Ladda ner - Fas
Ladda ner - Fas Ladda ner - Fas
Socialtjänstforum – ett möte mellan forskning och socialtjänst En konferens i Göteborg 22–23 april 2008
- Page 3 and 4: Socialtjänstforum - ett möte mell
- Page 5 and 6: Innehåll Förord ··· 7 Barnpers
- Page 7 and 8: Förord E n av uppgifterna för For
- Page 9 and 10: INGELA THALÉN de skador och själv
- Page 11 and 12: INGELA THALÉN mamman förklarar de
- Page 13 and 14: Våldet genom århundradena Eva Ös
- Page 15 and 16: EVA ÖSTERBERG san tagit sig en ann
- Page 17 and 18: EVA ÖSTERBERG yngre människor, fa
- Page 19 and 20: FELIPE ESTRADA Sammantaget betyder
- Page 21 and 22: FELIPE ESTRADA Andel utsatta, % 5 4
- Page 23 and 24: FELIPE ESTRADA viktigt att uppmärk
- Page 25 and 26: Fysisk barnmisshandel Får barn den
- Page 27 and 28: CARL GÖRAN SVEDIN hade stor variat
- Page 29 and 30: CARL GÖRAN SVEDIN lösning, avslap
- Page 31 and 32: MARGARETA HYDÉN Jag hade förvänt
- Page 33 and 34: MARGARETA HYDÉN avslutas inte i oc
- Page 35 and 36: MARGARETA HYDÉN Barn talar om vål
- Page 37 and 38: MARGARETA HYDÉN Artikeln bygger p
- Page 39 and 40: UNNI WIKAN plikten att hjälpa och
- Page 41 and 42: UNNI WIKAN Fadimes död, skulle jag
- Page 43 and 44: UNNI WIKAN derns namn som reliker f
- Page 45 and 46: EVA TIBY & LENA ROXELL ten mellan 2
- Page 47 and 48: EVA TIBY & LENA ROXELL Problemen me
- Page 49 and 50: Att köpa frihet på fl aska: Om al
- Page 51 and 52: KALLE TRYGGVESSON genom experimente
Socialtjänstforum – ett möte mellan forskning och socialtjänst<br />
En konferens i Göteborg 22–23 april 2008
Socialtjänstforum – ett möte mellan forskning<br />
och socialtjänst<br />
En konferens i Göteborg 22–23 april 2008
Konferensen arrangerades av:<br />
Centralförbundet för socialt arbete, CSA<br />
Forskningsrådet för arbetsliv och socialvetenskap, FAS<br />
Sveriges Kommu<strong>ner</strong> och Landsting<br />
Socialstyrelsen<br />
Våld i välfärdsland<br />
© Forskningsrådet för arbetsliv och socialvetenskap (FAS), 2008<br />
Författarna svarar för innehållet i rapporten<br />
Produktion: Prospect Communication AB<br />
Grafi sk form: Lena Eliasson<br />
Omslagsfoto: Stephen Schildbach, Matton<br />
Forskningsrådet för arbetsliv och socialvetenskap (FAS)<br />
Box 2220<br />
103 15 Stockholm<br />
Telefon: 08-775 40 70<br />
E-post: fas@fas.se<br />
Internet: www.fas.se
Innehåll<br />
Förord ··· 7<br />
Barnperspektivet och barns egna berättelser ··· 8<br />
BRIS styrelseordförande Ingela Thalén<br />
Våldet genom århundradena ··· 13<br />
Professor Eva Österberg<br />
Våldet i dagens Sverige ··· 18<br />
Docent Felipe Estrada<br />
Fysisk barnmisshandel ··· 25<br />
Professor Carl Göran Svedin<br />
Våld innanför hemmets väggar ··· 30<br />
Professor Margareta Hydén<br />
En fråga om heder ··· 38<br />
Professor Unni Wikan<br />
Hatbrott i vardag och arbetsliv ··· 44<br />
Docent Eva Tiby och fi l.dr Lena Roxell<br />
Att köpa frihet på fl aska ··· 49<br />
Fil.dr Kalle Tryggvesson<br />
Missförhållanden inom äldreomsorg ··· 57<br />
Docent Håkan Jönson<br />
Presentation av föreläsarna ··· 66<br />
Program ··· 68
I den arbetsgrupp som pla<strong>ner</strong>at konferensen ingick följande perso<strong>ner</strong>:<br />
Kenneth Abrahamsson, FAS<br />
Peter Brusén, Socialstyrelsen<br />
Gigi Isacsson, Sveriges Kommu<strong>ner</strong> och Landsting<br />
Lotta Persson, Botkyrka kommun<br />
Tapio Salonen, Växjö universitet<br />
Lena Strömqvist, FAS, sekreterare<br />
Marta Szebehely, Stockholms universitet<br />
Rune Åberg, FAS, ordförande
Förord<br />
E<br />
n av uppgifterna för Forskningsrådet<br />
för arbetsliv och socialvetenskap (FAS)<br />
är att sprida information om forskning.<br />
För FAS är det därför angeläget<br />
att skapa ökade kontakter mellan forskare och<br />
företrädare för olika samhälleliga verksamheter<br />
inom olika delar av det socialpolitiska området.<br />
Socialtjänstforum, som har genomförts varje år<br />
sedan 1996, är ett viktigt inslag i detta arbete.<br />
Årets konferens ”Våld i välfärdsland” pla<strong>ner</strong>ades<br />
i samverkan mellan Centralförbundet för<br />
socialt arbete, Socialsty relsen, Sveriges Kommu<strong>ner</strong><br />
och Landsting samt FAS. Ansvarig för konferensens<br />
genomförande var forskningssekreterare Lena<br />
Strömqvist i samarbete med forskningsadministratör<br />
Nina Ginzburg, båda vid FAS.<br />
Ett varmt tack riktas till alla föreläsare som bidrog<br />
till att göra årets Socialtjänstforum intressant<br />
och lärorikt, och till samtliga konferensdeltagare<br />
för engagemang och intresse för de viktiga frågor<br />
som diskuterades vid konferensen. Ett speciellt tack<br />
riktas till Margot Olsson och Anna Gustafsson som<br />
avslutade konferensen genom att engagerat berätta<br />
om kvinnofridsprogrammet i Malmö.<br />
Med denna rapport vill vi göra konferensens<br />
fö redrag tillgängliga för en vidare krets i förhoppning<br />
om att detta ytterligare skall stärka kunskapsutbytet<br />
mellan forskningen och socialtjänsten. Den<br />
som önskar få Niklas Långströms åhörarkopior är<br />
välkomna att kontakta honom via e-post<br />
. Rapporten publiceras i<br />
form av en pdf-fi l på FAS webbplats. För att underlätta<br />
utskrift av rapporten har vi valt att producera<br />
fi len i A4-format.<br />
Stockholm i juni 2008<br />
Erland Hjelmquist<br />
Huvudsekreterare<br />
Forskningsrådet för arbetsliv<br />
och socialvetenskap<br />
7
8<br />
Barnperspektivet och barns egna berättelser<br />
Ingela Thalén, styrelseordförande i BRIS<br />
B<br />
RIS kom till efter en uppmärksammad<br />
barnmisshandel. En utställning där<br />
några modiga författare, läkare och<br />
andra visade bilder på misshandlade<br />
barn startade en reaktion som formade BRIS.<br />
Stiftelsen Allmänna Barnhuset som har funnits<br />
sedan 1632 stödjer idag forskning och metodutveckling<br />
inom den sociala barnavården.<br />
Stiftelsen Erica, bildad 1934, är en liten och<br />
ledande högskola som bl.a. utbildar barn- och ungdomspsykoterapeuter.<br />
Fruktansvärda händelser som dödsmisshandeln<br />
av pojken Bobby och mordet på fl ickan Engla river<br />
upp ångest och oro hos många barn och vuxna.<br />
Så svåra brott sker inte var dag i Sverige. Men<br />
varje dag kän<strong>ner</strong> många människor, både barn<br />
och vuxna, ängslan och oro inför risken att få ett<br />
tjuvnyp, en örfi l eller spark av någon i familjen eller<br />
av någon annan man kän<strong>ner</strong>. Ett vardagsvåld ger<br />
inte stora rubriker, men dessa människor lever i<br />
konstant otrygghet och rädsla.<br />
Det fi nns inga exakta uppgifter om hur många<br />
barn i Sverige som är utsatta. Flera undersökningar<br />
om misshandlade kvinnor visar att barnen i merparten<br />
av fallen varit närvarande vid våldstillfället<br />
och att de ofta själva blivit slagna. Kommittén mot<br />
barnmisshandel uppskattar att det rör sig om mellan<br />
100 000 till 200 000 barn. Rädda Barnen har<br />
i en undersökning uppskattat att vart tionde barn<br />
någon gång upplever våld i hemmet, hälften av dem<br />
ofta. Detta bekräftas av BO:s rapporter.<br />
Genom att beskriva samtal och kontakter som<br />
BRIS får från barnens hjälptelefon (BHT), BRISmejlen,<br />
diskussionsforum och ett numera ganska<br />
nystartat Chat-rum kan jag ge en inblick i den värld<br />
en del barn lever i.<br />
BRIS fi ck förra året över 400 000 påringningar<br />
till sin växel. Av dem kom ungefär 76 000 samtal<br />
fram till jourare vilket resulterade i 11 551 dokumenterade<br />
telefonsamtal. Med BRIS-mejlen hade<br />
BRIS över 21 000 dokumenterade kontakter med<br />
barn och unga under år 2007, nästan 60 dokumenterade<br />
samtal – om dagen.<br />
Hos BRIS fungerar det så att kontakterna är<br />
anonyma. Men vi tar också Uppdrag från barnet.<br />
Barnet kan ringa upp för ett fördjupat samtal till<br />
en särskild person. De kan vara anonyma då också,<br />
eller berätta vem dom är och ge BRIS i uppdrag<br />
att förmedla kontakter till deras omgivning polis,<br />
socialtjänst, skolsköterska eller annan person som<br />
kan bistå barnet. Ur dessa samtal och ur ett antal<br />
enkäter bland barn och unga växer det fram en bild<br />
av vissa barns uppväxt som är oacceptabel. BO,<br />
Allmänna Barnhuset, Rädda Barnen, Sfph (Svenska<br />
föreningen för psykisk hälsa) m.fl . fyller ut bilden<br />
med sina egna erfarenheter.<br />
Barns situation<br />
Barn kränks på olika sätt inte enbart genom fysiskt<br />
övervåld. Vi får också samtal om hur barn kränks<br />
genom att inte bli sedda, de förminskas genom<br />
kränkande omdömen. Föräldrar som glömmer att<br />
ge dom mat, eller på annat sätt utlämnar barnen<br />
åt att ta hand om sig själva, i värsta fall också sina<br />
föräldrar. Psykiskt övervåld kan göra lika ont som<br />
en örfi l.<br />
Det är också en socioekonomisk skillnad mellan<br />
barn och unga som drabbas av skador, självtillfoga-
INGELA THALÉN<br />
de skador och självmord. Vi ser mindre skillnader i<br />
förskoleåldern och ökande därefter.<br />
Bo Vin<strong>ner</strong>ljung har i sin genomgång lyft fram de<br />
största riskgrupperna för ogynnsam utveckling över<br />
tid:<br />
Till exempel barn som växer upp i familjer med<br />
långvarigt ekonomiskt bistånd. Barn i dessa familjer<br />
har överrisker inom fl ertalet områden.<br />
Tre- till fyrfaldigt förhöjda risker för alkohol-<br />
eller narkotikarelaterad sjuklighet.<br />
Flickor i målgruppen har mer än sex gånger<br />
och pojkar mer än sju gånger så hög risk att vid<br />
25–26 års ålder endast ha gått ut grundskolan.<br />
Och riskerar att drabbas av våld.<br />
Men tro inte att fysiska och psykiska övergrepp enbart<br />
fi nns i familjer med ekonomiska problem eller<br />
i socialt utsatta områden.<br />
Förövare och offer<br />
Barn är också offer när barn begår brott. Det är<br />
lika vanligt att fl ickor som pojkar hotas eller blir<br />
bestulna, men pojkar råkar oftare ut för våld. Den<br />
totala andelen unga brottsoffer har varit ungefär<br />
lika stor de senaste tio åren.<br />
I en Brå-enkät 2005 har en fjärdedel av eleverna<br />
i nian utsatts för våld och en tiondel har blivit hotade.<br />
En majoritet av dessa brott sker i skolan (och<br />
vi kallar det då för mobbning) eller på någon annan<br />
offentlig plats.<br />
Jag går inte in på vilken roll TV-spel, Internet<br />
och annan media kan ha i detta sammanhang, men<br />
det fi nns undersökningar och forskning också på<br />
detta område, som pekar mot att man med teknikens<br />
hjälp för in våldet i barnets värld.<br />
Stiftelsen Allmänna Barnhuset, Karlstads<br />
Universitet och SCB har på uppdrag av regeringen<br />
genomfört en kartläggning hösten 2006, av barns<br />
erfarenheter av kroppslig bestraffning. Studien är<br />
en uppföljning av de nationella undersökningarna<br />
av barnmisshandel i Sverige år 2000.<br />
Att anpassa förebyggande insatser till ändrade<br />
misshandelsmönster är viktigt. För att kunna följa<br />
utvecklingen över tid är det angeläget med regelbundna<br />
kartläggningar av våld mot barn.<br />
Denna senare kartläggning visar att trots att<br />
allmänheten är mer negativ till kroppslig bestraffning<br />
av barn, har bestraffning av barn inte<br />
minskat – utan planat ut, och ligger på samma<br />
nivå som år 2000.<br />
Det vanligaste sättet att lösa konfl ikter var att<br />
diskutera med barnet eller att distrahera det (beroende<br />
på åldern), men det har blivit vanligare i<br />
Sverige att föräldrar knuffar, ruskar eller hugger<br />
tag i sina barn.<br />
Cirka 2 procent slår sina barn, en liten ökning<br />
sedan 2000. 23 procent ruskar om dem m.m., en<br />
ökning från 12 procent.<br />
Vad säger barnen själva till BRIS<br />
– om Våld, hot om våld, psykningar och<br />
allmän utsatthet.<br />
1. Vem misshandlar ett barn?<br />
Pappa, mamma, styvfar, styvmor, storebror,<br />
pojkvän, skolkamrat, lärare<br />
2. Var?<br />
Svaret är enkelt – det är hemma, eller i skolan<br />
– mera sällan – ”ute”.<br />
3. Hur?<br />
Med handfl atan – typ örfi l.<br />
Med knytnäven i ansiktet eller magen eller<br />
någon annanstans på kroppen.<br />
Med händerna och armarna som sliter i håret,<br />
knuffar och drar, tar tag och kniper hårt.<br />
Med naglarna, som lämnar rivsår och med<br />
fötterna, som sparkar.<br />
4. men också med föremål … vardagliga föremål<br />
som<br />
Mattpiskare, livrem eller piska, dammsugarslang,<br />
järnrör, diskborste, pekpinne, kniv eller<br />
rakblad.<br />
Livrem vanligt som verktyg. Specialverktyg<br />
som piska används också, men sällan.<br />
Knivar och rakblad – oftare än piskor. En<br />
kniv kan också värmas för att brännas med.<br />
I gränslandet mellan fysisk och psykisk misshandel<br />
och sexuella övergrepp fi nns sexualiserat våld,<br />
smekningar och nedvärderingar som upplevs som<br />
slag.<br />
Syns det här – blir det märken och skador<br />
Det mesta våldet lämnar sannolikt inga synliga skador<br />
på barnens kroppar. I barnens berättelser fi nns<br />
inte så mycket om detta. Det som nämns är blåmärken<br />
och relativt ytliga sår. Ibland betonas att det<br />
ligger en stor och/eller långvarig brutalitet bakom,<br />
även om skadan i sig inte beskrivs som omfattande.<br />
Mamma har lappat till henne på läppen så att<br />
hon fi ck ett blödande sår.<br />
9
10<br />
Graden av brutalitet varierar betydligt, från<br />
enstaka hårda slag som man ångrar direkt och ber<br />
om förlåtelse för. Ex. ”Pappan har slagit en gång<br />
på låret och bett om ursäkt.” över till grovt och<br />
livshotande fysiskt och psykiskt. ”Mamman hade<br />
knuffat henne nedför trappan, sparkat henne på<br />
smalbenet, och slagit henne i ansiktet så att hon<br />
blödde näsblod”<br />
Merparten ligger någonstans mitt emellan.<br />
Varför slår man?<br />
Inte heller denna frågan besvaras särskilt ofta i det<br />
material vi har från BHT. Det kan tolkas som att<br />
barnet faktiskt inte förstår varför eller att de inte<br />
tycker att det är så angeläget när man berättar.<br />
Men vissa skäl anges, en del tydligt och direkt,<br />
annat indirekt genom de omständigheter som<br />
nämns.<br />
Ur en fördjupad studie kan vi se följande:<br />
Skäl som anges i mer än hundra texter;<br />
Våld är ett straff eller<br />
ett sätt att förmå barnet att lyda.<br />
Är en effekt av känslor som inte kan kontrolleras<br />
–<br />
eller ett sätt att fostra oavsett vad barnet än har<br />
gjort eller gör.<br />
Man får stryk för att man kommer för sent hem,<br />
har gjort något som är dumt eller att man inte har<br />
levt upp till förhoppningar/förväntningar<br />
Enligt ”Våld mot barn”-enkäten tycker barnen<br />
att föräldrar kan slå om man förargar dem eller gör<br />
dem ledsna. Om barnen själva skall föreslå straff är<br />
det indragen veckopeng.<br />
Till exempel:<br />
Han har snott pengar av mamman för att köpa<br />
ett spel för att impo<strong>ner</strong>a på kompisarna. Är nu<br />
jätterädd för att han vet att han kommer att få<br />
stryk, han har fått det förr. ”Mamma slår mig<br />
ibland, och när jag gjort något slår hon mig jättemycket.”<br />
En 10-årig pojke och hans syskon får stryk av<br />
sin mamma t.ex. om de spiller lite mjölk. Hon<br />
dricker mer och mer sedan föräldrarna skildes,<br />
och slår barnen allt oftare. Barnen vågar inte<br />
berätta för pappan, för då slår hon för det.<br />
En 9-åring berättar att mamman ”slåss för att<br />
jag slänger saker”. ”Jag slänger saker för att jag<br />
blir ledsen när hon slåss.”<br />
En pojke blir slagen av sin mamma när de bråkar<br />
om att han glömt att slå av ett TV-spel. Det<br />
BARNPERSPEKTIVET OCH BARNS EGNA BERÄTTELSER<br />
har hänt förr att han fått stryk, men han tycker<br />
om sin mamma och har skuldkänslor över vad<br />
han gjort.<br />
Barn uppfattar ilska som skäl, men när<br />
Far och mor slår i fostringssyfte. Då blir det<br />
inte ett straff som barnet kan ta argumenten för,<br />
utan en ren förminskning.<br />
Pojkens slutsats är ”Det spelar ingen roll vad jag<br />
gör, det blir aldrig bra nog. Jag ska alltid vara<br />
perfekt. Jag är ingenting”.<br />
Alkohol domi<strong>ner</strong>ande anledning<br />
Den mest domi<strong>ner</strong>ande anledningen till varför – är<br />
alkoholmissbruk. (Anges som skäl i mer än 150<br />
texter.)<br />
Pappa, mamma eller pojkvän slår när dom är<br />
fulla. Det kan tolkas som att – vore dom inte fulla –<br />
skulle misshandeln inte äga rum.<br />
Pappan slår och drar i håret då han druckit öl.<br />
Mamman har börjat slå henne på sista tiden när<br />
hon är full. Pappa och mamma är skilda. Undrar<br />
om hon ska prata med pappan eller storasystern<br />
eller om hon i stället ska bli mer ”lydig”<br />
mot mamman, så att hon slutar slå henne.<br />
Religiös eller ”kulturell” bakgrund antyder att<br />
orsaken fi nns i ett normsystem som tillåter eller<br />
rentav tillråder aga i uppfostran. Detta fi nns men<br />
förekommer i ett fåtal texter (summa 6 texter).<br />
16-årig fl icka i en invandrarfamilj blir slagen<br />
nästan dagligen av sin pappa. Han har hotat<br />
henne med kniv och tvingar henne att bära täckande<br />
kläder. Han misstänker att hon har haft<br />
sex.<br />
När vi noga granskar det barnen säger så blir det<br />
uppenbart att barnets beteende i sig, mera sällan är<br />
anledningen.<br />
Barn kan få stryk när de har gjort något som de<br />
inte får, men framför allt får dom stryk när föräldrar<br />
är fulla, stressade och – troligen – olyckliga av<br />
någon anledning som inte har med barnet att göra.<br />
Vrede och ilska förekommer oftast när man beskriver<br />
mammas–pappas känslor<br />
En fl icka kommer hem för sent. Hennes pappa<br />
har misshandlat mamman, och mamman skyller<br />
misshandeln på fl ickans försening. Flickan får<br />
då ”en snyting”. Det händer ofta att hon får<br />
det.<br />
En 8-åring svär och får stryk av pappan på bara<br />
rumpan. Han har inte blivit slagen förut, och
INGELA THALÉN<br />
mamman förklarar det med att pappan hade<br />
haft en dålig dag.<br />
En 12-åring blir slagen av sin far när han är<br />
ledsen över att mamman dött – ”han blev arg<br />
och därför slog han …”<br />
Pappan slår fl ickan (14) ibland med skärp. Men<br />
bara när han är arg.<br />
Oftast är intrycket att det är en av föräldrarna som<br />
står för våldet. Men det är ingen garanti för ickevåld<br />
att båda föräldrarna är närvarande. En hel<br />
del föräldravåld utövas i fullt samförstånd mellan<br />
de vuxna i familjen, och det är heller inte ovanligt<br />
att barnet verkligen uppfattar att det sker i tyst<br />
samförstånd.<br />
Sparkar och slag. Modern ser på utan att ingripa.<br />
Omsorgssvikt är en bra beskrivning på<br />
mycket<br />
Flera av barnen berättar att de inte har någon<br />
mat och att de är hungriga.<br />
”Flicka 10 år, och pojke 11 år berättar samma<br />
sak” – att hon/han är hungrig, att det inte fi nns någon<br />
mat hemma. Säger att mamma inte har pengar<br />
till mat och att mamma är borta mycket och är full<br />
ibland.<br />
Barnen beskriver också att de får själva ta hela<br />
ansvaret för hemmet och många gånger också för<br />
sin förälder. De kän<strong>ner</strong> att de är ensamma i allt<br />
detta och att andra vuxna inte kän<strong>ner</strong> till hur de<br />
har det.<br />
Från mejl<br />
Jag är en tjej på 16 år och har en mamma som<br />
är psykiskt sjuk och en pappa som är alkoholist.<br />
Jag åker till mamma varannan helg. Denna helg<br />
låg hon och sov hela tiden så jag fi ck ta hand<br />
om allt. Det känns som jag var en mamma till<br />
henne – men det ska ju vara tvärtom. Mamma<br />
är ihop med en alkoholist som är helt dum i<br />
huvudet. Det fi nns ingen jag kan prata med i<br />
skolan. Kuratorn går inte att prata med. Vad<br />
ska jag göra?<br />
En fl icka på 13 som önskar att hennes mamma<br />
ska få behandling för sitt missbruk. Flickan har<br />
tre syskon det yngsta ett år. Barnen har skrivit<br />
ett anonymt brev till soc. och bett om hjälp.<br />
Vågar inte berätta direkt till soc. för att de är<br />
rädda att mamma ska bli arg.<br />
Barnen berättar också om svåra situatio<strong>ner</strong> av<br />
aggressivitet och polisingripanden.<br />
11<br />
BRIS genomförde tillsammans med MSN en enkät<br />
bland 10 000 unga. 26 procent svarade att de inte<br />
hade någon annan än sin förälder att tala med om<br />
det uppstod problem. Vilket beskrivs av följande:<br />
En kille, 17 år, berättar att hans mamma har blivit<br />
hämtad av polisen och under våldsamt motstånd<br />
förts till psyket. Han kän<strong>ner</strong> sig ledsen vet inte om<br />
mamma blir sig lik igen. Har ingen att prata med.<br />
Det är sällsynt att någon berättar om att en<br />
vuxen ingripit till barnets försvar. Vore det så skulle<br />
barnen nog inte har ringt till BRIS. Dessutom säger<br />
barnen ”Ingen tror i alla fall på vad jag säger och<br />
ingen bryr sig ... ”<br />
Blir slagen varje dag. Har blåmärken och kräks<br />
blod. Skolsköterska, kurator, lärare vet sedan<br />
1 år tillbaka men låtit det bero då modern sagt<br />
att styvpappan ska söka hjälp. Misshandeln har<br />
pågått sedan fl ickan var 8 år. I dag har mamma<br />
hotat fl ickan med kniv. Flickan gått hemifrån<br />
och vågar inte gå hem igen.<br />
Flickan har blivit misshandlad av fadern i alla<br />
år. Berättat för skolkurator. ”Ge dom en chans<br />
till” var stödet. Ska göra en anmälan.<br />
En fl icka, 15 år, berättar att hennes pappa utnyttjar<br />
henne sexuellt. Mamma vet om det och<br />
hennes lösning har varit att ta med henne till<br />
ungdomshälsan så att hon fi ck p-piller. Flicka<br />
kän<strong>ner</strong> skuld och skam och vågar inte berätta<br />
det här för någon.<br />
Att det utsatta barnet inte blir trott när det berättar<br />
bör sättas i relation till att det vanligaste är att<br />
barnet absolut inte vill, eller vågar, berätta.<br />
BRIS tar emot barnets berättelse – åtminstone<br />
till någon vill man säga som det är, och det kan<br />
man göra när man får vara anonym och situationen<br />
är riskfri.<br />
Ofta är det bara tre som vet barnet, förövaren<br />
och BRIS<br />
Mammans nya kille började tafsa på henne när<br />
mamman jobbar sent. Mamman är väldigt lycklig,<br />
fl ickan vill inte prata med henne.<br />
Men visst fi nns det de som bryr sig<br />
Många av kompissamtalen till BRIS är unga som<br />
oroar sig för någon kamrat som ofta har blåmärken,<br />
inte vill duscha efter gympan, gråter och är<br />
oroliga när det ska åka till umgängesföräldern över<br />
helgen.
12<br />
Till vår Vuxentelefon om barn ringer också vuxna<br />
som är oroliga för att den andre föräldern, part<strong>ner</strong>n<br />
slår barnen. Även föräldrar ringer och berättat<br />
att de inte kan hantera sig själva och slår sina barn.<br />
Och att dom behöver prata med någon. Detta är så<br />
svårt och förbjudet att man som förälder inte vågar<br />
prata öppet. Då är en anonym telefon ett oerhört<br />
viktigt första steg att få den hjälp man behöver.<br />
BRIS har också fått uppdrag av regeringen att<br />
bygga upp en föräldrainformation på nätet.<br />
Hur kan vi utveckla och skärpa<br />
barnpolitiken?<br />
Barnfattigdom, barn i riskmiljöer, barn utsatta för<br />
våld och mobbning och annan kränkande behandling<br />
både i den egna familjen och av andra, är<br />
utmanande och kräver både ge<strong>ner</strong>ella och riktade<br />
insatser.<br />
1999 antog en enhällig riksdag strategin för att<br />
förverkliga FN:s konvention om barnets rättigheter<br />
i Sverige. Då fi ck vi en struktur för barnpolitiken,<br />
men den räcker inte som styrmedel idag. Vi måste<br />
dessutom ha instrument för att få reda på om och<br />
hur förändringar sker.<br />
Barnkonsekvensanalyser och återkommande<br />
uppföljning<br />
indikatorer<br />
system för att kunna följa hur barnperspektivet<br />
förs in i beslutsfattandet<br />
I regeringens barnskrivelse som lades nu i vår lyfts<br />
frågan om att bekämpa våld mot barn. Regeringen<br />
föreslår ett program för nationell samordning. Regeringen<br />
pekar också på behovet av en samordnad<br />
utbildning och pla<strong>ner</strong>ar att ge Barnrättsakademin<br />
vid Örebro universitet i uppdrag att ta fram ett<br />
lämpligt utbildningsprogram.<br />
Regeringen lyfter också frågan om Baby Shaken<br />
Syndrome. Karolinska Institutet ska i samarbete<br />
med Stockholms läns landsting, driva ett projekt<br />
för att förebygga våld mot spädbarn. Den förra<br />
regeringen gav uppdrag att bygga ut Barnahus i<br />
landet och detta kommer nu att permanentas som<br />
stöd för särskilt utsatta barn. Jag tycker att detta är<br />
en bra inriktning.<br />
Men analysen bakom de familjepolitiska insatserna<br />
är inte bra. Det som saknas är en samlad syn<br />
mot barnfattigdom och barn i riskmiljö. I barns<br />
verklighet fi nns för mycket som drar åt fel håll.<br />
Barn med särskilda behov hamnar i skuggan i valfrihetens<br />
skola, trots rekommendatio<strong>ner</strong> om att det<br />
inte skall förekomma, tas avgifter för kultur, fritids-<br />
BARNPERSPEKTIVET OCH BARNS EGNA BERÄTTELSER<br />
aktiviteter och annat ut i skolan. Och det är alldeles<br />
för höga kostnader för kultur och fritid riktad till<br />
barn. Vi har också en otillräcklig elevhälsa.<br />
När föräldrar av olika anledningar inte klarar<br />
av sitt föräldraansvar behöver barnen andra vuxna<br />
och kompenserande insatser som hjälper dem.<br />
Vuxna som kan ta emot ett förtroende och ansvara<br />
för det.<br />
I de fall samhället omhändertar barn bör varje<br />
socialförvaltning se till att barnet har ett eget ombud/kontakt.<br />
Redan nu pågår skärpt granskning av<br />
HVB (Hem för vård eller boende) och familjehem.<br />
Men det krävs fl er bra familjehem och stödfamiljer<br />
och ökat stöd och kompetensutveckling till dem som<br />
fi nns. Att t.ex. garantera placerade barn hälsoundersökning<br />
och skolmognadstest inför omplacering<br />
i nya skolor borde vara ren rutin, men är inte det.<br />
Men i de fl esta fall lever barn och föräldrar tillsammans.<br />
Och det är också oftast från dessa barn<br />
samtalen kommer.<br />
Vad gör man då? Till exempel utvecklar Familjecentralerna,<br />
erbjuder föräldrastöd och gruppverksamhet,<br />
och en bra förskoleverksamhet och<br />
elevhälsa i skolan. Ser till att barn får daglig fritidsverksamhet<br />
och kontakt med vuxna inom kulturområdet.<br />
Detta kan erbjuda ett mera ge<strong>ner</strong>ellt stöd<br />
till barn.<br />
Men de 2 procent som verkligen slår sina barn<br />
t.ex. med tillhyggen, behöver riktade insatser från<br />
hälso- och sjukvården eller socialtjänsten. Här<br />
räcker det inte med gruppverksamhet.<br />
De 23 procent som ruskar m.m. skulle förmodligen<br />
kunna vara hjälpta med bred föräldrautbildning<br />
enligt någon av de modeller som vi arbetar<br />
med idag. Många som sviktar undrar ”vad skall jag<br />
göra istället” för att i ilskan skaka mitt barn.<br />
En uppväxtmiljö med god tillgång på kultur och<br />
fritidsaktiviteter för alla barn minskar stressen och<br />
gör vardagslivet lugnare för både barn och deras<br />
föräldrar.<br />
BRIS erbjuder en anonym, lugn stund att berätta<br />
om det som barnet inte vill säga till någon annan.<br />
Men det är naturligtvis inte den enda insats som<br />
barnet mest behöver. Det är ett gemensamt vuxenansvar<br />
att på olika vis erbjuda barnet en lugn och<br />
trygg uppväxtmiljö.<br />
Vi har alla varit barn – men dagens barn har sin<br />
barndom just nu. Det är en utmaning som inte kan<br />
vänta till sedan.<br />
Tack och all framgång med en spännande konferens.
