Ladda ner - Fas

Socialtjänstforum – ett möte mellan forskning och socialtjänst 

En konferens i Göteborg 22–23 april 2008

Socialtjänstforum – ett möte mellan forskning 

och socialtjänst 

En konferens i Göteborg 22–23 april 2008

Konferensen arrangerades av: 

Centralförbundet för socialt arbete, CSA 

Forskningsrådet för arbetsliv och socialvetenskap, FAS 

Sveriges Kommuner och Landsting 

Socialstyrelsen 

Våld i välfärdsland 

© Forskningsrådet för arbetsliv och socialvetenskap (FAS), 2008 

Författarna svarar för innehållet i rapporten 

Produktion: Prospect Communication AB 

Grafi sk form: Lena Eliasson 

Omslagsfoto: Stephen Schildbach, Matton 

Forskningsrådet för arbetsliv och socialvetenskap (FAS) 

Box 2220 

103 15 Stockholm 

Telefon: 08-775 40 70 

E-post: fas@fas.se 

Internet: www.fas.se

Innehåll 

Förord ··· 7 

Barnperspektivet och barns egna berättelser ··· 8 

BRIS styrelseordförande Ingela Thalén 

Våldet genom århundradena ··· 13 

Professor Eva Österberg 

Våldet i dagens Sverige ··· 18 

Docent Felipe Estrada 

Fysisk barnmisshandel ··· 25 

Professor Carl Göran Svedin 

Våld innanför hemmets väggar ··· 30 

Professor Margareta Hydén 

En fråga om heder ··· 38 

Professor Unni Wikan 

Hatbrott i vardag och arbetsliv ··· 44 

Docent Eva Tiby och fi l.dr Lena Roxell 

Att köpa frihet på fl aska ··· 49 

Fil.dr Kalle Tryggvesson 

Missförhållanden inom äldreomsorg ··· 57 

Docent Håkan Jönson 

Presentation av föreläsarna ··· 66 

Program ··· 68

I den arbetsgrupp som planerat konferensen ingick följande personer: 

Kenneth Abrahamsson, FAS 

Peter Brusén, Socialstyrelsen 

Gigi Isacsson, Sveriges Kommuner och Landsting 

Lotta Persson, Botkyrka kommun 

Tapio Salonen, Växjö universitet 

Lena Strömqvist, FAS, sekreterare 

Marta Szebehely, Stockholms universitet 

Rune Åberg, FAS, ordförande

Förord 

E 

n av uppgifterna för Forskningsrådet 

för arbetsliv och socialvetenskap (FAS) 

är att sprida information om forskning. 

För FAS är det därför angeläget 

att skapa ökade kontakter mellan forskare och 

företrädare för olika samhälleliga verksamheter 

inom olika delar av det socialpolitiska området. 

Socialtjänstforum, som har genomförts varje år 

sedan 1996, är ett viktigt inslag i detta arbete. 

Årets konferens ”Våld i välfärdsland” planerades 

i samverkan mellan Centralförbundet för 

socialt arbete, Socialsty relsen, Sveriges Kommuner 

och Landsting samt FAS. Ansvarig för konferensens 

genomförande var forskningssekreterare Lena 

Strömqvist i samarbete med forskningsadministratör 

Nina Ginzburg, båda vid FAS. 

Ett varmt tack riktas till alla föreläsare som bidrog 

till att göra årets Socialtjänstforum intressant 

och lärorikt, och till samtliga konferensdeltagare 

för engagemang och intresse för de viktiga frågor 

som diskuterades vid konferensen. Ett speciellt tack 

riktas till Margot Olsson och Anna Gustafsson som 

avslutade konferensen genom att engagerat berätta 

om kvinnofridsprogrammet i Malmö. 

Med denna rapport vill vi göra konferensens 

fö redrag tillgängliga för en vidare krets i förhoppning 

om att detta ytterligare skall stärka kunskapsutbytet 

mellan forskningen och socialtjänsten. Den 

som önskar få Niklas Långströms åhörarkopior är 

välkomna att kontakta honom via e-post 

. Rapporten publiceras i 

form av en pdf-fi l på FAS webbplats. För att underlätta 

utskrift av rapporten har vi valt att producera 

fi len i A4-format. 

Stockholm i juni 2008 

Erland Hjelmquist 

Huvudsekreterare 

Forskningsrådet för arbetsliv 

och socialvetenskap 

7

8 

Barnperspektivet och barns egna berättelser 

Ingela Thalén, styrelseordförande i BRIS 

B 

RIS kom till efter en uppmärksammad 

barnmisshandel. En utställning där 

några modiga författare, läkare och 

andra visade bilder på misshandlade 

barn startade en reaktion som formade BRIS. 

Stiftelsen Allmänna Barnhuset som har funnits 

sedan 1632 stödjer idag forskning och metodutveckling 

inom den sociala barnavården. 

Stiftelsen Erica, bildad 1934, är en liten och 

ledande högskola som bl.a. utbildar barn- och ungdomspsykoterapeuter. 

Fruktansvärda händelser som dödsmisshandeln 

av pojken Bobby och mordet på fl ickan Engla river 

upp ångest och oro hos många barn och vuxna. 

Så svåra brott sker inte var dag i Sverige. Men 

varje dag känner många människor, både barn 

och vuxna, ängslan och oro inför risken att få ett 

tjuvnyp, en örfi l eller spark av någon i familjen eller 

av någon annan man känner. Ett vardagsvåld ger 

inte stora rubriker, men dessa människor lever i 

konstant otrygghet och rädsla. 

Det fi nns inga exakta uppgifter om hur många 

barn i Sverige som är utsatta. Flera undersökningar 

om misshandlade kvinnor visar att barnen i merparten 

av fallen varit närvarande vid våldstillfället 

och att de ofta själva blivit slagna. Kommittén mot 

barnmisshandel uppskattar att det rör sig om mellan 

100 000 till 200 000 barn. Rädda Barnen har 

i en undersökning uppskattat att vart tionde barn 

någon gång upplever våld i hemmet, hälften av dem 

ofta. Detta bekräftas av BO:s rapporter. 

Genom att beskriva samtal och kontakter som 

BRIS får från barnens hjälptelefon (BHT), BRISmejlen, 

diskussionsforum och ett numera ganska 

nystartat Chat-rum kan jag ge en inblick i den värld 

en del barn lever i. 

BRIS fi ck förra året över 400 000 påringningar 

till sin växel. Av dem kom ungefär 76 000 samtal 

fram till jourare vilket resulterade i 11 551 dokumenterade 

telefonsamtal. Med BRIS-mejlen hade 

BRIS över 21 000 dokumenterade kontakter med 

barn och unga under år 2007, nästan 60 dokumenterade 

samtal – om dagen. 

Hos BRIS fungerar det så att kontakterna är 

anonyma. Men vi tar också Uppdrag från barnet. 

Barnet kan ringa upp för ett fördjupat samtal till 

en särskild person. De kan vara anonyma då också, 

eller berätta vem dom är och ge BRIS i uppdrag 

att förmedla kontakter till deras omgivning polis, 

socialtjänst, skolsköterska eller annan person som 

kan bistå barnet. Ur dessa samtal och ur ett antal 

enkäter bland barn och unga växer det fram en bild 

av vissa barns uppväxt som är oacceptabel. BO, 

Allmänna Barnhuset, Rädda Barnen, Sfph (Svenska 

föreningen för psykisk hälsa) m.fl . fyller ut bilden 

med sina egna erfarenheter. 

Barns situation 

Barn kränks på olika sätt inte enbart genom fysiskt 

övervåld. Vi får också samtal om hur barn kränks 

genom att inte bli sedda, de förminskas genom 

kränkande omdömen. Föräldrar som glömmer att 

ge dom mat, eller på annat sätt utlämnar barnen 

åt att ta hand om sig själva, i värsta fall också sina 

föräldrar. Psykiskt övervåld kan göra lika ont som 

en örfi l. 

Det är också en socioekonomisk skillnad mellan 

barn och unga som drabbas av skador, självtillfoga-

INGELA THALÉN 

de skador och självmord. Vi ser mindre skillnader i 

förskoleåldern och ökande därefter. 

Bo Vinnerljung har i sin genomgång lyft fram de 

största riskgrupperna för ogynnsam utveckling över 

tid: 

Till exempel barn som växer upp i familjer med 

långvarigt ekonomiskt bistånd. Barn i dessa familjer 

har överrisker inom fl ertalet områden. 

Tre- till fyrfaldigt förhöjda risker för alkohol- 

eller narkotikarelaterad sjuklighet. 

Flickor i målgruppen har mer än sex gånger 

och pojkar mer än sju gånger så hög risk att vid 

25–26 års ålder endast ha gått ut grundskolan. 

Och riskerar att drabbas av våld. 

Men tro inte att fysiska och psykiska övergrepp enbart 

fi nns i familjer med ekonomiska problem eller 

i socialt utsatta områden. 

Förövare och offer 

Barn är också offer när barn begår brott. Det är 

lika vanligt att fl ickor som pojkar hotas eller blir 

bestulna, men pojkar råkar oftare ut för våld. Den 

totala andelen unga brottsoffer har varit ungefär 

lika stor de senaste tio åren. 

I en Brå-enkät 2005 har en fjärdedel av eleverna 

i nian utsatts för våld och en tiondel har blivit hotade. 

En majoritet av dessa brott sker i skolan (och 

vi kallar det då för mobbning) eller på någon annan 

offentlig plats. 

Jag går inte in på vilken roll TV-spel, Internet 

och annan media kan ha i detta sammanhang, men 

det fi nns undersökningar och forskning också på 

detta område, som pekar mot att man med teknikens 

hjälp för in våldet i barnets värld. 

Stiftelsen Allmänna Barnhuset, Karlstads 

Universitet och SCB har på uppdrag av regeringen 

genomfört en kartläggning hösten 2006, av barns 

erfarenheter av kroppslig bestraffning. Studien är 

en uppföljning av de nationella undersökningarna 

av barnmisshandel i Sverige år 2000. 

Att anpassa förebyggande insatser till ändrade 

misshandelsmönster är viktigt. För att kunna följa 

utvecklingen över tid är det angeläget med regelbundna 

kartläggningar av våld mot barn. 

Denna senare kartläggning visar att trots att 

allmänheten är mer negativ till kroppslig bestraffning 

av barn, har bestraffning av barn inte 

minskat – utan planat ut, och ligger på samma 

nivå som år 2000. 

Det vanligaste sättet att lösa konfl ikter var att 

diskutera med barnet eller att distrahera det (beroende 

på åldern), men det har blivit vanligare i 

Sverige att föräldrar knuffar, ruskar eller hugger 

tag i sina barn. 

Cirka 2 procent slår sina barn, en liten ökning 

sedan 2000. 23 procent ruskar om dem m.m., en 

ökning från 12 procent. 

Vad säger barnen själva till BRIS 

– om Våld, hot om våld, psykningar och 

allmän utsatthet. 

1. Vem misshandlar ett barn? 

Pappa, mamma, styvfar, styvmor, storebror, 

pojkvän, skolkamrat, lärare 

2. Var? 

Svaret är enkelt – det är hemma, eller i skolan 

– mera sällan – ”ute”. 

3. Hur? 

Med handfl atan – typ örfi l. 

Med knytnäven i ansiktet eller magen eller 

någon annanstans på kroppen. 

Med händerna och armarna som sliter i håret, 

knuffar och drar, tar tag och kniper hårt. 

Med naglarna, som lämnar rivsår och med 

fötterna, som sparkar. 

4. men också med föremål … vardagliga föremål 

som 

Mattpiskare, livrem eller piska, dammsugarslang, 

järnrör, diskborste, pekpinne, kniv eller 

rakblad. 

Livrem vanligt som verktyg. Specialverktyg 

som piska används också, men sällan. 

Knivar och rakblad – oftare än piskor. En 

kniv kan också värmas för att brännas med. 

I gränslandet mellan fysisk och psykisk misshandel 

och sexuella övergrepp fi nns sexualiserat våld, 

smekningar och nedvärderingar som upplevs som 

slag. 

Syns det här – blir det märken och skador 

Det mesta våldet lämnar sannolikt inga synliga skador 

på barnens kroppar. I barnens berättelser fi nns 

inte så mycket om detta. Det som nämns är blåmärken 

och relativt ytliga sår. Ibland betonas att det 

ligger en stor och/eller långvarig brutalitet bakom, 

även om skadan i sig inte beskrivs som omfattande. 

Mamma har lappat till henne på läppen så att 

hon fi ck ett blödande sår. 

9

10 

Graden av brutalitet varierar betydligt, från 

enstaka hårda slag som man ångrar direkt och ber 

om förlåtelse för. Ex. ”Pappan har slagit en gång 

på låret och bett om ursäkt.” över till grovt och 

livshotande fysiskt och psykiskt. ”Mamman hade 

knuffat henne nedför trappan, sparkat henne på 

smalbenet, och slagit henne i ansiktet så att hon 

blödde näsblod” 

Merparten ligger någonstans mitt emellan. 

Varför slår man? 

Inte heller denna frågan besvaras särskilt ofta i det 

material vi har från BHT. Det kan tolkas som att 

barnet faktiskt inte förstår varför eller att de inte 

tycker att det är så angeläget när man berättar. 

Men vissa skäl anges, en del tydligt och direkt, 

annat indirekt genom de omständigheter som 

nämns. 

Ur en fördjupad studie kan vi se följande: 

Skäl som anges i mer än hundra texter; 

Våld är ett straff eller 

ett sätt att förmå barnet att lyda. 

Är en effekt av känslor som inte kan kontrolleras 

– 

eller ett sätt att fostra oavsett vad barnet än har 

gjort eller gör. 

Man får stryk för att man kommer för sent hem, 

har gjort något som är dumt eller att man inte har 

levt upp till förhoppningar/förväntningar 

Enligt ”Våld mot barn”-enkäten tycker barnen 

att föräldrar kan slå om man förargar dem eller gör 

dem ledsna. Om barnen själva skall föreslå straff är 

det indragen veckopeng. 

Till exempel: 

Han har snott pengar av mamman för att köpa 

ett spel för att imponera på kompisarna. Är nu 

jätterädd för att han vet att han kommer att få 

stryk, han har fått det förr. ”Mamma slår mig 

ibland, och när jag gjort något slår hon mig jättemycket.” 

En 10-årig pojke och hans syskon får stryk av 

sin mamma t.ex. om de spiller lite mjölk. Hon 

dricker mer och mer sedan föräldrarna skildes, 

och slår barnen allt oftare. Barnen vågar inte 

berätta för pappan, för då slår hon för det. 

En 9-åring berättar att mamman ”slåss för att 

jag slänger saker”. ”Jag slänger saker för att jag 

blir ledsen när hon slåss.” 

En pojke blir slagen av sin mamma när de bråkar 

om att han glömt att slå av ett TV-spel. Det 

BARNPERSPEKTIVET OCH BARNS EGNA BERÄTTELSER 

har hänt förr att han fått stryk, men han tycker 

om sin mamma och har skuldkänslor över vad 

han gjort. 

Barn uppfattar ilska som skäl, men när 

Far och mor slår i fostringssyfte. Då blir det 

inte ett straff som barnet kan ta argumenten för, 

utan en ren förminskning. 

Pojkens slutsats är ”Det spelar ingen roll vad jag 

gör, det blir aldrig bra nog. Jag ska alltid vara 

perfekt. Jag är ingenting”. 

Alkohol dominerande anledning 

Den mest dominerande anledningen till varför – är 

alkoholmissbruk. (Anges som skäl i mer än 150 

texter.) 

Pappa, mamma eller pojkvän slår när dom är 

fulla. Det kan tolkas som att – vore dom inte fulla – 

skulle misshandeln inte äga rum. 

Pappan slår och drar i håret då han druckit öl. 

Mamman har börjat slå henne på sista tiden när 

hon är full. Pappa och mamma är skilda. Undrar 

om hon ska prata med pappan eller storasystern 

eller om hon i stället ska bli mer ”lydig” 

mot mamman, så att hon slutar slå henne. 

Religiös eller ”kulturell” bakgrund antyder att 

orsaken fi nns i ett normsystem som tillåter eller 

rentav tillråder aga i uppfostran. Detta fi nns men 

förekommer i ett fåtal texter (summa 6 texter). 

16-årig fl icka i en invandrarfamilj blir slagen 

nästan dagligen av sin pappa. Han har hotat 

henne med kniv och tvingar henne att bära täckande 

kläder. Han misstänker att hon har haft 

sex. 

När vi noga granskar det barnen säger så blir det 

uppenbart att barnets beteende i sig, mera sällan är 

anledningen. 

Barn kan få stryk när de har gjort något som de 

inte får, men framför allt får dom stryk när föräldrar 

är fulla, stressade och – troligen – olyckliga av 

någon anledning som inte har med barnet att göra. 

Vrede och ilska förekommer oftast när man beskriver 

mammas–pappas känslor 

En fl icka kommer hem för sent. Hennes pappa 

har misshandlat mamman, och mamman skyller 

misshandeln på fl ickans försening. Flickan får 

då ”en snyting”. Det händer ofta att hon får 

det. 

En 8-åring svär och får stryk av pappan på bara 

rumpan. Han har inte blivit slagen förut, och

INGELA THALÉN 

mamman förklarar det med att pappan hade 

haft en dålig dag. 

En 12-åring blir slagen av sin far när han är 

ledsen över att mamman dött – ”han blev arg 

och därför slog han …” 

Pappan slår fl ickan (14) ibland med skärp. Men 

bara när han är arg. 

Oftast är intrycket att det är en av föräldrarna som 

står för våldet. Men det är ingen garanti för ickevåld 

att båda föräldrarna är närvarande. En hel 

del föräldravåld utövas i fullt samförstånd mellan 

de vuxna i familjen, och det är heller inte ovanligt 

att barnet verkligen uppfattar att det sker i tyst 

samförstånd. 

Sparkar och slag. Modern ser på utan att ingripa. 

Omsorgssvikt är en bra beskrivning på 

mycket 

Flera av barnen berättar att de inte har någon 

mat och att de är hungriga. 

”Flicka 10 år, och pojke 11 år berättar samma 

sak” – att hon/han är hungrig, att det inte fi nns någon 

mat hemma. Säger att mamma inte har pengar 

till mat och att mamma är borta mycket och är full 

ibland. 

Barnen beskriver också att de får själva ta hela 

ansvaret för hemmet och många gånger också för 

sin förälder. De känner att de är ensamma i allt 

detta och att andra vuxna inte känner till hur de 

har det. 

Från mejl 

Jag är en tjej på 16 år och har en mamma som 

är psykiskt sjuk och en pappa som är alkoholist. 

Jag åker till mamma varannan helg. Denna helg 

låg hon och sov hela tiden så jag fi ck ta hand 

om allt. Det känns som jag var en mamma till 

henne – men det ska ju vara tvärtom. Mamma 

är ihop med en alkoholist som är helt dum i 

huvudet. Det fi nns ingen jag kan prata med i 

skolan. Kuratorn går inte att prata med. Vad 

ska jag göra? 

En fl icka på 13 som önskar att hennes mamma 

ska få behandling för sitt missbruk. Flickan har 

tre syskon det yngsta ett år. Barnen har skrivit 

ett anonymt brev till soc. och bett om hjälp. 

Vågar inte berätta direkt till soc. för att de är 

rädda att mamma ska bli arg. 

Barnen berättar också om svåra situationer av 

aggressivitet och polisingripanden. 

11 

BRIS genomförde tillsammans med MSN en enkät 

bland 10 000 unga. 26 procent svarade att de inte 

hade någon annan än sin förälder att tala med om 

det uppstod problem. Vilket beskrivs av följande: 

En kille, 17 år, berättar att hans mamma har blivit 

hämtad av polisen och under våldsamt motstånd 

förts till psyket. Han känner sig ledsen vet inte om 

mamma blir sig lik igen. Har ingen att prata med. 

Det är sällsynt att någon berättar om att en 

vuxen ingripit till barnets försvar. Vore det så skulle 

barnen nog inte har ringt till BRIS. Dessutom säger 

barnen ”Ingen tror i alla fall på vad jag säger och 

ingen bryr sig ... ” 

Blir slagen varje dag. Har blåmärken och kräks 

blod. Skolsköterska, kurator, lärare vet sedan 

1 år tillbaka men låtit det bero då modern sagt 

att styvpappan ska söka hjälp. Misshandeln har 

pågått sedan fl ickan var 8 år. I dag har mamma 

hotat fl ickan med kniv. Flickan gått hemifrån 

och vågar inte gå hem igen. 

Flickan har blivit misshandlad av fadern i alla 

år. Berättat för skolkurator. ”Ge dom en chans 

till” var stödet. Ska göra en anmälan. 

En fl icka, 15 år, berättar att hennes pappa utnyttjar 

henne sexuellt. Mamma vet om det och 

hennes lösning har varit att ta med henne till 

ungdomshälsan så att hon fi ck p-piller. Flicka 

känner skuld och skam och vågar inte berätta 

det här för någon. 

Att det utsatta barnet inte blir trott när det berättar 

bör sättas i relation till att det vanligaste är att 

barnet absolut inte vill, eller vågar, berätta. 

BRIS tar emot barnets berättelse – åtminstone 

till någon vill man säga som det är, och det kan 

man göra när man får vara anonym och situationen 

är riskfri. 

Ofta är det bara tre som vet barnet, förövaren 

och BRIS 

Mammans nya kille började tafsa på henne när 

mamman jobbar sent. Mamman är väldigt lycklig, 

fl ickan vill inte prata med henne. 

Men visst fi nns det de som bryr sig 

Många av kompissamtalen till BRIS är unga som 

oroar sig för någon kamrat som ofta har blåmärken, 

inte vill duscha efter gympan, gråter och är 

oroliga när det ska åka till umgängesföräldern över 

helgen.

12 

Till vår Vuxentelefon om barn ringer också vuxna 

som är oroliga för att den andre föräldern, partnern 

slår barnen. Även föräldrar ringer och berättat 

att de inte kan hantera sig själva och slår sina barn. 

Och att dom behöver prata med någon. Detta är så 

svårt och förbjudet att man som förälder inte vågar 

prata öppet. Då är en anonym telefon ett oerhört 

viktigt första steg att få den hjälp man behöver. 

BRIS har också fått uppdrag av regeringen att 

bygga upp en föräldrainformation på nätet. 

Hur kan vi utveckla och skärpa 

barnpolitiken? 

Barnfattigdom, barn i riskmiljöer, barn utsatta för 

våld och mobbning och annan kränkande behandling 

både i den egna familjen och av andra, är 

utmanande och kräver både generella och riktade 

insatser. 

1999 antog en enhällig riksdag strategin för att 

förverkliga FN:s konvention om barnets rättigheter 

i Sverige. Då fi ck vi en struktur för barnpolitiken, 

men den räcker inte som styrmedel idag. Vi måste 

dessutom ha instrument för att få reda på om och 

hur förändringar sker. 

Barnkonsekvensanalyser och återkommande 

uppföljning 

indikatorer 

system för att kunna följa hur barnperspektivet 

förs in i beslutsfattandet 

I regeringens barnskrivelse som lades nu i vår lyfts 

frågan om att bekämpa våld mot barn. Regeringen 

föreslår ett program för nationell samordning. Regeringen 

pekar också på behovet av en samordnad 

utbildning och planerar att ge Barnrättsakademin 

vid Örebro universitet i uppdrag att ta fram ett 

lämpligt utbildningsprogram. 

Regeringen lyfter också frågan om Baby Shaken 

Syndrome. Karolinska Institutet ska i samarbete 

med Stockholms läns landsting, driva ett projekt 

för att förebygga våld mot spädbarn. Den förra 

regeringen gav uppdrag att bygga ut Barnahus i 

landet och detta kommer nu att permanentas som 

stöd för särskilt utsatta barn. Jag tycker att detta är 

en bra inriktning. 

Men analysen bakom de familjepolitiska insatserna 

är inte bra. Det som saknas är en samlad syn 

mot barnfattigdom och barn i riskmiljö. I barns 

verklighet fi nns för mycket som drar åt fel håll. 

Barn med särskilda behov hamnar i skuggan i valfrihetens 

skola, trots rekommendationer om att det 

inte skall förekomma, tas avgifter för kultur, fritids- 

BARNPERSPEKTIVET OCH BARNS EGNA BERÄTTELSER 

aktiviteter och annat ut i skolan. Och det är alldeles 

för höga kostnader för kultur och fritid riktad till 

barn. Vi har också en otillräcklig elevhälsa. 

När föräldrar av olika anledningar inte klarar 

av sitt föräldraansvar behöver barnen andra vuxna 

och kompenserande insatser som hjälper dem. 

Vuxna som kan ta emot ett förtroende och ansvara 

för det. 

I de fall samhället omhändertar barn bör varje 

socialförvaltning se till att barnet har ett eget ombud/kontakt. 

Redan nu pågår skärpt granskning av 

HVB (Hem för vård eller boende) och familjehem. 

Men det krävs fl er bra familjehem och stödfamiljer 

och ökat stöd och kompetensutveckling till dem som 

fi nns. Att t.ex. garantera placerade barn hälsoundersökning 

och skolmognadstest inför omplacering 

i nya skolor borde vara ren rutin, men är inte det. 

Men i de fl esta fall lever barn och föräldrar tillsammans. 

Och det är också oftast från dessa barn 

samtalen kommer. 

Vad gör man då? Till exempel utvecklar Familjecentralerna, 

erbjuder föräldrastöd och gruppverksamhet, 

och en bra förskoleverksamhet och 

elevhälsa i skolan. Ser till att barn får daglig fritidsverksamhet 

och kontakt med vuxna inom kulturområdet. 

Detta kan erbjuda ett mera generellt stöd 

till barn. 

Men de 2 procent som verkligen slår sina barn 

t.ex. med tillhyggen, behöver riktade insatser från 

hälso- och sjukvården eller socialtjänsten. Här 

räcker det inte med gruppverksamhet. 

De 23 procent som ruskar m.m. skulle förmodligen 

kunna vara hjälpta med bred föräldrautbildning 

enligt någon av de modeller som vi arbetar 

med idag. Många som sviktar undrar ”vad skall jag 

göra istället” för att i ilskan skaka mitt barn. 

En uppväxtmiljö med god tillgång på kultur och 

fritidsaktiviteter för alla barn minskar stressen och 

gör vardagslivet lugnare för både barn och deras 

föräldrar. 

BRIS erbjuder en anonym, lugn stund att berätta 

om det som barnet inte vill säga till någon annan. 

Men det är naturligtvis inte den enda insats som 

barnet mest behöver. Det är ett gemensamt vuxenansvar 

att på olika vis erbjuda barnet en lugn och 

trygg uppväxtmiljö. 

Vi har alla varit barn – men dagens barn har sin 

barndom just nu. Det är en utmaning som inte kan 

vänta till sedan. 

Tack och all framgång med en spännande konferens.

Våldet genom århundradena 

Eva Österberg, professor 

Historiska institutionen, Lunds universitet 

Vad är våld – ingen självklarhet? 

T 

iteln på mitt föredrag aktualiserar ett 

par defi nitionsfrågor som är intressanta 

i sig. Vad är våld, vad signalerar ordet 

för moderna människor och vad betydde 

det i äldre tid? Och varför skall vi se på detta 

över århundrandena? 

Våld är i själva verket ett mångtydigt begrepp 

om man ser på det i ett längre perspektiv. I medeltidssvenskan 

hade det två betydelser och denna 

dubbelhet fanns kvar långt in i senare tid. Ännu i 

Gustav Vasas samhälle på 1500-talet betydde våld 

framför allt kraft, styrka, auktoritet (latin potestas, 

potentia). Men det hade också samtidigt innebörden 

övervåld och brutalitet (latin violentia). Denna 

ambivalens är viktig att ha klar för sig. Den pekar 

på hur det ansetts självklart att det fi nns en form 

av våld som är tillåten, d.v.s. att sätta kraft bakom 

orden, att utöva makt. Så kunde äldre tiders monarker 

”ha våld”, auktoritet, att straffa med döden. 

Så ansågs husbonden ännu på 1800-talet ha rätt 

att utöva husaga mot tjänstefolk och familj därför 

att det låg i hans uppgift att hålla rimlig ordning på 

dem. Å andra sidan har det alltid funnits våld i bemärkelsen 

övervåld, brutalitet, som uppfattats som 

orätt, illegitimt, rentav brottsligt. Det är denna sistnämnda 

aspekt av ordet våld som vi idag i allmänhet 

tänker på. Det våld som av samhället defi nieras 

som brott, som olagligt och orimligt. Men det är 

viktigt att komma ihåg att det fi nns fl era olika typer 

av våld och att inte alla med samma självklarhet 

alltid uppfattats som brott: fysiskt, verbalt, symboliskt. 

13 

Freds- och konfl iktforskaren Johan Galtung har 

försökt att skilja på tre olika typer av våld: 

Direkt våld, ansikte mot ansikte. Det kan sedan 

vara mer eller mindre organiserat och psykiskt 

eller fysiskt. Poängen är att det i princip är 

möjligt att identifi era en aktör bakom våldshandlingen, 

antingen det varit en man som slår 

sin hustru eller en grupp män som misshandlar 

en för dem okänd person. 

Strukturellt våld: sådana maktövergrepp som är 

inbakade i sociala institutioner och strukturer 

men som man inte så lätt urskiljer exakt vem 

som är skyldig till. Om ett samhälle bryter mot 

det vi ser som mänskliga rättigheter och t.ex. 

diskriminerar etniska minoriteter kan det defi - 

nieras som strukturellt våld. 

Kulturellt våld: sådana ideologier, symboler, 

vetenskapliga eller religiösa uttalanden eller 

liknande som legitimerar, blåser under eller till 

och med uppmuntrar till våld. Om en infl ytelserik 

predikant eller politiker t.ex. hävdar att 

judar eller homosexuella skulle vara kräftsvulster 

i samhället, kan detta benämnas att utöva 

kulturellt våld. 

Tar vi ett exempel ur den svenska historien, var det 

naturligtvis med våra ögon sett ett oerhört strukturellt 

våld som utövades mot svenska bondpojkar på 

1600-talet, då de tvingades att dra ut i krig som initierades 

av en enväldig kung. Våldet legitimerades 

kulturellt bl.a. genom kyrkan som ramade in krigen 

i en retorik som handlade om rättfärdiga krig och 

”Gud är med oss” mot ”de andra”. Direkt våld 

mötte sedan de stackars gossesoldaterna i kriget,

14 

öga mot öga med fi enden. 

Men jag skall nu framför allt sätta det direkta 

våldet – fysisk brutalitet som mord, rån, slagsmål, 

misshandel – i fokus, i ett historiskt perspektiv. Varför 

då detta med historien? Jo, därför att utblicken 

i tid precis som utblicken i rummet, mot andra tider 

likaväl som andra länder, hjälper oss att få perspektiv 

på oss själva och på vår egen tid. 

Perspektiv på det moderna 

Våldet ökar i samhället, skriver tidningarna då och 

då. Är det så? Många av oss känner ångest när vi 

läser om brott som bryter mot sådana värderingar 

som vi vill förknippa med ett humant samhälle. En 

grupp unga män våldtar en knappt vuxen fl icka, 

invandrare blir förföljda bara för att de ser annorlunda 

ut, vettlösa nynazister jagar färgade och 

homosexuella, eller små barn utsätts för sexuella 

övergrepp. Ett svart hål öppnar sig i vår verklighet. 

En spricka i vår tro på det goda. 

Skräcken sätter lätt i gång någonting som kan 

kallas en diskurs om ”det onda”. Men den är ofta 

famlande och hjälplös. Eller också färgas den av 

det som forskningen kallar moralisk panik. Reaktionen 

sker då plötsligt, häftigt och utan sakligare 

analys. Moralisk panik har ofta styrt straffpolitiken 

i modern tid. En vild oro över brottsligheten i samhället 

fl ammar upp inom fl era grupper samtidigt, 

bl.a. ordningsmakterna, massmedia och politiker. 

Resultatet kan bli en hektisk moralisk debatt som 

ofta leder till strängare straff. Motsvarigheter fi nns 

också i förgången tid. Vi behöver bara tänka på den 

upptrissade fruktan för folklig magi och vidskepelse 

som fi ck både kyrka, stat och vanligt folk att under 

en tid på 1660- och 1670-talen tappa huvudet, 

gripas av moralpanik och sätta i gång de fruktansvärda 

häxprocesserna. 

Men kanske vore det bättre att istället anlägga 

djupare perspektiv på etiska koder och värdeförändringar. 

