Beatrice - Montessori Bjerred

”Vadå sa hon det?”
”Ja det gjorde hon, tror du mig inte?”
”Är inte sånt shit hemligt?”
”Vart vill du komma?”
”Jag vet inte. Sa hon vem det var?”
”Hon vet inte, fick bara en snabb rapport.”
”Det är ju läskigt som fan!”
”Hade det inte kommit från mamma hade jag aldrigt trott på det.”
En knackning på dörren fick mig att rycka till. ”Du Lucas, jag måste sluta, men jag ringer dig
senare?” sa jag hastigt till telefonen.
”Gör det, puss.”
Jag bröt samtalet och vände mig mot pappa Björn som stod i dörröppningen till mitt rum. ”Shit vad
du skrämde mig!”
”Vem pratade du med?” frågade han vaksamt.
”Lucas.”
”Du vet att mamma och jag inte gillar att du umgås med honom. Han är inte bra för dig.”
”Jag vet, men ni har aldrig sagt varför!”
”Bara lita på oss älskling. Håll dig borta från honom.”
Jag suckade och sa samma sak som jag gjorde varje gång mina föräldrar började prata om Lucas. ”Jag
ska sluta träffa honom, det är inte så lätt. Vad gör du ens hemma såhär tidigt?”
”Frågan är vad du gör hemma såhär tidigt Malin,” svarade han och spände plötsligt ögonen i mig.
”Din skola slutar inte förrän om tre timmar.”
”Brandlarmet gick. Många gånger. De lät oss gå.” Att det var jag och Lucas som hade satt igång det
hade ingenting med saken att göra väl?
”Men du då, varför är du inte på jobbet?”
”Jag snubblade i trappan.” Han log lite förläget. ”Skjortan blev lite blodig.”
”Är du okej?!”
”Självklart. Men jag måste kila igen, om du ändå är hemma har du väl ingenting emot att tvätta min
skjorta? Jag skulle behöva den imorgon och är inte säker på att mamma hinner tvätta den ikväll.”
”Det kan jag göra.”
”Tack älskling, vi ses ikväll!” Pappa gav mig en kram och en puss på huvudet. ”Du vet att jag älskar dig
va? Du är det finaste jag har. Men snälla umgås inte med Lucas. ”
”Jag älskar dig också pappa,” svarade jag och undrade var all den här kärleken kommi ifrån. Han
brukade var rätt sparsam med ord. Kommentaren om Lucas låtsades jag inte om.
När jag var ensam hemma igen gick jag till tvättstugan och hittade pappas ljusblåa skjorta slarvigt
slängd över tvättkorgen. På bröstet och armarna syntes det mörkröda fläckar som jag genast kände
igen som blod. Jag ryste till av åsynen och beslöt mig för att ta hand om det hela senare. I stället tog
jag upp min telefon och ringde Lucas igen.
”Kan du träffas vid bryggan?”
”Sure, nu?”
”Ja, sisten dit måste bada!”
”Börja gå nu då!”
Samtalet avslutades och jag började med snabba steg gå mot den långa bryggan. När jag kom dit
kände jag bensinlukten innan jag såg Lucas belåtet stå lutad mot sin röda, nylackade moped.
”Du fuskade ditt as, vi skulle gå hit!”
”Du ska bada älskling,” svarade han med ett brett flin. ”Eller bangar du?”
”Det är mars, knappt tio grader ute?” Jag såg min omkring mig på det gråa vädret, det blöta gräset
och riktigt kände regnet som hängde i luften.
”Erkänn att du är rädd för att en mördare ska ligga i vattnet?” retades Lucas.
Med ens försvann mitt skämtsamma humör. Killen som hittads mördad här i Bjärred, imorse. Lucas
hade berättat det innan pappa kommit hem tidigare och jag hade fortfarande inte bestämt mig för
om jag trodde att det var sant. Men Lucas mamma var polis, så vem skulle veta det bättre än henne?

Lucas märkte min sinnesförändring och lade armarna runt mig. ”Förlåt, jag ska inte säga så.”