Våldet genom århundradena<br />
Eva Österberg, professor<br />
Historiska institutionen, Lunds universitet<br />
Vad är våld – ingen självklarhet?<br />
T<br />
iteln på mitt föredrag aktualiserar ett<br />
par defi nitionsfrågor som är intressanta<br />
i sig. Vad är våld, vad signalerar ordet<br />
för moderna människor och vad betydde<br />
det i äldre tid? Och varför skall vi se på detta<br />
över århundrandena?<br />
Våld är i själva verket ett mångtydigt begrepp<br />
om man ser på det i ett längre perspektiv. I medeltidssvenskan<br />
hade det två betydelser och denna<br />
dubbelhet fanns kvar långt in i senare tid. Ännu i<br />
Gustav Vasas samhälle på 1500-talet betydde våld<br />
framför allt kraft, styrka, auktoritet (latin potestas,<br />
potentia). Men det hade också samtidigt innebörden<br />
övervåld och brutalitet (latin violentia). Denna<br />
ambivalens är viktig att ha klar för sig. Den pekar<br />
på hur det ansetts självklart att det fi nns en form<br />
av våld som är tillåten, d.v.s. att sätta kraft bakom<br />
orden, att utöva makt. Så kunde äldre tiders monarker<br />
”ha våld”, auktoritet, att straffa med döden.<br />
Så ansågs husbonden ännu på 1800-talet ha rätt<br />
att utöva husaga mot tjänstefolk och familj därför<br />
att det låg i hans uppgift att hålla rimlig ordning på<br />
dem. Å andra sidan har det alltid funnits våld i bemärkelsen<br />
övervåld, brutalitet, som uppfattats som<br />
orätt, illegitimt, rentav brottsligt. Det är denna sistnämnda<br />
aspekt av ordet våld som vi idag i allmänhet<br />
tänker på. Det våld som av samhället defi nieras<br />
som brott, som olagligt och orimligt. Men det är<br />
viktigt att komma ihåg att det fi nns fl era olika typer<br />
av våld och att inte alla med samma självklarhet<br />
alltid uppfattats som brott: fysiskt, verbalt, symboliskt.<br />
13<br />
Freds- och konfl iktforskaren Johan Galtung har<br />
försökt att skilja på tre olika typer av våld:<br />
Direkt våld, ansikte mot ansikte. Det kan sedan<br />
vara mer eller mindre organiserat och psykiskt<br />
eller fysiskt. Poängen är att det i princip är<br />
möjligt att identifi era en aktör bakom våldshandlingen,<br />
antingen det varit en man som slår<br />
sin hustru eller en grupp män som misshandlar<br />
en för dem okänd person.<br />
Strukturellt våld: sådana maktövergrepp som är<br />
inbakade i sociala institutio<strong>ner</strong> och strukturer<br />
men som man inte så lätt urskiljer exakt vem<br />
som är skyldig till. Om ett samhälle bryter mot<br />
det vi ser som mänskliga rättigheter och t.ex.<br />
diskrimi<strong>ner</strong>ar etniska minoriteter kan det defi -<br />
nieras som strukturellt våld.<br />
Kulturellt våld: sådana ideologier, symboler,<br />
vetenskapliga eller religiösa uttalanden eller<br />
liknande som legitimerar, blåser under eller till<br />
och med uppmuntrar till våld. Om en infl ytelserik<br />
predikant eller politiker t.ex. hävdar att<br />
judar eller homosexuella skulle vara kräftsvulster<br />
i samhället, kan detta benämnas att utöva<br />
kulturellt våld.<br />
Tar vi ett exempel ur den svenska historien, var det<br />
naturligtvis med våra ögon sett ett oerhört strukturellt<br />
våld som utövades mot svenska bondpojkar på<br />
1600-talet, då de tvingades att dra ut i krig som initierades<br />
av en enväldig kung. Våldet legitimerades<br />
kulturellt bl.a. genom kyrkan som ramade in krigen<br />
i en retorik som handlade om rättfärdiga krig och<br />
”Gud är med oss” mot ”de andra”. Direkt våld<br />
mötte sedan de stackars gossesoldaterna i kriget,
14<br />
öga mot öga med fi enden.<br />
Men jag skall nu framför allt sätta det direkta<br />
våldet – fysisk brutalitet som mord, rån, slagsmål,<br />
misshandel – i fokus, i ett historiskt perspektiv. Varför<br />
då detta med historien? Jo, därför att utblicken<br />
i tid precis som utblicken i rummet, mot andra tider<br />
likaväl som andra länder, hjälper oss att få perspektiv<br />
på oss själva och på vår egen tid.<br />
Perspektiv på det moderna<br />
Våldet ökar i samhället, skriver tidningarna då och<br />
då. Är det så? Många av oss kän<strong>ner</strong> ångest när vi<br />
läser om brott som bryter mot sådana värderingar<br />
som vi vill förknippa med ett humant samhälle. En<br />
grupp unga män våldtar en knappt vuxen fl icka,<br />
invandrare blir förföljda bara för att de ser annorlunda<br />
ut, vettlösa nynazister jagar färgade och<br />
homosexuella, eller små barn utsätts för sexuella<br />
övergrepp. Ett svart hål öppnar sig i vår verklighet.<br />
En spricka i vår tro på det goda.<br />
Skräcken sätter lätt i gång någonting som kan<br />
kallas en diskurs om ”det onda”. Men den är ofta<br />
famlande och hjälplös. Eller också färgas den av<br />
det som forskningen kallar moralisk panik. Reaktionen<br />
sker då plötsligt, häftigt och utan sakligare<br />
analys. Moralisk panik har ofta styrt straffpolitiken<br />
i modern tid. En vild oro över brottsligheten i samhället<br />
fl ammar upp inom fl era grupper samtidigt,<br />
bl.a. ordningsmakterna, massmedia och politiker.<br />
Resultatet kan bli en hektisk moralisk debatt som<br />
ofta leder till strängare straff. Motsvarigheter fi nns<br />
också i förgången tid. Vi behöver bara tänka på den<br />
upptrissade fruktan för folklig magi och vidskepelse<br />
som fi ck både kyrka, stat och vanligt folk att under<br />
en tid på 1660- och 1670-talen tappa huvudet,<br />
gripas av moralpanik och sätta i gång de fruktansvärda<br />
häxprocesserna.<br />
Men kanske vore det bättre att istället anlägga<br />
djupare perspektiv på etiska koder och värdeförändringar.<br />
De långa linjernas strategi, distanseringen<br />
i tid, skärper vårt sinne för proportio<strong>ner</strong><br />
och hjälper oss i bästa fall att urskilja vad som<br />
verkligen är nytt och annorlunda med vår egen tid.<br />
”Var och en kän<strong>ner</strong> igen vårt omdömes notoriska<br />
vanmakt, när inte tidernas avstånd anförtrott oss<br />
säkrare måttstockar”, som fi losofen Gadamer formulerat<br />
det.<br />
Brott och straff har i själva verket blivit ett<br />
kraftfält i forskningen, där åsikterna bryts om det<br />
moderna som gott eller ont. Har det moderna samhällets<br />
framväxt inneburit att människors relatio<strong>ner</strong><br />
och normer blivit mer civiliserade och humana eller<br />
VÅLDET GENOM ÅRHUNDRADENA<br />
tvärtom brutaliserade och ociviliserade – om man<br />
ser på mänskliga beteenden och rättspraxis? Så har<br />
många formulerat dilemmat.<br />
Människorna har trots allt blivit mer sansade<br />
och mindre benägna för våld i det dagliga livet i det<br />
långa loppet, det menade den store civilisationstänkaren<br />
Norbert Elias. Straffpolitiken måste också<br />
uppfattas som humanare när ingen längre blir<br />
dömd till döden eller till spöslitning, utan istället<br />
till fängelsestraff, psykiatrisk vård eller böter.<br />
Men Michel Foucault och många andra med<br />
honom har varit mer pessimistiska. Det moderna<br />
samhällets ondska är inte mindre än äldre tiders,<br />
menar man då, den ser bara annorlunda ut. Den<br />
har blivit till en känslokall massproduktion av<br />
förintelseläger – som under andra världskriget eller<br />
stalintidens terror. Eller också utövar ett modernt<br />
samhälle en kylig övervakning av avvikare, som visserligen<br />
är regelstyrd och mindre fysisk än tidigare<br />
men i grunden lika förödande som äldre tiders<br />
prygelstraff. Fängelser kan se ut som välbyggda<br />
maski<strong>ner</strong>, menade skalden H C Andersen på resa<br />
i Skandinavien under 1800-talet, men de är ”en<br />
mardröm för själen”.<br />
Så kan man snabbt skissera två olika synsätt: ett<br />
som betonar modernitetens goda sidor (civilisering)<br />
och ett annat som framhäver dess onda sidor (discipli<strong>ner</strong>ing,<br />
kontroll, nya makttekniker). Brott och<br />
straff har hamnat i centrum när synsätten bryts.<br />
Men vad vet vi då om detta i Sverige i ett historiskt<br />
perspektiv? Hur har brottsmönstren sett ut i vårt<br />
land från senmedeltiden till idag? Vilka är de stora<br />
förändringarna i tid?<br />
Brott och straff från medeltid till nu<br />
Låt oss börja med en kontrast mellan 1550-talets<br />
domstol och dagens. Inför ett häradsting i Småland<br />
på 1550-talet stod fl era drängar, en skomakare och<br />
en bonde anklagade för slagsmål; där stod också en<br />
piga som stulit säd av sin husbonde, och en ogift<br />
man som påstods ha legat med en gift kvinna. Vad<br />
värre var, i trakten fanns dessutom en notorisk<br />
bråkmakare som både våldtagit, stulit, slagit och<br />
hädat.<br />
Vad som utspelats var alltså bland annat våld,<br />
stölder, sexualförbrytelser. Straffen blev i regel<br />
böter, ibland i kombination med att de skyldiga<br />
skulle piskas eller slita ris. Någon gång var brotten<br />
så grova eller så många, att dödsstraffet utdömdes<br />
och verkställdes utan pardon. Så gick det för den<br />
notoriske bråkmakaren.<br />
Fyra hundra år senare, på 1900-talet, har rättvi-
EVA ÖSTERBERG<br />
san tagit sig en annan form. Ingen avrättas längre.<br />
Den sista avrättningen i Sveriges historia ägde rum<br />
1910, och sedan 1921 är dödsstraffet avskaffat i<br />
fredstid. Straffen för mord och dråp är numera i<br />
allmänhet antingen fängelse eller psykiatrisk vård.<br />
Ekonomiska brott upptar domstolarna mer än<br />
något annat.<br />
Förr och nu. Men hur skall vi förstå skillnaden<br />
och vad hände egentligen mellan 1550-talet och år<br />
2000? I internationell forskning har man menat att<br />
brottsmönstren i Europa ändrats över seklen enligt<br />
formeln ”från våldssamhälle till stöldsamhälle”.<br />
Det är en tes som delvis anknyter till Norbert Elias´<br />
tankar. Han ser en skillnad mellan den primitiva<br />
medeltidsmänniskan som ännu inte lärt sig att kontrollera<br />
och sublimera sina känslor, å den ena sidan,<br />
och den moderna, mer ”civiliserade” människan<br />
å den andra. Mängder av våldsbrott skulle ha<br />
förekommit i äldre tid eftersom människorna inte<br />
förmådde att hålla tillbaka sin aggressivitet. Den<br />
moderna människan skulle däremot ha lärt sig att<br />
lägga lock på sina affekter, och i det moderna civila<br />
samhället skulle då våldet mellan enskilda ha minskat.<br />
Detta är det första ledet i tesen om övergången<br />
från våldssamhälle till stöldsamhälle. Det andra<br />
ledet består av tanken att kapitalismen fr.o.m.<br />
1800-talet lett till en ökad ekonomisk brottslighet,<br />
till att det uppstod subkulturer av fattiga som stal<br />
och rånade.<br />
Tesen stämmer delvis, men inte helt, på den<br />
svenska utvecklingen. Brottsmönstren domi<strong>ner</strong>ades<br />
under medeltid, 1500-tal och i vissa regio<strong>ner</strong> fortfarande<br />
i början av 1600-talet onekligen av våld. Låt<br />
oss ta ett exempel. I Arboga eller Stockholm i början<br />
av 1500-talet drogs i medeltal 7–8 icke dödliga<br />
våldsbrott inför domstolarna per år och per 1000<br />
invånare; i en stad som Norrköping på 1880-talet<br />
uppgick motsvarande siffra inte till mer än 2 och<br />
på 1960-talet inte ens till 1. Vi kan också räkna enbart<br />
de dödliga våldsbrotten, mord och dråp, som<br />
är bättre att jämföra över tid eftersom de i regel<br />
registrerats noggrant oavsett period; det har aldrig<br />
varit lätt att helt fördölja att en människa dödats.<br />
Då fi n<strong>ner</strong> vi att Stockholm i början av 1500-talet<br />
i medeltal hade 0,2 mord och dråp per år och per<br />
1 000 människor. Motsvarande siffra i början av<br />
1900-talet var 0,007. Med andra ord: hur vi än<br />
räknar och vilken siffra vi använder, är det uppenbart<br />
att våldsbrotten var fl era, fl era gånger större<br />
i början av 1500-talet än under 1900-talets första<br />
hälft. Omvänt är den ekonomiska kriminaliteten<br />
långt större i 1900-talets Sverige än i vasatidens.<br />
15<br />
Ändå fi nns det invändningar mot tesen om<br />
”från våld till stöld”. En viss ökning av våldet<br />
skedde till exempel igen vid mitten av 1800-talet,<br />
utan att dock komma upp till de nivåer som rådde<br />
under medeltiden och 1500-talet. Stölderna i sin tur<br />
ökade faktiskt inte drastiskt förrän under tiden efter<br />
andra världskriget, i folkhemmets och värlfärdssamhällets<br />
tid. Det fi nns alltså ingen gemensam<br />
brytpunkt, då våldet minskar och den ekonomiska<br />
brottsligheten tilltar. Men den viktiga slutsatsen är<br />
ändå att de registrerade allvarliga våldsbrotten (där<br />
mörkertalen varit små) minskade kraftigt fr.o.m. senare<br />
delen av 1600-talet och 1700-talet och aldrig<br />
senare har kommit upp på en lika hög nivå igen.<br />
Hur skall då detta förstås? Vad beror det på att<br />
våldsbrotten minskade så kraftigt efter hand – och<br />
särskilt under senare delen av 1600-talet och början<br />
av 1700-talet? När Elias diskuterar det minskade<br />
våldet som ett tecken på en civilisationsprocess, förklarar<br />
han det genom att peka på ett antal faktorer.<br />
Samhället blev mer komplext, individer bands samman<br />
i allt längre kedjor av ekonomiskt och socialt<br />
beroende, de fi ck en starkare stat som skyddade<br />
dem från yttre våld genom att ta militärt ansvar för<br />
rikets försvar. I ett sådant läge tenderade det individuella<br />
våldet att gå tillbaka. Detta är andemeningen<br />
i Elias´ tes.<br />
Men det fi nns också andra förslag till hur man<br />
skall tolka det minskande våldet i 1600-och 1700talens<br />
svenska samhälle. I alla kända kulturer och<br />
tider, hävdar kriminologerna, är män i majoritet<br />
bland våldsverkarna. Det innebär att en befolkning<br />
som av någon anledning har en extrem sammansättning,<br />
så att männen är i fåtal, kan uppvisa en<br />
annan brottslighet än en normalbefolkning.<br />
Att våldsbrotten avtog under stormaktstiden i<br />
Sverige, kan därför förklaras med tre perspektiv:<br />
att samhället blev mer komplicerat och indirekt<br />
ställde krav på mera civiliserade mänskliga relatio<strong>ner</strong>;<br />
folk blev kontrollerade och discipli<strong>ner</strong>ade<br />
uppifrån till större fridsamhet, genom statens<br />
och kyrkans insatser; det står nämligen klart<br />
att kyrkan och staten under denna tid verkligen<br />
försökte att ”fostra” folket genom predikningar,<br />
strängare straff, läsning av religiösa texter osv.<br />
för att öka den sociala ordningen. Även eliterna<br />
skulle discipli<strong>ner</strong>as. Drottning Kristina förbjöd<br />
t.ex. dueller mellan adliga offi cerare och andra<br />
jämbördiga, därför att hon tyckte att det var<br />
slöseri med mäns liv och rena dumheterna att<br />
dessa herrar skulle riskera sina liv för bråk om
16 VÅLDET GENOM ÅRHUNDRADENA<br />
karriär eller sårad stolthet.<br />
de unga bråkiga männen blev en bristvara i<br />
stormaktstidens Sverige – våldet lyftes ut till de<br />
europeiska slagfälten. Flera hundra tusen unga<br />
män försvann i 1600-talets krig, av en befolkning<br />
som vid 1600-talets början ännu knappt<br />
översteg 1 miljon.<br />
Historiens lärdomar?<br />
Vad kan vi då dra för slutsatser av ett historiskt<br />
perspektiv, för att profi lera vår egen tid, för att<br />
refl ektera om ont och gott inför framtiden? Några<br />
tankar kan formuleras i sex punkter:<br />
1. Våld har i regel i alla perioder och kulturer varit<br />
de relativt unga männens brott. Det fi nns också<br />
ett starkt samband mellan våld och alkoholkonsumtion<br />
(eller andra droger) som kan beläggas<br />
praktiskt taget överallt. Tillgången på vapen<br />
framstår dessutom som en fara i sig. Det utesluter<br />
naturligtvis inte att också kvinnor dödat<br />
eller varit våldsamma. Ändå är, i ett historiskt<br />
perspektiv, våld i hög grad ett könsspecifi kt<br />
beteende. Uppenbarligen måste våldsbrott<br />
diskuteras som en del av den större frågan om<br />
kulturella koder bland män, synen på kropp och<br />
styrka, mans- och kvinnoroller, våld och makt i<br />
grupper av män.<br />
2. Hur våld i det civila samhället förhåller sig till<br />
sådant våld som samhällets ledning initierat och<br />
organiserat, dvs. krig, är inte någonting som<br />
forskare är överens om. Historiska analyser visar<br />
att sambanden inte är entydiga. Å ena sidan<br />
kan hotet utifrån öka solidariteten därhemma<br />
och hålla tillbaka våld. Lång krigföring tenderar<br />
ju också att hålla de unga männen borta från<br />
hemmiljön. Våldsfrekvensen i de krigförande<br />
länderna – på hemmafronten i Frankrike och<br />
Tyskland – var t.ex. inte särskilt hög under<br />
första världskriget. Som framgått, minskade<br />
också våldsbrotten i det svenska bondesamhället<br />
under 1600-talet mycket klart, samtidigt som<br />
hundratusentals knektar försökte upprätthålla<br />
stormaktsväldet i blodiga slakter i Tyskland,<br />
Polen eller Ryssland.<br />
Men det fi nns också exempel på motsatsen:<br />
yttre våld ackompanjeras av civilt våld. Vapentränade<br />
män som återvänder hem kan ha svårt<br />
att vänja sig vid de fridfulla livsmönstren<br />
hemma. Det är detta man i Amerika kallar ”the<br />
violent veteran model”. Vetera<strong>ner</strong> från Vietnam<br />
har visat sig farligt snabba att ta till vapen, störda<br />
i sina värderingar, hemlösa i sina traumatiska<br />
minnen. Även i äldre tider fi n<strong>ner</strong> vi exempel på<br />
denna mekanism. Så kan man se tydliga toppar<br />
i våldet i England under 1600- och 1700-talen,<br />
då soldater hemförlovats från krigen. I den<br />
svenska verkligheten var det påfallande ofta<br />
som just knektar och ryttare stod inför rätta för<br />
dråp under äldre tid.<br />
3. Frekvensen av våldsbrott är inte så förskräckligt<br />
hög i vårt land idag om man drar ut trenderna<br />
över fl era århundraden – trots en viss ökning<br />
under senare år. Rent kvantitativt ligger våldsnivåerna<br />
nu långt under dem som karakteriserade<br />
Gustav Vasas eller Gustav II Adolfs tid. Också<br />
vid en internationell jämförelse har Sverige idag<br />
en relativt begränsad våldsbrottslighet. Som<br />
Hanns von Hofer visat kan frekvensen av mord<br />
och dråp fastställas ganska väl genom statistik<br />
över dödsorsaker. Sverige tillhör, tillsammans<br />
med andra länder i Nord- och Västeuropa (dock<br />
inte Finland), de länder som redovisar de lägsta<br />
mord- och dråpfrekvenserna.<br />
4. Ge<strong>ner</strong>ellt sett har perioden ca 1880–1950 av allt<br />
att döma varit den minst brottstäta i Sveriges<br />
historia över huvud taget. Det är folkrörelsernas,<br />
folkhemmets, demokratins, rösträttens och<br />
världskrigens tid. När gamla människor idag<br />
oroar sig mycket över brottsligheten i samhället<br />
skall det ses mot den bakgrunden. Det är inte<br />
konstigt att de ängslas. De tillhör de ge<strong>ner</strong>atio<strong>ner</strong><br />
som vuxit upp under 1910-, 1920- eller 30talen<br />
och som nu upplever det de tycker är en<br />
skärande kontrast.<br />
5. Det nya i det moderna samhället är av allt att<br />
döma mindre mängden av våldsbrott – än arten.<br />
Gruppvåldtäkter förekommer nu, dessvärre inte<br />
så sällan. De har alltid förekommit i krig men<br />
var på det hela taget främmande för det gamla<br />
bondesamhället i fred. Våldtäkt var överhuvudtaget<br />
betraktat som ett ytterligt allvarligt brott<br />
i äldre tid. Det ansågs upprörande och vanhedrande<br />
för mannen som begick det, en skam, och<br />
belades med mycket stränga straff, i uppenbara<br />
fall dödsstraff. Nu, i en tid med en helt annan<br />
sexualmoral och med nya mans- och kvinnoideal<br />
har det kommit att framstå som ett oroväckande<br />
svårbedömt brott både i domstolars och<br />
allmänhetens ögon. Lika oroväckande är att allt
EVA ÖSTERBERG<br />
yngre människor, faktiskt barn, syns i brottslighetsstatistiken<br />
numera och t.ex. fl era ungdomar<br />
kan fortsätta att sparka på en som redan<br />
ligger besegrad på marken – ett beteende som<br />
skulle ha ansetts ärelöst och fegt i äldre tid och<br />
förmodligen sällan inträffade därför att ungdomarna<br />
kontrollerades hårdare av vuxenvärlden<br />
då, på ont och gott. Och vad gäller verbalt våld,<br />
förolämpningar och hån, tycks unga kvinnor<br />
och fl ickor i vissa sammanhang nu få fi nna sig i<br />
att utsättas för tillmälen såsom ”hora” utan att<br />
det leder till något domstolsförfarande, medan<br />
det under t.ex. 1600- och 1700-talen skulle ha<br />
ansetts så hotfullt för en människas rykte att det<br />
sannolikt lett till rättsprocess med tunga böter<br />
som straff ifall den som förolämpat kvinnan inte<br />
hade fog för anklagelsen.<br />
6. Det har sällan varit ändringar av straffen som<br />
minskat våldet i vardagen. Straffpolitiken har<br />
med andra ord nästan aldrig lyckats i sin avsikt<br />
att avskräcka potentiella brottslingar från våld.<br />
Att dödsstraffet avskaffades i vårt land 1921,<br />
ledde t.ex. inte till fl er våldsamheter. I själva verket<br />
har dråp och mord aldrig varit så sällsynta,<br />
relativt sett, som under 1920- och 1930-talen då<br />
dödsstraffet avskaffats. Omvänt dräptes långt<br />
fl er människor under 1400- och 1500-talen trots<br />
att man då hotade med offentliga avrättningar<br />
i syn<strong>ner</strong>ligen skrämmande former, ibland t.o.m.<br />
stympningar. Det fi nns helt enkelt inga automatiska<br />
samband mellan valet av påföljd, å ena<br />
sidan, och ökad eller minskad våldsfrekvens å<br />
den andra, menar många forskare. Det som verkat<br />
preventivt, har tydligen inte haft så mycket<br />
att göra med vetskapen om hur straffen skulle<br />
se ut, utan mera handlat om rädslan att alls bli<br />
upptäckt och om en god förankring i lokalsamhället.<br />
Det som mest effektivt höll fl ertalet människor<br />
inom de rådande normernas skrankor<br />
var i det gamla svenska bondesamhället den<br />
skam och den förlust av heder och ära, som<br />
man riskerade om man dödade någon, bedrog<br />
sin hustru eller stal sin grannes säd. Känslan av<br />
skam uppstod utifrån värderingar som låg djupt<br />
hos människorna, och hedern och äran var ett<br />
centralt kitt som höll samman samhället. Idag<br />
åberopas hedern och äran inte av samhället<br />
ge<strong>ner</strong>ellt eller av folkmajoriteten för att hindra<br />
brott, utan snarare av vissa grupper i samhället<br />
som försöker rättfärdiggöra sitt våld mot<br />
andra. De hänvisar till att de måste upprätthålla<br />
17<br />
familjens eller gruppens heder själva när inte<br />
staten gör det; det är sådant s.k. hedersvåld mot<br />
kvinnor som bryter mot familjens normer eller<br />
mot homosexuella som vill leva sitt eget liv som<br />
de själva önskar som Unni Wikan och Eva Tiby<br />
kommer att tala om senare på denna konferens.<br />
Jag har också själv skrivit om detta i historiskt<br />
perspektiv.<br />
Mot denna bakgrund är det inte moralisk panik<br />
och rop på strängare straff som vi främst behöver<br />
idag, som jag ser det. Snarare behöver vi i så fall<br />
ett sansat och nyansrikt samtal om det goda, om de<br />
positiva krafter som binder människor samman. Vi<br />
behöver en dialog om manlighetsideal och människoideal,<br />
värderingar och värderingsförändringar,<br />
där man också kan göra de fi na distinktio<strong>ner</strong>na,<br />
där en rimlig tolerans och humanitet i kriminalpolitiken<br />
inte kastas bort därför att rädslan för det<br />
onda urholkar vår själ.<br />
Och skall vi alls använda ord som heder och<br />
ära, och för att hindra brott, måste vi ge begreppen<br />
ett nytt innehåll. De måste i så fall länkas till<br />
vår dröm om det goda utifrån gemensamma värden<br />
i ett mångkulturellt samhälle. Den dröm som rör<br />
fred och frihet och kärlek – för kvinnor och män,<br />
för heterosexuella och homosexuella, för barn och<br />
åldringar, för svarta, gula och vita. Den dröm som<br />
till sist gör oss till människor.<br />
Referenser i urval:<br />
Johan Galtung, ”Violence, Peace and Peace Research” i<br />
Journal of Peace Research, vol 6 no 3, 1969.<br />
Johan Galtung, ”Cultural Violence” i Journal of Peace<br />
Research vol 27 no 3, 1990.<br />
Hans von Hofer, Brott och straff i Sverige. Historisk<br />
kriminalstatistik 1750–1984. Stockholm 1985.<br />
Eva Österberg, ”Kontroll och kriminalitet i Sverige från<br />
medeltid till nutid. Tendenser och tolkningar.” Scandia<br />
1991:1.<br />
Eva Österberg – Sölvi Sog<strong>ner</strong> (eds), People Meet the Law.<br />
Oslo 2000.<br />
Eva Österberg, ”Krigens moral och fredens lycka – kvinnor<br />
om våldet på 1600-talet” i Eva Österberg-Marie<br />
Lindstedt Cronberg, Kvinnor och våld: En mångtydig<br />
kulturhistoria. Lund 2005.<br />
Eva Österberg, ”Civilisationen, våldet och kvinnorna” i<br />
Eva Österberg-Marie Lindstedt-Cronberg, Kvinor och<br />
våld: En mångtydig kulturhistoria. Lund 2005.<br />
Eva Österberg, ”Heder, hat och förtvivlan” i Kenneth<br />
Johansson (red), Hedersmord: Tusen år av hederskulturer.<br />
Lund 2005.
18<br />
Våldet i dagens Sverige – vilka är förövarna<br />
och sammanhangen<br />
Felipe Estrada, docent i kriminologi<br />
Brottsförebyggande rådet<br />
U<br />
nder de senaste decennierna har<br />
våldsbrott varit en central fråga i den<br />
offentliga debatten. Uppmärksamheten<br />
kring våldsutvecklingen kännetecknas<br />
sedan lång tid tillbaka i alla nordiska länder av<br />
beskrivningar om en kraftigt ökande våldsbrottslighet.<br />
Forskningens analyser av våldsutvecklingen<br />
antyder dock att bilden är långt mer mångfasetterad.<br />
Omfattningen av våldsbrott i Sverige är<br />
nämligen inte helt lätt att avgöra. Om en händelse<br />
i ett visst läge ska uppfattas som våld är något som<br />
skiljer sig mellan olika situatio<strong>ner</strong> och grupper.<br />
Poliser, sjukvårdare, hemtjänstpersonal råkar ofta<br />
ut för händelser som i ett annat sammanhang skulle<br />
betraktas som misshandel men som istället ses som<br />
incidenter som har med ens arbete att göra. Vi vet<br />
utifrån frågeundersökningar att de fl esta våldshändelser<br />
som inträffar i Sverige inte polisanmäls.<br />
Vad som uppfattas som våld förändras också<br />
över tid. Detta manifesteras inte minst i lagstiftningen<br />
där en rad våldshandlingar som tidigare inte<br />
var lagstridiga nu blivit det. År 1965 kriminaliserades<br />
våldtäkt inom äktenskapet, 1979 kriminaliserades<br />
barnaga, 1989 utvidgades vad som skulle<br />
innefattas i grov misshandel. En ökning av exempelvis<br />
antalet anmälda misshandelsbrott där offret<br />
är 7–14 år gammalt kan därför vara uttryck för<br />
att fl er barn blir utsatta för våld men också för en<br />
utveckling där fl er händelser som tidigare inträffat<br />
i skolan och inte polisanmälts kommer till rättsväsendets<br />
kännedom. Likaså kan fl er polisanmälda<br />
misshandelsbrott mot kvinnor i nära relatio<strong>ner</strong>, eller<br />
mot män i det offentliga rummet, vara ett utryck<br />
för att fl er perso<strong>ner</strong> blir utsatta vilket är negativt,<br />
men också för att fl er våldshändelser kommer till<br />
rättsväsendets kännedom, vilket är positivt.<br />
Misshandelbrottens mörkertal<br />
Enligt Brå:s Nationella trygghetsundersökning<br />
(NTU) var det omkring 175 000 perso<strong>ner</strong> som<br />
utsattes för misshandel år 2006. NTU visar att<br />
omkring en tredjedel av misshandelsfallen polisanmäldes.<br />
Det fi nns dock skillnader i anmälningsbenägenheten.<br />
Allvarliga våldshändelser polisanmäls<br />
i större utsträckning, äldre anmäler något oftare än<br />
yngre och våld mellan obekanta tenderar att oftare<br />
komma till polisens kännedom än våld mellan<br />
bekanta eller bland närstående. Klart är emellertid<br />
att de allra fl esta våldshändelser som sker i Sverige<br />
fortfarande inte polisanmäls. Den stora fördelen<br />
med NTU är att fl er utsatta för misshandel synliggörs<br />
jämfört med om analysen begränsas till enbart<br />
de fall som fi nns i kriminalstatistiken.<br />
Samtidigt som det är uppenbart att offerundersökningar<br />
är en viktig kunskapskälla är det viktigt<br />
att också uppmärksamma att de inte är ett perfekt<br />
mått på våldets omfattning och utveckling. En förändrad<br />
syn i samhället på vad som är att betrakta<br />
som misshandel kan självfallet också ha återverkningar<br />
på intervjuperso<strong>ner</strong>s benägenhet att uppge<br />
sådan utsatthet. Offerundersökningarna har också<br />
andra begränsningar. Det rör sig om bortfall, svårigheter<br />
att studera vissa typer av brott samt under-<br />
och överrapportering. I syn<strong>ner</strong>het mäns våld mot<br />
kvinnor i hemmet och sexualbrott är händelser som<br />
kan antas bli underrapporterade. Barns utsatthet<br />
för brott beskrivs inte alls eftersom offerundersökningarna<br />
inte intervjuar perso<strong>ner</strong> under 16 år.
FELIPE ESTRADA<br />
Sammantaget betyder detta att bedömare av<br />
våldets omfattning och utveckling måste arbeta<br />
med fl era indikatorer, kategoriseringar och avgränsningar.<br />
I detta bidrag ligger fokus på den ge<strong>ner</strong>ella<br />
omfattningen och utvecklingen av misshandel mot<br />
vuxna (Brb kap 3, 5-6§). De källor som kommer<br />
att presenteras är kriminalstatistik och intervjuundersökningar.<br />
Dödligt våld kommer redovisas<br />
kortfattat.<br />
Misshandelns omfattning och struktur<br />
De fl esta våldsbrott som polisanmäls är misshandelsbrott.<br />
Under år 2007 polisanmäldes 72 237<br />
misshandelsbrott mot perso<strong>ner</strong> äldre än 14 år (kallas<br />
härefter för våld mot vuxna). I drygt 60 procent<br />
av misshandelsfallen mot vuxna var offret en man<br />
och i närmare 40 procent en kvinna (Figur 1). De<br />
misshandelsfall som män och kvinnor polisanmält<br />
skiljer sig tydligt åt. De fl esta männen har utsatts<br />
för våld utomhus av en obekant person (”gatuvåld”).<br />
Kvinnornas anmälningar domi<strong>ner</strong>as av de<br />
fall som skett inomhus och där gärningspersonen<br />
varit bekant med kvinnan.<br />
Som redan nämnts är den faktiska omfattningen<br />
av misshandel större än det vi kan se enligt polisanmälda<br />
brott. Enligt NTU utsattes åren 2005–06<br />
omkring 2,5 procent av befolkningen (16–79 år)<br />
för misshandel. Detta motsvarar 175 000 perso<strong>ner</strong><br />
och av dessa var det uppemot 40 000 som behövde<br />
söka någon form av vård som konsekvens av våldet.<br />
Omkring två tredjedelar av dem som uppgett<br />
att de utsatts för våld i NTU är män. Grovt sett<br />
man totalt<br />
kvinna totalt<br />
man:obekant utomhus<br />
man:obekant inomhus<br />
man:bekant utomhus<br />
man:bekant inomhus<br />
kvinna:obekant utomhus<br />
kvinna:obekant inomhus<br />
kvinna:bekant utomhus<br />
kvinna:bekant inomhus<br />
Andel av misshandelsanmälningar som skett mot män och kvinnor, %<br />
0 10 20 30 40 50 60 70<br />
19<br />
är det tre olika typer av våld som domi<strong>ner</strong>ar de<br />
misshandelsbrott som allmänheten uppger i offerundersökningar:<br />
våld i bostad som oftast sker inom nära relatio<strong>ner</strong><br />
eller mellan bekanta<br />
våld i arbetslivet som framför allt drabbar<br />
yrkesgrupper som arbetar med övervakning,<br />
handel samt vård och omsorg<br />
våld på gator och torg som oftast sker i samband<br />
med nöjeslivsdeltagande mellan tidigare<br />
obekanta eller endast ytligt bekanta.<br />
Utvecklingen av misshandel<br />
Det är förenat med stora svårigheter att utifrån enbart<br />
anmälda brott göra korrekta bedömningar av<br />
den faktiska utsattheten för våldsbrott. Samtidigt<br />
är det ett faktum att misshandelsbrott kommer till<br />
rättväsendets kännedom genom polisanmälningar.<br />
Anmälan av brott utgör första länken i rättskedjan<br />
där det vidare arbetet sedan leder till att brott<br />
klaras upp eller läggs ned, att misstänkta identifi eras<br />
och lagförs. En beskrivning av polisanmälda<br />
brott är därför viktig i sig, oavsett hur väl det<br />
speglar utvecklingen av det faktiska problem som<br />
ligger bakom anmälan. I följande avsnitt analyseras<br />
misshandelsutvecklingen dock också med hjälp<br />
av nationella offerundersökningar där den vuxna<br />
befolkningen uppger sin utsatthet för olika typer<br />
av våldshändelser. Det är möjligt att särskilja hur<br />
allvarliga skador som offren fått, var våldet ägt<br />
rum osv.<br />
Figur 1. Misshandel mot män<br />
(n= 42 722) respektive kvinnor<br />
(n= 25 491), anmälda<br />
brott år 2006. Andelar<br />
fördelade efter relation och<br />
plats för brottet.
20 VÅLDET I DAGENS SVERIGE – VILKA ÄR FÖRÖVARNA OCH SAMMANHANGEN<br />
Anmälda misshandelsbrott mot vuxna, tusental<br />
80<br />
70<br />
60<br />
50<br />
40<br />
30<br />
20<br />
10<br />
0<br />
1981 -83<br />
Andel utsatta, %<br />
6<br />
5<br />
4<br />
3<br />
2<br />
1<br />
0<br />
1981 -83<br />
Mot vuxen, 15 år eller äldre<br />
-85 -87 -89 -91 -93 -95 -97 -99 2001 -03 -05 -07<br />
Våld mot män (16–84 år)<br />
Våld mot kvinnor (16–84 år)<br />
-85 -87 -89 -91 -93 -95 -97 -99 2001 -03 -04 -05<br />
Polisanmälda misshandelsbrott mot vuxna<br />
Sedan 1980 har antalet polisanmälda misshandelsbrott<br />
mot offer 15 år eller äldre ökat kontinuerligt<br />
(fi gur 2). Ökningen gäller samtliga underkategorier<br />
som är möjliga att belysa i brottsstatistiken (se fi gur<br />
1). Mest har de anmälda misshandelsfall som skett<br />
utomhus mellan obekanta ökat (från 7 000 till<br />
26 000) men även anmälda fall av misshandel<br />
inomhus mellan bekanta ökar kraftigt (från drygt<br />
9 000 till 23 000). Anmälningar där män är offer utgör<br />
som påtalats den största delen av misshandelsfallen,<br />
utvecklingen ser dock likartad ut för båda<br />
könen. En uppenbar fråga är om denna mer eller<br />
mindre linjära ökning av anmälda misshandelsbrott<br />
svarar mot en verklighet där allt fl er i den svenska<br />
befolkningen också har utsatts för våld.<br />
Våld som lett till läkarbesök (män)<br />
Våld som lett till läkarbesök (kvinnor)<br />
Figur 2. Antal anmälda misshandelsbrott<br />
mot perso<strong>ner</strong> 15 år och äldre,<br />
1981–2007.<br />
Figur 3. Andel utsatta för våld respektive<br />
våld som föranlett vårdbesök,<br />
efter kön. SCB:s ULF-undersökningar<br />
åren 1980–2005. Procent.<br />
Allmänhetens utsatthet för våld enligt<br />
offerundersökningar<br />
Eftersom Brå:s NTU undersökning hittills enbart<br />
genomförts åren 2006–08 går det inte att utläsa<br />
längre trender av allmänhetens utsatthet för misshandel.<br />
Sedan 1978 genomför Statistiska Centralbyrån<br />
(SCB) årligen undersökningar av levnadsförhållanden<br />
(ULF) bland 16–84-åringar där frågor<br />
om utsatthet för våld ingår. Under 1980-talet är<br />
andelen utsatta för våld totalt sett lägre än efter år<br />
1990. Stora delar av denna förändring inträffar i<br />
övergången mellan decennierna (fi gur 3).<br />
Det fi nns dock en tydlig skillnad mellan mäns<br />
och kvinnors utveckling. Männen uppger en mer<br />
oförändrad nivå och under åren 2000–2005 är den<br />
uppgivna utsattheten för våld lägre än den som
FELIPE ESTRADA<br />
Andel utsatta, %<br />
5<br />
4<br />
3<br />
2<br />
1<br />
0<br />
Gatuvåld (16–84 år)<br />
-83<br />
Våld i bostad<br />
-85 -87 -89 -91 -93 -95 -97 -99 2001 -03 -04 -05<br />
rapporterades i början av 1990-talet. För kvinnorna<br />
framträder istället en tydlig ökning under<br />
hela 1990-talet. Under 2000-talets första fem år<br />
stabiliseras kvinnors utsatthet på en högre nivå<br />
än tidigare. Ser man till det grövre våldet där den<br />
utsatte uppger att han eller hon drabbats av våld<br />
som krävt någon form av sjukvård ligger nivåerna<br />
för såväl män som kvinnor mer eller mindre oförändrade<br />
under hela perioden. Dessa offer är de som<br />
klart oftast polisanmäler sin utsatthet till polisen.<br />
Ökningen av polisanmälningar hänger därför sannolikt<br />
samman med att andra grupper av utsatta<br />
ökat sin benägenhet att polisanmäla. Redan här<br />
kan det således konstateras att den mycket kraftiga<br />
ökningen i polisanmälda misshandelsbrott svårligen<br />
kan förklaras med en utbredning av allt fl er utsatta<br />
bland allmänheten.<br />
Förutom att beskriva allmänhetens utsatthet för<br />
våld av olika allvarsgrad möjliggör offerundersökningar<br />
beskrivningar av utvecklingen av olika typer<br />
av våld. Sedan 1980-talets början uppvisar de olika<br />
typerna av våld skilda utvecklingstrender (fi gur 4).<br />
Andelen 16–64-åringar som uppger att de utsatts<br />
för våld eller hot i arbetslivet har ökat påtagligt<br />
och denna ökning är särskilt stor bland kvinnor.<br />
Gatuvåldet har både ökat och minskat under perioden.<br />
Tydligt är dock att andelen som uppger sig ha<br />
utsatts för våld på allmän plats inte har ökat sedan<br />
början av 1990-talet, snarare tvärtom. För våld i<br />
bostad sker det en uppgång från slutet av 1980-talet<br />
till omkring år 1995, därefter ligger andelen utsatta<br />
oförändrat kring 1,5 procent av befolkningen<br />
i åldern 16–84 år.<br />
Våld i arbetslivet (16–84 år)<br />
21<br />
Figur 4. Andel utsatta för våld i<br />
bostad (16–84 år), på allmän plats<br />
(16–84 år) samt i arbetslivet (16–64<br />
år). SCB:s ULF-undersökningar åren<br />
1980–2005. Procent.<br />
Sammanfattningsvis står det klart att de uppgifter<br />
som allmänheten lämnar i de olika offerundersökningar<br />
som genomförs i Sverige visar att utsattheten<br />
för våld inte ökat under de senaste femton<br />
åren. Detta gäller i syn<strong>ner</strong>het det grövre våld som<br />
medfört att den utsatte behövt söka någon form av<br />
vård. I offerundersökningar får man inte heller stöd<br />
för att en mer omfattande omfördelning av den<br />
upprepade utsattheten skulle ha skett.<br />
Kort om utvecklingen av dödligt våld<br />
Statistiken över dödligt våld ses ofta som den säkraste<br />
indikatorn på våldsbrottslighetens utveckling<br />
eftersom den har ett litet mörkertal. Utvecklingen<br />
av dödligt våld kan därför utnyttjas för att verifi era<br />
utvecklingen av våldsbrott med större mörkertal.<br />
Utifrån vilka som främst faller offer för dödligt<br />
våld kan också utvecklingen ses som en indikator<br />
på det mer allvarliga våld som förekommer bland<br />
utsatta grupper, vilka i mindre utsträckning deltar i<br />
offerundersökningar.<br />
Det dödliga våldet visar sedan 1970-talet varken<br />
ökningar vad gäller antalet unga gärningsmän eller<br />
antalet unga offer (fi gur 5). Ungefär 15 ungdomar<br />
i åldern 10–24 år blir varje år dödade. Detta torde<br />
åtminstone betyda att de ökningar som eventuellt<br />
skett av ungdomsvåldet sedan 1980-talet inte gäller<br />
det allra grövsta och allvarligaste våldet. Ser vi till<br />
hela befolkningen är det tydligt att det dödliga våldet<br />
minskat något under de senaste 15 åren (detta<br />
skulle bli än tydligare om hänsyn togs till ökning av<br />
befolkningen).