De långa linjernas strategi, distanseringen 

i tid, skärper vårt sinne för proportioner 

och hjälper oss i bästa fall att urskilja vad som 

verkligen är nytt och annorlunda med vår egen tid. 

”Var och en känner igen vårt omdömes notoriska 

vanmakt, när inte tidernas avstånd anförtrott oss 

säkrare måttstockar”, som fi losofen Gadamer formulerat 

det. 

Brott och straff har i själva verket blivit ett 

kraftfält i forskningen, där åsikterna bryts om det 

moderna som gott eller ont. Har det moderna samhällets 

framväxt inneburit att människors relationer 

och normer blivit mer civiliserade och humana eller 

VÅLDET GENOM ÅRHUNDRADENA 

tvärtom brutaliserade och ociviliserade – om man 

ser på mänskliga beteenden och rättspraxis? Så har 

många formulerat dilemmat. 

Människorna har trots allt blivit mer sansade 

och mindre benägna för våld i det dagliga livet i det 

långa loppet, det menade den store civilisationstänkaren 

Norbert Elias. Straffpolitiken måste också 

uppfattas som humanare när ingen längre blir 

dömd till döden eller till spöslitning, utan istället 

till fängelsestraff, psykiatrisk vård eller böter. 

Men Michel Foucault och många andra med 

honom har varit mer pessimistiska. Det moderna 

samhällets ondska är inte mindre än äldre tiders, 

menar man då, den ser bara annorlunda ut. Den 

har blivit till en känslokall massproduktion av 

förintelseläger – som under andra världskriget eller 

stalintidens terror. Eller också utövar ett modernt 

samhälle en kylig övervakning av avvikare, som visserligen 

är regelstyrd och mindre fysisk än tidigare 

men i grunden lika förödande som äldre tiders 

prygelstraff. Fängelser kan se ut som välbyggda 

maskiner, menade skalden H C Andersen på resa 

i Skandinavien under 1800-talet, men de är ”en 

mardröm för själen”. 

Så kan man snabbt skissera två olika synsätt: ett 

som betonar modernitetens goda sidor (civilisering) 

och ett annat som framhäver dess onda sidor (disciplinering, 

kontroll, nya makttekniker). Brott och 

straff har hamnat i centrum när synsätten bryts. 

Men vad vet vi då om detta i Sverige i ett historiskt 

perspektiv? Hur har brottsmönstren sett ut i vårt 

land från senmedeltiden till idag? Vilka är de stora 

förändringarna i tid? 

Brott och straff från medeltid till nu 

Låt oss börja med en kontrast mellan 1550-talets 

domstol och dagens. Inför ett häradsting i Småland 

på 1550-talet stod fl era drängar, en skomakare och 

en bonde anklagade för slagsmål; där stod också en 

piga som stulit säd av sin husbonde, och en ogift 

man som påstods ha legat med en gift kvinna. Vad 

värre var, i trakten fanns dessutom en notorisk 

bråkmakare som både våldtagit, stulit, slagit och 

hädat. 

Vad som utspelats var alltså bland annat våld, 

stölder, sexualförbrytelser. Straffen blev i regel 

böter, ibland i kombination med att de skyldiga 

skulle piskas eller slita ris. Någon gång var brotten 

så grova eller så många, att dödsstraffet utdömdes 

och verkställdes utan pardon. Så gick det för den 

notoriske bråkmakaren. 

Fyra hundra år senare, på 1900-talet, har rättvi-

EVA ÖSTERBERG 

san tagit sig en annan form. Ingen avrättas längre. 

Den sista avrättningen i Sveriges historia ägde rum 

1910, och sedan 1921 är dödsstraffet avskaffat i 

fredstid. Straffen för mord och dråp är numera i 

allmänhet antingen fängelse eller psykiatrisk vård. 

Ekonomiska brott upptar domstolarna mer än 

något annat. 

Förr och nu. Men hur skall vi förstå skillnaden 

och vad hände egentligen mellan 1550-talet och år 

2000? I internationell forskning har man menat att 

brottsmönstren i Europa ändrats över seklen enligt 

formeln ”från våldssamhälle till stöldsamhälle”. 

Det är en tes som delvis anknyter till Norbert Elias´ 

tankar. Han ser en skillnad mellan den primitiva 

medeltidsmänniskan som ännu inte lärt sig att kontrollera 

och sublimera sina känslor, å den ena sidan, 

och den moderna, mer ”civiliserade” människan 

å den andra. Mängder av våldsbrott skulle ha 

förekommit i äldre tid eftersom människorna inte 

förmådde att hålla tillbaka sin aggressivitet. Den 

moderna människan skulle däremot ha lärt sig att 

lägga lock på sina affekter, och i det moderna civila 

samhället skulle då våldet mellan enskilda ha minskat. 

Detta är det första ledet i tesen om övergången 

från våldssamhälle till stöldsamhälle. Det andra 

ledet består av tanken att kapitalismen fr.o.m. 

1800-talet lett till en ökad ekonomisk brottslighet, 

till att det uppstod subkulturer av fattiga som stal 

och rånade. 

Tesen stämmer delvis, men inte helt, på den 

svenska utvecklingen. Brottsmönstren dominerades 

under medeltid, 1500-tal och i vissa regioner fortfarande 

i början av 1600-talet onekligen av våld. Låt 

oss ta ett exempel. I Arboga eller Stockholm i början 

av 1500-talet drogs i medeltal 7–8 icke dödliga 

våldsbrott inför domstolarna per år och per 1000 

invånare; i en stad som Norrköping på 1880-talet 

uppgick motsvarande siffra inte till mer än 2 och 

på 1960-talet inte ens till 1. Vi kan också räkna enbart 

de dödliga våldsbrotten, mord och dråp, som 

är bättre att jämföra över tid eftersom de i regel 

registrerats noggrant oavsett period; det har aldrig 

varit lätt att helt fördölja att en människa dödats. 

Då fi nner vi att Stockholm i början av 1500-talet 

i medeltal hade 0,2 mord och dråp per år och per 

1 000 människor. Motsvarande siffra i början av 

1900-talet var 0,007. Med andra ord: hur vi än 

räknar och vilken siffra vi använder, är det uppenbart 

att våldsbrotten var fl era, fl era gånger större 

i början av 1500-talet än under 1900-talets första 

hälft. Omvänt är den ekonomiska kriminaliteten 

långt större i 1900-talets Sverige än i vasatidens. 

15 

Ändå fi nns det invändningar mot tesen om 

”från våld till stöld”. En viss ökning av våldet 

skedde till exempel igen vid mitten av 1800-talet, 

utan att dock komma upp till de nivåer som rådde 

under medeltiden och 1500-talet. Stölderna i sin tur 

ökade faktiskt inte drastiskt förrän under tiden efter 

andra världskriget, i folkhemmets och värlfärdssamhällets 

tid. Det fi nns alltså ingen gemensam 

brytpunkt, då våldet minskar och den ekonomiska 

brottsligheten tilltar. Men den viktiga slutsatsen är 

ändå att de registrerade allvarliga våldsbrotten (där 

mörkertalen varit små) minskade kraftigt fr.o.m. senare 

delen av 1600-talet och 1700-talet och aldrig 

senare har kommit upp på en lika hög nivå igen. 

Hur skall då detta förstås? Vad beror det på att 

våldsbrotten minskade så kraftigt efter hand – och 

särskilt under senare delen av 1600-talet och början 

av 1700-talet? När Elias diskuterar det minskade 

våldet som ett tecken på en civilisationsprocess, förklarar 

han det genom att peka på ett antal faktorer. 

Samhället blev mer komplext, individer bands samman 

i allt längre kedjor av ekonomiskt och socialt 

beroende, de fi ck en starkare stat som skyddade 

dem från yttre våld genom att ta militärt ansvar för 

rikets försvar. I ett sådant läge tenderade det individuella 

våldet att gå tillbaka. Detta är andemeningen 

i Elias´ tes. 

Men det fi nns också andra förslag till hur man 

skall tolka det minskande våldet i 1600-och 1700talens 

svenska samhälle. I alla kända kulturer och 

tider, hävdar kriminologerna, är män i majoritet 

bland våldsverkarna. Det innebär att en befolkning 

som av någon anledning har en extrem sammansättning, 

så att männen är i fåtal, kan uppvisa en 

annan brottslighet än en normalbefolkning. 

Att våldsbrotten avtog under stormaktstiden i 

Sverige, kan därför förklaras med tre perspektiv: 

att samhället blev mer komplicerat och indirekt 

ställde krav på mera civiliserade mänskliga relationer; 

folk blev kontrollerade och disciplinerade 

uppifrån till större fridsamhet, genom statens 

och kyrkans insatser; det står nämligen klart 

att kyrkan och staten under denna tid verkligen 

försökte att ”fostra” folket genom predikningar, 

strängare straff, läsning av religiösa texter osv. 

för att öka den sociala ordningen. Även eliterna 

skulle disciplineras. Drottning Kristina förbjöd 

t.ex. dueller mellan adliga offi cerare och andra 

jämbördiga, därför att hon tyckte att det var 

slöseri med mäns liv och rena dumheterna att 

dessa herrar skulle riskera sina liv för bråk om

16 VÅLDET GENOM ÅRHUNDRADENA 

karriär eller sårad stolthet. 

de unga bråkiga männen blev en bristvara i 

stormaktstidens Sverige – våldet lyftes ut till de 

europeiska slagfälten. Flera hundra tusen unga 

män försvann i 1600-talets krig, av en befolkning 

som vid 1600-talets början ännu knappt 

översteg 1 miljon. 

Historiens lärdomar? 

Vad kan vi då dra för slutsatser av ett historiskt 

perspektiv, för att profi lera vår egen tid, för att 

refl ektera om ont och gott inför framtiden? Några 

tankar kan formuleras i sex punkter: 

1. Våld har i regel i alla perioder och kulturer varit 

de relativt unga männens brott. Det fi nns också 

ett starkt samband mellan våld och alkoholkonsumtion 

(eller andra droger) som kan beläggas 

praktiskt taget överallt. Tillgången på vapen 

framstår dessutom som en fara i sig. Det utesluter 

naturligtvis inte att också kvinnor dödat 

eller varit våldsamma. Ändå är, i ett historiskt 

perspektiv, våld i hög grad ett könsspecifi kt 

beteende. Uppenbarligen måste våldsbrott 

diskuteras som en del av den större frågan om 

kulturella koder bland män, synen på kropp och 

styrka, mans- och kvinnoroller, våld och makt i 

grupper av män. 

2. Hur våld i det civila samhället förhåller sig till 

sådant våld som samhällets ledning initierat och 

organiserat, dvs. krig, är inte någonting som 

forskare är överens om. Historiska analyser visar 

att sambanden inte är entydiga. Å ena sidan 

kan hotet utifrån öka solidariteten därhemma 

och hålla tillbaka våld. Lång krigföring tenderar 

ju också att hålla de unga männen borta från 

hemmiljön. Våldsfrekvensen i de krigförande 

länderna – på hemmafronten i Frankrike och 

Tyskland – var t.ex. inte särskilt hög under 

första världskriget. Som framgått, minskade 

också våldsbrotten i det svenska bondesamhället 

under 1600-talet mycket klart, samtidigt som 

hundratusentals knektar försökte upprätthålla 

stormaktsväldet i blodiga slakter i Tyskland, 

Polen eller Ryssland. 

Men det fi nns också exempel på motsatsen: 

yttre våld ackompanjeras av civilt våld. Vapentränade 

män som återvänder hem kan ha svårt 

att vänja sig vid de fridfulla livsmönstren 

hemma. Det är detta man i Amerika kallar ”the 

violent veteran model”. Veteraner från Vietnam 

har visat sig farligt snabba att ta till vapen, störda 

i sina värderingar, hemlösa i sina traumatiska 

minnen. Även i äldre tider fi nner vi exempel på 

denna mekanism. Så kan man se tydliga toppar 

i våldet i England under 1600- och 1700-talen, 

då soldater hemförlovats från krigen. I den 

svenska verkligheten var det påfallande ofta 

som just knektar och ryttare stod inför rätta för 

dråp under äldre tid. 

3. Frekvensen av våldsbrott är inte så förskräckligt 

hög i vårt land idag om man drar ut trenderna 

över fl era århundraden – trots en viss ökning 

under senare år. Rent kvantitativt ligger våldsnivåerna 

nu långt under dem som karakteriserade 

Gustav Vasas eller Gustav II Adolfs tid. Också 

vid en internationell jämförelse har Sverige idag 

en relativt begränsad våldsbrottslighet. Som 

Hanns von Hofer visat kan frekvensen av mord 

och dråp fastställas ganska väl genom statistik 

över dödsorsaker. Sverige tillhör, tillsammans 

med andra länder i Nord- och Västeuropa (dock 

inte Finland), de länder som redovisar de lägsta 

mord- och dråpfrekvenserna. 

4. Generellt sett har perioden ca 1880–1950 av allt 

att döma varit den minst brottstäta i Sveriges 

historia över huvud taget. Det är folkrörelsernas, 

folkhemmets, demokratins, rösträttens och 

världskrigens tid. När gamla människor idag 

oroar sig mycket över brottsligheten i samhället 

skall det ses mot den bakgrunden. Det är inte 

konstigt att de ängslas. De tillhör de generationer 

som vuxit upp under 1910-, 1920- eller 30talen 

och som nu upplever det de tycker är en 

skärande kontrast. 

5. Det nya i det moderna samhället är av allt att 

döma mindre mängden av våldsbrott – än arten. 

Gruppvåldtäkter förekommer nu, dessvärre inte 

så sällan. De har alltid förekommit i krig men 

var på det hela taget främmande för det gamla 

bondesamhället i fred. Våldtäkt var överhuvudtaget 

betraktat som ett ytterligt allvarligt brott 

i äldre tid. Det ansågs upprörande och vanhedrande 

för mannen som begick det, en skam, och 

belades med mycket stränga straff, i uppenbara 

fall dödsstraff. Nu, i en tid med en helt annan 

sexualmoral och med nya mans- och kvinnoideal 

har det kommit att framstå som ett oroväckande 

svårbedömt brott både i domstolars och 

allmänhetens ögon. Lika oroväckande är att allt

EVA ÖSTERBERG 

yngre människor, faktiskt barn, syns i brottslighetsstatistiken 

numera och t.ex. fl era ungdomar 

kan fortsätta att sparka på en som redan 

ligger besegrad på marken – ett beteende som 

skulle ha ansetts ärelöst och fegt i äldre tid och 

förmodligen sällan inträffade därför att ungdomarna 

kontrollerades hårdare av vuxenvärlden 

då, på ont och gott. Och vad gäller verbalt våld, 

förolämpningar och hån, tycks unga kvinnor 

och fl ickor i vissa sammanhang nu få fi nna sig i 

att utsättas för tillmälen såsom ”hora” utan att 

det leder till något domstolsförfarande, medan 

det under t.ex. 1600- och 1700-talen skulle ha 

ansetts så hotfullt för en människas rykte att det 

sannolikt lett till rättsprocess med tunga böter 

som straff ifall den som förolämpat kvinnan inte 

hade fog för anklagelsen. 

6. Det har sällan varit ändringar av straffen som 

minskat våldet i vardagen. Straffpolitiken har 

med andra ord nästan aldrig lyckats i sin avsikt 

att avskräcka potentiella brottslingar från våld. 

Att dödsstraffet avskaffades i vårt land 1921, 

ledde t.ex. inte till fl er våldsamheter. I själva verket 

har dråp och mord aldrig varit så sällsynta, 

relativt sett, som under 1920- och 1930-talen då 

dödsstraffet avskaffats. Omvänt dräptes långt 

fl er människor under 1400- och 1500-talen trots 

att man då hotade med offentliga avrättningar 

i synnerligen skrämmande former, ibland t.o.m. 

stympningar. Det fi nns helt enkelt inga automatiska 

samband mellan valet av påföljd, å ena 

sidan, och ökad eller minskad våldsfrekvens å 

den andra, menar många forskare. Det som verkat 

preventivt, har tydligen inte haft så mycket 

att göra med vetskapen om hur straffen skulle 

se ut, utan mera handlat om rädslan att alls bli 

upptäckt och om en god förankring i lokalsamhället. 

Det som mest effektivt höll fl ertalet människor 

inom de rådande normernas skrankor 

var i det gamla svenska bondesamhället den 

skam och den förlust av heder och ära, som 

man riskerade om man dödade någon, bedrog 

sin hustru eller stal sin grannes säd. Känslan av 

skam uppstod utifrån värderingar som låg djupt 

hos människorna, och hedern och äran var ett 

centralt kitt som höll samman samhället. Idag 

åberopas hedern och äran inte av samhället 

generellt eller av folkmajoriteten för att hindra 

brott, utan snarare av vissa grupper i samhället 

som försöker rättfärdiggöra sitt våld mot 

andra. De hänvisar till att de måste upprätthålla 

17 

familjens eller gruppens heder själva när inte 

staten gör det; det är sådant s.k. hedersvåld mot 

kvinnor som bryter mot familjens normer eller 

mot homosexuella som vill leva sitt eget liv som 

de själva önskar som Unni Wikan och Eva Tiby 

kommer att tala om senare på denna konferens. 

Jag har också själv skrivit om detta i historiskt 

perspektiv. 

Mot denna bakgrund är det inte moralisk panik 

och rop på strängare straff som vi främst behöver 

idag, som jag ser det. Snarare behöver vi i så fall 

ett sansat och nyansrikt samtal om det goda, om de 

positiva krafter som binder människor samman. Vi 

behöver en dialog om manlighetsideal och människoideal, 

värderingar och värderingsförändringar, 

där man också kan göra de fi na distinktionerna, 

där en rimlig tolerans och humanitet i kriminalpolitiken 

inte kastas bort därför att rädslan för det 

onda urholkar vår själ. 

Och skall vi alls använda ord som heder och 

ära, och för att hindra brott, måste vi ge begreppen 

ett nytt innehåll. De måste i så fall länkas till 

vår dröm om det goda utifrån gemensamma värden 

i ett mångkulturellt samhälle. Den dröm som rör 

fred och frihet och kärlek – för kvinnor och män, 

för heterosexuella och homosexuella, för barn och 

åldringar, för svarta, gula och vita. Den dröm som 

till sist gör oss till människor. 

Referenser i urval: 

Johan Galtung, ”Violence, Peace and Peace Research” i 

Journal of Peace Research, vol 6 no 3, 1969. 

Johan Galtung, ”Cultural Violence” i Journal of Peace 

Research vol 27 no 3, 1990. 

Hans von Hofer, Brott och straff i Sverige. Historisk 

kriminalstatistik 1750–1984. Stockholm 1985. 

Eva Österberg, ”Kontroll och kriminalitet i Sverige från 

medeltid till nutid. Tendenser och tolkningar.” Scandia 

1991:1. 

Eva Österberg – Sölvi Sogner (eds), People Meet the Law. 

Oslo 2000. 

Eva Österberg, ”Krigens moral och fredens lycka – kvinnor 

om våldet på 1600-talet” i Eva Österberg-Marie 

Lindstedt Cronberg, Kvinnor och våld: En mångtydig 

kulturhistoria. Lund 2005. 

Eva Österberg, ”Civilisationen, våldet och kvinnorna” i 

Eva Österberg-Marie Lindstedt-Cronberg, Kvinor och 

våld: En mångtydig kulturhistoria. Lund 2005. 

Eva Österberg, ”Heder, hat och förtvivlan” i Kenneth 

Johansson (red), Hedersmord: Tusen år av hederskulturer. 

Lund 2005.

18 

Våldet i dagens Sverige – vilka är förövarna 

och sammanhangen 

Felipe Estrada, docent i kriminologi 

Brottsförebyggande rådet 

U 

nder de senaste decennierna har 

våldsbrott varit en central fråga i den 

offentliga debatten. Uppmärksamheten 

kring våldsutvecklingen kännetecknas 

sedan lång tid tillbaka i alla nordiska länder av 

beskrivningar om en kraftigt ökande våldsbrottslighet. 

Forskningens analyser av våldsutvecklingen 

antyder dock att bilden är långt mer mångfasetterad. 

Omfattningen av våldsbrott i Sverige är 

nämligen inte helt lätt att avgöra. Om en händelse 

i ett visst läge ska uppfattas som våld är något som 

skiljer sig mellan olika situationer och grupper. 

Poliser, sjukvårdare, hemtjänstpersonal råkar ofta 

ut för händelser som i ett annat sammanhang skulle 

betraktas som misshandel men som istället ses som 

incidenter som har med ens arbete att göra. Vi vet 

utifrån frågeundersökningar att de fl esta våldshändelser 

som inträffar i Sverige inte polisanmäls. 

Vad som uppfattas som våld förändras också 

över tid. Detta manifesteras inte minst i lagstiftningen 

där en rad våldshandlingar som tidigare inte 

var lagstridiga nu blivit det. År 1965 kriminaliserades 

våldtäkt inom äktenskapet, 1979 kriminaliserades 

barnaga, 1989 utvidgades vad som skulle 

innefattas i grov misshandel. En ökning av exempelvis 

antalet anmälda misshandelsbrott där offret 

är 7–14 år gammalt kan därför vara uttryck för 

att fl er barn blir utsatta för våld men också för en 

utveckling där fl er händelser som tidigare inträffat 

i skolan och inte polisanmälts kommer till rättsväsendets 

kännedom. Likaså kan fl er polisanmälda 

misshandelsbrott mot kvinnor i nära relationer, eller 

mot män i det offentliga rummet, vara ett utryck 

för att fl er personer blir utsatta vilket är negativt, 

men också för att fl er våldshändelser kommer till 

rättsväsendets kännedom, vilket är positivt. 

Misshandelbrottens mörkertal 

Enligt Brå:s Nationella trygghetsundersökning 

(NTU) var det omkring 175 000 personer som 

utsattes för misshandel år 2006. NTU visar att 

omkring en tredjedel av misshandelsfallen polisanmäldes. 

Det fi nns dock skillnader i anmälningsbenägenheten. 

Allvarliga våldshändelser polisanmäls 

i större utsträckning, äldre anmäler något oftare än 

yngre och våld mellan obekanta tenderar att oftare 

komma till polisens kännedom än våld mellan 

bekanta eller bland närstående. Klart är emellertid 

att de allra fl esta våldshändelser som sker i Sverige 

fortfarande inte polisanmäls. Den stora fördelen 

med NTU är att fl er utsatta för misshandel synliggörs 

jämfört med om analysen begränsas till enbart 

de fall som fi nns i kriminalstatistiken. 

Samtidigt som det är uppenbart att offerundersökningar 

är en viktig kunskapskälla är det viktigt 

att också uppmärksamma att de inte är ett perfekt 

mått på våldets omfattning och utveckling. En förändrad 

syn i samhället på vad som är att betrakta 

som misshandel kan självfallet också ha återverkningar 

på intervjupersoners benägenhet att uppge 

sådan utsatthet. Offerundersökningarna har också 

andra begränsningar. Det rör sig om bortfall, svårigheter 

att studera vissa typer av brott samt under- 

och överrapportering. I synnerhet mäns våld mot 

kvinnor i hemmet och sexualbrott är händelser som 

kan antas bli underrapporterade. Barns utsatthet 

för brott beskrivs inte alls eftersom offerundersökningarna 

inte intervjuar personer under 16 år.

FELIPE ESTRADA 

Sammantaget betyder detta att bedömare av 

våldets omfattning och utveckling måste arbeta 

med fl era indikatorer, kategoriseringar och avgränsningar. 

I detta bidrag ligger fokus på den generella 

omfattningen och utvecklingen av misshandel mot 

vuxna (Brb kap 3, 5-6§). De källor som kommer 

att presenteras är kriminalstatistik och intervjuundersökningar. 

Dödligt våld kommer redovisas 

kortfattat. 

Misshandelns omfattning och struktur 

De fl esta våldsbrott som polisanmäls är misshandelsbrott. 

Under år 2007 polisanmäldes 72 237 

misshandelsbrott mot personer äldre än 14 år (kallas 

härefter för våld mot vuxna). I drygt 60 procent 

av misshandelsfallen mot vuxna var offret en man 

och i närmare 40 procent en kvinna (Figur 1). De 

misshandelsfall som män och kvinnor polisanmält 

skiljer sig tydligt åt. De fl esta männen har utsatts 

för våld utomhus av en obekant person (”gatuvåld”). 

Kvinnornas anmälningar domineras av de 

fall som skett inomhus och där gärningspersonen 

varit bekant med kvinnan. 

Som redan nämnts är den faktiska omfattningen 

av misshandel större än det vi kan se enligt polisanmälda 

brott. Enligt NTU utsattes åren 2005–06 

omkring 2,5 procent av befolkningen (16–79 år) 

för misshandel. Detta motsvarar 175 000 personer 

och av dessa var det uppemot 40 000 som behövde 

söka någon form av vård som konsekvens av våldet. 

Omkring två tredjedelar av dem som uppgett 

att de utsatts för våld i NTU är män. Grovt sett 

man totalt 

kvinna totalt 

man:obekant utomhus 

man:obekant inomhus 

man:bekant utomhus 

man:bekant inomhus 

kvinna:obekant utomhus 

kvinna:obekant inomhus 

kvinna:bekant utomhus 

kvinna:bekant inomhus 

Andel av misshandelsanmälningar som skett mot män och kvinnor, % 

0 10 20 30 40 50 60 70 

19 

är det tre olika typer av våld som dominerar de 

misshandelsbrott som allmänheten uppger i offerundersökningar: 

våld i bostad som oftast sker inom nära relationer 

eller mellan bekanta 

våld i arbetslivet som framför allt drabbar 

yrkesgrupper som arbetar med övervakning, 

handel samt vård och omsorg 

våld på gator och torg som oftast sker i samband 

med nöjeslivsdeltagande mellan tidigare 

obekanta eller endast ytligt bekanta. 

Utvecklingen av misshandel 

Det är förenat med stora svårigheter att utifrån enbart 

anmälda brott göra korrekta bedömningar av 

den faktiska utsattheten för våldsbrott. Samtidigt 

är det ett faktum att misshandelsbrott kommer till 

rättväsendets kännedom genom polisanmälningar. 

Anmälan av brott utgör första länken i rättskedjan 

där det vidare arbetet sedan leder till att brott 

klaras upp eller läggs ned, att misstänkta identifi eras 

och lagförs. En beskrivning av polisanmälda 

brott är därför viktig i sig, oavsett hur väl det 

speglar utvecklingen av det faktiska problem som 

ligger bakom anmälan. I följande avsnitt analyseras 

misshandelsutvecklingen dock också med hjälp 

av nationella offerundersökningar där den vuxna 

befolkningen uppger sin utsatthet för olika typer 

av våldshändelser. Det är möjligt att särskilja hur 

allvarliga skador som offren fått, var våldet ägt 

rum osv. 

Figur 1. Misshandel mot män 

(n= 42 722) respektive kvinnor 

(n= 25 491), anmälda 

brott år 2006. Andelar 

fördelade efter relation och 

plats för brottet.

20 VÅLDET I DAGENS SVERIGE – VILKA ÄR FÖRÖVARNA OCH SAMMANHANGEN 

Anmälda misshandelsbrott mot vuxna, tusental 

80 

70 

60 

50 

40 

30 

20 

10 

0 

1981 -83 

Andel utsatta, % 

6 

5 

4 

3 

2 

1 

0 

1981 -83 

Mot vuxen, 15 år eller äldre 

-85 -87 -89 -91 -93 -95 -97 -99 2001 -03 -05 -07 

Våld mot män (16–84 år) 

Våld mot kvinnor (16–84 år) 

-85 -87 -89 -91 -93 -95 -97 -99 2001 -03 -04 -05 

Polisanmälda misshandelsbrott mot vuxna 

Sedan 1980 har antalet polisanmälda misshandelsbrott 

mot offer 15 år eller äldre ökat kontinuerligt 

(fi gur 2). Ökningen gäller samtliga underkategorier 

som är möjliga att belysa i brottsstatistiken (se fi gur 

1). Mest har de anmälda misshandelsfall som skett 

utomhus mellan obekanta ökat (från 7 000 till 

26 000) men även anmälda fall av misshandel 

inomhus mellan bekanta ökar kraftigt (från drygt 

9 000 till 23 000). Anmälningar där män är offer utgör 

som påtalats den största delen av misshandelsfallen, 

utvecklingen ser dock likartad ut för båda 

könen. En uppenbar fråga är om denna mer eller 

mindre linjära ökning av anmälda misshandelsbrott 

svarar mot en verklighet där allt fl er i den svenska 

befolkningen också har utsatts för våld. 

Våld som lett till läkarbesök (män) 

Våld som lett till läkarbesök (kvinnor) 

Figur 2. Antal anmälda misshandelsbrott 

mot personer 15 år och äldre, 

1981–2007. 

Figur 3. Andel utsatta för våld respektive 

våld som föranlett vårdbesök, 

efter kön. SCB:s ULF-undersökningar 

åren 1980–2005. Procent. 

Allmänhetens utsatthet för våld enligt 

offerundersökningar 

Eftersom Brå:s NTU undersökning hittills enbart 

genomförts åren 2006–08 går det inte att utläsa 

längre trender av allmänhetens utsatthet för misshandel. 

Sedan 1978 genomför Statistiska Centralbyrån 

(SCB) årligen undersökningar av levnadsförhållanden 

(ULF) bland 16–84-åringar där frågor 

om utsatthet för våld ingår. Under 1980-talet är 

andelen utsatta för våld totalt sett lägre än efter år 

1990. Stora delar av denna förändring inträffar i 

övergången mellan decennierna (fi gur 3). 

Det fi nns dock en tydlig skillnad mellan mäns 

och kvinnors utveckling. Männen uppger en mer 

oförändrad nivå och under åren 2000–2005 är den 

uppgivna utsattheten för våld lägre än den som


Andel utsatta, % 

5 

4 

3 

2 

1 

0 

Gatuvåld (16–84 år) 

-83 

Våld i bostad 

-85 -87 -89 -91 -93 -95 -97 -99 2001 -03 -04 -05 

rapporterades i början av 1990-talet. För kvinnorna 

framträder istället en tydlig ökning under 

hela 1990-talet. Under 2000-talets första fem år 

stabiliseras kvinnors utsatthet på en högre nivå 

än tidigare. Ser man till det grövre våldet där den 

utsatte uppger att han eller hon drabbats av våld 

som krävt någon form av sjukvård ligger nivåerna 

för såväl män som kvinnor mer eller mindre oförändrade 

under hela perioden. Dessa offer är de som 

klart oftast polisanmäler sin utsatthet till polisen. 

Ökningen av polisanmälningar hänger därför sannolikt 

samman med att andra grupper av utsatta 

ökat sin benägenhet att polisanmäla. Redan här 

kan det således konstateras att den mycket kraftiga 

ökningen i polisanmälda misshandelsbrott svårligen 

kan förklaras med en utbredning av allt fl er utsatta 

bland allmänheten. 

Förutom att beskriva allmänhetens utsatthet för 

våld av olika allvarsgrad möjliggör offerundersökningar 

beskrivningar av utvecklingen av olika typer 

av våld. Sedan 1980-talets början uppvisar de olika 

typerna av våld skilda utvecklingstrender (fi gur 4). 

Andelen 16–64-åringar som uppger att de utsatts 

för våld eller hot i arbetslivet har ökat påtagligt 

och denna ökning är särskilt stor bland kvinnor. 

Gatuvåldet har både ökat och minskat under perioden. 

Tydligt är dock att andelen som uppger sig ha 

utsatts för våld på allmän plats inte har ökat sedan 

början av 1990-talet, snarare tvärtom. För våld i 

bostad sker det en uppgång från slutet av 1980-talet 

till omkring år 1995, därefter ligger andelen utsatta 

oförändrat kring 1,5 procent av befolkningen 

i åldern 16–84 år. 

Våld i arbetslivet (16–84 år) 

21 

Figur 4. Andel utsatta för våld i 

bostad (16–84 år), på allmän plats 

(16–84 år) samt i arbetslivet (16–64 

år). SCB:s ULF-undersökningar åren 

1980–2005. Procent. 

Sammanfattningsvis står det klart att de uppgifter 

som allmänheten lämnar i de olika offerundersökningar 

som genomförs i Sverige visar att utsattheten 

för våld inte ökat under de senaste femton 

åren. Detta gäller i synnerhet det grövre våld som 

medfört att den utsatte behövt söka någon form av 

vård. I offerundersökningar får man inte heller stöd 

för att en mer omfattande omfördelning av den 

upprepade utsattheten skulle ha skett. 

