Ladda ner - Fas

EVA ÖSTERBERG
san tagit sig en annan form. Ingen avrättas längre.
Den sista avrättningen i Sveriges historia ägde rum
1910, och sedan 1921 är dödsstraffet avskaffat i
fredstid. Straffen för mord och dråp är numera i
allmänhet antingen fängelse eller psykiatrisk vård.
Ekonomiska brott upptar domstolarna mer än
något annat.
Förr och nu. Men hur skall vi förstå skillnaden
och vad hände egentligen mellan 1550-talet och år
2000? I internationell forskning har man menat att
brottsmönstren i Europa ändrats över seklen enligt
formeln ”från våldssamhälle till stöldsamhälle”.
Det är en tes som delvis anknyter till Norbert Elias´
tankar. Han ser en skillnad mellan den primitiva
medeltidsmänniskan som ännu inte lärt sig att kontrollera
och sublimera sina känslor, å den ena sidan,
och den moderna, mer ”civiliserade” människan
å den andra. Mängder av våldsbrott skulle ha
förekommit i äldre tid eftersom människorna inte
förmådde att hålla tillbaka sin aggressivitet. Den
moderna människan skulle däremot ha lärt sig att
lägga lock på sina affekter, och i det moderna civila
samhället skulle då våldet mellan enskilda ha minskat.
Detta är det första ledet i tesen om övergången
från våldssamhälle till stöldsamhälle. Det andra
ledet består av tanken att kapitalismen fr.o.m.
1800-talet lett till en ökad ekonomisk brottslighet,
till att det uppstod subkulturer av fattiga som stal
och rånade.
Tesen stämmer delvis, men inte helt, på den
svenska utvecklingen. Brottsmönstren dominerades
under medeltid, 1500-tal och i vissa regioner fortfarande
i början av 1600-talet onekligen av våld. Låt
oss ta ett exempel. I Arboga eller Stockholm i början
av 1500-talet drogs i medeltal 7–8 icke dödliga
våldsbrott inför domstolarna per år och per 1000
invånare; i en stad som Norrköping på 1880-talet
uppgick motsvarande siffra inte till mer än 2 och
på 1960-talet inte ens till 1. Vi kan också räkna enbart
de dödliga våldsbrotten, mord och dråp, som
är bättre att jämföra över tid eftersom de i regel
registrerats noggrant oavsett period; det har aldrig
varit lätt att helt fördölja att en människa dödats.
Då fi nner vi att Stockholm i början av 1500-talet
i medeltal hade 0,2 mord och dråp per år och per
1 000 människor. Motsvarande siffra i början av
1900-talet var 0,007. Med andra ord: hur vi än
räknar och vilken siffra vi använder, är det uppenbart
att våldsbrotten var fl era, fl era gånger större
i början av 1500-talet än under 1900-talets första
hälft. Omvänt är den ekonomiska kriminaliteten
långt större i 1900-talets Sverige än i vasatidens.
15
Ändå fi nns det invändningar mot tesen om
”från våld till stöld”. En viss ökning av våldet
skedde till exempel igen vid mitten av 1800-talet,
utan att dock komma upp till de nivåer som rådde
under medeltiden och 1500-talet. Stölderna i sin tur
ökade faktiskt inte drastiskt förrän under tiden efter
andra världskriget, i folkhemmets och värlfärdssamhällets
tid. Det fi nns alltså ingen gemensam
brytpunkt, då våldet minskar och den ekonomiska
brottsligheten tilltar. Men den viktiga slutsatsen är
ändå att de registrerade allvarliga våldsbrotten (där
mörkertalen varit små) minskade kraftigt fr.o.m. senare
delen av 1600-talet och 1700-talet och aldrig
senare har kommit upp på en lika hög nivå igen.
Hur skall då detta förstås? Vad beror det på att
våldsbrotten minskade så kraftigt efter hand – och
särskilt under senare delen av 1600-talet och början
av 1700-talet? När Elias diskuterar det minskade
våldet som ett tecken på en civilisationsprocess, förklarar
han det genom att peka på ett antal faktorer.
Samhället blev mer komplext, individer bands samman
i allt längre kedjor av ekonomiskt och socialt
beroende, de fi ck en starkare stat som skyddade
dem från yttre våld genom att ta militärt ansvar för
rikets försvar. I ett sådant läge tenderade det individuella
våldet att gå tillbaka. Detta är andemeningen
i Elias´ tes.
Men det fi nns också andra förslag till hur man
skall tolka det minskande våldet i 1600-och 1700talens
svenska samhälle. I alla kända kulturer och
tider, hävdar kriminologerna, är män i majoritet
bland våldsverkarna. Det innebär att en befolkning
som av någon anledning har en extrem sammansättning,
så att männen är i fåtal, kan uppvisa en
annan brottslighet än en normalbefolkning.
Att våldsbrotten avtog under stormaktstiden i
Sverige, kan därför förklaras med tre perspektiv:
att samhället blev mer komplicerat och indirekt
ställde krav på mera civiliserade mänskliga relationer;
folk blev kontrollerade och disciplinerade
uppifrån till större fridsamhet, genom statens
och kyrkans insatser; det står nämligen klart
att kyrkan och staten under denna tid verkligen
försökte att ”fostra” folket genom predikningar,
strängare straff, läsning av religiösa texter osv.
för att öka den sociala ordningen. Även eliterna
skulle disciplineras. Drottning Kristina förbjöd
t.ex. dueller mellan adliga offi cerare och andra
jämbördiga, därför att hon tyckte att det var
slöseri med mäns liv och rena dumheterna att
dessa herrar skulle riskera sina liv för bråk om