Ladda ner - Fas
Share Embed Flag
Download ePaper

Ladda ner - Fas

Ladda ner - Fas Ladda ner - Fas

forte.se
23.09.2013 Views

26 FYSISK BARNMISSHANDEL. FÅR BARN DEN HJÄLP SOM DE BEHÖVER? gångsberusning. Vad som var mer alarmerande i Madeleine Cocozzas genomgång var att endast 9 anmälningar kom från barnomsorgen och endast en anmälan från psykiatrisk klinik. På ett enkelt sätt var det omöjligt att få reda på hur många av anmälningarna som utgjordes av t.ex. misstänkt fysisk barnmisshandel då anmälningsorsaken inte registerförs. Att barnomsorg och för den delen BVC underrapporterar har tidigare belysts av bl.a. Dagmar Lagerberg (1998) när hon i en undersökning konstaterade att endast 1,5 procent av sjuksköterskorna på BVC bedömde att barnen de såg for illa. Här fi nns uppenbarligen mycket att utveckla då det gäller information, handledning och riktlinjer. Kanske kan den fortsatta utbyggnaden av Familjecentraler underlätta samarbetet mellan sjukvård (BVC/BHV) och den kommunala socialtjänsten. Tanken med en anmälan hur svår den än kan vara för anmälare och förälder att acceptera är ju att värna om en god hälsa och utveckling för det enskilda barnet. Lika oroande är det att allmänpsykiatrin som idag vårdar de svårast psykiskt sjuka patienterna så sällan, för att säga inte alls, gör några anmälningar till socialtjänsten om att barn far illa. Dessa patienter med psykisk sjukdom och/eller missbruk är oftast också föräldrar. I en journalstudie av allmänpsykiatriska journaler i samband med föräldrars skilsmässa fann vi att barnen sällan beskrevs eller synliggjordes (Svedin, Wadsby, 1998). Inom landet, ofta som projektarbeten, har dock ”Barn till psykiskt sjuka föräldrar” uppmärksammats och stöd till barn utvecklats. Förekomsten av fysisk barnmisshandel Även om det är oklart hur många anmälningar som kommer till socialtjänstens kännedom om misstänkt fysisk barnmisshandel så vet vi att antalet polisanmälda för fysisk barnmisshandel kontinuerligt ökat under de senaste decennierna. Vi räknar idag med knappt 10 000 anmälningar per år och i åldersgruppen 0–6 år inkom 1 548 anmälningar vilket motsvarade en ökning med 13 procent jämfört med föregående år. Ökningen var störst i kategorin där förövaren är känd för barnet dvs. inom familjen. Ökningen i åldersgruppen 7–14 år var 8 procent mellan 2006 och 2007. Förekomsten av fysisk barnmisshandel har idag ett sådant omfång att det på ett helt annat sätt än bara för 10–15 år sedan sysselsätter och belastar socialtjänst, hälso- och sjukvård, polisväsende och domstolar. Denna belastning har inte samtidigt åtföljts av en ökad professionalitet och kunskapsutveckling. Är det då viktigt att erbjuda barn som har utsatts för fysisk misshandel stöd och terapi? Att få lite stryk har väl aldrig skadat hör vi av och till fortfarande i debatten, trots hos allmänheten ett mycket väl accepterat agaförbud sedan 1979. Konsekvenser av fysisk barnmisshandel Barn som bevittnar familjevåld, vanligtvis att en mansperson i hemmet slår en kvinnoperson, lever oftast under mer eller mindre kronisk stress och har en upp till 15 gånger större risk än andra barn att själv råka ut för misshandel (Janson, Almquist, 2000). Av de barn som bevittnat hur mamma misshandlats kommer 50–60 procent att utveckla symtom i klinisk mening (Graham-Berman, 2000). Familjevåldet som är ständigt pågående, om än lågintensivt, gör att barnen i familjen har en hög stressnivå med förhöjd utsöndring av kortisol. Är denna stressnivå långvarig utvecklas utmattning/ trötthet, huvudvärk, magont, sömnsvårigheter och bristande aptit. Det skapar också en grundläggande osäkerhet med psykiska konsekvenser som ensamhetskänsla, nedstämdhet, maktlöshet, rastlöshet med svårigheter att koncentrera sig. Mer tydliga tecken på posttraumatisk stress som mardrömmar, fl ash-backs förekommer i allvarligare fall. Socialt drar sig barnet undan, får försämrade kamratrelationer och skolprestationer. Vid fysisk barnmisshandel ser man framför allt aggressivitet, externaliserande symtom och asocialitet men även depressivitet. Undersökningar av långtidsprognosen vid fysisk barnmisshandel visar på försämrad psykisk hälsa, depressioner och suicidförsök samt att det är vanligare med aggressivitet, asocialitet och antisocial personlighetsstörning. Av ovanstående torde det framgå att barn som utsatts för fysisk misshandel har behov av insatser i form av stöd och bearbetning av sina upplevelser. Vilken hjälp får barnen och deras familjer i samband med fysisk barnmisshandel Huvudsyftet med Charlotta Lindells avhandlingsarbete var att undersöka den professionella interventionen vid en polisanmälan av fysisk misshandel där en närstående vuxen är förövare, ur ett juridiskt, socialt, barn och ungdomspsykiatriskt perspektiv. I polisaktsstudien av 126 barn i åldern 0–14 år som misshandlats av en vårdnadshavare under åren 1986–1996 framkom att cirka 0,5 barn per 1 000 blir misshandlade, att 52 procent av barnen hade dokumenterade skador, att misshandeln