22 VÅLDET I DAGENS SVERIGE – VILKA ÄR FÖRÖVARNA OCH SAMMANHANGEN<br />
Perso<strong>ner</strong> döda till följd av våldsbrott, antal<br />
140<br />
120<br />
100<br />
80<br />
60<br />
40<br />
20<br />
0<br />
-67<br />
-69 -71 -73 -75 -77 -79 -81 -83 -85 -87 -89 -91 -93 -95 -97 -99 -01 -03 -05<br />
Offer och gärningsperso<strong>ner</strong><br />
Det har konstaterats ovan att såväl offerundersökningar<br />
som polisanmälda misshandelsbrott<br />
visar att männen utgör omkring två tredjedelar av<br />
offren för misshandel. Enligt NTU domi<strong>ner</strong>ar de<br />
yngre åldersgrupperna såväl bland kvinnliga som<br />
manliga misshandelsoffer (tabell 1). Noterbart är<br />
dock att den manliga dominansen bland offren inte<br />
gäller i åldersgruppen 45–64 år där det istället är<br />
fl er kvinnor än män som uppger att det utsatts för<br />
misshandel.<br />
Offerundersökningar visar också på andra skillnader<br />
i utsatthetsrisk för olika befolkningsgrupper.<br />
Vanligen identifi eras tre högriskgrupper att utsättas<br />
för misshandel. Den första består av framför<br />
allt unga män, men i viss mån också kvinnor, som<br />
utsätts för våld från obekanta i samband med<br />
nöjeslivsdeltagande. Den andra gruppen består av<br />
kvinnor som utsätts för våld i nära relatio<strong>ner</strong> eller<br />
av bekanta och inom denna grupp utgör ensamstående<br />
mödrar en högriskgrupp. Den tredje domine-<br />
Tabell 1. Andel som uppger att de utsatts för misshandel<br />
under senaste året. Efter kön och ålder.<br />
Män Kvinnor<br />
Samtliga 16–79 år 3,0 2,0<br />
16–24 år 9,2 6,0<br />
25–44 år 3,2 2,3<br />
45–64 år 0,8 1,1<br />
65–79 år 0,3 0,0<br />
Källa NTU 2007<br />
Döda totalt<br />
Döda unga (10–24 år)<br />
Figur 5. Antalet perso<strong>ner</strong> döda till<br />
följd av våldsbrott. Unga (10–24 år)<br />
samt totalt. 1967–2005.<br />
Källa: Socialstyrelsens dödsorsaksstatistik<br />
samt Brå<br />
rande offergruppen utgörs av dem som utsätts för<br />
yrkesrelaterat våld. Här varierar riskerna naturligtvis<br />
beroende på typ av arbete. Under 1980-talet<br />
var skillnaderna mellan män och kvinnor små men<br />
sedan 1990-talet gäller att kvinnors utsatthet ökat<br />
som en följd av att fl er som verkar inom vård, omsorg<br />
och skola uppger att de utsatts för våld.<br />
Gärningsperso<strong>ner</strong><br />
Historiskt har den manliga övervikten bland dem<br />
som döms för våld varit mycket stor. Under nästan<br />
hela 1900-talet utgjorde männen omkring 95<br />
procent av de lagförda för misshandel. Under de<br />
senaste decennierna har dock kvinnornas andel<br />
ökat. År 2006 utgjorde kvinnorna 13 procent, och<br />
männen 87 procent, av dem som misstänktes för<br />
misshandel. Männens andel var störst när det gäller<br />
våld mot andra vuxna män (93%) och lägst i våldet<br />
mot barn i ålder 0–6 år (66%).<br />
I Brå:s offerundersökning NTU går det att belysa<br />
hur stor del av gärningsperso<strong>ner</strong>na som är män<br />
respektive kvinnor också utifrån alla de fall som<br />
inte leder till polisanmälan. De uppgifter som de<br />
intervjuade lämnar i NTU bekräftar det som framkommer<br />
av statistiken över misstänkta. 89 procent<br />
av offren uppger att gärningspersonen var en man<br />
och elva procent pekar ut en kvinna.<br />
Sammanfattande avslutning<br />
Sammanfattningsvis står det klart att de uppgifter<br />
som allmänheten lämnar i de olika offerundersökningar<br />
som genomförs i Sverige visar att utsattheten<br />
för misshandel ge<strong>ner</strong>ellt sett inte ökat sedan början<br />
av 1990-talet. Det fi nns dock ett undantag som är
FELIPE ESTRADA<br />
viktigt att uppmärksamma och det är den tydliga<br />
ökning som skett av kvinnor som uppger att de<br />
utsatts för våld i arbetet. Forskning visar att denna<br />
ökning framför allt gäller kvinnor som arbetar<br />
inom vård, omsorg och skola. Offerundersökningarna<br />
visar också att det grövre våld som medfört<br />
att den utsatte behövt söka någon form av vård inte<br />
har ökat.<br />
Den mycket kraftiga ökningen av polisanmälda<br />
misshandelsbrott som redovisats i detta kapitel bör<br />
lämpligen förklaras av andra faktorer än att allt fl er<br />
medborgare drabbats av våld. Ökningen av misshandelsanmälningar<br />
kan, istället för att ses som ett<br />
mått på en ständigt ökande omfattning av våld, betraktas<br />
som en indikation på att samhället tar våld<br />
på allt större allvar och att det våld som sker i allt<br />
mindre utsträckning går oupptäckt. Den svenska<br />
misshandelsutvecklingen liknar därmed den som<br />
fi nns i våra nordiska grannländer.<br />
Under de senaste 25 åren har våldsbrottsligheten<br />
varit ett av de mest prioriterade brottsområdena<br />
inom svensk kriminalpolitik. Ett stort antal kampanjer<br />
har syftat till att öka vår medvetenhet om<br />
problemens förekomst, ändra attityder samt minska<br />
omfattningen av våldet. Lagar har också ändrats<br />
och nya har tillkommit. Utöver kampanjer och<br />
lagändringar har självfallet också rättsväsendets<br />
myndigheter fokuserat på våldsbekämpning. Vidare<br />
har en rad andra insatser skett i samhället. Viktiga<br />
att lyfta fram är de våldsförebyggande insatser som<br />
skett genom olika frivilligorganisatio<strong>ner</strong>s arbete<br />
och då kanske främst kvinnojourernas utbredning.<br />
Trots allt ovanstående arbete är det emellertid<br />
uppenbart att detta underlag inte kunnat påvisa att<br />
allmänhetens utsatthet för våld minskat under de<br />
senaste decennierna. Betyder detta att allt kriminalpolitiskt<br />
arbete under de senaste 20 åren varit missriktat<br />
eller förgäves? Och vad säger i så fall detta<br />
om de insatser som kan krävas för att i framtiden<br />
minska medborgarnas utsatthet för våld?<br />
Innan en alltför pessimistisk slutsats dras bör<br />
det emellertid konstateras att utvecklingen under de<br />
senaste decennierna också innefattar andra trender<br />
i samhället som sannolikt påverkat omfattningen<br />
av våld på ett mer negativt sätt. Forskning visar att<br />
alkoholkonsumtionens utveckling är nära kopplat<br />
till våld. I Sverige har det funnits ett tydligt historiskt<br />
samband där ökat berusningsdrickande följts<br />
av ökat våld. Med tanke på att den svenska alkoholkonsumtionen<br />
inte minskat under de senaste 20<br />
åren utan snarare ökat fi nns det alltså här en tydlig<br />
motverkande faktor som uppenbarligen försvårat<br />
23<br />
en utveckling mot minskande våld.<br />
En annan förklaring som tidigare forskning lyft<br />
fram är ojämlikhetens betydelse för våldets omfattning.<br />
Det fi nns ett tydligt samband där ojämlika<br />
samhällen kännetecknas av väsentligt mer våld än<br />
jämlika. Inom ett land vet vi också att de grupper<br />
som oftast drabbas av våld är de socialt och<br />
ekonomiskt mest utsatta. En samhällsutveckling<br />
där skillnaderna ökar mellan olika samhällsgrupper<br />
utgör därför en grogrund för ökat våld och då inte<br />
minst för de svagaste grupperna i samhället. Fram<br />
till början av 1990-talet minskade skillnaderna mellan<br />
samhällsgrupper för att efter den ekonomiska<br />
krisen vid 1990-talets början öka. Sammantaget<br />
visar forskning att segregation och ojämlikhet i<br />
Sverige inte minskat utan snarare ökat något under<br />
senare år. Även detta är alltså ett förhållande som<br />
bör vägas in i en tolkning av varför våldet inte minskar<br />
trots samhällets olika insatser.<br />
Det fi nns sammantaget såväl ett uppenbart<br />
behov som potential att framledes lyckas minska<br />
misshandelsbrottslighetens omfattning i Sverige.<br />
Det handlar då om ett fortsatt arbete med att<br />
synliggöra olika former av våld genom attitydkampanjer<br />
och samhällsdebatt, att gå vidare i översynen<br />
av relevanta lagars utformning samt att ytterligare<br />
intensifi era rättsväsendets arbete med våldsförebyggande<br />
insatser. Men det står också klart att det<br />
hittillsvarande arbetet inte räcker för att minska<br />
misshandelsbrottsligheten om inte också andra<br />
viktiga samhällsförhållanden påverkas. Ett minskat<br />
berusningsdrickande, en minskad ojämlikhet<br />
och en ökad delaktighet i samhället för speciellt de<br />
mest utsatta grupperna är tre faktorer som utifrån<br />
tidigare forskning kan anses ha en klar potential att<br />
minska våldet i vårt samhälle.<br />
Referenser i urval:<br />
Boman, U. Hradilova Selin, K. Ramstedt, M. & Svensson,<br />
J. (2007): Alkoholkonsumtionen i Sverige fram<br />
till år 2006. Stockholm: Stockholms universitet,<br />
SoRAD<br />
Brå (2006): Ungdomar och brott åren 1995–2005. Brårapport<br />
2006:5. Stockholm: Brottsförebyggande rådet<br />
Brå (2008): Nationella Trygghetsundersökningen 2007.<br />
Om utsatthet, trygghet och förtroende. Rapport<br />
2008:3. Stockholm: Brottsförebyggande rådet.<br />
Estrada, F.(1997), ”Ungdomsvåld: upptäckten av ett samhällsproblem.<br />
Ungdomsbrottslighet i svensk dagspress<br />
1950–1994”, Sociologisk Forskning, 34: 51–72.<br />
Estrada, F. (2005): Våldsutvecklingen i Sverige – en presentation<br />
och analys av sjukvårdsdata. Arbetsrapport<br />
2005:4. Institutet för Framtidsstudier.
24 VÅLDET I DAGENS SVERIGE – VILKA ÄR FÖRÖVARNA OCH SAMMANHANGEN<br />
Estrada, Nilsson & Wikman (2007): Det ökade våldet i<br />
arbetslivet. En analys utifrån de svenska offerundersökningarna,<br />
Nordisk Tidskrift for Kriminalvidenskab,<br />
94:56–73.<br />
Estrada, F. & Nilsson, A. (2004): ”Exposure to threatening<br />
and violent behaviour among single mothers<br />
– the signifi cance of lifestyle, neighbourhood and<br />
welfare situation”, British Journal of Criminology,<br />
44:2:168–187.<br />
Granath, S. (2007): Rättsliga reaktio<strong>ner</strong> på ungdomsbrott<br />
1980–2005. Akademisk avhandling, kriminologiska<br />
institutionen, Stockholms universitet.<br />
Lenke, L. (1990): Alcohol and criminal violence – Time<br />
series analyses in a comparative perspective. Stockholm:<br />
Almqvist & Wiksell international.<br />
Nilsson, A. & Estrada, F. (2006): “The Inequality of<br />
Victimisation. Trends in exposure to crime among rich<br />
and poor”, European Journal of Criminology, vol 3:4;<br />
387–412.<br />
SCB (2004). Offer för vålds- och egendomsbrott 1978-<br />
2002. Rapport 104. Stockholm: Statistiska centralbyrån.<br />
von Hofer, H. (2006). “Ökat våld och/eller vidgade defi -<br />
nitio<strong>ner</strong>?” Nordisk Tidskrift for Kriminalvidenskab,<br />
93:193–208.
Fysisk barnmisshandel<br />
Får barn den hjälp som de behöver?<br />
Carl Göran Svedin, professor, BUP/IKE<br />
Hälsouniversitetet i Linköping<br />
N<br />
är jag började fundera över innehållet<br />
i dagens presentation slog det mig hur<br />
enkelt det vore att bara säga nej – barn<br />
som far illa är en grupp som många<br />
pratar om men ingen hjälper. Det vore enkelt och<br />
populistiskt för det är ju den massmediala bilden<br />
som ges.<br />
Bara under de senaste åren så har vi haft ärenden<br />
som blir rikskända fall som fallet ”Bobby” där<br />
en tioårig pojke blir misshandlad till döds av styvpappan<br />
och modern som väcker frågan om överlämningsruti<strong>ner</strong><br />
mellan socialtjänster kommu<strong>ner</strong><br />
emellan, liksom anmälningsplikt vid misstanke om<br />
att ett barn far illa och vad gör man vid hög skolfrånvaro.<br />
I fallet Loise i Vetlanda kommer en ”hel<br />
kommuns” kännedom om att ett barn far illa och<br />
utsätts för övergrepp i fokus medan socialtjänsten<br />
antingen inte ser eller inte förstår allvaret. Man kan<br />
tro att dessa fall är enstaka fall som fått spridning<br />
pga. den massmediala uppmärksamheten men att<br />
det för övrigt fungerar väl i landet.<br />
Att så inte är fallet fi ck jag en påminnelse om<br />
nyligen då jag på gratistidningen Extra Östergötlands<br />
löpsedel kan läsa med fet stil: ”Barn behandlas<br />
illa av socialtjänsten” Länsstyrelsen: Det är ett<br />
allvarligt lagbrott.<br />
På insidan kan man läsa exempel på hur utsatta<br />
barn behandlas illa:<br />
Lång tid mellan besök hos familjehemsplacerade<br />
barn. Tre år som mest.<br />
Den lagstadgade utredningstiden överskreds i 13<br />
fall av 17 (Linköping)<br />
Utredare har varken samtalat med eller observerat<br />
barnen i fråga (Norrköping)<br />
25<br />
Barnens hälsa utreddes aldrig i 9 av 17 granskade<br />
fall i Motala.<br />
Ostrukturerade utredningsakter. I ett ärende<br />
saknades journalanteckningar (Finspång)<br />
Alla granskade familjehemsplaceringar saknade<br />
vårdplan, vilket krävs för uppföljning (Ydre).<br />
Det är oroande och allvarligt att barns rättigheter<br />
inte tas på allvar och vi kan inte acceptera att barnen<br />
inte har kontinuerlig kontakt med sin socialsekreterare,<br />
säger Länsstyrelsen.<br />
Hur ser det då ut i forskningen, ger forskningen<br />
stöd åt tanken att utsatta barn, t.ex. fysiskt misshandlade<br />
barn inte får den hjälp de behöver och<br />
har rätt till. Jag tänker försöka belysa detta utifrån<br />
två forskningsprojekt i Linköping med fokus på<br />
barn som far illa. Dels Madeleine Cocozzas avhandling<br />
”The parenting of Society” som belyser<br />
socialtjänstens barnaskydd, dels Charlotta Lindells<br />
avhandling ”Child Physical Abuse. Reports<br />
and Interventions” som belyser 10 års material<br />
av polisanmäld fysisk misshandel vid Linköpings<br />
polisdistrikt.<br />
Anmälningar<br />
Under 1998 gjordes 1 570 anmälningar till Socialtjänsten<br />
i Linköping. Den största andelen, drygt<br />
40 procent, av dessa kom från rättsväsendet och<br />
gällde att polisen rapporterade till socialtjänsten<br />
när en minderårig blivit ertappad med snattning<br />
eller som berusad. Dessa ledde endast i ett fåtal fall<br />
till utredning något som man i och för sig kan ställa<br />
sig frågande till då det gäller framför allt metoder<br />
och bemötande vid förstagångsbrott eller första-
26 FYSISK BARNMISSHANDEL. FÅR BARN DEN HJÄLP SOM DE BEHÖVER?<br />
gångsberusning. Vad som var mer alarmerande i<br />
Madeleine Cocozzas genomgång var att endast 9<br />
anmälningar kom från barnomsorgen och endast<br />
en anmälan från psykiatrisk klinik. På ett enkelt<br />
sätt var det omöjligt att få reda på hur många av<br />
anmälningarna som utgjordes av t.ex. misstänkt<br />
fysisk barnmisshandel då anmälningsorsaken inte<br />
registerförs.<br />
Att barnomsorg och för den delen BVC underrapporterar<br />
har tidigare belysts av bl.a. Dagmar Lagerberg<br />
(1998) när hon i en undersökning konstaterade<br />
att endast 1,5 procent av sjuksköterskorna på<br />
BVC bedömde att barnen de såg for illa. Här fi nns<br />
uppenbarligen mycket att utveckla då det gäller<br />
information, handledning och riktlinjer. Kanske<br />
kan den fortsatta utbyggnaden av Familjecentraler<br />
underlätta samarbetet mellan sjukvård (BVC/BHV)<br />
och den kommunala socialtjänsten. Tanken med<br />
en anmälan hur svår den än kan vara för anmälare<br />
och förälder att acceptera är ju att värna om en god<br />
hälsa och utveckling för det enskilda barnet.<br />
Lika oroande är det att allmänpsykiatrin som<br />
idag vårdar de svårast psykiskt sjuka patienterna så<br />
sällan, för att säga inte alls, gör några anmälningar<br />
till socialtjänsten om att barn far illa. Dessa patienter<br />
med psykisk sjukdom och/eller missbruk är<br />
oftast också föräldrar. I en journalstudie av allmänpsykiatriska<br />
journaler i samband med föräldrars<br />
skilsmässa fann vi att barnen sällan beskrevs eller<br />
synliggjordes (Svedin, Wadsby, 1998). Inom landet,<br />
ofta som projektarbeten, har dock ”Barn till psykiskt<br />
sjuka föräldrar” uppmärksammats och stöd<br />
till barn utvecklats.<br />
Förekomsten av fysisk barnmisshandel<br />
Även om det är oklart hur många anmälningar som<br />
kommer till socialtjänstens kännedom om misstänkt<br />
fysisk barnmisshandel så vet vi att antalet<br />
polisanmälda för fysisk barnmisshandel kontinuerligt<br />
ökat under de senaste decennierna. Vi räknar<br />
idag med knappt 10 000 anmälningar per år och i<br />
åldersgruppen 0–6 år inkom 1 548 anmälningar vilket<br />
motsvarade en ökning med 13 procent jämfört<br />
med föregående år. Ökningen var störst i kategorin<br />
där förövaren är känd för barnet dvs. inom<br />
familjen. Ökningen i åldersgruppen 7–14 år var 8<br />
procent mellan 2006 och 2007.<br />
Förekomsten av fysisk barnmisshandel har idag<br />
ett sådant omfång att det på ett helt annat sätt än<br />
bara för 10–15 år sedan sysselsätter och belastar<br />
socialtjänst, hälso- och sjukvård, polisväsende och<br />
domstolar. Denna belastning har inte samtidigt<br />
åtföljts av en ökad professionalitet och kunskapsutveckling.<br />
Är det då viktigt att erbjuda barn som<br />
har utsatts för fysisk misshandel stöd och terapi?<br />
Att få lite stryk har väl aldrig skadat hör vi av och<br />
till fortfarande i debatten, trots hos allmänheten ett<br />
mycket väl accepterat agaförbud sedan 1979.<br />
Konsekvenser av fysisk barnmisshandel<br />
Barn som bevittnar familjevåld, vanligtvis att en<br />
mansperson i hemmet slår en kvinnoperson, lever<br />
oftast under mer eller mindre kronisk stress och<br />
har en upp till 15 gånger större risk än andra barn<br />
att själv råka ut för misshandel (Janson, Almquist,<br />
2000). Av de barn som bevittnat hur mamma<br />
misshandlats kommer 50–60 procent att utveckla<br />
symtom i klinisk mening (Graham-Berman, 2000).<br />
Familjevåldet som är ständigt pågående, om än<br />
lågintensivt, gör att barnen i familjen har en hög<br />
stressnivå med förhöjd utsöndring av kortisol. Är<br />
denna stressnivå långvarig utvecklas utmattning/<br />
trötthet, huvudvärk, magont, sömnsvårigheter<br />
och bristande aptit. Det skapar också en grundläggande<br />
osäkerhet med psykiska konsekvenser<br />
som ensamhetskänsla, nedstämdhet, maktlöshet,<br />
rastlöshet med svårigheter att koncentrera sig. Mer<br />
tydliga tecken på posttraumatisk stress som mardrömmar,<br />
fl ash-backs förekommer i allvarligare<br />
fall. Socialt drar sig barnet undan, får försämrade<br />
kamratrelatio<strong>ner</strong> och skolprestatio<strong>ner</strong>. Vid fysisk<br />
barnmisshandel ser man framför allt aggressivitet,<br />
externaliserande symtom och asocialitet men även<br />
depressivitet. Undersökningar av långtidsprognosen<br />
vid fysisk barnmisshandel visar på försämrad psykisk<br />
hälsa, depressio<strong>ner</strong> och suicidförsök samt att<br />
det är vanligare med aggressivitet, asocialitet och<br />
antisocial personlighetsstörning.<br />
Av ovanstående torde det framgå att barn som<br />
utsatts för fysisk misshandel har behov av insatser i<br />
form av stöd och bearbetning av sina upplevelser.<br />
Vilken hjälp får barnen och deras familjer<br />
i samband med fysisk barnmisshandel<br />
Huvudsyftet med Charlotta Lindells avhandlingsarbete<br />
var att undersöka den professionella interventionen<br />
vid en polisanmälan av fysisk misshandel<br />
där en närstående vuxen är förövare, ur ett<br />
juridiskt, socialt, barn och ungdomspsykiatriskt<br />
perspektiv. I polisaktsstudien av 126 barn i åldern<br />
0–14 år som misshandlats av en vårdnadshavare<br />
under åren 1986–1996 framkom att cirka 0,5 barn<br />
per 1 000 blir misshandlade, att 52 procent av barnen<br />
hade dokumenterade skador, att misshandeln
CARL GÖRAN SVEDIN<br />
hade stor variation från en örfi l till mordförsök.<br />
Trots detta gick bara 40 procent av fallen med de<br />
skadade barnen till åtal och totalt var åtalsfrekvensen<br />
18/111 förövare.<br />
Socialaktsstudien visade å sin sida på familjer<br />
med en tung social problematik där 75 procent<br />
av föräldrarna var arbetslösa, 35 procent hade<br />
missbruksproblem och 35 procent en psykiatrisk<br />
diagnos. I 21 procent hade det dessutom förekommit<br />
familjevåld.<br />
Inte mindre än 81 procent av familjerna hade<br />
haft insatser från socialtjänsten före misshandelstillfället<br />
vanligtvis i form av ekonomiskt bistånd eller<br />
förtur till barnomsorg. I 18 procent av fallen hade<br />
det förekommit vårdnadskonfl ikter. I inte mindre<br />
än 44 procent av fallen hade det funnits tidigare anmälningar<br />
om att barn farit illa i familjen (Sol .Kap.<br />
14§ 1).<br />
Som en konsekvens av anmälan blev 32 procent<br />
av barnen akut omhändertagna. I 99 av 113 fall var<br />
en utredning redan pågående eller så öppnades en<br />
utredning som en följd av anmälan.<br />
Efter utredningen erhöll 74 barn och familjer<br />
olika typer av insatser. Dessa var BUP kontakt<br />
(25%), familjehem (26%), stödkontakt (20%),<br />
kontaktfamilj (18%), hemterapeut (15%) eller<br />
andra insatser. Inget barn erhöll någon dokumenterad<br />
krisbearbetning och ingen familj erhöll någon<br />
riktad insats eller utarbetat program med avsikt<br />
att förebygga eller förhindra ett återupprepande av<br />
misshandeln.<br />
Om det hade förekommit tidigare anmälan så<br />
var det 6 gånger vanligare med en familjehemsplacering<br />
och 4 gånger vanligare med att en kontaktfamilj<br />
tillsattes än om det inte fanns någon tidigare<br />
anmälan. Om barnet hade någon form av skada<br />
så var det 3 gånger vanligare med en familjehemsplacering.<br />
Yngre barn, 0–6 år gamla fi ck 11 gånger<br />
oftare en hemma hos kontakt jämfört med äldre.<br />
Moderns psykiska sjuklighet och om barnet var fött<br />
i Sverige ledde i större utsträckning än annars till en<br />
BUP-kontakt.<br />
Fyra år efter den aktuella barnmisshandelsanmälan<br />
var 69 barn fortfarande aktuella inom<br />
socialtjänsten. Avgörande för en fortsatt kontakt<br />
var insatser före misshandelstillfället (OR= 18) eller<br />
om modern hade en psykiatrisk diagnos (OR=12).<br />
Under fyraårsperioden hade det gjorts nya anmälningar<br />
till socialtjänsten om att barnet for illa och<br />
i 38 procent av fallen nya anmälningar om fysisk<br />
barnmisshandel.<br />
Det sammanfattande resultatet av socialaktsstu-<br />
27<br />
dien var att en stor del av barnen hade en historia<br />
av upprepade barnmisshandelsanmälningar, att allvaret<br />
i dessa anmälningar inte alltid förstods (varningssignaler),<br />
att insatserna valdes ur den repertoar<br />
som socialtjänsten använder sig av i andra fall<br />
(oselektivitet) samt att insatserna inte utvärderas. I<br />
inget fall under den 4-åriga undersökningsperioden<br />
hade något barn eller familj erhållit någon intervention/behandling<br />
riktad mot problemet – fysisk<br />
barnmisshandel.<br />
I den så kallade BUP-studien, eftersöktes om<br />
barnen hade någon journal inom barn- och ungdomspsykiatrin.<br />
Femtiosju av barnen hade en<br />
BUP-journal och kontakterna kunde ha varit före<br />
misshandelstillfället (29 st), i samband med misshandelstillfället<br />
(33 st) eller efter misshandelstillfället<br />
(44 fall). Av detta framgår att barnen kunde ha<br />
kontakter i fl era av de observerade perioderna. I 35<br />
av 122 remisser så sker remissen som en följd av<br />
misshandeln, men andra vanliga orsaker är familjekonfl<br />
ikter, omsorgsbrist, externaliserande och<br />
internaliserande symtom.<br />
I journalerna så framgår det att i 23/57 fall så<br />
pratar man inte om misshandeln även i 8 fall där<br />
misshandeln var anledningen till remissen. Individualterapi<br />
förordades vanligtvis men endast 6/126<br />
barn i denna forskningsrapport erhöll någon individuell<br />
terapi vanligtvis inte med traumafokuserat<br />
innehåll. Det vanligaste var att man arbetade med<br />
föräldrarna men inte med misshandeln i fokus.<br />
Bilden av BUP-kontakterna gav en bild av att<br />
man nära nog undvek att prata om den fysiska<br />
misshandeln som tidigare förekommit, förekommit<br />
i en pågående kontakt eller som initierat kontakten.<br />
Bristen på terapeutiska redskap tycktes uppenbar.<br />
Man kan med fog säga att såväl socialtjänstens<br />
som barn- och ungdomspsykiatrins insatser för<br />
misshandlade barn visade på mycket stora brister<br />
såväl i handläggning, riskbedömning, utvärdering<br />
som terapeutiska interventio<strong>ner</strong>.<br />
Sammanfattning<br />
Det fi nns således stora brister och problem i omhändertagandet<br />
av barn som far illa i det svenska<br />
samhället – i detta fall barn som utsatts för fysisk<br />
misshandel.<br />
Problemen fi nns på fl era olika nivåer.<br />
Nationellt<br />
Socialminister Maria Larsson, konstaterade ge<strong>ner</strong>at<br />
i riksdagen när utredningsuppdraget för ”översyn<br />
av bestämmelserna till skydd för barn och unga”
28 FYSISK BARNMISSHANDEL. FÅR BARN DEN HJÄLP SOM DE BEHÖVER?<br />
presenterades i december 2007 att hon som socialminister<br />
saknade information om hur många barn<br />
som under ett år anmäls till Sveriges socialförvaltningar<br />
pga. att de far illa. Utan en total överblick<br />
över de kända fallen, mörkertalet är betydande, så<br />
är det omöjligt att alokera behövliga medel eller<br />
följa utvecklingen över tid. En socialtjänststatistik<br />
på detta område behöver prioriteras.<br />
Lokalt–regionalt<br />
På kommunal nivå saknas det enligt min bedömning<br />
framför allt en professionell arbetsledning<br />
inom Socialtjänsten som handleder och utvecklar<br />
sin personal i dessa extremt svåra ärenden. Att<br />
såväl kräva som tillhandahålla en professionell<br />
handledning borde vara ett minimikrav.<br />
Att arbeta med barn och att göra utredningar<br />
inom Socialtjänsten kräver ett engagemang, erfarenhet<br />
och vidareutbildning. Det kräver också<br />
instrument för systematiserade utredningar.<br />
För att systematisera arbetet med handläggning<br />
och dokumentation i utredningar, pla<strong>ner</strong>ing och<br />
uppföljning av insatser har Socialstyrelsen utvecklat<br />
ett en hetligt system för dokumentation och uppföljning<br />
– Barns be hov i centrum (BBIC). Flertalet<br />
kommu<strong>ner</strong> har infört eller är i färd med att införa<br />
BBIC. Då det gäller att utreda fysisk misshandel<br />
och sexuella övergrepp så behöver BBIC modulen<br />
kompletteras med kunskap om just dynamiken och<br />
konsekvenserna av dessa övergrepp.<br />
Jag ser på de stora internationella konferenserna<br />
med få undantag svensk socialtjänst representerad<br />
i form av socialsekreterare, arbetsledare eller<br />
chefer. Hur tror man att man utvecklar arbetet,<br />
varifrån kommer nya idéer om nya arbetsmodeller<br />
och interventio<strong>ner</strong> att hjälpa barn som far illa? När<br />
jag handleder socialarbetare så slås jag av hur lite<br />
dessa läst sedan de lämnade socialhögskolorna. När<br />
man rekommenderar läsning av litteratur, artiklar<br />
etc. blir ofta svaret att det är för svårt – de är ju på<br />
engelska! Den ovannämnda utredningen ”översyn<br />
av bestämmelserna till skydd för barn och unga”<br />
har också till uppgift ta ställning till om det behövs<br />
särskild reglering av kom petenskraven och till om<br />
det kan ske genom att ge Social styrelsen ett bemyndigande<br />
att utfärda föreskrifter, en legitimation har<br />
t.ex. tidigare diskuterats. Det förefaller nästan som<br />
cirkeln är sluten efter 25 år och att de gamla kommunala<br />
barnavårdsnämnderna kan i ny skepnad se<br />
dagens ljus igen.<br />
Vi behöver en barnorienterad behovsstyrd och<br />
evidensbaserad socialtjänst. För att nå dit och inte<br />
svika fysiskt misshandlade barn behöver man också<br />
utveckla nya interventionsmodeller. Idag fi nns ett<br />
antal metoder med evidens såsom t.ex. Parent Child<br />
Interaction Therapy (PCIT), Traumafokuserad<br />
kognitiv beteendeterapi (TF-KBT). Dessa och fl er<br />
behöver tas till Sverige, översättas och anpassas för<br />
svenska förhållanden samt utprövas. Här fi nns ytterligare<br />
ett område där tid och resurser saknas.<br />
Optimism – framtid<br />
Tillkomsten av Barnahus, vars uppgift är erbjuda<br />
en barnvänlig utredning i samband med avslöjandet<br />
av sexuella övergrepp och fysisk barnmisshandel,<br />
är mycket positivt. Barnahusen kan också innebära<br />
embryon till kunskapscentra på sitt område i sin<br />
region. För att förverkliga detta behövs dock mer<br />
personal för att erbjuda utsatta barn det stöd, den<br />
krisbearbetning som behövs samt för de barn som<br />
behöver en längre tids trauma-fokuserad behandling.<br />
Förhoppningsvis kan detta också skynda på<br />
ett beslut om ett nationellt kunskapscentrum som<br />
stötts och blötts sedan 1997.<br />
Avslutningsvis vill jag nämna ett utvecklingsprojektet<br />
KIBB, som drivs av fyra team: Barnkriscentrum<br />
i Malmö, Socialförvaltningen i Kristianstad,<br />
Socialförvaltningen i Jönköping samt BUP-Elefanten<br />
i Linköping och där Allmänna Barnhuset är<br />
koordinatorer för genomförandet av behandlingsprojektet.<br />
KIBB står för Kognitiv Integrerad Behandling<br />
vid Barnmisshandel och är en behandlingsmetod<br />
med evidensstöd som utformats och prövas vid<br />
New Jersey Child Abuse Research Education and<br />
Service (CARES) Institute som är en del av University<br />
of Medicine and Dentistry of New Jersey<br />
(UMDNJ). Modellen som utvecklats av Melissa K<br />
Runyon, Esther Deblinger, Erika Ryan och Reena<br />
Thakkar-Kolar kan beskrivas som en integrerad<br />
föräldra–barn terapi baserad på en kognitiv beteendeterapeutisk<br />
modell (Runyon, Deblinger, Ryan,<br />
Thakkar-Kolar, 2004).<br />
Behandlingsmodellen bygger på att fyra familjer<br />
gemensamt får behandling i barn- respektive föräldragrupper<br />
vid 16 tillfällen, med en veckas intervall.<br />
Fyra familjebehandlare ansvarar för behandlingen.<br />
Varje behandlingstillfälle har ett eller fl era<br />
teman. Behandlingsteman för föräldragrupperna<br />
är bl.a. effekter av våld, hur våld påverkar barn,<br />
föräldrastrategier att hantera ilska, aktivt lyssnande<br />
och trygghetsplan. Teman för barngruppen är bl.a.<br />
hur våld påverkar barn, att identifi era sina känslor,<br />
att kontrollera sin ilska, trygghetsplan, problem-
CARL GÖRAN SVEDIN<br />
lösning, avslappning och bearbetning av våldsupplevelser.<br />
Varje session avslutas med att man samlas<br />
familjevis med en behandlare, för integrering och<br />
praktik av nya färdigheter och strategier.<br />
De fyra teamen genomför pilotärenden under<br />
våren 2008 för att starta det egentliga projektet<br />
efter sommaren 2008.<br />
29
30<br />
Våld innanför hemmets väggar – om mäns<br />
våld mot kvinnor och barns berättelser<br />
om när mamma blir slagen<br />
Margareta Hydén, professor<br />
Linköpings universitet<br />
J<br />
ag kommer att ta upp två teman som<br />
rör våld innanför hemmets väggar och<br />
som inte berörts så mycket under de år<br />
som ämnet varit föremål för forskning<br />
och insatser av olika slag. Det ena rör misshandlade<br />
kvinnors uppbrott, det andra hur barn bevittnar<br />
pappas våld mot mamma.<br />
”När kommer hon att gå”?<br />
När jag i slutet av 1980-talet genomförde min<br />
första studie om mäns våld mot kvinnor i nära relatio<strong>ner</strong><br />
var den fråga alla ville ha svar på: Varför går<br />
hon inte? Frågan rymde både ett avståndstagande<br />
mot våldet – det här är något som ingen kvinna<br />
skall behöva fi nna sig i – och en kritik av dess offer<br />
– det måste vara något fel på den kvinna som<br />
stannar kvar i ett sådant förhållande. De kvinnor<br />
som lämnade mannen – helst vid första slaget – var<br />
de som uppfattades som ”normala” därför att de<br />
handlade i överensstämmelse med uppfattningen<br />
att våld i nära relatio<strong>ner</strong> var helt oacceptabelt. Det<br />
”onormala” var att stanna. En rad möjliga orsaker<br />
till att kvinnan inte lämnade mannen presenterades<br />
under den här tiden. En orsak kunde vara att<br />
kvinnan led av ”Post Traumatic Stress Disorder”<br />
(PTSD) (en amerikansk diagnos), eller hade genomgått<br />
en ”normaliseringsprocess” i förhållande till<br />
våldet (en svensk tes), eller var personlighetsstörd<br />
och/eller levde i socialt utsatta miljöer med få valmöjligheter<br />
(en internationell tes).<br />
I min första studie om mäns våld mot kvinnor<br />
intervjuade jag män och kvinnor i tjugo par där<br />
han upprepat misshandlat henne. Jag följde paren<br />
under två års tid, och kunde konstatera att hälften<br />
av kvinnorna hade lämnade mannen någon gång<br />
under dessa två år och att ytterligare två par levde<br />
”särbo”. Detta fi ck mig att omformulera frågan om<br />
”varför hon inte går” till: När kommer hon att gå?<br />
I min följande studie intervjuade jag tio kvinnor<br />
när de kommit till en kvinnojour efter att ha<br />
lämnat mannen. Även dessa kvinnor intervjuade jag<br />
under två års tid. Det jag ville veta var hur kvinnorna<br />
lyckades i sin strävan att forma ett bra liv för<br />
sig och sina barn och vilket stöd de behövde. För<br />
mina intervjuer använde jag en öppen intervjustil<br />
som främst var ägnad att underlätta kvinnornas<br />
fria berättande.<br />
Uppbrottet – en process och inte en<br />
avgränsad händelse<br />
Avsaknad av vändpunktsberättelser<br />
Det första jag frågade var: ”Hur kommer det sig<br />
att du bryter upp just nu”? Min fråga rymde en<br />
förväntan på att själva uppbrottet skulle gå att<br />
beskriva som en avgränsad händelse och organiseras<br />
linjärt med ett tydligt ”före” och ett ”efter”<br />
uppbrottet och dessutom innehålla en motivering<br />
till varför hon lämnat mannen just nu. Jag hade<br />
förväntat mig en berättelse med ungefär följande<br />
struktur och innehåll:<br />
Han slog mig<br />
Jag stannade<br />
Han slog mig igen<br />
Jag stannade<br />
Han slog mig igen och igen<br />
Jag fi ck nog<br />
Jag lämnade honom
MARGARETA HYDÉN<br />
Jag hade förväntat mig att uppbrottet skulle<br />
vara möjligt att tala om som en berättelse om en<br />
vändpunkt, det vill säga en berättelse med diskontinuitet<br />
som grundtema. Jag hade föreställt mig att<br />
min fråga skulle hjälpa kvinnorna att börja berätta<br />
sin historia. I stället visade det sig att jag ställt<br />
en fråga som var omöjlig att besvara! Kvinnorna<br />
svarade sådant som ”bra fråga, men jag vet faktiskt<br />
inte, jag tror att jag aldrig fattade ett sådant<br />
beslut”. Eva, en 27 årig kvinna med två barn, hade<br />
följande att berätta:<br />
”Jag vet inte, jag vet verkligen inte varför jag<br />
lämnade honom just nu.<br />
Kanske kände jag att det måste få ett slut<br />
någon gång och att jag inte ville leva så här i<br />
resten av mitt liv.<br />
Men i stort sett har mina tankar varit mer i<br />
stil med ”jaha, nu är jag här, nu måste jag ta tag<br />
i det som är just nu.<br />
Jag har blivit så mycket slagen så det kan du<br />
inte ana. Efteråt var det mer som ”nu har jag<br />
fått ta emot så mycket slag så det är rena turen<br />
att jag lever”. Samtidigt som jag ville lämna<br />
honom så ville jag det inte.<br />
Allt jag ville var att våldet skulle ta slut.”<br />
Maria, en 34 årig kvinna med ett barn, hade följande<br />
att berätta om dagen då hon lämnade sin man:<br />
”Vi hade målare i lägenheten som renoverade<br />
vårt vardagsrum. Jag behövde uträtta några<br />
ärenden, så jag frågade hur länge de var kvar.<br />
’Ett tag till’, sa de. Så jag lånade ut mina nycklar<br />
till dem. Jag bad dem låsa och slänga in nycklarna<br />
i brevlådan. Min man skulle komma hem<br />
före mig, så han kunde släppa in mig. När jag<br />
kom ut på gatan greps jag av en sådan frihetskänsla!<br />
’Nu har jag gjort mig av med nycklarna!<br />
Nu behöver inte gå hem mer!’ Jag gick och<br />
gick, alltmer planlöst. Plötsligt stod jag framför<br />
polishuset.”<br />
Fortsättningen på Marias berättelse var minst lika<br />
dramatisk som dess början:<br />
”Jag gick in. ’Jag har något att bekänna’, sa<br />
jag. ’För några dagar sedan var jag här och<br />
anklagade en man för att förfölja mig. Det var<br />
inte sant’. Jag var jätterädd för hur de skulle<br />
reagera, men de var så vänliga så jag började<br />
gråta. Jag fi ck komma in och tala med en polis<br />
och berättade alltihop. Hur min man hade hotat<br />
och slagit mig. Hur han fått för sig att en man<br />
31<br />
tittade på mig på Metro och att vi hade ett förhållande.<br />
En vilt främmande man som jag aldrig<br />
sett förut! Hur han malde på och malde på om<br />
att jag varit otrogen.<br />
Till sist släppte han den tanken för att börja<br />
tala om att det nog var så att den andre mannen<br />
förföljde mig. Jag gick med på det för att få slut<br />
på det hela. Då började han tjata om vi måste<br />
gå till polisen och anmäla, för även om jag var<br />
oskyldig så var ju inte den där mannen det. Till<br />
sist gick jag med på det. Det var fruktansvärt.<br />
Jag anmälde en fullständigt oskyldig människa.<br />
När jag bekänt sa de att de nog skulle köra mig<br />
till kvinnojouren, för de tyckte inte att jag skulle<br />
gå hem igen.”<br />
Det första som slog mig när jag lyssnade på kvinnornas<br />
berättelse var att de vänligt men bestämt<br />
avvisade mina försök att förmå dem att formulera<br />
sina upplevelser i en linjärt ordnad berättelse. En<br />
sådan form föreföll helt enkelt inte särskilt lämpad<br />
för att kunna rymma deras erfarenheter. Jag tänkte<br />
att detta sannolikt skulle medföra svårigheter för<br />
kvinnorna att göra sig förstådda i mötet med andra<br />
som liksom jag förväntade sig en ”vändpunktshistoria”.<br />
I värsta fall skulle de komma att framstå<br />
som otillförlitliga, därför att de inte kunde berätta<br />
sin historia på det sätt som förväntades.<br />
Det som också slog mig när jag lyssnade till<br />
Marias berättelse var att den handlade om hur hon<br />
bekände ett brott och inte om att hon anmälde<br />
mannen. Jag noterade också kontrasten mellan de<br />
vänliga människor hon mött under uppbrottsdagen<br />
och de mardrömslika förhållanden hon levt under<br />
med sin man. Berättelsen om uppbrottsdagen var<br />
ljus och förebådade ett gott liv. Den börjar med att<br />
två målare arbetar med att göra hennes vardagsrum<br />
nytt och fräscht och fortsätter med att hon träffar<br />
vänliga och tillmötesgående människor. Samtidigt<br />
är hennes berättelse en berättelse om risktagande.<br />
Vad hade exempelvis hänt om målarna inte tagit<br />
emot nycklarna? Vad hade hänt om polisen inte<br />
observerat hennes utsatthet och tvångssituation?<br />
Det är inte säkert att hon genomfört uppbrottet den<br />
dagen om hon inte mött bekräftelse och handlingskraft.<br />
Maria hade sannolikt brutit upp förr eller<br />
senare i alla fall, men hon kanske hade återvänt och<br />
åter utsatt sig för våld och hennes tilltro till människor<br />
hade antagligen fått sig ytterligare en knäck.<br />
Nu kom den här dagen att betyda en vändpunkt för<br />
henne – även om hon själv inte upplevde det så när<br />
hon var helt uppe i den.
