbo och Dahlgrenstorp. Totalkostnaden har uppskattats 

till 250 miljoner kronor. 

illustration: Vägverket 

43 

Gocksta 

Västjä 

53

foto: monika franzon 

sPanaren 

Magkänslor 

av sven olov karlsson 

Jag och min Bror steg på skolbussen tidigast av alla och 

steg av hemma allra sist om aftonen. Vår hemby låg vid 

gränsen Sala–Norberg och en byråkratisk slump hade satt 

oss i skolan längst hemifrån. Alltså lärde vi oss varje liten 

by där enstaka trötta skolbarn stod att hämta respektive 

sätta av under 1980talet: Örbäck, Skogbyn, Laboda. 

Högfors, Broarna, Snytsbo. 

de Backiga, krokiga, tjälsprängda grusvägarna fick en del 

ungar att spy som rävar. Men jag var i särklass värst. Skolbusschauffören 

bad min mor att inte ge mig något att äta 

på morgnarna för att minska mängderna kräk. Hon lydde 

order och drog in frukosten. Och skolluncherna var mycket 

mer slagsmål än mat. Den 

dagliga fastan höll mig tunn 

och gav mina skolbussresor 

en nästan sakral matthet, 

synnerligen på eftermiddagarna. 

Västmanlands vägar 

växte in i mitt medvetande 

som ett halvt poetiskt, halvt 

demoniskt drömlandskap. 

Antika industrirester. Rislass 

i väntan på flismaskinerna. 

Porlande slussar. Tunga ekar. 

44 

dessa Bilder Bestod även när jag fick stadigare matvanor 

och friare färdsätt, och följde med in i skrivandet. När jag 

idag färdas igenom dessa trakter passerar jag också mina 

litterära verk. I både min första och andra roman utspelas 

bärande scener på väg genom Västmanland: i Italienaren 

skjutsar en ung man sin cancersjuke far genom Västerfärnebos 

nederländskt flacka dalgångar och kämpar med förtvivlade 

kärleksord. När Amerikahusets utbrände mjölkbonde 

tvärbromsar utanför Fagersta för att slippa smälla med en älg, 

får han idén till ett mord. Kurvor, korsningar, traktorer 

och timmerbilar bildar berättelsernas fonder. Bakom ratten 

kommer idéerna till mig, särskilt under färder i hemlänet. 

enstaka formUleringar vet jag exakt var de kom till. 

En gång i juni år 2006, då jag lämnat Sala på väg mot 

Enköping, stegrades sommarskymningens skönhet till 

en grad som måste beskrivas. Jag svängde av vid Kumla 

kyrkby och stannade. Mellan träden skymtade Tärna 

folkhögskola, vars skrivarlinje jag gått tio år tidigare. 

Hur långt hade jag egentligen kommit sedan dess? 

i Bilen fanns inget PaPPer att anteckna på. Jag skrev istället 

ett smsmeddelande i mobiltelefonen och sparade det. 

Väl hemma skrev jag in textstycket i datorn: ”Västmanland 

var ett banjosolo denna midsommarkväll, som det makliga 

knäppandet av strängar i sällskap med anden av ett dragspel.” 

där satt inledningen till ett av Amerikahusets kapitel. 

Och jag visste att här kommer jag aldrig att behöva svälta.

Bakom ratten kommer idéerna, särskilt under färder i hemlänet. 

sPanaren 

foto: sven olov karlsson 

45

Ur litteratUren 

Anslagstavlan 

av Per helge 

Ur kråkskuggor, stockholm 1987 

Upprätt än en tid med sina 

grånande brädor och grova regelplankor, 

ett ögats vindfång, en vägg att köra 

blicken i. 

Vad allt den ropat ut och påstått, med 

vilka anspråk den hävdat det ena och det andra. 

Och fågelskriften som ständigt lagt sig i, 

och alla kor 

vilkas hesa råmanden studsat mot denna skärm 

så fjärran från dataterminalerna. 

Som en genomstungen, ögonlös siare 

står den numera i vägkanten, ohörbart 

ropande 

genom de långa, ensamma nätterna. 

Och alla gamla häftstift, 

i stjärnbildskonstellationer vittnar de om 

envisa tummar och om viljors längtan. 

Nu insjunket allt, till ett ohörbart mummel, 

en bortglömd skrift i häftstiftshimlen. 

Alltmera lutande i detta jordiska vägskäl 

som ännu inte övergivits helt; bliven 

sitt eget meddelande, som någon i ett osett, 

hemligt ögonblick avläser med handens 

eller kindens tunna, känsliga hud. 

Och minns. 

46

Ur litteratUren 

47

Utflykten 

Sven Ek 

Vagnarnas riddare 

text och foto: Jan å. Johansson 

år 1923 startades eks åkeri och hyrverk av knut ek. grunden kom från aron Johanssons 

hyrverk som knut tog över. Verksamheten byggde på arbete med hästar som drog 

vagnar, droskor och slädar. 

en och annan lastBil förekom också genom åren, men 

ända fram till 1984 då hyrverket upphörde, användes hästar. 

Sven Ek, som är den siste i tre generationer företagare, var 

den som fick ta nedläggningsbeslutet. Han insåg dock det 

historiska värdet i alla vagnar och valde att bevara dem 

i Eks vagnmuseum på Åkesta gård. 

mUseet har 92 Vagnar, slädar, arbetsåkdon och personvagnar. 

Alla pedantiskt skötta. En öppen sommarvagn, 

tillverkad i Sverige år 1900, i ljusbrunt trä och med 

välbevarad vaddering i klädseln, har Sven för säkerhets 

skull under ett stort tygskynke, med tanke på dammet. 

48 

Att ständigt få frågan om värdet på samlingen är Sven 

hjärtligt trött på. 

– Jag ser mer till det historiska värdet. Hade jag inte tagit 

tillvara alla dessa fordon hade de nog inte funnits kvar i dag. 

Och jag har ett eget intresse för häst och vagn, säger Sven. 

– Jag kunde ha eldat upp allting och fått sex öre kilot 

för skrotet men det vore för grymt. Allt du ser här har ju 

införskaffats för att användas och detta är en kvarleva 

från åkerirörelsen som den en gång såg ut. Dessutom är jag 

ju uppväxt med häst och vagn. Och en vara får aldrig ett 

värde förrän man har en köpare som är beredd att betala. 

>>>

sven vid epidemivagnen i vilken man transporterade människor med smittsamma sjukdomar till epidemisjukhuset. 

Utflykten 

49

Utflykten 

< 

när sVens farfar, Knut, startade det hela 1923 var det 

uteslutande personbefordran det handlade om. Från början 

fanns hyrverket på Västgötagatan 6 i Västerås men flyttade, 

i och med att det växte, till Kopparlunden där det fanns 

tillgång till stallar. 

– När andra världskriget bröt ut blev vi tvungna att 

flytta då Kopparlundsområdet ansågs utgöra ett militärt 

mål. Då hamnade vi i Gideonsberg, berättar Sven. 

Vid denna tid hade företaget som mest 22 hästar. Men 

i takt med att Västerås växte blev det återigen dags för flytt. 

Denna gång till Rocklunda gård och här blev man kvar 

till 1985 då åkeriet definitivt lades ned. Då fanns endast 

två hästar kvar. Till Rocklunda kom verksamheten 1952, 

samma år som Sven tog över efter sin far. 

Han visar runt bland vagnarna som användes för personbefordran, 

något som vi i dag kallar för taxi. På en vagn 

finns en skylt i läder med texten Upptagen. När Sven tar 

bort den framträder en lysande röd skylt med texten Ledig. 

En vagn liknar i mångt och mycket en TFord i karossen. 

För att inte säga väldigt mycket. Sven förklarar att de 

första bilarna byggdes av just vagnmakare, därav likheten. 

– När jag tog över 1952 hade vi elva hästar och en lastbil. 

Farsan hade lastbilar lite av och till. 1985, då åkeriet lades 

ned fanns det 16 lastbilar kvar och det var då vi köpte 

Åkesta gård och gjorde museum här. 

att hästarnas arBete så småningom togs över av motorfordon 

förklarar Sven med att det blev för långa, som han 

säger, dötider jämfört med bilar. Se där, redan då fanns det 

tidspress och stress. Men hyrverket såg ingen anledning att 

göra sig av med hästarna. 

– När de byggde distributionstunneln under Västerås 

använde de lastbilar för att frakta bort schaktmassorna. 

Hästarna ansågs vara en sanitär olägenhet, de bajsar ju 

50 

historia. allt som allt finns 92 vagnar av olika slag och 

för olika ändamål på eks vagnmuseum på åkesta gård. 

< 

Pilljobb. alla detaljer har sven målat för hand, 

vilket förvånar många besökare. 

gubevars. Men jag undrar vad som ändå var hälsosammast 

där under jord, säger Sven nästan lite föraktfullt. 