Kort om utvecklingen av dödligt våld 

Statistiken över dödligt våld ses ofta som den säkraste 

indikatorn på våldsbrottslighetens utveckling 

eftersom den har ett litet mörkertal. Utvecklingen 

av dödligt våld kan därför utnyttjas för att verifi era 

utvecklingen av våldsbrott med större mörkertal. 

Utifrån vilka som främst faller offer för dödligt 

våld kan också utvecklingen ses som en indikator 

på det mer allvarliga våld som förekommer bland 

utsatta grupper, vilka i mindre utsträckning deltar i 

offerundersökningar. 

Det dödliga våldet visar sedan 1970-talet varken 

ökningar vad gäller antalet unga gärningsmän eller 

antalet unga offer (fi gur 5). Ungefär 15 ungdomar 

i åldern 10–24 år blir varje år dödade. Detta torde 

åtminstone betyda att de ökningar som eventuellt 

skett av ungdomsvåldet sedan 1980-talet inte gäller 

det allra grövsta och allvarligaste våldet. Ser vi till 

hela befolkningen är det tydligt att det dödliga våldet 

minskat något under de senaste 15 åren (detta 

skulle bli än tydligare om hänsyn togs till ökning av 

befolkningen).


Personer döda till följd av våldsbrott, antal 

140 

120 

100 

80 

60 

40 

20 

0 

-67 

-69 -71 -73 -75 -77 -79 -81 -83 -85 -87 -89 -91 -93 -95 -97 -99 -01 -03 -05 

Offer och gärningspersoner 

Det har konstaterats ovan att såväl offerundersökningar 

som polisanmälda misshandelsbrott 

visar att männen utgör omkring två tredjedelar av 

offren för misshandel. Enligt NTU dominerar de 

yngre åldersgrupperna såväl bland kvinnliga som 

manliga misshandelsoffer (tabell 1). Noterbart är 

dock att den manliga dominansen bland offren inte 

gäller i åldersgruppen 45–64 år där det istället är 

fl er kvinnor än män som uppger att det utsatts för 

misshandel. 

Offerundersökningar visar också på andra skillnader 

i utsatthetsrisk för olika befolkningsgrupper. 

Vanligen identifi eras tre högriskgrupper att utsättas 

för misshandel. Den första består av framför 

allt unga män, men i viss mån också kvinnor, som 

utsätts för våld från obekanta i samband med 

nöjeslivsdeltagande. Den andra gruppen består av 

kvinnor som utsätts för våld i nära relationer eller 

av bekanta och inom denna grupp utgör ensamstående 

mödrar en högriskgrupp. Den tredje domine- 

Tabell 1. Andel som uppger att de utsatts för misshandel 

under senaste året. Efter kön och ålder. 

Män Kvinnor 

Samtliga 16–79 år 3,0 2,0 

16–24 år 9,2 6,0 

25–44 år 3,2 2,3 

45–64 år 0,8 1,1 

65–79 år 0,3 0,0 

Källa NTU 2007 

Döda totalt 

Döda unga (10–24 år) 

Figur 5. Antalet personer döda till 

följd av våldsbrott. Unga (10–24 år) 

samt totalt. 1967–2005. 

Källa: Socialstyrelsens dödsorsaksstatistik 

samt Brå 

rande offergruppen utgörs av dem som utsätts för 

yrkesrelaterat våld. Här varierar riskerna naturligtvis 

beroende på typ av arbete. Under 1980-talet 

var skillnaderna mellan män och kvinnor små men 

sedan 1990-talet gäller att kvinnors utsatthet ökat 

som en följd av att fl er som verkar inom vård, omsorg 

och skola uppger att de utsatts för våld. 

Gärningspersoner 

Historiskt har den manliga övervikten bland dem 

som döms för våld varit mycket stor. Under nästan 

hela 1900-talet utgjorde männen omkring 95 

procent av de lagförda för misshandel. Under de 

senaste decennierna har dock kvinnornas andel 

ökat. År 2006 utgjorde kvinnorna 13 procent, och 

männen 87 procent, av dem som misstänktes för 

misshandel. Männens andel var störst när det gäller 

våld mot andra vuxna män (93%) och lägst i våldet 

mot barn i ålder 0–6 år (66%). 

I Brå:s offerundersökning NTU går det att belysa 

hur stor del av gärningspersonerna som är män 

respektive kvinnor också utifrån alla de fall som 

inte leder till polisanmälan. De uppgifter som de 

intervjuade lämnar i NTU bekräftar det som framkommer 

av statistiken över misstänkta. 89 procent 

av offren uppger att gärningspersonen var en man 

och elva procent pekar ut en kvinna. 

Sammanfattande avslutning 

Sammanfattningsvis står det klart att de uppgifter 

som allmänheten lämnar i de olika offerundersökningar 

som genomförs i Sverige visar att utsattheten 

för misshandel generellt sett inte ökat sedan början 

av 1990-talet. Det fi nns dock ett undantag som är


viktigt att uppmärksamma och det är den tydliga 

ökning som skett av kvinnor som uppger att de 

utsatts för våld i arbetet. Forskning visar att denna 

ökning framför allt gäller kvinnor som arbetar 

inom vård, omsorg och skola. Offerundersökningarna 

visar också att det grövre våld som medfört 

att den utsatte behövt söka någon form av vård inte 

har ökat. 

Den mycket kraftiga ökningen av polisanmälda 

misshandelsbrott som redovisats i detta kapitel bör 

lämpligen förklaras av andra faktorer än att allt fl er 

medborgare drabbats av våld. Ökningen av misshandelsanmälningar 

kan, istället för att ses som ett 

mått på en ständigt ökande omfattning av våld, betraktas 

som en indikation på att samhället tar våld 

på allt större allvar och att det våld som sker i allt 

mindre utsträckning går oupptäckt. Den svenska 

misshandelsutvecklingen liknar därmed den som 

fi nns i våra nordiska grannländer. 

Under de senaste 25 åren har våldsbrottsligheten 

varit ett av de mest prioriterade brottsområdena 

inom svensk kriminalpolitik. Ett stort antal kampanjer 

har syftat till att öka vår medvetenhet om 

problemens förekomst, ändra attityder samt minska 

omfattningen av våldet. Lagar har också ändrats 

och nya har tillkommit. Utöver kampanjer och 

lagändringar har självfallet också rättsväsendets 

myndigheter fokuserat på våldsbekämpning. Vidare 

har en rad andra insatser skett i samhället. Viktiga 

att lyfta fram är de våldsförebyggande insatser som 

skett genom olika frivilligorganisationers arbete 

och då kanske främst kvinnojourernas utbredning. 

Trots allt ovanstående arbete är det emellertid 

uppenbart att detta underlag inte kunnat påvisa att 

allmänhetens utsatthet för våld minskat under de 

senaste decennierna. Betyder detta att allt kriminalpolitiskt 

arbete under de senaste 20 åren varit missriktat 

eller förgäves? Och vad säger i så fall detta 

om de insatser som kan krävas för att i framtiden 

minska medborgarnas utsatthet för våld? 

Innan en alltför pessimistisk slutsats dras bör 

det emellertid konstateras att utvecklingen under de 

senaste decennierna också innefattar andra trender 

i samhället som sannolikt påverkat omfattningen 

av våld på ett mer negativt sätt. Forskning visar att 

alkoholkonsumtionens utveckling är nära kopplat 

till våld. I Sverige har det funnits ett tydligt historiskt 

samband där ökat berusningsdrickande följts 

av ökat våld. Med tanke på att den svenska alkoholkonsumtionen 

inte minskat under de senaste 20 

åren utan snarare ökat fi nns det alltså här en tydlig 

motverkande faktor som uppenbarligen försvårat 

23 

en utveckling mot minskande våld. 

En annan förklaring som tidigare forskning lyft 

fram är ojämlikhetens betydelse för våldets omfattning. 

Det fi nns ett tydligt samband där ojämlika 

samhällen kännetecknas av väsentligt mer våld än 

jämlika. Inom ett land vet vi också att de grupper 

som oftast drabbas av våld är de socialt och 

ekonomiskt mest utsatta. En samhällsutveckling 

där skillnaderna ökar mellan olika samhällsgrupper 

utgör därför en grogrund för ökat våld och då inte 

minst för de svagaste grupperna i samhället. Fram 

till början av 1990-talet minskade skillnaderna mellan 

samhällsgrupper för att efter den ekonomiska 

krisen vid 1990-talets början öka. Sammantaget 

visar forskning att segregation och ojämlikhet i 

Sverige inte minskat utan snarare ökat något under 

senare år. Även detta är alltså ett förhållande som 

bör vägas in i en tolkning av varför våldet inte minskar 

trots samhällets olika insatser. 

Det fi nns sammantaget såväl ett uppenbart 

behov som potential att framledes lyckas minska 

misshandelsbrottslighetens omfattning i Sverige. 

Det handlar då om ett fortsatt arbete med att 

synliggöra olika former av våld genom attitydkampanjer 

och samhällsdebatt, att gå vidare i översynen 

av relevanta lagars utformning samt att ytterligare 

intensifi era rättsväsendets arbete med våldsförebyggande 

insatser. Men det står också klart att det 

hittillsvarande arbetet inte räcker för att minska 

misshandelsbrottsligheten om inte också andra 

viktiga samhällsförhållanden påverkas. Ett minskat 

berusningsdrickande, en minskad ojämlikhet 

och en ökad delaktighet i samhället för speciellt de 

mest utsatta grupperna är tre faktorer som utifrån 

tidigare forskning kan anses ha en klar potential att 

minska våldet i vårt samhälle. 

Referenser i urval: 

Boman, U. Hradilova Selin, K. Ramstedt, M. & Svensson, 

J. (2007): Alkoholkonsumtionen i Sverige fram 

till år 2006. Stockholm: Stockholms universitet, 

SoRAD 

Brå (2006): Ungdomar och brott åren 1995–2005. Brårapport 

2006:5. Stockholm: Brottsförebyggande rådet 

Brå (2008): Nationella Trygghetsundersökningen 2007. 

Om utsatthet, trygghet och förtroende. Rapport 

2008:3. Stockholm: Brottsförebyggande rådet. 

Estrada, F.(1997), ”Ungdomsvåld: upptäckten av ett samhällsproblem. 

Ungdomsbrottslighet i svensk dagspress 

1950–1994”, Sociologisk Forskning, 34: 51–72. 

Estrada, F. (2005): Våldsutvecklingen i Sverige – en presentation 

och analys av sjukvårdsdata. Arbetsrapport 

2005:4. Institutet för Framtidsstudier.


Estrada, Nilsson & Wikman (2007): Det ökade våldet i 

arbetslivet. En analys utifrån de svenska offerundersökningarna, 

Nordisk Tidskrift for Kriminalvidenskab, 

94:56–73. 

Estrada, F. & Nilsson, A. (2004): ”Exposure to threatening 

and violent behaviour among single mothers 

– the signifi cance of lifestyle, neighbourhood and 

welfare situation”, British Journal of Criminology, 

44:2:168–187. 

Granath, S. (2007): Rättsliga reaktioner på ungdomsbrott 

1980–2005. Akademisk avhandling, kriminologiska 

institutionen, Stockholms universitet. 

Lenke, L. (1990): Alcohol and criminal violence – Time 

series analyses in a comparative perspective. Stockholm: 

Almqvist & Wiksell international. 

Nilsson, A. & Estrada, F. (2006): “The Inequality of 

Victimisation. Trends in exposure to crime among rich 

and poor”, European Journal of Criminology, vol 3:4; 

387–412. 

SCB (2004). Offer för vålds- och egendomsbrott 1978- 

2002. Rapport 104. Stockholm: Statistiska centralbyrån. 

von Hofer, H. (2006). “Ökat våld och/eller vidgade defi - 

nitioner?” Nordisk Tidskrift for Kriminalvidenskab, 

93:193–208.

Fysisk barnmisshandel 

Får barn den hjälp som de behöver? 

Carl Göran Svedin, professor, BUP/IKE 

Hälsouniversitetet i Linköping 

N 

är jag började fundera över innehållet 

i dagens presentation slog det mig hur 

enkelt det vore att bara säga nej – barn 

som far illa är en grupp som många 

pratar om men ingen hjälper. Det vore enkelt och 

populistiskt för det är ju den massmediala bilden 

som ges. 

Bara under de senaste åren så har vi haft ärenden 

som blir rikskända fall som fallet ”Bobby” där 

en tioårig pojke blir misshandlad till döds av styvpappan 

och modern som väcker frågan om överlämningsrutiner 

mellan socialtjänster kommuner 

emellan, liksom anmälningsplikt vid misstanke om 

att ett barn far illa och vad gör man vid hög skolfrånvaro. 

I fallet Loise i Vetlanda kommer en ”hel 

kommuns” kännedom om att ett barn far illa och 

utsätts för övergrepp i fokus medan socialtjänsten 

antingen inte ser eller inte förstår allvaret. Man kan 

tro att dessa fall är enstaka fall som fått spridning 

pga. den massmediala uppmärksamheten men att 

det för övrigt fungerar väl i landet. 

Att så inte är fallet fi ck jag en påminnelse om 

nyligen då jag på gratistidningen Extra Östergötlands 

löpsedel kan läsa med fet stil: ”Barn behandlas 

illa av socialtjänsten” Länsstyrelsen: Det är ett 

allvarligt lagbrott. 

På insidan kan man läsa exempel på hur utsatta 

barn behandlas illa: 

Lång tid mellan besök hos familjehemsplacerade 

barn. Tre år som mest. 

Den lagstadgade utredningstiden överskreds i 13 

fall av 17 (Linköping) 

Utredare har varken samtalat med eller observerat 

barnen i fråga (Norrköping) 

25 

Barnens hälsa utreddes aldrig i 9 av 17 granskade 

fall i Motala. 

Ostrukturerade utredningsakter. I ett ärende 

saknades journalanteckningar (Finspång) 

Alla granskade familjehemsplaceringar saknade 

vårdplan, vilket krävs för uppföljning (Ydre). 

Det är oroande och allvarligt att barns rättigheter 

inte tas på allvar och vi kan inte acceptera att barnen 

inte har kontinuerlig kontakt med sin socialsekreterare, 

säger Länsstyrelsen. 

Hur ser det då ut i forskningen, ger forskningen 

stöd åt tanken att utsatta barn, t.ex. fysiskt misshandlade 

barn inte får den hjälp de behöver och 

har rätt till. Jag tänker försöka belysa detta utifrån 

två forskningsprojekt i Linköping med fokus på 

barn som far illa. Dels Madeleine Cocozzas avhandling 

”The parenting of Society” som belyser 

socialtjänstens barnaskydd, dels Charlotta Lindells 

avhandling ”Child Physical Abuse. Reports 

and Interventions” som belyser 10 års material 

av polisanmäld fysisk misshandel vid Linköpings 

polisdistrikt. 

Anmälningar 

Under 1998 gjordes 1 570 anmälningar till Socialtjänsten 

i Linköping. Den största andelen, drygt 

40 procent, av dessa kom från rättsväsendet och 

gällde att polisen rapporterade till socialtjänsten 

när en minderårig blivit ertappad med snattning 

eller som berusad. Dessa ledde endast i ett fåtal fall 

till utredning något som man i och för sig kan ställa 

sig frågande till då det gäller framför allt metoder 

och bemötande vid förstagångsbrott eller första-

26 FYSISK BARNMISSHANDEL. FÅR BARN DEN HJÄLP SOM DE BEHÖVER? 

gångsberusning. Vad som var mer alarmerande i 

Madeleine Cocozzas genomgång var att endast 9 

anmälningar kom från barnomsorgen och endast 

en anmälan från psykiatrisk klinik. På ett enkelt 

sätt var det omöjligt att få reda på hur många av 

anmälningarna som utgjordes av t.ex. misstänkt 

fysisk barnmisshandel då anmälningsorsaken inte 

registerförs. 

Att barnomsorg och för den delen BVC underrapporterar 

har tidigare belysts av bl.a. Dagmar Lagerberg 

(1998) när hon i en undersökning konstaterade 

att endast 1,5 procent av sjuksköterskorna på 

BVC bedömde att barnen de såg for illa. Här fi nns 

uppenbarligen mycket att utveckla då det gäller 

information, handledning och riktlinjer. Kanske 

kan den fortsatta utbyggnaden av Familjecentraler 

underlätta samarbetet mellan sjukvård (BVC/BHV) 

och den kommunala socialtjänsten. Tanken med 

en anmälan hur svår den än kan vara för anmälare 

och förälder att acceptera är ju att värna om en god 

hälsa och utveckling för det enskilda barnet. 

Lika oroande är det att allmänpsykiatrin som 

idag vårdar de svårast psykiskt sjuka patienterna så 

sällan, för att säga inte alls, gör några anmälningar 

till socialtjänsten om att barn far illa. Dessa patienter 

med psykisk sjukdom och/eller missbruk är 

oftast också föräldrar. I en journalstudie av allmänpsykiatriska 

journaler i samband med föräldrars 

skilsmässa fann vi att barnen sällan beskrevs eller 

synliggjordes (Svedin, Wadsby, 1998). Inom landet, 

ofta som projektarbeten, har dock ”Barn till psykiskt 

sjuka föräldrar” uppmärksammats och stöd 

till barn utvecklats. 

Förekomsten av fysisk barnmisshandel 

Även om det är oklart hur många anmälningar som 

kommer till socialtjänstens kännedom om misstänkt 

fysisk barnmisshandel så vet vi att antalet 

polisanmälda för fysisk barnmisshandel kontinuerligt 

ökat under de senaste decennierna. Vi räknar 

idag med knappt 10 000 anmälningar per år och i 

åldersgruppen 0–6 år inkom 1 548 anmälningar vilket 

motsvarade en ökning med 13 procent jämfört 

med föregående år. Ökningen var störst i kategorin 

där förövaren är känd för barnet dvs. inom 

familjen. Ökningen i åldersgruppen 7–14 år var 8 

procent mellan 2006 och 2007. 

Förekomsten av fysisk barnmisshandel har idag 

ett sådant omfång att det på ett helt annat sätt än 

bara för 10–15 år sedan sysselsätter och belastar 

socialtjänst, hälso- och sjukvård, polisväsende och 

domstolar. Denna belastning har inte samtidigt 

åtföljts av en ökad professionalitet och kunskapsutveckling. 

Är det då viktigt att erbjuda barn som 

har utsatts för fysisk misshandel stöd och terapi? 

Att få lite stryk har väl aldrig skadat hör vi av och 

till fortfarande i debatten, trots hos allmänheten ett 

mycket väl accepterat agaförbud sedan 1979. 

Konsekvenser av fysisk barnmisshandel 

Barn som bevittnar familjevåld, vanligtvis att en 

mansperson i hemmet slår en kvinnoperson, lever 

oftast under mer eller mindre kronisk stress och 

har en upp till 15 gånger större risk än andra barn 

att själv råka ut för misshandel (Janson, Almquist, 

2000). Av de barn som bevittnat hur mamma 

misshandlats kommer 50–60 procent att utveckla 

symtom i klinisk mening (Graham-Berman, 2000). 

Familjevåldet som är ständigt pågående, om än 

lågintensivt, gör att barnen i familjen har en hög 

stressnivå med förhöjd utsöndring av kortisol. Är 

denna stressnivå långvarig utvecklas utmattning/ 

trötthet, huvudvärk, magont, sömnsvårigheter 

och bristande aptit. Det skapar också en grundläggande 

osäkerhet med psykiska konsekvenser 

som ensamhetskänsla, nedstämdhet, maktlöshet, 

rastlöshet med svårigheter att koncentrera sig. Mer 

tydliga tecken på posttraumatisk stress som mardrömmar, 

fl ash-backs förekommer i allvarligare 

fall. Socialt drar sig barnet undan, får försämrade 

kamratrelationer och skolprestationer. Vid fysisk 

barnmisshandel ser man framför allt aggressivitet, 

externaliserande symtom och asocialitet men även 

depressivitet. Undersökningar av långtidsprognosen 

vid fysisk barnmisshandel visar på försämrad psykisk 

hälsa, depressioner och suicidförsök samt att 

det är vanligare med aggressivitet, asocialitet och 

antisocial personlighetsstörning. 

Av ovanstående torde det framgå att barn som 

utsatts för fysisk misshandel har behov av insatser i 

form av stöd och bearbetning av sina upplevelser. 

Vilken hjälp får barnen och deras familjer 

i samband med fysisk barnmisshandel 

Huvudsyftet med Charlotta Lindells avhandlingsarbete 

var att undersöka den professionella interventionen 

vid en polisanmälan av fysisk misshandel 

där en närstående vuxen är förövare, ur ett 

juridiskt, socialt, barn och ungdomspsykiatriskt 

perspektiv. I polisaktsstudien av 126 barn i åldern 

0–14 år som misshandlats av en vårdnadshavare 

under åren 1986–1996 framkom att cirka 0,5 barn 

per 1 000 blir misshandlade, att 52 procent av barnen 

hade dokumenterade skador, att misshandeln

CARL GÖRAN SVEDIN 

hade stor variation från en örfi l till mordförsök. 

Trots detta gick bara 40 procent av fallen med de 

skadade barnen till åtal och totalt var åtalsfrekvensen 

18/111 förövare. 

Socialaktsstudien visade å sin sida på familjer 

med en tung social problematik där 75 procent 

av föräldrarna var arbetslösa, 35 procent hade 

missbruksproblem och 35 procent en psykiatrisk 

diagnos. I 21 procent hade det dessutom förekommit 

familjevåld. 

Inte mindre än 81 procent av familjerna hade 

haft insatser från socialtjänsten före misshandelstillfället 

vanligtvis i form av ekonomiskt bistånd eller 

förtur till barnomsorg. I 18 procent av fallen hade 

det förekommit vårdnadskonfl ikter. I inte mindre 

än 44 procent av fallen hade det funnits tidigare anmälningar 

om att barn farit illa i familjen (Sol .Kap. 

14§ 1). 

Som en konsekvens av anmälan blev 32 procent 

av barnen akut omhändertagna. I 99 av 113 fall var 

en utredning redan pågående eller så öppnades en 

utredning som en följd av anmälan. 

Efter utredningen erhöll 74 barn och familjer 

olika typer av insatser. Dessa var BUP kontakt 

(25%), familjehem (26%), stödkontakt (20%), 

kontaktfamilj (18%), hemterapeut (15%) eller 

andra insatser. Inget barn erhöll någon dokumenterad 

krisbearbetning och ingen familj erhöll någon 

riktad insats eller utarbetat program med avsikt 

att förebygga eller förhindra ett återupprepande av 

misshandeln. 

Om det hade förekommit tidigare anmälan så 

var det 6 gånger vanligare med en familjehemsplacering 

och 4 gånger vanligare med att en kontaktfamilj 

tillsattes än om det inte fanns någon tidigare 

anmälan. Om barnet hade någon form av skada 

så var det 3 gånger vanligare med en familjehemsplacering. 

Yngre barn, 0–6 år gamla fi ck 11 gånger 

oftare en hemma hos kontakt jämfört med äldre. 

Moderns psykiska sjuklighet och om barnet var fött 

i Sverige ledde i större utsträckning än annars till en 

BUP-kontakt. 

Fyra år efter den aktuella barnmisshandelsanmälan 

var 69 barn fortfarande aktuella inom 

socialtjänsten. Avgörande för en fortsatt kontakt 

var insatser före misshandelstillfället (OR= 18) eller 

om modern hade en psykiatrisk diagnos (OR=12). 

Under fyraårsperioden hade det gjorts nya anmälningar 

till socialtjänsten om att barnet for illa och 

i 38 procent av fallen nya anmälningar om fysisk 

barnmisshandel. 

Det sammanfattande resultatet av socialaktsstu- 

27 

dien var att en stor del av barnen hade en historia 

av upprepade barnmisshandelsanmälningar, att allvaret 

i dessa anmälningar inte alltid förstods (varningssignaler), 

att insatserna valdes ur den repertoar 

som socialtjänsten använder sig av i andra fall 

(oselektivitet) samt att insatserna inte utvärderas. I 

inget fall under den 4-åriga undersökningsperioden 

hade något barn eller familj erhållit någon intervention/behandling 

riktad mot problemet – fysisk 

barnmisshandel. 

I den så kallade BUP-studien, eftersöktes om 

barnen hade någon journal inom barn- och ungdomspsykiatrin. 

Femtiosju av barnen hade en 

BUP-journal och kontakterna kunde ha varit före 

misshandelstillfället (29 st), i samband med misshandelstillfället 

(33 st) eller efter misshandelstillfället 

(44 fall). Av detta framgår att barnen kunde ha 

kontakter i fl era av de observerade perioderna. I 35 

av 122 remisser så sker remissen som en följd av 

misshandeln, men andra vanliga orsaker är familjekonfl 

ikter, omsorgsbrist, externaliserande och 

internaliserande symtom. 

I journalerna så framgår det att i 23/57 fall så 

pratar man inte om misshandeln även i 8 fall där 

misshandeln var anledningen till remissen. Individualterapi 

förordades vanligtvis men endast 6/126 

barn i denna forskningsrapport erhöll någon individuell 

terapi vanligtvis inte med traumafokuserat 

innehåll. Det vanligaste var att man arbetade med 

föräldrarna men inte med misshandeln i fokus. 

Bilden av BUP-kontakterna gav en bild av att 

man nära nog undvek att prata om den fysiska 

misshandeln som tidigare förekommit, förekommit 

i en pågående kontakt eller som initierat kontakten. 

Bristen på terapeutiska redskap tycktes uppenbar. 

Man kan med fog säga att såväl socialtjänstens 

som barn- och ungdomspsykiatrins insatser för 

misshandlade barn visade på mycket stora brister 

såväl i handläggning, riskbedömning, utvärdering 

som terapeutiska interventioner. 

Sammanfattning 

Det fi nns således stora brister och problem i omhändertagandet 

av barn som far illa i det svenska 

samhället – i detta fall barn som utsatts för fysisk 

misshandel. 

Problemen fi nns på fl era olika nivåer. 

Nationellt 

Socialminister Maria Larsson, konstaterade generat 

i riksdagen när utredningsuppdraget för ”översyn 

av bestämmelserna till skydd för barn och unga”

28 FYSISK BARNMISSHANDEL. FÅR BARN DEN HJÄLP SOM DE BEHÖVER? 

presenterades i december 2007 att hon som socialminister 

saknade information om hur många barn 

som under ett år anmäls till Sveriges socialförvaltningar 

pga. att de far illa. Utan en total överblick 

över de kända fallen, mörkertalet är betydande, så 

är det omöjligt att alokera behövliga medel eller 

följa utvecklingen över tid. En socialtjänststatistik 

på detta område behöver prioriteras. 

Lokalt–regionalt 

På kommunal nivå saknas det enligt min bedömning 

framför allt en professionell arbetsledning 

inom Socialtjänsten som handleder och utvecklar 

sin personal i dessa extremt svåra ärenden. Att 

såväl kräva som tillhandahålla en professionell 

handledning borde vara ett minimikrav. 

Att arbeta med barn och att göra utredningar 

inom Socialtjänsten kräver ett engagemang, erfarenhet 

och vidareutbildning. Det kräver också 

instrument för systematiserade utredningar. 

För att systematisera arbetet med handläggning 

och dokumentation i utredningar, planering och 

uppföljning av insatser har Socialstyrelsen utvecklat 

ett en hetligt system för dokumentation och uppföljning 

– Barns be hov i centrum (BBIC). Flertalet 

kommuner har infört eller är i färd med att införa 

BBIC. Då det gäller att utreda fysisk misshandel 

och sexuella övergrepp så behöver BBIC modulen 

kompletteras med kunskap om just dynamiken och 

konsekvenserna av dessa övergrepp. 

Jag ser på de stora internationella konferenserna 

med få undantag svensk socialtjänst representerad 

i form av socialsekreterare, arbetsledare eller 

chefer. Hur tror man att man utvecklar arbetet, 

varifrån kommer nya idéer om nya arbetsmodeller 

och interventioner att hjälpa barn som far illa? När 

jag handleder socialarbetare så slås jag av hur lite 

dessa läst sedan de lämnade socialhögskolorna. När 

man rekommenderar läsning av litteratur, artiklar 

etc. blir ofta svaret att det är för svårt – de är ju på 

engelska! Den ovannämnda utredningen ”översyn 

av bestämmelserna till skydd för barn och unga” 

har också till uppgift ta ställning till om det behövs 

särskild reglering av kom petenskraven och till om 

det kan ske genom att ge Social styrelsen ett bemyndigande 

att utfärda föreskrifter, en legitimation har 

t.ex. tidigare diskuterats. Det förefaller nästan som 

cirkeln är sluten efter 25 år och att de gamla kommunala 

barnavårdsnämnderna kan i ny skepnad se 

dagens ljus igen. 

Vi behöver en barnorienterad behovsstyrd och 

evidensbaserad socialtjänst. För att nå dit och inte 

svika fysiskt misshandlade barn behöver man också 

utveckla nya interventionsmodeller. Idag fi nns ett 

antal metoder med evidens såsom t.ex. Parent Child 

Interaction Therapy (PCIT), Traumafokuserad 

kognitiv beteendeterapi (TF-KBT). Dessa och fl er 

behöver tas till Sverige, översättas och anpassas för 

svenska förhållanden samt utprövas. Här fi nns ytterligare 

ett område där tid och resurser saknas. 

Optimism – framtid 

Tillkomsten av Barnahus, vars uppgift är erbjuda 

en barnvänlig utredning i samband med avslöjandet 

av sexuella övergrepp och fysisk barnmisshandel, 

är mycket positivt. Barnahusen kan också innebära 

embryon till kunskapscentra på sitt område i sin 

region. För att förverkliga detta behövs dock mer 

personal för att erbjuda utsatta barn det stöd, den 

krisbearbetning som behövs samt för de barn som 

behöver en längre tids trauma-fokuserad behandling. 

Förhoppningsvis kan detta också skynda på 

ett beslut om ett nationellt kunskapscentrum som 

stötts och blötts sedan 1997. 

Avslutningsvis vill jag nämna ett utvecklingsprojektet 

KIBB, som drivs av fyra team: Barnkriscentrum 

i Malmö, Socialförvaltningen i Kristianstad, 

Socialförvaltningen i Jönköping samt BUP-Elefanten 

i Linköping och där Allmänna Barnhuset är 

koordinatorer för genomförandet av behandlingsprojektet. 

KIBB står för Kognitiv Integrerad Behandling 

vid Barnmisshandel och är en behandlingsmetod 

med evidensstöd som utformats och prövas vid 

New Jersey Child Abuse Research Education and 

Service (CARES) Institute som är en del av University 

of Medicine and Dentistry of New Jersey 

(UMDNJ). Modellen som utvecklats av Melissa K 

Runyon, Esther Deblinger, Erika Ryan och Reena 

Thakkar-Kolar kan beskrivas som en integrerad 

föräldra–barn terapi baserad på en kognitiv beteendeterapeutisk 

modell (Runyon, Deblinger, Ryan, 

Thakkar-Kolar, 2004). 

Behandlingsmodellen bygger på att fyra familjer 

gemensamt får behandling i barn- respektive föräldragrupper 

vid 16 tillfällen, med en veckas intervall. 

Fyra familjebehandlare ansvarar för behandlingen. 

Varje behandlingstillfälle har ett eller fl era 

teman. Behandlingsteman för föräldragrupperna 

är bl.a. effekter av våld, hur våld påverkar barn, 

föräldrastrategier att hantera ilska, aktivt lyssnande 

och trygghetsplan. Teman för barngruppen är bl.a. 

hur våld påverkar barn, att identifi era sina känslor, 

att kontrollera sin ilska, trygghetsplan, problem-

CARL GÖRAN SVEDIN 

lösning, avslappning och bearbetning av våldsupplevelser. 

Varje session avslutas med att man samlas 

familjevis med en behandlare, för integrering och 

praktik av nya färdigheter och strategier. 

De fyra teamen genomför pilotärenden under 

våren 2008 för att starta det egentliga projektet 

efter sommaren 2008. 

29

30 

Våld innanför hemmets väggar – om mäns 

våld mot kvinnor och barns berättelser 

om när mamma blir slagen 

Margareta Hydén, professor 

Linköpings universitet 

J 

ag kommer att ta upp två teman som 

rör våld innanför hemmets väggar och 

som inte berörts så mycket under de år 

som ämnet varit föremål för forskning 

och insatser av olika slag. Det ena rör misshandlade 

kvinnors uppbrott, det andra hur barn bevittnar 

pappas våld mot mamma. 

