Create successful ePaper yourself
Turn your PDF publications into a flip-book with our unique Google optimized e-Paper software.
32 VÅLD INNANFÖR HEMMETS VÄGGAR<br />
Det ständigt närvarande uppbrottet<br />
Den del av uppbrottet som bestod av att kvinnorna<br />
faktiskt lämnade männen, beskrev de som avgränsad<br />
till någon timme eller dag. Hela uppbrottsprocessen<br />
var dock avsevärt längre. ”Det kanske var<br />
slumpen som gjorde att jag bröt upp den dagen,<br />
men jag hade ju tänkt på det så länge”, sa Maria i<br />
en senare intervju.<br />
Kvinnornas början på berättelsen om uppbrottet<br />
hade ungefär följande struktur och innehåll:<br />
Han slog mig<br />
Jag bjöd motstånd mot hans våld och jag<br />
uthärdade<br />
Han slog mig igen och igen<br />
Jag bjöd motstånd mot hans våld, jag<br />
uthärdade,<br />
jag försökte få honom att ändra sig<br />
Han ändrade sig aldrig<br />
I kvinnornas uppbrottsberättelser framställdes<br />
inte uppbrottet som ett resultat av ett beslut eller<br />
som ett resultat av en händelse som blev till en<br />
vändpunkt i deras liv. Uppbrottet var något som<br />
var ständigt närvarande – som en handling som<br />
uttryckte motstånd mot våldet, som en yttersta<br />
konsekvens av hans våldsbruk och som en möjlighet.<br />
Men samtidigt som uppbrottet ger möjlighet<br />
till ett nytt liv innefattar det också en uppgivenhet<br />
inför möjligheterna att förändra honom.<br />
Små motståndshandlingar...<br />
När jag lyssnade noga till kvinnornas berättelser<br />
upptäckte jag att de ständigt bjöd motstånd mot<br />
våldet – men det var frågan om ”små” motståndshandlingar,<br />
som tillbakadragande, försök att vara<br />
till lags, rädsla, söka stöd hos andra. Ofta uppfattas<br />
inte sådana handlingar som motstånd av omvärlden<br />
– tvärtom uppfattas kvinnor som är rädda och<br />
försöker vara till lags som att de anpassat sig och<br />
”normaliserat” våldet. Hur kan det komma sig att<br />
kvinnornas ”små” motståndshandlingar så lätt kan<br />
misstolkas? Det fi nns antagligen fl era förklaringar.<br />
En förklaring kan vara att motståndet är ständigt<br />
närvarande och så indirekt uttryckt, att det kan<br />
vara svårt att identifi era både för omgivningen och<br />
för kvinnan själv.<br />
... och stora<br />
En annan förklaring kan vara att dessa ”små”<br />
motståndshandlingar inte antar kulturellt förväntade<br />
former. Ett vanligt sätt att betrakta motstånd<br />
tar sin utgångspunkt i en manlig krigarmodell.<br />
Motstånd defi nieras då med utgångspunkt från<br />
resultatet: Om man bjudit fi enden motstånd eller<br />
inte, vet man först när man lyckats eller inte<br />
lyckats besegrat honom. Denna karaktäristik av<br />
motstånd används inte sällan vid våldtäktsmål i<br />
våra domstolar. Den tvistiga frågan vid sådana mål<br />
är då inte om sexuella handlingar faktiskt har ägt<br />
rum, utan om dessa handlingar skett med eller mot<br />
kvinnans vilja. Mannen hävdar att hon var med på<br />
allt som hände, hon hävdar motsatsen. I domstolen<br />
avhandlas frågan om kvinnan bjudit motstånd<br />
på rätt sätt. Har hon uttryckt sig tydligt nog? Att<br />
hon lät honom följa med hem efter festen, var inte<br />
det nästan som ett ”ja”? Vad gjorde hon egentligen<br />
sedan för att markera sin vilja? Om hon hade<br />
bjudit motstånd hade han verkligen kunnat göra<br />
det han gjorde? Om hon bjudit motstånd, skulle det<br />
inte ha satt märken på hennes kropp? Bara om hon<br />
lyckats avvärja hans försök till sexuella handlingar<br />
kan vi vara helt säkra på att hon verkligen bjudit<br />
motstånd. När denna defi nition av motstånd<br />
används för att förstå misshandlade kvinnor och<br />
deras sätt att förhålla sig till mannen och våldet,<br />
ges inte utrymme för misslyckanden eller ambivalens.<br />
Den beskriver alla handlingar som inte tydligt<br />
kan kategoriseras som motstånd som dess motsats,<br />
som tveksamhet eller osäkerhet, som icke-motstånd<br />
(”om du verkligen inte vill bli slagen skulle du väl<br />
ha lämnat honom för länge sedan”). Misslyckanden<br />
tenderar att defi nieras som otillräckligt motstånd<br />
(”om han nu inte fattade vad du ville skulle du väl<br />
ha visat det tydligare”).<br />
Det är viktigt för alla oss som vill hjälpa misshandlade<br />
kvinnor till ett bättre liv att lära sig att<br />
tolka kvinnornas sätt att uttrycka motstånd mot<br />
våldet. Varför är det viktigt? Därför att kvinnorna<br />
så ofta misstolkas i sina strävanden att få slut på<br />
våldet och i stället uppfattas som förändringsobenägna<br />
eller som ointresserade av förändring.<br />
Misshandlade kvinnor som inte lyckats med att<br />
förändra mannens beteende kan uppfattas som<br />
masochister (”om hon verkligen inte gillade hans<br />
behandling skulle hon väl ha lämnat honom”) eller<br />
som påfrestande otydliga och obeslutsamma (”hon<br />
får väl säga ifrån på skarpen så att han verkligen<br />
lyssnar”). Särskilt stor irritation kan de kvinnor<br />
väcka som lämnar mannen men återkommer, eller<br />
de kvinnor som gör en polisanmälan som de inte<br />
vill fullfölja. Samtliga dessa handlingar kan rymma<br />
motstånd och vara en del av uppbrottsprocessen.<br />
Denna process kan sträcka sig över lång tid och den
Change language