Han visar ett par gamla fakturor från transporter företaget 

gjort. En visar att man kört plåt till Arvid Svensson 

i Eskilstuna för 32 kronor. Timpriset blev således tre kronor. 

Från 1926 finns en faktura som berättar om en likvagn som 

beställts till Arosvägen 7. För att hyra en likvagn och fyra 

täckta vagnar fick man betala 30 kronor. 

– Titta på den här fakturan från 1926. Här har min 

farfar kört en Borggren från hemmet till kontoret. Sedan 

vid lunchtid till stadshotellet och så tillbaka till kontoret 

igen och slutligen hem till villan. Och titta här, varje uppdrag 

gick på 75 öre. Man kan också läsa att en så kallad 

promenad, med häst och vagn förstås, för nöjes skull på 

två timmar kostade fem kronor per timme. 

Men vagnmuseet innehåller inte bara vagnar från åkeriet. 

En och annan har kommit utifrån. Sven visar bilder på en 

vagn i ett erbarmligt skick. 

– Den fanns på en gård utanför Eskilstuna och pappa 

sade att vi åker dit. När vi kom fram fann vi vagnen liggande 

i en enda hög. Jag var skeptisk men farsan sade att har vi åkt 

ända hit så tar vi den med oss. Nu finns även den renoverad 

och fin på museet. 

En så kallad epidemivagn är skänkt från länsmuseet. 

– Med den körde min far folk med smittsamma sjukdomar 

till epidemisjukhuset där Härjarö servicehus ligger i dag. 

Här fick kusken bära den sjuke och det var jätteviktigt att 

följa föreskrifter om hur vagnen skulle rengöras efter varje 

transport. Hur kusken skulle göra verkade inte så noga. 

Men farsgubben blev ju i alla fall 94 år. 

Med tanke på de generna finns nog vagnmuseet kvar 

ett bra tag till – till glädje för de grupper och sällskap som 

bokar tid för en privat visning av Sven.

< 

snöröjning. detta är svens far i korsningen 

Vasagatan–stora gatan i Västerås med ett lass snö. 

< 

likvagn. för en transport med likvagn och fyra täckta vagnar 

fick man betala 30 kronor år 1926. Vem kusken är vet inte 

sven ek. 

som av en händelse, kanske en tanke, finns en busshållplats 

precis vid infarten till vagnmuseet. 

eks VagnmUseUm 

Utflykten 

eks vagnmuseum ligger i Västerås vid skultunavägen, 

intill bostadsområdet åkesta. museet är öppet under 

maj–september för visningar enligt överenskommelse. 

i museet finns en av landets förnämsta samlingar av 

vagnar, slädar och seldon från ekipagetidens glansdagar. 

Adress: 

åkesta gård 1, 730 50 skultuna. 

telefon 021-33 13 00. 

66 

skultuna 

E18 

skultunavägen 

åkesta 

Västerås 

årets kUltUrBeVarare 2008 

1 december 2008 mottog sven ek utmärkelsen 

årets kulturbevarare 2008. Utmärkelsen delas ut av 

föreningen kulturmiljö i Västmanlands län. 

67 

tillberga 

hökåsen 

51

från föreningarna 

52

Förening med fart 

av Bil- och teknikhistoriska sällskapet. foto: lasse fredriksson, © Vkl 

Bil- och teknikhistoriska sällskaPet i Köping är en 

livskraftig och växande förening. Den startade 1987 och 

har i dag över 360 anslutna medlemmar. 

Föreningen har sina lokaler i före detta Köpings Mekaniska 

Verkstads byggnad från 1891. Där håller de öppet för 

medlemmar i stort sett varje onsdagskväll. Första onsdagen 

i månaden har föreningen månadsmöte, med speciella teman 

som har anknytning till hobbyn. Föreningen är mycket 

aktiv och månadsmötena samlar i snitt 80–100 personer. 

Vägg i Vägg med föreningslokalen ligger museet med de 

Bil och Teknikhistoriska samlingarna. Museet drivs av 

föreningen och medlemmarna arbetar ideellt med underhåll 

och skötsel av museet. Det handlar bland annat om att sköta 

fordon och övriga föremål samt att arbeta i receptionen. 

Föreningsmedlemmarna har också renoverat några av 

fordonen, inga lätta arbeten. I flera fall har fordonen varit 

i ett mycket dåligt skick innan renoveringen påbörjats. 

i de Bil- och teknikhistoriska samlingarna finns några 

av landets mest intressanta och välrenoverade bilar; 

PanhardLevassor 1912, Bugatti typ 35B och typ 44 samt 

en MercedesBenz SSK från 1929. Bilarna är resultatet av en 

enda persons intresse och renoveringsmöda, Bertil Lindblad 

(1907–1995), Köping. Han var en av Sveriges mest framstående 

motor historiker, med kunskaper av både teknisk 

och praktisk natur. 

det Var Bertil lindBlads önskan att hans förnämliga 

samling, fordon, fordonskomponenter, verkstadsutrustning 

och bibliotek, skulle bevaras i samlad form. 1980 donerades 

därför allt till en stiftelse med uppgift att bevara och sköta 

samlingen samt se till att den förblir tillgänglig för forskning 

> entrén till de Bil- och teknikhistoriska 

samlingarna är i det före 

detta vattentornet som har hört 

till köpings mekaniska Verkstad. 

Byggnaden uppfördes 1891–92. 

arkitekt var theodor dahl. 

från föreningarna 

och studier. Stiftelsen leds idag av en styrelse bestående av 

kunniga bilhistoriker, assisterad av en lokal arbetsgrupp 

vilken bland annat har till mål att hålla fordonen i gott 

och kördugligt skick. 

i mUseet finns en komplett gammal bilverkstad med 

inventarier och ett RollsRoyce chassi uppställt för reparation. 

En gammal dieselmotor, som tidigare drivit i kvarnen i Hasta 

i Götlunda finns uppställd i museet. En avdelning visar Volvos 

växellådstillverkning från 1927 och framåt och en monter 

ägnas åt Köpings racerbåtsklubb. Där finns även ombyggda 

fordon med bland annat ett antal HotRods samt ombyggda 

motorcyklar, vilka tilltalar även de yngre besökarna. 

Utställningen i mUseet förändras med jämna mellanrum. 

Den kompletteras med inlånade privata fordon från samlare 

och entusiaster och fordon som lånats från andra museer. 

Museet har sommaröppet. De öppnar den första maj och 

håller öppet till den sista september. 

53

Ur samlingarna 

Med respass försedd 

av ann österberg 

54 

ett smUtsigt och många gånger vikt papper ligger i en 

mapp i länsmuseets arkiv. 

Det är ett gammalt respass utställt för resa från Västerås 

till Stockholm och Jönköpings län. 

Passet gällde för bruksbokhållaren Thor Gustaf Hjalmar 

Hvitfeldt när han i enskilda angelägenheter behövde resa 

fram och åter till nämnda platser. Passet, som gav honom 

rättighet att fritt och obehindrat passera under resan, utfärdades 

i Västerås den 24 juli 1847 av landshövding Ridderstolpe. 

Passet gällde bara denna speciella resa. Nästa gång 

bruksbokhållen skulle resa utanför länet fick han ansöka 

om ett nytt respass. 

den sociala kontrollen var hård och för att undvika 

lösdriveri bland landets medborgare fanns länge regler om 

respass för inrikes resa. Redan 1555 föreskrev Gustav Vasa 

att köpmännen skulle ha ”vägabref eller passebordh” från 

den stad där han bodde, med sig på sina resor. 

Passkravet gällde för alla som skulle resa utanför den trakt 

där han var allmänt känd. I samband med anskaffandet 

av passet blev resenären också uppskriven i en särskild 

passbok eller passjournal där han eller hon var tvungen att 

uppge det slutgiltiga resmålet. Den som var på resa utan 

pass kunde gripas för lösdriveri. Kravet på pass för inrikes 

resa avskaffades 1860. 

re`sPass 

subst., ingen böjning, neutr. 

ORDLED: res--pass • pass {se 1pass 2} [ngt åld. utom i idiomen] 

idiom: få ~ slutgiltigt och omilt bli ivägskickad äv. från tjänst 

e.d.; ge ngn ~ slutgiltigt och omilt skicka i väg ngn hist.: 

sedan 1735; till 1resa och 1pass 2 

/nationalencykolopedins ordbok/

Riksettan 

tidningen riksettan har i sitt tredje nummer, nummer 2/2006, 

ett långt reportage om den gamla riksvägen nummer 11 och 12. 

Berättelsen, liksom vägen, börjar i Stockholm och följer den äldre 

vägsträckningen så gott det går fram till Västerås. Nedslag görs 

bland annat hos Cokosbollsbilen i rondellen vid Litslena kyrka. 