CARL GÖRAN SVEDIN hade stor variation från en örfi l till mordförsök. Trots detta gick bara 40 procent av fallen med de skadade barnen till åtal och totalt var åtalsfrekvensen 18/111 förövare. Socialaktsstudien visade å sin sida på familjer med en tung social problematik där 75 procent av föräldrarna var arbetslösa, 35 procent hade missbruksproblem och 35 procent en psykiatrisk diagnos. I 21 procent hade det dessutom förekommit familjevåld. Inte mindre än 81 procent av familjerna hade haft insatser från socialtjänsten före misshandelstillfället vanligtvis i form av ekonomiskt bistånd eller förtur till barnomsorg. I 18 procent av fallen hade det förekommit vårdnadskonfl ikter. I inte mindre än 44 procent av fallen hade det funnits tidigare anmälningar om att barn farit illa i familjen (Sol .Kap. 14§ 1). Som en konsekvens av anmälan blev 32 procent av barnen akut omhändertagna. I 99 av 113 fall var en utredning redan pågående eller så öppnades en utredning som en följd av anmälan. Efter utredningen erhöll 74 barn och familjer olika typer av insatser. Dessa var BUP kontakt (25%), familjehem (26%), stödkontakt (20%), kontaktfamilj (18%), hemterapeut (15%) eller andra insatser. Inget barn erhöll någon dokumenterad krisbearbetning och ingen familj erhöll någon riktad insats eller utarbetat program med avsikt att förebygga eller förhindra ett återupprepande av misshandeln. Om det hade förekommit tidigare anmälan så var det 6 gånger vanligare med en familjehemsplacering och 4 gånger vanligare med att en kontaktfamilj tillsattes än om det inte fanns någon tidigare anmälan. Om barnet hade någon form av skada så var det 3 gånger vanligare med en familjehemsplacering. Yngre barn, 0–6 år gamla fi ck 11 gånger oftare en hemma hos kontakt jämfört med äldre. Moderns psykiska sjuklighet och om barnet var fött i Sverige ledde i större utsträckning än annars till en BUP-kontakt. Fyra år efter den aktuella barnmisshandelsanmälan var 69 barn fortfarande aktuella inom socialtjänsten. Avgörande för en fortsatt kontakt var insatser före misshandelstillfället (OR= 18) eller om modern hade en psykiatrisk diagnos (OR=12). Under fyraårsperioden hade det gjorts nya anmälningar till socialtjänsten om att barnet for illa och i 38 procent av fallen nya anmälningar om fysisk barnmisshandel. Det sammanfattande resultatet av socialaktsstu- 27 dien var att en stor del av barnen hade en historia av upprepade barnmisshandelsanmälningar, att allvaret i dessa anmälningar inte alltid förstods (varningssignaler), att insatserna valdes ur den repertoar som socialtjänsten använder sig av i andra fall (oselektivitet) samt att insatserna inte utvärderas. I inget fall under den 4-åriga undersökningsperioden hade något barn eller familj erhållit någon intervention/behandling riktad mot problemet – fysisk barnmisshandel. I den så kallade BUP-studien, eftersöktes om barnen hade någon journal inom barn- och ungdomspsykiatrin. Femtiosju av barnen hade en BUP-journal och kontakterna kunde ha varit före misshandelstillfället (29 st), i samband med misshandelstillfället (33 st) eller efter misshandelstillfället (44 fall). Av detta framgår att barnen kunde ha kontakter i fl era av de observerade perioderna. I 35 av 122 remisser så sker remissen som en följd av misshandeln, men andra vanliga orsaker är familjekonfl ikter, omsorgsbrist, externaliserande och internaliserande symtom. I journalerna så framgår det att i 23/57 fall så pratar man inte om misshandeln även i 8 fall där misshandeln var anledningen till remissen. Individualterapi förordades vanligtvis men endast 6/126 barn i denna forskningsrapport erhöll någon individuell terapi vanligtvis inte med traumafokuserat innehåll. Det vanligaste var att man arbetade med föräldrarna men inte med misshandeln i fokus. Bilden av BUP-kontakterna gav en bild av att man nära nog undvek att prata om den fysiska misshandeln som tidigare förekommit, förekommit i en pågående kontakt eller som initierat kontakten. Bristen på terapeutiska redskap tycktes uppenbar. Man kan med fog säga att såväl socialtjänstens som barn- och ungdomspsykiatrins insatser för misshandlade barn visade på mycket stora brister såväl i handläggning, riskbedömning, utvärdering som terapeutiska interventioner. Sammanfattning Det fi nns således stora brister och problem i omhändertagandet av barn som far illa i det svenska samhället – i detta fall barn som utsatts för fysisk misshandel. Problemen fi nns på fl era olika nivåer. Nationellt Socialminister Maria Larsson, konstaterade generat i riksdagen när utredningsuppdraget för ”översyn av bestämmelserna till skydd för barn och unga”