”När kommer hon att gå”? 

När jag i slutet av 1980-talet genomförde min 

första studie om mäns våld mot kvinnor i nära relationer 

var den fråga alla ville ha svar på: Varför går 

hon inte? Frågan rymde både ett avståndstagande 

mot våldet – det här är något som ingen kvinna 

skall behöva fi nna sig i – och en kritik av dess offer 

– det måste vara något fel på den kvinna som 

stannar kvar i ett sådant förhållande. De kvinnor 

som lämnade mannen – helst vid första slaget – var 

de som uppfattades som ”normala” därför att de 

handlade i överensstämmelse med uppfattningen 

att våld i nära relationer var helt oacceptabelt. Det 

”onormala” var att stanna. En rad möjliga orsaker 

till att kvinnan inte lämnade mannen presenterades 

under den här tiden. En orsak kunde vara att 

kvinnan led av ”Post Traumatic Stress Disorder” 

(PTSD) (en amerikansk diagnos), eller hade genomgått 

en ”normaliseringsprocess” i förhållande till 

våldet (en svensk tes), eller var personlighetsstörd 

och/eller levde i socialt utsatta miljöer med få valmöjligheter 

(en internationell tes). 

I min första studie om mäns våld mot kvinnor 

intervjuade jag män och kvinnor i tjugo par där 

han upprepat misshandlat henne. Jag följde paren 

under två års tid, och kunde konstatera att hälften 

av kvinnorna hade lämnade mannen någon gång 

under dessa två år och att ytterligare två par levde 

”särbo”. Detta fi ck mig att omformulera frågan om 

”varför hon inte går” till: När kommer hon att gå? 

I min följande studie intervjuade jag tio kvinnor 

när de kommit till en kvinnojour efter att ha 

lämnat mannen. Även dessa kvinnor intervjuade jag 

under två års tid. Det jag ville veta var hur kvinnorna 

lyckades i sin strävan att forma ett bra liv för 

sig och sina barn och vilket stöd de behövde. För 

mina intervjuer använde jag en öppen intervjustil 

som främst var ägnad att underlätta kvinnornas 

fria berättande. 

Uppbrottet – en process och inte en 

avgränsad händelse 

Avsaknad av vändpunktsberättelser 

Det första jag frågade var: ”Hur kommer det sig 

att du bryter upp just nu”? Min fråga rymde en 

förväntan på att själva uppbrottet skulle gå att 

beskriva som en avgränsad händelse och organiseras 

linjärt med ett tydligt ”före” och ett ”efter” 

uppbrottet och dessutom innehålla en motivering 

till varför hon lämnat mannen just nu. Jag hade 

förväntat mig en berättelse med ungefär följande 

struktur och innehåll: 

Han slog mig 

Jag stannade 

Han slog mig igen 

Jag stannade 

Han slog mig igen och igen 

Jag fi ck nog 

Jag lämnade honom

MARGARETA HYDÉN 

Jag hade förväntat mig att uppbrottet skulle 

vara möjligt att tala om som en berättelse om en 

vändpunkt, det vill säga en berättelse med diskontinuitet 

som grundtema. Jag hade föreställt mig att 

min fråga skulle hjälpa kvinnorna att börja berätta 

sin historia. I stället visade det sig att jag ställt 

en fråga som var omöjlig att besvara! Kvinnorna 

svarade sådant som ”bra fråga, men jag vet faktiskt 

inte, jag tror att jag aldrig fattade ett sådant 

beslut”. Eva, en 27 årig kvinna med två barn, hade 

följande att berätta: 

”Jag vet inte, jag vet verkligen inte varför jag 

lämnade honom just nu. 

Kanske kände jag att det måste få ett slut 

någon gång och att jag inte ville leva så här i 

resten av mitt liv. 

Men i stort sett har mina tankar varit mer i 

stil med ”jaha, nu är jag här, nu måste jag ta tag 

i det som är just nu. 

Jag har blivit så mycket slagen så det kan du 

inte ana. Efteråt var det mer som ”nu har jag 

fått ta emot så mycket slag så det är rena turen 

att jag lever”. Samtidigt som jag ville lämna 

honom så ville jag det inte. 

Allt jag ville var att våldet skulle ta slut.” 

Maria, en 34 årig kvinna med ett barn, hade följande 

att berätta om dagen då hon lämnade sin man: 

”Vi hade målare i lägenheten som renoverade 

vårt vardagsrum. Jag behövde uträtta några 

ärenden, så jag frågade hur länge de var kvar. 

’Ett tag till’, sa de. Så jag lånade ut mina nycklar 

till dem. Jag bad dem låsa och slänga in nycklarna 

i brevlådan. Min man skulle komma hem 

före mig, så han kunde släppa in mig. När jag 

kom ut på gatan greps jag av en sådan frihetskänsla! 

’Nu har jag gjort mig av med nycklarna! 

Nu behöver inte gå hem mer!’ Jag gick och 

gick, alltmer planlöst. Plötsligt stod jag framför 

polishuset.” 

Fortsättningen på Marias berättelse var minst lika 

dramatisk som dess början: 

”Jag gick in. ’Jag har något att bekänna’, sa 

jag. ’För några dagar sedan var jag här och 

anklagade en man för att förfölja mig. Det var 

inte sant’. Jag var jätterädd för hur de skulle 

reagera, men de var så vänliga så jag började 

gråta. Jag fi ck komma in och tala med en polis 

och berättade alltihop. Hur min man hade hotat 

och slagit mig. Hur han fått för sig att en man 

31 

tittade på mig på Metro och att vi hade ett förhållande. 

En vilt främmande man som jag aldrig 

sett förut! Hur han malde på och malde på om 

att jag varit otrogen. 

Till sist släppte han den tanken för att börja 

tala om att det nog var så att den andre mannen 

förföljde mig. Jag gick med på det för att få slut 

på det hela. Då började han tjata om vi måste 

gå till polisen och anmäla, för även om jag var 

oskyldig så var ju inte den där mannen det. Till 

sist gick jag med på det. Det var fruktansvärt. 

Jag anmälde en fullständigt oskyldig människa. 

När jag bekänt sa de att de nog skulle köra mig 

till kvinnojouren, för de tyckte inte att jag skulle 

gå hem igen.” 

Det första som slog mig när jag lyssnade på kvinnornas 

berättelse var att de vänligt men bestämt 

avvisade mina försök att förmå dem att formulera 

sina upplevelser i en linjärt ordnad berättelse. En 

sådan form föreföll helt enkelt inte särskilt lämpad 

för att kunna rymma deras erfarenheter. Jag tänkte 

att detta sannolikt skulle medföra svårigheter för 

kvinnorna att göra sig förstådda i mötet med andra 

som liksom jag förväntade sig en ”vändpunktshistoria”. 

I värsta fall skulle de komma att framstå 

som otillförlitliga, därför att de inte kunde berätta 

sin historia på det sätt som förväntades. 

Det som också slog mig när jag lyssnade till 

Marias berättelse var att den handlade om hur hon 

bekände ett brott och inte om att hon anmälde 

mannen. Jag noterade också kontrasten mellan de 

vänliga människor hon mött under uppbrottsdagen 

och de mardrömslika förhållanden hon levt under 

med sin man. Berättelsen om uppbrottsdagen var 

ljus och förebådade ett gott liv. Den börjar med att 

två målare arbetar med att göra hennes vardagsrum 

nytt och fräscht och fortsätter med att hon träffar 

vänliga och tillmötesgående människor. Samtidigt 

är hennes berättelse en berättelse om risktagande. 

Vad hade exempelvis hänt om målarna inte tagit 

emot nycklarna? Vad hade hänt om polisen inte 

observerat hennes utsatthet och tvångssituation? 

Det är inte säkert att hon genomfört uppbrottet den 

dagen om hon inte mött bekräftelse och handlingskraft. 

Maria hade sannolikt brutit upp förr eller 

senare i alla fall, men hon kanske hade återvänt och 

åter utsatt sig för våld och hennes tilltro till människor 

hade antagligen fått sig ytterligare en knäck. 

Nu kom den här dagen att betyda en vändpunkt för 

henne – även om hon själv inte upplevde det så när 

hon var helt uppe i den.

32 VÅLD INNANFÖR HEMMETS VÄGGAR 

Det ständigt närvarande uppbrottet 

Den del av uppbrottet som bestod av att kvinnorna 

faktiskt lämnade männen, beskrev de som avgränsad 

till någon timme eller dag. Hela uppbrottsprocessen 

var dock avsevärt längre. ”Det kanske var 

slumpen som gjorde att jag bröt upp den dagen, 

men jag hade ju tänkt på det så länge”, sa Maria i 

en senare intervju. 

Kvinnornas början på berättelsen om uppbrottet 

hade ungefär följande struktur och innehåll: 

Han slog mig 

Jag bjöd motstånd mot hans våld och jag 

uthärdade 

Han slog mig igen och igen 

Jag bjöd motstånd mot hans våld, jag 

uthärdade, 

jag försökte få honom att ändra sig 

Han ändrade sig aldrig 

I kvinnornas uppbrottsberättelser framställdes 

inte uppbrottet som ett resultat av ett beslut eller 

som ett resultat av en händelse som blev till en 

vändpunkt i deras liv. Uppbrottet var något som 

var ständigt närvarande – som en handling som 

uttryckte motstånd mot våldet, som en yttersta 

konsekvens av hans våldsbruk och som en möjlighet. 

Men samtidigt som uppbrottet ger möjlighet 

till ett nytt liv innefattar det också en uppgivenhet 

inför möjligheterna att förändra honom. 

Små motståndshandlingar... 

När jag lyssnade noga till kvinnornas berättelser 

upptäckte jag att de ständigt bjöd motstånd mot 

våldet – men det var frågan om ”små” motståndshandlingar, 

som tillbakadragande, försök att vara 

till lags, rädsla, söka stöd hos andra. Ofta uppfattas 

inte sådana handlingar som motstånd av omvärlden 

– tvärtom uppfattas kvinnor som är rädda och 

försöker vara till lags som att de anpassat sig och 

”normaliserat” våldet. Hur kan det komma sig att 

kvinnornas ”små” motståndshandlingar så lätt kan 

misstolkas? Det fi nns antagligen fl era förklaringar. 

En förklaring kan vara att motståndet är ständigt 

närvarande och så indirekt uttryckt, att det kan 

vara svårt att identifi era både för omgivningen och 

för kvinnan själv. 

... och stora 

En annan förklaring kan vara att dessa ”små” 

motståndshandlingar inte antar kulturellt förväntade 

former. Ett vanligt sätt att betrakta motstånd 

tar sin utgångspunkt i en manlig krigarmodell. 

Motstånd defi nieras då med utgångspunkt från 

resultatet: Om man bjudit fi enden motstånd eller 

inte, vet man först när man lyckats eller inte 

lyckats besegrat honom. Denna karaktäristik av 

motstånd används inte sällan vid våldtäktsmål i 

våra domstolar. Den tvistiga frågan vid sådana mål 

är då inte om sexuella handlingar faktiskt har ägt 

rum, utan om dessa handlingar skett med eller mot 

kvinnans vilja. Mannen hävdar att hon var med på 

allt som hände, hon hävdar motsatsen. I domstolen 

avhandlas frågan om kvinnan bjudit motstånd 

på rätt sätt. Har hon uttryckt sig tydligt nog? Att 

hon lät honom följa med hem efter festen, var inte 

det nästan som ett ”ja”? Vad gjorde hon egentligen 

sedan för att markera sin vilja? Om hon hade 

bjudit motstånd hade han verkligen kunnat göra 

det han gjorde? Om hon bjudit motstånd, skulle det 

inte ha satt märken på hennes kropp? Bara om hon 

lyckats avvärja hans försök till sexuella handlingar 

kan vi vara helt säkra på att hon verkligen bjudit 

motstånd. När denna defi nition av motstånd 

används för att förstå misshandlade kvinnor och 

deras sätt att förhålla sig till mannen och våldet, 

ges inte utrymme för misslyckanden eller ambivalens. 

Den beskriver alla handlingar som inte tydligt 

kan kategoriseras som motstånd som dess motsats, 

som tveksamhet eller osäkerhet, som icke-motstånd 

(”om du verkligen inte vill bli slagen skulle du väl 

ha lämnat honom för länge sedan”). Misslyckanden 

tenderar att defi nieras som otillräckligt motstånd 

(”om han nu inte fattade vad du ville skulle du väl 

ha visat det tydligare”). 

Det är viktigt för alla oss som vill hjälpa misshandlade 

kvinnor till ett bättre liv att lära sig att 

tolka kvinnornas sätt att uttrycka motstånd mot 

våldet. Varför är det viktigt? Därför att kvinnorna 

så ofta misstolkas i sina strävanden att få slut på 

våldet och i stället uppfattas som förändringsobenägna 

eller som ointresserade av förändring. 

Misshandlade kvinnor som inte lyckats med att 

förändra mannens beteende kan uppfattas som 

masochister (”om hon verkligen inte gillade hans 

behandling skulle hon väl ha lämnat honom”) eller 

som påfrestande otydliga och obeslutsamma (”hon 

får väl säga ifrån på skarpen så att han verkligen 

lyssnar”). Särskilt stor irritation kan de kvinnor 

väcka som lämnar mannen men återkommer, eller 

de kvinnor som gör en polisanmälan som de inte 

vill fullfölja. Samtliga dessa handlingar kan rymma 

motstånd och vara en del av uppbrottsprocessen. 

Denna process kan sträcka sig över lång tid och den


avslutas inte i och med att hon lämnar honom, den 

går bara in i en ny fas. 

Barnen – våldets offer 

Hur många barn? 

Under de snart trettio år som mäns våld mot kvinnor 

i nära relationer har uppmärksammats, har 

barns situation berörts endast i begränsad utsträckning. 

Om man utgår från antalet publicerade 

artiklar, har dock intresset för barn som bevittnar 

våld ökat markant de senaste tio åren. En del av 

dessa artiklar gäller hur många barn som bevittnar 

våld i familjen. Kommittén mot barnmisshandel 

(SOU 2001: 72) uppskattar att 10 procent av alla 

barn i Sverige någon gång sett pappa slå mamma 

och att 5 procent gör det ofta. I Rädda Barnens 

(2006) rapport Hur många vuxna tror på en unge 

egentligen??? En undersökning av ungas upplevelser 

av våld under uppväxten uppger 12 procent av 

de 1 761 svarande 18-åringarna att de någon gång 

under sin uppväxt sett pappa/styvpappa slå mamma/styvmamma. 

Barnens reaktioner 

Hittills har internationell forskning framför allt 

fokuserat barnens reaktioner. Ett antal psykologiska 

studier har funnit att barn som bevittnar 

våld i hemmet uppvisar en rad negativa symptom, 

såsom aggression, depression, och ångest (Fantuzzo 

& Mohr 1999; Graham-Bermann & Seng, 2005; 

Kitzmann et al., 2001, Knapp, 1998; Wolfe et al., 

2003). Vissa forskare drar slutsatsen att våldet i 

hemmet är betydligt skadligare att bevittna än att 

bevittna våld i det offentliga rummet (McAlister 

Groves, 2001). Det är psykologiskt svårare för barn 

att bevittna våld som är rumsligt nära och som kan 

betyda att barnet eller dess vårdnadshavare utsätts 

för fara (Drell et al., 1993). Alla barn som bevittnar 

våld i hemmet uppvisar dock inte samma symptom. 

Barnens respons varierar bland annat beroende på 

riskfaktorer och sårbarhet, barnens kön, ålder, utveckling, 

samt deras aktuella livssituation (McGee 

2000; Osofsky, 2003). Barn som bevittnar våld i 

hemmet är också en tydlig riskgrupp för att utsättas 

för annat våld. Barnen löper 15 gånger större risk 

för att bli utsatta för fysisk misshandel jämfört med 

andra barn (SOU 2001: 72, s. 300). I en genomgång 

av 30 studier så fann Apple & Holden (1998) 

att mellan 30 procent och 60 procent av barn som 

bevittnar våld i hemmet även utsätts för fysisk 

misshandel. 

33 

Långsiktiga konsekvenser 

Vissa studier har fokuserat de långsiktiga konsekvenserna 

för barnen. Det fi nns ett tydligt samband 

mellan att som barn bevittna våld i hemmet och 

psykologiska och sociala problem senare i livet, såsom 

depression, trauma symptom, och alkoholism 

(Maker et al., 1998; Rossman, 2001, Turner & 

Kopiec, 2006). Resultat från en ny studie av Renner 

& Slack (2006) visar att barn som utsatts för omsorgssvikt 

eller bevittnat våld i hemmet hade större 

risk att utsättas för våld även som vuxna. Barn som 

bevittnat våld i hemmet utsätter oftare andra för 

våld som vuxna jämfört med dem som inte gjort 

det. De uttrycker även oftare åsikter om det berättigade 

i att använda våld i nära relationer (Wallace, 

2002, Lichter and McClosky, 2004, Maker et al. 

1998; Socialstyrelsen 2005). 

Vuxenperspektiv på barns upplevelser och 

reaktioner 

Den forskning om barn som hittills bedrivits har i 

allt väsentligt utgått från ett vuxenperspektiv. Det 

är vuxnas, oftast mammas, iakttagelser om barns 

reaktioner som forskarna utgått ifrån. Kunskapen 

om barnens förståelse, vilka ord de använder för att 

beskriva våldet, vad det innebär för dem och hur de 

hanterar situationen, är därför mycket begränsad. 

Vuxna talar om våld 

Allvarlighetsgrad, ömsesidighet och konsekvens 

När vuxna talar om vad som menas med våld 

utgår de ofta från de olika begrepp som benämner 

våldshändelser av olika allvarlighetsgrad. Följande 

utdrag är hämtat ur min första undersökning om 

mäns våld mot kvinnor i nära relation. Mannen 

som för ordet är 25 år. Enligt polisen har han gjort 

sig skyldig till misshandel av sin fl ickvän, en benämning 

som han kraftfullt tar avstånd ifrån. Han 

menar att han varit inblandad i ett ”bråk” och differentierar 

på följande sätt mellan olika slags våld: 

”Misshandel – ’de e’ ju riktigt stryk de’. 

Men att knuffas och säga ’stick’… det är ju 

nästan larvigt. 

Men kommer snuten då, då åker man ju in i 

häktet, det gör man ju. 

Det behövs inte ens några vittnen, det räcker 

med att en kvinna säger det. 

Det är läskigt alltså, att bara en knuff skall räknas 

som misshandel. 

Så tror jag de fl esta tänker. 

Om någon säger: ’Han har misshandlat mej’, då


tänker man 

att de fått riktigt stryk, det värsta. 

Nej, annars skulle man kalla det bråk och 

sådant. 

Man kan bli elak på folk, och man kan behöva 

försvara sig. 

Oftast räcker det med att markera, men man 

kan behöva klippa till. 

Fan, som folk kan hålla på, skulle man 

ta emot det… 

man skulle väl bli som en djävla hund till sist! 

Men om man fortsätter att slå fast den andre 

har lagt av… 

det fi nns ju dom som fortsätter med att sparka 

till och med! 

Fy fan! Det är verkligen misshandel! 

Såna djävlar skulle sättas åt ordentligt!” 

Detta sätt att benämna olika typer av våldshandlingar 

tar sin utgångspunkt i våldets allvarlighetsgrad 

men även i graden av ömsesidighet mellan 

offer och gärningsman. Begreppet ”misshandel” 

betecknar då ett allvarligt våld där någon ömsesidighet 

mellan offer och förövare inte existerar och 

därför heller inte något delat ansvar. När det gäller 

”bråk” är förhållandet det omvända. 

De kvinnor som intervjuades i samma undersökning 

hade svårare att på ett lika tydligt sätt 

begreppsliggöra vad de varit utsatta för. De tvekade 

inför att benämna sig själva som ”misshandlad 

kvinna”, en benämning de menade förde tankarna 

till någon som inte var respekterad och älskad. De 

jämförde också sina egna upplevelser med andra 

våldsutsatta kvinnor: 

”Han slutar alltid att slå mig om han knuffat 

mig 

eller slagit till mig så jag ramlat… 

du vet, sånt man läser om, att kvinnor blir 

sparkade 

när mannen slagit dom till marken, bundna, 

brända med cigaretter.. sån’t har aldrig hänt 

mej. 

Så jag har tänkt mycket… 

jag kanske inte är misshandlad i alla fall…? 

Men jag har tänkt och tänkt 

Om jag inte är misshandlad, vad är jag då?” 

Kvinnorna använde våldets konsekvenser som 

grund för sin defi nition av våld. De kunde uttrycka 

sig som att ”när jag jämt var rädd och på min vakt 

– då förstod jag att jag var utsatt för våld”, eller 

”när jag gick omkring med molande huvudvärk 

och inte visste om det var för att jag var så spänd 

eller för att han skadat mig – då förstod jag att jag 

nog blivit misshandlad”. 

Barn som deltagande vittnen 

På vilket sätt skiljer sig barns beskrivning av våld 

från de vuxnas? Vilka begrepp använder de för att 

beskriva olika slags våld? Var, när och hur upplever 

de våldet? Dessa frågor är huvudfrågor i den studie 

som jag arbetar med just nu. Fram till 1/1 2008 var 

även FD Carolina Överlien verksam i den studien 

– hon fi nns numera i Oslo där hon har en forskartjänst 

vid Nasjonalt kunnskapssenter om vold og 

traumatisk stress, med speciellt ansvar för området 

Barn och våld. 

Barnens berättelser är annorlunda än föräldrarnas 

– därför att barnen har en annan relation till 

våldet än de vuxna. Mannens berättelse präglas av 

att han är den som utövar våldet, kvinnans av att 

hon är dess offer, barnens berättelser av att de är 

våldets vittnen. Det våld mannen utsätter kvinnan 

för äger rum i barnens hem och utgör därför en del 

av deras livsmiljö. Det är en psykologisk omöjlighet 

att inta det utanförstående vittnets position inför en 

händelse som är en del av ens egen livsmiljö. Detta 

gör barnen till deltagande vittnen i en situation de 

inte valt eller ansvarar för. De måste på något sätt 

förhålla sig till det som sker i den livsmiljö som är 

deras. 

För studien har vi intervjuat barn och tonåringar, 

men framför allt tagit del av ljudinspelade 

gruppsamtal med barn i åldern 12 till 15 år. Gruppverksamheten 

för barnen leds av specialutbildade 

socionomer och psykoterapeuter. Gruppledarna 

säger att de vill: 

”Ge barnen upplevelsen av att vara lyssnade till. 

Man vill ge dem upplevelsen av att få vara i 

centrum 

och att få möta andra barn som man lyssnar till 

och 

som lyssnar när man själv har något att säga. 

Man vill visa att det fi nns vuxna som är 

intresserade 

och orkar ta emot deras berättelser, 

vilket ger möjligheter att växa. 

Likaså ger en tillåtande miljö där det är 

okej att släppa 

fram olika känslor möjlighet till utveckling.”


Barn talar om våld 

Barnen i vår undersökning utgick från sig själva 

och från sina minnen av konkreta våldshändelser. 

Det jag nu kommer att tala om är hämtat ur en 

analys av tio samtal med sju barn i åldrarna 12 till 

15 år. Den bild barnen gav av deras pappas våld 

var att det sällan skedde impulsivt och utan förvarning. 

Det är ett kontrollerat våld som beskrivs 

av de fl esta av barnen. Två fäder låser in barnen i 

deras rum eller i andra rum i bostaden när de utsätter 

mammorna för våld. En pojke berättar att han 

blev ombedd att gå till vardagsrummet och stänga 

dörren när ”mamma och pappa bråkade”. Barnen 

beskriver hur de sätter på TVn för att blockera 

ljuden av våldsepisoden. 

Barn som deltagande vittnen: Försöker undkomma 

men tvingas lyssna 

Genom att inte vara närvarande skyddar barnen 

sig från synminnen – men de kan inte skydda sig 

från hörselminnen. En 12 årig pojke berättar hur 

han försökt att även stänga ute ljudet, men misslyckas: 

”Jag satte på TVn och jag såg på TVn och darrade 

som tusan 

[gruppledare: kommer du ihåg var det var på 

TVn?] 

Nä. Jag hörde mest pappas skrik 

[gruppledare: det hördes över TVn?] 

Ja. Om jag bara hade lärt mig använda fjärrkontrollen 

hade jag höjt ljudet.” 

När terapeuterna frågar om de andra barnen haft 

liknande upplevelser svarade alla ”ja”. 

En annan 12 årig pojke berättar hur han inte 

bara hörde skrik och ”bråk” utan även själva 

våldet: 

”[gruppledare: hur låter själva våldet?] 

Smack 

[gruppledare: låter det mycket eller] 

Mmm. kanske fl yger någon in i en dörr 

Äckligt 

Det är sådant jag inte kan sova av.” 

Att bli inlåst och inte själv kunna välja om man vill 

vara i rummet eller inte, beskrivs som värre än att 

själv dra sig undan: 

”[gruppledare: när ni var inlåsta i rummet 

vad trodde du hände med din mamma då?] 

Jag trodde att han slog henne. 

Ibland när min mamma inte ens pratade 

någonting 

så trodde jag att han dödade henne”. 

Barn som deltagande vittnen: Syskonens betydelse 

De barn som har syskon beskriver ofta hur de 

tar stöd av varandra, såväl i den akuta situationen 

som senare. De ligger tätt intill varandra i sängen 

med täcket över huvudet, de äldre tar hand om de 

yngre: 

”Men alltså jag hörde mamma och Dan 

(styvfar) bråka 

och när jag hörde att han slog henne då 

gick jag in till Elsas rum 

då gick jag in där till henne och så la 

mig i hennes säng 

hon var också skiträdd hon skakade 

faktiskt det kommer jag ihåg 

sen sov vi, 

vi hade biljardbord 

då stod de därinne och slog varandra 

och så hade vi ett bord där och då kommer 

jag ihåg att mamma 

hade gömt sig bakom där för jag gick ut 

och tittade sen när jag 

hörde att en dörr smällde och så här så 

gick jag ut och tittade” 

Barnen beskriver närheten till syskonen som trygg 

och positiv i en värld som är oförutsägbar på så 

sätt att de aldrig vet när våldet skall komma, men 

förutsägbart därför att de vet att det kommer. 

35 

Barn som deltagande vittnen: Ensamhet 

Förutom att syskonen ger stöd åt varandra, 

förefaller barnen vara mycket ensamma. Flera 

beskriver sig som utstötta, mobbade. En fl icka 

beskriver hur mamman till en kamrat förbjudit 

sin dotter att umgås med henne, därför att hon är 

”alkoholistunge” och hennes dotter skall ha bättre 

kamrater än så. De bägge fl ickorna förstår inte alls 

relevansen i argumenteringen – det är ju fl ickans 

föräldrar som dricker, inte hon – men mamman ger 

inte med sig. Andra barn beskriver farföräldrar som 

tar sonens parti och tar avstånd från sin svärdotter. 

Barnen försätts i sådana lojalitetskonfl ikter att 

de inte kan ha kontakt med farmor och farfar. Det 

är inte vackra bilder av vuxenvärlden som barnen 

visar upp. Det är en vuxenvärld helt fångad i sig 

själv och sina trasiga relationer.


Vad kan vi göra? 

Det är lätt att sjunka ner i djupaste vanmakt och 

ilska när man tar del av barnens berättelser – men 

jag tror att det är betydelsefullt att försöka undvika 

det. Jag vill citera den afro-amerikanska feministen 

Bell Hooks när hon säger att det är så lätt att 

”stänga in en människa i hennes lidande”. Hooks 

säger att detta ofta sker omedvetet i en önskan att 

vara medkännande. Hon menar att det även sker 

medvetet, och anser att det vita USA förtrycker 

det svarta USA genom att gå runt och tycka synd 

om dem och beklaga sig över dem, så att de till sist 

börjar tycka synd om sig själva och börjar använda 

droger, blir deprimerade och totalt passiva. Låt 

oss försöka att inte stänga in vare sig kvinnor eller 

barn i deras lidande, utan att vara närvarande och 

understödja deras kraft och handlingsförmåga. 

I kontakt med kvinnan: Uppmärksamma hennes 

handlingsutrymme och förmåga, se inte enbart 

till hennes offerskap. Uppmärksamma uppbrottsprocessen, 

fråga inte ”varför går hon inte?” utan 

”när kommer hon att gå?” 

I kontakt med mannen: Hans vilja till förändring 

fi nns i önskan att komma till rätta med sin 

våldsamhet, i önskan att rädda relationen, eller 

önskan att bli en bra förälder – eller i alla tre. 

I kontakt med barnen: Hjälp dem att inte bli 

ensammast i världen genom att kartlägga deras 

nätverk, identifi era de stödjande delarna och individerna 

i nätverket, bedriv nätverksarbete, syskonarbete 

och grupparbete med barn som har liknande 

erfarenheter. 

Referenser: 

Apple, A.E. & Holden, G.W. (1998). The co-occurrence 

of spouse and physical child abuse: A review and appraisal. 

Journal of Family Psychology, 12: 578-599. 

Drell, M., Siegal C. & Gainsbauser, T. (1993). Post-traumatic 

stress disorder. I: Zeanah, C.H., ed. Handbook 

of Infant Mental Health. New York: Guilford Press. 

Fantuzzo, J. W., & Mohr, W. K. (1999). Prevalence and 

Effects of Child Exposure to Domestic Violence. The 

Future of Children. 9(3): 21–32. 

Graham-Bermann, S. & Seng, J. (2005). Violence exposure 

and traumatic stress symptoms as additional 

pedictors of health problems in high-risk children. The 

Journal of Pediatrics, 146(3): 349–354. 

Henning, K., Leitenberg, H., Coffey, P., Turner, T., & 

Bennett, R. T. (1996). Long-Term Psychological and 

Social Impact of Witnessing Physical Confl ict Between 

Parents. Journal of Interpersonal Violence. 11(1): 

35–51. 

Kitzmann, K. M., Gaylord, N. K., Holt, A. R., & Kenny, 

E. D. 2003. Child Witnesses to Domestic Violence: 

A Meta-Analytic Review. Journal of Consulting and 

Clinical Psychology 71(2): 339–352. 

Knapp, J.F. 1998. The impact of children witnessing violence 

Pediatric Clinic North America 45(2): 355–364. 

Lichter, E.L. & McCloskey, LA. 2004. The effects of 

childhood exposure to marital violence on adolescent 

gender-role beliefs and dating violence. Psychology of 

Women Quartely, 28: 344–357. 

Maker, A. H., Kemmelmeier, M., & Peterson, C. 1998. 

Long-Term Psychological Consequences in Women of 

Witnessing Parental Physical Confl ict and Experienceing 

Abuse in Childhood. Journal of Interpersonal 

Violence, 13(5): 574–589. 

McAlister Groves, B. 2001. When home isn’t safe: Children 

and domestic violence Smith College Studies in 

Social Work 71(2): 183–207. 

McGee, C. 2000. Childhood experiences of domestic 

violence, London: Jessica Kingsley Publisher. 

Osofsky, J. D. 2003. Prevalence of Children’s Exposure 

to Domestic Violence and Child Maltreatment: Implications 

for Prevention and Intervention. Clinical Child 

and Family Psychology Review 6(3): 161–170. 

Renner, L. M. & Slack, K. S. 2006. Intimate partner 

violence and child maltreatment: Understanding intra- 

and intergenerational connections. Child Abuse & 

Neglect 30(6): 599–617. 

Rossman, B.B. 2001. Longer Term Effects of Children’s 

Exposure to Domestic Violence. I: Graham-Bermann, 

S.A. & Edleson, J.L., red. Domestic Violence in the 

Lives of Children: The Future of Research, Intervention, 

and Social Policy. Washington DC.: American 

Psychological Association. 

Rädda Barnen 2006. ”Hur många vuxna tror på en unge 

egentligen???” En undersökning av ungas upplevelser 

av våld under uppväxten. Stockholm: Rädda Barnen. 

SOU 2001:72 Barnmisshandel – att förebygga och 

åtgärda, slutbetänkande av Kommittén mot barnmisshandel. 

Socialstyrelsen 2005. När mamma blir slagen. Att hjälpa 

barn som levt med våld i familjen. Stockholm: Socialstyrelsen. 

Turner, H.A. & Kopiec, K. 2006. Exposure to Interparental 

Confl ict and Psychological Disorder Among Young 

Adults. Journal of Family Issues 27(2): 131–158. 

Wallace, H. 2002. Family violence: Legal, medical, and 

social perspectives. Boston: Allyn & Bacon. 

