Ladda ner - Fas

28 FYSISK BARNMISSHANDEL. FÅR BARN DEN HJÄLP SOM DE BEHÖVER?
presenterades i december 2007 att hon som socialminister
saknade information om hur många barn
som under ett år anmäls till Sveriges socialförvaltningar
pga. att de far illa. Utan en total överblick
över de kända fallen, mörkertalet är betydande, så
är det omöjligt att alokera behövliga medel eller
följa utvecklingen över tid. En socialtjänststatistik
på detta område behöver prioriteras.
Lokalt–regionalt
På kommunal nivå saknas det enligt min bedömning
framför allt en professionell arbetsledning
inom Socialtjänsten som handleder och utvecklar
sin personal i dessa extremt svåra ärenden. Att
såväl kräva som tillhandahålla en professionell
handledning borde vara ett minimikrav.
Att arbeta med barn och att göra utredningar
inom Socialtjänsten kräver ett engagemang, erfarenhet
och vidareutbildning. Det kräver också
instrument för systematiserade utredningar.
För att systematisera arbetet med handläggning
och dokumentation i utredningar, planering och
uppföljning av insatser har Socialstyrelsen utvecklat
ett en hetligt system för dokumentation och uppföljning
– Barns be hov i centrum (BBIC). Flertalet
kommuner har infört eller är i färd med att införa
BBIC. Då det gäller att utreda fysisk misshandel
och sexuella övergrepp så behöver BBIC modulen
kompletteras med kunskap om just dynamiken och
konsekvenserna av dessa övergrepp.
Jag ser på de stora internationella konferenserna
med få undantag svensk socialtjänst representerad
i form av socialsekreterare, arbetsledare eller
chefer. Hur tror man att man utvecklar arbetet,
varifrån kommer nya idéer om nya arbetsmodeller
och interventioner att hjälpa barn som far illa? När
jag handleder socialarbetare så slås jag av hur lite
dessa läst sedan de lämnade socialhögskolorna. När
man rekommenderar läsning av litteratur, artiklar
etc. blir ofta svaret att det är för svårt – de är ju på
engelska! Den ovannämnda utredningen ”översyn
av bestämmelserna till skydd för barn och unga”
har också till uppgift ta ställning till om det behövs
särskild reglering av kom petenskraven och till om
det kan ske genom att ge Social styrelsen ett bemyndigande
att utfärda föreskrifter, en legitimation har
t.ex. tidigare diskuterats. Det förefaller nästan som
cirkeln är sluten efter 25 år och att de gamla kommunala
barnavårdsnämnderna kan i ny skepnad se
dagens ljus igen.
Vi behöver en barnorienterad behovsstyrd och
evidensbaserad socialtjänst. För att nå dit och inte
svika fysiskt misshandlade barn behöver man också
utveckla nya interventionsmodeller. Idag fi nns ett
antal metoder med evidens såsom t.ex. Parent Child
Interaction Therapy (PCIT), Traumafokuserad
kognitiv beteendeterapi (TF-KBT). Dessa och fl er
behöver tas till Sverige, översättas och anpassas för
svenska förhållanden samt utprövas. Här fi nns ytterligare
ett område där tid och resurser saknas.
Optimism – framtid
Tillkomsten av Barnahus, vars uppgift är erbjuda
en barnvänlig utredning i samband med avslöjandet
av sexuella övergrepp och fysisk barnmisshandel,
är mycket positivt. Barnahusen kan också innebära
embryon till kunskapscentra på sitt område i sin
region. För att förverkliga detta behövs dock mer
personal för att erbjuda utsatta barn det stöd, den
krisbearbetning som behövs samt för de barn som
behöver en längre tids trauma-fokuserad behandling.
Förhoppningsvis kan detta också skynda på
ett beslut om ett nationellt kunskapscentrum som
stötts och blötts sedan 1997.
Avslutningsvis vill jag nämna ett utvecklingsprojektet
KIBB, som drivs av fyra team: Barnkriscentrum
i Malmö, Socialförvaltningen i Kristianstad,
Socialförvaltningen i Jönköping samt BUP-Elefanten
i Linköping och där Allmänna Barnhuset är
koordinatorer för genomförandet av behandlingsprojektet.
KIBB står för Kognitiv Integrerad Behandling
vid Barnmisshandel och är en behandlingsmetod
med evidensstöd som utformats och prövas vid
New Jersey Child Abuse Research Education and
Service (CARES) Institute som är en del av University
of Medicine and Dentistry of New Jersey
(UMDNJ). Modellen som utvecklats av Melissa K
Runyon, Esther Deblinger, Erika Ryan och Reena
Thakkar-Kolar kan beskrivas som en integrerad
föräldra–barn terapi baserad på en kognitiv beteendeterapeutisk
modell (Runyon, Deblinger, Ryan,
Thakkar-Kolar, 2004).
Behandlingsmodellen bygger på att fyra familjer
gemensamt får behandling i barn- respektive föräldragrupper
vid 16 tillfällen, med en veckas intervall.
Fyra familjebehandlare ansvarar för behandlingen.
Varje behandlingstillfälle har ett eller fl era
teman. Behandlingsteman för föräldragrupperna
är bl.a. effekter av våld, hur våld påverkar barn,
föräldrastrategier att hantera ilska, aktivt lyssnande
och trygghetsplan. Teman för barngruppen är bl.a.
hur våld påverkar barn, att identifi era sina känslor,
att kontrollera sin ilska, trygghetsplan, problem-