Hummelstabaren, Pankos bilskrot och affären i Kungsåra är andra 

platser som Riksettans utsände reporter Sten Berglind besöker. 

Texten kompletteras med mängder av nostalgibilder liksom nytagna 

foton från de platser som beskrivs. Artikeln Minnenas allé, i detta 

nummer av Spaning, är hämtad från Riksettan 2/2006. 

sJU nUmmer har hittills kommit ut av Riksettan. Utgivare är 

OKFörlaget AB. Bland de återkommande skribenterna finns 

västeråsbon och journalisten Stig Berglind liksom Kspanarna 

Staffan Bengtsson och Göran Willis. 

Tidningen har ambitionen att skildra bilismens guldålder, det vill 

säga 1950 och 1960talen. Den handlar till stor del om bilismens 

miljöer; motell, bensinmackar och vägsträckor men tidningen tar 

även in artklar som ”En Volvo i Egypten” ett bildreportage om en 

resa med en Volvobil i Egypten 1935 och ”När skönheten kom till 

byn” som handlar om de fantastiska bilar som köptes in av byborna 

i Skyttmon på 1930talet. 

det senaste nUmret innehåller bland annat artiklar om Rikstretton 

mellan Stockholm och Sundsvall, den längsta av de klassiska riksvägar 

som 1962 ersattes av Europavägar. Sten Berglind skriver om ett av 

sina favoritämnen, alla raggarfik runt Stockholm som numera är 

mer eller mindre försvunna. Där finns också ett knippe fantastiska 

färgbilder som skildrar bensinmackar, motell, vägar och bilskrotar. 

Alla hämtade från Flygfotoföretaget AeroBilder i Enköping som 

har ett enormt bildarkiv. 

tidningens alla nummer finns fortfarande att köpa via förlaget. 

för mer information se hemsidan på www.riksettan.net 

lästiPs 

ahlberg sven olof & spade, Bengt 2001. 

Våra broar – en kulturskatt. Vägverket. Borlänge. 

almgren, hans 2001. På väg i västra Västmanland. 

Västmanlands fornminnesförening och Västmanlands 

läns museums årsbok 2000/2001, årg. 77. 

andersson, mia 1997. Vägars kulturvärden. 

riksantikvarie ämbetet. stockholm. 

Bebyggelsehistorisk tidskrift. nr 39. 2000. 

Vägar och vägmiljöer. 

Berg, gösta 1935. Hur klövjestigen blev landsväg. 

svenska kulturbilder, band 2, del iii-iV. stockholm. 

Bergström, lars & houltz, anders 1990. 

Vägar i Örebro län. Vägverket, Vägförvaltningen 

i örebro län. örebro. 

Boman, åke & thorén, sixten och karin 1979. 

Förteckning över milstolpar och minnesstenar 

i Västmanlands län. Västmanlands fornminnesförenings 

årsskrift, årg. 57. 

holmblad, lars g 1993. eriksgatan. 

Från medeltid till nutid. stockholm . 

lorich, l l 1932. Vägar och gästgivaregårdar 

i Västmanlands län. Västerås. 

montelius, Jan-olof 1991. Vägunderhåll och 

vägbygge vid 1800-talets mitt. ett bidrag till 

väghållningens historia. dædalus, årg. 59. 

montelius, Jan-olof 2004. Vägar i och till arkiven. 

om källor till väghistorisk forskning. årsbok för 

riksarkivet och landsarkiven 2004. 

nordin, stefan 1996. Milstolpar i Västmanlands 

län. Västmanlands fornminnesförening och Västmanlands 

läns museums årsskrift, årg. 73. 

En vägbok för Uppsala län. 1937. Uppsala. 

Vägar. Dåtid, nutid, framtid. 1991. Vägverket. 

Borlänge. 

örback, alfred 1983. ”Charta öfwer waegarna 

uti Wässmanneland”, upprättad år 1755 av 

lantmätaren Pehr Billschier. Västmanlands 

fornminnesförening och Västmanlands läns 

museums årsskrift, årg. 61. 

för ett fylligare urval, besök Vägverkets museum 

och Väg- och trafikhistoriska litteraturdatabasen 

www.vv.se/museum 

55

notiser 

notiser 

1 notiser 

raPPort från framtiden 

Bergslagssatsningen 

– kultur och turism 

Bergslagssatsningen 2006–2016 är ett 

nationellt initiativ inspirerat av lokala 

och regionala aktörer i Bergslagen. 

Syftet är att lyfta fram Bergslagen 

som kulturhistorisk och turistisk 

region och tillvarata och utveckla 

natur och kulturarv av nationellt och 

internationellt intresse. Satsningen ska 

stärka ett antal bergslagshistoriska 

centra med fokus på upplevelser och 

aktiviteter samtidigt som en långsiktig 

hållbar struktur för att befrämja 

turismdriven tillväxt skapas. Med 

en fot i historien och en i framtiden 

skapas dynamik och utvecklingskraft. 

Bergslagen skall vara en attraktiv 

region för verksamhet, boende och 

besök. 

Bergslagssatsningen ska bidra till att: 

• Öka besöksantalet i Bergslagen 

• Bredda näringslivet 

• Skapa förutsättningar för 

entreprenörsskap 

• Främja tillväxt genom samarbete 

mellan Bergslagshistoriska centrum 

• Stimulera samverkan mellan akademi, 

näringsliv och offentlig sektor 

• Utveckla förutsättningarna för 

hållbar förvaltning av kulturarv 

med fokus på tillgänglighet och 

interaktion 

• Skapa mångfald av verksamheter 

som tydliggör Bergslagen som 

turistisk och kulturhistorisk region 

• Utveckla verksamheter som tar 

vara på kulturarvets potential för 

folkbildning och förståelse. 

I Västmanland deltar tre centrum, 

Ekomuseum Bergslagen, Norbergs 

Bergslag och Världsarvet Engelsbergs 

bruk samt Sala silvergruva. 

Vill Du veta mer? 

Läs på webbplatsen: www.bergslaget.se 

Kulturstrategi för Landstinget 

Regionutveckling inom landstingsdirektörens 

ledningsstab har påbörjat 

ett arbete med en ny kulturstrategi. 

Behov finns att skapa ett nytt dokument 

i landstinget som utgår från dagens 

kulturpolitik, utifrån kulturrådets nya 

roll och den pågående kulturutredningen. 

Löpande avstämning kommer att ske 

med landstingets politiska organisation 

samt fortsatta samråd med kommuner 

och andra intressenter i länet. 

Kulturstrategin kommer att bli föremål 

för landstingsstyrelsens beslut inför 

landstingplanearbetet avseende åren 

2010–2013.

aktUellt 

Lokalutredning 

Arbetet med att skapa nya lokaler 

för Västmanlands läns museum och 

Västerås Konstmuseum har resulterat 

i ett färdigt lokalprogram. Projektet 

är politiskt förankrat och parterna, 

Landstinget och Västerås stad, är 

överens om att fortsätta att arbeta 

för en lösning i gemensam anda. En 

förutsättning för de nya lokalerna för 

länsmuseet är dock att verksamheten 

ryms inom befintliga budgetramar. 

En annan förutsättning är att länsmuseet 

lämnar de nuvarande lokalerna 

i Västerås slott. Under hösten prövas 

lokalprogrammet mot fyra olika 

alternativa placeringar i Västerås 

centrum. Ett politiskt ställningstagande 

är aviserat till i början av 2009. 

Krampenprojektet snart avslutat 

Projektet Krampen och rysslägren 

i Sverige under andra världskriget 

kommer att avslutas vid årsskiftet. 

Under hösten har skyltar satts upp 

vid järnvägsstationen och på själva 

lägerplatsen i Krampen samt vid 

Rysstenen utmed den så kallade 

Ryssvägen. Krampenboken är färdig 

och en studiehandledning till boken 

skall lämna tryckeriet före årsskiftet. 

Boken kan köpas genom bokhandeln 

eller museibutiken. 

Gå Över Ån 

– det offentliga rummet, 

den offentliga konsten och lärande 

Under september månad 2008 har 

högstadieelever från S:t Ilians Skola 

skapat ljudkonstverk inom ramen 

för det pedagogiska pilotprojektet 

Gå Över Ån som drivs av Västmanlands 

läns museum i samarbete med Västerås 

Konstmuseum. Vernissagen med 

elevernas ljudverk den 2:a oktober var 

välbesökt och mycket uppskattad. 

Nu finns ljudfilerna och information 

om verken på länsmuseets hemsida, 

där man dessutom kan följa arbetsprocessen 

i ljud, text och bild. 