Wolfe, D. A., Crooks, C. V., Lee, V., McIntyre-Smith, S., 

& Jaffe, P.G. 2003. The effects of children’s exposure 

to domestic violence: A meta-analysis and critique. 

Clinical child and Family Psychology Review, 6: 

171–187.


Artikeln bygger på följande publikationer: 

Misshandlade kvinnors motstånd och 

uppbrottsprocess: 

(2008) On the road to healing – time, resistance and 

reconciliation in battered women’s narratives of 

breaking up. Key Note Presentation, Gender-Based- 

Violence Symposium, Dept. of Psychology, Cape Town 

University, Cape Town, South Africa. 

(2008) Kvinnomisshandel inom äktenskapet. Mellan 

det omöjliga och det möjliga. Andra upplagan med 

nyskrivet inledningskapitel. Linköping: UniTryck 

(2008) ”Narrating Sensitive Topics” In M. Andrews, 

C. Squire & M. Tambokou (eds.) Doing Narrative 

Research London: Sage pp. 121–136. 

(2005) Hydén, M. ‘I Must Have Been an Idiot to Let it 

Go On’: Agency and Positioning in Battered Women’s 

Narratives of Leaving. Feminism & Psychology, 

15(2): 171–190. 

(1999) “The World of the Fearful: Battered Women’s 

Narratives of Leaving Abusive Husbands”. Feminism 

& Psychology 9 (4): 449–469. 

(1999) ”Mäns ansvar & kvinnors motstånd. Fem teser 

om mäns våld mot kvinnor i nära relationer Socionomen 

(6), 27–36 

Barn som deltagande vittnen till våld: 

(2008) ”Trying to escape. Agency and Positioning in 

Children’s Narratives of Domestic Violence”. Paper 

presented at Society for Social Work and Research 

12th Conference, Washington, DC. 

(2008) Överlien, C. & Hydén, M. ”Children’s Actions 

When Experiencing Domestic Violence”. Childhood 

(accepterad) 

(2007) Överlien, C. & Hydén, M. ”Att tvingas lyssna 

– hur barn bevittnar våld i hemmet”. Den nordiska 

tidskriften Barn 1/2007: 9–25. 

37

38 

En fråga om heder – Om värdekonfl ikter i det 

fl erkulturella samhället 

Unni Wikan, professor 

Sosialantropologisk institutt, Universitetet i Oslo 

E 

n del forskare trodde att hedern var 

på väg att bli föråldrad, men den har 

tvärtom blivit allt viktigare i det mångkulturella 

Europa. Skilda uppfattningar 

om privatlivets helgd kolliderar nu. En trend är att 

visa allt för att bli känd, en annan hederskulturens 

strävan att hålla privatlivet dolt. 

”JAG TRODDE JAG SKULLE BLI EN FRI 

MAN.” Det var Nasruddin Shamsis ord till tingsrätten 

i Molde, när han i maj 2003 stod åtalad för 

mordet på sin hustru Anooshe. Shamsi berättade 

för rätten att han hade varit fl ykting i Iran och 

Ryssland innan han kom till Norge. Där hade ingen 

blandat sig i hans privatliv. Men i Norge grep socialtjänsten 

in, efter det att Anooshe klagat till dem 

över att Shamsi slog henne och barnen. De satte 

henne upp mot Shamsi. De hjälpte henne att ta ut 

skilsmässa och att ansöka om att få vårdnaden om 

barnen. Shamsi sköt henne utanför rätten i Kristiansund 

i maj 2002, alldeles innan vårdnadsfrågan 

skulle behandlas. Hade någon varnat honom för att 

Norge var ett sådant land, så skulle han valt att åka 

någon annanstans. Drömmen om att bli en fri man 

hade vänts till en mardröm. 

Shamsi dömdes till 18 års fängelse. Domen slog 

fast att mordet var att likna vid ett hedersmord. 

Han förlorade också vårdnaden av sina barn – två 

små pojkar. De är fosterhemsplacerade på hemlig 

ort och har under lång tid haft polisbeskydd, eftersom 

det fanns en oro för att de kunde kidnappas av 

Shamsis släkt, en framstående klan i Afghanistans 

beryktade Nordallians. 

Jag var sakkunnig i Anooshe-målet och följde 

det därför noga under de tjugo dagar rättegången 

pågick. Det väckte stor uppmärksamhet i Norge, 

inte minst på grund av att Anooshe, som känt sig 

hotad till livet, hade kontaktat den framstående 

hjälporganisationen Human Rights Service. I brev 

efter brev – de offentliggjordes i norsk press efter 

hennes död – beskriver hon sin förtvivlan och 

rädsla. 

Anooshe, som blev 22 år, var av en helt annan 

kaliber än sin man. Hon var välutbildad, kunde 

engelska och var utåtvänd. Hon lärde sig norska 

snabbt och knöt goda kontakter inom fl yktinghjälpen 

i Kristiansand, där familjen hade bosatt sig. 

Hennes man Shamsi var däremot i det närmaste 

analfabet, osäker och inåtvänd. Han hade visserligen 

varit armégeneral i Afghanistan, men såg inte 

mycket ut för världen. Han var obetydlig och liten 

och kunde varken engelska eller norska. Kanske 

inträffade tragedin för att han var helt bortkommen 

i den norska verklighet som hans hustru Anooshe 

lyckades så väl i. 

En fri man – Shamsi måste värna om sin heder. 

Han hade vuxit upp i ett samhälle där hedern 

betyder allt och där det är männen som har ansvaret. 

I denna uppgift ingår kontrollen och rätten 

att bestämma över kvinnor och barn. Ingen annan 

har att göra med vad en man tar sig för, med vissa 

undantag. Äldre människor i ens egen släkt kan ingripa, 

därför att ålder ger auktoritet. En kvinna kan 

också vända sig till sin släkt för att få hjälp. Men 

främlingar har ingenting med saken att göra, och 

det var detta som blev Shamsis och Anooshes öde 

i Norden. Den nordiska välfärdsmodellen innebär 

att staten har ansvar för medborgarna och därför

UNNI WIKAN 

plikten att hjälpa och gripa in när det är uppenbart 

att det förekommer övergrepp. 

Detta är givetvis mer ideologi än praxis. 

Fadime Sahindal fi ck inte den hjälp hon behövde 

från polisen när hon ursprungligen ville ha den i 

februari 1998, efter att ha blivit hotad till livet av 

sin far och sin bror. Sara – eller Maisam Abed Ali, 

som hon egentligen hette – fi ck inte heller hjälp 

från barnavårdsmyndigheterna när hon bad om att 

få vara i sitt fosterhem i stället för att bli placerad 

hos den farbror som hon var mycket rädd för. Hon 

mördades i Umeå i december 1996 av sin bror och 

kusin, farbroderns son. Många etniskt svenska och 

norska medborgare blir också gång på gång svikna 

av myndigheterna när de svävar i livsfara och behöver 

hjälp. Med andra ord: välfärdsstaten överlåter 

ständigt till medborgarna att ensamma eller tillsammans 

med sina närmaste lösa sina problem, trots 

att de anhåller om hjälp. 

MÄNNISKOR I NORDEN är i stor utsträckning 

utlämnade att lida ensamma eller tillsammans med 

sin livskamrat, men de har inte rätt att ta liv. Här 

skiljer sig ett samhälle som baseras på lag och rätt 

från ett samhälle som baseras på heder. När jag 

skriver samhälle (norska = samfund), så menar jag 

inte stater eller nationer. Det som staten uppfattar 

som lag och rätt är inte alltid det centrala: det 

handlar om de regler och normer som släkten, 

klanen, stammen och närmiljön ställer upp. 

Det paradoxala är att livet troligen hade blivit 

bättre för Anooshe och hennes barn om familjen 

hade rest någon annanstans än till ett nordiskt 

land. Att hjälpa familjer som kommer från en 

”hederskultur” är ett arbete med en svårighetsgrad 

som nordiska fl yktingmottagare och sociala 

myndigheter inte förrän sent börjat förstå. Det fi nns 

nu en vilja att tillägna sig djupare kunskap om vad 

en hederskodex innebär i form av värderingar och 

regler. 

”DETTA SVERIGE ÄR ETT FRITT LAND! Jag 

har rätt att besöka den plats där min käraste ligger 

begravd.” Så skrek Fadime Sahindal till sin far, 

Rahmi, efter det att släkten hade förbjudit henne 

att besöka Uppsala och hotat med att döda henne 

om hon gjorde det. Hennes älskade Patrik låg 

begravd på Gamla Kyrkogården i Uppsala. ”Detta 

Sverige är ett fritt land också för mig! Jag kommer 

och dödar dig!” skrek hennes far. 

Vi känner slutet på historien. Fadime blev verkligen 

dödad av sin far när hon i hemlighet besökte 

39 

Uppsala den 21 januari 2002. Den händelsen skall 

inte berättas om en gång till här. Men det är värt 

att påminna om den när vi diskuterar vad heder i 

diasporan mer allmänt innebär. 

Ett fritt land, en fri man, heder och frihet är begrepp 

som är tätt sammanvävda. Från ett perspektiv 

är heder – och värdighet – något som det liberala 

demokratiska samhället har skyldighet att värna 

om. Uppfattningen att individen har integritet och 

är okränkbar är grundläggande bland de mänskliga 

rättigheterna. Med ett annat perspektiv är heder 

antitesen till människors frihet. Heder begränsar sig 

därvid till frihet för männen. Pluralbeteckningen 

är viktig, eftersom hedern i sådana samhällen är 

kollektiv. Det handlar inte om individens integritet 

eller frihet från övergrepp och kränkningar utan 

om kollektivets totala makt över individen. 

Fadime uttryckte det med följande ord: ”Det 

synsätt som mina föräldrar hade, var att familjen 

och släkten skulle stå i centrum. Därför måste jag 

sätta familjens bästa framför mitt eget välbefi nnande. 

Det är bättre att en person lider än att en 

hel familj och släkt lider.” 

Just detta är fundamentet i en hedersbaserad 

ideologi. Lidandet är fördelat på ett sådant sätt 

att det uppbärs av individen och då särskilt av 

kvinnan. Hedern baseras på hennes kyskhet och 

sexuella renhet och det är ryktet, inte det som 

faktiskt inträffat, som är det avgörande. Ryktet om 

kvinnans kyskhet och renhet är alfa och omega i 

hederssammanhang. 

Men hedersideologin kan också förstöra männens 

liv. Fadimes yngre bror utsågs till att bli 

hennes mördare, enligt vad hon själv berättade. 

Han försökte döda henne men misslyckades. Det 

blev i stället hennes far som måste ingripa och 

göra jobbet. Andra fäder, som svensk-kurdiska 

Pela Atrushis far, förmådde inte genomföra dådet. 

Det blev två av hennes farbröder som dödade 

henne, vilket skedde på ett besök i Irak i juni 1999. 

Åter andra, som pappan till den brittisk-kurdiska 

Heshnu, försökte begå självmord efter att ha dödat 

sin femtonåriga dotter i London i oktober 2003. 

DESSA EXEMPEL ÄR EXTREMA; det handlar 

om mord i hederns namn. De är också exceptionella; 

bara undantagsvis blir kvinnor, och ännu mera 

sällan män, mördade i hederns namn. Men undantagen 

förtjänar att uppmärksammas, därför att det 

fi nns ett mönster. Enligt kriminalinspektör Kickis 

Åhré Älgamo, som specialiserat sig på hedersmord, 

har enbart i Sverige ett till två hedersmord begåtts

40 EN FRÅGA OM HEDER – OM VÄRDEKONFLIKTER I DET FLERKULTURELLA SAMHÄLLET 

per år sedan mitten av 1980-talet. I Jordanien, vars 

befolkning bara är hälften så stor som Sveriges, 

räknar man med minst 25 hedersmord varje år. 

Ser vi till hela världen handlar det enligt Amnesty 

troligen om cirka 4 000–5 000 mord per år. 

Ytterligare ett skäl till att särskilt intressera sig 

för hedersmord är själva begreppet, som är motsägelsefullt. 

Enligt gängse västerländska föreställningar 

hör inte heder och mord samman. Men det 

är just detta som är fallet i många samhällen, där 

det sociala livet bygger på föreställningar om heder. 

Att mörda för hederns skull är en ädel handling, 

en handling som är värd aktning. Ett hedersmord 

ger status, men mer än så. Det gör mördaren till 

ett slags helgon, det ger honom gloria. Eftersom 

hedern är kollektiv i dessa samhällen, kan ett mord 

i hederns namn höja anseendet hos dem det berör. 

Släkten eller klanen förvärvar socialt och kulturellt 

kapital, och medlemmarna blir politiskt och ekonomiskt 

attraktiva när de demonstrerar att de inte 

på något sätt accepterar att få sin heder anfrätt. 

De har i handling visat att de, för att upprätthålla 

hedern, är kapabla att döda en syster, dotter, hustru 

eller kvinnlig kusin som har vanärat släktens 

renommé och ansikte utåt. I enstaka fall kan det 

också gälla för en son eller manlig kusin. 

HEDER HANDLAR OM att bevara ansiktet och 

värdigheten. Det fi nns västerländska forskare som 

sökt dra en gräns mellan traditionella samhällen 

som bygger på en heder–skam-logik och moderna 

liberala samhällen, där individens värdighet är viktigare. 

Den distinktionen är emellertid inte särskilt 

klar. Värdighet är grundläggande också i samhällen 

som fokuserar hedern. Att ha heder betyder att 

man kan gå med höjt huvud, därför att man har ett 

”vitt” ansikte. Ett svart ansikte däremot är en metafor 

för vanära. Fadime uttryckte det på följande 

sätt: ”Jag är deras (släktens) ansikte utåt. I allt jag 

gör måste jag tänka på männen i min familj, därför 

att allt jag gör påverkar deras heder.” Hon sade 

också: ”Nu vill ingen gifta sig med tjejerna i min 

släkt. Alla är horor.” Med detta refererade hon till 

hur hennes eget dåliga rykte – hon hade en svenskiransk 

pojkvän – hade smittat ner och vanärat hela 

släkten. 

För den som vill förstå en hedersbaserad ideologi 

fi nns nyckeln här: kollektivet tar strupgrepp 

på individen. Ryktet, vad folk säger, betyder allt. I 

Jordanien, som förmodligen har en bättre utbyggd 

praxis än något annat land när det gäller obduktion 

av kvinnor där det fi nns misstanke om mord, visar 

det sig att cirka 80 procent, fyra av fem, är ”rena”, 

alltså oskulder. De har mördats på grund av ett 

rykte om lösaktigt beteende, några bevis har inte 

behövts. Och de är mördade av bröder, fäder, sina 

män eller kusiner – i nu nämnd ordning. Samma 

tendenser visar statistik från till exempel Pakistan 

och Israel. Hur det är i Sverige vet jag inte, eftersom 

sådan statistik inte förs här. 

I samhällen där hedersmord är förhållandevis 

vanliga, och där mördaren får sitt straff reducerat 

om han är minderårig, händer det att släkten ger en 

ung bror till uppgift att genomföra mordet – det är 

exempelvis inte ovanligt i Turkiet. Men egentligen 

spelar det liten roll vem som får rollen som mördare. 

Den ene är så god som den andre. Det är inte 

heller alltid så avgörande vem som får sona brottet. 

I Sverige försökte en av Fadimes kusiner övertyga 

polisen om att det var han och inte Fadimes far 

som hade mördat henne. När det gällde mordet 

på Pela anmälde sig Pelas far till polisen i irakiska 

Kurdistan. Han tog på sig ansvaret för det mord 

som två av hans bröder hade begått. I Jemen kan 

unga pojkar sättas i fängelse som ersättare för en 

far eller farbror. Hedern är kollektiv. Ansvaret är 

kollektivt. 

Och glorian är kollektiv. Sammanfattningsvis är 

ett hedersmord ett mord som genomförts som ett 

uppdrag från släktgruppen, som ett återtagande av 

hedern efter det att släkten blivit vanärad. I regel är 

grundorsaken ryktet om att en kvinnlig familjemedlem 

betett sig lösaktigt. 

UTAN GLORIA, och utan applåder, inget hedersmord. 

Det är främst detta som skiljer hedersmord 

från så kallade svartsjukemord. Det förekommer 

som bekant också att svenska män (liksom norska) 

mördar sina kvinnor. Men de får vanligen varken 

applåder eller gloria. Deras släkt och familj får inte 

sin status höjd. Mördaren är en individ och agerar 

inte på andras vägnar. Normalt är han en äkta man 

eller sambo, alternativt en före detta äkta man eller 

sambo. När det gäller hedersmord är mördaren 

däremot oftast en bror eller far. Det händer också, 

även om det inte är regel, att kvinnans släkt tar del 

i mordets planläggning. 

Det fi nns fl era skäl för mig att i diskussionen 

om heder och diaspora fokusera just hedersmord. 

Ett är att jag länge bedrivit forskning inom detta 

område. Ett annat att jag, när detta skrivs, just deltagit 

i det svenska regeringskansliets internationella 

expertkonferens om hedersrelaterat våld (i Stockholm 

7–8 december 2004). För tre år sedan, före

UNNI WIKAN 

Fadimes död, skulle jag haft mycket svårt att tro att 

just Sverige kunde stå värd för en sådan konferens. 

Begrepp som hedersmord och hedersrelaterat våld 

var suspekta. En vanlig uppfattning var att sådana 

begrepp stigmatiserade redan utsatta invandrargrupper. 

Vissa forskare hävdade att hedersmord 

helt enkelt inte fanns. Patriarkaliskt våld var enligt 

dem ett bättre begrepp. Nu är bilden mer nyanserad. 

Fadime visade vägen. I Sverige är det i dag 

många som gör en insiktsfull och viktig insats för 

att föra hennes arbete vidare. 

I rollen som arrangör av konferensen strävade 

regeringskansliet att tillfredsställa båda synsätten. 

Konferensens titel var “Combating patriarchal violence 

against women – focusing on violence in the 

name of honour”. Den rymde alltså båda grundperspektiven, 

men i realiteten kom hedersbaserat våld 

att stå i fokus, detta inte minst därför att många av 

deltagarna, liksom fl era av de mest framträdande 

föreläsarna, kom från stater – Pakistan, Jordanien, 

Turkiet, Algeriet, Irak, Palestina och Afghanistan 

– där kvinnor i årtionden, för att inte säga århundraden, 

har känt problemet inpå bara huden. Det är 

också samhällen där heder antingen betraktas som 

en förmildrande omständighet vid mord, eller också 

är på väg mot ett sådant synsätt. I några stater är 

”våld i hederns namn” till och med konfi rmerat i 

lagstiftningen. Därutöver har frågan också förts 

upp på den internationella politiska agendan efter 

resolutioner i FN, stödda av i synnerhet Storbritannien 

och Turkiet. Det som civila organisationer 

(NGO:s) och människorättsorganisationer gjort för 

att dra fram frågan i ljuset har haft stor betydelse. 

Sammantaget har dessa aktioner resulterat i 

att hedersrelaterat våld i dag uppfattas som ett 

transnationellt problem och inte enbart en fråga 

som begränsar sig till Bortväckistan, ”den tredje 

världen”. Hedersrelaterat våld är en del också av 

den svenska, den norska, den brittiska och den 

tyska verkligheten. Det angår oss alla. Våld är våld. 

Mord är mord. 

Följer vi svensk lagstiftning blir ett mord inte 

mer eller mindre ursäktat för att det begås för att 

upprätta hedern. Heder är varken en förmildrande 

eller försvårande omständighet. Så varför ägna 

detta särskild uppmärksamhet? Varför inte bara 

föra hedersmorden samman med alla andra mord – 

en kvinna mördas varannan vecka i Sverige, det blir 

ungefär 25 mord om året, totalt sett. 

Skälet till att visa hedersmord, liksom hedersrelaterat 

våld, särskild uppmärksamhet är att detta 

våld baseras på systematiskt förtryck. Femtonåriga 

41 

Sara, som mördades i Umeå, vanärade sin familj genom 

att gå på diskotek. Nittonåriga Pela vanärade 

familjen genom att ha en pojkvän, på samma sätt 

förhöll det sig med Fadime. De var svenska fl ickor 

som miste livet därför att de valde frihetens väg. 

Det handlar om en grundläggande frihet, som deras 

bröder självklart har rätt till. Fadimes bror bodde 

tillsammans med en svensk fl ickvän. Hon till och 

med bodde hemma i hans familj under en tid. 

I samhällen som likt Sverige och Norge baseras 

på mänskliga rättigheter borde det inte vara 

möjligt att neka fl ickor med invandrarbakgrund 

samma rättigheter som tillkommer andra medborgare. 

Tack vare internationellt solidaritetsarbete 

och människorättsaktivism, där Sverige befi nner 

sig i frontlinjen, ökar utsikterna för att kunna 

komma till rätta med det hedersrelaterade våldet. 

Konferensen i Stockholm var ett viktigt steg. Den 

öppnades av integrationsministern och avslutades 

av utrikesministern, vilket var en värdig markering 

av att arbetet med att bekämpa det hedersrelaterade 

våldet var såväl en inrikes- som utrikespolitisk 

fråga av första rangen. Insatser krävs på båda 

fälten eftersom, som tidigare nämnts, problemet är 

transnationellt. 

”HEDER” SOM STRUKTURERANDE PRINCIP 

har kommit till norra Europa för att stanna. Inte 

så att heder var oviktigt dessförinnan. Begrepp rörande 

heder, skam och vanära – förutom värdighet 

och respekt som besläktade fenomen – har existerat 

och praktiserats i århundraden i Europa. Vad som 

är hedersamt i vissa samhällen under vissa tider har 

varierat (se till exempel Stewart 1994 och Wikan 

2003). Men alltifrån upplysningstiden och franska 

revolutionen har heder i Väst- och Nordeuropa 

generellt sett varit en fråga om personlig integritet. 

Det har handlat om individen och tanken att vara 

sann mot sig själv (”to thine own self be true”). 

Dessförinnan gällde hedern i första hand en persons 

offentliga roll. Dessa två grundperspektiv fi nns i 

alla samhällen: det handlar om den enskilda personens 

självbild och om offentlig renommé. Bilderna 

var hårt knutna till varandra. 

I Väst- och Nordeuropa kom emellertid den 

personliga integriteten att kopplas loss från den offentliga 

rollen. Viktigast blev därvid den personliga 

integriteten. I samhällen som bejakar en hederskodex 

var förhållandet det motsatta. Individen är 

vad han eller hon är, i kraft av sitt rykte, eller mer 

precist: i kraft av släktens eller familjens rykte. 

Det privata i förhållande till det offentliga är en

42 EN FRÅGA OM HEDER – OM VÄRDEKONFLIKTER I DET FLERKULTURELLA SAMHÄLLET 

central fråga. I samhällen som bejakar hedersperspektivet 

är privatlivet dolt för insyn. Mastur ilhal 

är ett arabiskt standardsvar på frågan ”hur står 

det till?” Det betyder att omvärlden inte har någon 

insyn, att porten är stängd – en motsvarighet till 

svenskans ”läget är under kontroll”. Sara, Pela och 

Fadime gjorde alla våld på denna levnadsregel. Sara 

gick på diskotek, Pela rymde hemifrån under några 

dagar, Fadime visade sig på gatan med sin pojkvän 

och gick senare ut i medierna och hängde ut sin familj 

offentligt, inför världsopinionen, vilket hennes 

far påpekade i rätten. 

Fundamentalt skilda uppfattningar om privatlivets 

helgd är på kollisionskurs i våra nya mångkulturella 

samhällen; en svensk (och norsk) situation 

där många människor konkurrerar genom att ”visa 

allt” i reality-tv, i hopp om att bli kändisar, och en 

nysvensk eller nynorsk attityd, där det privata är 

heligt och skall döljas. 

Om vi nu är så olika förstås. Ju mer jag skriver 

och föreläser om heder, skam och vanära, desto 

fl era vittnesbörd får jag från infödda (en hopplös 

beteckning) nordbor om hur skammen krossat 

dem och deras familjer. Vi kan hitta samma resonansbotten 

hos varandra, trots olikheterna. Och 

det är kanske just detta som gör ett mångkulturellt 

samhälle möjligt. 

Vissa västerländska forskare (Berger et al. 1974, 

Lien 2002) förefaller hävda att värdighet är ett 

signum för moderna västliga samhällen, medan 

traditionella samhällen där hedern är central bygger 

på en annan form av tänkande. Det är riktigt 

att ära knyts till idén om individens okränkbarhet, 

men det betyder inte att värdighet är mindre viktigt 

i ett samhälle som baseras på en hederskodex. Värdighet 

förefaller att vara ett allmänmänskligt värde, 

med den skillnaden att i hederssamhällen handlar 

värdighet mer om den respekt man bemöts med i 

kraft av sitt medlemskap i ett kollektiv. Viktigt att 

minnas är också att hederslogiken inte är en relik 

från en försvunnen värld, utan tillhör vår egen tid. 

Den lever och reproduceras i det moderna Pakistan, 

Kurdistan, Sverige och Norge, också bland högt 

utbildade människor. Att modernitet inte är något 

vapen mot hederslogik är en skrämmande insikt. 

Den blomstrar bland människor som i många avseenden 

lever moderna liv. 

Det kollektiva hedersbegreppet vinner inte terräng 

i den hegemoniska västerländska kulturen, 

där det snarare är så att nätverken fortsätter att 

konkurrera ut släktklanerna, som ännu ett inslag i 

vardagens individualisering. Men Europa håller på 

att genomgå en enorm förändring med avseende 

på befolkningens sammansättning. Detta betyder 

att en kollektiv hederskodex stärks och sätter sin 

prägel också på det nordiska samhället. Det betyder 

också att parallella rättssystem utformas. I enlighet 

med den kollektiva logiken står hedern över lagen. 

För fem–tio år sedan verkade en sådan utveckling 

helt orimlig. 

NASRUDDIN SHAMSI, som dräpte sin hustru 

Anooshe, blir en fri man i Norge om cirka 12 år. 

Vanligtvis släpps de dömda efter att ha avtjänat två 

tredjedelar av strafftiden. Var det ett krav från hans 

mäktiga släktingar i Afghanistan och Iran att han 

skulle mörda sin hustru, eftersom hon vanärat familjen 

genom att kräva skilsmässa och vårdnadsrätten 

av barnen? Jag vet inte. Inga av hans släktingar 

eller vänner var närvarande i rätten under de tjugo 

dagar som rättegången tog. Inte ens hans bror, 

som också bor i Norge, visade sig. Var detta för att 

markera, att ge intryck av att de inte stod på hans 

sida och att barnen därför inte löpte någon risk 

att kidnappas? Jag vet inte det heller men frågorna 

hopar sig. 

Anooshes familj i Afghanistan kunde fått 

komma till hennes begravning – norska myndigheter 

hade ordnat med visum. Men de dök aldrig 

upp för att hämta det. Här känner jag mig ganska 

säker på varför. De var rädda för repressalier från 

Shamsis släkt. Hans släktingar är mäktiga, de är 

svaga. Att de älskade sin dotter och helst inte hade 

gift bort henne med Shamsi, det är uppenbart. Men 

de hade inte något val, det har jag från säker källa. 

De blev hotade. 

Men inte heller Shamsi hade något egentligt val, 

om vi följer hans egen redogörelse under rättegången. 

Han blev också pressad av sin släkt. Heder 

handlar om makt och Shamsi hade inte mycket att 

sätta emot. Hans överhuvud, den morbror som 

också var hans fosterfar, var en av Nordalliansens 

beryktade ledare. I Norge förlorade Shamsi sin 

manliga heder, som han såg det. Anooshe var socialt 

kompetent, välutbildad, verbal, medan Shamsi 

blev till en tafatt fi gur som försökte kompensera sig 

på hemmaplan. 

En levnadsglad ung människa förlorade sitt liv. 

Hennes barn förlorade sin mor. Och sin far. Shamsi 

förklarade att han aldrig hade kommit till Norge 

om någon hade varnat honom för att han där inte 

skulle få ha sitt privatliv i fred. Då hade han stannat 

kvar i Ryssland. Eller i Iran. 

Vi tenderar att betrakta våld och mord i he-

UNNI WIKAN 

derns namn som reliker från en svunnen tid. Även 

om företeelsen funnits under oöverskådligt lång 

tid, är det perspektivet vilseledande. Mycket tyder 

på att hedern blir allt viktigare i det nya multikulturella 

Europa. I motsats till vad vissa forskare 

trodde skulle ske – jag tänker här särskilt på den 

berömde amerikanske sociologen Peter L. Berger 

som 1974 publicerade essän ”On the Obsolence of 

the Concept of Honour” – ser det inte ut som om 

hedern blivit föråldrad. Tvärtom knyts heder till 

olika minoritetsgruppers självuppfattning. Kvinnors 

kyskhet och ärbarhet blir emblematiska för dessa 

kollektiva identiteter. Gamla traditioner förstärks 

eller förnyas i diasporan. 

Artikeln är tidigare införd i Axess, februari 2005. 

Översättning: Karl-Olov Arnstberg 

Referenser: 

Berger, Peter L. ”On the Obsolence of the Concept of 

Honour”, i Peter L. Berger, Brigitte Berger & Hansfried 

Kellner (red.) The Homeless Mind, 1974. 

Lien, Inger-Lise, “The Dynamics of honor in Violence 

and Cultural Change: A Case from an Oslo Inner-City 

District”, i Tor Aase, (red.) Tournaments of Power: 

Honor and Revenge in the Contemporary World, 

2002. 

Stewart, Charles, “Honour and sanctity; two levels of 

ideology in Greece”, i Social Anthropology, nr 2 

1994. 

Wikan, Unni, En fråga om heder, 2004. 

43

44 

Hatbrott i vardag & arbetsliv. 

Frågor, fält & fi lter 

Eva Tiby, docent och Lena Roxell, fi l.dr 

Kriminologiska institutionen, Stockholms universitet 

V 

ilka tankar eller bilder uppkommer 

när begreppet homofobiska hatbrott 

aktualiseras? Vid fl era föreläsningar har 

den frågan besvarats av åhörarna med 

”Nedslagen bög i storstadsnattens nöjesliv.” Om 

informationen om hatbrott primärt kommer från 

media handlar det ju oftast om våld, överfall och 

främlingar, man mot man eller snarare män mot 

man, på allmän plats, ofta ”nöjes”relaterat. 

Men hämtar man information från internationella 

eller nationella studier om hatbrott, blir 

bilderna annorlunda: 

Skola: ”I skolan fi ck ett par av ’bråkstakarna’ 

reda på min läggning, jag var inte öppen då, och 

kastade kränkande kommentarer och ’knuffades’. 

Men det värsta var de återkommande kommentarerna.” 

(Nr 1560, man 20 år) 

Arbetsplats: ”På min första arbetsplats var min 

chef den som utsatte mig för verbal mobbning. På 

min andra arbetsplats var det en del arbetskamrater 

som inte kunde hantera en person som mig. Jag har 

levt som öppen homosexuell kvinna sedan 98, som 

öppen kvinna till man transsexuell...” (Nr 1732, 

kvinna-man 35 år) 

Arbetsplats: ”Utsatt för sexuella trakasserier på 

mitt förra jobb av manliga kollegor. Det var muntligt 

men även fysiska närmanden...visste att jag var 

tillsammans med en tjej och defi nierade mig som 

fl ata. Anmälde till chefen.. fanns ingen handlingsplan...slutade 

med att männen fi ck var sin varning 

och jag valde att säga upp mig.” (Nr 2004, kvinna, 

28 år) 

Fältet skola/arbetsplats ligger högt på listan över 

brottsplatser när det gäller homofobiska hatbrott. 

Detta gäller både offerstudier och registerstudier. I 

Forum för Levande Historias studie från 2006 stod 

skola och arbetsliv för 17 procent av brottsplatserna. 

1 Brå:s mätningar visar att dessa vardagsarenor 

står för nästan en femtedel av de anmälda homofobiska 

hatbrotten. 2 Kriminologiska institutionens 

offerstudier visar att dessa fält stod för 13 procent 

av anmälningarna 1996 för att åtta år senare vara 

uppe i 25 procent. 3 

Frågor 

Formulerandet av en fråga hör ihop med förförståelse, 

tidigare forskning på fältet, forskningsklimat/ 

-trender, fi nansiering m.m. Men det hör kanske 

ännu mer ihop med förväntningar, dvs. vad forskaren 

tror att svaret kommer att bli. I synnerhet gäller 

detta hypotesstyrda frågor. Detta gör att forskaren 

och hennes fi nansiärer har en påtaglig maktposition, 

som avgör vilka frågor som ställs och vilka 

”bilder” eller sanningar om hatbrott som skapas. 