32 VÅLD INNANFÖR HEMMETS VÄGGAR<br />
Det ständigt närvarande uppbrottet<br />
Den del av uppbrottet som bestod av att kvinnorna<br />
faktiskt lämnade männen, beskrev de som avgränsad<br />
till någon timme eller dag. Hela uppbrottsprocessen<br />
var dock avsevärt längre. ”Det kanske var<br />
slumpen som gjorde att jag bröt upp den dagen,<br />
men jag hade ju tänkt på det så länge”, sa Maria i<br />
en senare intervju.<br />
Kvinnornas början på berättelsen om uppbrottet<br />
hade ungefär följande struktur och innehåll:<br />
Han slog mig<br />
Jag bjöd motstånd mot hans våld och jag<br />
uthärdade<br />
Han slog mig igen och igen<br />
Jag bjöd motstånd mot hans våld, jag<br />
uthärdade,<br />
jag försökte få honom att ändra sig<br />
Han ändrade sig aldrig<br />
I kvinnornas uppbrottsberättelser framställdes<br />
inte uppbrottet som ett resultat av ett beslut eller<br />
som ett resultat av en händelse som blev till en<br />
vändpunkt i deras liv. Uppbrottet var något som<br />
var ständigt närvarande – som en handling som<br />
uttryckte motstånd mot våldet, som en yttersta<br />
konsekvens av hans våldsbruk och som en möjlighet.<br />
Men samtidigt som uppbrottet ger möjlighet<br />
till ett nytt liv innefattar det också en uppgivenhet<br />
inför möjligheterna att förändra honom.<br />
Små motståndshandlingar...<br />
När jag lyssnade noga till kvinnornas berättelser<br />
upptäckte jag att de ständigt bjöd motstånd mot<br />
våldet – men det var frågan om ”små” motståndshandlingar,<br />
som tillbakadragande, försök att vara<br />
till lags, rädsla, söka stöd hos andra. Ofta uppfattas<br />
inte sådana handlingar som motstånd av omvärlden<br />
– tvärtom uppfattas kvinnor som är rädda och<br />
försöker vara till lags som att de anpassat sig och<br />
”normaliserat” våldet. Hur kan det komma sig att<br />
kvinnornas ”små” motståndshandlingar så lätt kan<br />
misstolkas? Det fi nns antagligen fl era förklaringar.<br />
En förklaring kan vara att motståndet är ständigt<br />
närvarande och så indirekt uttryckt, att det kan<br />
vara svårt att identifi era både för omgivningen och<br />
för kvinnan själv.<br />
... och stora<br />
En annan förklaring kan vara att dessa ”små”<br />
motståndshandlingar inte antar kulturellt förväntade<br />
former. Ett vanligt sätt att betrakta motstånd<br />
tar sin utgångspunkt i en manlig krigarmodell.<br />
Motstånd defi nieras då med utgångspunkt från<br />
resultatet: Om man bjudit fi enden motstånd eller<br />
inte, vet man först när man lyckats eller inte<br />
lyckats besegrat honom. Denna karaktäristik av<br />
motstånd används inte sällan vid våldtäktsmål i<br />
våra domstolar. Den tvistiga frågan vid sådana mål<br />
är då inte om sexuella handlingar faktiskt har ägt<br />
rum, utan om dessa handlingar skett med eller mot<br />
kvinnans vilja. Mannen hävdar att hon var med på<br />
allt som hände, hon hävdar motsatsen. I domstolen<br />
avhandlas frågan om kvinnan bjudit motstånd<br />
på rätt sätt. Har hon uttryckt sig tydligt nog? Att<br />
hon lät honom följa med hem efter festen, var inte<br />
det nästan som ett ”ja”? Vad gjorde hon egentligen<br />
sedan för att markera sin vilja? Om hon hade<br />
bjudit motstånd hade han verkligen kunnat göra<br />
det han gjorde? Om hon bjudit motstånd, skulle det<br />
inte ha satt märken på hennes kropp? Bara om hon<br />
lyckats avvärja hans försök till sexuella handlingar<br />
kan vi vara helt säkra på att hon verkligen bjudit<br />
motstånd. När denna defi nition av motstånd<br />
används för att förstå misshandlade kvinnor och<br />
deras sätt att förhålla sig till mannen och våldet,<br />
ges inte utrymme för misslyckanden eller ambivalens.<br />
Den beskriver alla handlingar som inte tydligt<br />
kan kategoriseras som motstånd som dess motsats,<br />
som tveksamhet eller osäkerhet, som icke-motstånd<br />
(”om du verkligen inte vill bli slagen skulle du väl<br />
ha lämnat honom för länge sedan”). Misslyckanden<br />
tenderar att defi nieras som otillräckligt motstånd<br />
(”om han nu inte fattade vad du ville skulle du väl<br />
ha visat det tydligare”).<br />
Det är viktigt för alla oss som vill hjälpa misshandlade<br />
kvinnor till ett bättre liv att lära sig att<br />
tolka kvinnornas sätt att uttrycka motstånd mot<br />
våldet. Varför är det viktigt? Därför att kvinnorna<br />
så ofta misstolkas i sina strävanden att få slut på<br />
våldet och i stället uppfattas som förändringsobenägna<br />
eller som ointresserade av förändring.<br />
Misshandlade kvinnor som inte lyckats med att<br />
förändra mannens beteende kan uppfattas som<br />
masochister (”om hon verkligen inte gillade hans<br />
behandling skulle hon väl ha lämnat honom”) eller<br />
som påfrestande otydliga och obeslutsamma (”hon<br />
får väl säga ifrån på skarpen så att han verkligen<br />
lyssnar”). Särskilt stor irritation kan de kvinnor<br />
väcka som lämnar mannen men återkommer, eller<br />
de kvinnor som gör en polisanmälan som de inte<br />
vill fullfölja. Samtliga dessa handlingar kan rymma<br />
motstånd och vara en del av uppbrottsprocessen.<br />
Denna process kan sträcka sig över lång tid och den
MARGARETA HYDÉN<br />
avslutas inte i och med att hon lämnar honom, den<br />
går bara in i en ny fas.<br />
Barnen – våldets offer<br />
Hur många barn?<br />
Under de snart trettio år som mäns våld mot kvinnor<br />
i nära relatio<strong>ner</strong> har uppmärksammats, har<br />
barns situation berörts endast i begränsad utsträckning.<br />
Om man utgår från antalet publicerade<br />
artiklar, har dock intresset för barn som bevittnar<br />
våld ökat markant de senaste tio åren. En del av<br />
dessa artiklar gäller hur många barn som bevittnar<br />
våld i familjen. Kommittén mot barnmisshandel<br />
(SOU 2001: 72) uppskattar att 10 procent av alla<br />
barn i Sverige någon gång sett pappa slå mamma<br />
och att 5 procent gör det ofta. I Rädda Barnens<br />
(2006) rapport Hur många vuxna tror på en unge<br />
egentligen??? En undersökning av ungas upplevelser<br />
av våld under uppväxten uppger 12 procent av<br />
de 1 761 svarande 18-åringarna att de någon gång<br />
under sin uppväxt sett pappa/styvpappa slå mamma/styvmamma.<br />
Barnens reaktio<strong>ner</strong><br />
Hittills har internationell forskning framför allt<br />
fokuserat barnens reaktio<strong>ner</strong>. Ett antal psykologiska<br />
studier har funnit att barn som bevittnar<br />
våld i hemmet uppvisar en rad negativa symptom,<br />
såsom aggression, depression, och ångest (Fantuzzo<br />
& Mohr 1999; Graham-Bermann & Seng, 2005;<br />
Kitzmann et al., 2001, Knapp, 1998; Wolfe et al.,<br />
2003). Vissa forskare drar slutsatsen att våldet i<br />
hemmet är betydligt skadligare att bevittna än att<br />
bevittna våld i det offentliga rummet (McAlister<br />
Groves, 2001). Det är psykologiskt svårare för barn<br />
att bevittna våld som är rumsligt nära och som kan<br />
betyda att barnet eller dess vårdnadshavare utsätts<br />
för fara (Drell et al., 1993). Alla barn som bevittnar<br />
våld i hemmet uppvisar dock inte samma symptom.<br />
Barnens respons varierar bland annat beroende på<br />
riskfaktorer och sårbarhet, barnens kön, ålder, utveckling,<br />
samt deras aktuella livssituation (McGee<br />
2000; Osofsky, 2003). Barn som bevittnar våld i<br />
hemmet är också en tydlig riskgrupp för att utsättas<br />
för annat våld. Barnen löper 15 gånger större risk<br />
för att bli utsatta för fysisk misshandel jämfört med<br />
andra barn (SOU 2001: 72, s. 300). I en genomgång<br />
av 30 studier så fann Apple & Holden (1998)<br />
att mellan 30 procent och 60 procent av barn som<br />
bevittnar våld i hemmet även utsätts för fysisk<br />
misshandel.<br />
33<br />
Långsiktiga konsekvenser<br />
Vissa studier har fokuserat de långsiktiga konsekvenserna<br />
för barnen. Det fi nns ett tydligt samband<br />
mellan att som barn bevittna våld i hemmet och<br />
psykologiska och sociala problem senare i livet, såsom<br />
depression, trauma symptom, och alkoholism<br />
(Maker et al., 1998; Rossman, 2001, Tur<strong>ner</strong> &<br />
Kopiec, 2006). Resultat från en ny studie av Ren<strong>ner</strong><br />
& Slack (2006) visar att barn som utsatts för omsorgssvikt<br />
eller bevittnat våld i hemmet hade större<br />
risk att utsättas för våld även som vuxna. Barn som<br />
bevittnat våld i hemmet utsätter oftare andra för<br />
våld som vuxna jämfört med dem som inte gjort<br />
det. De uttrycker även oftare åsikter om det berättigade<br />
i att använda våld i nära relatio<strong>ner</strong> (Wallace,<br />
2002, Lichter and McClosky, 2004, Maker et al.<br />
1998; Socialstyrelsen 2005).<br />
Vuxenperspektiv på barns upplevelser och<br />
reaktio<strong>ner</strong><br />
Den forskning om barn som hittills bedrivits har i<br />
allt väsentligt utgått från ett vuxenperspektiv. Det<br />
är vuxnas, oftast mammas, iakttagelser om barns<br />
reaktio<strong>ner</strong> som forskarna utgått ifrån. Kunskapen<br />
om barnens förståelse, vilka ord de använder för att<br />
beskriva våldet, vad det innebär för dem och hur de<br />
hanterar situationen, är därför mycket begränsad.<br />
Vuxna talar om våld<br />
Allvarlighetsgrad, ömsesidighet och konsekvens<br />
När vuxna talar om vad som menas med våld<br />
utgår de ofta från de olika begrepp som benäm<strong>ner</strong><br />
våldshändelser av olika allvarlighetsgrad. Följande<br />
utdrag är hämtat ur min första undersökning om<br />
mäns våld mot kvinnor i nära relation. Mannen<br />
som för ordet är 25 år. Enligt polisen har han gjort<br />
sig skyldig till misshandel av sin fl ickvän, en benämning<br />
som han kraftfullt tar avstånd ifrån. Han<br />
menar att han varit inblandad i ett ”bråk” och differentierar<br />
på följande sätt mellan olika slags våld:<br />
”Misshandel – ’de e’ ju riktigt stryk de’.<br />
Men att knuffas och säga ’stick’… det är ju<br />
nästan larvigt.<br />
Men kommer snuten då, då åker man ju in i<br />
häktet, det gör man ju.<br />
Det behövs inte ens några vittnen, det räcker<br />
med att en kvinna säger det.<br />
Det är läskigt alltså, att bara en knuff skall räknas<br />
som misshandel.<br />
Så tror jag de fl esta tänker.<br />
Om någon säger: ’Han har misshandlat mej’, då
34 VÅLD INNANFÖR HEMMETS VÄGGAR<br />
tänker man<br />
att de fått riktigt stryk, det värsta.<br />
Nej, annars skulle man kalla det bråk och<br />
sådant.<br />
Man kan bli elak på folk, och man kan behöva<br />
försvara sig.<br />
Oftast räcker det med att markera, men man<br />
kan behöva klippa till.<br />
Fan, som folk kan hålla på, skulle man<br />
ta emot det…<br />
man skulle väl bli som en djävla hund till sist!<br />
Men om man fortsätter att slå fast den andre<br />
har lagt av…<br />
det fi nns ju dom som fortsätter med att sparka<br />
till och med!<br />
Fy fan! Det är verkligen misshandel!<br />
Såna djävlar skulle sättas åt ordentligt!”<br />
Detta sätt att benämna olika typer av våldshandlingar<br />
tar sin utgångspunkt i våldets allvarlighetsgrad<br />
men även i graden av ömsesidighet mellan<br />
offer och gärningsman. Begreppet ”misshandel”<br />
betecknar då ett allvarligt våld där någon ömsesidighet<br />
mellan offer och förövare inte existerar och<br />
därför heller inte något delat ansvar. När det gäller<br />
”bråk” är förhållandet det omvända.<br />
De kvinnor som intervjuades i samma undersökning<br />
hade svårare att på ett lika tydligt sätt<br />
begreppsliggöra vad de varit utsatta för. De tvekade<br />
inför att benämna sig själva som ”misshandlad<br />
kvinna”, en benämning de menade förde tankarna<br />
till någon som inte var respekterad och älskad. De<br />
jämförde också sina egna upplevelser med andra<br />
våldsutsatta kvinnor:<br />
”Han slutar alltid att slå mig om han knuffat<br />
mig<br />
eller slagit till mig så jag ramlat…<br />
du vet, sånt man läser om, att kvinnor blir<br />
sparkade<br />
när mannen slagit dom till marken, bundna,<br />
brända med cigaretter.. sån’t har aldrig hänt<br />
mej.<br />
Så jag har tänkt mycket…<br />
jag kanske inte är misshandlad i alla fall…?<br />
Men jag har tänkt och tänkt<br />
Om jag inte är misshandlad, vad är jag då?”<br />
Kvinnorna använde våldets konsekvenser som<br />
grund för sin defi nition av våld. De kunde uttrycka<br />
sig som att ”när jag jämt var rädd och på min vakt<br />
– då förstod jag att jag var utsatt för våld”, eller<br />
”när jag gick omkring med molande huvudvärk<br />
och inte visste om det var för att jag var så spänd<br />
eller för att han skadat mig – då förstod jag att jag<br />
nog blivit misshandlad”.<br />
Barn som deltagande vittnen<br />
På vilket sätt skiljer sig barns beskrivning av våld<br />
från de vuxnas? Vilka begrepp använder de för att<br />
beskriva olika slags våld? Var, när och hur upplever<br />
de våldet? Dessa frågor är huvudfrågor i den studie<br />
som jag arbetar med just nu. Fram till 1/1 2008 var<br />
även FD Carolina Överlien verksam i den studien<br />
– hon fi nns numera i Oslo där hon har en forskartjänst<br />
vid Nasjonalt kunnskapssenter om vold og<br />
traumatisk stress, med speciellt ansvar för området<br />
Barn och våld.<br />
Barnens berättelser är annorlunda än föräldrarnas<br />
– därför att barnen har en annan relation till<br />
våldet än de vuxna. Mannens berättelse präglas av<br />
att han är den som utövar våldet, kvinnans av att<br />
hon är dess offer, barnens berättelser av att de är<br />
våldets vittnen. Det våld mannen utsätter kvinnan<br />
för äger rum i barnens hem och utgör därför en del<br />
av deras livsmiljö. Det är en psykologisk omöjlighet<br />
att inta det utanförstående vittnets position inför en<br />
händelse som är en del av ens egen livsmiljö. Detta<br />
gör barnen till deltagande vittnen i en situation de<br />
inte valt eller ansvarar för. De måste på något sätt<br />
förhålla sig till det som sker i den livsmiljö som är<br />
deras.<br />
För studien har vi intervjuat barn och tonåringar,<br />
men framför allt tagit del av ljudinspelade<br />
gruppsamtal med barn i åldern 12 till 15 år. Gruppverksamheten<br />
för barnen leds av specialutbildade<br />
socionomer och psykoterapeuter. Gruppledarna<br />
säger att de vill:<br />
”Ge barnen upplevelsen av att vara lyssnade till.<br />
Man vill ge dem upplevelsen av att få vara i<br />
centrum<br />
och att få möta andra barn som man lyssnar till<br />
och<br />
som lyssnar när man själv har något att säga.<br />
Man vill visa att det fi nns vuxna som är<br />
intresserade<br />
och orkar ta emot deras berättelser,<br />
vilket ger möjligheter att växa.<br />
Likaså ger en tillåtande miljö där det är<br />
okej att släppa<br />
fram olika känslor möjlighet till utveckling.”
MARGARETA HYDÉN<br />
Barn talar om våld<br />
Barnen i vår undersökning utgick från sig själva<br />
och från sina minnen av konkreta våldshändelser.<br />
Det jag nu kommer att tala om är hämtat ur en<br />
analys av tio samtal med sju barn i åldrarna 12 till<br />
15 år. Den bild barnen gav av deras pappas våld<br />
var att det sällan skedde impulsivt och utan förvarning.<br />
Det är ett kontrollerat våld som beskrivs<br />
av de fl esta av barnen. Två fäder låser in barnen i<br />
deras rum eller i andra rum i bostaden när de utsätter<br />
mammorna för våld. En pojke berättar att han<br />
blev ombedd att gå till vardagsrummet och stänga<br />
dörren när ”mamma och pappa bråkade”. Barnen<br />
beskriver hur de sätter på TVn för att blockera<br />
ljuden av våldsepisoden.<br />
Barn som deltagande vittnen: Försöker undkomma<br />
men tvingas lyssna<br />
Genom att inte vara närvarande skyddar barnen<br />
sig från synminnen – men de kan inte skydda sig<br />
från hörselminnen. En 12 årig pojke berättar hur<br />
han försökt att även stänga ute ljudet, men misslyckas:<br />
”Jag satte på TVn och jag såg på TVn och darrade<br />
som tusan<br />
[gruppledare: kommer du ihåg var det var på<br />
TVn?]<br />
Nä. Jag hörde mest pappas skrik<br />
[gruppledare: det hördes över TVn?]<br />
Ja. Om jag bara hade lärt mig använda fjärrkontrollen<br />
hade jag höjt ljudet.”<br />
När terapeuterna frågar om de andra barnen haft<br />
liknande upplevelser svarade alla ”ja”.<br />
En annan 12 årig pojke berättar hur han inte<br />
bara hörde skrik och ”bråk” utan även själva<br />
våldet:<br />
”[gruppledare: hur låter själva våldet?]<br />
Smack<br />
[gruppledare: låter det mycket eller]<br />
Mmm. kanske fl yger någon in i en dörr<br />
Äckligt<br />
Det är sådant jag inte kan sova av.”<br />
Att bli inlåst och inte själv kunna välja om man vill<br />
vara i rummet eller inte, beskrivs som värre än att<br />
själv dra sig undan:<br />
”[gruppledare: när ni var inlåsta i rummet<br />
vad trodde du hände med din mamma då?]<br />
Jag trodde att han slog henne.<br />
Ibland när min mamma inte ens pratade<br />
någonting<br />
så trodde jag att han dödade henne”.<br />
Barn som deltagande vittnen: Syskonens betydelse<br />
De barn som har syskon beskriver ofta hur de<br />
tar stöd av varandra, såväl i den akuta situationen<br />
som senare. De ligger tätt intill varandra i sängen<br />
med täcket över huvudet, de äldre tar hand om de<br />
yngre:<br />
”Men alltså jag hörde mamma och Dan<br />
(styvfar) bråka<br />
och när jag hörde att han slog henne då<br />
gick jag in till Elsas rum<br />
då gick jag in där till henne och så la<br />
mig i hennes säng<br />
hon var också skiträdd hon skakade<br />
faktiskt det kommer jag ihåg<br />
sen sov vi,<br />
vi hade biljardbord<br />
då stod de därinne och slog varandra<br />
och så hade vi ett bord där och då kommer<br />
jag ihåg att mamma<br />
hade gömt sig bakom där för jag gick ut<br />
och tittade sen när jag<br />
hörde att en dörr smällde och så här så<br />
gick jag ut och tittade”<br />
Barnen beskriver närheten till syskonen som trygg<br />
och positiv i en värld som är oförutsägbar på så<br />
sätt att de aldrig vet när våldet skall komma, men<br />
förutsägbart därför att de vet att det kommer.<br />
35<br />
Barn som deltagande vittnen: Ensamhet<br />
Förutom att syskonen ger stöd åt varandra,<br />
förefaller barnen vara mycket ensamma. Flera<br />
beskriver sig som utstötta, mobbade. En fl icka<br />
beskriver hur mamman till en kamrat förbjudit<br />
sin dotter att umgås med henne, därför att hon är<br />
”alkoholistunge” och hennes dotter skall ha bättre<br />
kamrater än så. De bägge fl ickorna förstår inte alls<br />
relevansen i argumenteringen – det är ju fl ickans<br />
föräldrar som dricker, inte hon – men mamman ger<br />
inte med sig. Andra barn beskriver farföräldrar som<br />
tar sonens parti och tar avstånd från sin svärdotter.<br />
Barnen försätts i sådana lojalitetskonfl ikter att<br />
de inte kan ha kontakt med farmor och farfar. Det<br />
är inte vackra bilder av vuxenvärlden som barnen<br />
visar upp. Det är en vuxenvärld helt fångad i sig<br />
själv och sina trasiga relatio<strong>ner</strong>.
36 VÅLD INNANFÖR HEMMETS VÄGGAR<br />
Vad kan vi göra?<br />
Det är lätt att sjunka <strong>ner</strong> i djupaste vanmakt och<br />
ilska när man tar del av barnens berättelser – men<br />
jag tror att det är betydelsefullt att försöka undvika<br />
det. Jag vill citera den afro-amerikanska feministen<br />
Bell Hooks när hon säger att det är så lätt att<br />
”stänga in en människa i hennes lidande”. Hooks<br />
säger att detta ofta sker omedvetet i en önskan att<br />
vara medkännande. Hon menar att det även sker<br />
medvetet, och anser att det vita USA förtrycker<br />
det svarta USA genom att gå runt och tycka synd<br />
om dem och beklaga sig över dem, så att de till sist<br />
börjar tycka synd om sig själva och börjar använda<br />
droger, blir deprimerade och totalt passiva. Låt<br />
oss försöka att inte stänga in vare sig kvinnor eller<br />
barn i deras lidande, utan att vara närvarande och<br />
understödja deras kraft och handlingsförmåga.<br />
I kontakt med kvinnan: Uppmärksamma hennes<br />
handlingsutrymme och förmåga, se inte enbart<br />
till hennes offerskap. Uppmärksamma uppbrottsprocessen,<br />
fråga inte ”varför går hon inte?” utan<br />
”när kommer hon att gå?”<br />
I kontakt med mannen: Hans vilja till förändring<br />
fi nns i önskan att komma till rätta med sin<br />
våldsamhet, i önskan att rädda relationen, eller<br />
önskan att bli en bra förälder – eller i alla tre.<br />
I kontakt med barnen: Hjälp dem att inte bli<br />
ensammast i världen genom att kartlägga deras<br />
nätverk, identifi era de stödjande delarna och individerna<br />
i nätverket, bedriv nätverksarbete, syskonarbete<br />
och grupparbete med barn som har liknande<br />
erfarenheter.<br />
Referenser:<br />
Apple, A.E. & Holden, G.W. (1998). The co-occurrence<br />
of spouse and physical child abuse: A review and appraisal.<br />
Journal of Family Psychology, 12: 578-599.<br />
Drell, M., Siegal C. & Gainsbauser, T. (1993). Post-traumatic<br />
stress disorder. I: Zeanah, C.H., ed. Handbook<br />
of Infant Mental Health. New York: Guilford Press.<br />
Fantuzzo, J. W., & Mohr, W. K. (1999). Prevalence and<br />
Effects of Child Exposure to Domestic Violence. The<br />
Future of Children. 9(3): 21–32.<br />
Graham-Bermann, S. & Seng, J. (2005). Violence exposure<br />
and traumatic stress symptoms as additional<br />
pedictors of health problems in high-risk children. The<br />
Journal of Pediatrics, 146(3): 349–354.<br />
Henning, K., Leitenberg, H., Coffey, P., Tur<strong>ner</strong>, T., &<br />
Bennett, R. T. (1996). Long-Term Psychological and<br />
Social Impact of Witnessing Physical Confl ict Between<br />
Parents. Journal of Interpersonal Violence. 11(1):<br />
35–51.<br />
Kitzmann, K. M., Gaylord, N. K., Holt, A. R., & Kenny,<br />
E. D. 2003. Child Witnesses to Domestic Violence:<br />
A Meta-Analytic Review. Journal of Consulting and<br />
Clinical Psychology 71(2): 339–352.<br />
Knapp, J.F. 1998. The impact of children witnessing violence<br />
Pediatric Clinic North America 45(2): 355–364.<br />
Lichter, E.L. & McCloskey, LA. 2004. The effects of<br />
childhood exposure to marital violence on adolescent<br />
gender-role beliefs and dating violence. Psychology of<br />
Women Quartely, 28: 344–357.<br />
Maker, A. H., Kemmelmeier, M., & Peterson, C. 1998.<br />
Long-Term Psychological Consequences in Women of<br />
Witnessing Parental Physical Confl ict and Experienceing<br />
Abuse in Childhood. Journal of Interpersonal<br />
Violence, 13(5): 574–589.<br />
McAlister Groves, B. 2001. When home isn’t safe: Children<br />
and domestic violence Smith College Studies in<br />
Social Work 71(2): 183–207.<br />
McGee, C. 2000. Childhood experiences of domestic<br />
violence, London: Jessica Kingsley Publisher.<br />
Osofsky, J. D. 2003. Prevalence of Children’s Exposure<br />
to Domestic Violence and Child Maltreatment: Implications<br />
for Prevention and Intervention. Clinical Child<br />
and Family Psychology Review 6(3): 161–170.<br />
Ren<strong>ner</strong>, L. M. & Slack, K. S. 2006. Intimate part<strong>ner</strong><br />
violence and child maltreatment: Understanding intra-<br />
and interge<strong>ner</strong>ational connections. Child Abuse &<br />
Neglect 30(6): 599–617.<br />
Rossman, B.B. 2001. Longer Term Effects of Children’s<br />
Exposure to Domestic Violence. I: Graham-Bermann,<br />
S.A. & Edleson, J.L., red. Domestic Violence in the<br />
Lives of Children: The Future of Research, Intervention,<br />
and Social Policy. Washington DC.: American<br />
Psychological Association.<br />
Rädda Barnen 2006. ”Hur många vuxna tror på en unge<br />
egentligen???” En undersökning av ungas upplevelser<br />
av våld under uppväxten. Stockholm: Rädda Barnen.<br />
SOU 2001:72 Barnmisshandel – att förebygga och<br />
åtgärda, slutbetänkande av Kommittén mot barnmisshandel.<br />
Socialstyrelsen 2005. När mamma blir slagen. Att hjälpa<br />
barn som levt med våld i familjen. Stockholm: Socialstyrelsen.<br />
Tur<strong>ner</strong>, H.A. & Kopiec, K. 2006. Exposure to Interparental<br />
Confl ict and Psychological Disorder Among Young<br />
Adults. Journal of Family Issues 27(2): 131–158.<br />
Wallace, H. 2002. Family violence: Legal, medical, and<br />
social perspectives. Boston: Allyn & Bacon.<br />
Wolfe, D. A., Crooks, C. V., Lee, V., McIntyre-Smith, S.,<br />
& Jaffe, P.G. 2003. The effects of children’s exposure<br />
to domestic violence: A meta-analysis and critique.<br />
Clinical child and Family Psychology Review, 6:<br />
171–187.