Våren 2009 arrangeras designtävlingen 

Svartåbänkarna. Företag i Västmanland 

och formgivare från hela landet kan 

anmäla sig till tävlingen 2–13 februari. 

Uppgiften är att gemensamt utforma 

en unik parkbänk, och allmänheten får 

möjlighet att rösta fram sina favoriter. 

De tio vinnande bänkarna presenteras 

i en utställning längs med Svartån 

i Västerås under sommaren. Utställningen 

invigs på Valborgsmässoafton. 

Inom Gå Över Ån anordnas även ett 

internationellt seminarium i Västerås 

den 5–6 mars 2009: ”Hur når konsten 

ut? Om offentlig konst i ett regionalt 

och internationellt perspektiv”. 

Medverkande är Rachel Anderson, 

Head of Interaction, Artangel från 

Storbritannien och Santiago Cirugeda, 

konstnär från Spanien med flera. 

Se mer information: 

www.vastmanlandslansmuseum.se 

under fliken ”GåÖverÅn” 

För anmälan till Svartåbänkarna och 

seminariet: linda.rydberg@ltv.se 

notiser 

Sala gruvbys begravningsplats 

– ett forskningsprojekt 

Begravningsplatsen invid Sala silvergruva 

användes för gruvbyns befolkning 

under åtminstone 100 år, från början 

av 1500talet till dess att Sala stadskyrka 

byggdes på 1630talet. Under 

fem dagar i augusti 2004 genomfördes 

på initiativ av stiftelsen Riksens Clenodium 

en arkeologisk förundersökning 

för att fastställa begravningsplatsens 

omfattning, placering och utseende 

men också för att söka efter lämningar 

från gruvbyns kapell. En grav undersöktes 

närmare. Resultaten visade bland 

annat att analys av skelettmaterialet 

(bedömt minst 600 gravar) kan ge 

goda inblickar i gruv befolkningens 

hälsotillstånd och levnadsförhållanden. 

Under 2008 gjordes de första undersökningarna 

i ett flerårigt forskningsprojekt. 

Analyser av skeletten kommer 

sannolikt att kunna visa på skador av 

hårt arbete liksom på tungmetallförgiftningar 

och spår av undernäring 

och sjukdomar hos gruvbefolkningen. 

Resultaten från Sala skall jämföras 

med vad man kan konstatera från 

andra undersökningar. I samband 

med projektet gjordes ytterligare 

undersökningar på platsen för gruvbyns 

kapell. Kyrkans syllstensgrund kunde 

bland annat identifieras. 

Det första årets undersökningar 

omfattade en begränsad yta i kyrkogårdens 

nordvästra del (cirka 400 kvm 

av 2 800 kvm) På den undersökta 

ytan framkom 43 gravar. Ett tiotal 

osteologistudenter från Stockholms 

universitet grävde under handledning 

av sina lärare. Projektledningen består 

av Anne IngvarssonSundström, Ylva 

Bäckström, Anna OnstenMolander, 

alla från Societas archaeologica 

Upsaliensis (SAU) i Uppsala. 

notiser 

2

notiser 

3 notiser 

sagt och gJort 

från Verksamheten 

På bred front mot trafficking 

– ett unikt koncept för länssamverkan 

Under sju intensiva veckor, från den 

5 april till den 25 maj 2008, visades 

vandringsutställningen ”Trafficking 

– Du kan fly, men vart ska Du ta vägen” 

i Västmanlands läns museums lokaler 

i Västerås slott. Det var urpremiär 

för visning av utställningen i Sverige. 

Den hade tidigare visats som satellitutställning 

till Världskulturmuseets 

stora Traffickingutställning i Lettland, 

Grekland och Italien. 

Initiativet till att visa utställningen 

i Västerås togs av Stiftelsen Mälardalens 

kvinnolobby som samarbetade med 

Brottsofferjouren i Västerås och med 

Länsmuseet. Dessa organisationer 

skapade tillsammans ett helt nytt 

koncept för en bred länssamverkan. 

Detta gjorde det möjligt att klara av en 

så krävande satsning som utställningen 

var, nå så många människor, så många 

målgrupper, väcka så många tankar 

och så konkret bidra till en ökad insikt 

när det gäller människohandel som är 

ett världsomfattande och svårhanterligt 

brott mot mänskliga rättigheter. 

Det goda samarbetet gjorde att 

utställningen bars fram av en oerhörd 

styrka. I aktiviteter och program kunde 

det finnas en bredd, som annars inte 

hade varit möjlig att erhålla. 

Västmanlandsbibliografin 

Under nästan 30 år, mellan 1975 

och 2002, redovisades i Västmanlands 

Fornminnesförenings årsskrift nyutkommen 

litteratur om Västmanlands län. 

Litteraturförteckningar av detta slag 

har numera lagts över på Internet, 

så även denna. 

I dag hittar man förteckningen 

över ny Västmanlandslitteratur 

som en delbibliografi i den nationella 

biblioteks katalogen Libris. För att 

komma till den går man enklast 

in i Libris genom att skriva 

http://libris.kb.se 

Därefter klickar man på Deldatabaser 

och sedan på Västmanlandsbibliografin. 

Databasen Västmanlandsbibliografin 

innehåller referenser till lokalhistoriskt 

material om Västmanlands län. 

Posterna hänvisar till 

• monografier och samlingsverk 

• kapitel i monografier och 

samlingsverk 

• artiklar i tidskrifter och årsböcker 

Bibliografin omfattar material från 

och med år 1990. Nya poster läggs in 

löpande. 

För referenser till litteratur före 1990 

hänvisas till Larsson, J., & Hasslev, S., 

Västmanlands län i litteraturen: 

en bibliografi till och med år 1989. 

Västerås, 1996. (Västerås kulturnämnds 

skriftserie; 33). 

Kompletteringar till denna läggs in 

i Libris. Databasen produceras av 

Västerås stadsbibliotek. 

Pris och Beröm 

Västmanlänning blev 

Årets entreprenör 

Skogens konung/Kolarbyn utanför 

Skinnskatteberg har utsetts till 

”Årets entreprenör i svensk turism 

2008.” Priset har delats ut i sex år och 

syftet är att stimulera nytänkande och 

entreprenörskap inom besöksnäringen 

i Sverige. I första hand ska priset delas 

ut till unga företag och organisationer 

som har förmåga att utveckla turismen, 

lokalt men även regionalt. 

Läs mer på 

www.turismresor.com/nyhet/59 

Svenska Publishingpriset 

En västmanländsk bok har tilldelats 

Svenska Publishingpriset 2008 

i kategorin jubileumsskrifter. Det är 

boken ”Utveckling av en destination” 

producerad av Ovland & Friends AB 

på uppdrag av Stiftelsen Westmanna 

Turism/Westmannastiftelsen, Tapio 

Hovebro (VD), Thomas Lundvall 

(projektledare, redaktör), Jan Ovland 

(AD) och Per Gustafsson (fotograf). 

Juryns motivering är som följer: 

För en suverän bok som speglar ett 

suveränt projekt. 

Alla företag, organisationer, myndigheter, 

kommuner, förlag, byråer, 

konsulter etc. kan anmäla tidningar, 

böcker, årsredovisningar och andra 

trycksaker till tävlingen. Juryn består 

av verksamma kommunikatörer såsom 

copywriters, forskare, grafiska formgivare, 

producenter, journalister och 

redaktörer.

Guldärtan 

Anita Bengtsson rosentusiast och 

eldsjäl i Skerike hembygdsförening 

har tilldelats utmärkelsen Guldärtan 

som delas ut av Programmet för odlad 

mångfald (POM) i samarbete med 

Länsstyrelserna runt om i landet. 

Syftet med Guldärtan är att uppmärksamma 

de personer som genom sitt 

idoga arbete bevarar och håller liv 

i mångfalden av vårt gröna kulturarv. 

Utmärkelsen är också till för att 

uppmuntra intresset för våra gamla 

lokala växtsorter som förutom sina 

värdefulla växtegenskaper också bär 

på en rik kulturhistoria. Den första 

utmärkelsen delades ut 2002 och vid 

årets slut 2008 kommer 30 Guldärtor 

i 13 olika län att ha delats ut. 

Nytt stipendium 

– studera energibranschens kulturarv 

Energibolaget Vattenfall har instiftat 

ett nytt nordiskt stipendium för 

studier av energibranschens kulturarv. 

Det heter Marie Nisserstipendiet och 

delas ut till en eller flera personer som 

bidrar till att öka kunskapen om energibranschens 

och Vattenfalls kulturarv. 

Det kan gälla studier av industrihistoriska 

miljöer, arbetsvillkor, 

dokumentation av viktiga skeden 

och människors minnen. Stipendiet 

kan sökas av studenter, forskare och 

amatörforskare. 

– Vi är stolta över Marie Nisserstipendiet. 