Vad och hur är en forskningsmässigt ”bra 

fråga”? Vem avgör vad som är ”bra”, för vem är 

den bra, hur länge kvarstår kvaliteten och inom 

vilka kretsar? Flera av dessa frågor rör maktperspektiv, 

dvs. vem som har resurser och fi nanser att 

formulera och besvara frågor. Exempel på frågor 

är ”Hur mycket ökade de homofobiska hatbrot- 

1 Tiby (2006 s 16, tabell 3). 

2 Brå (2007 s 74, tabell 19), tillsammans med Allmän plats, 

19%. 

3 Tiby (2005 S 48 .)

EVA TIBY & LENA ROXELL 

ten mellan 2003 och 2004?” respektive ”Finns 

homofobiska hatbrott?” där den första frågan är 

en typisk journalistfråga, och den senare en mer 

problematiserande forskarfråga. 

Hatbrott är en ganska ny fi gur på den rättsliga 

arenan. Det handlar, liksom vid kvinnofridskränkning, 

om en motivbrottslighet. Att kränka. Såtillvida 

är handlingen uråldrig, men begreppet nutida. 

Om en person begår brott mot en annan person 

som tillhör vissa i lagstiftningen om straffskärpning 

uppräknade grupper, och motivet varit att kränka 

gruppmedlemmen, så kan straffet skärpas. Sedan 

1994 har homosexuella implicit ”skyddats” av 

brottsbalken 29:2:7, och sedan 2002 är detta uttalat 

i lagtexten. 4 

De tidigaste hatbrottsstudierna frågade huruvida 

utsatthet förekom och följdes av studier om 

vilka som utsattes, var, när och hur, och av vem. 

Perioden därefter ställdes frågor om lagstiftningen 

och tillämpningen. En period dominerade frågorna 

om vilka konsekvenser denna typ av utsatthet förde 

med sig för de utsatta och för samhället i stort, detta 

kopplades ofta till åtgärdsfrågor. Inkilat mellan 

dessa studier märks enstaka studier/artiklar, ofta av 

juridisk art, som ställer sig kritiska till fenomenet 

att lagstifta mot känslor (hat). 5 

I viss kriminologisk forskning om hatbrott, 

baserad på offi ciell statistik, hävdas att sju frågor är 

viktiga. Vad är problemet? Hur mycket av problemet 

fi nns det? Vilka är inblandade/påverkade? Var 

sker det? När sker det? Varför sker det? Vad bör 

göras? 6 I andra studier ställs frågor av mer normativ, 

kriminalpolitisk karaktär, vilka kräver andra 

metoder: Är hatbrott ett allvarligt problem? Är 

lagstiftning om hatbrott nödvändigt? Borde hatespeech 

förbjudas? Hur kan hatgrupper stoppas? 7 

I ytterligare andra studier återfi nns frågor som 

kräver större närhet till dem som ska studeras. Reducing 

Hate Crimes and Violence Among American 

Youth är en postmodernistisk, aktionsargumenterande 

studie som presenterar ett dussintal ungdomars 

olika livshistorieberättelser om hatbrott. 8 

4 Förutom de ”äkta” hatbrotten Hets mot folkgrupp, Olaga diskriminering 

samt Förolämpning. 

5 Se särskilt Jacobs & Potter (1997), se även Dahl (2005), Tiby 

(1999 och 2006) respektive Perry (2003): Hate and Bias 

Crime. A Reader för beskrivning av forskningsläget under de 

senaste 20 åren. Se även Gårdfält (2005) Hatar Gud bögar? 

för en teologisk vinkel på hatbrottsproblematiken. 

6 Hall (2005 s 20). 

7 Connors (ed) (2007). Där frågorna dels besvaras jakande, dels 

nekande, med argument från olika författare/debattörer. 

8 Goodman (2002). 

Dessa tre nedslag i olika typer av frågor får 

representera olika ansatser som fi nns på det internationella 

området hatbrott. Den övergripande 

frågan är dock, nu som då, vad hatbrott är, hur 

det defi nieras, hur det bör defi nieras, av vem, och 

vilka konsekvenser det får för statistiken över och 

åtgärderna mot hatbrott. 9 

Antag att vi har fyra olika fall. 10 

45 

I. En person slår eller dödar en homosexuell 

person för att han avskyr homosexuella och vill 

visa det. Han kan ha samlat på sig material om 

och tror på en homosexuell världskonspiration. 

– (Urtypen av hatbrott, och därmed inte problematiskt 

att defi niera.) 

II. Ett rån begås i en s.k. bögpark, rånaren räknar 

med att offret inte kommer att anmäla. 

– (Den utsatte är homosexuell, rånaren vet 

det. Rånarens inställning till homosexuella är 

negativ, men valet av offer görs primärt för att 

offret inte antas anmäla händelsen till polisen. 

Hatbrottskategoriseringen beror på om det är 

tillräckligt att delvis ha ett hatmotiv.) 

III. En inbrottstjuv har efter research i taxeringskalendern 

och på diverse hemsidor/chatrum 

specialiserat sig på homosexuella medelålders 

mäns bostäder i en viss stadsdel. 

– (Inriktningen är inte baserad på hat mot offren, 

utan på föreställningen att just dessa män 

har gott om dyra möbler och konst.) 

IV. Två grannar bråkar om gränsdragningen mellan 

tomterna. I den allt hetsigare situationen skriker 

den heterosexuella grannen till den homosexuella: 

”jag ska döda dig, fl atjävel!” 

– (Händelsen kan betecknas som situationell, 

den uppstår i stunden och handlar primärt om 

gränstvisten. Hatbrottskategoriseringen är här 

av den svagaste arten.) 

Beroende på vilka nivåkrav som ställs för hat 

respektive kausalitet mellan detta motiv och den utförda 

handlingen, kommer händelsen att defi nieras 

eller inte defi nieras som hatbrott. En annan modell 

9 Hall (2005 s 1–21). 

10 Resonemang från Tiby (1999 s 254) samt Hall (2005 s 14 

f), se även Hilton (2005). Hall har hämtat sin inspiration att 

ifrågasätta hatbrottskategoriseringen från Jacobs & Potter, som 

starkt i frågasätter den rättsliga regleringen av moralfrågor 

(Jacobs & Potter 1997).

46 HATBROTT I VARDAG & ARBETSLIV. FRÅGOR, FÄLT & FILTER 

skulle kunna vara Om-inte-testet. Det vill säga att 

ställa sig frågan: skulle denna händelse ha skett 

med dessa inblandade om inte den misstänkta hyste 

negativa känslor mot homosexuella? 11 Sammantaget 

kan vi konstatera att den för validitetsfrågan 

centrala defi nitionsfrågan är komplex och ska avgöras 

av fl era olika aktörer i kedjan från händelse 

till ”hatbrott”. Man kan säga att händelsen fi ltreras 

genom ett antal aktörer innan den (eventuellt) kallas 

ett hatbrott. 

Frågor i svenska studier 

I en initial studie 1996 gällde frågorna förekomst, 

mönster och skadeverkningar av hot och våld mot 

homosexuella kvinnor och män. Detta projekt var 

ett uppdrag från Folkhälsoinstitutet. Den senare 

utförda enkätstudien innehöll klassiska kriminologiska 

frågor om ålder, kön, nationalitet, boendeort, 

yrke samt detaljfrågor om utsatthetens art, plats, 

tid, utövare och konsekvenser, liksom frågor om 

polisanmälan. 12 

Lite mindre klassiska var frågorna om sexuell 

identitet, umgängesvanor (t.ex. monogami, tillfälliga 

sexuella förbindelser på offentliga platser) samt 

kännedom om andras utsatthet. 13 Operationaliserandet 

av hatbrottsfrågan (och därmed validitetsfrågan) 

lydde: ”Har Du någonsin utsatts för något 

brott på grund av att Du är bi/homosexuell eller 

lesbisk, eller för att angriparen trodde det?” Till 

denna fråga fogades följande: ”Vad i brottet tydde 

på att Du blev utsatt på grund av din sexuella 

läggning?” 14 

Genom anslag från Brottsoffermyndigheten 

blev det möjligt att göra en replikationsstudie 

2004. Denna var dock betydligt mer begränsad än 

hatbrottsstudien och gällde frågor om själva utsattheten. 

Främst framkom att andelen som upplevde 

att de utsatts för homofobiska hatbrott nu hade 

ökat från första studiens cirka 25 procent till cirka 

50 procent. Huruvida detta beror på ökad faktisk 

utsatthet, ökad anmälningsbenägenhet eller på metodologiska 

skillnader diskuteras på annat ställe. 15 

Till exempel var svarsfrekvensen i hatbrottsstudien 

11 Här bortses från diskussionen om medvetna och omedvetna 

hatkänslor och fördomar, vilket komplicerar frågan, se Hall 

(2005 s 17). 

12 Ibid s 78. För en annorlunda ordning, se Lander i Tiby (1996 

s 104–106), där frågeställningarna till dokumentmaterialet 

redovisas inledningsvis. 

13 Ibid. 

14 Ibid s 79. 

15 Tiby (2005). 

cirka 67 procent och knappt 50 procent i replikationsstudien. 

16 

Hatbrottsfältet rymmer även myndigheten Forum 

för Levande Historia. 

Uppdraget i registerstudien gällde att undersöka 

hatbrottshändelser från polisanmälan till dom. Frågorna 

fokuserades framför allt på vad som händer 

med anmälningarna, går de vidare till åtal? Döms 

någon, skärps straffen? Används de verktyg mot 

homofobisk hatbrottslighet som straffskärpningsregeln 

i 29:2:7 brottsbalken utgör? 17 

Underlaget bestod av polisanmälda händelser 

med någon slags hatbrottsmarkör som gällde 

homofobi, slutredovisningsuppgifter som visar 

hur anmälan har bedömts, åklagaruppgifter om 

bedömning av åtalsfrågan samt, i förekommande 

fall, domar. 18 Resultatet visade att det var cirka tio 

procent av polisanmälningarna som ledde till åtal 

och dom. Och att det var i mycket få fall där straffskärpningsregeln 

användes (explicit). Detta kan ha 

berott på att det förefaller som om de anmälningsmottagande 

myndigheterna och de åtalande samt 

dömande myndigheterna arbetar med olika defi nitioner 

av hatbrott. 19 

Filtreringen eller Vad får vi egentligen 

kunskap om? 

Olika material/metoder förknippas med olika 

slags brister, utifrån olika syn på vad vetenskap 

och kunskap är. Offi ciell statistik är resultat av 

mänskliga beslut och den mänskliga faktorn. Den 

består snarare av ett beslutslopp inom och utanför 

rättsväsendet, än av brotts- och gärningsmannafördelningar. 

20 Händelsen ”fi ltreras” genom att den 

ska upptäckas, anmälas, registreras och klaras upp 

innan den hamnar i statistiken. 21 

Har Du någonsin utsatts för något brott på 

grund av att Du är bi/homosexuell eller lesbisk, 

eller för att angriparen trodde det? Till denna 

fråga fogades följande: Vad i brottet tydde på 

att Du blev utsatt på grund av din sexuella 

läggning? 22 

16 Här kan nämnas att Säkerhetspolisens årliga registerstudier 

för homofobiska hatbrott samma år, 2004, visade en ökning 

på ca 75 %, vilket förklarades med förändrad insamling och 

hantering av anmälningarna, Säkerhetspolisen (2005 s 4). 

17 Tiby (2006 s 13). 

18 Ibid. I studien ingår även Sörbergs intervjustudie, där fyra av 

fallen har lett till djupintervjuer, se Sörberg (2006). 

19 Tiby (2006 s 45-47). 

20 Coleman & Moynihan (2004 s 16). 

21 Ibid (2004 s 32–38). 

22 Tiby (1996 s 79).

EVA TIBY & LENA ROXELL 

Problemen med dessa operationaliseringar är att de 

bygger på att respondenten ska spekulera, att det är 

oklart om händelsen uteslutande skedde på grund 

av läggningen och att det är svårt att veta vad som 

är brott. Men huvudinvändningen borde vara att 

ansvaret/skulden läggs på respondenten. Rimligtvis 

begås inte hatbrott på grund av att någon är homosexuell, 

utan för att någon annan har problem 

med detta. 23 Däremot spelar det stor, och säkerligen 

olika, roll för respondentens svar om hon/han 

är benägen att tolka händelsen som kopplad till 

homofobi. 

När det gäller registerstudien 24 bygger anmälningarna, 

som Säkerhetspolisen har kodat som 

hatbrott, på markörer av homofobi, spårade genom 

s.k. sökord. Finns det i anmälningens så kallade 

fritext ord som bögjävel, lebbäckel, homo o dylikt, 

ingår anmälningen i Säpos årliga presentation av 

brott mot rikets inre säkerhet. 25 Vid genomläsning 

av 367 sådana fritexter från 2004 års anmälningar, 

framgår att det är ytterst vanskligt att dra slutsatser 

av vilka motiv gärningsmannen har haft för sin 

handling. Det kan vara fråga om en skolscen där 

en elev mobbas och kallas för en uppsjö av förklenande 

omdömen, däribland bög. Det kan vara 

fråga om en make som ratats av sin fru som valt 

en annan man. Ex-maken hotar den nya mannen 

och kallar honom bögdjävel. Det vill säga den typ 

av fall där det inte står helt klart om lagstiftarens 

skydd av minoriteter är aktuellt. Å andra sidan 

ryms i materialet även fall där kända s.k. gayaktivister 

blir utsatta för hotelser och trakasserier. Den 

övergripande frågan blir förstås vad ett hatbrott är, 

och vilka som kan utsättas för det. Studien visar 

att polisanmälansmaterialet vilar på begreppet 

homofobiska hatbrott, dvs. att vem som helst kan 

utsättas, oavsett läggning. Här är det fokus på vad 

som uttrycks, inte vem som är mottagaren. 

Vid analys av de 24 domar som de 367 anmälningarna 

resulterade i, förefaller det vara en annan 

defi nition som är ledande, nämligen hatbrott mot 

homosexuella. Där är den utsattes sexuella läggning 

avgörande för vad händelsen kommer att kallas. 26 

Utan en enhetlig defi nition är det vanskligt att 

23 Tiby (1999 s 243, tabell 10:1). Av de ca 400 svar som har 

givits på frågan om vad som tydde på homofobisk brottslighet 

gällde merparten, att gärningsmannen skrek ”djävla bög/fl ata” 

(65 %), att han väntade vid ett eller kom in på ett gayställe (13 

respektive 9 %). 

24 Tiby (2006). 

25 Fr o m 2006 Brottsförebyggande rådet, se Brottsförebyggande 

rådet (2006). 

26 Tiby (2006 s 46). 

47 

uttala sig om fl ödet från anmälan till dom. En central 

fråga gäller här varför polisens, åklagarnas och 

domstolarnas defi nitioner skiljer sig åt. Ett svar är 

att dessa olika aktörer i rättskedjan befi nner sig på 

olika stadier och har olika uppgifter i relation till 

ärendet. Polisen är först i den kedjan och är satt att 

bekämpa hot mot demokratin, mänskliga rättigheter 

och att tillämpa straffl agstiftningen. I många fall 

fi nns order om prioritering, och det blir då en fråga 

om legitimitet. 27 Det vill säga att i strävandena från 

polisens håll att erhålla medborgarnas legitimitet 

för maktutövandet, så är man mån om att följa en 

vid defi nition, även om denna leder till att cirka 90 

procent av anmälningarna inte leder till åtal. 28 

De frågor som ställts i hittillsvarande studier 

leder till en ökad kunskap om fenomenet hatbrott. 

Kritiken mot teoritomhet 29 på hatbrottsfältet kan 

bara delvis bemötas med att området, både juridiskt 

och kriminologiskt sett, är komplext konstruerat 

i och med att alla brottstyper och en mångfald 

av målgrupper ingår. För att utveckla hatbrottstemat 

ytterligare behövs således nya frågor, vinklar 

och studier för att komma genom och förbi kartläggnings- 

och metodproblematiseringsfaserna. 

Nya frågor 

Hur konstrueras hatbrott i Sverige? 

1. Vad händer med anmälningar om hatbrottshändelser? 

Innehåller de faktiskt frågor om hatbrott? 

– Utifrån ett anmälansmaterial om dels homofobiska, 

dels främlingsfi entliga hatbrott, undersöks 

likheter och skillnader. En replikation och 

utveckling av 2006 års registerstudie. 

2. Skiljer sig polisers, åklagares och domares tolkning 

av hatbrott? 

– En vinjettstudie granskar attityder till lagstiftning 

och tillämpning. 

3. Vilka är gärningspersonerna? 

– Med utgångspunkt i registermaterial om misstänkta 

för hatbrott ställs frågor om kön, ålder, 

gruppbeteende, specialisering och kriminella 

27 Se Hall (2005 s 198). 

28 De olika defi nitionerna av hatbrott inom samma land men mellan 

olika myndigheter har uppmärksammats (Hall 2005 s 6, 8, 

194f). 

29 Roxell (2008 s 11).

48 HATBROTT I VARDAG & ARBETSLIV. FRÅGOR, FÄLT & FILTER 

karriärer. Vidare görs ett försök att besvara 

motivfrågan – varför begår de hatbrott? 

4. Vem gör/konstruerar vad på arenan hatbrott? 

– En intervjustudie med aktörerna från rättsväsendet, 

statistikförarmyndigheten, intresseorganisationerna 

m.fl . 

Referenser: 

Brottsförebyggande rådet (2007): Hatbrott 2006. En 

sammanställning av polisanmälningar med främlingsfi 

entliga, islamofobiska antisemitisk och homofobiska 

motiv. Brå-rapport 2007:17. 

Coleman, Clive & Moynihan, Jenny (2004): Understanding 

Crime Data. Haunted by the Dark Figure. Crime 

and Justice Series, Berkshire, Open University Press. 

Connors, Paul (ed) (2007): Hate Crimes. Current Controversies. 

Farrington Hills, MI, Thomson Gale. 

Dahl, Ulrika (2005): En kunskapsinventering av forskning 

om homofobi och hetero-normativitet. ”Det 

viktigaste är inte vad extremisterna tycker utan vad 

den stora majoriteten gör.” Stockholm, Forum för 

Levande Historia. 

Goodman, Greg S (2002): Reducing Hate Crimes and 

Violence Among American Youth. Creating Transformational 

Agency Through Critical Praxis. Studies in 

the Postmodern Theory of Education, vol. 186. New 

York, Peter Lang. 

Gårdfält, Lars (2005): Hatar Gud bögar? Stockholm, 

Normal förlag. 

Hall, Nathan (2005): Hate Crime. Crime and Society 

Series. Devon, Willan Publishing. 

Hilton, Johan (2005): No Tears for Queers. Ett reportage 

om män, bögar och hatbrott. Stockholm, Atlas förlag. 

Jacobs, J & Potter, H (1997): Hate Crimes: A Critical 

Perspective. I: Tonry, M (ed.) Crime and Justice. A Review 

of Research. Vol 22. The University of Chicago 

Press, s 1–50. 

Lander, Ingrid (1996): Dödligt våld mot homosexuella 

män – en registerstudie. I: Tiby, Eva (1996): Hat, hot, 

våld – utsatta homosexuella kvinnor och män. Folkhälsoinstitutet 

1996:84, s 103–146. 

Perry, Barbara (ed.) (2003): Hate and Bias Crime. A 

Reader. New York, Routledge. 

Roxell, Lena (2008): Vad kan vi mäta och vad kan vi 

veta? En metoddiskussion avseende studier om hatbrott 

mot homosexuella. Kriminologiska institutionen, 

paper för doktorandkurs ht 2007. 

Säkerhetspolisen (2005): Brottslighet kopplad till rikets 

inre säkerhet 2004. Rapportserie 2005:4. 

Sörberg, Anna-Maria (2006) Intervjuer. I: Tiby, Eva 

(2006): En studie av homofoba hatbrott i Sverige. 

Stockholm, Forum för Levande historia, s 33–44. 

Tiby, Eva (1996): Hat, hot, våld – utsatta homosexuella 

kvinnor och män. Folkhälsoinstitutet 1996:84. 

Tiby, Eva (1999): Hatbrott? Homosexuella kvinnors och 

mäns berättelser om utsatthet för brott. Kriminologiska 

institutionens avhandlingsserie nr 1. Stockholms 

universitet. Edsbruk, Akademitryck. 

Tiby, Eva (2005):Vem vinner och vem försvinner? Från 

händelse till hatbrott. I: Seppänen, Manu (red) Kärlekens 

pris. En antologi om homofobi och heteronormativitet. 

Stockholm, Atlas förlag, s 42–57. 

Tiby, Eva (2006): En studie av homofoba hatbrott i Sverige. 

Stockholm, Forum för Levande historia.

Att köpa frihet på fl aska: Om alkohol som 

orsak och ursäkt för våld 

Kalle Tryggvesson, Fil.dr 

Centrum för socialvetenskaplig alkohol- och drogforskning, Stockholms universitet 

J 

ag skall här tala om sambandet mellan 

alkohol och våld. Finns det ett samband 

mellan alkohol och våld, hur ser det 

ut och vad beror det i sådana fall på? 

Ibland framställs detta på ett väldigt enkelt sätt, 

ibland på ett mycket svårt sätt och jag skall försöka 

placera mig någonstans mitt i mellan. 

Alkohol och våld är ett mycket brett forskningsfält, 

det har studerats i många olika discipliner och 

med stora skillnader när det gäller metodologiska, 

teoretiska och vetenskapsfi losofi ska utgångspunkter, 

det gör området spännande men också något 

svårgreppbart. Jag kan redan nu säga att det fi nns 

många studier som visar på ett samband mellan 

alkohol och våld, nästa rimliga fråga är då om sambandet 

är kausalt, är det alkoholkonsumtionen eller 

rättare sagt alkoholen som leder till våld? Detta 

är en betydligt svårare fråga och den besvaras lite 

olika av olika forskare. 

Om en ökad alkoholkonsumtion leder till ett 

ökat våldsanvändande i ett land, allt annat lika, 

är det då ett kausalt samband, är det alkoholen 

i sig som leder till våld? Vissa skulle kanske säga 

det. Andra skulle säga att en sådan analys inte kan 

knyta den förändrade konsumtionen och våldsanvändningen 

till samma individer, sambandet kan 

alltså inte sägas vara kausalt. Återigen en annan 

skulle hävda att om man jämför olika länder kan 

man se att alkoholkonsumtion ökar risken för våld 

i ett land men inte ett annat, faran ligger alltså inte 

i alkoholen i sig utan den alkoholkultur som fi nns 

i ett visst land. Detta är en ståndpunkt som naturligtvis 

förfäktas av forskare som ligger alkoholindustrin 

nära, det är inte alkoholen i sig som leder 

49 

till våld utan ett inkompetent handhavande hos 

personer eller kulturer. Denna tolkning ska dock 

inte helt avfärdas utan det är viktigt att försöka förstå 

att alkoholen och våld bör ses som ett komplext 

problem där vi inte kan förvänta oss enkla generella 

regler som gäller överallt. 

Exemplet fotbollsupportrar 

När jag talar om sambandet mellan alkohol och 

våld brukar jag ofta inleda med ett något förenklat 

och ovetenskapligt, men ganska pedagogiskt exempel, 

nämligen fotbollssupportrar. Spännande nog så 

fungerar det inte bra med alla typer av supportrar, 

det fungerar t.ex. inte med rugbysupportrar. Under 

senaste VM i Paris kunde man se rugbysupportrar 

från olika länder dricka med varandra utan att det 

började slåss. Men fotbollsupportrar däremot fungerar 

bra som exempel. 

Det exemplet man kanske först tänker på är de 

engelska supportrarna. De uppfyller våra traditionella 

bilder av alkohol och våld. De dricker mycket 

och de slåss mycket. 

Situationen blir lite mer komplicerad om man 

tar in de skotska supportrarna i bilden. (Förut hade 

jag danska fotbollssupportrar som exempel men 

det fi ck jag sluta med efter förra EM-kval matchen 

mot Sverige då en full dansk supporter försökte slå 

ned domaren, vilket ledde till att Sverige tilldömdes 

segern). Tänker man skotska internationella 

supportrar så dricker de mycket alkohol, de är 

dock kända för att vara glada och trevliga och icke 

våldsbenägna. Tittar man på skotska nationella fotbollssupportrar 

har de åtminstone periodvis varit 

mycket våldsamma.

50 ATT KÖPA FRIHET PÅ FLASKA: OM ALKOHOL SOM ORSAK OCH URSÄKT FÖR VÅLD 

Figur 1. Engelska fotbollsupportrar. 

Om man sedan vänder blicken mot turkiska 

fotbollssupportrar har de ett rykte om sig att vara 

tämligen våldsamma men de är också kända för att 

inte dricka särskilt mycket alkohol. Avslutningsvis, 

tittar man närmare på många av de fotbollssupportrar 

som blir våldsamma när de är berusade kan 

man också ana att det är personer som i ganska 

hög grad är våldsamma även när de är nyktra, det 

fi nns alltså troligen många bakgrundsfaktorer som 

påverkar både alkoholkonsumtionen och våldsanvändandet. 

Vad säger då forskningen om sambandet mellan 

alkohol och våld? När vi nu ska titta på vad 

forskningen säger om sambandet mellan alkohol i 

våld ska vi försöka ha två frågor i huvudet, fi nns 

det ett samband mellan alkohol och våld och vad 

beror ett eventuellt samband på? Dessa två frågor 

går inte helt och hållet att skilja från varandra 

eftersom många olika metoder för att undersöka 

ett eventuellt samband är teoriberoende, man måste 

alltså baka in förståelsen av varför alkohol kan leda 

Figur 3. Engelska fotbollsupportrar. 

Figur 2. Skotska fotbollsupportrar. 

till våld för att empiriskt kunna undersöka det. Av 

pedagogiska skäl ska vi försöka skilja dem åt lite 

grand. Vi börjar med den första frågan, fi nns det ett 

samband mellan alkohol och våld. 

Prevalensstudier 

Tittar man på det våld som kommer till rättsväsendets 

kännedom har fl era undersökningar visat 

att runt 80 procent av alla gärningsmän samt 50 

procent av alla offer varit berusade vid händelsen 

(för översikter se t.ex. Lenke 1990; Pernanen 1991; 

Rying 2000). Allt våld kan ändå inte tillskrivas 

alkohol eftersom en del våld skulle ha skett ändå, 

och vi förstår också att det är få av alla alkoholkonsumtionstillfällen 

som leder till våld. 

Experimentella studier 

Som vi varit inne på vill vi ju egentligen veta om 

det fi nns ett kausalt samband mellan alkohol och 

våld, detta är dock oftast omöjligt att undersöka. 

Närmast en förståelse för kausalitet kommer man 

Figur 4. Skotska fotbollsupportrar.

KALLE TRYGGVESSON 

genom experimentella studier där man har kontroll 

över många eventuella samverkande faktorer (kausalitet 

i en begränsad mening, om alkohol i sig har 

en effekt inom en viss kontext). 

Det har genomförts ett stort antal sådana studier. 

En vanligt förekommande kritik är att de allra 

fl esta gjorts på amerikanska psykologistudenter, 

vilken naturligtvis är en begränsning om man vill se 

alkoholens betydelse i ett vidare kontex. Resultaten 

varierar lite mellan studier men när man väger ihop 

de olika resultaten brukar man säga att – alkohol 

ökar aggressiviteten men bara i samband med frustration 

och att man både tror att man dricker och 

att man faktiskt dricker alkohol. Det fi nns alltså 

en blandning av en farmakologisk effekt och en 

förväntanseffekt (för en översikt se Bushman 1997; 

Gustafson, 1993). Det fi nns naturligtvis många 

problem med liknande studier, förutom den tidigare 

nämnda begränsningen gällande variation i undersökningspopulation 

medger experimentsituationen 

(där personer inte ska veta om de dricker alkohol 

eller placebo) endast att man låter försökspersonerna 

dricka små mängder alkohol. Vidare är laboratorier 

naturligtvis en något konstlad miljö. 

Tidsserieanalyser 

Andra forskare har använt tidsserieanalyser för att 

studera sambandet mellan förändringar i alkoholkonsumtionen 

och förändringar i våldsbrottsligheten. 

Oftast jämförs den polisanmälda våldsbrottsligheten 

med den totala konsumtionen av alkohol, 

ibland uppdelad på olika dryckesslag, samt ibland 

även uppdelat på alkohol sålt på systembolaget 

respektive alkohol sålt på restaurang. 

Rossow (2001) har tittat på sambandet mellan 

förändringar i alkoholkonsumtionen och förändringar 

i mordfrekvensen i 14 europeiska länder. 

Hon fann att det fanns ett signifi kant samband 

mellan totalkonsumtionen av alkohol och mord i 

fem av 14 länder. Om hon slog ihop länder med 

liknande dryckeskultur (norden, mitten och syd) 

fann hon signifi kanta effekter i alla tre regioner. 

Starkast effekt fann hon i de nordiska länderna, 

näst starkast i mitten och svagast i syd. Helt omvänt 

mot den totala konsumtionen, det fi nns alltså 

ett samband över tid men inte regionalt! Som trolig 

förklaring till skillnaderna pekar hon på de nordiska 

ländernas explosiva dryckesmönster, där en 

ökning i konsumtionen också leder till en ökning av 

berusningstillfälle som vi vet är starkare kopplat till 

våld än lågintensivt drickande. 

Utifrån sina siffror uppskattat hon att cirka 50 

51 

procent av våldet i de olika länderna inte skulle 

skett om det inte funnits alkohol. I Norden kompenseras 

den lägre konsumtionen med ett farligare 

dryckesmönster. Detta skall dock tolkas försiktigt. 

Hon studerade också om effekten uppdelat 

på olika dryckesslag – enligt vissa teorier skulle 

sprit vara extra starkt kopplat till våld eftersom 

det höjer alkoholhalten i blodet snabbast. Hon 

fann att öl generellt hade starkast effekt, särskilt i 

öldrickande länder. Vin hade ingen effekt om man 

tittar på alla länder men hade en svag effekt i de 

traditionellt vindrickande länderna. Sprit inte heller 

någon effekt om man tittar på alla länder ihop men 

en effekt i Sverige och Spanien. Hennes tolkning 

var att sambandet var kulturellt bestämt, den dryck 

man traditionellt dricker är den som har effekt. Det 

är alltså inte kopplat till alkoholens farmakologiska 

egenskaper. 

Vidare har Norström (1998) visat att öl- och 

spritkonsumtion på restaurang i Sverige är signifi - 

kant kopplat till misshandel, medan spritförsäljning 

på systembolaget påverkar mord och dråp. Vin var 

inte kopplat till våld alls. Ett problem med dylika 

studier är att de inte ger information om vem som 

dricker eller vem som begår våld. Det är trubbiga 

instrument när det gäller att förstå varför alkohol 

kan leda till våld. Man kan t.ex. inte avgöra om det 

blir det mer våld för att gärningsmännen dricker 

eller om det är för att de potentiella offren dricker. 

Tvärstnittsstudier 

Det har också genomförts en mängd tvärsnittsstudier, 

där man alltså frågat folk om sina alkoholvanor 

och deras erfarenhet av alkoholrelaterat 

våld. De fl esta studier visar att de som dricker 

mer (huvudsakligen de som dricker sig berusade 

ofta) i större utsträckning också varit inblandade 

i våld. Generellt blir sambandet dock svagare ju 

fl er bakgrundsfaktorer man inkluderar i analysen. 

Några forskare har därför sagt att det inte är alkoholen 

som är orsaken till våldet utan det är i själva 

verket samma bakgrundsfaktorer som styr både 

alkoholkonsumtionen och våldsfrekvensen. Andra 

menar dock att alkoholen ändå står för en del av 

effekten (se. t.ex. Bonomo et al. 2001; Fergusson et 

al. 1996; Orpinas et al. 1995; Swahn et al. 2004; 

Rossow 1999; Rossow 1996; Tryggvesson, 2005). 

Sammanfattningsvis kan vi se att sambandet 

verkar vara mycket komplext. Alkohol är ofta inblandat 

i det våld som sker men våld är en ovanlig 

följd av alkoholkonsumtion. En höjd aggressivitet 

är delvis beroende på förväntanseffekter, det är


alltså inte enbart alkoholen i sig utan förväntningar 

runt den. Sambanden på aggregerad nivå skiljer sig 

mellan olika kulturer och det fi nns många faktorer 

som påverkar både alkohol och våld samtidigt. Det 

tycks vara så att alkohol ökar risken för att vissa 

personer i vissa sammanhang skall begå våldshandlingar. 