CARL GÖRAN SVEDIN<br />

hade stor variation från en örfi l till mordförsök.<br />

Trots detta gick bara 40 procent av fallen med de<br />

skadade barnen till åtal och totalt var åtalsfrekvensen<br />

18/111 förövare.<br />

Socialaktsstudien visade å sin sida på familjer<br />

med en tung social problematik där 75 procent<br />

av föräldrarna var arbetslösa, 35 procent hade<br />

missbruksproblem och 35 procent en psykiatrisk<br />

diagnos. I 21 procent hade det dessutom förekommit<br />

familjevåld.<br />

Inte mindre än 81 procent av familjerna hade<br />

haft insatser från socialtjänsten före misshandelstillfället<br />

vanligtvis i form av ekonomiskt bistånd eller<br />

förtur till barnomsorg. I 18 procent av fallen hade<br />

det förekommit vårdnadskonfl ikter. I inte mindre<br />

än 44 procent av fallen hade det funnits tidigare anmälningar<br />

om att barn farit illa i familjen (Sol .Kap.<br />

14§ 1).<br />

Som en konsekvens av anmälan blev 32 procent<br />

av barnen akut omhändertagna. I 99 av 113 fall var<br />

en utredning redan pågående eller så öppnades en<br />

utredning som en följd av anmälan.<br />

Efter utredningen erhöll 74 barn och familjer<br />

olika typer av insatser. Dessa var BUP kontakt<br />

(25%), familjehem (26%), stödkontakt (20%),<br />

kontaktfamilj (18%), hemterapeut (15%) eller<br />

andra insatser. Inget barn erhöll någon dokumenterad<br />

krisbearbetning och ingen familj erhöll någon<br />

riktad insats eller utarbetat program med avsikt<br />

att förebygga eller förhindra ett återupprepande av<br />

misshandeln.<br />

Om det hade förekommit tidigare anmälan så<br />

var det 6 gånger vanligare med en familjehemsplacering<br />

och 4 gånger vanligare med att en kontaktfamilj<br />

tillsattes än om det inte fanns någon tidigare<br />

anmälan. Om barnet hade någon form av skada<br />

så var det 3 gånger vanligare med en familjehemsplacering.<br />

Yngre barn, 0–6 år gamla fi ck 11 gånger<br />

oftare en hemma hos kontakt jämfört med äldre.<br />

Moderns psykiska sjuklighet och om barnet var fött<br />

i Sverige ledde i större utsträckning än annars till en<br />

BUP-kontakt.<br />

Fyra år efter den aktuella barnmisshandelsanmälan<br />

var 69 barn fortfarande aktuella inom<br />

socialtjänsten. Avgörande för en fortsatt kontakt<br />

var insatser före misshandelstillfället (OR= 18) eller<br />

om modern hade en psykiatrisk diagnos (OR=12).<br />

Under fyraårsperioden hade det gjorts nya anmälningar<br />

till socialtjänsten om att barnet for illa och<br />

i 38 procent av fallen nya anmälningar om fysisk<br />

barnmisshandel.<br />

Det sammanfattande resultatet av socialaktsstu-<br />

27<br />

dien var att en stor del av barnen hade en historia<br />

av upprepade barnmisshandelsanmälningar, att allvaret<br />