Vårt kulturhistoriska arv 

är viktigt och har stor betydelse för 

samhällsutvecklingen och enskilda 

människor. Syftet med stipendiet är 

att skapa större förståelse för energins 

roll i människans liv, säger Hans 

von Uthmann, vice vd Vattenfall AB 

och chef för Vattenfall Norden, i ett 

pressmeddelande. 

Marie Nisser är professor emerita 

vid Kungliga Tekniska högskolan 

i Stockholm inom området industriminnesforskning 

vid Avdelningen 

för teknik och vetenskapshistoria. 

Hon har ingått som expert i Vattenfalls 

kulturarvskommitté i 23 år. 

– För mig är det hedrande att Vattenfall 

instiftat detta stipendium. Jag hoppas 

att det kommer att stimulera intresset 

för den nordiska energibranschens 

utveckling och dess betydelse för 

människorna och samhället i dåtid, 

nutid och framtid, säger Marie Nisser. 

Marie Nisserstipendiet delas ut årligen 

av Vattenfalls Kulturarvskommitté. 

Stipendiet, som är på 40 000 kronor, 

kan sökas hos Vattenfall. 

Marie Nisserstipendiet 

till Ångkraftverkets vänner 

Marie Nisserstipendiet utdelades av 

Vattenfall Nordens Kulturarvskommitté 

för första gången i juni 2008. Stipendiet, 

som är på 40 000 kr, delades mellan 

två stipendieansökningar. Ångkraftverkets 

vänner i Västerås fick den ena 

delen av stipendiet med motiveringen: 

”För att under en lång rad av år 

entusiastiskt engagerat sig i bevarandet 

av det av Vattenfall tidigare ägda 

ångkraftverket i Västerås. Genom 

Ångkraftverkets vänner möjliggörs att 

byggnaden och dess historia bevaras 

och aktiveras samt att dess användning 

vidareutvecklas.” 

Den andra delen av stipendiet gick 

till två forskare vid institutionen för 

Ekonomisk historia vid Göteborgs 

universitet och avser studier av 

vattenkraftens användning före 

elektriciteten i Mölndals kvarnby. 

På nytt JoBB 

notiser 

Regeringen har utsett Magnus Hagberg 

till ny chef och överintendent för 

Livrustkammaren och Skoklosters slott 

med Stiftelsen Hallwylska museet. 

Han tillträdde sin tjänst den 

1 juni 2008. Magnus Hagberg, har 

tidigare arbetat som bland annat 

museichef för Vallby friluftsmuseum 

i Västerås, museichef för Arboga 

museum samt som museichef för 

Stiftelsen Hallwylska museet. 

Ny chef för Köpings museum är 

Christina Risberg. Hon tillträder 

tjänsten den 1 januari 2009. 

Christina kommer närmast från 

en tjänst vid Museum Gustavianum 

i Uppsala. 

notiser 

4

notiser 

5 notiser 

från föreningar 

och mUseer 

Bilder av Engelbrekt 

en fotspårsguide 

av lars-erik lärnemark & ola rosling 

Utgiven av norbergs kommun 2008. 

Engelbrekt Engelbrektsson är en av 

vår tids mest kända personer som 

levde under medeltiden. Trots kändisskapet 

är han en mycket gåtfull och 

mytomspunnen människa. Ingen vet 

säkert hur han såg ut, men ändå så 

har flera av landets främsta konstnärer 

skapat sina olika tolkningar av Engelbrekt 

som frihetshjälte och bergsman. 

Projektet Bilder av Engelbrekt har 

tidigare producerat en vandringsutställning. 

Till sommaren 2008 kom 

också en skrift eller ”fotspårsguide” 

som lockar och inspirerar till egna 

besök på alla de platser i mellansverige 

som har bilder av Engelbrekt. Guiden 

kan Du hitta på Länsmuseet eller hos 

Norbergs kommun. 

Galleri Konstrundan i Arboga 

Centralt i Arboga på Nygatan 33 

ligger Galleri Konstrundan. Galleriet 

drivs av femton medlemmar i en 

konstnärsgrupp, alla aktiva konstnärer 

i Arboga. Lokalen är en före detta 

banklokal. Galleriet har öppet året 

om och på lördagarna finns alltid 

någon av konstnärerna på plats. 

Konstnärsgruppen spänner över ett 

brett område och de arbetar i olika 

material och tekniker. På galleriet 

finns både mindre bruksföremål i glas 

och keramik och större verk som 

målningar och textilier. Konstverken 

i lokalen byts ofta. Separatutställningar 

anordnas några gånger per år. Även 

gästutställningar med inbjudna 

konstnärer kan förekomma. 

Under pingsthelgen arrangerar medlemmarna 

i gruppen en återkommande 

konstrunda, där intresserade kan 

besöka respektive konstnärer i deras 

ateljéer. Ateljébesök kan också ske på 

andra tider efter överenskommelse 

med konstnären. 

www.konstrundanarboga.se 

Telefon 0589103 23 

Hemvärnsmuseum i Tärnsjö 

Den 4 september invigdes Nora 

hemvärns och lottamuseum i Tärnsjö. 

Museet är inrymt i en byggnad intill 

järnvägsstationen, nära Olof Kransmuseet 

i stationshuset och Nora 

hembygdsgård. I Nora socken bildades 

Sveriges första hemvärnsområde 

i januari 1940. Hemvärnsrörelsen 

utvecklades till en bred folkrörelse. 

Beväpnade och utbildade civilister 

hade till uppgift att bevaka och försvara 

viktiga knutpunkter och installationer 

i hembygden, bistå polis och ordningsmakt 

samt släcka bränder. Det lilla 

museet är överskådligt uppbyggt med 

ett intressant urval av föremål och 

bilder. I anslutning till utställningen 

finns möjlighet att ta del av insamlat 

arkivmaterial och fotografier eller titta 

på en dokumentärfilm. Utställningen 

har utarbetats i nära samarbete med 

Upplandsmuseet. 

från 

hemBygdsförsäkringen 

Byggförsäkring 

Om föreningen planerar nybyggnation 

eller en större ombyggnation är det 

viktigt att vara rätt försäkrad. 

Försäkringsbehovet varierar beroende 

på om man bygger i egen regi eller har 

hel/delad entreprenad. Det varierar 

också beroende på hur omfattande 

byggnationen är. Mycket kan hända vid 

byggnads, anläggnings installations 

och montagearbeten som inte ryms inom 

den vanliga byggnadsförsäkringen. 

Såsom byggherre har föreningen också 

ett miljöansvar. Ett ansvar för att inte 

grannarnas hus och mark påverkas av 

byggnationen. Riskerna för skador är 

speciellt stora om man vid byggnationen 

behöver schakta, påla eller spränga. 

I grundförsäkringens ansvarsdel är 

miljöskade och byggherreansvaret 

undantaget. Detta måste man alltså 

försäkra sig för genom att teckna en 

tilläggsförsäkring som gäller under 

den tid som byggprojektet varar. 

Oavsett om ni behöver en tilläggsförsäkring 

eller inte är det viktigt att 

anmäla till försäkringskansliet att 

man skall börja bygga.

Försäkring av lösegendom/maskinerier 

Lösegendom försäkras i intervall om 

5 basbelopp, som 2008 betingar ett 

försäkringsbelopp om 205 000 kronor. 

Detta är ett förstariskbelopp vilket 

innebär att skadeersättningen är 

maximerad till valt försäkringsbelopp. 

Premien är 425 kronor per 5 basbelopp. 

Egendom av antikvariskt, kulturhistoriskt 

och konstnärligt värde skall 

vara särskilt dokumenterad (foto/video) 

och upptagen på särskild inventarieförteckning. 

Det är inte innehavet som 

skall bevisas utan föremålets kvalitet/ 

ekonomiska värde. 

Föremålens affektionsvärde, personliga 

och känslomässiga värde, ersätts inte. 

Vid en skada återställs egendomen 

genom reparation eller anskaffande av 

föremål av samma eller lika ändamålsenligt 

slag för samma ändamål. 

Återställs inte skadat föremål inom två 

år värderas skadan till skillnaden 

mellan föremålets dagsvärde omedelbart 

före och omedelbart efter skadan. 

Eftersom föremålens värde förändras 

över tiden är det viktigt att med jämna 

mellanrum fundera över vilket värde 

de försäkrade föremålen betingar. 

Utställningar 

ett – 24: julutställning 

Västmanlands läns museum 

Västerås slott 

Pågår till 11 januari 2009 

Våra julkalendrar genom tiderna. 

Sveriges Radios samling med 

adventskalendrar från radio och 

TV från 1957–2008. Museets egen 

”tredimensionella julkalender” 

berättar om jultraditioner och andra 

aspekter på julen, julsaker, kalendrar, 

dofter, smaker och mycket mer. 

