Ladda ner - Fas

INGELA THALÉN
de skador och självmord. Vi ser mindre skillnader i
förskoleåldern och ökande därefter.
Bo Vinnerljung har i sin genomgång lyft fram de
största riskgrupperna för ogynnsam utveckling över
tid:
Till exempel barn som växer upp i familjer med
långvarigt ekonomiskt bistånd. Barn i dessa familjer
har överrisker inom fl ertalet områden.
Tre- till fyrfaldigt förhöjda risker för alkohol-
eller narkotikarelaterad sjuklighet.
Flickor i målgruppen har mer än sex gånger
och pojkar mer än sju gånger så hög risk att vid
25–26 års ålder endast ha gått ut grundskolan.
Och riskerar att drabbas av våld.
Men tro inte att fysiska och psykiska övergrepp enbart
fi nns i familjer med ekonomiska problem eller
i socialt utsatta områden.
Förövare och offer
Barn är också offer när barn begår brott. Det är
lika vanligt att fl ickor som pojkar hotas eller blir
bestulna, men pojkar råkar oftare ut för våld. Den
totala andelen unga brottsoffer har varit ungefär
lika stor de senaste tio åren.
I en Brå-enkät 2005 har en fjärdedel av eleverna
i nian utsatts för våld och en tiondel har blivit hotade.
En majoritet av dessa brott sker i skolan (och
vi kallar det då för mobbning) eller på någon annan
offentlig plats.
Jag går inte in på vilken roll TV-spel, Internet
och annan media kan ha i detta sammanhang, men
det fi nns undersökningar och forskning också på
detta område, som pekar mot att man med teknikens
hjälp för in våldet i barnets värld.
Stiftelsen Allmänna Barnhuset, Karlstads
Universitet och SCB har på uppdrag av regeringen
genomfört en kartläggning hösten 2006, av barns
erfarenheter av kroppslig bestraffning. Studien är
en uppföljning av de nationella undersökningarna
av barnmisshandel i Sverige år 2000.
Att anpassa förebyggande insatser till ändrade
misshandelsmönster är viktigt. För att kunna följa
utvecklingen över tid är det angeläget med regelbundna
kartläggningar av våld mot barn.
Denna senare kartläggning visar att trots att
allmänheten är mer negativ till kroppslig bestraffning
av barn, har bestraffning av barn inte
minskat – utan planat ut, och ligger på samma
nivå som år 2000.
Det vanligaste sättet att lösa konfl ikter var att
diskutera med barnet eller att distrahera det (beroende
på åldern), men det har blivit vanligare i
Sverige att föräldrar knuffar, ruskar eller hugger
tag i sina barn.
Cirka 2 procent slår sina barn, en liten ökning
sedan 2000. 23 procent ruskar om dem m.m., en
ökning från 12 procent.
Vad säger barnen själva till BRIS
– om Våld, hot om våld, psykningar och
allmän utsatthet.
1. Vem misshandlar ett barn?
Pappa, mamma, styvfar, styvmor, storebror,
pojkvän, skolkamrat, lärare
2. Var?
Svaret är enkelt – det är hemma, eller i skolan
– mera sällan – ”ute”.
3. Hur?
Med handfl atan – typ örfi l.
Med knytnäven i ansiktet eller magen eller
någon annanstans på kroppen.
Med händerna och armarna som sliter i håret,
knuffar och drar, tar tag och kniper hårt.
Med naglarna, som lämnar rivsår och med
fötterna, som sparkar.
4. men också med föremål … vardagliga föremål
som
Mattpiskare, livrem eller piska, dammsugarslang,
järnrör, diskborste, pekpinne, kniv eller
rakblad.
Livrem vanligt som verktyg. Specialverktyg
som piska används också, men sällan.
Knivar och rakblad – oftare än piskor. En
kniv kan också värmas för att brännas med.
I gränslandet mellan fysisk och psykisk misshandel
och sexuella övergrepp fi nns sexualiserat våld,
smekningar och nedvärderingar som upplevs som
slag.
Syns det här – blir det märken och skador
Det mesta våldet lämnar sannolikt inga synliga skador
på barnens kroppar. I barnens berättelser fi nns
inte så mycket om detta. Det som nämns är blåmärken
och relativt ytliga sår. Ibland betonas att det
ligger en stor och/eller långvarig brutalitet bakom,
även om skadan i sig inte beskrivs som omfattande.
Mamma har lappat till henne på läppen så att
hon fi ck ett blödande sår.
9