Beatrice - Montessori Bjerred

”Åh förlåt, skrämde vi dig? Fan, vi måste hitta ett bättre ställe att vara på! Åh Malin det är du!
Ganska bra det där med brandlarmet, att vi fick gå hem?!”
Jag lyssnade bara halvt och nickade stumt. Nu hade jag fått tankarna på anna håll. Jag sa hejdå till
Fatima och började snabbt fortsätta hem. Brevet! Fatimas föräldrar hade separerat en tid efter att de
kommit till Sverige men de jobbade fortfarande på samma jobb vad jag visste. Fatima hade berättat
att de båda ville tillbaks till Bosnien, men de hade ingenting att åka tillbaks till. Så nu skyller Fatimas
pappa allt som händer i deras familj på sig själv. Det stämde precis överens med brevet! Fatimas
pappa måste ha försökt skicka det till Fatimas mamma.
Så fort jag kom hem ringde jag till Lucas och berättade om min upptäckt. ”Vad har det med
pengarna att göra?” frågade han tvivlande.
”Du, jag kom på vem brevet var från, du får lista ut pengarnas gåta!”
”Kan det ha varit så att Fatimas pappa kan ha mutat mamman med en massa pengar? För att han är
besatt av henne eller något?”
”Möjligt. Borde vi berätta för din mamma?”
”Om hon får reda på det vet hela polisstationen det sen,” sa Lucas missnöjt. ”Och det är inte säkert
att det är en bra sak.”
”Säker på att hon kommer berätta för alla?”
”Jag kan prata med henne.”
Vårt samtal flöt på om mer vardagliga saker tills vi inte hade mer att säga. Samtalet avslutades och
jag gick ner för att ta en macka. På vägen tog jag med min tvättkorg och tänkte dumpa den i
tvättstugan. Då upptäckte jag pappas blodiga skjorta som jag glömt ta hand om. Skulle inte sådant
material handtvättas? Med en suck bestämde jag mig för att i stället gå ut och ta min macka. Sedan
kom jag på att jag verkligen var tvungen att jobba med matten och snart hade en timme passerat.
Mamma ringde och sa att hon skulle bli sen och pappa skulle inte komma förrän om två timmar.
Precis när jag hade tänkt skriva till Lucas att han skulle komma hit, ringde han mig.
”Jag har snackat med mamma nu, hon tror att pengarna har någonting att göra med mordet på
mannen vid bryggan,” sa han så fort jag svarade.
”Ska hon berätta det för resten av poliskåren?”
”Jag vet inte. Men vet du vad som är riktigt äckligt?”
”Att en man precis har blivit mördad precis där vi bor?”
”Han blev inte bara mördad Malin, han blev ihjälslagen! De har kommit fram till att någon slog och
sparkade honom till döds.”
Jag visste inte vad jag skulle svara. Hur kunde någon vara så kall och lyckas slå någon så många
gånger att personen till slut mister livet? En kall kåre vandrade längs min ryggrad och jag rös.
”Det är helt sjukt.”
”Det kan jag hålla med om. Men nog om det tråkiga, vad gör du?”
”Jag ska nog tvätta pappas skjorta,” svarade jag och gick in i tvättstugan. ”Han trillade i trappan på
jobbet så den är helt full med blod.”
I andra änden av luren var det tyst. ”Lucas?”
”Förlåt, jag bara tänkte på en sak.”
”Vad?”
”Strunt samma! Vill du träffas?”
Fem minuter senare stod Lucas utanför min ytterdörr och alla tankar på blodiga skjortor och iskalla
mord var bortblåsta. Men snart ringde Lucas mamma och Lucas fick ett alldeles för seriöst
ansiktsuttryck när han svarade.
”Ja. Okej, mhm… Nej jag ska inte. Okej, ja.” Han tryckte bort samtalet och vände sig mot mig.
”Mamma snackade med andra poliser om vad vi hittade. De har hittat samma DNA på väskan som på
mannen som blev mördad. Det finns alltså ett samband och mamma har som uppgift att ta reda på
vems DNA det är. Mer kan hon inte säga, men hon kommer komma hem sent ikväll…”
Jag rös i hela kroppen. ”Sa hon ifall de visste vem det var som... som blev mördad?”
”Hon visste, men hon berättade inte.”
”Tänk att det händer här, i lilla Bjärred…”