i dessa anmälningar inte alltid förstods (varningssignaler),<br />

att insatserna valdes ur den repertoar<br />

som socialtjänsten använder sig av i andra fall<br />

(oselektivitet) samt att insatserna inte utvärderas. I<br />

inget fall under den 4-åriga undersökningsperioden<br />

hade något barn eller familj erhållit någon intervention/behandling<br />

riktad mot problemet – fysisk<br />

barnmisshandel.<br />

I den så kallade BUP-studien, eftersöktes om<br />

barnen hade någon journal inom barn- och ungdomspsykiatrin.<br />

Femtiosju av barnen hade en<br />

BUP-journal och kontakterna kunde ha varit före<br />

misshandelstillfället (29 st), i samband med misshandelstillfället<br />

(33 st) eller efter misshandelstillfället<br />

(44 fall). Av detta framgår att barnen kunde ha<br />

kontakter i fl era av de observerade perioderna. I 35<br />

av 122 remisser så sker remissen som en följd av<br />

misshandeln, men andra vanliga orsaker är familjekonfl<br />

ikter, omsorgsbrist, externaliserande och<br />

internaliserande symtom.<br />

I journalerna så framgår det att i 23/57 fall så<br />

pratar man inte om misshandeln även i 8 fall där<br />

misshandeln var anledningen till remissen. Individualterapi<br />

förordades vanligtvis men endast 6/126<br />

barn i denna forskningsrapport erhöll någon individuell<br />

terapi vanligtvis inte med traumafokuserat<br />

innehåll. Det vanligaste var att man arbetade med<br />

föräldrarna men inte med misshandeln i fokus.<br />

Bilden av BUP-kontakterna gav en bild av att<br />

man nära nog undvek att prata om den fysiska<br />

misshandeln som tidigare förekommit, förekommit<br />

i en pågående kontakt eller som initierat kontakten.<br />

Bristen på terapeutiska redskap tycktes uppenbar.<br />

Man kan med fog säga att såväl socialtjänstens<br />

som barn- och ungdomspsykiatrins insatser för<br />

misshandlade barn visade på mycket stora brister<br />

såväl i handläggning, riskbedömning, utvärdering<br />

som terapeutiska interventio<strong>ner</strong>.<br />

Sammanfattning<br />

Det fi nns således stora brister och problem i omhändertagandet<br />

av barn som far illa i det svenska<br />

samhället – i detta fall barn som utsatts för fysisk<br />

misshandel.<br />

Problemen fi nns på fl era olika nivåer.<br />

Nationellt<br />

Socialminister Maria Larsson, konstaterade ge<strong>ner</strong>at<br />

i riksdagen när utredningsuppdraget för ”översyn<br />

av bestämmelserna till skydd för barn och unga”

logo

products

Resources

Company

Terms of service
Privacy policy
Cookie policy
Cookie settings
Imprint
Change language
Made with love in Switzerland
© 2024 Yumpu.com all rights reserved

Hooray! Your file is uploaded and ready to be published.

Saved successfully!

Ooh no, something went wrong!