Julsalong 


Pågår till 1 februari 2009 

Västmanländska konstnärer – amatörer 

som professionella visar sina verk 

på slottet. Ett samarbete med Konstfrämjandet 

Västmanland och 

Skådebanan. 

Sjukt bra! Landstingets konst 



31 januari–19 april 2009 

Somliga tar dem med sig hem när 

de efter många arbetsår går i pension. 

Andra, som ligger inlagda, ber sjuksköterskan 

att hänga undan dem. 

Konst i landstingets ägo väcker 

alltid känslor. 

Landstinget Västmanland har köpt 

konst till sina verksamheter sedan 

1960talet. Den estetiska omsorgen 

av miljön där patienter, personal och 

besökare dagligen vistas är en del 

om vården och ger den ett ansikte. 

Utställningen Sjukt bra visar ett litet 

urval ur landstingets konstinnehav. 

Ett bildspel presenterar även några 

fasta konstverk. 

Samlade berättelser 

Om samlarna och det samlade 



5 mars–2 augusti 2009 

notiser 

Varför samlar man? Vilka samlar? 

Vad har samlats under olika tider? 

Om samlarna och det samlade, om 

museet och dess samlingar. Samarbete 

med samlarföreningar och enskilda 

samlare. Nedslag i klassiskt samlande, 

barns samlande och ungdomars 

samlande. 

Silor & Yara 



7 maj–23 augusti 

Fotoutställning utifrån museets egna 

dokumentationsprojekt om Siloanläggningar 

i länet och konstgödselfabriken 

Yara i Köping. Fotografier, bildspel, 

ljud och några föremål. 

Under hösten 2006 och vintern 2007 

gjorde länsmuseet i samarbete med 

länsstyrelsen ett dokumentationsprojekt 

kring siloanläggningar i Västmanland. 

Under 1900talet uppfördes ett system 

av siloanläggningar för mottagning 

av spannmål, högresta symboler för 

det moderna lantbrukets utveckling 

och betydelsefulla landmärken i det 

västmanländska landskapet. De är 

arbetsplatser men även viktiga mötesplatser. 

Nu förändras systemet och 

antalet silor kommer att minskas 

drastiskt… eller? Likaså ändras 

förutsättningarna för jordbrukarna. 

Våren 2007 gjorde länsmuseet en 

dokumentation av konstgödningsfabriken 

Yara i Köping. Mitt under 

andra världskriget byggdes en konstgödselfabrik 

upp i Köping. Så småningom 

blev fabriken en del av det 

stora industrikomplex som under många 

år karaktäriserat Köping, numera under 

namnet Yara, tidigare Salpeterverken 

och Supra. I maj 2007 lades gödselfabriken 

ned, det var den sista i Sverige. 

notiser 

6

notiser 

Äntligen vuxen! 



22 augusti–11 oktober 2009 

Kropp och identitet utifrån ungdomars 

egna berättelser. Citat från intervjuer, 

samtal och deras egna skrivna ord. 

Historisk tillbakablick på hur ungdomskulturen 

utvecklats. Olika 

ungdomsstilar. Fakta om kroppen 

kopplat till hjärnans utveckling. 

Varför sover ungdomar mycket? 

Varför är humöret labilt? När blir 

man egentligen vuxen och vill man 

bli det? Producerad av Regionmuseet 

Kristianstad i samarbete med 

ungdomar, Interactive Institute 

i Växjö och Allmänna arvsfonden. 

Anna Boberg, konstnär kring 

sekelskiftet 1900 



10 september–15 november 2009 

Anna Boberg (1864–1935) var en 

modig, stark och självständig kvinna 

som var gift med den betydligt mer 

uppmärksammade arkitekten Ferdinand 

Boberg. Med utgångspunkt i Yvonne 

Grönings bok om Anna Boberg och 

Annas många konstverk från hennes 

vistelser vid Lofoten, skildras hennes 

liv som konstnär och konstnärshustru. 

Anna Boberg fascinerades av Lofotens 

landskap och hon kände att där kunde 

hon utvecklas som konstnär och som 

människa. Utöver måleri arbetade 

hon med inredning och formgivning 

i textila material, glas och porslin. 

Producerad av Dalarnas museum, 

Länsmuseet Gävleborg och Västmanlands 

läns museum. 

7 notiser 

nya Böcker 

Matresa i Västmanland 

författare: mats svegfors, 

anna-karin kindmark 

foto: Jan gustafsson 

155 sidor, rikt illustrerad, utgiven 2008. 

I mitten av oktober släpptes landshövding 

Mats Svegfors kokbok 

”Matresa i Västmanland”. Utgivare är 

föreningen Kulturmiljö i Västmanlands 

län och dit går också alla intäkter från 

bokförsäljningen. Alla medverkande 

i bokprojektet har bidragit med 

omfattande egeninsatser och på så 

sätt har hela utgivningen sponsrats av 

bokens medarbetare. 

”Matresa i Västmanland” är en mat 

och upplevelsebok, rikt illustrerad med 

fotografier av fotograf Jan Gustafsson. 

Till sin hjälp har Mats Svegfors haft 

kocken AnnaKarin Kindmark. 

Landshövdingen vill med kokboken 

slå ett slag för matkulturen och lokal 

producerade livsmedel i Västmanland. 

Boken är också en resa runt till olika 

platser i länet, där vi får ta del av recept 

och berättelser om den mat som serveras. 

Vackra bilder och en tilltalande grafisk 

form förhöjer ytterligare bokens värde. 

Kampen om ASEA 

lokal stat och industrialisering 

arboga och Västerås 1875–1900 

författare: Pia lindberg 

akademisk avhandling i historia 

örebro universitet 

188 sidor, örebro 2008 

Vid mitten av 1870talet utsattes 

de svenska städerna för ett utifrån 

kommande omvandlingstryck i och 

med att staten utfärdade de så kallade 

stadsstadgorna. Med dessa stadgor 

skulle drägligare levnadsförhållanden 

för invånarna i städerna skapas och 

en urbanisering möjliggöras. Som ett 

resultat av detta omvandlingstryck 

togs i flera svenska städer initiativ till 

en infrastrukturell utbyggnad, initiativ 

som också främjade en industrialisering. 

I denna doktorsavhandling analyseras 

de beslutsprocesser som omgärdade 

infrastruktursatsningar på vatten 

och avlopp respektive elektrifiering 

i Arboga och Västerås. I fokus står de 

aktörer som involverades i processen 

och framför allt de aktörsintressen 

som påverkade och satte gränser för 

den nya teknikens införande. 

I Kampen om ASEA visas hur en rad 

sociala faktorer påverkade städernas 

infrastrukturella och, i förlängningen, 

industriella utveckling. Här visas också 

att den lokala staten, som infrastrukturbyggare, 

hade en betydande roll i det sena 

1800talets industrialiserings process.

En historia om Kraftmaskiner 

författare: Bengt spade 

472 sidor, rikt illustrerad 

riksantikvarieämbetet 2008 

Pris cirka 475 kronor. 

Teknisk utveckling är framtidsinriktad 

och innebär ofta en förändring av 

strukturer och samhällssystem. Det 

betyder också att teknik med olika 

hastighet och förlopp blir historisk 

när den ersätts med nya lösningar. 

I den här boken få vi en systematisk 

och innehållsrik kunskap om maskiner 

som drivits med allt från vattenkraft, 

ångkraft och elkraft till förbrännings 

och jetmotorer. Här är ett omfattande 

teknikhistoriskt kulturarv samlat 

mellan två pärmar. 

Boken innehåller över 500 fotografier 

och ritningar av en gång så moderna, 

och nu i de flesta fall också försvunna, 

kraftmaskiner. Författaren har här 

delgett sitt stora kunnande inom 

området, vilket resulterat i en unik bok 

som också fungerar som uppslagsverk. 

Boken är ett resultat från forskningsprojektet 

”Levande industriarv”, som 

finansieras av Riksantikvarieämbetets 

FoUanslag och projektet har bedrivits 

i nära samverkan med Riksantikvarieämbetets 

verksamhet kring industrisamhällets 

kulturarv. 

Bergsbruk och aristokrati 

Järnhantering, jordbruk och landskap 

i norbergs bergslag 800–1580 

författare: anders törnqvist 

akademisk avhandling i kulturgeografi 

stockholms universitet 

218 sidor, stockholm 2008 

I denna bok granskas två gängse 

uppfattningar om bergsbrukets 

genombrott i Bergslagen: att ”järn 

bröt bygd” och att självständiga 

bergsbrukande bönder låg bakom 

genombrottet. 

Författaren visar att det inte var 

järnet som bröt bygd i Bergslagen. 