MARGARETA HYDÉN<br />
Artikeln bygger på följande publikatio<strong>ner</strong>:<br />
Misshandlade kvinnors motstånd och<br />
uppbrottsprocess:<br />
(2008) On the road to healing – time, resistance and<br />
reconciliation in battered women’s narratives of<br />
breaking up. Key Note Presentation, Gender-Based-<br />
Violence Symposium, Dept. of Psychology, Cape Town<br />
University, Cape Town, South Africa.<br />
(2008) Kvinnomisshandel inom äktenskapet. Mellan<br />
det omöjliga och det möjliga. Andra upplagan med<br />
nyskrivet inledningskapitel. Linköping: UniTryck<br />
(2008) ”Narrating Sensitive Topics” In M. Andrews,<br />
C. Squire & M. Tambokou (eds.) Doing Narrative<br />
Research London: Sage pp. 121–136.<br />
(2005) Hydén, M. ‘I Must Have Been an Idiot to Let it<br />
Go On’: Agency and Positioning in Battered Women’s<br />
Narratives of Leaving. Feminism & Psychology,<br />
15(2): 171–190.<br />
(1999) “The World of the Fearful: Battered Women’s<br />
Narratives of Leaving Abusive Husbands”. Feminism<br />
& Psychology 9 (4): 449–469.<br />
(1999) ”Mäns ansvar & kvinnors motstånd. Fem teser<br />
om mäns våld mot kvinnor i nära relatio<strong>ner</strong> Socionomen<br />
(6), 27–36<br />
Barn som deltagande vittnen till våld:<br />
(2008) ”Trying to escape. Agency and Positioning in<br />
Children’s Narratives of Domestic Violence”. Paper<br />
presented at Society for Social Work and Research<br />
12th Conference, Washington, DC.<br />
(2008) Överlien, C. & Hydén, M. ”Children’s Actions<br />
When Experiencing Domestic Violence”. Childhood<br />
(accepterad)<br />
(2007) Överlien, C. & Hydén, M. ”Att tvingas lyssna<br />
– hur barn bevittnar våld i hemmet”. Den nordiska<br />
tidskriften Barn 1/2007: 9–25.<br />
37
38<br />
En fråga om heder – Om värdekonfl ikter i det<br />
fl erkulturella samhället<br />
Unni Wikan, professor<br />
Sosialantropologisk institutt, Universitetet i Oslo<br />
E<br />
n del forskare trodde att hedern var<br />
på väg att bli föråldrad, men den har<br />
tvärtom blivit allt viktigare i det mångkulturella<br />
Europa. Skilda uppfattningar<br />
om privatlivets helgd kolliderar nu. En trend är att<br />
visa allt för att bli känd, en annan hederskulturens<br />
strävan att hålla privatlivet dolt.<br />
”JAG TRODDE JAG SKULLE BLI EN FRI<br />
MAN.” Det var Nasruddin Shamsis ord till tingsrätten<br />
i Molde, när han i maj 2003 stod åtalad för<br />
mordet på sin hustru Anooshe. Shamsi berättade<br />
för rätten att han hade varit fl ykting i Iran och<br />
Ryssland innan han kom till Norge. Där hade ingen<br />
blandat sig i hans privatliv. Men i Norge grep socialtjänsten<br />
in, efter det att Anooshe klagat till dem<br />
över att Shamsi slog henne och barnen. De satte<br />
henne upp mot Shamsi. De hjälpte henne att ta ut<br />
skilsmässa och att ansöka om att få vårdnaden om<br />
barnen. Shamsi sköt henne utanför rätten i Kristiansund<br />
i maj 2002, alldeles innan vårdnadsfrågan<br />
skulle behandlas. Hade någon varnat honom för att<br />
Norge var ett sådant land, så skulle han valt att åka<br />
någon annanstans. Drömmen om att bli en fri man<br />
hade vänts till en mardröm.<br />
Shamsi dömdes till 18 års fängelse. Domen slog<br />
fast att mordet var att likna vid ett hedersmord.<br />
Han förlorade också vårdnaden av sina barn – två<br />
små pojkar. De är fosterhemsplacerade på hemlig<br />
ort och har under lång tid haft polisbeskydd, eftersom<br />
det fanns en oro för att de kunde kidnappas av<br />
Shamsis släkt, en framstående klan i Afghanistans<br />
beryktade Nordallians.<br />
Jag var sakkunnig i Anooshe-målet och följde<br />
det därför noga under de tjugo dagar rättegången<br />
pågick. Det väckte stor uppmärksamhet i Norge,<br />
inte minst på grund av att Anooshe, som känt sig<br />
hotad till livet, hade kontaktat den framstående<br />
hjälporganisationen Human Rights Service. I brev<br />
efter brev – de offentliggjordes i norsk press efter<br />
hennes död – beskriver hon sin förtvivlan och<br />
rädsla.<br />
Anooshe, som blev 22 år, var av en helt annan<br />
kaliber än sin man. Hon var välutbildad, kunde<br />
engelska och var utåtvänd. Hon lärde sig norska<br />
snabbt och knöt goda kontakter inom fl yktinghjälpen<br />
i Kristiansand, där familjen hade bosatt sig.<br />
Hennes man Shamsi var däremot i det närmaste<br />
analfabet, osäker och inåtvänd. Han hade visserligen<br />
varit armége<strong>ner</strong>al i Afghanistan, men såg inte<br />
mycket ut för världen. Han var obetydlig och liten<br />
och kunde varken engelska eller norska. Kanske<br />
inträffade tragedin för att han var helt bortkommen<br />
i den norska verklighet som hans hustru Anooshe<br />
lyckades så väl i.<br />
En fri man – Shamsi måste värna om sin heder.<br />
Han hade vuxit upp i ett samhälle där hedern<br />
betyder allt och där det är männen som har ansvaret.<br />
I denna uppgift ingår kontrollen och rätten<br />
att bestämma över kvinnor och barn. Ingen annan<br />
har att göra med vad en man tar sig för, med vissa<br />
undantag. Äldre människor i ens egen släkt kan ingripa,<br />
därför att ålder ger auktoritet. En kvinna kan<br />
också vända sig till sin släkt för att få hjälp. Men<br />
främlingar har ingenting med saken att göra, och<br />
det var detta som blev Shamsis och Anooshes öde<br />
i Norden. Den nordiska välfärdsmodellen innebär<br />
att staten har ansvar för medborgarna och därför
UNNI WIKAN<br />
plikten att hjälpa och gripa in när det är uppenbart<br />
att det förekommer övergrepp.<br />
Detta är givetvis mer ideologi än praxis.<br />
Fadime Sahindal fi ck inte den hjälp hon behövde<br />
från polisen när hon ursprungligen ville ha den i<br />
februari 1998, efter att ha blivit hotad till livet av<br />
sin far och sin bror. Sara – eller Maisam Abed Ali,<br />
som hon egentligen hette – fi ck inte heller hjälp<br />
från barnavårdsmyndigheterna när hon bad om att<br />
få vara i sitt fosterhem i stället för att bli placerad<br />
hos den farbror som hon var mycket rädd för. Hon<br />
mördades i Umeå i december 1996 av sin bror och<br />
kusin, farbroderns son. Många etniskt svenska och<br />
norska medborgare blir också gång på gång svikna<br />
av myndigheterna när de svävar i livsfara och behöver<br />
hjälp. Med andra ord: välfärdsstaten överlåter<br />
ständigt till medborgarna att ensamma eller tillsammans<br />
med sina närmaste lösa sina problem, trots<br />
att de anhåller om hjälp.<br />
MÄNNISKOR I NORDEN är i stor utsträckning<br />
utlämnade att lida ensamma eller tillsammans med<br />
sin livskamrat, men de har inte rätt att ta liv. Här<br />
skiljer sig ett samhälle som baseras på lag och rätt<br />
från ett samhälle som baseras på heder. När jag<br />
skriver samhälle (norska = samfund), så menar jag<br />
inte stater eller natio<strong>ner</strong>. Det som staten uppfattar<br />
som lag och rätt är inte alltid det centrala: det<br />
handlar om de regler och normer som släkten,<br />
klanen, stammen och närmiljön ställer upp.<br />
Det paradoxala är att livet troligen hade blivit<br />
bättre för Anooshe och hennes barn om familjen<br />
hade rest någon annanstans än till ett nordiskt<br />
land. Att hjälpa familjer som kommer från en<br />
”hederskultur” är ett arbete med en svårighetsgrad<br />
som nordiska fl yktingmottagare och sociala<br />
myndigheter inte förrän sent börjat förstå. Det fi nns<br />
nu en vilja att tillägna sig djupare kunskap om vad<br />
en hederskodex innebär i form av värderingar och<br />
regler.<br />
”DETTA SVERIGE ÄR ETT FRITT LAND! Jag<br />
har rätt att besöka den plats där min käraste ligger<br />
begravd.” Så skrek Fadime Sahindal till sin far,<br />
Rahmi, efter det att släkten hade förbjudit henne<br />
att besöka Uppsala och hotat med att döda henne<br />
om hon gjorde det. Hennes älskade Patrik låg<br />
begravd på Gamla Kyrkogården i Uppsala. ”Detta<br />
Sverige är ett fritt land också för mig! Jag kommer<br />
och dödar dig!” skrek hennes far.<br />
Vi kän<strong>ner</strong> slutet på historien. Fadime blev verkligen<br />
dödad av sin far när hon i hemlighet besökte<br />
39<br />
Uppsala den 21 januari 2002. Den händelsen skall<br />
inte berättas om en gång till här. Men det är värt<br />
att påminna om den när vi diskuterar vad heder i<br />
diasporan mer allmänt innebär.<br />
Ett fritt land, en fri man, heder och frihet är begrepp<br />
som är tätt sammanvävda. Från ett perspektiv<br />
är heder – och värdighet – något som det liberala<br />
demokratiska samhället har skyldighet att värna<br />
om. Uppfattningen att individen har integritet och<br />
är okränkbar är grundläggande bland de mänskliga<br />
rättigheterna. Med ett annat perspektiv är heder<br />
antitesen till människors frihet. Heder begränsar sig<br />
därvid till frihet för männen. Pluralbeteckningen<br />
är viktig, eftersom hedern i sådana samhällen är<br />
kollektiv. Det handlar inte om individens integritet<br />
eller frihet från övergrepp och kränkningar utan<br />
om kollektivets totala makt över individen.<br />
Fadime uttryckte det med följande ord: ”Det<br />
synsätt som mina föräldrar hade, var att familjen<br />
och släkten skulle stå i centrum. Därför måste jag<br />
sätta familjens bästa framför mitt eget välbefi nnande.<br />
Det är bättre att en person lider än att en<br />
hel familj och släkt lider.”<br />
Just detta är fundamentet i en hedersbaserad<br />
ideologi. Lidandet är fördelat på ett sådant sätt<br />
att det uppbärs av individen och då särskilt av<br />
kvinnan. Hedern baseras på hennes kyskhet och<br />
sexuella renhet och det är ryktet, inte det som<br />
faktiskt inträffat, som är det avgörande. Ryktet om<br />
kvinnans kyskhet och renhet är alfa och omega i<br />
hederssammanhang.<br />
Men hedersideologin kan också förstöra männens<br />
liv. Fadimes yngre bror utsågs till att bli<br />
hennes mördare, enligt vad hon själv berättade.<br />
Han försökte döda henne men misslyckades. Det<br />
blev i stället hennes far som måste ingripa och<br />
göra jobbet. Andra fäder, som svensk-kurdiska<br />
Pela Atrushis far, förmådde inte genomföra dådet.<br />
Det blev två av hennes farbröder som dödade<br />
henne, vilket skedde på ett besök i Irak i juni 1999.<br />
Åter andra, som pappan till den brittisk-kurdiska<br />
Heshnu, försökte begå självmord efter att ha dödat<br />
sin femtonåriga dotter i London i oktober 2003.<br />
DESSA EXEMPEL ÄR EXTREMA; det handlar<br />
om mord i hederns namn. De är också exceptionella;<br />
bara undantagsvis blir kvinnor, och ännu mera<br />
sällan män, mördade i hederns namn. Men undantagen<br />
förtjänar att uppmärksammas, därför att det<br />
fi nns ett mönster. Enligt kriminalinspektör Kickis<br />
Åhré Älgamo, som specialiserat sig på hedersmord,<br />
har enbart i Sverige ett till två hedersmord begåtts
40 EN FRÅGA OM HEDER – OM VÄRDEKONFLIKTER I DET FLERKULTURELLA SAMHÄLLET<br />
per år sedan mitten av 1980-talet. I Jordanien, vars<br />
befolkning bara är hälften så stor som Sveriges,<br />
räknar man med minst 25 hedersmord varje år.<br />
Ser vi till hela världen handlar det enligt Amnesty<br />
troligen om cirka 4 000–5 000 mord per år.<br />
Ytterligare ett skäl till att särskilt intressera sig<br />
för hedersmord är själva begreppet, som är motsägelsefullt.<br />
Enligt gängse västerländska föreställningar<br />
hör inte heder och mord samman. Men det<br />
är just detta som är fallet i många samhällen, där<br />
det sociala livet bygger på föreställningar om heder.<br />
Att mörda för hederns skull är en ädel handling,<br />
en handling som är värd aktning. Ett hedersmord<br />
ger status, men mer än så. Det gör mördaren till<br />
ett slags helgon, det ger honom gloria. Eftersom<br />
hedern är kollektiv i dessa samhällen, kan ett mord<br />
i hederns namn höja anseendet hos dem det berör.<br />
Släkten eller klanen förvärvar socialt och kulturellt<br />
kapital, och medlemmarna blir politiskt och ekonomiskt<br />
attraktiva när de demonstrerar att de inte<br />
på något sätt accepterar att få sin heder anfrätt.<br />
De har i handling visat att de, för att upprätthålla<br />
hedern, är kapabla att döda en syster, dotter, hustru<br />
eller kvinnlig kusin som har vanärat släktens<br />
renommé och ansikte utåt. I enstaka fall kan det<br />
också gälla för en son eller manlig kusin.<br />
HEDER HANDLAR OM att bevara ansiktet och<br />
värdigheten. Det fi nns västerländska forskare som<br />
sökt dra en gräns mellan traditionella samhällen<br />
som bygger på en heder–skam-logik och moderna<br />
liberala samhällen, där individens värdighet är viktigare.<br />
Den distinktionen är emellertid inte särskilt<br />
klar. Värdighet är grundläggande också i samhällen<br />
som fokuserar hedern. Att ha heder betyder att<br />
man kan gå med höjt huvud, därför att man har ett<br />
”vitt” ansikte. Ett svart ansikte däremot är en metafor<br />
för vanära. Fadime uttryckte det på följande<br />
sätt: ”Jag är deras (släktens) ansikte utåt. I allt jag<br />
gör måste jag tänka på männen i min familj, därför<br />
att allt jag gör påverkar deras heder.” Hon sade<br />
också: ”Nu vill ingen gifta sig med tjejerna i min<br />
släkt. Alla är horor.” Med detta refererade hon till<br />
hur hennes eget dåliga rykte – hon hade en svenskiransk<br />
pojkvän – hade smittat <strong>ner</strong> och vanärat hela<br />
släkten.<br />
För den som vill förstå en hedersbaserad ideologi<br />
fi nns nyckeln här: kollektivet tar strupgrepp<br />
på individen. Ryktet, vad folk säger, betyder allt. I<br />
Jordanien, som förmodligen har en bättre utbyggd<br />
praxis än något annat land när det gäller obduktion<br />
av kvinnor där det fi nns misstanke om mord, visar<br />
det sig att cirka 80 procent, fyra av fem, är ”rena”,<br />
alltså oskulder. De har mördats på grund av ett<br />
rykte om lösaktigt beteende, några bevis har inte<br />
behövts. Och de är mördade av bröder, fäder, sina<br />
män eller kusi<strong>ner</strong> – i nu nämnd ordning. Samma<br />
tendenser visar statistik från till exempel Pakistan<br />
och Israel. Hur det är i Sverige vet jag inte, eftersom<br />
sådan statistik inte förs här.<br />
I samhällen där hedersmord är förhållandevis<br />
vanliga, och där mördaren får sitt straff reducerat<br />
om han är minderårig, händer det att släkten ger en<br />
ung bror till uppgift att genomföra mordet – det är<br />
exempelvis inte ovanligt i Turkiet. Men egentligen<br />
spelar det liten roll vem som får rollen som mördare.<br />
Den ene är så god som den andre. Det är inte<br />
heller alltid så avgörande vem som får sona brottet.<br />
I Sverige försökte en av Fadimes kusi<strong>ner</strong> övertyga<br />
polisen om att det var han och inte Fadimes far<br />
som hade mördat henne. När det gällde mordet<br />
på Pela anmälde sig Pelas far till polisen i irakiska<br />
Kurdistan. Han tog på sig ansvaret för det mord<br />
som två av hans bröder hade begått. I Jemen kan<br />
unga pojkar sättas i fängelse som ersättare för en<br />
far eller farbror. Hedern är kollektiv. Ansvaret är<br />
kollektivt.<br />
Och glorian är kollektiv. Sammanfattningsvis är<br />
ett hedersmord ett mord som genomförts som ett<br />
uppdrag från släktgruppen, som ett återtagande av<br />
hedern efter det att släkten blivit vanärad. I regel är<br />
grundorsaken ryktet om att en kvinnlig familjemedlem<br />
betett sig lösaktigt.<br />
UTAN GLORIA, och utan applåder, inget hedersmord.<br />
Det är främst detta som skiljer hedersmord<br />
från så kallade svartsjukemord. Det förekommer<br />
som bekant också att svenska män (liksom norska)<br />
mördar sina kvinnor. Men de får vanligen varken<br />
applåder eller gloria. Deras släkt och familj får inte<br />
sin status höjd. Mördaren är en individ och agerar<br />
inte på andras vägnar. Normalt är han en äkta man<br />
eller sambo, alternativt en före detta äkta man eller<br />
sambo. När det gäller hedersmord är mördaren<br />
däremot oftast en bror eller far. Det händer också,<br />
även om det inte är regel, att kvinnans släkt tar del<br />
i mordets planläggning.<br />
Det fi nns fl era skäl för mig att i diskussionen<br />
om heder och diaspora fokusera just hedersmord.<br />
Ett är att jag länge bedrivit forskning inom detta<br />
område. Ett annat att jag, när detta skrivs, just deltagit<br />
i det svenska regeringskansliets internationella<br />
expertkonferens om hedersrelaterat våld (i Stockholm<br />
7–8 december 2004). För tre år sedan, före
UNNI WIKAN<br />
Fadimes död, skulle jag haft mycket svårt att tro att<br />
just Sverige kunde stå värd för en sådan konferens.<br />
Begrepp som hedersmord och hedersrelaterat våld<br />
var suspekta. En vanlig uppfattning var att sådana<br />
begrepp stigmatiserade redan utsatta invandrargrupper.<br />
Vissa forskare hävdade att hedersmord<br />
helt enkelt inte fanns. Patriarkaliskt våld var enligt<br />
dem ett bättre begrepp. Nu är bilden mer nyanserad.<br />
Fadime visade vägen. I Sverige är det i dag<br />
många som gör en insiktsfull och viktig insats för<br />
att föra hennes arbete vidare.<br />
I rollen som arrangör av konferensen strävade<br />
regeringskansliet att tillfredsställa båda synsätten.<br />
Konferensens titel var “Combating patriarchal violence<br />
against women – focusing on violence in the<br />
name of honour”. Den rymde alltså båda grundperspektiven,<br />
men i realiteten kom hedersbaserat våld<br />
att stå i fokus, detta inte minst därför att många av<br />
deltagarna, liksom fl era av de mest framträdande<br />
föreläsarna, kom från stater – Pakistan, Jordanien,<br />
Turkiet, Algeriet, Irak, Palestina och Afghanistan<br />
– där kvinnor i årtionden, för att inte säga århundraden,<br />
har känt problemet inpå bara huden. Det är<br />
också samhällen där heder antingen betraktas som<br />
en förmildrande omständighet vid mord, eller också<br />
är på väg mot ett sådant synsätt. I några stater är<br />
”våld i hederns namn” till och med konfi rmerat i<br />
lagstiftningen. Därutöver har frågan också förts<br />
upp på den internationella politiska agendan efter<br />
resolutio<strong>ner</strong> i FN, stödda av i syn<strong>ner</strong>het Storbritannien<br />