”Tror du det var någon vi kände?”
”Nej, då skulle vi antagligen vetat det.”
”Hur då? Det har inte kommit ut i media än ju?”
Utan att svara tog han min hand och började gå ut mot bryggan. Innan vi kommit långt såg vi att
hela området var avspärrat. Det fanns ingen människa i närheten men de gula plastbanden runt
bryggan skvallrade om att polisen varit här och spärrat av.
”Vi borde inte vara här,” sa jag skakigt när jag insåg vad detta var.
”Det var här det hände. Det var här han dog,” andades Lucas och satte ord på mina tankar. Vi stod
tysta och bara betraktade vågorna som kom in mot stranden och vinden som fick avspärrningarna att
fladdra.
”Vad är det?”
”Var då?”
”Där! Vid trädet. Det är något där!”
Jag såg Lucas gå frammåt, mot en träddunge i närheten. När jag följde efter upptäckte jag också det
han pekat på. En väska. Lutad mot ett träd, täckt med mossa, grenar och gräs var den knappt synlig
för någon som inte visste vad han letade efter. Det såg lite ut som en portfölj, inte jättestor, men inte
liten heller.
”Tror du det är polisens?”
Lucas blick sa mig att han tyckte att det var dumt av mig att ens fråga det.
”Klart det inte är polisens, någon har gömt den här!”
”Tänker du öppna den?”
”Såklart.”
”Här?”
”Nej, tänk om snuten kommer? Vi sticker hem till dig.”
”Det kan vi inte, mamma kommer hem om en timme och hon blir galen om du är där.”
”Varför får vi inte träffas?”
”Jag vet inte, men de fortsätter säga att du inte är bra för mig.”
Lucas bara gav mig en snabb puss på läpparna. ”Då sticker vi hem till mig i stället!”
Han och hans mamma bodde ensamma i ett litet hus och hade gjort det enda sedan Lucas föddes.
Hans pappa hade lämnat dem när hans mamma blev gravid och Lucas hade aldrig träffat sin pappa.
Vi tog moppen hem till honom och satte oss sedan vid matbordet med väskan framför oss.
”Öppna den,” sa jag, men var inte säker på om jag verkligen tyckte att han borde göra det. Innan vi
hunnit fundera mer ryckte Lucas snabbt upp den.
”Whoa!” Han grävde runt i väskan. ”Whoa… Malin, det är säkert 500 tusen spänn här.”
Han hade rätt, det var gigantiska buntar med sedlar i väskan.
”Men vad är det här?” Jag såg någonting vitt bland alla sedlar och när jag drog fram det såg jag att
det var ett kuvert. Sakta drog jag ut ett brev som var skrivet på datorn och daterad för tre dagar
sedan.
Jag är ledsen att det har blivit såhär mellan oss, det var inte min avsikt.
Men det var så länge sedan nu, var det inte det?
Femton år sedan, ändå har du inte förändrats.
Varje gång jag ser dig tänker jag tillbaks på hur det var för så längesedan.
Självklart har våra misstag fått konsekvenser, något vi måste leva med.
Att se lyckan i min dotters ögon när hon umgås med pojken.
Jag blir äcklad ska du veta, ändå har jag bara mig själv att skylla.
Jag antar att jag med detta vill säga att jag inte vill att vi ska undvika varandra.
Vad säger du om att träffas och äta lunch tillsammans någon dag?
Brevet slutade tvärt, utan avsändare. Det var inte adresserat till någon heller för den delen. Inte
heller förklarade det någonting om pengarna i väskan.

”Jag förstår inte,” sa Lucas.
”Borde vi gå till polisen med allt?”
”Tänk om vi får hittelön eller något?”
Lucas och jag hade en irriterande förmåga att prata osammanhängande med varandra och aldrig
riktigt svara på varandras frågor.
”Vem tror du kan ha skrivit det? Någon i Bjärred?”
Jag tänkte. Läste igenom brevet igen. Och igen. ”Det är någon som är över femton. Kanske trettio.