I omgivningarna kring de medeltida 

gruvfälten fanns jordbruk redan under 

förhistorisk tid. Kring sekelskiftet 

1200 sker sedan en kraftig expansion 

av järnhanteringen. Järnet blev viktigare 

än jorden. Vid den tiden var kontroll 

över malmtillgångar och järnframställning 

nödvändig för samhällets 

toppskikt. Hyttorna ska betraktas som 

ett fysiskt uttryck för detta skeende 

och tolkas som resultatet av en 

investering och exploatering från den 

tidens högaristokrati. Det finns alltså 

en möjlighet att det inte var fria bergsmän 

som från början kontrollerade 

hyttorna och Bergslagen utan att det 

var aristokratin. 

Resultaten baseras på naturvetenskapliga 

undersökningar, tolkningar 

av bytyper i lantmäterimaterialet och 

på medeltida skriftliga källor. 

Makt uttryckt i jord och sten 

stora högar och maktstrukturer 

i mälardalen under järnåldern 

författare: Peter Bratt 

akademisk avhandling i arkeologi 

stockholms universitet 

366 sidor, stockholm 2008 

I denna avhandling diskuteras hur 

maktstrukturerna i Mälardalen varit 

uppbyggda och förändrats under 

järnåldern. Författaren har valt att 

utgå från uppfattningen att bygga 

stora högar var ett betydelsefullt sätt 

för eliten i Mälardalen att särskilja sig 

från andra grupper. Analysen visar att 

stora högar främst uppförs under 

perioderna äldre vendeltid (550–700 

e.kr.) och sen vikingatid (900talet). 

För att kunna förstå hur eliten har 

använt de stora högarna i sina sociala 

strategier så har gravhögarnas placering 

och visuella verkan i landskapet 

studerats och tolkats. Landskaps 

notiser 

analysen visar tydligt att den storhögsbyggande 

eliten i Mälardalen valt ett 

läge för sina gårdar i omedelbar närhet 

till viktiga kommunikationsstråk och 

betydelsefulla knutpunkter i landskapet. 

Storhögar har i vissa fall varit mötesplatser 

för ting. 

Avslutningsvis förs ett resonemang om 

den storhögsbyggande elitens roll och 

förhållande till andra elitgrupperingar 

i den politiska utvecklingen, från små 

lokala herravälden under folkvandringstid 

fram till det tidigmedeltida kristna 

kungadömet. 

När trängen förgyllde silverstaden 

t5 1906–1927 

kungl. Västmanlands trängkår 

författare: olle nilson 

112 sidor, rikt illustrerad, utgiven 2008 

T5 i Sala är ett av få svenska nutida 

militära förband som aldrig i större 

grad har dokumenterats. Med ett 

lokalt förband som plattform skildras 

den svenska försvarsupprustningen vid 

1900talets början och en trängkårs 

utveckling fram till det försvarsbeslut 

1925, som i mycket påminner om 

dagens situation och försvarsdebatt. 

Boken är skriven lika mycket för 

den fackintresserade som för en bred 

allmänhet. Den är rikt illustrerad och 

tar upp både dagligt liv, tekniska och 

praktiska lösningar samt samhällets 

fortskridande förändring med tanke 

på folk och försvar. 

Läs om de som utbildades för att med 

häst och vagn transportera förnödenheter 

till krigets skyttegravar. Hur 

beväringarna fick lära sig att försvara 

sig själva och sina transporter. 

Om första världskrigets försvarsvilja 

och efterkrigsårens nedrustning. 

Om kasernen som till slut blev ett 

riksbekant sinnessjukhus. 

notiser 

8

notiser 

Tämligen snäll och foglig 

om vård och vakt på salberga sjukhus 

författare: olle nilson 


Salberga i Sala (sinnessjukhus 1930– 

1967 och specialsjukhus 1968–1997) 

blev med åren hårt kritiserat. Sjukhusets 

egen överläkare beskrev vid ett tillfälle 

Salberga som ”en synnerligen svår 

mellanform av sjukhus och fängelse”. 

Obekväma och utvecklingsstörda 

orosandar isolerades i väntan på 

sterilisering. Där fanns också alkoholister, 

sexualförbrytare, småtjyvar 

och mördare. I början av 1940talet 

tvångssteriliserades uppemot 80 % av 

de manliga patienterna. Detta tycks 

ha varit ett av målen med den statliga 

vården fram till 1960talet och 

landstingets övertagande. 

Det svårtillgängliga sjukhuset skildras 

i boken ur många vinklar: patienternas, 

skötarnas, läkarnas, de anhörigas, 

ägarnas, lagstiftningens, ekonomernas 

och opinionens. Här finns berättelsen 

om hela det väldiga kasernsjukhuset. 

Om tvånget, lunken, glädjestunderna 

och den ständiga längtan efter frihet. 

Salbergasjukhuset betjänade kommuner 

och landsting över hela landet. I boken 

återuppstår gamla Salberga med ljusa 

och mörka minnen. Författaren har 

gjort en viktig insats att göra denna 

okända och dolda historia synlig och 

tillgänglig. En kritiserad vårdepok där 

medmänsklighet och omänskliga 

vårdmetoder blandades. 

9 notiser 

Hörnsjöfors Bruk och Västerfärnebo 

– en berättelse om brukets och bygdens 

historia under ett halvt årtusende. 

författare: owe eriksson & anders fläcke 


Boken handlar om Hörnsjöfors bruk 

och Västerfärnebo. Det är en historisk 

berättelse om brukets och bygdens 

utveckling. I bokens ryms fakta som 

hittills varit okända, baserade på ett 

omfattande historiskt material och 

bilder som funnits i privat ägo. 

Brukets ägarlängd sedan 1600talet 

redovisas. Svenska Metallverken, 

Skultuna bruk och Wirsbo bruks 

engagemang i trakten blir belysta. 

Bygdens omfattande närings och 

föreningsliv är beskriven. 

Sveriges största LRFförening, ett 

välkänt föreningsägt bussföretag, 

det första och mest framgångsrika 

kollektivjordbruket är utförligt 

redovisade i boken. Ett kapitel belyser 

utvecklingen under 2000talet där 

bland annat modern datorteknik och 

robotutrustning tagits i bruk för en 

effektiv mjölkproduktion. 

Frösåker – en västmanländsk herrgård 

och dess historia 

författare: gunnar grant 


Frösåker skall enligt traditionen ha 

varit en gård där det offrades år 

fruktbarhetsguden Frö. Bronsåldersföremål 

och järnåldersgravar berättar 

om gårdens förkristna historia. Den 

förste kände ägaren skänkte i slutet 

av 1200talet gården till Skokloster. 

Gåvan överflyttades senare till ärkebiskopen 

i Uppsala. Frösåkers historia 

därefter fram till idag har vandrat från 

kyrkan, kronan, adelssläkter och till 

borgerskap. Bland tidiga ägare fanns 

ätten Gyllenstierna, som var innehavare 

av gården under 200 år. 

Författaren har tecknat den västmanländska 

herrgårdens historia från 

mytisk forntid fram till idag, när 

Frösåker blivit känt för en golfbana 

med standard för internationella 

tävlingar. Boken lyfter fram Frösåkers 

ägare genom århundraden, deras bidrag 

till gårdens utveckling och deras 

personliga öden.

Boken om Barkarö 

– axplock ur socknens historia 

148 sidor, rikt illustrerad 

Utgiven 2008 av hembygdsföreningen 

Barkarö sockengille 

Boken har kommit ut med anledning 

av hembygdsföreningens 30 årsjubileum. 

Berättelser, protokollsutdrag, 

intervjuer m.m. belyser olika områden 

av socknens utveckling från medeltiden 

fram till idag. Inledningsvis redovisas 

Olof Graus kapitel om Barkarö ur 

hans ”Beskrivning över Vestmanland 

från 1700talet”. Flera inslag – artiklar 

och intervjuer – berättar om styckningen 

av Barkarö gård 1895, då många av 

dagens barkaröfamiljer kom dit som 

nybyggare. 

I de gamla sockenprotokollen finns 

uppgifter som ger en bild av hur man 

fattade beslut då Barkarö var en egen 

självbestämmande kommun. Det kan 

handla om frågor kring fattigvården, 

barnmorskeservicen och skolan. 

Hembygdsföreningen har kompletterat 

med att samla in båda gamla och 

nutida bilder. I förordet betonas 

bokens syfte som är att boken skall 

bidra till att ge en lite mer fördjupad 

bild av Barkarö socken. Boken riktar 

sig till både gammal och ung och den 

väcker nyfikenhet att åka runt och se 

gårdar, platser och annat som är 

beskrivna i boken. 