Genom denna genomgång av olika empiriska 

samband har vi också varit inne på frågan om 

varför alkohol skulle leda till våld, vi har också fått 

en indikation på att en förklaringsmodell troligen 

måste vara tämligen komplex. 

Varför leder alkohol till våld? 

Kathryn Graham med kollegor (Graham, West & 

Wells, 1997) har identifi erat över 50 olika förklaringsmodeller 

när det handlar om alkohol och 

våld. De delar in förklaringsmodellerna i fyra olika 

inriktningar, förklaringar som fokuserar på; 

Den farmakologiska effekten av alkohol. (Alkohol 

påverkar t.ex. hjärnans förmåga att tänka ut 

fridfulla lösningar på ett problem.) 

Effekter av dryckesmiljön (indirekta orsaker 

trängsel, frustration och tillåtande klimat, 

modererande orsaker – tredje parts inblandning, 

tydliga anti-aggressiva normer samt ekonomiska 

incitament till att inte begå våldshandlingar 

minskar effekten av alkohol. (Hög oro och frustration 

ökar effekten av alkohol.) 

Personlighet, attityder eller andra förväntningar 

hos den som dricker (ålder, avvikande attityder, 

att vara maktrelationscentrerad, fattig eller 

marginaliserad ökar risken för våld. Två sorters 

attityder har visat sig ha betydelse: Förväntningar 

på beteenden och förväntningar på andras 

reaktioner: – Att tro att alkohol ökar risken för 

våld och att tro att alkohol ursäktar våld ökar 

risken att för att våld skall ske i samband med 

berusning.) 

Samhälleliga attityder, förväntningar och värderingar. 

Kulturell syn på berusat beteende och våld. 

En samhällelig acceptans av alkohol som en ursäkt 

för våld. 

”Time-out” 

För att förstå sambandet mellan alkohol och våld 

bör man ta dessa olika aspekter i beaktande samtidigt. 

Om man tänker att två människor möts kan 

det schematiskt framställas som i modellen nedan. 

Graham, West & Wells sammanfattar det på 

nedanstående sätt. “Accordingly, current thinking 

is that alcohol-related aggression involves multiple 

and interacting causes. In particular, a complete 

Figur 5. Modell hämtad från, Graham, Leonard, Room, Wild, Pihl, Bois & Single (1998) 

Current directions in research on understanding and preventing intoxicated behaviour. Addiction, 93, 649–676.


explanatory model of alcohol-related aggression 

involves incorporation of the effects of alcohol, 

the drinking situation, the characteristics of the 

individual and the cultural framing of both the 

aggression and drinking behaviour, both as main 

effects as well as interactions or conditional effects” 

(Graham, West & Wells, 2000, s 847–864). 

Vi behöver alltså förstå många olika aspekter av 

samhället och människan för att förstå kopplingen 

mellan alkohol och berusat beteende som våld. Min 

egen forskning har fokuserat på den fjärde aspekten, 

attityder och normer kring berusat beteende. 

Detta tema är mycket inspirerat av en klassisk 

antropologisk studie över olika dryckesmönster 

som heter Drunken Comportement, a social explanation, 

författade av MacAndrew and Edgerton 

(1969). Genom en genomgång av olika kulturers 

dryckesmönster kunde de visa på betydelsen av 

kulturella normer runt berusat beteende, ungefär 

samma sak som vi lärde oss av våra fotbollssupportrar 

i början av föredraget. 

De visade att alkoholen påverkar allas motorik 

på liknande sätt. När det kom till människors 

sociala beteende varierade de dock mycket. De 

visade att det kunde variera: mellan olika kulturer, 

över tid inom en och samma kultur och mellan 

olika kontext inom en och samma kultur. De visade 

också att det i regel alltid fanns någon regel som 

ingen bröt emot när de var fulla, vilket de menade 

talade emot idén om att alkoholen ledde till våld 

genom att alkoholen påverkade hjärnan på ett sätt 

som gjorde berusade människor inte kunde behärska 

sig. Genom att det fanns regler som ingen bröt 

menade de att man kunde förstå att berusade människor 

fortfarande orienterade sig inom ett regelverk, 

de hade inte ställt sig utanför regelsystemet. 

De menade därför att man inte skulle förstå våld 

som en farmakologisk effekt av alkoholen utan att 

alkoholen när den ledde till våld gjorde det därför 

att vissa samhällen skapat en speciell Time-out 

situation runt alkoholen. Det innebar alltså att berusade 

människor inte bröt mot regelsystemet utan 

att det i många kulturer var så att berusade människor 

bedömdes efter ett annat regelsystem, ett 

regelsystem som var mer tillåtande än det vanliga 

systemet. Det fanns alltså olika normer för nyktert 

och berusat beteende och det gjorde att berusade 

människor använde våld i högre utsträckning. 

Eftersom varje samhälle själv i hög grad kunde 

bestämma över vilka normsystem som ska gälla 

menade de därför att varje samhälle får de alkoholproblem 

som de förtjänar. 

53 

Två av fem delstudier 

Min forskning har gått ut på att studera normer 

kring berusat beteende bland unga människor i Sverige. 

Min avhandling (Tryggvesson, 2005) består 

av fem olika delstudier och den grundar sig på tre 

olika empiriska material: fokusgruppsintervjuer 

med fotbollssupportrar om alkoholens möjligheter 

i samband med supporterskap, fokusgruppsintervjuer 

med unga vuxna om alkohol som orsak och 

ursäkt till våld och slutligen en kvantitativ vinjettundersökning 

med 1 004 unga vuxna med fokus på 

värdering av berusat beteende. Jag skall berätta lite 

snabbt om två av de fem delstudier. 

Som jag sa gjorde vi fokusgruppsintervjuer 

med unga vuxna i stockholm med syftet att förstå 

om man kan använda alkohol som en ursäkt för 

våld och på vilket sätt det skulle kunna artikuleras 

(Tryggvesson, 2004). I intervjuerna framkom att 

det fanns motstridiga normer runt alkohol som 

ursäkt. Dels uttryckte man att man alltid skall stå 

för det man gjort, man skall alltså inte skylla på 

något och då inte heller alkohol. Dels framkom det 

tydligt i många olika sammanhang i intervjuerna 

att alkoholen ofta användes som ursäkt för våld 

och att man upplevde att det fungerade. Det kunde 

låta så här. 

Int: Finns det omständigheter då man kan 

ursäkta att bråk har uppstått med att folk har 

varit fulla? Vad tycker du Bosse? 

Bosse: Nej det tycker jag inte egentligen. Vad 

menar du då? 

I: Om det fi nns någon form av situation när 

man skulle ja, ja men jag var full eller de var 

fulla det var därför. 

Bosse: Nej det är väl eget ansvar, man får stå 

för det man gör oavsett om man är full eller 

nykter. 

Maria: Precis. 

Bosse: Kan man inte hantera sig själv när man 

är full då ska man inte dricka så pass mycket. 

Maria: Man ska inte skylla på det att jag var 

full igår. Det ska man inte göra. 

I: SKA man inte skylla på det eller GÖR man 

inte det? 

Maria: Man GÖR det ofta. 

Bosse: Man GÖR det men MAN ska inte. 

Man gör det alltså, men man bör inte. Hur skall 

det här då förstås, på vilket sätt kan alkoholen 

göra så att ungdomarna ser mindre allvarligt på en 

våldshändelse. I nästa stycke har en av våra intervjupersoner 

just berättat hur han blev ifattsprungen


och nedslagen av en man utanför en restaurang på 

söder i Stockholm. Mannen hade stått och urinerat 

mot en vägg och känt sig uttittad av respondenten 

varför han sprungit ifatt honom och slagit till 

honom. 

Intervjuaren: Var det på grund av alkoholen 

som det här hände? 

Håkan: Det måste det ha varit. Jag kan inte 

tänka mig något annat. 

Anders: Du vet inte hur han är annars i och 

för sig. 

Håkan: Nej men jag kan inte tänka mig 

något annat. 

Anders: Men det är sånt där dumt beteende 

som … 

Lasse: … kommer fram när man har druckit. 

Anders: Ja. Man får för sig grejer som inte alls 

stämmer. 

Lasse: Man springer mycket snabbare, får 

mycket bättre spänst. Ha ha /skrattar/. Det 

kanske var det. 

I: Hur skulle man se på den här händelsen om 

det inte hade varit alkohol med i bilden? 

Håkan: Då hade jag i och för sig reagerat 

ännu mer eller. … 

Mats: Då skulle man se honom som psykopat. 

Håkan: Eller ja man skulle se det mer som 

en misshandel, jag tror man skulle se det mer 

som en misshandel. Man kan ju förstå att han 

var påverkad, men ändå inte. 

Lasse: Det är ju en del som fortfarande är 

kvar i tonåren, som 14, 15, när de borde vuxit 

till sig, fått lite mer förstånd kanske, att man 

inte hoppar på någon bara så där om hans 

kompis står och kissar. Här står killen, och 

han står knappast och stirrar liksom. /Skratt/ 

Då kan man säga – vad kollar du på liksom 

och bara säga till han att gå därifrån. Det är 

en annan sak. 

I: Men ni upplever det som att det skulle varit 

mycket konstigare, om jag förstått er rätt, om 

det här varit … 

Lasse: Nyktert 

I: Ja, om man skulle varit nyktrare 

Fabin: Jo jo, Då hade det varit misshandel 

Anders: Då hade man reagerat lite mer 

Man kan alltså se att ungdomarna tyckte att 

alkoholen gjorde att gärningsmannen ansågs mer 

normal och mindre sjuk, hade han gjort samma sak 

när han varit nykter hade man sett honom som en 

psykopat. Delvis sammankopplat med den föregå- 

ende anledningen, hans berusning gjorde att gärningen 

bedömdes som mindre allvarlig, hade han 

varit nyktert hade det varit misshandel och något 

som skulle ha polisanmälts. I andra exempel kunde 

man också se att offrets berusning hade effekt på 

hur man bedömde situationen. 

Nästa exempel är från den kvantitativa delstudien 

som var en telefonundersökning riktad till 

1004 ungdomar i hela Sverige i åldern 16 till 25 år. 

De presenterades för ett antal vinjetter där olika 

faktorer varierades. Vinjetterna, som alltså är en 

kort beskrivning av en händelse beskrev hur ett par 

personer träffades och hur deras möte resulterade 

i en våldshändelse. Vi gjorde fl era olika vinjetter, 

två som handlade om våld mellan män och en som 

beskrev sexuellt våld riktat mot en kvinna. I varje 

vinjett varierades gärningsmannen alkoholkonsumtion, 

så att en del fi ck höra en berättelse om 

en nykter man medan andra fi ck höra om en full 

man, ett antal andra variabler varierades också, 

t.ex. offrets berusning (alla vinjetter), relation till de 

inblandade, allvarlighet i våldet m.fl . Efter vinjetten 

fi ck intervjupersonerna ta ställning till hur mycket 

skuld, på en skala mellan 1 och 10, som man ville 

tillskriva gärningsmannen. Jag skall visa resultaten 

från av vinjetterna, den handlade om oprovocerat 

våld mellan två män (Tryggvesson & Bullock, 

2004). Vinjetten såg ut så här, siffrorna motsvarar 

de variabler som manipulerades och varje manipulerad 

variabel har två olika alternativ, a och b. 

1a)Tobbe har haft en dålig dag. Hans fl ickvän 

har precis gjort slut med honom och han går 

till en bar för att glömma alltihop. 

b) Tobbe har haft en lång dag i skolan och går 

därför till en bar för att dricka några öl och 

varva ned. Tobbe blir lite 

(2) a) småberusad 

b) jättefull. En annan bargäst som är lite 

(3) a) småberusad 

b) jättefull sätter sig vid hans bord och 

försöker starta ett samtal. Tobbe som inte är 

på humör för att prata ber vänligt att bli lämnad 

i fred. Mannen fortsätter dock att prata. 

Till slut tröttnar Tobbe och 

(4) a) knuffar till mannen så att han faller, 

b) slår till mannen med knytnäven i ansiktet 

så att näsan börjar blöda, sedan lämnar han 

stället.


1. Gärningsmannens sinnesstämning 

2. Gärningsmannens berusning 

3. Offrets berusning 

4. Våldets allvarlighet 

Resultaten varierade något mellan män och kvinnor 

och de redovisas därför i separata diagram. 

Som man kan utläsa ur diagrammet nedan så 

tillskriver männen gärningsmannen mindre skuld 

när han är jättefull än när han bara är småberusad, 

men bara om offret är väldigt berusat. 

De kvinnliga respondenterna tillskrivs mindre 

skuld till en full gärningsman men denna gång är 

det inte beroende av offrets berusning utan av våldets 

allvarlighet. Om skadan är allvarlig tillskrivs 

gärningsmannen mindre skuld om han är väldigt 

berusad. 

Vår studie indikerade att alkoholen i vissa situationer 

och under vissa förutsättningar kan ursäkta 

våldsamma beteenden. Berusning kunde ses som ett 

sätt att öka sitt handlingsutrymme. Dels i förhållande 

till sig själv, ofta var syftet med alkoholkonsumtionen 

att ”våga” bryta mot vardagens normer, 

dels i förhållande till andra, att andra accepterade 

beteenden som normalt inte skulle accepteras om 

man var nykter. Man kunde alltså köpa sig en viss 

frihet genom fl askan. 

Figur 6. Tillskrivande av skuld för oprovocerat våld, 

endast män 

Skuld 

7,0 

6,8 

6,6 

6,4 

6,2 

6,0 

5,8 

5,6 

0 

Småberusad 

Berusningsnivå 

Småberusat offer 

Jättefullt offer 

Jättefull 

55 

Avslutning 

Sambandet mellan alkohol och våld är komplext. 

Om vi är intresserade av våldet i samhället bör vi 

inte ignorera alkoholens betydelse. En tillbakablick 

över åren visar tydligt att alkoholen har haft en effekt 

på våldet, särskilt i de nordiska länderna. 

Samtidigt är det viktigt att vi inte stirrar oss 

blinda på alkoholen och vilseleds att tro att den är 

orsaken till allt våld eller kraftigt oroa oss för allt 

ungdomar gör när de dricker. Att människor blir 

mer våldsamma i samband med alkoholkonsumtion 

kan inte enbart förklaras av alkoholens rus utan 

måste ses i ett vidare perspektiv. Om en man slår 

sin fru när de kommer hem efter en fest där båda 

druckit gör vi det enkelt för oss om vi förklarar 

mannens våld med att han var berusad. Har han 

inte slagit sin fru inför andra människor så tyder 

det ändå på någon form av rationellt agerande och 

förklaringen/orsaken till hans våld i hemmet beror 

troligen på något annat än hans alkoholvanor. 

I vår debatt om våldet får vi inte hamna i fällan 

att enbart diskutera alkoholens effekter på våldet 

utan vi måste hela tiden vara uppmärksamma på 

andra orsaker till våldet. Till exempel patriarkala 

strukturer, stereotypa maskuliniteter och marginalisering 

av människor i samhället. 

Figur 7. Tillskrivande av skuld för oprovocerat våld, 

endast kvinnor 

Skuld 

9 

8 

7 

6 

5 

4 

3 

2 

1 

0 

Småberusad 

Berusningsnivå 

Allvarlig skada 

Lindrig skada 

Jättefull


Referenser: 

Bonomo, Y., Coffey, C., Wolfe, R., Lynskey, M., Bowes, 

G., & Patton, G. (2001) Adverse outcomes of alcohol 

use in adolescents. Addiction, 96, 1485–1496. 

Bushman, B. J. (1997): Effects of alcohol on human 

aggression: Validity of proposed explanations. In: M. 

Galanter (ed.): Recent Developments in Alcoholism 

Volume 13: Alcohol and Violence – Epidemiology, 

Neurobiology, Psychology, Family Issue, 227–244. 

New York: Plenum 

Fergusson, D.M., Lynskey, M.T., & Horwood, L.J. 

(1996) Alcohol misuse and juvenile offending in 

adolescence. Addiction, 91, 483–494. 

Graham, K. & Leonard, K. & Room, R. & Wild, C. & 

Pihl, R. & Bois, C. & Single, E. (1998): Current directions 

in research on understanding and preventing 

intoxicated aggression. Addiction 93: 659–676 

Graham, K. & West, P. & Wells, S. (2000): Evaluating 

theories of alcohol-related aggression using observations 

of young adults in bars. Addiction 95: 847–863 

Gustafson, R. (1993): What do experimental paradigms 

tell us about alcohol-related aggressive responding? 

Journal of Studies on Alcohol 11: 20–29 

Lenke, L. (1990): Alcohol and Criminal Violence – Time 

Series Analyses in a Comparative Perspective. Stockholm: 

Almqvist & Wicksell International 

MacAndrew, C. & Edgerton, R. (1969): Drunken Comportment: 

A Social Explanation. Chicago: Aldine 

Norström, T. (1998): Effects on criminal violence of different 

beverage types and private and public drinking. 

Addiction 93: 689–699 

Orpinas, P.K., Basen-Engquist, K., Grunbaum, J.A., & 

Parcel, G.S. (1995) The Co-Morbidity of violencerelated 

behaviours with health-risk behaviour in a 

population of high scholl students. Journal of Adolescent 

Health, 16, 216-225. 

Pernanen, K. (1991): Alcohol. I: Human Violence. New 

York: Guilford 

Rossow, I. (1996) Alcohol – related violence: the impact 

of drinking patterns and drinking context. Addiction 

91, 1651–1661. 

Rossow, I., Pape, H., & Wichstrøm, L. (1999) Young, 

wet & wild? Associations between alcohol intoxication 

and violent behaviour in adolescence. Addiction, 

94, 1017–1031. 

Rossow, I. (2001): Alcohol and homicide: A cross-cultural 

comparison of the relationship in 14 European 

countries. Addiction 96 (supplement 1): 77–92 

Rying, M. (2000): Dödligt våld I Sverige 1990-1996: En 

deskriptiv studie [Homicide in Sweden 1990-1996: a 

descriptive study]. Stockholm: Licentiatuppsats, Kriminologiska 

institutionen, Stockholms Universitet 

Swan, M.H., Simon, T.R., Hammig, J.L., & Guerrero, 

J.L. (2004) Alcohol-consumption behaviours and risk 

for physical fi ghting and injuries among adolescent 

drinker. Addictive Behaviours, 29, 959–963. 

Tryggvesson, K. (2004) The ambiguous excuse: attributing 

violence to intoxication – Young Swedes about 

the excuse value of alcohol. Contemporary Drug 

Problems, 31, 231–261. 

Tryggvesson, K. & Bullock, S. L. (2004) Äsch, jag var 

bara så full- om unga vuxnas syn på alkohol som ursäkt 

för våld. Nordisk alkohol- & narkotikatidsskrift 

Vol 21 (2), 131–146. 

Tryggvesson, K. (2005) Freedom in a bottle: Young Swedes 

on rationales and norms for drunken behaviour. 

Avhandling kriminologiska institutionen. Stockholm.

Missförhållanden inom äldreomsorg – hur ser 

vi på vanvård och övergrepp gentemot äldre? 

Håkan Jönson, Docent 

Socialhögskolan, Lunds universitet 

en här presentationen bygger på genomgångar 

och analyser som jag gjort 

av så kallade vårdskandaler (se vidare 

Jönson 2006). Detta har jag gjort inom 

ramen för en forskarassistenttjänst som fi nansierats 

av Forskningsrådet för arbetsliv och socialvetenskap. 

Jag kommer att beröra de perspektiv på 

vårdskandaler som jag studerat men också ägna en 

del intresse åt frågan om huruvida begreppet våld 

kan användas i beskrivningen av olika missförhållanden. 

1 

D 

Den faktiska förekomsten av missförhållanden 

inom äldrevården har visat sig mycket svår att kartlägga 

och är, som jag ska komma in på, perspektivberoende. 

Anställda inom äldreomsorgen är sedan 

1999 skyldiga att anmäla missförhållanden såsom 

brister i bemötande, övergrepp och brister i omsorgen. 

Som exempel gjordes inte fl er än 627 sådana 

anmälningar år 2002. Åttio procent av dessa rörde 

då det som brukar benämnas särskilda boenden. 

Siffran 627 speglar knappast omfattningen av anmälningsbara 

missförhållanden. Totalt är det omkring 

240 000 personer som erhåller äldreomsorg i 

olika former och ungefär 100 000 av dem vistas på 

särskilda boenden. Exempelvis anmälde personalen 

totalt 6-7 fall av brister i tandhygienen år 2002 och 

med tanke på att anhöriga ofta klagar på sådana 

brister framstår siffran som låg. Inte heller forskare 

har fått fram siffror som framstår som helt trovärdiga. 

Sandvide (et al. 2004) bad 848 anställda på 

äldreboenden i två kommuner att rapportera in 

1 I min presentation kommer jag för enkelhets skull låta begreppen 

äldrevård och äldreomsorg avse samma sak. 

57 

alla våldshändelser de bevittnat eller deltagit i, och 

hon defi nierade våld på ett mycket vidsträckt sätt. 

Totalt rapporterade personalen in 149 våldshändelser. 

Av dessa tycks endast ett 30-tal ha varit frågan 

om våldshändelser som drabbade äldre, merparten 

handlade om omsorgstagares våld mot personal. 

Vad är en vårdskandal? 

En skandal är enligt ordboken en händelse som 

väcker allmän förargelse, inom skandalforskning 

brukar man precisera det till att förargelsen – och 

oftast handlar det numera om massmedial uppmärksamhet 

– riktas mot omoraliskt handlande 

(Lull & Hinerman 1997). En ödeläggande orkan 

är därför knappast en skandal i sig, även om den 

väcker förargelse. Det är i stället (den påstådda) 

oförmågan att förebygga, varna, hantera, reparera 

som brukar rubriceras som skandalösa. Skandalen 

är alltså knuten till utpekanden av omoraliska 

handlingar och omoraliska aktörer. En vårdskandal 

är enkelt uttryckt en skandal som rör vården 

och i Sverige har uttrycket kommit att handla om 

äldrevården/äldreomsorgen. Kända fall har fått benämningar 

som relaterar till namn på vårdboenden 

såväl som kommuner: Trossen (1992), Polhemsgården 

(1997/98), Landskronafallet (2001), Gislavedsfallet 

(2002). I vissa fall är det fysiska övergrepp 

som avrapporterats, i andra fall har det handlat 

om brister i omsorgen, det som ibland benämns 

vanvård. 

År 1996 innehöll exempelvis ingen artikel 

i Aftonbladet, Dagens Nyheter, Expressen och 

Svenska Dagbladet ordet vårdskandal. Året efter 

förekom begreppet i 37 artiklar, en siffra som

58 MISSFÖRHÅLLANDEN INOM ÄLDREOMSORG 

steg till 101 under rekordåret 1998. Intresset då 

berodde på den massmediala rapporteringen om 

Polhemsgården i Solna. Efter detta rekordår har 

antalet artiklar minskat och pendlat mellan 5–35 i 

de fyra tidningarna. Begreppets skiftande förekomst 

återspeglar sannolikt inte några faktiska skillnader 

i äldreomsorgens kvalitet över åren. Skandalerna 

har givetvis att göra med konkreta missförhållanden 

– det kan fi nnas undantag även här – men 

omfattningen av skandalen verkar i många fall 

mer ha att göra med förekomsten av dramatiska 

detaljer, hur väl de beskrivna förhållandena dramatiserar 

omoral, samt hur beskrivningarna landar i 

det politiska landskapet. En omsorgstagare har fått 

”maskar” i ett liggsår, en annan har inte fått duscha 

på två månader, ett vårdbiträde ertappas med att 

säga att en omsorgstagare ska ”sära på benen”, 

en modig undersköterska slår larm och trotsar det 

stora vårdbolaget. 

Varför är det då överhuvudtaget relevant att 

studera vårdskandaler? Jag tror att man kan säga 

att vårdskandaler har betydelse. De har betydelse 

för de inblandade och ibland har de också betydelse 

på den politiska nivån. Skandalen omkring 

Polhemsgården blev en del av 1998 års valrörelse, 

statsminister Göran Persson utlovade miljarder till 

vård, skola och omsorg: de så kallade ”Perssonpengarna”. 

Året därpå infördes Lex Sarah bestämmelsen 

om anställdas rapporteringsskyldighet. Och 

det fi nns en ganska klar koppling mellan debatterna 

2001–2002 och regeringens löfte inför valet 

2002 om att tillsätta 100 äldreskyddsombud. Det 

som är intressant att studera är enligt min mening 

de perspektiv som används för att rama in och ge 

mening till händelserna, eftersom dessa perspektiv 

också pekar mot olika reaktioner och lösningar i 

förhållandet till det som inträffat. Om ett uppdagat 

missförhållande betraktas som ett bevis på hur det 

går när kommunerna tvingas spara defi nieras lösningen 

i termer av resurstillförsel. Annat är det om 

missförhållandet anses bevisa att olämplig personal 

arbetar inom äldreomsorgen. Då kanske det blir tal 

om att kräva utdrag ur polisregistret vid nyanställningar 

och få till stånd ett mer aktivt polisarbete på 

äldreboendena. Om missförhållandena anses bero 

på att ett privat vårdbolag låtit profi ttänkandet gå 

före omsorgstänkandet så kanske lokala politiker 

fattar beslut om att endast använda kommunala 

äldreboenden. 

Är missförhållanden inom äldreomsorgen 

våld? 

Frågan om moral – alltså om vår syn på rätt och fel 

– är av betydelse för huruvida olika missförhållanden 

som drabbar äldre ska karaktäriseras som våld. 

Här fi nns det en problematisk dubbelhet som man 

kan beskriva som två skilda moraliska positioner. 

Å ena sidan ser vi i vårt samhälle särskilt 

allvarligt på gärningar som kränker svaga och 

sårbara personer, dit man ju kan räkna de som tar 

emot äldreomsorg. Sådan sårbarhet kan motivera 

defi nitioner av våld som går bortom de allmänt 

vedertagna. För yngre barn har vi exempelvis en 

defi nition av våldtäkt som skiljer sig från den som 

gäller för vuxna. För äldre personer har det ibland 

förts diskussioner om att rubricera vissa stölder i 

hemmet som rån, med hänvisning till förövarens 

överläge i förhållande till det sårbara offret. När 

det gäller medborgare som tar emot äldreomsorg 

manifesteras allvarssynen i skyldigheten för vårdanställda 

att rapportera om övergrepp, brister i 

omsorgen, dåligt bemötande och liknande förhållanden. 

Den bestämmelse i Socialtjänstlagen som 

reglerar skyldigheten har för övrigt fått namnet Lex 

Sarah efter den undersköterska som 1997 slog larm 

om missförhållanden på äldreboendet Polhemsgården 

i Solna. Det är också möjligt att förklara en del 

av den massmediala och folkliga ilskan inför fall 

av övergrepp och vanvård inom äldrevården med 

hänvisning till detta moralpaket om vår skyldighet 

att värna den svage. En starkare part kränker en 

svagare, som man dessutom anförtrotts att ta hand 

om och hjälpa (Baumann 1989; Christie 2000). 

Detta väcker vrede. 

Å andra sidan aktiveras ett annat moralpaket 

när vi tänker på hur svårt det kan vara att ge god 

omsorg till personer som är förvirrade och ibland 

aggressiva själva. Stig Karlsson (1999) har visat 

att ungefär en fjärdedel av de äldre som vistas på 

särskilda boenden utsätts för olika typer av fysiska 

restriktioner såsom bälten, brickbord, sänggrindar. 

Karlsson fann också att det ofta var lokala rutiner 

och attityder till tvång som avgjorde hur många 

av de boende som blev föremål för fysiska restriktioner. 

Merparten av allt detta fastspännande sker 

utan stöd i svensk lag och borde därför kunna 

karaktäriseras som olaga frihetsberövande. Det 

är tillåtet att spänna fast en person med dennes 

samtycke, exempelvis någon som är rädd för att 

tippa ur rullstolen, och man kan sätta in tvångsmedel 

i ett läge där den enskildes hälsa är i akut fara. 

Men att utan medgivande sätta ett brickbord på fru

HÅKAN JÖNSSON 

Olssons rullstol för att hindra att hon irrar omkring 

i korridorerna, eller att spänna ett bälte runt 

midjan för att inte herr Olsson ska ramla och bryta 

lårbenshalsen, det verkar i dagsläget vara olagligt. 

Både med och utan läkares ordination. Ändå är 

det vanligt. Lagstiftaren håller på att se över denna 

komplicerade fråga, man har presenterat en omfattande 

utredning enligt vilken det i vart fall ska 

bli tillåtet att under vissa omständigheter spänna 

fast herr Olsson för att undvika fallskador (SOU 

2006:110, s. 287). 

Detta fastspännande av dementa åldringar är 

väl ett typiskt exempel på fysiskt våld – som ibland 

är rättfärdigat och ibland orättfärdigt. Men det anmäls 

sällan som fall av ”fysiska övergrepp” enligt 

Lex Sarah. Inget tyder heller på att polis och åklagare 

systematiskt ägnar sig åt att lagföra alla dem 

som gör sig skyldiga till olaga frihetsberövande. 

Skälet är naturligtvis att tvångsåtgärderna sker av 

omtanke om den enskilde, kanske för att undvika 

skada. Det är i hög grad en fråga om skyddsåtgärder. 

Ofta är både personal och anhöriga överens 

om tvångets nödvändighet. Här står vi alltså inför 

en helt annan moral där en särskild typ av ”våld” 

mot förvirrade och sårbara åldringar rättfärdigas 

eller ursäktas. Med denna moral skapas samtidigt 

en glidning i vad man kan tillåta sig i den goda sakens 

namn. Representanter för tillsynsmyndigheter 

som jag pratat med har berättat att man på vissa 

äldreboenden låser in de boende på rummen för 

att de inte ska springa in till varandra på nätterna. 

Men man formulerar det inte som att man låser in, 

utan som att man låser ”om”, dvs. som en handling 

av omsorg (Jönson 2006). 

Och nu kommer min fråga: vad skulle hända 

om vi bjöd in polis och åklagare till äldrevårdens 

vardag? Borde vi göra detta? Ett rättsfall från 2005 

manar till eftertanke. En vikarie vid ett äldreboende 

i Mellansverige lindade en livrem omkring fötterna 

på en man som låg i sin säng för att denne inte 

skulle vandra omkring så mycket. Han berättade 

också för en kollega om vad han gjort. Hon lossade 

remmen, tillrättavisade vikarien och anmälde 

det inträffade. Omsorgstagarens ben var ihoplindade 

omkring tio minuter. Detta fall hamnade hos 

åklagaren som väckte åtal. Den anställde dömdes 

för olaga frihetsberövande till ett års fängelse. 

Tingsrätten menade att det var särskilt allvarligt att 

frihetsberövandet ”riktats mot en helt försvarslös 

människa som varit under samhällelig omsorg från 

en person som varit satt att handha omsorgen”. 

Observera skiftet av moralpaket. Vikariens invänd- 

59 

ning att han inte fått någon introduktion och inte 

haft klart för sig att det han gjort var förbjudet avfärdades 

av tingsrätten: ”Vidare måste rimligen av 

envar kunna krävas insikt i att man inte får binda 

andra annat än i extrema undantagsfall, exempelvis 

då nöd föreligger, eller med stöd av lag.” (jfr 

Holmqvist 1997) 

Hovrätten ändrade senare påföljden till villkorlig 

dom, med hänvisning till en osäkerhet omkring 

hur länge offrets fötter egentligen hade varit 

bundna och att det inte var fastslaget att offret lidit 

skada. Men ändå, olaga frihetsberövande lydde 

domen. Vad exemplet illustrerar är ett ”moraliskt 

hopp”, där en handling som med hänvisning till 

det svåra vårdarbetet skulle ha kunnat beskrivas 

som ”över gränsen men möjligen begriplig”, istället 

bedömdes utifrån ett annat moralpaket. Möjligen 

var det användandet av en livrem som möjliggjorde 

detta hopp, för en livrem har till skillnad från ett 

brickbord ingen naturlig användning som restriktionsverktyg 

på ett äldreboende. Frågan är hur 

en åklagare skulle bedöma ett fall där en stressad 

undersköterska sätter ett brickbord på stolen för 

att under någon timma hindrar den dementa fru 

Olsson från att vingla omkring och störa andra 

boende. 

Figur 1. Två moraliska positioner för tolkningar av 

missförhållanden. 