Någon som har en dotter, och som inte gillar dotterns kille.”
”Hur gammal är din mamma?”
”Tror du det är någon av mina föräldrar som har skrivit det?!”
Lucas höjde på ögonbrynen.
”Du är ju störd, varför skulle de göra det, och vem skulle det vara till?”
”Det har jag inget svar på.”
”Brevet lät som en kärleksförklaring. Eller en antydan till ett tidigare förhållande och mina föräldrar
har varit gifta i tjugo år.”
Återigen höjde Lucas bara på ögonbrynen som svar.
”Menar du allvar?!” utbrast jag.
”Det skulle faktiskt kunna vara rimligt, om du tänker efter.”
”Jag tänker fan inte sitta här och lyssna på dina falska anklagelser! Tror du att du är någon jävla
advokat eller? Va, tror du det?!” Det var inte meningen att bli så arg, men jag kunde inte hjälp det.
Det var helt omöjligt att mina föräldrar skulle ha skrivit brevet. Jag visste att de inte gillade att jag
träffade Lucas, men så allvarligt var det verkligen inte!
Jag reste mig upp och började gå mot dörren. Hade inte Lucas något bättre att komma med kunde
han lika gärna sitta här med sig själv och sina dumma försök att lösa mysteriet.
”Malin, vänta!”
”Vad?”
”Gå inte.”
”Jag måste hem.”
”Vad ska jag göra med pengarna?!”
”Göm dem under sängen. Det lär väl inte vara det första du gömmer där.”
Ett leende spelade på mina läppar och blev besvarat av Lucas när han precis som jag tänkte tillbaks
på dagen för så många år sedan när han stolt hade visat mig sin hemliga gömma med gamla
godispåsar och mögliga colaburkar.
”Och brevet?” undrade han sen.
”Vi kommer på vem som skrev det. Jag ringer dig ikväll.”
Lucas gav mig en hejdå-puss innan jag gick och när jag gick över hans mörka gräsmatta snurrade
mina tankar för fullt. Vem hade skrivit brevet, och varför? Brevet hade ingen avsändare vilket tydde
på att brevets innehåll antagligen inte var någonting som man borde skrika ut till hela världen. Det
var uppenbarligen hemligt, någonting om en gamal kärleksrelation som var ett känsligt ämne. Den
som har skrivit brevet skrev ”varje gång jag ser dig” i brevet, vilket måste betyda att det är två
personer som träffas regelbundet. Delen med att brevets avsändares dotter hade en kille som inte
var så omtyckt var ju också intressant. Var det det allt handlade om, pengarna också?
Jag ryckte till när jag plötsligt hörde ett märkligt prassel bland träden bredvid mig. Jag hade kommit
till en liten stig med tät skog och det kändes plötligt inte säkert att korsa stigen själv. Prasslet
fortsatte, som om någon inte verkade kunna hitta ett bekvämt sätt att stå på.
”Hallå…?”
En mörk hårkalufs blev synlig längre in i skogen. När jag kollade närmare såg jag att det var Fatima,
en tjej i min parallellklass som flyttat hit ifån Bosnien förra året. Bredvid henne stod en blond kille
som jag inte sett förut, men många gånger hört talas om. Fatima klagade jämt på att hennes pappa
aldrig lät henne träffa vilken kille hon ville eftersom killarna alltid var svenskar. Fatimas pappa gillade
inte svenskar. Hon hade träffat en kille på en fest, men därefter hade de varit tvungna att träffas i
hemlighet, i skymundan för hennes pappa.

”Åh förlåt, skrämde vi dig? Fan, vi måste hitta ett bättre ställe att vara på! Åh Malin det är du!
Ganska bra det där med brandlarmet, att vi fick gå hem?!”