och Turkiet. Det som civila organisatio<strong>ner</strong><br />
(NGO:s) och människorättsorganisatio<strong>ner</strong> gjort för<br />
att dra fram frågan i ljuset har haft stor betydelse.<br />
Sammantaget har dessa aktio<strong>ner</strong> resulterat i<br />
att hedersrelaterat våld i dag uppfattas som ett<br />
transnationellt problem och inte enbart en fråga<br />
som begränsar sig till Bortväckistan, ”den tredje<br />
världen”. Hedersrelaterat våld är en del också av<br />
den svenska, den norska, den brittiska och den<br />
tyska verkligheten. Det angår oss alla. Våld är våld.<br />
Mord är mord.<br />
Följer vi svensk lagstiftning blir ett mord inte<br />
mer eller mindre ursäktat för att det begås för att<br />
upprätta hedern. Heder är varken en förmildrande<br />
eller försvårande omständighet. Så varför ägna<br />
detta särskild uppmärksamhet? Varför inte bara<br />
föra hedersmorden samman med alla andra mord –<br />
en kvinna mördas varannan vecka i Sverige, det blir<br />
ungefär 25 mord om året, totalt sett.<br />
Skälet till att visa hedersmord, liksom hedersrelaterat<br />
våld, särskild uppmärksamhet är att detta<br />
våld baseras på systematiskt förtryck. Femtonåriga<br />
41<br />
Sara, som mördades i Umeå, vanärade sin familj genom<br />
att gå på diskotek. Nittonåriga Pela vanärade<br />
familjen genom att ha en pojkvän, på samma sätt<br />
förhöll det sig med Fadime. De var svenska fl ickor<br />
som miste livet därför att de valde frihetens väg.<br />
Det handlar om en grundläggande frihet, som deras<br />
bröder självklart har rätt till. Fadimes bror bodde<br />
tillsammans med en svensk fl ickvän. Hon till och<br />
med bodde hemma i hans familj under en tid.<br />
I samhällen som likt Sverige och Norge baseras<br />
på mänskliga rättigheter borde det inte vara<br />
möjligt att neka fl ickor med invandrarbakgrund<br />
samma rättigheter som tillkommer andra medborgare.<br />
Tack vare internationellt solidaritetsarbete<br />
och människorättsaktivism, där Sverige befi n<strong>ner</strong><br />
sig i frontlinjen, ökar utsikterna för att kunna<br />
komma till rätta med det hedersrelaterade våldet.<br />
Konferensen i Stockholm var ett viktigt steg. Den<br />
öppnades av integrationsministern och avslutades<br />
av utrikesministern, vilket var en värdig markering<br />
av att arbetet med att bekämpa det hedersrelaterade<br />
våldet var såväl en inrikes- som utrikespolitisk<br />
fråga av första rangen. Insatser krävs på båda<br />
fälten eftersom, som tidigare nämnts, problemet är<br />
transnationellt.<br />
”HEDER” SOM STRUKTURERANDE PRINCIP<br />
har kommit till norra Europa för att stanna. Inte<br />
så att heder var oviktigt dessförinnan. Begrepp rörande<br />
heder, skam och vanära – förutom värdighet<br />
och respekt som besläktade fenomen – har existerat<br />
och praktiserats i århundraden i Europa. Vad som<br />
är hedersamt i vissa samhällen under vissa tider har<br />
varierat (se till exempel Stewart 1994 och Wikan<br />
2003). Men alltifrån upplysningstiden och franska<br />
revolutionen har heder i Väst- och Nordeuropa<br />
ge<strong>ner</strong>ellt sett varit en fråga om personlig integritet.<br />
Det har handlat om individen och tanken att vara<br />
sann mot sig själv (”to thine own self be true”).<br />
Dessförinnan gällde hedern i första hand en persons<br />
offentliga roll. Dessa två grundperspektiv fi nns i<br />
alla samhällen: det handlar om den enskilda personens<br />
självbild och om offentlig renommé. Bilderna<br />
var hårt knutna till varandra.<br />
I Väst- och Nordeuropa kom emellertid den<br />
personliga integriteten att kopplas loss från den offentliga<br />
rollen. Viktigast blev därvid den personliga<br />
integriteten. I samhällen som bejakar en hederskodex<br />
var förhållandet det motsatta. Individen är<br />
vad han eller hon är, i kraft av sitt rykte, eller mer<br />
precist: i kraft av släktens eller familjens rykte.<br />
Det privata i förhållande till det offentliga är en
42 EN FRÅGA OM HEDER – OM VÄRDEKONFLIKTER I DET FLERKULTURELLA SAMHÄLLET<br />
central fråga. I samhällen som bejakar hedersperspektivet<br />
är privatlivet dolt för insyn. Mastur ilhal<br />
är ett arabiskt standardsvar på frågan ”hur står<br />
det till?” Det betyder att omvärlden inte har någon<br />
insyn, att porten är stängd – en motsvarighet till<br />
svenskans ”läget är under kontroll”. Sara, Pela och<br />
Fadime gjorde alla våld på denna levnadsregel. Sara<br />
gick på diskotek, Pela rymde hemifrån under några<br />
dagar, Fadime visade sig på gatan med sin pojkvän<br />
och gick senare ut i medierna och hängde ut sin familj<br />
offentligt, inför världsopinionen, vilket hennes<br />
far påpekade i rätten.<br />
Fundamentalt skilda uppfattningar om privatlivets<br />
helgd är på kollisionskurs i våra nya mångkulturella<br />
samhällen; en svensk (och norsk) situation<br />
där många människor konkurrerar genom att ”visa<br />
allt” i reality-tv, i hopp om att bli kändisar, och en<br />
nysvensk eller nynorsk attityd, där det privata är<br />
heligt och skall döljas.<br />
Om vi nu är så olika förstås. Ju mer jag skriver<br />
och föreläser om heder, skam och vanära, desto<br />
fl era vittnesbörd får jag från infödda (en hopplös<br />
beteckning) nordbor om hur skammen krossat<br />
dem och deras familjer. Vi kan hitta samma resonansbotten<br />
hos varandra, trots olikheterna. Och<br />
det är kanske just detta som gör ett mångkulturellt<br />
samhälle möjligt.<br />
Vissa västerländska forskare (Berger et al. 1974,<br />
Lien 2002) förefaller hävda att värdighet är ett<br />
signum för moderna västliga samhällen, medan<br />
traditionella samhällen där hedern är central bygger<br />
på en annan form av tänkande. Det är riktigt<br />
att ära knyts till idén om individens okränkbarhet,<br />
men det betyder inte att värdighet är mindre viktigt<br />
i ett samhälle som baseras på en hederskodex. Värdighet<br />
förefaller att vara ett allmänmänskligt värde,<br />
med den skillnaden att i hederssamhällen handlar<br />
värdighet mer om den respekt man bemöts med i<br />
kraft av sitt medlemskap i ett kollektiv. Viktigt att<br />
minnas är också att hederslogiken inte är en relik<br />
från en försvunnen värld, utan tillhör vår egen tid.<br />
Den lever och reproduceras i det moderna Pakistan,<br />
Kurdistan, Sverige och Norge, också bland högt<br />
utbildade människor. Att modernitet inte är något<br />
vapen mot hederslogik är en skrämmande insikt.<br />
Den blomstrar bland människor som i många avseenden<br />
lever moderna liv.<br />
Det kollektiva hedersbegreppet vin<strong>ner</strong> inte terräng<br />
i den hegemoniska västerländska kulturen,<br />
där det snarare är så att nätverken fortsätter att<br />
konkurrera ut släktkla<strong>ner</strong>na, som ännu ett inslag i<br />
vardagens individualisering. Men Europa håller på<br />
att genomgå en enorm förändring med avseende<br />
på befolkningens sammansättning. Detta betyder<br />
att en kollektiv hederskodex stärks och sätter sin<br />
prägel också på det nordiska samhället. Det betyder<br />
också att parallella rättssystem utformas. I enlighet<br />
med den kollektiva logiken står hedern över lagen.<br />
För fem–tio år sedan verkade en sådan utveckling<br />
helt orimlig.<br />
NASRUDDIN SHAMSI, som dräpte sin hustru<br />
Anooshe, blir en fri man i Norge om cirka 12 år.<br />
Vanligtvis släpps de dömda efter att ha avtjänat två<br />
tredjedelar av strafftiden. Var det ett krav från hans<br />
mäktiga släktingar i Afghanistan och Iran att han<br />
skulle mörda sin hustru, eftersom hon vanärat familjen<br />
genom att kräva skilsmässa och vårdnadsrätten<br />
av barnen? Jag vet inte. Inga av hans släktingar<br />
eller vän<strong>ner</strong> var närvarande i rätten under de tjugo<br />
dagar som rättegången tog. Inte ens hans bror,<br />
som också bor i Norge, visade sig. Var detta för att<br />
markera, att ge intryck av att de inte stod på hans<br />
sida och att barnen därför inte löpte någon risk<br />
att kidnappas? Jag vet inte det heller men frågorna<br />
hopar sig.<br />
Anooshes familj i Afghanistan kunde fått<br />
komma till hennes begravning – norska myndigheter<br />
hade ordnat med visum. Men de dök aldrig<br />
upp för att hämta det. Här kän<strong>ner</strong> jag mig ganska<br />
säker på varför. De var rädda för repressalier från<br />
Shamsis släkt. Hans släktingar är mäktiga, de är<br />
svaga. Att de älskade sin dotter och helst inte hade<br />
gift bort henne med Shamsi, det är uppenbart. Men<br />
de hade inte något val, det har jag från säker källa.<br />
De blev hotade.<br />
Men inte heller Shamsi hade något egentligt val,<br />
om vi följer hans egen redogörelse under rättegången.<br />
Han blev också pressad av sin släkt. Heder<br />
handlar om makt och Shamsi hade inte mycket att<br />
sätta emot. Hans överhuvud, den morbror som<br />
också var hans fosterfar, var en av Nordalliansens<br />
beryktade ledare. I Norge förlorade Shamsi sin<br />
manliga heder, som han såg det. Anooshe var socialt<br />
kompetent, välutbildad, verbal, medan Shamsi<br />
blev till en tafatt fi gur som försökte kompensera sig<br />
på hemmaplan.<br />
En levnadsglad ung människa förlorade sitt liv.<br />
Hennes barn förlorade sin mor. Och sin far. Shamsi<br />
förklarade att han aldrig hade kommit till Norge<br />
om någon hade varnat honom för att han där inte<br />
skulle få ha sitt privatliv i fred. Då hade han stannat<br />
kvar i Ryssland. Eller i Iran.<br />
Vi tenderar att betrakta våld och mord i he-
UNNI WIKAN<br />
derns namn som reliker från en svunnen tid. Även<br />
om företeelsen funnits under oöverskådligt lång<br />
tid, är det perspektivet vilseledande. Mycket tyder<br />
på att hedern blir allt viktigare i det nya multikulturella<br />
Europa. I motsats till vad vissa forskare<br />
trodde skulle ske – jag tänker här särskilt på den<br />
berömde amerikanske sociologen Peter L. Berger<br />
som 1974 publicerade essän ”On the Obsolence of<br />
the Concept of Honour” – ser det inte ut som om<br />
hedern blivit föråldrad. Tvärtom knyts heder till<br />
olika minoritetsgruppers självuppfattning. Kvinnors<br />
kyskhet och ärbarhet blir emblematiska för dessa<br />
kollektiva identiteter. Gamla traditio<strong>ner</strong> förstärks<br />
eller förnyas i diasporan.<br />
Artikeln är tidigare införd i Axess, februari 2005.<br />
Översättning: Karl-Olov Arnstberg<br />
Referenser:<br />
Berger, Peter L. ”On the Obsolence of the Concept of<br />
Honour”, i Peter L. Berger, Brigitte Berger & Hansfried<br />
Kell<strong>ner</strong> (red.) The Homeless Mind, 1974.<br />
Lien, Inger-Lise, “The Dynamics of honor in Violence<br />
and Cultural Change: A Case from an Oslo In<strong>ner</strong>-City<br />
District”, i Tor Aase, (red.) Tournaments of Power:<br />
Honor and Revenge in the Contemporary World,<br />
2002.<br />
Stewart, Charles, “Honour and sanctity; two levels of<br />
ideology in Greece”, i Social Anthropology, nr 2<br />
1994.<br />
Wikan, Unni, En fråga om heder, 2004.<br />
43
44<br />
Hatbrott i vardag & arbetsliv.<br />
Frågor, fält & fi lter<br />
Eva Tiby, docent och Lena Roxell, fi l.dr<br />
Kriminologiska institutionen, Stockholms universitet<br />
V<br />
ilka tankar eller bilder uppkommer<br />
när begreppet homofobiska hatbrott<br />
aktualiseras? Vid fl era föreläsningar har<br />
den frågan besvarats av åhörarna med<br />
”Nedslagen bög i storstadsnattens nöjesliv.” Om<br />
informationen om hatbrott primärt kommer från<br />
media handlar det ju oftast om våld, överfall och<br />
främlingar, man mot man eller snarare män mot<br />
man, på allmän plats, ofta ”nöjes”relaterat.<br />
Men hämtar man information från internationella<br />
eller nationella studier om hatbrott, blir<br />
bilderna annorlunda:<br />
Skola: ”I skolan fi ck ett par av ’bråkstakarna’<br />
reda på min läggning, jag var inte öppen då, och<br />
kastade kränkande kommentarer och ’knuffades’.<br />
Men det värsta var de återkommande kommentarerna.”<br />
(Nr 1560, man 20 år)<br />
Arbetsplats: ”På min första arbetsplats var min<br />
chef den som utsatte mig för verbal mobbning. På<br />
min andra arbetsplats var det en del arbetskamrater<br />
som inte kunde hantera en person som mig. Jag har<br />
levt som öppen homosexuell kvinna sedan 98, som<br />
öppen kvinna till man transsexuell...” (Nr 1732,<br />
kvinna-man 35 år)<br />
Arbetsplats: ”Utsatt för sexuella trakasserier på<br />
mitt förra jobb av manliga kollegor. Det var muntligt<br />
men även fysiska närmanden...visste att jag var<br />
tillsammans med en tjej och defi nierade mig som<br />
fl ata. Anmälde till chefen.. fanns ingen handlingsplan...slutade<br />
med att männen fi ck var sin varning<br />
och jag valde att säga upp mig.” (Nr 2004, kvinna,<br />
28 år)<br />
Fältet skola/arbetsplats ligger högt på listan över<br />
brottsplatser när det gäller homofobiska hatbrott.<br />
Detta gäller både offerstudier och registerstudier. I<br />
Forum för Levande Historias studie från 2006 stod<br />
skola och arbetsliv för 17 procent av brottsplatserna.<br />
1 Brå:s mätningar visar att dessa vardagsarenor<br />
står för nästan en femtedel av de anmälda homofobiska<br />
hatbrotten. 2 Kriminologiska institutionens<br />
offerstudier visar att dessa fält stod för 13 procent<br />
av anmälningarna 1996 för att åtta år senare vara<br />
uppe i 25 procent. 3<br />
Frågor<br />
Formulerandet av en fråga hör ihop med förförståelse,<br />
tidigare forskning på fältet, forskningsklimat/<br />
-trender, fi nansiering m.m. Men det hör kanske<br />
ännu mer ihop med förväntningar, dvs. vad forskaren<br />
tror att svaret kommer att bli. I syn<strong>ner</strong>het gäller<br />
detta hypotesstyrda frågor. Detta gör att forskaren<br />
och hennes fi nansiärer har en påtaglig maktposition,<br />
som avgör vilka frågor som ställs och vilka<br />
”bilder” eller sanningar om hatbrott som skapas.<br />
Vad och hur är en forskningsmässigt ”bra<br />
fråga”? Vem avgör vad som är ”bra”, för vem är<br />
den bra, hur länge kvarstår kvaliteten och inom<br />
vilka kretsar? Flera av dessa frågor rör maktperspektiv,<br />
dvs. vem som har resurser och fi nanser att<br />
formulera och besvara frågor. Exempel på frågor<br />
är ”Hur mycket ökade de homofobiska hatbrot-<br />
1 Tiby (2006 s 16, tabell 3).<br />
2 Brå (2007 s 74, tabell 19), tillsammans med Allmän plats,<br />
19%.<br />
3 Tiby (2005 S 48 .)
EVA TIBY & LENA ROXELL<br />
ten mellan 2003 och 2004?” respektive ”Finns<br />
homofobiska hatbrott?” där den första frågan är<br />
en typisk journalistfråga, och den senare en mer<br />
problematiserande forskarfråga.<br />
Hatbrott är en ganska ny fi gur på den rättsliga<br />
arenan. Det handlar, liksom vid kvinnofridskränkning,<br />
om en motivbrottslighet. Att kränka. Såtillvida<br />
är handlingen uråldrig, men begreppet nutida.<br />
Om en person begår brott mot en annan person<br />
som tillhör vissa i lagstiftningen om straffskärpning<br />
uppräknade grupper, och motivet varit att kränka<br />
gruppmedlemmen, så kan straffet skärpas. Sedan<br />
1994 har homosexuella implicit ”skyddats” av<br />
brottsbalken 29:2:7, och sedan 2002 är detta uttalat<br />
i lagtexten. 4<br />
De tidigaste hatbrottsstudierna frågade huruvida<br />
utsatthet förekom och följdes av studier om<br />
vilka som utsattes, var, när och hur, och av vem.<br />
Perioden därefter ställdes frågor om lagstiftningen<br />
och tillämpningen. En period domi<strong>ner</strong>ade frågorna<br />
om vilka konsekvenser denna typ av utsatthet förde<br />
med sig för de utsatta och för samhället i stort, detta<br />
kopplades ofta till åtgärdsfrågor. Inkilat mellan<br />
dessa studier märks enstaka studier/artiklar, ofta av<br />
juridisk art, som ställer sig kritiska till fenomenet<br />
att lagstifta mot känslor (hat). 5<br />
I viss kriminologisk forskning om hatbrott,<br />
baserad på offi ciell statistik, hävdas att sju frågor är<br />
viktiga. Vad är problemet? Hur mycket av problemet<br />
fi nns det? Vilka är inblandade/påverkade? Var<br />
sker det? När sker det? Varför sker det? Vad bör<br />
göras? 6 I andra studier ställs frågor av mer normativ,<br />
kriminalpolitisk karaktär, vilka kräver andra<br />
metoder: Är hatbrott ett allvarligt problem? Är<br />
lagstiftning om hatbrott nödvändigt? Borde hatespeech<br />
förbjudas? Hur kan hatgrupper stoppas? 7<br />
I ytterligare andra studier återfi nns frågor som<br />
kräver större närhet till dem som ska studeras. Reducing<br />
Hate Crimes and Violence Among American<br />
Youth är en postmodernistisk, aktionsargumenterande<br />
studie som presenterar ett dussintal ungdomars<br />
olika livshistorieberättelser om hatbrott. 8<br />
4 Förutom de ”äkta” hatbrotten Hets mot folkgrupp, Olaga diskrimi<strong>ner</strong>ing<br />
samt Förolämpning.<br />
5 Se särskilt Jacobs & Potter (1997), se även Dahl (2005), Tiby<br />
(1999 och 2006) respektive Perry (2003): Hate and Bias<br />
Crime. A Reader för beskrivning av forskningsläget under de<br />
senaste 20 åren. Se även Gårdfält (2005) Hatar Gud bögar?<br />
för en teologisk vinkel på hatbrottsproblematiken.<br />
6 Hall (2005 s 20).<br />
7 Connors (ed) (2007). Där frågorna dels besvaras jakande, dels<br />
nekande, med argument från olika författare/debattörer.<br />
8 Goodman (2002).<br />
Dessa tre nedslag i olika typer av frågor får<br />
representera olika ansatser som fi nns på det internationella<br />
området hatbrott. Den övergripande<br />
frågan är dock, nu som då, vad hatbrott är, hur<br />
det defi nieras, hur det bör defi nieras, av vem, och<br />
vilka konsekvenser det får för statistiken över och<br />
åtgärderna mot hatbrott. 9<br />
Antag att vi har fyra olika fall. 10<br />
45<br />
I. En person slår eller dödar en homosexuell<br />
person för att han avskyr homosexuella och vill<br />
visa det. Han kan ha samlat på sig material om<br />
och tror på en homosexuell världskonspiration.<br />
– (Urtypen av hatbrott, och därmed inte problematiskt<br />
att defi niera.)<br />
II. Ett rån begås i en s.k. bögpark, rånaren räknar<br />
med att offret inte kommer att anmäla.<br />
– (Den utsatte är homosexuell, rånaren vet<br />
det. Rånarens inställning till homosexuella är<br />
negativ, men valet av offer görs primärt för att<br />
offret inte antas anmäla händelsen till polisen.<br />
Hatbrottskategoriseringen beror på om det är<br />
tillräckligt att delvis ha ett hatmotiv.)<br />
III. En inbrottstjuv har efter research i taxeringskalendern<br />
och på diverse hemsidor/chatrum<br />
specialiserat sig på homosexuella medelålders<br />
mäns bostäder i en viss stadsdel.<br />
– (Inriktningen är inte baserad på hat mot offren,<br />
utan på föreställningen att just dessa män<br />
har gott om dyra möbler och konst.)<br />
IV. Två grannar bråkar om gränsdragningen mellan<br />
tomterna. I den allt hetsigare situationen skriker<br />
den heterosexuella grannen till den homosexuella:<br />
”jag ska döda dig, fl atjävel!”<br />
– (Händelsen kan betecknas som situationell,<br />
den uppstår i stunden och handlar primärt om<br />
gränstvisten. Hatbrottskategoriseringen är här<br />
av den svagaste arten.)<br />
Beroende på vilka nivåkrav som ställs för hat<br />
respektive kausalitet mellan detta motiv och den utförda<br />
handlingen, kommer händelsen att defi nieras<br />
eller inte defi nieras som hatbrott. En annan modell<br />
9 Hall (2005 s 1–21).<br />
10 Resonemang från Tiby (1999 s 254) samt Hall (2005 s 14<br />
f), se även Hilton (2005). Hall har hämtat sin inspiration att<br />
ifrågasätta hatbrottskategoriseringen från Jacobs & Potter, som<br />
starkt i frågasätter den rättsliga regleringen av moralfrågor<br />
(Jacobs & Potter 1997).
46 HATBROTT I VARDAG & ARBETSLIV. FRÅGOR, FÄLT & FILTER<br />
skulle kunna vara Om-inte-testet. Det vill säga att<br />
ställa sig frågan: skulle denna händelse ha skett<br />
med dessa inblandade om inte den misstänkta hyste<br />
negativa känslor mot homosexuella? 11 Sammantaget<br />
kan vi konstatera att den för validitetsfrågan<br />
centrala defi nitionsfrågan är komplex och ska avgöras<br />
av fl era olika aktörer i kedjan från händelse<br />
till ”hatbrott”. Man kan säga att händelsen fi ltreras<br />
genom ett antal aktörer innan den (eventuellt) kallas<br />
ett hatbrott.<br />
Frågor i svenska studier<br />
I en initial studie 1996 gällde frågorna förekomst,<br />
mönster och skadeverkningar av hot och våld mot<br />
homosexuella kvinnor och män. Detta projekt var<br />
ett uppdrag från Folkhälsoinstitutet. Den senare<br />
utförda enkätstudien innehöll klassiska kriminologiska<br />
frågor om ålder, kön, nationalitet, boendeort,<br />
yrke samt detaljfrågor om utsatthetens art, plats,<br />
tid, utövare och konsekvenser, liksom frågor om<br />
polisanmälan. 12<br />
Lite mindre klassiska var frågorna om sexuell<br />
identitet, umgängesvanor (t.ex. monogami, tillfälliga<br />
sexuella förbindelser på offentliga platser) samt<br />
kännedom om andras utsatthet. 13 Operationaliserandet<br />
av hatbrottsfrågan (och därmed validitetsfrågan)<br />
lydde: ”Har Du någonsin utsatts för något<br />
brott på grund av att Du är bi/homosexuell eller<br />
lesbisk, eller för att angriparen trodde det?” Till<br />
denna fråga fogades följande: ”Vad i brottet tydde<br />
på att Du blev utsatt på grund av din sexuella<br />
läggning?” 14<br />
Genom anslag från Brottsoffermyndigheten<br />
blev det möjligt att göra en replikationsstudie<br />
2004. Denna var dock betydligt mer begränsad än<br />
hatbrottsstudien och gällde frågor om själva utsattheten.<br />
Främst framkom att andelen som upplevde<br />
att de utsatts för homofobiska hatbrott nu hade<br />
ökat från första studiens cirka 25 procent till cirka<br />
50 procent. Huruvida detta beror på ökad faktisk<br />
utsatthet, ökad anmälningsbenägenhet eller på metodologiska<br />
skillnader diskuteras på annat ställe. 15<br />
Till exempel var svarsfrekvensen i hatbrottsstudien<br />
11 Här bortses från diskussionen om medvetna och omedvetna<br />
hatkänslor och fördomar, vilket komplicerar frågan, se Hall<br />
(2005 s 17).<br />
12 Ibid s 78. För en annorlunda ordning, se Lander i Tiby (1996<br />
s 104–106), där frågeställningarna till dokumentmaterialet<br />
redovisas inledningsvis.<br />
13 Ibid.<br />
14 Ibid s 79.<br />
15 Tiby (2005).<br />
cirka 67 procent och knappt 50 procent i replikationsstudien.<br />
16<br />
Hatbrottsfältet rymmer även myndigheten Forum<br />
för Levande Historia.<br />
Uppdraget i registerstudien gällde att undersöka<br />
hatbrottshändelser från polisanmälan till dom. Frågorna<br />
fokuserades framför allt på vad som händer<br />
med anmälningarna, går de vidare till åtal? Döms<br />
någon, skärps straffen? Används de verktyg mot<br />
homofobisk hatbrottslighet som straffskärpningsregeln<br />
i 29:2:7 brottsbalken utgör? 17<br />
Underlaget bestod av polisanmälda händelser<br />
med någon slags hatbrottsmarkör som gällde<br />
homofobi, slutredovisningsuppgifter som visar<br />
hur anmälan har bedömts, åklagaruppgifter om<br />
bedömning av åtalsfrågan samt, i förekommande<br />
fall, domar. 18 Resultatet visade att det var cirka tio<br />
procent av polisanmälningarna som ledde till åtal<br />
och dom. Och att det var i mycket få fall där straffskärpningsregeln<br />
användes (explicit). Detta kan ha<br />
berott på att det förefaller som om de anmälningsmottagande<br />
myndigheterna och de åtalande samt<br />
dömande myndigheterna arbetar med olika defi nitio<strong>ner</strong><br />
av hatbrott. 19<br />
Filtreringen eller Vad får vi egentligen<br />
kunskap om?<br />
Olika material/metoder förknippas med olika<br />
slags brister, utifrån olika syn på vad vetenskap<br />
och kunskap är. Offi ciell statistik är resultat av<br />
mänskliga beslut och den mänskliga faktorn. Den<br />
består snarare av ett beslutslopp inom och utanför<br />
rättsväsendet, än av brotts- och gärningsmannafördelningar.<br />
20 Händelsen ”fi ltreras” genom att den<br />
ska upptäckas, anmälas, registreras och klaras upp<br />
innan den hamnar i statistiken. 21<br />
Har Du någonsin utsatts för något brott på<br />
grund av att Du är bi/homosexuell eller lesbisk,<br />
eller för att angriparen trodde det? Till denna<br />
fråga fogades följande: Vad i brottet tydde på<br />
att Du blev utsatt på grund av din sexuella<br />
läggning? 22<br />
16 Här kan nämnas att Säkerhetspolisens årliga registerstudier<br />
för homofobiska hatbrott samma år, 2004, visade en ökning<br />
på ca 75 %, vilket förklarades med förändrad insamling och<br />
hantering av anmälningarna, Säkerhetspolisen (2005 s 4).<br />
17 Tiby (2006 s 13).<br />
18 Ibid. I studien ingår även Sörbergs intervjustudie, där fyra av<br />
fallen har lett till djupintervjuer, se Sörberg (2006).<br />
19 Tiby (2006 s 45-47).<br />
20 Coleman & Moynihan (2004 s 16).<br />
21 Ibid (2004 s 32–38).<br />
22 Tiby (1996 s 79).
EVA TIBY & LENA ROXELL<br />
Problemen med dessa operationaliseringar är att de<br />
bygger på att respondenten ska spekulera, att det är<br />
oklart om händelsen uteslutande skedde på grund<br />
av läggningen och att det är svårt att veta vad som<br />
är brott. Men huvudinvändningen borde vara att<br />
ansvaret/skulden läggs på respondenten. Rimligtvis<br />
begås inte hatbrott på grund av att någon är homosexuell,<br />
utan för att någon annan har problem<br />
med detta. 23 Däremot spelar det stor, och säkerligen<br />
olika, roll för respondentens svar om hon/han<br />
är benägen att tolka händelsen som kopplad till<br />
homofobi.<br />
När det gäller registerstudien 24 bygger anmälningarna,<br />
som Säkerhetspolisen har kodat som<br />
hatbrott, på markörer av homofobi, spårade genom<br />
s.k. sökord. Finns det i anmälningens så kallade<br />
fritext ord som bögjävel, lebbäckel, homo o dylikt,<br />
ingår anmälningen i Säpos årliga presentation av<br />
brott mot rikets inre säkerhet. 25 Vid genomläsning<br />
av 367 sådana fritexter från 2004 års anmälningar,<br />
framgår att det är ytterst vanskligt att dra slutsatser<br />
av vilka motiv gärningsmannen har haft för sin<br />
handling. Det kan vara fråga om en skolscen där<br />
en elev mobbas och kallas för en uppsjö av förklenande<br />
omdömen, däribland bög. Det kan vara<br />
fråga om en make som ratats av sin fru som valt<br />
en annan man. Ex-maken hotar den nya mannen<br />
och kallar honom bögdjävel. Det vill säga den typ<br />
av fall där det inte står helt klart om lagstiftarens<br />
skydd av minoriteter är aktuellt. Å andra sidan<br />
ryms i materialet även fall där kända s.k. gayaktivister<br />
blir utsatta för hotelser och trakasserier. Den<br />
övergripande frågan blir förstås vad ett hatbrott är,<br />
och vilka som kan utsättas för det. Studien visar<br />
att polisanmälansmaterialet vilar på begreppet<br />
homofobiska hatbrott, dvs. att vem som helst kan<br />
utsättas, oavsett läggning. Här är det fokus på vad<br />
som uttrycks, inte vem som är mottagaren.<br />
Vid analys av de 24 domar som de 367 anmälningarna<br />
resulterade i, förefaller det vara en annan<br />
defi nition som är ledande, nämligen hatbrott mot<br />
homosexuella. Där är den utsattes sexuella läggning<br />
avgörande för vad händelsen kommer att kallas. 26<br />
Utan en enhetlig defi nition är det vanskligt att<br />
23 Tiby (1999 s 243, tabell 10:1). Av de ca 400 svar som har<br />
givits på frågan om vad som tydde på homofobisk brottslighet<br />
gällde merparten, att gärningsmannen skrek ”djävla bög/fl ata”<br />
(65 %), att han väntade vid ett eller kom in på ett gayställe (13<br />
respektive 9 %).<br />
24 Tiby (2006).<br />
25 Fr o m 2006 Brottsförebyggande rådet, se Brottsförebyggande<br />
rådet (2006).<br />
26 Tiby (2006 s 46).<br />
47<br />
uttala sig om fl ödet från anmälan till dom. En central<br />
fråga gäller här varför polisens, åklagarnas och<br />
domstolarnas defi nitio<strong>ner</strong> skiljer sig åt. Ett svar är<br />
att dessa olika aktörer i rättskedjan befi n<strong>ner</strong> sig på<br />
olika stadier och har olika uppgifter i relation till<br />
ärendet. Polisen är först i den kedjan och är satt att<br />
bekämpa hot mot demokratin, mänskliga rättigheter<br />
och att tillämpa straffl agstiftningen. I många fall<br />
fi nns order om prioritering, och det blir då en fråga<br />
om legitimitet. 27 Det vill säga att i strävandena från<br />
polisens håll att erhålla medborgarnas legitimitet<br />
för maktutövandet, så är man mån om att följa en<br />
vid defi nition, även om denna leder till att cirka 90<br />
procent av anmälningarna inte leder till åtal. 28<br />
De frågor som ställts i hittillsvarande studier<br />
leder till en ökad kunskap om fenomenet hatbrott.<br />
Kritiken mot teoritomhet 29 på hatbrottsfältet kan<br />
bara delvis bemötas med att området, både juridiskt<br />
och kriminologiskt sett, är komplext konstruerat<br />
i och med att alla brottstyper och en mångfald<br />
av målgrupper ingår. För att utveckla hatbrottstemat<br />
ytterligare behövs således nya frågor, vinklar<br />
och studier för att komma genom och förbi kartläggnings-<br />
och metodproblematiseringsfaserna.<br />
Nya frågor<br />
Hur konstrueras hatbrott i Sverige?<br />
1. Vad händer med anmälningar om hatbrottshändelser?<br />
Innehåller de faktiskt frågor om hatbrott?<br />
– Utifrån ett anmälansmaterial om dels homofobiska,<br />
dels främlingsfi entliga hatbrott, undersöks<br />
likheter och skillnader. En replikation och<br />
utveckling av 2006 års registerstudie.<br />
2. Skiljer sig polisers, åklagares och domares tolkning<br />
av hatbrott?<br />
– En vinjettstudie granskar attityder till lagstiftning<br />
och tillämpning.<br />
3. Vilka är gärningsperso<strong>ner</strong>na?<br />
– Med utgångspunkt i registermaterial om misstänkta<br />
för hatbrott ställs frågor om kön, ålder,<br />
gruppbeteende, specialisering och kriminella<br />
27 Se Hall (2005 s 198).<br />
28 De olika defi nitio<strong>ner</strong>na av hatbrott inom samma land men mellan<br />
olika myndigheter har uppmärksammats (Hall 2005 s 6, 8,<br />
194f).<br />
29 Roxell (2008 s 11).
48 HATBROTT I VARDAG & ARBETSLIV. FRÅGOR, FÄLT & FILTER<br />
karriärer. Vidare görs ett försök att besvara<br />
motivfrågan – varför begår de hatbrott?<br />
4. Vem gör/konstruerar vad på arenan hatbrott?<br />
– En intervjustudie med aktörerna från rättsväsendet,<br />
statistikförarmyndigheten, intresseorganisatio<strong>ner</strong>na<br />
m.fl .<br />
Referenser:<br />
Brottsförebyggande rådet (2007): Hatbrott 2006. En<br />
sammanställning av polisanmälningar med främlingsfi<br />
entliga, islamofobiska antisemitisk och homofobiska<br />
motiv. Brå-rapport 2007:17.<br />
Coleman, Clive & Moynihan, Jenny (2004): Understanding<br />
Crime Data. Haunted by the Dark Figure. Crime<br />
and Justice Series, Berkshire, Open University Press.<br />
Connors, Paul (ed) (2007): Hate Crimes. Current Controversies.<br />
Farrington Hills, MI, Thomson Gale.<br />
Dahl, Ulrika (2005): En kunskapsinventering av forskning<br />
om homofobi och hetero-normativitet. ”Det<br />
viktigaste är inte vad extremisterna tycker utan vad<br />
den stora majoriteten gör.” Stockholm, Forum för<br />
Levande Historia.<br />
Goodman, Greg S (2002): Reducing Hate Crimes and<br />
Violence Among American Youth. Creating Transformational<br />
Agency Through Critical Praxis. Studies in<br />
the Postmodern Theory of Education, vol. 186. New<br />
York, Peter Lang.<br />
Gårdfält, Lars (2005): Hatar Gud bögar? Stockholm,<br />
Normal förlag.<br />
Hall, Nathan (2005): Hate Crime. Crime and Society<br />
Series. Devon, Willan Publishing.<br />
Hilton, Johan (2005): No Tears for Queers. Ett reportage<br />
om män, bögar och hatbrott. Stockholm, Atlas förlag.<br />
Jacobs, J & Potter, H (1997): Hate Crimes: A Critical<br />
Perspective. I: Tonry, M (ed.) Crime and Justice. A Review<br />
of Research. Vol 22. The University of Chicago<br />
Press, s 1–50.<br />
Lander, Ingrid (1996): Dödligt våld mot homosexuella<br />
män – en registerstudie. I: Tiby, Eva (1996): Hat, hot,<br />
våld – utsatta homosexuella kvinnor och män. Folkhälsoinstitutet<br />
1996:84, s 103–146.<br />
Perry, Barbara (ed.) (2003): Hate and Bias Crime. A<br />
Reader. New York, Routledge.<br />
Roxell, Lena (2008): Vad kan vi mäta och vad kan vi<br />
veta? En metoddiskussion avseende studier om hatbrott<br />
mot homosexuella. Kriminologiska institutionen,<br />
paper för doktorandkurs ht 2007.<br />
Säkerhetspolisen (2005): Brottslighet kopplad till rikets<br />
inre säkerhet 2004. Rapportserie 2005:4.<br />
Sörberg, Anna-Maria (2006) Intervjuer. I: Tiby, Eva<br />
(2006): En studie av homofoba hatbrott i Sverige.<br />
Stockholm, Forum för Levande historia, s 33–44.<br />
Tiby, Eva (1996): Hat, hot, våld – utsatta homosexuella<br />
kvinnor och män. Folkhälsoinstitutet 1996:84.<br />
Tiby, Eva (1999): Hatbrott? Homosexuella kvinnors och<br />
mäns berättelser om utsatthet för brott. Kriminologiska<br />
institutionens avhandlingsserie nr 1. Stockholms<br />
universitet. Edsbruk, Akademitryck.<br />
Tiby, Eva (2005):Vem vin<strong>ner</strong> och vem försvin<strong>ner</strong>? Från<br />
händelse till hatbrott. I: Seppänen, Manu (red) Kärlekens<br />
pris. En antologi om homofobi och heteronormativitet.<br />
Stockholm, Atlas förlag, s 42–57.<br />
Tiby, Eva (2006): En studie av homofoba hatbrott i Sverige.<br />
Stockholm, Forum för Levande historia.
Att köpa frihet på fl aska: Om alkohol som<br />
orsak och ursäkt för våld<br />
Kalle Tryggvesson, Fil.dr<br />
Centrum för socialvetenskaplig alkohol- och drogforskning, Stockholms universitet<br />
J<br />
ag skall här tala om sambandet mellan<br />
alkohol och våld. Finns det ett samband<br />
mellan alkohol och våld, hur ser det<br />
ut och vad beror det i sådana fall på?<br />
Ibland framställs detta på ett väldigt enkelt sätt,<br />
ibland på ett mycket svårt sätt och jag skall försöka<br />
placera mig någonstans mitt i mellan.<br />
Alkohol och våld är ett mycket brett forskningsfält,<br />
det har studerats i många olika discipli<strong>ner</strong> och<br />
med stora skillnader när det gäller metodologiska,<br />
teoretiska och vetenskapsfi losofi ska utgångspunkter,<br />
det gör området spännande men också något<br />
svårgreppbart. Jag kan redan nu säga att det fi nns<br />
många studier som visar på ett samband mellan<br />
alkohol och våld, nästa rimliga fråga är då om sambandet<br />
är kausalt, är det alkoholkonsumtionen eller<br />
rättare sagt alkoholen som leder till våld? Detta<br />
är en betydligt svårare fråga och den besvaras lite<br />
olika av olika forskare.<br />
Om en ökad alkoholkonsumtion leder till ett<br />
ökat våldsanvändande i ett land, allt annat lika,<br />
är det då ett kausalt samband, är det alkoholen<br />
i sig som leder till våld? Vissa skulle kanske säga<br />
det. Andra skulle säga att en sådan analys inte kan<br />
knyta den förändrade konsumtionen och våldsanvändningen<br />
till samma individer, sambandet kan<br />
alltså inte sägas vara kausalt. Återigen en annan<br />
skulle hävda att om man jämför olika länder kan<br />
man se att alkoholkonsumtion ökar risken för våld<br />
i ett land men inte ett annat, faran ligger alltså inte<br />
i alkoholen i sig utan den alkoholkultur som fi nns<br />
i ett visst land. Detta är en ståndpunkt som naturligtvis<br />
förfäktas av forskare som ligger alkoholindustrin<br />
nära, det är inte alkoholen i sig som leder<br />
49<br />
till våld utan ett inkompetent handhavande hos<br />
perso<strong>ner</strong> eller kulturer. Denna tolkning ska dock<br />
inte helt avfärdas utan det är viktigt att försöka förstå<br />
att alkoholen och våld bör ses som ett komplext<br />
problem där vi inte kan förvänta oss enkla ge<strong>ner</strong>ella<br />
regler som gäller överallt.<br />
Exemplet fotbollsupportrar<br />
När jag talar om sambandet mellan alkohol och<br />
våld brukar jag ofta inleda med ett något förenklat<br />
och ovetenskapligt, men ganska pedagogiskt exempel,<br />
nämligen fotbollssupportrar. Spännande nog så<br />
fungerar det inte bra med alla typer av supportrar,<br />
det fungerar t.ex. inte med rugbysupportrar. Under<br />
senaste VM i Paris kunde man se rugbysupportrar<br />
från olika länder dricka med varandra utan att det<br />
började slåss. Men fotbollsupportrar däremot fungerar<br />
bra som exempel.<br />
Det exemplet man kanske först tänker på är de<br />
engelska supportrarna. De uppfyller våra traditionella<br />
bilder av alkohol och våld. De dricker mycket<br />
och de slåss mycket.<br />
Situationen blir lite mer komplicerad om man<br />
tar in de skotska supportrarna i bilden. (Förut hade<br />
jag danska fotbollssupportrar som exempel men<br />
det fi ck jag sluta med efter förra EM-kval matchen<br />
mot Sverige då en full dansk supporter försökte slå<br />
ned domaren, vilket ledde till att Sverige tilldömdes<br />
segern). Tänker man skotska internationella<br />
supportrar så dricker de mycket alkohol, de är<br />
dock kända för att vara glada och trevliga och icke<br />
våldsbenägna. Tittar man på skotska nationella fotbollssupportrar<br />
har de åtminstone periodvis varit<br />
mycket våldsamma.
50 ATT KÖPA FRIHET PÅ FLASKA: OM ALKOHOL SOM ORSAK OCH URSÄKT FÖR VÅLD<br />
Figur 1. Engelska fotbollsupportrar.<br />
Om man sedan vänder blicken mot turkiska<br />
fotbollssupportrar har de ett rykte om sig att vara<br />
tämligen våldsamma men de är också kända för att<br />
inte dricka särskilt mycket alkohol. Avslutningsvis,<br />
tittar man närmare på många av de fotbollssupportrar<br />
som blir våldsamma när de är berusade kan<br />
man också ana att det är perso<strong>ner</strong> som i ganska<br />
hög grad är våldsamma även när de är nyktra, det<br />
fi nns alltså troligen många bakgrundsfaktorer som<br />
påverkar både alkoholkonsumtionen och våldsanvändandet.<br />
Vad säger då forskningen om sambandet mellan<br />
alkohol och våld? När vi nu ska titta på vad<br />
forskningen säger om sambandet mellan alkohol i<br />
våld ska vi försöka ha två frågor i huvudet, fi nns<br />
det ett samband mellan alkohol och våld och vad<br />
beror ett eventuellt samband på? Dessa två frågor<br />
går inte helt och hållet att skilja från varandra<br />
eftersom många olika metoder för att undersöka<br />
ett eventuellt samband är teoriberoende, man måste<br />
alltså baka in förståelsen av varför alkohol kan leda<br />
Figur 3. Engelska fotbollsupportrar.<br />
Figur 2. Skotska fotbollsupportrar.<br />
till våld för att empiriskt kunna undersöka det. Av<br />
pedagogiska skäl ska vi försöka skilja dem åt lite<br />
grand. Vi börjar med den första frågan, fi nns det ett<br />
samband mellan alkohol och våld.<br />
Prevalensstudier<br />
Tittar man på det våld som kommer till rättsväsendets<br />
kännedom har fl era undersökningar visat<br />
att runt 80 procent av alla gärningsmän samt 50<br />
procent av alla offer varit berusade vid händelsen<br />
(för översikter se t.ex. Lenke 1990; Pernanen 1991;<br />
Rying 2000). Allt våld kan ändå inte tillskrivas<br />
alkohol eftersom en del våld skulle ha skett ändå,<br />
och vi förstår också att det är få av alla alkoholkonsumtionstillfällen<br />
som leder till våld.<br />
Experimentella studier<br />
Som vi varit inne på vill vi ju egentligen veta om<br />
det fi nns ett kausalt samband mellan alkohol och<br />
våld, detta är dock oftast omöjligt att undersöka.<br />
Närmast en förståelse för kausalitet kommer man<br />
Figur 4. Skotska fotbollsupportrar.
KALLE TRYGGVESSON<br />
genom experimentella studier där man har kontroll<br />
över många eventuella samverkande faktorer (kausalitet<br />
i en begränsad mening, om alkohol i sig har<br />
en effekt inom en viss kontext).<br />
Det har genomförts ett stort antal sådana studier.<br />
En vanligt förekommande kritik är att de allra<br />
fl esta gjorts på amerikanska psykologistudenter,<br />
vilken naturligtvis är en begränsning om man vill se<br />
alkoholens betydelse i ett vidare kontex. Resultaten<br />
varierar lite mellan studier men när man väger ihop<br />
de olika resultaten brukar man säga att – alkohol<br />
ökar aggressiviteten men bara i samband med frustration<br />
och att man både tror att man dricker och<br />
att man faktiskt dricker alkohol. Det fi nns alltså<br />
en blandning av en farmakologisk effekt och en<br />
förväntanseffekt (för en översikt se Bushman 1997;<br />
Gustafson, 1993). Det fi nns naturligtvis många<br />
problem med liknande studier, förutom den tidigare<br />
nämnda begränsningen gällande variation i undersökningspopulation<br />
medger experimentsituationen<br />
(där perso<strong>ner</strong> inte ska veta om de dricker alkohol<br />
eller placebo) endast att man låter försöksperso<strong>ner</strong>na<br />
dricka små mängder alkohol. Vidare är laboratorier<br />
naturligtvis en något konstlad miljö.<br />
Tidsserieanalyser<br />
Andra forskare har använt tidsserieanalyser för att<br />
studera sambandet mellan förändringar i alkoholkonsumtionen<br />
och förändringar i våldsbrottsligheten.<br />
Oftast jämförs den polisanmälda våldsbrottsligheten<br />
med den totala konsumtionen av alkohol,<br />
ibland uppdelad på olika dryckesslag, samt ibland<br />
även uppdelat på alkohol sålt på systembolaget<br />
respektive alkohol sålt på restaurang.<br />
Rossow (2001) har tittat på sambandet mellan<br />
förändringar i alkoholkonsumtionen och förändringar<br />
i mordfrekvensen i 14 europeiska länder.<br />
Hon fann att det fanns ett signifi kant samband<br />
mellan totalkonsumtionen av alkohol och mord i<br />
fem av 14 länder. Om hon slog ihop länder med<br />
liknande dryckeskultur (norden, mitten och syd)<br />
fann hon signifi kanta effekter i alla tre regio<strong>ner</strong>.<br />
Starkast effekt fann hon i de nordiska länderna,<br />
näst starkast i mitten och svagast i syd. Helt omvänt<br />
mot den totala konsumtionen, det fi nns alltså<br />
ett samband över tid men inte regionalt! Som trolig<br />
förklaring till skillnaderna pekar hon på de nordiska<br />
ländernas explosiva dryckesmönster, där en<br />
ökning i konsumtionen också leder till en ökning av<br />
berusningstillfälle som vi vet är starkare kopplat till<br />
våld än lågintensivt drickande.<br />
Utifrån sina siffror uppskattat hon att cirka 50<br />
51<br />
procent av våldet i de olika länderna inte skulle<br />
skett om det inte funnits alkohol. I Norden kompenseras<br />
den lägre konsumtionen med ett farligare<br />
dryckesmönster. Detta skall dock tolkas försiktigt.<br />
Hon studerade också om effekten uppdelat<br />
på olika dryckesslag – enligt vissa teorier skulle<br />
sprit vara extra starkt kopplat till våld eftersom<br />
det höjer alkoholhalten i blodet snabbast. Hon<br />
fann att öl ge<strong>ner</strong>ellt hade starkast effekt, särskilt i<br />
öldrickande länder. Vin hade ingen effekt om man<br />
tittar på alla länder men hade en svag effekt i de<br />
traditionellt vindrickande länderna. Sprit inte heller<br />
någon effekt om man tittar på alla länder ihop men<br />
en effekt i Sverige och Spanien. Hennes tolkning<br />
var att sambandet var kulturellt bestämt, den dryck<br />
man traditionellt dricker är den som har effekt. Det<br />
är alltså inte kopplat till alkoholens farmakologiska<br />
egenskaper.<br />
Vidare har Norström (1998) visat att öl- och<br />
spritkonsumtion på restaurang i Sverige är signifi -<br />
kant kopplat till misshandel, medan spritförsäljning<br />
på systembolaget påverkar mord och dråp. Vin var<br />
inte kopplat till våld alls. Ett problem med dylika<br />
studier är att de inte ger information om vem som<br />
dricker eller vem som begår våld. Det är trubbiga<br />
instrument när det gäller att förstå varför alkohol<br />
kan leda till våld. Man kan t.ex. inte avgöra om det<br />
blir det mer våld för att gärningsmännen dricker<br />
eller om det är för att de potentiella offren dricker.<br />
Tvärstnittsstudier<br />
Det har också genomförts en mängd tvärsnittsstudier,<br />
där man alltså frågat folk om sina alkoholvanor<br />
och deras erfarenhet av alkoholrelaterat<br />
våld. De fl esta studier visar att de som dricker<br />
mer (huvudsakligen de som dricker sig berusade<br />
ofta) i större utsträckning också varit inblandade<br />
i våld. Ge<strong>ner</strong>ellt blir sambandet dock svagare ju<br />
fl er bakgrundsfaktorer man inkluderar i analysen.<br />
Några forskare har därför sagt att det inte är alkoholen<br />
som är orsaken till våldet utan det är i själva<br />
verket samma bakgrundsfaktorer som styr både<br />
alkoholkonsumtionen och våldsfrekvensen. Andra<br />
menar dock att alkoholen ändå står för en del av<br />
effekten (se. t.ex. Bonomo et al. 2001; Fergusson et<br />
al. 1996; Orpinas et al. 1995; Swahn et al. 2004;<br />
Rossow 1999; Rossow 1996; Tryggvesson, 2005).<br />
Sammanfattningsvis kan vi se att sambandet<br />
verkar vara mycket komplext. Alkohol är ofta inblandat<br />
i det våld som sker men våld är en ovanlig<br />
följd av alkoholkonsumtion. En höjd aggressivitet<br />
är delvis beroende på förväntanseffekter, det är
52 ATT KÖPA FRIHET PÅ FLASKA: OM ALKOHOL SOM ORSAK OCH URSÄKT FÖR VÅLD<br />
alltså inte enbart alkoholen i sig utan förväntningar<br />
runt den. Sambanden på aggregerad nivå skiljer sig<br />
mellan olika kulturer och det fi nns många faktorer<br />
som påverkar både alkohol och våld samtidigt. Det<br />
tycks vara så att alkohol ökar risken för att vissa<br />
perso<strong>ner</strong> i vissa sammanhang skall begå våldshandlingar.<br />
Genom denna genomgång av olika empiriska<br />
samband har vi också varit inne på frågan om<br />
varför alkohol skulle leda till våld, vi har också fått<br />
en indikation på att en förklaringsmodell troligen<br />
måste vara tämligen komplex.<br />
Varför leder alkohol till våld?<br />
Kathryn Graham med kollegor (Graham, West &<br />
Wells, 1997) har identifi erat över 50 olika förklaringsmodeller<br />
när det handlar om alkohol och<br />
våld. De delar in förklaringsmodellerna i fyra olika<br />
inriktningar, förklaringar som fokuserar på;<br />
Den farmakologiska effekten av alkohol. (Alkohol<br />
påverkar t.ex. hjärnans förmåga att tänka ut<br />
fridfulla lösningar på ett problem.)<br />
Effekter av dryckesmiljön (indirekta orsaker<br />
trängsel, frustration och tillåtande klimat,<br />
modererande orsaker – tredje parts inblandning,<br />
tydliga anti-aggressiva normer samt ekonomiska<br />
incitament till att inte begå våldshandlingar<br />
minskar effekten av alkohol. (Hög oro och frustration<br />
ökar effekten av alkohol.)<br />
Personlighet, attityder eller andra förväntningar<br />
hos den som dricker (ålder, avvikande attityder,<br />
att vara maktrelationscentrerad, fattig eller<br />
marginaliserad ökar risken för våld. Två sorters<br />
attityder har visat sig ha betydelse: Förväntningar<br />
på beteenden och förväntningar på andras<br />
reaktio<strong>ner</strong>: – Att tro att alkohol ökar risken för<br />
våld och att tro att alkohol ursäktar våld ökar<br />
risken att för att våld skall ske i samband med<br />
berusning.)<br />
Samhälleliga attityder, förväntningar och värderingar.<br />
Kulturell syn på berusat beteende och våld.<br />
En samhällelig acceptans av alkohol som en ursäkt<br />
för våld.<br />
”Time-out”<br />
För att förstå sambandet mellan alkohol och våld<br />
bör man ta dessa olika aspekter i beaktande samtidigt.<br />
Om man tänker att två människor möts kan<br />
det schematiskt framställas som i modellen nedan.<br />
Graham, West & Wells sammanfattar det på<br />
nedanstående sätt. “Accordingly, current thinking<br />
is that alcohol-related aggression involves multiple<br />
and interacting causes. In particular, a complete<br />
Figur 5. Modell hämtad från, Graham, Leonard, Room, Wild, Pihl, Bois & Single (1998)<br />
Current directions in research on understanding and preventing intoxicated behaviour. Addiction, 93, 649–676.