Krampen 

ryssläger i sverige under andra 

världskriget 

240 sidor, många illustrationer 

Utgiven 2008 av Västmanlands 

läns museum 

Hundratals sovjetiska soldater levde 

i Bergslagens skogar under andra 

världskriget. De hade flytt till Sverige 

och bodde i läger, som till stor del 

styrdes av Sovjetunionen. Under 

tystnad utlämnade svenska myndigheter 

militärerna till Stalins våld. 

I Sovjetunionen blev de placerade 

i nya arbetsläger eller dödade. Många 

av de som lyckades stanna i Sverige 

blev förföljda under lång tid. 

Boken är en humanistisk skildring 

som även beskriver stark livsvilja. 

Västmanlands läns museum och 

journalisten Hans Lundgren har 

i många år sökt och samlat minnen 

och fakta om rysslägren i Sverige. 

Intervjuer har gjorts med några av 

militärerna och även med svenskar 

som arbetade där. Boken bygger 

också på minnesanteckningar från 

en av de sovjetryska soldaterna, 

Anatolij Emets. 

90 unika historiska bilder följer 

berättelsen, liksom historiska dokument. 

Fånga platsen 

guide till sveriges 

företagsmässiga historia 

författare: anders Johnson 

560 sidor, 2008 

notiser 

Boken ”Fånga platsen” skildrar över 

tusen platser runt om i Sverige som 

speglar vår ekonomiska historia från 

vikingatid till nutid. Till spännande 

beskrivningar av byggnader, miljöer 

och museer läggs porträtt av entreprenörer 

– kvinnor och män, svenskfödda 

och invandrare. Här finns också en stor 

mängd bilder, fotografier, målningar 

och reklamtryck samt citat ur romaner 

och reseskildringar. 

Vattendragen har haft stor betydelse 

för industrier, transporter och andra 

ekonomiska aktiviteter. Därför följer 

bokens disposition det svenska 

vattensystemet. Guidningen börjar 

vid Krokstrand i norra Bohuslän och 

följer sedan kusten till Haparanda, 

med avstickare upp längs vattendragen. 

Västmanland ingår i kapitlet Norra 

Mälardalen. Avsnittet är också 

Mälarens norra avrinningsområde 

och vi får följa med till företag och 

industrier i anslutning till Arbogaån, 

Hedströmmen, Kolbäcksån med 

Strömsholms kanal, Svartån och Sagån. 

Författaren Anders Johnson har 

varit chefredaktör för DN och skrivit 

ett stort antal böcker om näringslivshistoria. 

Han har under flera år rest 

sammanlagt 8 000 mil för att samla 

material till denna guidebok. Fånga 

platsen är en fängslande guide som tar 

Dig med på en lärorik, fascinerande 

och många gånger överraskande resa 

genom Sverige. 

notiser 

10

Postadress: tidskriften spaning, 

Västmanlands läns museum, slottet, 722 11 Västerås. 

Besöksadress: länsmuseet, slottet, Västerås. 

redaktörer: 

Ann Österberg, konsulent för Västmanlands hembygdsförbund och fornminnesförening. 

telefon 021-15 61 20. e-post ann.osterberg@ltv.se 

Carl-Magnus Gagge, landsantikvarie/länsmuseichef, Västmanlands läns museum. 

e-post carl-magnus.gagge@ltv.se 

Elisabeth Westerdahl, lantmästare och antikskribent, kusta. telefon 021-200 94. 

Krister Ström, fil.lic. Västerås. 

hUVUdmän för tidskriften: 

Västmanlands Läns museum och Västmanlands Hembygdsförbund och Fornminnesförening. 

ansVarig UtgiVare: 

Carl-Magnus Gagge, telefon 021-15 61 15. e-post carl-magnus.gagge@ltv.se 

medVerkande skriBenter 

Utöver redaktionen medverkar: 

Jan-Olof Montelius, fil. kand. chef för Vägverkets museum Pylonen i Borlänge. 

Gösta Magnusson, f.d. biträdande länsantikvarie i stockholms län. 

Magdalena Hellquist, fil.dr. Västerås. 

Brage Lundström, släkt och bygdeforskare. 

Rebecca Svensson, fil.dr. Västerås. 

Stig Berglind, journalist, författare. 

Sven Olov Karlsson, författare. 

Per Helge, författare. 

Jan Å. Johansson, journalist. 

foto: Där inget annat nämns, Västmanlands läns museum. 

layoUt och redigering: Care of Haus, Lisa Fremleson Lång, Malin Jansson 

korrektUr: Ann Österberg och Carl-Magnus Gagge 

annonsfakta och Bokning: kontakta redaktionen. 

distriBUtion: tidningen ingår i medlemskapet i Västmanlands hembygdsförbund och fornminnesförening 

men sprids gratis på skolor, studieförbund, bibliotek, kommunala kulturkanslier, museer och vårdinrättningar i länet. 

om du saknar spaning på din arbetsplats, kontakta redaktörerna. 

PrenUmerationer: 

Privatpersoner kan prenumerera på spaning, och får då tidskriften sänd direkt hem. 

ring, skriv eller e-posta din adress till spaning@ltv.se. 

tryck: Edita Västerås. 

UPPlaga: 5 000 exemplar 

UtgiVning: 1–2 ggr per år 

issn: 1651-2774 

material och Bidrag: Tidskriften Spaning, Slottet 722 11, Västerås. 

Eller: spaning@ltv.se. För ej beställt material ansvaras ej. 

För signerade artiklar ansvarar författarna. 

11 redaktionsrUta

VÄSTmAnlAndS HembyGdSföRbund OCH fORnminneSföReninG 

www.hembygd.se/vastmanland 

Hembygdsförbundets uppgift är att främja hembygdskunskap, kulturminnesvård 

och hembygdsvård. 

Förbundet är samarbetsorgan för hembygdsföreningarna i regionen och skall stödja 

föreningarna i sin verksamhet. Förbundet skall tillvarata rörelsens intressen på regional 

nivå och samarbeta med museer, kulturminnesvårdande organ och andra organisationer. 

Genom att gå med som enskild medlem i Västmanlands Hembygdsförbund får du 

Årsboken som Länsmuseet och Förbundet ger ut. Spaning, Länsmuseets och Hembygdsförbundets 

tidskrift som utkommer med ett–två nummer per år. Erbjudande om att 

deltaga i temadagar, kurser i olika ämnen och medlemsresor inom och utom länet. 

Ordförande i föreningen är Ulla-Britt Holmér och vice ordförande är Ola Wässman. 

Föreningen har kansli på Länsmuseet. Adress: Västmanlands Hembygdsförbund och 

Fornminnesförening, Slottet, 722 11 Västerås. Telefon 021-15 61 20. Fax 021-13 20 76. 

Kontaktperson: Konsulent Ann Österberg, ann.osterberg@ltv.se 

VÄSTmAnlAndS lÄnS muSeum 

www.vastmanlandslansmuseum.se 

Västmanlands läns museum har utställningar, kafé, butik, kontor, arkiv och bibliotek 

i Västerås slott. Rikssalen används för program och olika arrangemang. På WestmannaArvet 

i Hallstahammar finns museets föremålsarkiv, negativarkiv, vård- och registreringslokaler 

samt verkstäder. 

Vår uppgift är att fördjupa kunskapen om det västmanländska kulturarvet, förmedla 

och väcka opinion, öka insikten om det förflutna och berika perspektiven på samtiden 

och framtiden. Museet skall vara en plats där man kan ta del av vad som sker i samhället. 

I länets 10 kommuner bedriver länsmuseet en bred verksamhet med inriktning på 

samarbete i olika nätverk och förmedling av kulturarvet. Vi satsar på förnyelse och 

utveckling av verksamheten. 

Arbetet i hela länet innebär samarbete och samverkan med kommuner, hembygdsföreningar, 

lokala entreprenörer och aktörer. Länsmuseets roll är att vara en resurs, 

knyta samman idéer och initiativ samt göra historien synlig i sin rätta miljö. 


Slottet, 722 11 Västerås. Telefon 021-15 61 00. Fax 021-13 20 76. 

E-post: lansmuseet@ltv.se 

Utställningar, museibutik och café är öppna torsdag–söndag kl. 12–16. 

WestmannaArvet 

Besöksadress: Industrigatan 3–5, Hallstahammar. 

Visningar och besök efter överenskommelse. Telefon 021-15 61 00. Fax 0220-247 51. 

Berätta för oss 

Hör gärna av dig till redaktionen 

med insändare och åsikter om 

tidningen. Skicka gärna in material 

eller uppslag som du tycker vi borde 

ta upp. Vi läser allt med stort intresse. 

Skriv till Tidskriften Spaning, Slottet, 

722 11 Västerås eller e-posta till 

spaning@ltv.se 

TEMA VÄGAR

Avsändare: Västmanlands läns museum, Slottet, 722 11 Västerås.

Avsändare - Västmanlands läns museum

Create successful ePaper yourself

Delete template?

Save as template?