Ladda ner - Fas

34 VÅLD INNANFÖR HEMMETS VÄGGAR
tänker man
att de fått riktigt stryk, det värsta.
Nej, annars skulle man kalla det bråk och
sådant.
Man kan bli elak på folk, och man kan behöva
försvara sig.
Oftast räcker det med att markera, men man
kan behöva klippa till.
Fan, som folk kan hålla på, skulle man
ta emot det…
man skulle väl bli som en djävla hund till sist!
Men om man fortsätter att slå fast den andre
har lagt av…
det fi nns ju dom som fortsätter med att sparka
till och med!
Fy fan! Det är verkligen misshandel!
Såna djävlar skulle sättas åt ordentligt!”
Detta sätt att benämna olika typer av våldshandlingar
tar sin utgångspunkt i våldets allvarlighetsgrad
men även i graden av ömsesidighet mellan
offer och gärningsman. Begreppet ”misshandel”
betecknar då ett allvarligt våld där någon ömsesidighet
mellan offer och förövare inte existerar och
därför heller inte något delat ansvar. När det gäller
”bråk” är förhållandet det omvända.
De kvinnor som intervjuades i samma undersökning
hade svårare att på ett lika tydligt sätt
begreppsliggöra vad de varit utsatta för. De tvekade
inför att benämna sig själva som ”misshandlad
kvinna”, en benämning de menade förde tankarna
till någon som inte var respekterad och älskad. De
jämförde också sina egna upplevelser med andra
våldsutsatta kvinnor:
”Han slutar alltid att slå mig om han knuffat
mig
eller slagit till mig så jag ramlat…
du vet, sånt man läser om, att kvinnor blir
sparkade
när mannen slagit dom till marken, bundna,
brända med cigaretter.. sån’t har aldrig hänt
mej.
Så jag har tänkt mycket…
jag kanske inte är misshandlad i alla fall…?
Men jag har tänkt och tänkt
Om jag inte är misshandlad, vad är jag då?”
Kvinnorna använde våldets konsekvenser som
grund för sin defi nition av våld. De kunde uttrycka
sig som att ”när jag jämt var rädd och på min vakt
– då förstod jag att jag var utsatt för våld”, eller
”när jag gick omkring med molande huvudvärk
och inte visste om det var för att jag var så spänd
eller för att han skadat mig – då förstod jag att jag
nog blivit misshandlad”.
Barn som deltagande vittnen
På vilket sätt skiljer sig barns beskrivning av våld
från de vuxnas? Vilka begrepp använder de för att
beskriva olika slags våld? Var, när och hur upplever
de våldet? Dessa frågor är huvudfrågor i den studie
som jag arbetar med just nu. Fram till 1/1 2008 var
även FD Carolina Överlien verksam i den studien
– hon fi nns numera i Oslo där hon har en forskartjänst
vid Nasjonalt kunnskapssenter om vold og
traumatisk stress, med speciellt ansvar för området
Barn och våld.
Barnens berättelser är annorlunda än föräldrarnas
– därför att barnen har en annan relation till
våldet än de vuxna. Mannens berättelse präglas av
att han är den som utövar våldet, kvinnans av att
hon är dess offer, barnens berättelser av att de är
våldets vittnen. Det våld mannen utsätter kvinnan
för äger rum i barnens hem och utgör därför en del
av deras livsmiljö. Det är en psykologisk omöjlighet
att inta det utanförstående vittnets position inför en
händelse som är en del av ens egen livsmiljö. Detta
gör barnen till deltagande vittnen i en situation de
inte valt eller ansvarar för. De måste på något sätt
förhålla sig till det som sker i den livsmiljö som är
deras.
För studien har vi intervjuat barn och tonåringar,
men framför allt tagit del av ljudinspelade
gruppsamtal med barn i åldern 12 till 15 år. Gruppverksamheten
för barnen leds av specialutbildade
socionomer och psykoterapeuter. Gruppledarna
säger att de vill:
”Ge barnen upplevelsen av att vara lyssnade till.
Man vill ge dem upplevelsen av att få vara i
centrum
och att få möta andra barn som man lyssnar till
och
som lyssnar när man själv har något att säga.
Man vill visa att det fi nns vuxna som är
intresserade
och orkar ta emot deras berättelser,
vilket ger möjligheter att växa.
Likaså ger en tillåtande miljö där det är
okej att släppa
fram olika känslor möjlighet till utveckling.”