KALLE TRYGGVESSON<br />
explanatory model of alcohol-related aggression<br />
involves incorporation of the effects of alcohol,<br />
the drinking situation, the characteristics of the<br />
individual and the cultural framing of both the<br />
aggression and drinking behaviour, both as main<br />
effects as well as interactions or conditional effects”<br />
(Graham, West & Wells, 2000, s 847–864).<br />
Vi behöver alltså förstå många olika aspekter av<br />
samhället och människan för att förstå kopplingen<br />
mellan alkohol och berusat beteende som våld. Min<br />
egen forskning har fokuserat på den fjärde aspekten,<br />
attityder och normer kring berusat beteende.<br />
Detta tema är mycket inspirerat av en klassisk<br />
antropologisk studie över olika dryckesmönster<br />
som heter Drunken Comportement, a social explanation,<br />
författade av MacAndrew and Edgerton<br />
(1969). Genom en genomgång av olika kulturers<br />
dryckesmönster kunde de visa på betydelsen av<br />
kulturella normer runt berusat beteende, ungefär<br />
samma sak som vi lärde oss av våra fotbollssupportrar<br />
i början av föredraget.<br />
De visade att alkoholen påverkar allas motorik<br />
på liknande sätt. När det kom till människors<br />
sociala beteende varierade de dock mycket. De<br />
visade att det kunde variera: mellan olika kulturer,<br />
över tid inom en och samma kultur och mellan<br />
olika kontext inom en och samma kultur. De visade<br />
också att det i regel alltid fanns någon regel som<br />
ingen bröt emot när de var fulla, vilket de menade<br />
talade emot idén om att alkoholen ledde till våld<br />
genom att alkoholen påverkade hjärnan på ett sätt<br />
som gjorde berusade människor inte kunde behärska<br />
sig. Genom att det fanns regler som ingen bröt<br />
menade de att man kunde förstå att berusade människor<br />
fortfarande orienterade sig inom ett regelverk,<br />
de hade inte ställt sig utanför regelsystemet.<br />
De menade därför att man inte skulle förstå våld<br />
som en farmakologisk effekt av alkoholen utan att<br />
alkoholen när den ledde till våld gjorde det därför<br />
att vissa samhällen skapat en speciell Time-out<br />
situation runt alkoholen. Det innebar alltså att berusade<br />
människor inte bröt mot regelsystemet utan<br />
att det i många kulturer var så att berusade människor<br />
bedömdes efter ett annat regelsystem, ett<br />
regelsystem som var mer tillåtande än det vanliga<br />
systemet. Det fanns alltså olika normer för nyktert<br />
och berusat beteende och det gjorde att berusade<br />
människor använde våld i högre utsträckning.<br />
Eftersom varje samhälle själv i hög grad kunde<br />
bestämma över vilka normsystem som ska gälla<br />
menade de därför att varje samhälle får de alkoholproblem<br />
som de förtjänar.<br />
53<br />
Två av fem delstudier<br />
Min forskning har gått ut på att studera normer<br />
kring berusat beteende bland unga människor i Sverige.<br />
Min avhandling (Tryggvesson, 2005) består<br />
av fem olika delstudier och den grundar sig på tre<br />
olika empiriska material: fokusgruppsintervjuer<br />
med fotbollssupportrar om alkoholens möjligheter<br />
i samband med supporterskap, fokusgruppsintervjuer<br />
med unga vuxna om alkohol som orsak och<br />
ursäkt till våld och slutligen en kvantitativ vinjettundersökning<br />
med 1 004 unga vuxna med fokus på<br />
värdering av berusat beteende. Jag skall berätta lite<br />
snabbt om två av de fem delstudier.<br />
Som jag sa gjorde vi fokusgruppsintervjuer<br />
med unga vuxna i stockholm med syftet att förstå<br />
om man kan använda alkohol som en ursäkt för<br />
våld och på vilket sätt det skulle kunna artikuleras<br />
(Tryggvesson, 2004). I intervjuerna framkom att<br />
det fanns motstridiga normer runt alkohol som<br />
ursäkt. Dels uttryckte man att man alltid skall stå<br />
för det man gjort, man skall alltså inte skylla på<br />
något och då inte heller alkohol. Dels framkom det<br />
tydligt i många olika sammanhang i intervjuerna<br />
att alkoholen ofta användes som ursäkt för våld<br />
och att man upplevde att det fungerade. Det kunde<br />
låta så här.<br />
Int: Finns det omständigheter då man kan<br />
ursäkta att bråk har uppstått med att folk har<br />
varit fulla? Vad tycker du Bosse?<br />
Bosse: Nej det tycker jag inte egentligen. Vad<br />
menar du då?<br />
I: Om det fi nns någon form av situation när<br />
man skulle ja, ja men jag var full eller de var<br />
fulla det var därför.<br />
Bosse: Nej det är väl eget ansvar, man får stå<br />
för det man gör oavsett om man är full eller<br />
nykter.<br />
Maria: Precis.<br />
Bosse: Kan man inte hantera sig själv när man<br />
är full då ska man inte dricka så pass mycket.<br />
Maria: Man ska inte skylla på det att jag var<br />
full igår. Det ska man inte göra.<br />
I: SKA man inte skylla på det eller GÖR man<br />
inte det?<br />
Maria: Man GÖR det ofta.<br />
Bosse: Man GÖR det men MAN ska inte.<br />
Man gör det alltså, men man bör inte. Hur skall<br />
det här då förstås, på vilket sätt kan alkoholen<br />
göra så att ungdomarna ser mindre allvarligt på en<br />
våldshändelse. I nästa stycke har en av våra intervjuperso<strong>ner</strong><br />
just berättat hur han blev ifattsprungen
54 ATT KÖPA FRIHET PÅ FLASKA: OM ALKOHOL SOM ORSAK OCH URSÄKT FÖR VÅLD<br />
och nedslagen av en man utanför en restaurang på<br />
söder i Stockholm. Mannen hade stått och uri<strong>ner</strong>at<br />
mot en vägg och känt sig uttittad av respondenten<br />
varför han sprungit ifatt honom och slagit till<br />
honom.<br />
Intervjuaren: Var det på grund av alkoholen<br />
som det här hände?<br />
Håkan: Det måste det ha varit. Jag kan inte<br />
tänka mig något annat.<br />
Anders: Du vet inte hur han är annars i och<br />
för sig.<br />
Håkan: Nej men jag kan inte tänka mig<br />
något annat.<br />
Anders: Men det är sånt där dumt beteende<br />
som …<br />
Lasse: … kommer fram när man har druckit.<br />
Anders: Ja. Man får för sig grejer som inte alls<br />
stämmer.<br />
Lasse: Man springer mycket snabbare, får<br />
mycket bättre spänst. Ha ha /skrattar/. Det<br />
kanske var det.<br />
I: Hur skulle man se på den här händelsen om<br />
det inte hade varit alkohol med i bilden?<br />
Håkan: Då hade jag i och för sig reagerat<br />
ännu mer eller. …<br />
Mats: Då skulle man se honom som psykopat.<br />
Håkan: Eller ja man skulle se det mer som<br />
en misshandel, jag tror man skulle se det mer<br />
som en misshandel. Man kan ju förstå att han<br />
var påverkad, men ändå inte.<br />
Lasse: Det är ju en del som fortfarande är<br />
kvar i tonåren, som 14, 15, när de borde vuxit<br />
till sig, fått lite mer förstånd kanske, att man<br />
inte hoppar på någon bara så där om hans<br />
kompis står och kissar. Här står killen, och<br />
han står knappast och stirrar liksom. /Skratt/<br />
Då kan man säga – vad kollar du på liksom<br />
och bara säga till han att gå därifrån. Det är<br />
en annan sak.<br />
I: Men ni upplever det som att det skulle varit<br />
mycket konstigare, om jag förstått er rätt, om<br />
det här varit …<br />
Lasse: Nyktert<br />
I: Ja, om man skulle varit nyktrare<br />
Fabin: Jo jo, Då hade det varit misshandel<br />
Anders: Då hade man reagerat lite mer<br />
Man kan alltså se att ungdomarna tyckte att<br />
alkoholen gjorde att gärningsmannen ansågs mer<br />
normal och mindre sjuk, hade han gjort samma sak<br />
när han varit nykter hade man sett honom som en<br />
psykopat. Delvis sammankopplat med den föregå-<br />
ende anledningen, hans berusning gjorde att gärningen<br />
bedömdes som mindre allvarlig, hade han<br />
varit nyktert hade det varit misshandel och något<br />
som skulle ha polisanmälts. I andra exempel kunde<br />
man också se att offrets berusning hade effekt på<br />
hur man bedömde situationen.<br />
Nästa exempel är från den kvantitativa delstudien<br />
som var en telefonundersökning riktad till<br />
1004 ungdomar i hela Sverige i åldern 16 till 25 år.<br />
De presenterades för ett antal vinjetter där olika<br />
faktorer varierades. Vinjetterna, som alltså är en<br />
kort beskrivning av en händelse beskrev hur ett par<br />
perso<strong>ner</strong> träffades och hur deras möte resulterade<br />
i en våldshändelse. Vi gjorde fl era olika vinjetter,<br />
två som handlade om våld mellan män och en som<br />
beskrev sexuellt våld riktat mot en kvinna. I varje<br />
vinjett varierades gärningsmannen alkoholkonsumtion,<br />
så att en del fi ck höra en berättelse om<br />
en nykter man medan andra fi ck höra om en full<br />
man, ett antal andra variabler varierades också,<br />
t.ex. offrets berusning (alla vinjetter), relation till de<br />
inblandade, allvarlighet i våldet m.fl . Efter vinjetten<br />
fi ck intervjuperso<strong>ner</strong>na ta ställning till hur mycket<br />
skuld, på en skala mellan 1 och 10, som man ville<br />
tillskriva gärningsmannen. Jag skall visa resultaten<br />
från av vinjetterna, den handlade om oprovocerat<br />
våld mellan två män (Tryggvesson & Bullock,<br />
2004). Vinjetten såg ut så här, siffrorna motsvarar<br />
de variabler som manipulerades och varje manipulerad<br />
variabel har två olika alternativ, a och b.<br />
1a)Tobbe har haft en dålig dag. Hans fl ickvän<br />
har precis gjort slut med honom och han går<br />
till en bar för att glömma alltihop.<br />
b) Tobbe har haft en lång dag i skolan och går<br />
därför till en bar för att dricka några öl och<br />
varva ned. Tobbe blir lite<br />
(2) a) småberusad<br />
b) jättefull. En annan bargäst som är lite<br />
(3) a) småberusad<br />
b) jättefull sätter sig vid hans bord och<br />
försöker starta ett samtal. Tobbe som inte är<br />
på humör för att prata ber vänligt att bli lämnad<br />
i fred. Mannen fortsätter dock att prata.<br />
Till slut tröttnar Tobbe och<br />
(4) a) knuffar till mannen så att han faller,<br />
b) slår till mannen med knytnäven i ansiktet<br />
så att näsan börjar blöda, sedan lämnar han<br />
stället.
KALLE TRYGGVESSON<br />
1. Gärningsmannens sinnesstämning<br />
2. Gärningsmannens berusning<br />
3. Offrets berusning<br />
4. Våldets allvarlighet<br />
Resultaten varierade något mellan män och kvinnor<br />
och de redovisas därför i separata diagram.<br />
Som man kan utläsa ur diagrammet nedan så<br />
tillskriver männen gärningsmannen mindre skuld<br />
när han är jättefull än när han bara är småberusad,<br />
men bara om offret är väldigt berusat.<br />
De kvinnliga respondenterna tillskrivs mindre<br />
skuld till en full gärningsman men denna gång är<br />
det inte beroende av offrets berusning utan av våldets<br />
allvarlighet. Om skadan är allvarlig tillskrivs<br />
gärningsmannen mindre skuld om han är väldigt<br />
berusad.<br />
Vår studie indikerade att alkoholen i vissa situatio<strong>ner</strong><br />
och under vissa förutsättningar kan ursäkta<br />
våldsamma beteenden. Berusning kunde ses som ett<br />
sätt att öka sitt handlingsutrymme. Dels i förhållande<br />
till sig själv, ofta var syftet med alkoholkonsumtionen<br />
att ”våga” bryta mot vardagens normer,<br />
dels i förhållande till andra, att andra accepterade<br />
beteenden som normalt inte skulle accepteras om<br />
man var nykter. Man kunde alltså köpa sig en viss<br />
frihet genom fl askan.<br />
Figur 6. Tillskrivande av skuld för oprovocerat våld,<br />
endast män<br />
Skuld<br />
7,0<br />
6,8<br />
6,6<br />
6,4<br />
6,2<br />
6,0<br />
5,8<br />
5,6<br />
0<br />
Småberusad<br />
Berusningsnivå<br />
Småberusat offer<br />
Jättefullt offer<br />
Jättefull<br />
55<br />
Avslutning<br />
Sambandet mellan alkohol och våld är komplext.<br />
Om vi är intresserade av våldet i samhället bör vi<br />
inte ignorera alkoholens betydelse. En tillbakablick<br />
över åren visar tydligt att alkoholen har haft en effekt<br />
på våldet, särskilt i de nordiska länderna.<br />
Samtidigt är det viktigt att vi inte stirrar oss<br />
blinda på alkoholen och vilseleds att tro att den är<br />
orsaken till allt våld eller kraftigt oroa oss för allt<br />
ungdomar gör när de dricker. Att människor blir<br />
mer våldsamma i samband med alkoholkonsumtion<br />
kan inte enbart förklaras av alkoholens rus utan<br />
måste ses i ett vidare perspektiv. Om en man slår<br />
sin fru när de kommer hem efter en fest där båda<br />
druckit gör vi det enkelt för oss om vi förklarar<br />
mannens våld med att han var berusad. Har han<br />
inte slagit sin fru inför andra människor så tyder<br />
det ändå på någon form av rationellt agerande och<br />
förklaringen/orsaken till hans våld i hemmet beror<br />
troligen på något annat än hans alkoholvanor.<br />
I vår debatt om våldet får vi inte hamna i fällan<br />
att enbart diskutera alkoholens effekter på våldet<br />
utan vi måste hela tiden vara uppmärksamma på<br />
andra orsaker till våldet. Till exempel patriarkala<br />
strukturer, stereotypa maskuliniteter och marginalisering<br />
av människor i samhället.<br />
Figur 7. Tillskrivande av skuld för oprovocerat våld,<br />
endast kvinnor<br />
Skuld<br />
9<br />
8<br />
7<br />
6<br />
5<br />
4<br />
3<br />
2<br />
1<br />
0<br />
Småberusad<br />
Berusningsnivå<br />
Allvarlig skada<br />
Lindrig skada<br />
Jättefull
56 ATT KÖPA FRIHET PÅ FLASKA: OM ALKOHOL SOM ORSAK OCH URSÄKT FÖR VÅLD<br />
Referenser:<br />
Bonomo, Y., Coffey, C., Wolfe, R., Lynskey, M., Bowes,<br />
G., & Patton, G. (2001) Adverse outcomes of alcohol<br />
use in adolescents. Addiction, 96, 1485–1496.<br />
Bushman, B. J. (1997): Effects of alcohol on human<br />
aggression: Validity of proposed explanations. In: M.<br />
Galanter (ed.): Recent Developments in Alcoholism<br />
Volume 13: Alcohol and Violence – Epidemiology,<br />
Neurobiology, Psychology, Family Issue, 227–244.<br />
New York: Plenum<br />
Fergusson, D.M., Lynskey, M.T., & Horwood, L.J.<br />
(1996) Alcohol misuse and juvenile offending in<br />
adolescence. Addiction, 91, 483–494.<br />
Graham, K. & Leonard, K. & Room, R. & Wild, C. &<br />
Pihl, R. & Bois, C. & Single, E. (1998): Current directions<br />
in research on understanding and preventing<br />
intoxicated aggression. Addiction 93: 659–676<br />
Graham, K. & West, P. & Wells, S. (2000): Evaluating<br />
theories of alcohol-related aggression using observations<br />
of young adults in bars. Addiction 95: 847–863<br />
Gustafson, R. (1993): What do experimental paradigms<br />
tell us about alcohol-related aggressive responding?<br />
Journal of Studies on Alcohol 11: 20–29<br />
Lenke, L. (1990): Alcohol and Criminal Violence – Time<br />
Series Analyses in a Comparative Perspective. Stockholm:<br />
Almqvist & Wicksell International<br />
MacAndrew, C. & Edgerton, R. (1969): Drunken Comportment:<br />
A Social Explanation. Chicago: Aldine<br />
Norström, T. (1998): Effects on criminal violence of different<br />
beverage types and private and public drinking.<br />
Addiction 93: 689–699<br />
Orpinas, P.K., Basen-Engquist, K., Grunbaum, J.A., &<br />
Parcel, G.S. (1995) The Co-Morbidity of violencerelated<br />
behaviours with health-risk behaviour in a<br />
population of high scholl students. Journal of Adolescent<br />
Health, 16, 216-225.<br />
Pernanen, K. (1991): Alcohol. I: Human Violence. New<br />
York: Guilford<br />
Rossow, I. (1996) Alcohol – related violence: the impact<br />
of drinking patterns and drinking context. Addiction<br />
91, 1651–1661.<br />
Rossow, I., Pape, H., & Wichstrøm, L. (1999) Young,<br />
wet & wild? Associations between alcohol intoxication<br />
and violent behaviour in adolescence. Addiction,<br />
94, 1017–1031.<br />
Rossow, I. (2001): Alcohol and homicide: A cross-cultural<br />
comparison of the relationship in 14 European<br />
countries. Addiction 96 (supplement 1): 77–92<br />
Rying, M. (2000): Dödligt våld I Sverige 1990-1996: En<br />
deskriptiv studie [Homicide in Sweden 1990-1996: a<br />
descriptive study]. Stockholm: Licentiatuppsats, Kriminologiska<br />
institutionen, Stockholms Universitet<br />
Swan, M.H., Simon, T.R., Hammig, J.L., & Guerrero,<br />
J.L. (2004) Alcohol-consumption behaviours and risk<br />
for physical fi ghting and injuries among adolescent<br />
drinker. Addictive Behaviours, 29, 959–963.<br />
Tryggvesson, K. (2004) The ambiguous excuse: attributing<br />
violence to intoxication – Young Swedes about<br />
the excuse value of alcohol. Contemporary Drug<br />
Problems, 31, 231–261.<br />
Tryggvesson, K. & Bullock, S. L. (2004) Äsch, jag var<br />
bara så full- om unga vuxnas syn på alkohol som ursäkt<br />
för våld. Nordisk alkohol- & narkotikatidsskrift<br />
Vol 21 (2), 131–146.<br />
Tryggvesson, K. (2005) Freedom in a bottle: Young Swedes<br />
on rationales and norms for drunken behaviour.<br />
Avhandling kriminologiska institutionen. Stockholm.
Missförhållanden inom äldreomsorg – hur ser<br />
vi på vanvård och övergrepp gentemot äldre?<br />
Håkan Jönson, Docent<br />
Socialhögskolan, Lunds universitet<br />
en här presentationen bygger på genomgångar<br />
och analyser som jag gjort<br />
av så kallade vårdskandaler (se vidare<br />
Jönson 2006). Detta har jag gjort inom<br />
ramen för en forskarassistenttjänst som fi nansierats<br />
av Forskningsrådet för arbetsliv och socialvetenskap.<br />
Jag kommer att beröra de perspektiv på<br />
vårdskandaler som jag studerat men också ägna en<br />
del intresse åt frågan om huruvida begreppet våld<br />
kan användas i beskrivningen av olika missförhållanden.<br />
1<br />
D<br />
Den faktiska förekomsten av missförhållanden<br />
inom äldrevården har visat sig mycket svår att kartlägga<br />
och är, som jag ska komma in på, perspektivberoende.<br />
Anställda inom äldreomsorgen är sedan<br />
1999 skyldiga att anmäla missförhållanden såsom<br />
brister i bemötande, övergrepp och brister i omsorgen.<br />
Som exempel gjordes inte fl er än 627 sådana<br />
anmälningar år 2002. Åttio procent av dessa rörde<br />
då det som brukar benämnas särskilda boenden.<br />
Siffran 627 speglar knappast omfattningen av anmälningsbara<br />
missförhållanden. Totalt är det omkring<br />
240 000 perso<strong>ner</strong> som erhåller äldreomsorg i<br />
olika former och ungefär 100 000 av dem vistas på<br />
särskilda boenden. Exempelvis anmälde personalen<br />
totalt 6-7 fall av brister i tandhygienen år 2002 och<br />
med tanke på att anhöriga ofta klagar på sådana<br />
brister framstår siffran som låg. Inte heller forskare<br />
har fått fram siffror som framstår som helt trovärdiga.<br />
Sandvide (et al. 2004) bad 848 anställda på<br />
äldreboenden i två kommu<strong>ner</strong> att rapportera in<br />
1 I min presentation kommer jag för enkelhets skull låta begreppen<br />
äldrevård och äldreomsorg avse samma sak.<br />
57<br />
alla våldshändelser de bevittnat eller deltagit i, och<br />
hon defi nierade våld på ett mycket vidsträckt sätt.<br />
Totalt rapporterade personalen in 149 våldshändelser.<br />
Av dessa tycks endast ett 30-tal ha varit frågan<br />
om våldshändelser som drabbade äldre, merparten<br />
handlade om omsorgstagares våld mot personal.<br />
Vad är en vårdskandal?<br />
En skandal är enligt ordboken en händelse som<br />
väcker allmän förargelse, inom skandalforskning<br />
brukar man precisera det till att förargelsen – och<br />
oftast handlar det numera om massmedial uppmärksamhet<br />
– riktas mot omoraliskt handlande<br />
(Lull & Hi<strong>ner</strong>man 1997). En ödeläggande orkan<br />
är därför knappast en skandal i sig, även om den<br />
väcker förargelse. Det är i stället (den påstådda)<br />
oförmågan att förebygga, varna, hantera, reparera<br />
som brukar rubriceras som skandalösa. Skandalen<br />
är alltså knuten till utpekanden av omoraliska<br />
handlingar och omoraliska aktörer. En vårdskandal<br />
är enkelt uttryckt en skandal som rör vården<br />
och i Sverige har uttrycket kommit att handla om<br />
äldrevården/äldreomsorgen. Kända fall har fått benämningar<br />
som relaterar till namn på vårdboenden<br />
såväl som kommu<strong>ner</strong>: Trossen (1992), Polhemsgården<br />
(1997/98), Landskronafallet (2001), Gislavedsfallet<br />
(2002). I vissa fall är det fysiska övergrepp<br />
som avrapporterats, i andra fall har det handlat<br />
om brister i omsorgen, det som ibland benämns<br />
vanvård.<br />
År 1996 innehöll exempelvis ingen artikel<br />
i Aftonbladet, Dagens Nyheter, Expressen och<br />
Svenska Dagbladet ordet vårdskandal. Året efter<br />
förekom begreppet i 37 artiklar, en siffra som
58 MISSFÖRHÅLLANDEN INOM ÄLDREOMSORG<br />
steg till 101 under rekordåret 1998. Intresset då<br />
berodde på den massmediala rapporteringen om<br />
Polhemsgården i Solna. Efter detta rekordår har<br />
antalet artiklar minskat och pendlat mellan 5–35 i<br />
de fyra tidningarna. Begreppets skiftande förekomst<br />
återspeglar sannolikt inte några faktiska skillnader<br />
i äldreomsorgens kvalitet över åren. Skandalerna<br />
har givetvis att göra med konkreta missförhållanden<br />
– det kan fi nnas undantag även här – men<br />
omfattningen av skandalen verkar i många fall<br />
mer ha att göra med förekomsten av dramatiska<br />
detaljer, hur väl de beskrivna förhållandena dramatiserar<br />
omoral, samt hur beskrivningarna landar i<br />
det politiska landskapet. En omsorgstagare har fått<br />
”maskar” i ett liggsår, en annan har inte fått duscha<br />
på två månader, ett vårdbiträde ertappas med att<br />
säga att en omsorgstagare ska ”sära på benen”,<br />
en modig undersköterska slår larm och trotsar det<br />
stora vårdbolaget.<br />
Varför är det då överhuvudtaget relevant att<br />
studera vårdskandaler? Jag tror att man kan säga<br />
att vårdskandaler har betydelse. De har betydelse<br />
för de inblandade och ibland har de också betydelse<br />
på den politiska nivån. Skandalen omkring<br />
Polhemsgården blev en del av 1998 års valrörelse,<br />
statsminister Göran Persson utlovade miljarder till<br />
vård, skola och omsorg: de så kallade ”Perssonpengarna”.<br />
Året därpå infördes Lex Sarah bestämmelsen<br />
om anställdas rapporteringsskyldighet. Och<br />
det fi nns en ganska klar koppling mellan debatterna<br />
2001–2002 och regeringens löfte inför valet<br />
2002 om att tillsätta 100 äldreskyddsombud. Det<br />
som är intressant att studera är enligt min mening<br />
de perspektiv som används för att rama in och ge<br />
mening till händelserna, eftersom dessa perspektiv<br />
också pekar mot olika reaktio<strong>ner</strong> och lösningar i<br />
förhållandet till det som inträffat. Om ett uppdagat<br />
missförhållande betraktas som ett bevis på hur det<br />
går när kommu<strong>ner</strong>na tvingas spara defi nieras lösningen<br />
i termer av resurstillförsel. Annat är det om<br />
missförhållandet anses bevisa att olämplig personal<br />
arbetar inom äldreomsorgen. Då kanske det blir tal<br />
om att kräva utdrag ur polisregistret vid nyanställningar<br />
och få till stånd ett mer aktivt polisarbete på<br />
äldreboendena. Om missförhållandena anses bero<br />
på att ett privat vårdbolag låtit profi ttänkandet gå<br />
före omsorgstänkandet så kanske lokala politiker<br />
fattar beslut om att endast använda kommunala<br />
äldreboenden.<br />
Är missförhållanden inom äldreomsorgen<br />
våld?<br />
Frågan om moral – alltså om vår syn på rätt och fel<br />
– är av betydelse för huruvida olika missförhållanden<br />
som drabbar äldre ska karaktäriseras som våld.<br />
Här fi nns det en problematisk dubbelhet som man<br />
kan beskriva som två skilda moraliska positio<strong>ner</strong>.<br />
Å ena sidan ser vi i vårt samhälle särskilt<br />
allvarligt på gärningar som kränker svaga och<br />
sårbara perso<strong>ner</strong>, dit man ju kan räkna de som tar<br />
emot äldreomsorg. Sådan sårbarhet kan motivera<br />
defi nitio<strong>ner</strong> av våld som går bortom de allmänt<br />
vedertagna. För yngre barn har vi exempelvis en<br />
defi nition av våldtäkt som skiljer sig från den som<br />
gäller för vuxna. För äldre perso<strong>ner</strong> har det ibland<br />
förts diskussio<strong>ner</strong> om att rubricera vissa stölder i<br />
hemmet som rån, med hänvisning till förövarens<br />
överläge i förhållande till det sårbara offret. När<br />
det gäller medborgare som tar emot äldreomsorg<br />
manifesteras allvarssynen i skyldigheten för vårdanställda<br />
att rapportera om övergrepp, brister i<br />
omsorgen, dåligt bemötande och liknande förhållanden.<br />
Den bestämmelse i Socialtjänstlagen som<br />
reglerar skyldigheten har för övrigt fått namnet Lex<br />
Sarah efter den undersköterska som 1997 slog larm<br />
om missförhållanden på äldreboendet Polhemsgården<br />
i Solna. Det är också möjligt att förklara en del<br />
av den massmediala och folkliga ilskan inför fall<br />
av övergrepp och vanvård inom äldrevården med<br />
hänvisning till detta moralpaket om vår skyldighet<br />
att värna den svage. En starkare part kränker en<br />
svagare, som man dessutom anförtrotts att ta hand<br />
om och hjälpa (Baumann 1989; Christie 2000).<br />
Detta väcker vrede.<br />
Å andra sidan aktiveras ett annat moralpaket<br />
när vi tänker på hur svårt det kan vara att ge god<br />
omsorg till perso<strong>ner</strong> som är förvirrade och ibland<br />
aggressiva själva. Stig Karlsson (1999) har visat<br />
att ungefär en fjärdedel av de äldre som vistas på<br />
särskilda boenden utsätts för olika typer av fysiska<br />
restriktio<strong>ner</strong> såsom bälten, brickbord, sänggrindar.<br />
Karlsson fann också att det ofta var lokala ruti<strong>ner</strong><br />
och attityder till tvång som avgjorde hur många<br />
av de boende som blev föremål för fysiska restriktio<strong>ner</strong>.<br />
Merparten av allt detta fastspännande sker<br />
utan stöd i svensk lag och borde därför kunna<br />
karaktäriseras som olaga frihetsberövande. Det<br />
är tillåtet att spänna fast en person med dennes<br />
samtycke, exempelvis någon som är rädd för att<br />
tippa ur rullstolen, och man kan sätta in tvångsmedel<br />
i ett läge där den enskildes hälsa är i akut fara.<br />
Men att utan medgivande sätta ett brickbord på fru
HÅKAN JÖNSSON<br />
Olssons rullstol för att hindra att hon irrar omkring<br />
i korridorerna, eller att spänna ett bälte runt<br />
midjan för att inte herr Olsson ska ramla och bryta<br />
lårbenshalsen, det verkar i dagsläget vara olagligt.<br />
Både med och utan läkares ordination. Ändå är<br />
det vanligt. Lagstiftaren håller på att se över denna<br />
komplicerade fråga, man har presenterat en omfattande<br />
utredning enligt vilken det i vart fall ska<br />
bli tillåtet att under vissa omständigheter spänna<br />
fast herr Olsson för att undvika fallskador (SOU<br />
2006:110, s. 287).<br />
Detta fastspännande av dementa åldringar är<br />
väl ett typiskt exempel på fysiskt våld – som ibland<br />
är rättfärdigat och ibland orättfärdigt. Men det anmäls<br />
sällan som fall av ”fysiska övergrepp” enligt<br />
Lex Sarah. Inget tyder heller på att polis och åklagare<br />
systematiskt ägnar sig åt att lagföra alla dem<br />
som gör sig skyldiga till olaga frihetsberövande.<br />
Skälet är naturligtvis att tvångsåtgärderna sker av<br />
omtanke om den enskilde, kanske för att undvika<br />
skada. Det är i hög grad en fråga om skyddsåtgärder.<br />
Ofta är både personal och anhöriga överens<br />
om tvångets nödvändighet. Här står vi alltså inför<br />
en helt annan moral där en särskild typ av ”våld”<br />
mot förvirrade och sårbara åldringar rättfärdigas<br />
eller ursäktas. Med denna moral skapas samtidigt<br />
en glidning i vad man kan tillåta sig i den goda sakens<br />
namn. Representanter för tillsynsmyndigheter<br />
som jag pratat med har berättat att man på vissa<br />
äldreboenden låser in de boende på rummen för<br />
att de inte ska springa in till varandra på nätterna.<br />
Men man formulerar det inte som att man låser in,<br />
utan som att man låser ”om”, dvs. som en handling<br />
av omsorg (Jönson 2006).<br />
Och nu kommer min fråga: vad skulle hända<br />
om vi bjöd in polis och åklagare till äldrevårdens<br />
vardag? Borde vi göra detta? Ett rättsfall från 2005<br />
manar till eftertanke. En vikarie vid ett äldreboende<br />
i Mellansverige lindade en livrem omkring fötterna<br />
på en man som låg i sin säng för att denne inte<br />
skulle vandra omkring så mycket. Han berättade<br />
också för en kollega om vad han gjort. Hon lossade<br />
remmen, tillrättavisade vikarien och anmälde<br />
det inträffade. Omsorgstagarens ben var ihoplindade<br />
omkring tio minuter. Detta fall hamnade hos<br />
åklagaren som väckte åtal. Den anställde dömdes<br />
för olaga frihetsberövande till ett års fängelse.<br />
Tingsrätten menade att det var särskilt allvarligt att<br />
frihetsberövandet ”riktats mot en helt försvarslös<br />
människa som varit under samhällelig omsorg från<br />
en person som varit satt att handha omsorgen”.<br />
Observera skiftet av moralpaket. Vikariens invänd-<br />
59<br />
ning att han inte fått någon introduktion och inte<br />
haft klart för sig att det han gjort var förbjudet avfärdades<br />
av tingsrätten: ”Vidare måste rimligen av<br />
envar kunna krävas insikt i att man inte får binda<br />
andra annat än i extrema undantagsfall, exempelvis<br />
då nöd föreligger, eller med stöd av lag.” (jfr<br />
Holmqvist 1997)<br />
Hovrätten ändrade senare påföljden till villkorlig<br />
dom, med hänvisning till en osäkerhet omkring<br />
hur länge offrets fötter egentligen hade varit<br />
bundna och att det inte var fastslaget att offret lidit<br />
skada. Men ändå, olaga frihetsberövande lydde<br />
domen. Vad exemplet illustrerar är ett ”moraliskt<br />
hopp”, där en handling som med hänvisning till<br />
det svåra vårdarbetet skulle ha kunnat beskrivas<br />
som ”över gränsen men möjligen begriplig”, istället<br />
bedömdes utifrån ett annat moralpaket. Möjligen<br />
var det användandet av en livrem som möjliggjorde<br />
detta hopp, för en livrem har till skillnad från ett<br />
brickbord ingen naturlig användning som restriktionsverktyg<br />
på ett äldreboende. Frågan är hur<br />
en åklagare skulle bedöma ett fall där en stressad<br />
undersköterska sätter ett brickbord på stolen för<br />
att under någon timma hindrar den dementa fru<br />
Olsson från att vingla omkring och störa andra<br />
boende.<br />
Figur 1. Två moraliska positio<strong>ner</strong> för tolkningar av<br />
missförhållanden.<br />
Spänna fast,<br />
vanvårda eller<br />
kränka dement<br />
åldrings<br />
rättigheter<br />
Stark mot svag: Särskilt<br />
förkastligt, oursäktligt<br />
och obegripligt<br />
Det svåra vårdarbetet:<br />
Legitimt, ursäktligt eller<br />
i vart fall begripligt<br />
Min andra illustration till den moraliska spännvidden<br />
kommer från ett av de fall som jag analyserar<br />
ingående i min bok om vårdskandaler.<br />
I slutet av sommaren 2001 uppmärksammade<br />
massmedierna att en äldre kvinna på ett vårdboende<br />
i Landskrona hade fått larver i ett liggsår på sin<br />
ena fot. Chefsåklagaren i Helsingborg fi ck kunskap<br />
om det inträffade genom massmedierna och beslutade<br />
sig för att inleda förundersökning. Ett och ett<br />
halvt år senare åtalades en sjuksköterska och en<br />
distriktsläkare för misshandel, alternativt vållande
60 MISSFÖRHÅLLANDEN INOM ÄLDREOMSORG<br />
till kroppsskada. Åklagaren argumenterade för att<br />
den ansvariga personalen hållit sig oinformerade<br />
om sårens utveckling på ett så pass aktivt sätt att<br />
det kunde likställas med uppsåt. Under rättegången<br />
mildrade åklagaren sin brottsrubricering och de två<br />
åtalade friades dessutom av tingsrätten. Här vill<br />
jag bara visa att det ändå tycks vara möjligt att slå<br />
en bro mellan brister i omsorg och Brottsbalkens<br />
misshandel.<br />
När jag studerade detta fall mötte jag också två<br />
diametralt motsatta uppfattningar om det inträffade.<br />
Den åklagare jag intervjuade menade att hon<br />
under utredningens gång fått en stark känsla av att<br />
man från vårdens sida helst ville klara ut incidenten<br />
utan rättsväsendets inblandning och att experter<br />
inom vården till och med motarbetat åklagarens<br />
försök att lagföra de två åtalade (jfr Bäsén 2004).<br />
Representanter för Vårdförbundet som jag talade<br />
med menade å sin sida att åklagaren hade givit sig<br />
på två perso<strong>ner</strong> som gjort ungefär vad de kunnat<br />
under svåra omständigheter. Om sjuksköterskan<br />
och distriktsläkaren fälldes i domstol kunde i stort<br />
sett vilken vårdanställd som helst riskera straff. Låg<br />
lön, svåra arbetsförhållanden och risk att hamna i<br />
fängelse. Vem skulle då vilja arbeta inom äldrevården?<br />
Perspektiv på vårdskandaler<br />
Vilka perspektiv är då särskilt synliga i diskussio<strong>ner</strong><br />
om äldrevårdens missförhållanden? Och om vem<br />
handlar diskussionen? Om de äldre omsorgstagarna,<br />
naturligtvis, tänker man kanske spontant. Men<br />
så är det inte riktigt. I hög grad har de offentliga<br />
debatterna kommit att handla om tre olika aktörer:<br />
vårdpersonal, politiker och privata vårdentreprenö-<br />
Tabell 1. Resursbrist eller omoral?<br />
rer. I relation till dessa tre har äldre framträtt som<br />
drabbade eller som räddade, ofta i en idealtypisk<br />
relation som handlar om att någon som är stor<br />
och stark behandlar någon som är liten och svag<br />
illa (jfr. Christie 2000). Att en enskild boende inte<br />
kommer till tals är kanske inte så konstigt, ofta<br />
har de perso<strong>ner</strong> som utsatts varit dementa och haft<br />
svårt att redogöra för vad som inträffat. Det som är<br />
märkligt är att så få debattörer talar om och för ”vi<br />
äldre omsorgstagare”, eller ”vi äldre” i vårdskandalerna.<br />
Diskussionen har istället ofta handlat<br />
om huruvida aktörer som personal, politiker eller<br />
vårdentreprenörer handlat omoraliskt eller om<br />
missförhållandena berott på resursbrist.<br />
Nedan ska jag kort redogöra för diskussio<strong>ner</strong>na<br />
om dessa tre aktörer, för att därefter slutligen skissera<br />
ett perspektiv som utgår från diskrimi<strong>ner</strong>ing<br />
och medborgarskap.<br />
Vårdpersonalen<br />
Överlag har vård- och omsorgspersonal ofta fått en<br />
huvudroll i diskussio<strong>ner</strong> om äldrevårdens problem<br />
och de har beskrivits både som hjältar, skurkar och<br />
offer. Det är inte konstigt, personalen är utförare<br />
av äldreomsorgen och befi n<strong>ner</strong> sig närmast vårdtagaren.<br />
Hjälterollen har framför allt varit aktuell<br />
i de fall då enskild vårdpersonal slagit larm om<br />
missförhållanden. Det främsta exemplet är undersköterskan<br />
Sarah Wäg<strong>ner</strong>t som 1997 kontaktade<br />
massmedierna angående missförhållanden på<br />
äldreboendet Polhemsgården i Solna. Hon tilldelades<br />
pris för sitt civilkurage och utsågs till årets<br />
svensk av P4:s lyssnare 1997. Skurkrollen är också<br />
vanlig. Det var som nämnts ovan en sjuksköterska<br />
och en läkare som ställdes inför rätta, anklagade<br />
Aktör som fokuseras Resursbrist Omoral<br />
Vårdpersonalen Avsaknad av personal, Olämplig personal (sadistisk,<br />
arbetsledning, handledning, smiter och saknar respekt för<br />
kunskap (om demensvård,<br />
bemötandetekniker etc.),<br />
medicinsk kompetens.<br />
omsorgstagarna).<br />
Vårdbolagen/marknaden Låga ersättningsnivåer och Vårdprofi törer (som främst<br />
etableringsproblem. gynnar aktieägarna).<br />
Politikerna Svåra prioriteringar på grund Korrupta makthavare<br />
av bristande skatteunderlag, (som främst gynnar<br />
svårt att rekrytera personal. ovärdiga ändamål).
HÅKAN JÖNSSON<br />
för misshandel och vållande av kroppsskada, efter<br />
att en kvinna på ett äldreboende i Landskrona fått<br />
klasar av larver i ett illa skött sår sommaren 2001.<br />
Och det var två vårdbiträden som avskedades och<br />
blev föremål för en massmedial och folklig kölhalning<br />
efter att ha kränkt en kvinna verbalt och<br />
avslöjats genom en hemlig bandinspelning från en<br />
anhörig i Gislaved i början av 2002. I båda fallen<br />
har såväl fackföreningar, som massmediala debattörer<br />
och experter menat att personalen fått rollen av<br />
syndabockar, trots att händelserna ytterst berott på<br />
resursproblem och systemfel inom äldrevården.<br />
När sjuksköterskans och distriktsläkarens ansvar<br />
prövades i domstol gjorde en överläkare som<br />
ombetts yttra sig över såren exempelvis följande<br />
kommentar: ”I anslutning till det aktuella fallet gör<br />
man onekligen refl exionen att dagens sjukvårdsapparat<br />
inte är organiserad på ett sådant sätt att<br />
alla multisjuka patienter får adekvat vård. Vi har<br />
med andra ord ett systemfel och då känns det föga<br />
meningsfullt att jaga enskilda befattningshavare<br />
för tillkortakommanden som beror på systemfelet<br />
utanför de enskilda individernas kontroll.” Här har<br />
vi för övrigt ett exempel på det motstånd till polisiär<br />
inblandning som åklagaren i Landskronafallet<br />
beklagade sig över.<br />
Jag deltog under tingsrättsförhandlingen och<br />
överläkaren markerade även där att han fann både<br />
åtalet och massmediestormen osmakliga, eftersom<br />
det ju handlade om en resursfråga. Samma motperspektiv<br />
uttrycktes av de två konsulter som fi ck<br />
kommunens uppdrag att utreda den verbala kränkningen<br />
i det så kallade Gislavedsfallet. ”Det räcker<br />
inte med att bara göra dessa två vårdbiträden till<br />
syndabockar”, konstaterade de och identifi erade i<br />
stället personalens villkor som nyckeln till problemets<br />
lösning: ”Den enda väg som förefaller rimlig<br />
är att se till att personalen har en arbetssituation,<br />
en arbetsmiljö, en ledning och en kompetens som<br />
tillsammans gör att den: mår bra, orkar engagera<br />
sig i enskilda boende och anhöriga, kän<strong>ner</strong> sig<br />
sedda, hörda och uppskattade som professionella,<br />
blir inspirerade, vill lära sig mera.”<br />
Konsulterna spekulerade i att det hat som drabbat<br />
vårdbiträdena uttryckte en konfl ikt mellan<br />
folkliga önskningar om att äldreboenden ska vara<br />
idylliska platser och den mer konfl iktfyllda verklighet<br />
som präglar delar av äldrevårdens vardag; en<br />
verklighet som vi massmediekonsumenter alltså kan<br />
hålla ifrån oss genom att uppröras över enskilda<br />
missdådare. Det är enklare att fördöma enskilda<br />
och ropa på straff än att tillföra resurser och se<br />
61<br />
äldrevården som en komplex verksamhet.<br />
De försvar och motargument till syndabockstänkandet<br />
som citerats ovan är samtidigt mycket<br />
vanliga i debatter om äldrevården och de kan ses<br />
som delar av ett arbetsmiljöperspektiv, som utvecklas<br />
av både personal, vårdexpertis och politiker. I<br />
arbetsmiljöperspektivet sätts personalens villkor<br />
och situation i fokus. Problemets orsaker beskrivs i<br />
termer av ett nedvärderat vårdyrke, samt förekommande<br />
systemfel och nedskärningar. Lösningen<br />
på problemet uttrycks som att personalen måste<br />
ges bättre villkor: att vårdyrkets status måste öka,<br />
lö<strong>ner</strong>na höjas, arbetsbelastning minska. Navet i det<br />
här perspektivet är föreställningen om en intressegemenskap<br />
mellan personalen och omsorgstagarna<br />
– ett vi – där förbättringar för personalen uppfattas<br />
gynna vårdtagarna. Intressant nog tycks en del av<br />
det massmediala raseriet relatera till de beskrivningar<br />
av resursbrist som utvecklas inom arbetsmiljöperspektivet.<br />
När bandinspelningen i Gislavedsfallet först<br />
uppmärksammades som en riksnyhet skrev en kolumnist<br />
i Aftonbladet följande: ”Låt oss slippa det<br />
sedvanliga pladdret om underbemanning, låg lön<br />
och brist på utbildning. Låt oss slippa pinsamma<br />
fackliga undanfl ykter, ledsna socialchefer, och<br />
vårdhemsföreståndare som ’inte haft en aning’.”<br />
Det verkar som att hon såg framför sig hur ”förövarna”<br />
skulle lyckas smita undan med hänvisning<br />
till äldrevårdens bristande resurser. Här fi nns det<br />
alltså ett retoriskt landskap av kända tolkningar<br />
som debattörer förhåller sig till.<br />
Vårdbolagen<br />
Vårdskandalernas olika betoningarna har också att<br />
göra med kända politiska och ideologiska motsättningar.<br />
Tydligast är detta i de fall då vårdskandalerna<br />
rört äldreboenden som drivs av så kallade<br />
vårdbolag, där vissa debattörer menat att missförhållanden<br />
visar ”hur det går” när privata företag<br />
tar över omsorgsverksamheter. Försvarare av privat<br />
äldrevård har ibland kontrat med motanklagelser<br />
om att det görs politik av enstaka missförhållanden.<br />
Oavsett om privat, vinstdriven äldrevård är<br />
bättre eller sämre än sin kommunala motsvarighet<br />
så visar dessa debatter i alla fall en sak: profi tmotivet<br />
framstår för många som det självklara svaret<br />
till varför ett missförhållande uppstått. Enkelt<br />
uttryckt så framstår ett missförhållande som mer<br />
omoraliskt när det sätts i samband med försök att<br />
tjäna pengar än när det sätts i samband med försök<br />
att spara pengar. En viktig slutsats av detta är att
62 MISSFÖRHÅLLANDEN INOM ÄLDREOMSORG<br />
förekomsten av ett profi tmotiv på gott och ont<br />
skapar misstänksamhet inom äldrevården. Och jag<br />
menar att just denna fråga om elakartade motiv har<br />
stor betydelse när samhället formulerar förslag på<br />
problemlösningar. Om övergrepp och vanvård relateras<br />
till profi tmotivet så är det ju rimligt med mer<br />
kontrollerade och polisiära insatser. Detta behöver<br />
för övrigt inte vara dåligt, det kan ju tänkas att det<br />
sker många övergrepp och att det mer eller mindre<br />
kalkyleras med vanvård, men att problemen slätas<br />
över med hänvisning till att alla gör så gott de kan<br />
utifrån de begränsade resurserna.<br />
Politikerna<br />
När man studerar vårdskandaler kän<strong>ner</strong> man<br />
ganska snabbt igen en problemformulering som<br />
handlar om folket mot makthavarna: vi här <strong>ner</strong>e<br />
– ni däruppe. Det är ett perspektiv som tydligast<br />
utvecklas på tidningarnas insändarsidor och av populistiska<br />
partier, men som också förekommer när<br />
journalister ska ställa politikerna mot väggen. I sin<br />
populistiska version anses missförhållandena visa<br />
att de äldre som har ”byggt landet” inte får den<br />
vård de har rätt till eftersom besuttna makthavare<br />
gynnar sig själva eller andra ”ovärdiga” grupper.<br />
Förslagen till lösningar brukar formuleras i termer<br />
av ett platsbyte: Tvinga politikerna att jobba inom<br />
äldrevården eller bo där, men inte för att de ska få<br />
en bättre inblick i verksamheten utan som ett straff.<br />
Byt plats på inter<strong>ner</strong> på fängelser och gamla på äldreboenden,<br />
så får de äldre bättre mat och omvårdnad.<br />
Dessutom minskar kriminaliteten eftersom<br />
brottslingarna inte vill hamna på ett äldreboende.<br />
Stoppa invandringen och ge inte invandrare något<br />
ekonomiskt stöd utan satsa pengarna på de gamla<br />
som byggt landet. Det här är en argumentation som<br />
förts av företrädare för Sverigedemokraterna och<br />
Sveriges Pensionärers Intresseparti. Det intressanta<br />
med den här problemformuleringen är att man<br />
skulle kunna se den som ett svar på frånvaron av en<br />
moralisk uppladdning inom det etablerade politiska<br />
landskapet. Frånsett frågan om privata aktörer så<br />
är partiernas företrädare påfallande överens om<br />
att äldre ska ges en god omsorg, men ofta är man<br />
också överens om att avsaknaden av resurser skapar<br />
problem. Detta problem relateras i nästa steg<br />
till den ökande andelen vårdbehövande äldre. Som<br />
jag tidigare noterat är det mer omoraliskt att tjäna<br />
pengar än att spara och det som populisterna ändå<br />
lyckas med är att ladda upp frågan om missförhållanden<br />
inom äldreomsorgen moraliskt. De fl esta av<br />
oss tar dock avstånd från det sätt som dessa debat-<br />
törer ställer äldres välfärd mot de resurser som<br />
satsas på ”ovärdiga” grupper.<br />
Ett perspektiv om medborgarskap och<br />
diskrimi<strong>ner</strong>ing<br />
Avslutningsvis vill jag skissera ett perspektiv om<br />
medborgarskap och diskrimi<strong>ner</strong>ing, som jag tror<br />
skulle kunna tillföra en del nytänkande i analysen<br />
och debatten av äldrevårdens missförhållanden.<br />
Moralisk upprördhet behöver ju i sig inte vara fel,<br />
för sådan upprördhet kan driva fram reformer och<br />
mobilisera människor till kamp mot orättvisor. Frågan<br />
är, som jag ser det, om man kan tänka sig en<br />
problemformulering som laddar upp den här frågan<br />
moraliskt utan att så starkt fokusera politikerna eller<br />
personalen. 2 Mitt förslag går ut på att vi i högre<br />
grad skulle kunna betrakta missförhållanden inom<br />
äldreomsorgen som fall av åldersdiskrimi<strong>ner</strong>ing –<br />
det som numera kommit att benämnas ålderism.<br />
Skandalen består då i att samhället berövar äldre<br />
sitt fulla medborgarskap. Förekomsten av vanvård<br />
och övergrepp kunde defi nieras som fall av strukturell<br />
diskrimi<strong>ner</strong>ing eller varför inte strukturellt<br />
våld? Vägen till ett sådant perspektiv går genom<br />
jämförelser och inlåning av analyser från forskning<br />
och aktivism som riktar sig mot andra kategoriers<br />
underordning.<br />
Vad skulle hända om vi valde att tänka på användningen<br />
av fysiska restriktio<strong>ner</strong> inom särskilda<br />
boenden som ett fall av strukturellt våld, riktat mot<br />
den särskilda kategorin ”de äldre”? Om så många<br />
som var fjärde boende blir föremål för detta våld<br />
så handlar det ju om 25 000 perso<strong>ner</strong>. Nu kan man<br />
hävda att många av dessa behöver fysiska begränsningsåtgärder<br />
eftersom alternativet vore medici<strong>ner</strong>ing.<br />
Men reso<strong>ner</strong>ar vi så i andra sammanhang?<br />
Att eftersom många behöver spännas fast så är det<br />
inte så oacceptabelt att en hel del andra åker med<br />
på köpet? Var fi nns nollvisionen? Den intressanta<br />
forskningsfrågan är varför det inte fi nns någon<br />
moralisk upprördhet över dessa missförhållanden,<br />
varför de rent av inte betraktas som missförhållanden.<br />
Ett möjligt svar är att det i dagsläget saknas ett<br />
”vi äldre” som i debatten talar för de perso<strong>ner</strong> som<br />
återfi nns på särskilda boenden såsom inkluderade i<br />
samma ideologiska ”vi” (jfr Gamson 1992). Sådana<br />
”vi” har haft stor betydelse i debatter om kön/genus,<br />
invandring/etnicitet, sexualitet och funktionshinder.<br />
2 Frågan om vårdbolagen lämnar jag här eftersom den frågan<br />
redan har en ideologisk laddning inom det etablerade politiska<br />
landskapet.
HÅKAN JÖNSSON<br />
Låt mig illustrera genom ett exempel. En kvinna<br />
som invandrat till Sverige från Turkiet läser i<br />
tidningen att två män från Somalia sorterats bort i<br />
en krogkö och drar slutsatsen att ”vi invandrare”<br />
diskrimi<strong>ner</strong>as. Hennes slutsats betraktas som rimlig<br />
eftersom det fi nns ett etablerat perspektiv om diskrimi<strong>ner</strong>ing<br />
av invandrare – och både hon och de<br />
somaliska männen räknas gemensamt till kategorin<br />
– där resonemang om utgallring på grund av<br />
härkomst utgör en viktig komponent. Hon kanske<br />
själv har en liknande erfarenhet av att sorteras bort<br />
i en budgivning eller en anställningssituation.<br />
Ett andra exempel hämtar jag från handikapppolitiken.<br />
Delar av handikapprörelsen har med<br />
framgång laddat upp handikappolitiken moraliskt<br />
genom att föra resonemang om underordning, diskrimi<strong>ner</strong>ing<br />
och medborgarskap. Man har kritiserat<br />
fokuseringen av den ”handikappade” individens<br />
tillkortakommanden och menat att handikapp<br />
handlar om samhällets oförmåga att erbjuda<br />
medborgarna lika villkor. Nu kommer jämförelsen:<br />
”Den enda vägen mot att förbättra situationen<br />
för gravt funktionshindrade perso<strong>ner</strong> på, är att ge<br />
de personliga assistenterna bättre arbetsvillkor.”<br />
Här har jag bytt ut några ord från ett resonemang<br />
som är vanligt förekommande i diskussio<strong>ner</strong> om<br />
äldreomsorg för att väcka frågor om perspektiv.<br />
Min gissning är att resonemanget skulle väcka<br />
ilska inom delar av handikapprörelsen. Det är inte<br />
frågan om personalens arbetsvillkor utan om våra<br />
medborgerliga rättigheter, skulle dessa aktivister<br />
möjligen invända.<br />
Här kommer en jämförelse till: ”Men den<br />
svenska handikappomsorgen är ändå långt bättre<br />
än den omsorg som ges äldre i många andra länder.”<br />
Denna typ av jämförelser mellan olika länders<br />
välfärd är vanligt förekommande i diskussio<strong>ner</strong> om<br />
den svenska äldreomsorgen (Jönson & Taghizadeh<br />
Larsson, kommande). Nu ikläder jag mig rollen<br />
som ”handikappaktivist” och svarar: ”Så med den<br />
jämförelsen tycker du att det är rättvist att min 15åriga<br />
dotter som sitter i rullstol inte ska kunna gå<br />
på diskotek och bio, vilket är självklart för din 15åriga<br />
dotter?” (jfr Peterson 2003, s. 217) Poängen<br />
här är att det fi nns en grupp funktionshindrade<br />
perso<strong>ner</strong> – med anhöriga – som pratar om samhällets<br />
insatser i termer av ”vårat” medborgarskap och<br />
diskrimi<strong>ner</strong>ing av ”oss”, utifrån jämförelsen med<br />
vissa bestämda referensgrupper. Denna diskussion<br />
är påfallande frånvarande inom äldrepolitiken, och<br />
därför är det kanske inte så förvånande att de anslående<br />
skillnader i vilka rättigheter perso<strong>ner</strong> under<br />
63<br />
och över 65 år har till vård och omsorg i så ringa<br />
grad kritiseras i dagens politiska debatt. Inte ens<br />
Diskrimi<strong>ner</strong>ingskommittén (SOU 2006:22), som<br />
annars ägnar omfattande uppmärksamhet åt olika<br />
former av samhällelig ojämlikhet och som specifi kt<br />
diskuterar åldersdiskrimi<strong>ner</strong>ing, har valt att betrakta<br />
de åldersrelaterade skillnaderna i rättigheter<br />
som en form av diskrimi<strong>ner</strong>ing.<br />
Mitt förslag är alltså att ett perspektiv om<br />
medborgarskap och diskrimi<strong>ner</strong>ing provas ut i diskussio<strong>ner</strong><br />
om äldrevården, som komplement eller<br />
konkurrent till de andra perspektiv jag diskuterat.<br />
Därmed skulle personalen inte hamna så mycket i<br />
fokus, vare sig som skurkar, hjältar eller offer. Omsorgspersonalen<br />
skulle betraktas som utförare inom<br />
det system och den samhällsstruktur som antingen<br />
hindrar eller underlättar för äldre omsorgstagare<br />
att uppnå det fullgoda medborgarskapet. Möjligen<br />
skulle också en del av det folkliga engagemang som<br />
idag kanaliseras i högerpopulism kunna utvecklas<br />
till en kamp mot ålderism. Aktivister skulle tvinga<br />
de etablerade partiernas företrädare att ta ställning<br />
till om de är för eller emot ålderism, på samma<br />
sätt som de idag tar ställning till frågor om jämlikhet<br />
mellan könen, det mångkulturella samhället,<br />
funktionshindrade medborgares rätt till lika villkor.<br />
Ett perspektiv om diskrimi<strong>ner</strong>ing och medborgarskap<br />
skulle givetvis föra med sig nya bekymmer,<br />
exempelvis fi nns det en risk att förekomsten av<br />
ojämlikhet övertolkas, sådana anklagelser förekommer<br />
ju i frågan om rasism och könsdiskrimi<strong>ner</strong>ing.<br />
Trots det menar jag att perspektivet borde prövas.<br />
Och det måste utvecklas av aktivister som själva är<br />
äldre och som kan säga: ”Se! Det här bevisar att vi<br />
äldre behandlas som andra klassens medborgare.<br />
Ni stämplar oss som annorlunda och diskrimi<strong>ner</strong>ar<br />
oss!” Eller varför inte: ”Äldreomsorgens missförhållanden<br />
är uttryck för ett våld i olika former, som<br />
samhället utövar mot oss äldre.”<br />
Referenser:<br />
Baumann, Elisabeth A. (1989) ”Research Rhetoric and<br />
the Social Construction of Elder Abuse”. I Best, J.<br />
(red.). Images of Issues: Typifying Contemporary<br />
Social Problems. New York: Aldine de Gruyter.<br />
Bäsén, Anna (2004) Vem ska ta hand om mamma? Min<br />
dagbok inifrån äldrevården. Stockholm: Bokförlaget<br />
DN.<br />
Gamson, William A. (1992) Talking Politics. Cambridge<br />
University Press: Cambridge.
64 MISSFÖRHÅLLANDEN INOM ÄLDREOMSORG<br />
Christie, Nils (2000) ”Det idealiska offret”. I Åkerström,<br />
M. & Sahlin, I. (red.). Det motspänstiga offret. Lund:<br />
Studentlitteratur.<br />
Holmqvist, Lena (1997) ”Straffrättsliga aspekter på vård<br />
av senildementa perso<strong>ner</strong>”. I Jareborg, N. (red.). Elsa<br />
Eschelsson: ad studium et ad laborem incitavit. Uppsala:<br />
Iustus förlag.<br />
Jönson, Håkan (2006) Vårdskandaler i perspektiv.<br />
Malmö: Égalité.<br />
Jönson, Håkan & Taghizadeh Larsson, Annika (Kommande)<br />
”The exclusion of older people in disability<br />
activism and policies – a case of inadvertent ageism?”<br />
Accepterad för publicering i Journal of Agins Studies.<br />
Karlsson, Stig (1999) Physical Restraint Use in the Care<br />
of Elderly Patients. Doktorsavhandling. Department<br />
of Community Medicine and Rehabilitation, Geriatric<br />
Medicine and the Department of Nursing. Umeå<br />
universitet.<br />
Lull, James & Hi<strong>ner</strong>man, Stephen (1997) ”The Search<br />
for Scandal”. I Lull, J. & Hi<strong>ner</strong>man, S. (red.). Media<br />
Scandals. Cambridge: Polity Press.<br />
Peterson, G. (2003) ”Specifi k och ge<strong>ner</strong>ell lagstiftning”. I<br />
Tideman, M. (red.). Perspektiv på funktionshinder &<br />
handikapp. Lund: Studentlitteratur.<br />
Sandvide, Åsa, Åström, Sture, Norberg, Astrid & Saveman,<br />
Britt-Inger (2004) ”Violence in Institutional Care<br />
for Elderly People from the Perspective of Involved<br />
Care Providers”. Scandinavian Journal of Caring<br />
Sciences, 18: 351–357.<br />
SOU 2006:22. En sammanhållen diskrimi<strong>ner</strong>ingslagstiftning.<br />
Slutbetänkande från Diskrimi<strong>ner</strong>ingskommittén.<br />
SOU 2006:110. Regler för skydd och rättssäkerhet<br />
inom demensvården. Betänkande av utredningen om<br />
skyddsåtgärder inom vård och omsorg för perso<strong>ner</strong><br />
med nedsatt beslutsförmåga.
66<br />
Presentation av föreläsarna<br />
Felipe Estrada<br />
är docent i kriminologi och verksam som chef för<br />
enheten för forskning och utveckling vid Brottsförebyggande<br />
rådet. Han disputerade år 1999 på<br />
avhandlingen ”Ungdomsbrottslighet som samhällsproblem”.<br />
Han forskar om brottsutveckling,<br />
brottsoffer och kriminalpolitik.<br />
Margareta Hydén<br />
är professor i socialt arbete vid Linköpings universitet.<br />
Hennes forskningsintressen rör mäns våld<br />
mot kvinnor i nära relatio<strong>ner</strong> och narrativt socialt<br />
arbete. Hon arbetar för närvarande med en studie<br />
om barn som bevittnat våld i hemmet.<br />
Håkan Jönson<br />
är docent i socialt arbete vid Socialhögskolan,<br />
Lunds universitet. Han disputerade år 2001 på<br />
avhandlingen ”Det moderna åldrandet. Pensionärsorganisatio<strong>ner</strong>nas<br />
bilder av åldrande 1941–1995”<br />
och har under senare år bedrivit forskning om våld,<br />
övergrepp och missförhållanden inom äldrevård.<br />
Håkan Jönson har under perioden 2003–2007<br />
innehaft en FAS-fi nansierad forskarassistent med<br />
inriktning mot ojämlikhet i hälsa, placerad vid<br />
Tema Äldre och åldrande, Linköpings universitet.<br />
Lena Roxell<br />
är fi l.dr i kriminologi och verksam vid Kriminologiska<br />
institutionen på Stockholms universitet. Hon<br />
disputerade år 2007 med avhandlingen ”Fångar i<br />
ett nätverk? Fängelser, interaktio<strong>ner</strong> och medbrottslingsskap”.<br />
Hon har även tillsammans med Eva<br />
Tiby varit redaktör för metodantologin ”Frågor,<br />
fält och fi lter. Kriminologisk metodbok”. För<br />
tillfället arbetar hon med projektet ”Hatbrott med<br />
homofobiska motiv. En studie om gärningsmän,<br />
poliser och åklagare utifrån ett anmälansmaterial”.<br />
Carl Göran Svedin<br />
är professor i barn- och ungdomspsykiatri. Professuren<br />
är inriktad mot barnmisshandel och sexuella<br />
övergrepp och är förenad med specialistläkartjänst<br />
vid Universitetssjukhuset i Linköping. Forskningen<br />
har varit orienterad mot den sociala barn- och ungdomspsykiatrin<br />
och har omfattat barn och ungdomar<br />
i olika psykosociala situatio<strong>ner</strong> med risk för att<br />
utveckla psykisk ohälsa.<br />
Ingela Thalén<br />
är styrelseordförande i Riksförbundet BRIS. Sedan<br />
mitten av 1970-talet har hon varit politiskt verksam<br />
på heltid med uppdrag som kommunalråd,<br />
riksdagsledamot och statsråd med ansvar för<br />
bland annat arbetsmarknadsfrågor och hälso- och<br />
sjukvård. Under en rad år har hon arbetat med<br />
barn och familjefrågor med särskilt ansvar för<br />
Barnkonventionen och numera arbetar hon nästan<br />
enbart med frågor som rör barn. Som ordförande<br />
i Stiftelsen Allmänna Barnhuset och Ericastiftelsen<br />
kommer hon nära verksamheter som berör de barn<br />
som drabbats hårdast i samhället. Sedan i mars<br />
2005 är hon också ordförande i Nätverket för<br />
Barnkonventionen.
Eva Tiby<br />
är docent vid Kriminologiska institutionen, Stockholms<br />
universitet. Hon har forskat inom juridik<br />
om processrätt, inom kriminologi om prostitution,<br />
våld mot kvinnor samt om lokalt brottsförebyggande<br />
arbete. Sedan avhandlingen 1999 har hon<br />
deltagit i eller lett forskningsprojekt med viktimologisk<br />
inriktning rörande barns utsatthet och rädsla,<br />
homosexuella kvinnors och mäns utsatthet för hatbrott<br />
samt rättsväsendets behandling av homofoba<br />
hatbrott i Sverige.<br />
Kalle Tryggvesson<br />
är fi l.dr och disputerade vid kriminologiska institutionen<br />
vid Stockholms universitet 2005 med en<br />
avhandling om unga människors attityder och förväntningar<br />
kring alkohol som orsak och ursäkt för<br />
våld (Freedom in a bottle: Young Swedes on rationales<br />
and norms for drunken behaviour, Kriminologiska<br />
Institutionen / Centrum for socialvetenskaplig<br />
alkohol- och drogforskning, Stockhlms Universitet).<br />
Han har sedan dess arbetat som forskare och lärare<br />
vid Stockholms Universitet.<br />
67<br />
Unni Wikan<br />
är professor vid Socialantropologisk institutt,<br />
Universitetet i Oslo. Hon har studerat sociologi vid<br />
Universitetet i Oslo, socialantropologi vid Universitetet<br />
i Bergen och arabiska vid The American<br />
University in Cairo. Wikan tilldelades Fritt Ords<br />
pris 2004 för hennes insiktsfulla, öppenhjärtiga och<br />
utförliga bidrag till debatten om värdekonfl ikter i<br />
det fl erkulturella samhället.<br />
Eva Österberg<br />
är professor i historia vid Lunds universitet och har<br />
publicerat en rad böcker och artiklar med social-,<br />
kultur- eller kvinnohistorisk inriktning. Hon har<br />
bl.a. studerat kriminalitet, rättspraxis och brottsoffer<br />
från reformationen till nutid. För närvarande<br />
fokuserar hon fenomen som kan tolkas både etiskt,<br />
existentiellt och politiskt, som våld och vänskap.<br />
Bland hennes böcker märks Folk förr: historiska<br />
essäer (1995), Offer för brott: våldtäkt, incest och<br />
barnamord i Sveriges historia från reformationen<br />
till nutid (2002, tills med Eva Bergenlöv och Marie<br />
Lindstedt Cronberg), Kvinnor och våld: En mångtydig<br />
kulturhistoria (red tills med Marie Lindstedt<br />
Cronberg, 2005), Vänskap – en lång historia<br />
(2007).
68<br />
Program<br />
Våld i välfärdsland<br />
Tisdagen den 22 april 2008<br />
09.30 ··· Registrering och kaffe<br />
10.00 Hälsningsord och konferensens öppnande<br />
Professor Erland Hjelmquist, Forskningsrådet för arbetsliv och socialvetenskap<br />
10.05 Inledningsanförande<br />
BRIS förbundsordförande Ingela Thalén<br />
10.30 Våldet genom århundraden<br />
Professor Eva Österberg, Historiska institutionen, Lunds universitet<br />
Ordförande: Professor Erland Hjelmquist<br />
11.30 ··· Paus<br />
11.40 Våld i dagens Sverige<br />
Docent Felipe Estrada, Brottsförebyggande rådet<br />
Ordförande: Professor Marta Szebehely<br />
12.40 ··· Lunch<br />
13.30 Fysisk barnmisshandel<br />
Professor Carl Göran Svedin, Institutionen för klinisk och experimentell medicin,<br />
Barn- och ungdomspsykiatri, Linköpings universitet<br />
Ordförande: Enhetschef Peter Brusén<br />
14.30 ··· Paus<br />
14.40 Våld innanför hemmets väggar<br />
Professor Margareta Hydén, Institutionen för Tema, Barn, Linköpings universitet<br />
Ordförande: Handläggare Gigi Isacsson<br />
16.00 En fråga om heder<br />
Professor Unni Wikan, Sosialantropologisk institutt, Universitetet i Oslo<br />
Ordförande: Professor Rune Åberg<br />
19.15 ··· Samling för gemensam middag i lokal Terrassen
Onsdagen den 23 april 2008<br />
09.00 Hatbrott i vardag och arbetsliv<br />
Docent Eva Tiby, Kriminologiska institutionen, Stockholms universitet<br />
Fil.dr. Lena Roxell, Kriminologiska institutionen, Stockholms universitet<br />
Ordförande: Programchef Kenneth Abrahamsson<br />
10.00 ··· Paus<br />
10.10 Att köpa frihet på fl aska<br />
Fil.dr Kalle Tryggvesson, Centrum för socialvetenskaplig alkohol- och drogforskning,<br />
Stockholms universitet<br />
Ordförande: Professor Marta Szebehely<br />
11.10 ··· Kaffe<br />
11.30 Missförhållanden inom äldreomsorg<br />
Docent Håkan Jönson, Institutionen för samhälls- och välfärdsstudier, Tema äldre och åldrande,<br />
Linköpings universitet<br />
Ordförande: Socialchef Lotta Persson<br />
12.30 ··· Lunch<br />
13.30 Vad fungerar? Vad fungerar inte?<br />
Docent Niklas Långström, Centrum för våldsprevention, Karolinska institutet<br />
Ordförande: Professor Erland Hjelmquist<br />
14.30 ··· Paus<br />
14.40 Kvinnofridsprogrammet i Malmö<br />
Kommunalråd Birgitta Nilsson<br />
Samordnare Margot Olsson<br />
Kriminalkommissarie Anna Gustavsson<br />
Samtalsledare: Handläggare Gigi Isacsson<br />
15.30–15.35 ··· Avslutningsord<br />
FAS ordförande Lars Anell<br />
69
Våld i<br />
välfärdsland<br />
Dagligen möts vi av rapporter om våld i vårt samhälle – på gatan, i hemmet och<br />
på arbetsplatsen. Vi vet att våld och hot förekommer i alla samhällsklasser och<br />
bland alla nationaliteter. Speciellt utsatta är kvinnor, barn och ungdomar. I årets<br />
Socialtjänstforum möttes socialarbetare, politiker och forskare i dialog kring<br />
forskning om våld i välfärdslandet Sverige. Diskussio<strong>ner</strong>na rörde orsaker, utövare<br />
och sammanhang, men också hur vi kan förebygga våld och vad som görs för<br />
dem som utsätts för våld.<br />
Förhoppningsvis kan konferensens uppsatser bidra till ett ökat kunskapsutbyte<br />
mellan forskningen och socialtjänstens verksamhetsföreträdare.