Jag lyssnade bara halvt och nickade stumt. Nu hade jag fått tankarna på anna håll. Jag sa hejdå till
Fatima och började snabbt fortsätta hem. Brevet! Fatimas föräldrar hade separerat en tid efter att de
kommit till Sverige men de jobbade fortfarande på samma jobb vad jag visste. Fatima hade berättat
att de båda ville tillbaks till Bosnien, men de hade ingenting att åka tillbaks till. Så nu skyller Fatimas
pappa allt som händer i deras familj på sig själv. Det stämde precis överens med brevet! Fatimas
pappa måste ha försökt skicka det till Fatimas mamma.
Så fort jag kom hem ringde jag till Lucas och berättade om min upptäckt. ”Vad har det med
pengarna att göra?” frågade han tvivlande.
”Du, jag kom på vem brevet var från, du får lista ut pengarnas gåta!”
”Kan det ha varit så att Fatimas pappa kan ha mutat mamman med en massa pengar? För att han är
besatt av henne eller något?”
”Möjligt. Borde vi berätta för din mamma?”
”Om hon får reda på det vet hela polisstationen det sen,” sa Lucas missnöjt. ”Och det är inte säkert
att det är en bra sak.”
”Säker på att hon kommer berätta för alla?”
”Jag kan prata med henne.”
Vårt samtal flöt på om mer vardagliga saker tills vi inte hade mer att säga. Samtalet avslutades och
jag gick ner för att ta en macka. På vägen tog jag med min tvättkorg och tänkte dumpa den i
tvättstugan. Då upptäckte jag pappas blodiga skjorta som jag glömt ta hand om. Skulle inte sådant
material handtvättas? Med en suck bestämde jag mig för att i stället gå ut och ta min macka. Sedan
kom jag på att jag verkligen var tvungen att jobba med matten och snart hade en timme passerat.
Mamma ringde och sa att hon skulle bli sen och pappa skulle inte komma förrän om två timmar.
Precis när jag hade tänkt skriva till Lucas att han skulle komma hit, ringde han mig.
”Jag har snackat med mamma nu, hon tror att pengarna har någonting att göra med mordet på
mannen vid bryggan,” sa han så fort jag svarade.
”Ska hon berätta det för resten av poliskåren?”
”Jag vet inte. Men vet du vad som är riktigt äckligt?”
”Att en man precis har blivit mördad precis där vi bor?”
”Han blev inte bara mördad Malin, han blev ihjälslagen! De har kommit fram till att någon slog och
sparkade honom till döds.”
Jag visste inte vad jag skulle svara. Hur kunde någon vara så kall och lyckas slå någon så många
gånger att personen till slut mister livet? En kall kåre vandrade längs min ryggrad och jag rös.
”Det är helt sjukt.”
”Det kan jag hålla med om. Men nog om det tråkiga, vad gör du?”
”Jag ska nog tvätta pappas skjorta,” svarade jag och gick in i tvättstugan. ”Han trillade i trappan på
jobbet så den är helt full med blod.”
I andra änden av luren var det tyst. ”Lucas?”
”Förlåt, jag bara tänkte på en sak.”
”Vad?”
”Strunt samma! Vill du träffas?”
Fem minuter senare stod Lucas utanför min ytterdörr och alla tankar på blodiga skjortor och iskalla
mord var bortblåsta. Men snart ringde Lucas mamma och Lucas fick ett alldeles för seriöst
ansiktsuttryck när han svarade.
”Ja. Okej, mhm… Nej jag ska inte. Okej, ja.” Han tryckte bort samtalet och vände sig mot mig.
”Mamma snackade med andra poliser om vad vi hittade. De har hittat samma DNA på väskan som på
mannen som blev mördad. Det finns alltså ett samband och mamma har som uppgift att ta reda på
vems DNA det är. Mer kan hon inte säga, men hon kommer komma hem sent ikväll…”
Jag rös i hela kroppen. ”Sa hon ifall de visste vem det var som... som blev mördad?”
”Hon visste, men hon berättade inte.”
”Tänk att det händer här, i lilla Bjärred…”

Innan vi hann säga något mer smälldes ytterdörren upp. ””Hej älskling!”
”Hej mamma!”
”Har du pratat med din Björn?”
”Nej, inte sedan i eftermiddags, hurså?”
