Ladda ner - Fas

42 EN FRÅGA OM HEDER – OM VÄRDEKONFLIKTER I DET FLERKULTURELLA SAMHÄLLET
central fråga. I samhällen som bejakar hedersperspektivet
är privatlivet dolt för insyn. Mastur ilhal
är ett arabiskt standardsvar på frågan ”hur står
det till?” Det betyder att omvärlden inte har någon
insyn, att porten är stängd – en motsvarighet till
svenskans ”läget är under kontroll”. Sara, Pela och
Fadime gjorde alla våld på denna levnadsregel. Sara
gick på diskotek, Pela rymde hemifrån under några
dagar, Fadime visade sig på gatan med sin pojkvän
och gick senare ut i medierna och hängde ut sin familj
offentligt, inför världsopinionen, vilket hennes
far påpekade i rätten.
Fundamentalt skilda uppfattningar om privatlivets
helgd är på kollisionskurs i våra nya mångkulturella
samhällen; en svensk (och norsk) situation
där många människor konkurrerar genom att ”visa
allt” i reality-tv, i hopp om att bli kändisar, och en
nysvensk eller nynorsk attityd, där det privata är
heligt och skall döljas.
Om vi nu är så olika förstås. Ju mer jag skriver
och föreläser om heder, skam och vanära, desto
fl era vittnesbörd får jag från infödda (en hopplös
beteckning) nordbor om hur skammen krossat
dem och deras familjer. Vi kan hitta samma resonansbotten
hos varandra, trots olikheterna. Och
det är kanske just detta som gör ett mångkulturellt
samhälle möjligt.
Vissa västerländska forskare (Berger et al. 1974,
Lien 2002) förefaller hävda att värdighet är ett
signum för moderna västliga samhällen, medan
traditionella samhällen där hedern är central bygger
på en annan form av tänkande. Det är riktigt
att ära knyts till idén om individens okränkbarhet,
men det betyder inte att värdighet är mindre viktigt
i ett samhälle som baseras på en hederskodex. Värdighet
förefaller att vara ett allmänmänskligt värde,
med den skillnaden att i hederssamhällen handlar
värdighet mer om den respekt man bemöts med i
kraft av sitt medlemskap i ett kollektiv. Viktigt att
minnas är också att hederslogiken inte är en relik
från en försvunnen värld, utan tillhör vår egen tid.
Den lever och reproduceras i det moderna Pakistan,
Kurdistan, Sverige och Norge, också bland högt
utbildade människor. Att modernitet inte är något
vapen mot hederslogik är en skrämmande insikt.
Den blomstrar bland människor som i många avseenden
lever moderna liv.
Det kollektiva hedersbegreppet vinner inte terräng
i den hegemoniska västerländska kulturen,
där det snarare är så att nätverken fortsätter att
konkurrera ut släktklanerna, som ännu ett inslag i
vardagens individualisering. Men Europa håller på
att genomgå en enorm förändring med avseende
på befolkningens sammansättning. Detta betyder
att en kollektiv hederskodex stärks och sätter sin
prägel också på det nordiska samhället. Det betyder
också att parallella rättssystem utformas. I enlighet
med den kollektiva logiken står hedern över lagen.
För fem–tio år sedan verkade en sådan utveckling
helt orimlig.
NASRUDDIN SHAMSI, som dräpte sin hustru
Anooshe, blir en fri man i Norge om cirka 12 år.
Vanligtvis släpps de dömda efter att ha avtjänat två
tredjedelar av strafftiden. Var det ett krav från hans
mäktiga släktingar i Afghanistan och Iran att han
skulle mörda sin hustru, eftersom hon vanärat familjen
genom att kräva skilsmässa och vårdnadsrätten
av barnen? Jag vet inte. Inga av hans släktingar
eller vänner var närvarande i rätten under de tjugo
dagar som rättegången tog. Inte ens hans bror,
som också bor i Norge, visade sig. Var detta för att
markera, att ge intryck av att de inte stod på hans
sida och att barnen därför inte löpte någon risk
att kidnappas? Jag vet inte det heller men frågorna
hopar sig.
Anooshes familj i Afghanistan kunde fått
komma till hennes begravning – norska myndigheter
hade ordnat med visum. Men de dök aldrig
upp för att hämta det. Här känner jag mig ganska
säker på varför. De var rädda för repressalier från
Shamsis släkt. Hans släktingar är mäktiga, de är
svaga. Att de älskade sin dotter och helst inte hade
gift bort henne med Shamsi, det är uppenbart. Men
de hade inte något val, det har jag från säker källa.
De blev hotade.
Men inte heller Shamsi hade något egentligt val,
om vi följer hans egen redogörelse under rättegången.
Han blev också pressad av sin släkt. Heder
handlar om makt och Shamsi hade inte mycket att
sätta emot. Hans överhuvud, den morbror som
också var hans fosterfar, var en av Nordalliansens
beryktade ledare. I Norge förlorade Shamsi sin
manliga heder, som han såg det. Anooshe var socialt
kompetent, välutbildad, verbal, medan Shamsi
blev till en tafatt fi gur som försökte kompensera sig
på hemmaplan.
En levnadsglad ung människa förlorade sitt liv.
Hennes barn förlorade sin mor. Och sin far. Shamsi
förklarade att han aldrig hade kommit till Norge
om någon hade varnat honom för att han där inte
skulle få ha sitt privatliv i fred. Då hade han stannat
kvar i Ryssland. Eller i Iran.
Vi tenderar att betrakta våld och mord i he-