Beatrice - Montessori Bjerred

”Det är sant.”
”Kommer alla få veta det nu?”
”Det kommer bli ett helvete.”
Vi satt alldeles tysta och lyssnade på varandras andetag i flera minuter. En stund senare ropade
mamma på mig.
”Det är något du måste få veta,” sa hon allvarligt när jag kom ut i köket.
”Jag vet redan. Lucas berättade det precis. Hur kunde du ljuga om det för mig? Varför berättade ni
inte det? Tyckte ni inte att jag hade rätt att få veta att jag har varit tillsammans med min halvbror?!”
Poliserna utbytte blickar samtidigt som min mamma tittade hjälplöst på mig.
”Men lilla hjärtat. Vi visste inte vad vi skulle säga och vi tänkte att du nog mådde bättre av att inte
veta om allt som hände för så länge sedan.”
”Och pappa? Var är han nu?” fortsatte jag. Till min förvåning var det en av poliserna som tog till orda.
”Vi har aningar om att han har tagit tåget till områdena runt Helsingborg. En biljettförsäljare har
uppgett att hon har sålt en biljett till honom. Vi tror att han ska ut på landet där det inte finns så
många poliser. Han vet om att han är anklagad för mord, så antagligen har han anledning att hålla sig
borta.”
”Hur vet han att han är anklagad?”
Poliserna tittade roat på mig mitt i allvaret. ”Det har gått på nyheterna hela dagen och folk som
uppger att de har sett honom runt tiden när mordet ägde rum ger bara tydligare och tydligare bilder
av honom. Din far är inte dum, han förstår att han när som helst kommer åka fast.”
”Har ni fått skjortan av Lucas mamma?”
”Ja, Åsa gav den till polisstationen. Det är nog det starkaste beviset vi har just nu. Åsa har även
berättat att din far har motiv för brottet.”
Poliserna fortsatte prata om mordet och motiv men jag slutade lyssna. Jag ville inte höra mer,
orkade inte. Min hjärna stängde av sig. Hela tiden såg jag att mamma kastade blickar mot telefonen,
som om hon trodde att pappa när som helst skulle ringa och säga att allt var ett missförstånd. Men
telefonen var tyst.
Plötsligt skar en melodi genom den tunga luften och den ene polisen drog upp en gammal telefon
ur fickan.
”Ja? Japp. Såklart! Nej…Okej. Jag förstår…Ja… Bra, hej då.”
Vi tittade frågande på honom när han lagt ifrån sig telefonen igen.
”De har hittat er makes gömställe. Om ni ger oss två timmar så kan vi garantera att han snart sitter
säkert på polisstationen.”
Vadå sitter säkert, tänkte jag upprört. Jag ville inte att min pappa skulle hamna där, klippan i mitt liv,
min pappa. Men innan jag hann säga något hade mamma tackat så mycket för att poliserna kom, och
sedan var de borta. Varken jag eller mamma behövde förklara varför vi båda gick in på våra rum, utan
att bryta den tjocka tystnaden.
Hur länge jag satt på min bäddade säng visste jag inte. Det kunde ha varit en minut och det kunde
ha varit flera timmar. Mina tankar snurrade, men jag tillät mig inte att tänka på någonting. Precis när
jag var påväg att falla i sömn, dvala, koma eller vad vad det nu var, plingade min telefon till. Jag tog
upp den och såg på skärmen att jag fått ett meddelande från…pappa.
Min älskade dotter, förlåt för allt. Jag vet inte när jag har möjlighet att kontakta dig nästa gång, så
jag tar direkt tillfället i akt. Du måste tro mig när jag säger att det verkligen inte var meningen att det
skulle bli såhär. Jag är ingen mördare, ändå har jag dädat en man. Det är så lite som skiljer livet från
döden har jag insett nu. Ett par sekunder kan vara avgörande för någons liv. Så för att inte slösa på
sekunderna skriver jag rakt ut; jag älskar dig. Jag hoppas att du någon gång kan förlåta mig för det
jag har gjort. För mig kommer du alltid vara min lilla flicka som jag gör vad som helst för. Så återigen,
förlåt för allt. Pappa.
Tårar trillade ner för mina kinder när jag läste meddelandet. Sedan läste jag det igen, och igen. Mitt
täcke blev vått av mina salta tårar och mina kinder blev alldeles randiga. Det kunde inte vara sant. Jag