”Jag får inte tag på honom,” svarade mamma besvärat.
”Han kommer väl hem om en timme? Måste du prata med honom nu?”
Jag hörde steg utanför min dörr och gestikulerade åt Lucas att han skulle gå ut genom fönstret. Att
mamma skulle se honom här var inte värt allt tjat. Han försvann ut sekunden innan mamma öppnade
min dörr.
”Du vet hur hetsig jag blir när din pappa inte svarar i telefonen. Tänk så har det hänt någonting?!”
gastade hon.
”Det är en vuxen man vi pratar om. Han klarar sig mamma.”
Efter en stunds tänkande suckade mamma. ”Hur var det i skolan idag?”
”Bra. Vi fick sluta tidigt.”
Samtalet gled iväg åt alla möjliga håll efter det. Plötsligt hörde jag något som slamrade utanför.
”Vad var det?!”
”Vad?”
”Hörde du inte?”
Vi stod tysta och lyssnade utan att höra något igen.
”Det var nog ingenting älskling, du är bara överspänd.”
”H-hörde du om mannen som blivit mördad?” undrade jag skakigt.
”Har någon missat det? Jag vill inte att du är ute sent på kvällarna längre. I alla fall inte förrän de har
hittat mördaren.”
Hur mycket jag än ville kunde jag inte protestera mot det.
”Tänk om Björn har…tänk om det har hänt något? Jag berättade för honom om mordet och sen dess
har han inte svarat mig när jag ringer.”
”Det betyder ingenting mamma, bara ta det lugnt!”
Snart gick mamma ut till köket för att börja med maten, och klockan tickade mot sju. Gång på gång
mumlade mamma för sig själv att pappa snart borde vara hemma. Det som skrämde mig var att hon
hade rätt. Pappa slutade klockan sex och brukade komma hem en halvtimme efter det, men nu var
klockan efter sju. Jag blev bara stressad av att lyssna på mamma, så jag gick in på mitt rum igen.
Efter allt som hänt med väskan, mordet och nu att pappa inte kom hem, kände jag bara för att
somna. Men precis när jag lade mig i sängen ringde min telefon.Vad var det, tjugonde gången idag?!
”Malin!”
”Ja Lucas?”
”Jag måste prata med dig. Och det är viktigt.”
Jag gillade inte hans tonfall. Det lät som att han var rädd för mig, eller rädd för hur jag skulle reagera
på det han sa.
”Vad är det?”
”Du måste verkligen lita på mig nu, okej?”
”Jag litar alltid på dig.”
”Jag pratade med mamma så fort jag kom hem. Hon berättade en massa saker som… som verkligen
förändrar allt.”
”Vadå allt?”
”Allt.”
Plötsligt förstod jag inte alls vad han menade. Jag trodde han pratade om mordet men så mycket
skulle väl inte det förändra?
”Vad menar du?”
En lång paus följde, där allt som hördes var Lucas andetag.
”Det var inte Fatimas pappa som skrev det där brevet,” sa han tillslut.
”Vet du vem det var?!”

Återigen uppstod det en paus i vårt samtal, och det verkade som att Lucas med omsorg valde ut vad
han skulle säga.
”Har du tvättat Björns blodiga skjorta än?”
Fan den där skjortan hade jag helt glömt. Hela dagen hade varit alldeles för mycket och pappas
skjorta hade hamnat i bakhuvudet på mig. Nu gick jag ut från mitt rum och öppnade dörren till
tvättstugan med mobilen tryckt mot örat.
”Lucas?”
”Ja?”
”Var är skjortan?”
Jag letade i tvättkorgen, i tvättmaskinen och i torktumlaren, men den blodiga skjortan fanns inte
någon stans.
”Jag snackade med mamma,” började Lucas. ”Hon… Hon berättade vem den mördade mannen var.”
Mitt hjärta rusade. ”Vem då?!”
”Det var min pappa.”
Mina ord fastnade i halsen på mig. Lucas hade aldrig känt sin pappa, aldrig ens träffat honom.
”Va?” Jag förbannade mig själv för det dummaste svaret någonsin, men vad mer kunde jag säga?
”Mamma kände igen honom direkt. Det var min farsa Malin, fattar du? Jag hade aldrig träffat
honom och nu är han död. Bara sådär. Mördad.”
”V-varför?” Mer fick jag inte ur mig. Det kändes så overkligt, det kunde inte vara sant.
”Du vill allt veta varför va?!” Lucas röst blev hård, arg. Sedan hörde jag honom ta ett djupt andetag
på andra änden av telefonlinjen.
”Det är din farsa som har skrivit det där brevet vi hittade. Det är hans pengar också.”
”Fattar du vad du säger Lucas?”
”Du sa att du litade på mig. Och om jag har fel, var är han nu då? Varför har han inte kommit hem
från jobbet än?”
”Vad menar du?”
”Tror du verkligne på historien om att han trillade i trappan? Kom igen, så mycket kan han inte ha
skadat sig.”
Jag förblev tyst, oförmögen att svara. Anklagade Lucas min pappa för mordet? Inombords kokade
känslorna inuti mig; ilska, förvirring, misstrogenhet, besvikelse och sedan förvirring igen.
”Mamma har äntligen förklarat allt Malin. Hon har förklarat varför dina föräldrar hatar att vi är
tillsammans, och hon har berättat varför hon också ogillar det. Det är sjukt ska du veta. Hela
situationen äcklar mig.”
Det lät precis som i brevet vi hittade, det som min pappa skulle ha skrivit.
”Varför Lucas? Förklara.” Ärligt talat var jag inte säker på att jag ville veta. Jag ville inte veta vad som
fick Lucas att bli såhär kall och stel, jag ville inte veta vad som var så äckligt. Men samtidigt brann jag
av nyfikenhet över allt som hänt.
”För femton år sedan åkte din morsa iväg på tjänsterresa eller något. Hon var borta en vecka och
tydligen hade hon och din farsa en tuff tid i förhållandet just då. Allt var bräckligt mellan dem och
Björn var så otroligt orolig och paranoid över vad din morsa egentligen gjorde när hon var borta.”
”Så?”
”Så en kväll kom morsan över till honom, bara för att se hur han mådde. De drack några glas, pratade
om allting och enligt morsan verkade det som att Björn mådde bättre av det. Kvällen efter hände
samma sak, och sedan kvällen efter det. En tid senare när din mamma hade kommit hem igen fick
morsan reda på att hon var gravid. Bara sådär, och hon hade ingen aning om hur hon skulle tackla
det. Farsan blev galen över att hon varit otrogen och en dag var han bara borta. Nio månader senare
föddes jag. Två månader efter det föddes du och enligt morsan ska flera av de vuxna i
föräldragrupperna sagt att det fanns en slående likhet mellan oss. Björn berättade hur som helst allt
för din mamma när vi båda var födda. Tillsammans bestämde de att det var bäst att hålla det hela
som en familjehemlighet, något som bara dina föräldrar och min morsa visste om. Och så har det
varit fram tills nu.”

Jag kunde inte andas. Fick ingen luft och ingen klarhet i mina tankar. Om det Lucas sa stämde,
betydde det att han och jag var halvsyskon. Vi hade samma pappa, samma blod i våra ådror. Tanken
på det fick mig förlamad, oförmögen att säga någonting.
”Förstår du älskling? Vi kan inte vara tillsammans, för det hade varit incest. Det hade varit äckligt och
olagligt. Helt sjukt egentligen. Björn har varit tvungen att leva med tanken på att han är farsa åt både
dig och mig. Kan du tänka dig det?” Lucas gav ifrån sig ett hest skratt, helt utan humor.
”Jag förstår inte,” sa jag ostadigt. ”Vad har det med mordet att göra? Och alla pengar, och brevet?”
”Åh förstår du inte? Mina föräldrar har separerat, men farsan måste forfarande betala morsan
pengar eftersom hon har hand om mig, och han enligt myndigheterna är min biologiska pappa. Men
det är han ju inte, eller hur? Så det är Björn som ska betala till mamma, och det gör han. Regelbundet
sätter han in pengar på min farsas konto som han sedan för över till morsan så att myndigheterna
inte ska anan något. De ska inte fatta att det är Björn som betalar morsans skatter.”
”Så din mammas kille stack när hon var på smällen med dig, men han sätter fortfarande in pengar på
hennes konto med hjälp av pengar som han får från min pappa?”
Mina tankar snurrade runt, det var som att åka karusell. Jag ville inte tro att det var sant, jag ville
att allt skulle vara ett skämt. Men allt Lucas sa lät logiskt och det var så mycket som föll på plats.
Plötsligt blev jag äcklad över alla gånger jag kysst Lucas, över alla gånger jag suttit i hans famn om
kvällarna. Vi var syskon.
”Just precis. Men det har blivit något fel med farsans bankkonto. Enda sättet för honom att få
pengarna var om Björn gav dem direkt i handen. Så din farsa skulle möta honom vid långa bryggan
och betala honom pengar. Och de träffades.”
”Och?”
”Enligt brevet som låg i väskan med pengarna verkar Björn fortfarande ha känslor för morsan. Hon
tror att han blev avundsjuk och full av raseri för allt farsan gjort mot henne. Hon var ett vrak vet du,
efter att farsan stack. Så Björn ville väl ge igen på något sätt och sedan gick det lite för långt. Några
slag för mycket och farsans liv var borta, bara sådär. Din farsa fick blodiga fläckar på skjortan som han
sedan bad dig tvätta bort.”
”Men jag tvättade inte bort dem,” viskade jag, mest för mig själv.
”Jag smög mig in hemma hos dig för en stund sedan och hämtade skjortan. Jag berättade för
mamma att din pappa hade kommit hem med en blodig skjorta och när flera andra pusselbitar fallit
på plats för henne förstod hon att skjortan skulle kunna koppla din farsa till mordet. Blodet på
skjortan alltså.”
”Det här är inte sant.” Jag sa det mest för att intala mig själv. Min pappa kunde inte vara en mördare.
Lucas och jag kunde inte vara halvsyskon. Allt var bara en hemsk dröm.
”Det är sant Malin. Björn blev avundsjuk på min pappa för det han har haft med morsan. Sedan
blev han väl arg över all smärta som min farsan orsakat henne. Morsan antar att när männen
träffades på riktigt upplevde din pappa all ilska starkare och min farsa lade väl bara på ”kol i grillen”
för att härma morsans uttryck.”
”Det är inte sant. Pappa kommer hem snart.” Jag insåg att jag lät som en femåring, men jag visste
inte vad jag annars skulle säga. Detta kunde inte hända.
En knackning på ytterdörren väckte mig ur mina tankar och fick mig att rycka till. Jag bad Lucas att
vänta i luren undertiden jag glipade på min dörr för att se mamma öppna ytterdörren. Utanför stod
två bastanta män i mörkblåa uniformer och pistoler i bältet.
”God kväll frun. Har ni er man hemma?”
”Nej tyvärr, han har inte kommit hem från jobbet än. Vad gäller det?” hörde jag mamm fråga.
”Får vi komma in? Det är nog bäst att vi har ett ordentligt samtal om saken.”
Mamma bjöd in männen och jag såg hur de följde efter henne till vardagsrummet.
”Polisen är hos oss,” viskade jag till Lucas när jag tryckte telefonen mot örat igen.
”Det är flera polisstyrkor som är ute och letar efter din farsa.”
”Det är din farsa också,” sa jag stillsamt. Mina känslor hade jag tappat någonstans i all röra och i
nuläget kände jag ingetning. Min hjärna bara malde in allt som Lucas berättade.
”Säg inte så.”

”Det är sant.”
”Kommer alla få veta det nu?”
”Det kommer bli ett helvete.”
Vi satt alldeles tysta och lyssnade på varandras andetag i flera minuter. En stund senare ropade
mamma på mig.
”Det är något du måste få veta,” sa hon allvarligt när jag kom ut i köket.
”Jag vet redan. Lucas berättade det precis. Hur kunde du ljuga om det för mig? Varför berättade ni
inte det? Tyckte ni inte att jag hade rätt att få veta att jag har varit tillsammans med min halvbror?!”
Poliserna utbytte blickar samtidigt som min mamma tittade hjälplöst på mig.
”Men lilla hjärtat. Vi visste inte vad vi skulle säga och vi tänkte att du nog mådde bättre av att inte
veta om allt som hände för så länge sedan.”
”Och pappa? Var är han nu?” fortsatte jag. Till min förvåning var det en av poliserna som tog till orda.
”Vi har aningar om att han har tagit tåget till områdena runt Helsingborg. En biljettförsäljare har
uppgett att hon har sålt en biljett till honom. Vi tror att han ska ut på landet där det inte finns så
många poliser. Han vet om att han är anklagad för mord, så antagligen har han anledning att hålla sig
borta.”
”Hur vet han att han är anklagad?”
Poliserna tittade roat på mig mitt i allvaret. ”Det har gått på nyheterna hela dagen och folk som
uppger att de har sett honom runt tiden när mordet ägde rum ger bara tydligare och tydligare bilder
av honom. Din far är inte dum, han förstår att han när som helst kommer åka fast.”
”Har ni fått skjortan av Lucas mamma?”
”Ja, Åsa gav den till polisstationen. Det är nog det starkaste beviset vi har just nu. Åsa har även
berättat att din far har motiv för brottet.”
Poliserna fortsatte prata om mordet och motiv men jag slutade lyssna. Jag ville inte höra mer,
orkade inte. Min hjärna stängde av sig. Hela tiden såg jag att mamma kastade blickar mot telefonen,
som om hon trodde att pappa när som helst skulle ringa och säga att allt var ett missförstånd. Men
telefonen var tyst.
Plötsligt skar en melodi genom den tunga luften och den ene polisen drog upp en gammal telefon
ur fickan.
”Ja? Japp. Såklart! Nej…Okej. Jag förstår…Ja… Bra, hej då.”
Vi tittade frågande på honom när han lagt ifrån sig telefonen igen.
”De har hittat er makes gömställe. Om ni ger oss två timmar så kan vi garantera att han snart sitter
säkert på polisstationen.”
Vadå sitter säkert, tänkte jag upprört. Jag ville inte att min pappa skulle hamna där, klippan i mitt liv,
min pappa. Men innan jag hann säga något hade mamma tackat så mycket för att poliserna kom, och
sedan var de borta. Varken jag eller mamma behövde förklara varför vi båda gick in på våra rum, utan
att bryta den tjocka tystnaden.
Hur länge jag satt på min bäddade säng visste jag inte. Det kunde ha varit en minut och det kunde
ha varit flera timmar. Mina tankar snurrade, men jag tillät mig inte att tänka på någonting. Precis när
jag var påväg att falla i sömn, dvala, koma eller vad vad det nu var, plingade min telefon till. Jag tog
upp den och såg på skärmen att jag fått ett meddelande från…pappa.
Min älskade dotter, förlåt för allt. Jag vet inte när jag har möjlighet att kontakta dig nästa gång, så
jag tar direkt tillfället i akt. Du måste tro mig när jag säger att det verkligen inte var meningen att det
skulle bli såhär. Jag är ingen mördare, ändå har jag dädat en man. Det är så lite som skiljer livet från
döden har jag insett nu. Ett par sekunder kan vara avgörande för någons liv. Så för att inte slösa på
sekunderna skriver jag rakt ut; jag älskar dig. Jag hoppas att du någon gång kan förlåta mig för det
jag har gjort. För mig kommer du alltid vara min lilla flicka som jag gör vad som helst för. Så återigen,
förlåt för allt. Pappa.
Tårar trillade ner för mina kinder när jag läste meddelandet. Sedan läste jag det igen, och igen. Mitt
täcke blev vått av mina salta tårar och mina kinder blev alldeles randiga. