Create successful ePaper yourself
Turn your PDF publications into a flip-book with our unique Google optimized e-Paper software.
MARGARETA HYDÉN<br />
Jag hade förväntat mig att uppbrottet skulle<br />
vara möjligt att tala om som en berättelse om en<br />
vändpunkt, det vill säga en berättelse med diskontinuitet<br />
som grundtema. Jag hade föreställt mig att<br />
min fråga skulle hjälpa kvinnorna att börja berätta<br />
sin historia. I stället visade det sig att jag ställt<br />
en fråga som var omöjlig att besvara! Kvinnorna<br />
svarade sådant som ”bra fråga, men jag vet faktiskt<br />
inte, jag tror att jag aldrig fattade ett sådant<br />
beslut”. Eva, en 27 årig kvinna med två barn, hade<br />
följande att berätta:<br />
”Jag vet inte, jag vet verkligen inte varför jag<br />
lämnade honom just nu.<br />
Kanske kände jag att det måste få ett slut<br />
någon gång och att jag inte ville leva så här i<br />
resten av mitt liv.<br />
Men i stort sett har mina tankar varit mer i<br />
stil med ”jaha, nu är jag här, nu måste jag ta tag<br />
i det som är just nu.<br />
Jag har blivit så mycket slagen så det kan du<br />
inte ana. Efteråt var det mer som ”nu har jag<br />
fått ta emot så mycket slag så det är rena turen<br />
att jag lever”. Samtidigt som jag ville lämna<br />
honom så ville jag det inte.<br />
Allt jag ville var att våldet skulle ta slut.”<br />
Maria, en 34 årig kvinna med ett barn, hade följande<br />
att berätta om dagen då hon lämnade sin man:<br />
”Vi hade målare i lägenheten som renoverade<br />
vårt vardagsrum. Jag behövde uträtta några<br />
ärenden, så jag frågade hur länge de var kvar.<br />
’Ett tag till’, sa de. Så jag lånade ut mina nycklar<br />
till dem. Jag bad dem låsa och slänga in nycklarna<br />
i brevlådan. Min man skulle komma hem<br />
före mig, så han kunde släppa in mig. När jag<br />
kom ut på gatan greps jag av en sådan frihetskänsla!<br />
’Nu har jag gjort mig av med nycklarna!<br />
Nu behöver inte gå hem mer!’ Jag gick och<br />
gick, alltmer planlöst. Plötsligt stod jag framför<br />
polishuset.”<br />
Fortsättningen på Marias berättelse var minst lika<br />
dramatisk som dess början:<br />
”Jag gick in. ’Jag har något att bekänna’, sa<br />
jag. ’För några dagar sedan var jag här och<br />
anklagade en man för att förfölja mig. Det var<br />
inte sant’. Jag var jätterädd för hur de skulle<br />
reagera, men de var så vänliga så jag började<br />
gråta. Jag fi ck komma in och tala med en polis<br />
och berättade alltihop. Hur min man hade hotat<br />
och slagit mig. Hur han fått för sig att en man<br />
31<br />
tittade på mig på Metro och att vi hade ett förhållande.<br />
En vilt främmande man som jag aldrig<br />
sett förut! Hur han malde på och malde på om<br />
att jag varit otrogen.<br />
Till sist släppte han den tanken för att börja<br />
tala om att det nog var så att den andre mannen<br />
förföljde mig. Jag gick med på det för att få slut<br />
på det hela. Då började han tjata om vi måste<br />
gå till polisen och anmäla, för även om jag var<br />
oskyldig så var ju inte den där mannen det. Till<br />
sist gick jag med på det. Det var fruktansvärt.<br />
Jag anmälde en fullständigt oskyldig människa.<br />
När jag bekänt sa de att de nog skulle köra mig<br />
till kvinnojouren, för de tyckte inte att jag skulle<br />
gå hem igen.”<br />
Det första som slog mig när jag lyssnade på kvinnornas<br />
berättelse var att de vänligt men bestämt<br />
avvisade mina försök att förmå dem att formulera<br />
sina upplevelser i en linjärt ordnad berättelse. En<br />
sådan form föreföll helt enkelt inte särskilt lämpad<br />
för att kunna rymma deras erfarenheter. Jag tänkte<br />
att detta sannolikt skulle medföra svårigheter för<br />
kvinnorna att göra sig förstådda i mötet med andra<br />
som liksom jag förväntade sig en ”vändpunktshistoria”.<br />
I värsta fall skulle de komma att framstå<br />
som otillförlitliga, därför att de inte kunde berätta<br />
sin historia på det sätt som förväntades.<br />
Det som också slog mig när jag lyssnade till<br />
Marias berättelse var att den handlade om hur hon<br />
bekände ett brott och inte om att hon anmälde<br />
mannen. Jag noterade också kontrasten mellan de<br />
vänliga människor hon mött under uppbrottsdagen<br />
och de mardrömslika förhållanden hon levt under<br />
med sin man. Berättelsen om uppbrottsdagen var<br />
ljus och förebådade ett gott liv. Den börjar med att<br />
två målare arbetar med att göra hennes vardagsrum<br />
nytt och fräscht och fortsätter med att hon träffar<br />
vänliga och tillmötesgående människor. Samtidigt<br />
är hennes berättelse en berättelse om risktagande.<br />
Vad hade exempelvis hänt om målarna inte tagit<br />
emot nycklarna? Vad hade hänt om polisen inte<br />
observerat hennes utsatthet och tvångssituation?<br />
Det är inte säkert att hon genomfört uppbrottet den<br />
dagen om hon inte mött bekräftelse och handlingskraft.<br />
Maria hade sannolikt brutit upp förr eller<br />
senare i alla fall, men hon kanske hade återvänt och<br />
åter utsatt sig för våld och hennes tilltro till människor<br />
hade antagligen fått sig ytterligare en knäck.<br />
Nu kom den här dagen att betyda en vändpunkt för<br />
henne – även om hon själv inte upplevde det så när<br />
hon var helt uppe i den.
Change language