Spänna fast, 

vanvårda eller 

kränka dement 

åldrings 

rättigheter 

Stark mot svag: Särskilt 

förkastligt, oursäktligt 

och obegripligt 

Det svåra vårdarbetet: 

Legitimt, ursäktligt eller 

i vart fall begripligt 

Min andra illustration till den moraliska spännvidden 

kommer från ett av de fall som jag analyserar 

ingående i min bok om vårdskandaler. 

I slutet av sommaren 2001 uppmärksammade 

massmedierna att en äldre kvinna på ett vårdboende 

i Landskrona hade fått larver i ett liggsår på sin 

ena fot. Chefsåklagaren i Helsingborg fi ck kunskap 

om det inträffade genom massmedierna och beslutade 

sig för att inleda förundersökning. Ett och ett 

halvt år senare åtalades en sjuksköterska och en 

distriktsläkare för misshandel, alternativt vållande


till kroppsskada. Åklagaren argumenterade för att 

den ansvariga personalen hållit sig oinformerade 

om sårens utveckling på ett så pass aktivt sätt att 

det kunde likställas med uppsåt. Under rättegången 

mildrade åklagaren sin brottsrubricering och de två 

åtalade friades dessutom av tingsrätten. Här vill 

jag bara visa att det ändå tycks vara möjligt att slå 

en bro mellan brister i omsorg och Brottsbalkens 

misshandel. 

När jag studerade detta fall mötte jag också två 

diametralt motsatta uppfattningar om det inträffade. 

Den åklagare jag intervjuade menade att hon 

under utredningens gång fått en stark känsla av att 

man från vårdens sida helst ville klara ut incidenten 

utan rättsväsendets inblandning och att experter 

inom vården till och med motarbetat åklagarens 

försök att lagföra de två åtalade (jfr Bäsén 2004). 

Representanter för Vårdförbundet som jag talade 

med menade å sin sida att åklagaren hade givit sig 

på två personer som gjort ungefär vad de kunnat 

under svåra omständigheter. Om sjuksköterskan 

och distriktsläkaren fälldes i domstol kunde i stort 

sett vilken vårdanställd som helst riskera straff. Låg 

lön, svåra arbetsförhållanden och risk att hamna i 

fängelse. Vem skulle då vilja arbeta inom äldrevården? 

Perspektiv på vårdskandaler 

Vilka perspektiv är då särskilt synliga i diskussioner 

om äldrevårdens missförhållanden? Och om vem 

handlar diskussionen? Om de äldre omsorgstagarna, 

naturligtvis, tänker man kanske spontant. Men 

så är det inte riktigt. I hög grad har de offentliga 

debatterna kommit att handla om tre olika aktörer: 

vårdpersonal, politiker och privata vårdentreprenö- 

Tabell 1. Resursbrist eller omoral? 

rer. I relation till dessa tre har äldre framträtt som 

drabbade eller som räddade, ofta i en idealtypisk 

relation som handlar om att någon som är stor 

och stark behandlar någon som är liten och svag 

illa (jfr. Christie 2000). Att en enskild boende inte 

kommer till tals är kanske inte så konstigt, ofta 

har de personer som utsatts varit dementa och haft 

svårt att redogöra för vad som inträffat. Det som är 

märkligt är att så få debattörer talar om och för ”vi 

äldre omsorgstagare”, eller ”vi äldre” i vårdskandalerna. 

Diskussionen har istället ofta handlat 

om huruvida aktörer som personal, politiker eller 

vårdentreprenörer handlat omoraliskt eller om 

missförhållandena berott på resursbrist. 

Nedan ska jag kort redogöra för diskussionerna 

om dessa tre aktörer, för att därefter slutligen skissera 

ett perspektiv som utgår från diskriminering 

och medborgarskap. 

Vårdpersonalen 

Överlag har vård- och omsorgspersonal ofta fått en 

huvudroll i diskussioner om äldrevårdens problem 

och de har beskrivits både som hjältar, skurkar och 

offer. Det är inte konstigt, personalen är utförare 

av äldreomsorgen och befi nner sig närmast vårdtagaren. 

Hjälterollen har framför allt varit aktuell 

i de fall då enskild vårdpersonal slagit larm om 

missförhållanden. Det främsta exemplet är undersköterskan 

Sarah Wägnert som 1997 kontaktade 

massmedierna angående missförhållanden på 

äldreboendet Polhemsgården i Solna. Hon tilldelades 

pris för sitt civilkurage och utsågs till årets 

svensk av P4:s lyssnare 1997. Skurkrollen är också 

vanlig. Det var som nämnts ovan en sjuksköterska 

och en läkare som ställdes inför rätta, anklagade 

Aktör som fokuseras Resursbrist Omoral 

Vårdpersonalen Avsaknad av personal, Olämplig personal (sadistisk, 

arbetsledning, handledning, smiter och saknar respekt för 

kunskap (om demensvård, 

bemötandetekniker etc.), 

medicinsk kompetens. 

omsorgstagarna). 

Vårdbolagen/marknaden Låga ersättningsnivåer och Vårdprofi törer (som främst 

etableringsproblem. gynnar aktieägarna). 

Politikerna Svåra prioriteringar på grund Korrupta makthavare 

av bristande skatteunderlag, (som främst gynnar 

svårt att rekrytera personal. ovärdiga ändamål).


för misshandel och vållande av kroppsskada, efter 

att en kvinna på ett äldreboende i Landskrona fått 

klasar av larver i ett illa skött sår sommaren 2001. 

Och det var två vårdbiträden som avskedades och 

blev föremål för en massmedial och folklig kölhalning 

efter att ha kränkt en kvinna verbalt och 

avslöjats genom en hemlig bandinspelning från en 

anhörig i Gislaved i början av 2002. I båda fallen 

har såväl fackföreningar, som massmediala debattörer 

och experter menat att personalen fått rollen av 

syndabockar, trots att händelserna ytterst berott på 

resursproblem och systemfel inom äldrevården. 

När sjuksköterskans och distriktsläkarens ansvar 

prövades i domstol gjorde en överläkare som 

ombetts yttra sig över såren exempelvis följande 

kommentar: ”I anslutning till det aktuella fallet gör 

man onekligen refl exionen att dagens sjukvårdsapparat 

inte är organiserad på ett sådant sätt att 

alla multisjuka patienter får adekvat vård. Vi har 

med andra ord ett systemfel och då känns det föga 

meningsfullt att jaga enskilda befattningshavare 

för tillkortakommanden som beror på systemfelet 

utanför de enskilda individernas kontroll.” Här har 

vi för övrigt ett exempel på det motstånd till polisiär 

inblandning som åklagaren i Landskronafallet 

beklagade sig över. 

Jag deltog under tingsrättsförhandlingen och 

överläkaren markerade även där att han fann både 

åtalet och massmediestormen osmakliga, eftersom 

det ju handlade om en resursfråga. Samma motperspektiv 

uttrycktes av de två konsulter som fi ck 

kommunens uppdrag att utreda den verbala kränkningen 

i det så kallade Gislavedsfallet. ”Det räcker 

inte med att bara göra dessa två vårdbiträden till 

syndabockar”, konstaterade de och identifi erade i 

stället personalens villkor som nyckeln till problemets 

lösning: ”Den enda väg som förefaller rimlig 

är att se till att personalen har en arbetssituation, 

en arbetsmiljö, en ledning och en kompetens som 

tillsammans gör att den: mår bra, orkar engagera 

sig i enskilda boende och anhöriga, känner sig 

sedda, hörda och uppskattade som professionella, 

blir inspirerade, vill lära sig mera.” 

Konsulterna spekulerade i att det hat som drabbat 

vårdbiträdena uttryckte en konfl ikt mellan 

folkliga önskningar om att äldreboenden ska vara 

idylliska platser och den mer konfl iktfyllda verklighet 

som präglar delar av äldrevårdens vardag; en 

verklighet som vi massmediekonsumenter alltså kan 

hålla ifrån oss genom att uppröras över enskilda 

missdådare. Det är enklare att fördöma enskilda 

och ropa på straff än att tillföra resurser och se 

61 

äldrevården som en komplex verksamhet. 

De försvar och motargument till syndabockstänkandet 

som citerats ovan är samtidigt mycket 

vanliga i debatter om äldrevården och de kan ses 

som delar av ett arbetsmiljöperspektiv, som utvecklas 

av både personal, vårdexpertis och politiker. I 

arbetsmiljöperspektivet sätts personalens villkor 

och situation i fokus. Problemets orsaker beskrivs i 

termer av ett nedvärderat vårdyrke, samt förekommande 

systemfel och nedskärningar. Lösningen 

på problemet uttrycks som att personalen måste 

ges bättre villkor: att vårdyrkets status måste öka, 

lönerna höjas, arbetsbelastning minska. Navet i det 

här perspektivet är föreställningen om en intressegemenskap 

mellan personalen och omsorgstagarna 

– ett vi – där förbättringar för personalen uppfattas 

gynna vårdtagarna. Intressant nog tycks en del av 

det massmediala raseriet relatera till de beskrivningar 

av resursbrist som utvecklas inom arbetsmiljöperspektivet. 

När bandinspelningen i Gislavedsfallet först 

uppmärksammades som en riksnyhet skrev en kolumnist 

i Aftonbladet följande: ”Låt oss slippa det 

sedvanliga pladdret om underbemanning, låg lön 

och brist på utbildning. Låt oss slippa pinsamma 

fackliga undanfl ykter, ledsna socialchefer, och 

vårdhemsföreståndare som ’inte haft en aning’.” 

Det verkar som att hon såg framför sig hur ”förövarna” 

skulle lyckas smita undan med hänvisning 

till äldrevårdens bristande resurser. Här fi nns det 

alltså ett retoriskt landskap av kända tolkningar 

som debattörer förhåller sig till. 

Vårdbolagen 

Vårdskandalernas olika betoningarna har också att 

göra med kända politiska och ideologiska motsättningar. 

Tydligast är detta i de fall då vårdskandalerna 

rört äldreboenden som drivs av så kallade 

vårdbolag, där vissa debattörer menat att missförhållanden 

visar ”hur det går” när privata företag 

tar över omsorgsverksamheter. Försvarare av privat 

äldrevård har ibland kontrat med motanklagelser 

om att det görs politik av enstaka missförhållanden. 

Oavsett om privat, vinstdriven äldrevård är 

bättre eller sämre än sin kommunala motsvarighet 

så visar dessa debatter i alla fall en sak: profi tmotivet 

framstår för många som det självklara svaret 

till varför ett missförhållande uppstått. Enkelt 

uttryckt så framstår ett missförhållande som mer 

omoraliskt när det sätts i samband med försök att 

tjäna pengar än när det sätts i samband med försök 

att spara pengar. En viktig slutsats av detta är att


förekomsten av ett profi tmotiv på gott och ont 

skapar misstänksamhet inom äldrevården. Och jag 

menar att just denna fråga om elakartade motiv har 

stor betydelse när samhället formulerar förslag på 

problemlösningar. Om övergrepp och vanvård relateras 

till profi tmotivet så är det ju rimligt med mer 

kontrollerade och polisiära insatser. Detta behöver 

för övrigt inte vara dåligt, det kan ju tänkas att det 

sker många övergrepp och att det mer eller mindre 

kalkyleras med vanvård, men att problemen slätas 

över med hänvisning till att alla gör så gott de kan 

utifrån de begränsade resurserna. 

Politikerna 

När man studerar vårdskandaler känner man 

ganska snabbt igen en problemformulering som 

handlar om folket mot makthavarna: vi här nere 

– ni däruppe. Det är ett perspektiv som tydligast 

utvecklas på tidningarnas insändarsidor och av populistiska 

partier, men som också förekommer när 

journalister ska ställa politikerna mot väggen. I sin 

populistiska version anses missförhållandena visa 

att de äldre som har ”byggt landet” inte får den 

vård de har rätt till eftersom besuttna makthavare 

gynnar sig själva eller andra ”ovärdiga” grupper. 

Förslagen till lösningar brukar formuleras i termer 

av ett platsbyte: Tvinga politikerna att jobba inom 

äldrevården eller bo där, men inte för att de ska få 

en bättre inblick i verksamheten utan som ett straff. 

Byt plats på interner på fängelser och gamla på äldreboenden, 

så får de äldre bättre mat och omvårdnad. 

Dessutom minskar kriminaliteten eftersom 

brottslingarna inte vill hamna på ett äldreboende. 

Stoppa invandringen och ge inte invandrare något 

ekonomiskt stöd utan satsa pengarna på de gamla 

som byggt landet. Det här är en argumentation som 

förts av företrädare för Sverigedemokraterna och 

Sveriges Pensionärers Intresseparti. Det intressanta 

med den här problemformuleringen är att man 

skulle kunna se den som ett svar på frånvaron av en 

moralisk uppladdning inom det etablerade politiska 

landskapet. Frånsett frågan om privata aktörer så 

är partiernas företrädare påfallande överens om 

att äldre ska ges en god omsorg, men ofta är man 

också överens om att avsaknaden av resurser skapar 

problem. Detta problem relateras i nästa steg 

till den ökande andelen vårdbehövande äldre. Som 

jag tidigare noterat är det mer omoraliskt att tjäna 

pengar än att spara och det som populisterna ändå 

lyckas med är att ladda upp frågan om missförhållanden 

inom äldreomsorgen moraliskt. De fl esta av 

oss tar dock avstånd från det sätt som dessa debat- 

törer ställer äldres välfärd mot de resurser som 

satsas på ”ovärdiga” grupper. 

Ett perspektiv om medborgarskap och 

diskriminering 

Avslutningsvis vill jag skissera ett perspektiv om 

medborgarskap och diskriminering, som jag tror 

skulle kunna tillföra en del nytänkande i analysen 

och debatten av äldrevårdens missförhållanden. 

Moralisk upprördhet behöver ju i sig inte vara fel, 

för sådan upprördhet kan driva fram reformer och 

mobilisera människor till kamp mot orättvisor. Frågan 

är, som jag ser det, om man kan tänka sig en 

problemformulering som laddar upp den här frågan 

moraliskt utan att så starkt fokusera politikerna eller 

personalen. 2 Mitt förslag går ut på att vi i högre 

grad skulle kunna betrakta missförhållanden inom 

äldreomsorgen som fall av åldersdiskriminering – 

det som numera kommit att benämnas ålderism. 

Skandalen består då i att samhället berövar äldre 

sitt fulla medborgarskap. Förekomsten av vanvård 

och övergrepp kunde defi nieras som fall av strukturell 

diskriminering eller varför inte strukturellt 

våld? Vägen till ett sådant perspektiv går genom 

jämförelser och inlåning av analyser från forskning 

och aktivism som riktar sig mot andra kategoriers 

underordning. 

Vad skulle hända om vi valde att tänka på användningen 

av fysiska restriktioner inom särskilda 

boenden som ett fall av strukturellt våld, riktat mot 

den särskilda kategorin ”de äldre”? Om så många 

som var fjärde boende blir föremål för detta våld 

så handlar det ju om 25 000 personer. Nu kan man 

hävda att många av dessa behöver fysiska begränsningsåtgärder 

eftersom alternativet vore medicinering. 

Men resonerar vi så i andra sammanhang? 

Att eftersom många behöver spännas fast så är det 

inte så oacceptabelt att en hel del andra åker med 

på köpet? Var fi nns nollvisionen? Den intressanta 

forskningsfrågan är varför det inte fi nns någon 

moralisk upprördhet över dessa missförhållanden, 

varför de rent av inte betraktas som missförhållanden. 

Ett möjligt svar är att det i dagsläget saknas ett 

”vi äldre” som i debatten talar för de personer som 

återfi nns på särskilda boenden såsom inkluderade i 

samma ideologiska ”vi” (jfr Gamson 1992). Sådana 

”vi” har haft stor betydelse i debatter om kön/genus, 

invandring/etnicitet, sexualitet och funktionshinder. 

2 Frågan om vårdbolagen lämnar jag här eftersom den frågan 

redan har en ideologisk laddning inom det etablerade politiska 

landskapet.


Låt mig illustrera genom ett exempel. En kvinna 

som invandrat till Sverige från Turkiet läser i 

tidningen att två män från Somalia sorterats bort i 

en krogkö och drar slutsatsen att ”vi invandrare” 

diskrimineras. Hennes slutsats betraktas som rimlig 

eftersom det fi nns ett etablerat perspektiv om diskriminering 

av invandrare – och både hon och de 

somaliska männen räknas gemensamt till kategorin 

– där resonemang om utgallring på grund av 

härkomst utgör en viktig komponent. Hon kanske 

själv har en liknande erfarenhet av att sorteras bort 

i en budgivning eller en anställningssituation. 

Ett andra exempel hämtar jag från handikapppolitiken. 

Delar av handikapprörelsen har med 

framgång laddat upp handikappolitiken moraliskt 

genom att föra resonemang om underordning, diskriminering 

och medborgarskap. Man har kritiserat 

fokuseringen av den ”handikappade” individens 

tillkortakommanden och menat att handikapp 

handlar om samhällets oförmåga att erbjuda 

medborgarna lika villkor. Nu kommer jämförelsen: 

”Den enda vägen mot att förbättra situationen 

för gravt funktionshindrade personer på, är att ge 

de personliga assistenterna bättre arbetsvillkor.” 

Här har jag bytt ut några ord från ett resonemang 

som är vanligt förekommande i diskussioner om 

äldreomsorg för att väcka frågor om perspektiv. 

Min gissning är att resonemanget skulle väcka 

ilska inom delar av handikapprörelsen. Det är inte 

frågan om personalens arbetsvillkor utan om våra 

medborgerliga rättigheter, skulle dessa aktivister 

möjligen invända. 

Här kommer en jämförelse till: ”Men den 

svenska handikappomsorgen är ändå långt bättre 

än den omsorg som ges äldre i många andra länder.” 

Denna typ av jämförelser mellan olika länders 

välfärd är vanligt förekommande i diskussioner om 

den svenska äldreomsorgen (Jönson & Taghizadeh 

Larsson, kommande). Nu ikläder jag mig rollen 

som ”handikappaktivist” och svarar: ”Så med den 

jämförelsen tycker du att det är rättvist att min 15åriga 

dotter som sitter i rullstol inte ska kunna gå 

på diskotek och bio, vilket är självklart för din 15åriga 

dotter?” (jfr Peterson 2003, s. 217) Poängen 

här är att det fi nns en grupp funktionshindrade 

personer – med anhöriga – som pratar om samhällets 

insatser i termer av ”vårat” medborgarskap och 

diskriminering av ”oss”, utifrån jämförelsen med 

vissa bestämda referensgrupper. Denna diskussion 

är påfallande frånvarande inom äldrepolitiken, och 

därför är det kanske inte så förvånande att de anslående 

skillnader i vilka rättigheter personer under 

63 

och över 65 år har till vård och omsorg i så ringa 

grad kritiseras i dagens politiska debatt. Inte ens 

Diskrimineringskommittén (SOU 2006:22), som 

annars ägnar omfattande uppmärksamhet åt olika 

former av samhällelig ojämlikhet och som specifi kt 

diskuterar åldersdiskriminering, har valt att betrakta 

de åldersrelaterade skillnaderna i rättigheter 

som en form av diskriminering. 

Mitt förslag är alltså att ett perspektiv om 

medborgarskap och diskriminering provas ut i diskussioner 

om äldrevården, som komplement eller 

konkurrent till de andra perspektiv jag diskuterat. 

Därmed skulle personalen inte hamna så mycket i 

fokus, vare sig som skurkar, hjältar eller offer. Omsorgspersonalen 

skulle betraktas som utförare inom 

det system och den samhällsstruktur som antingen 

hindrar eller underlättar för äldre omsorgstagare 

att uppnå det fullgoda medborgarskapet. Möjligen 

skulle också en del av det folkliga engagemang som 

idag kanaliseras i högerpopulism kunna utvecklas 

till en kamp mot ålderism. Aktivister skulle tvinga 

de etablerade partiernas företrädare att ta ställning 

till om de är för eller emot ålderism, på samma 

sätt som de idag tar ställning till frågor om jämlikhet 

mellan könen, det mångkulturella samhället, 

funktionshindrade medborgares rätt till lika villkor. 

Ett perspektiv om diskriminering och medborgarskap 

skulle givetvis föra med sig nya bekymmer, 

exempelvis fi nns det en risk att förekomsten av 

ojämlikhet övertolkas, sådana anklagelser förekommer 

ju i frågan om rasism och könsdiskriminering. 

Trots det menar jag att perspektivet borde prövas. 

Och det måste utvecklas av aktivister som själva är 

äldre och som kan säga: ”Se! Det här bevisar att vi 

äldre behandlas som andra klassens medborgare. 

Ni stämplar oss som annorlunda och diskriminerar 

oss!” Eller varför inte: ”Äldreomsorgens missförhållanden 

är uttryck för ett våld i olika former, som 

samhället utövar mot oss äldre.” 

Referenser: 

Baumann, Elisabeth A. (1989) ”Research Rhetoric and 

the Social Construction of Elder Abuse”. I Best, J. 

(red.). Images of Issues: Typifying Contemporary 

Social Problems. New York: Aldine de Gruyter. 

Bäsén, Anna (2004) Vem ska ta hand om mamma? Min 

dagbok inifrån äldrevården. Stockholm: Bokförlaget 

DN. 

Gamson, William A. (1992) Talking Politics. Cambridge 

University Press: Cambridge.


Christie, Nils (2000) ”Det idealiska offret”. I Åkerström, 

M. & Sahlin, I. (red.). Det motspänstiga offret. Lund: 

Studentlitteratur. 

Holmqvist, Lena (1997) ”Straffrättsliga aspekter på vård 

av senildementa personer”. I Jareborg, N. (red.). Elsa 

Eschelsson: ad studium et ad laborem incitavit. Uppsala: 

Iustus förlag. 

Jönson, Håkan (2006) Vårdskandaler i perspektiv. 

Malmö: Égalité. 

Jönson, Håkan & Taghizadeh Larsson, Annika (Kommande) 

”The exclusion of older people in disability 

activism and policies – a case of inadvertent ageism?” 

Accepterad för publicering i Journal of Agins Studies. 

Karlsson, Stig (1999) Physical Restraint Use in the Care 

of Elderly Patients. Doktorsavhandling. Department 

of Community Medicine and Rehabilitation, Geriatric 

Medicine and the Department of Nursing. Umeå 

universitet. 

Lull, James & Hinerman, Stephen (1997) ”The Search 

for Scandal”. I Lull, J. & Hinerman, S. (red.). Media 

Scandals. Cambridge: Polity Press. 

Peterson, G. (2003) ”Specifi k och generell lagstiftning”. I 

Tideman, M. (red.). Perspektiv på funktionshinder & 

handikapp. Lund: Studentlitteratur. 

Sandvide, Åsa, Åström, Sture, Norberg, Astrid & Saveman, 

Britt-Inger (2004) ”Violence in Institutional Care 

for Elderly People from the Perspective of Involved 

Care Providers”. Scandinavian Journal of Caring 

Sciences, 18: 351–357. 

SOU 2006:22. En sammanhållen diskrimineringslagstiftning. 

Slutbetänkande från Diskrimineringskommittén. 

SOU 2006:110. Regler för skydd och rättssäkerhet 

inom demensvården. Betänkande av utredningen om 

skyddsåtgärder inom vård och omsorg för personer 

med nedsatt beslutsförmåga.

66 

Presentation av föreläsarna 

Felipe Estrada 

är docent i kriminologi och verksam som chef för 

enheten för forskning och utveckling vid Brottsförebyggande 

rådet. Han disputerade år 1999 på 

avhandlingen ”Ungdomsbrottslighet som samhällsproblem”. 

Han forskar om brottsutveckling, 

brottsoffer och kriminalpolitik. 

Margareta Hydén 

är professor i socialt arbete vid Linköpings universitet. 

Hennes forskningsintressen rör mäns våld 

mot kvinnor i nära relationer och narrativt socialt 

arbete. Hon arbetar för närvarande med en studie 

om barn som bevittnat våld i hemmet. 

Håkan Jönson 

är docent i socialt arbete vid Socialhögskolan, 

Lunds universitet. Han disputerade år 2001 på 

avhandlingen ”Det moderna åldrandet. Pensionärsorganisationernas 

bilder av åldrande 1941–1995” 

och har under senare år bedrivit forskning om våld, 

övergrepp och missförhållanden inom äldrevård. 

Håkan Jönson har under perioden 2003–2007 

innehaft en FAS-fi nansierad forskarassistent med 

inriktning mot ojämlikhet i hälsa, placerad vid 

Tema Äldre och åldrande, Linköpings universitet. 

Lena Roxell 

är fi l.dr i kriminologi och verksam vid Kriminologiska 

institutionen på Stockholms universitet. Hon 

disputerade år 2007 med avhandlingen ”Fångar i 

ett nätverk? Fängelser, interaktioner och medbrottslingsskap”. 

Hon har även tillsammans med Eva 

Tiby varit redaktör för metodantologin ”Frågor, 

fält och fi lter. Kriminologisk metodbok”. För 

tillfället arbetar hon med projektet ”Hatbrott med 

homofobiska motiv. En studie om gärningsmän, 

poliser och åklagare utifrån ett anmälansmaterial”. 

Carl Göran Svedin 

är professor i barn- och ungdomspsykiatri. Professuren 

är inriktad mot barnmisshandel och sexuella 

övergrepp och är förenad med specialistläkartjänst 

vid Universitetssjukhuset i Linköping. Forskningen 

har varit orienterad mot den sociala barn- och ungdomspsykiatrin 

och har omfattat barn och ungdomar 

i olika psykosociala situationer med risk för att 

utveckla psykisk ohälsa. 

Ingela Thalén 

är styrelseordförande i Riksförbundet BRIS. Sedan 

mitten av 1970-talet har hon varit politiskt verksam 

på heltid med uppdrag som kommunalråd, 

riksdagsledamot och statsråd med ansvar för 

bland annat arbetsmarknadsfrågor och hälso- och 

sjukvård. Under en rad år har hon arbetat med 

barn och familjefrågor med särskilt ansvar för 

Barnkonventionen och numera arbetar hon nästan 

enbart med frågor som rör barn. Som ordförande 

i Stiftelsen Allmänna Barnhuset och Ericastiftelsen 

kommer hon nära verksamheter som berör de barn 

som drabbats hårdast i samhället. Sedan i mars 

2005 är hon också ordförande i Nätverket för 

Barnkonventionen.

Eva Tiby 

är docent vid Kriminologiska institutionen, Stockholms 

universitet. Hon har forskat inom juridik 

om processrätt, inom kriminologi om prostitution, 

våld mot kvinnor samt om lokalt brottsförebyggande 

arbete. Sedan avhandlingen 1999 har hon 

deltagit i eller lett forskningsprojekt med viktimologisk 

inriktning rörande barns utsatthet och rädsla, 

homosexuella kvinnors och mäns utsatthet för hatbrott 

samt rättsväsendets behandling av homofoba 

hatbrott i Sverige. 

Kalle Tryggvesson 

är fi l.dr och disputerade vid kriminologiska institutionen 

vid Stockholms universitet 2005 med en 

avhandling om unga människors attityder och förväntningar 

kring alkohol som orsak och ursäkt för 

våld (Freedom in a bottle: Young Swedes on rationales 

and norms for drunken behaviour, Kriminologiska 

Institutionen / Centrum for socialvetenskaplig 

alkohol- och drogforskning, Stockhlms Universitet). 

Han har sedan dess arbetat som forskare och lärare 

vid Stockholms Universitet. 

67 

Unni Wikan 

är professor vid Socialantropologisk institutt, 

Universitetet i Oslo. Hon har studerat sociologi vid 

Universitetet i Oslo, socialantropologi vid Universitetet 

i Bergen och arabiska vid The American 

University in Cairo. Wikan tilldelades Fritt Ords 

pris 2004 för hennes insiktsfulla, öppenhjärtiga och 

utförliga bidrag till debatten om värdekonfl ikter i 

det fl erkulturella samhället. 

Eva Österberg 

är professor i historia vid Lunds universitet och har 

publicerat en rad böcker och artiklar med social-, 

kultur- eller kvinnohistorisk inriktning. Hon har 

bl.a. studerat kriminalitet, rättspraxis och brottsoffer 

från reformationen till nutid. För närvarande 

fokuserar hon fenomen som kan tolkas både etiskt, 

existentiellt och politiskt, som våld och vänskap. 

Bland hennes böcker märks Folk förr: historiska 

essäer (1995), Offer för brott: våldtäkt, incest och 

barnamord i Sveriges historia från reformationen 

till nutid (2002, tills med Eva Bergenlöv och Marie 

Lindstedt Cronberg), Kvinnor och våld: En mångtydig 

kulturhistoria (red tills med Marie Lindstedt 

Cronberg, 2005), Vänskap – en lång historia 

(2007).

68 

Program 

Våld i välfärdsland 

Tisdagen den 22 april 2008 

09.30 ··· Registrering och kaffe 

10.00 Hälsningsord och konferensens öppnande 

Professor Erland Hjelmquist, Forskningsrådet för arbetsliv och socialvetenskap 

10.05 Inledningsanförande 

BRIS förbundsordförande Ingela Thalén 

10.30 Våldet genom århundraden 

Professor Eva Österberg, Historiska institutionen, Lunds universitet 

Ordförande: Professor Erland Hjelmquist 

11.30 ··· Paus 

11.40 Våld i dagens Sverige 

Docent Felipe Estrada, Brottsförebyggande rådet 

Ordförande: Professor Marta Szebehely 

12.40 ··· Lunch 

13.30 Fysisk barnmisshandel 

Professor Carl Göran Svedin, Institutionen för klinisk och experimentell medicin, 

Barn- och ungdomspsykiatri, Linköpings universitet 

Ordförande: Enhetschef Peter Brusén 

14.30 ··· Paus 

14.40 Våld innanför hemmets väggar 

Professor Margareta Hydén, Institutionen för Tema, Barn, Linköpings universitet 

Ordförande: Handläggare Gigi Isacsson 

16.00 En fråga om heder 

Professor Unni Wikan, Sosialantropologisk institutt, Universitetet i Oslo 

Ordförande: Professor Rune Åberg 

19.15 ··· Samling för gemensam middag i lokal Terrassen

Onsdagen den 23 april 2008 

09.00 Hatbrott i vardag och arbetsliv 

Docent Eva Tiby, Kriminologiska institutionen, Stockholms universitet 

Fil.dr. Lena Roxell, Kriminologiska institutionen, Stockholms universitet 

Ordförande: Programchef Kenneth Abrahamsson 

10.00 ··· Paus 

10.10 Att köpa frihet på fl aska 

Fil.dr Kalle Tryggvesson, Centrum för socialvetenskaplig alkohol- och drogforskning, 

Stockholms universitet 

Ordförande: Professor Marta Szebehely 

11.10 ··· Kaffe 

11.30 Missförhållanden inom äldreomsorg 

Docent Håkan Jönson, Institutionen för samhälls- och välfärdsstudier, Tema äldre och åldrande, 

Linköpings universitet 

Ordförande: Socialchef Lotta Persson 

12.30 ··· Lunch 

13.30 Vad fungerar? Vad fungerar inte? 

Docent Niklas Långström, Centrum för våldsprevention, Karolinska institutet 

Ordförande: Professor Erland Hjelmquist 

14.30 ··· Paus 

14.40 Kvinnofridsprogrammet i Malmö 

Kommunalråd Birgitta Nilsson 

Samordnare Margot Olsson 

Kriminalkommissarie Anna Gustavsson 

Samtalsledare: Handläggare Gigi Isacsson 

15.30–15.35 ··· Avslutningsord 

FAS ordförande Lars Anell 

69

Våld i 

välfärdsland 

Dagligen möts vi av rapporter om våld i vårt samhälle – på gatan, i hemmet och 

på arbetsplatsen. Vi vet att våld och hot förekommer i alla samhällsklasser och 

bland alla nationaliteter. Speciellt utsatta är kvinnor, barn och ungdomar. I årets 

Socialtjänstforum möttes socialarbetare, politiker och forskare i dialog kring 

forskning om våld i välfärdslandet Sverige. Diskussionerna rörde orsaker, utövare 

och sammanhang, men också hur vi kan förebygga våld och vad som görs för 

dem som utsätts för våld. 

Förhoppningsvis kan konferensens uppsatser bidra till ett ökat kunskapsutbyte 

mellan forskningen och socialtjänstens verksamhetsföreträdare.

Ladda ner - Fas

You also want an ePaper? Increase the reach of your titles

Delete template?

Save as template?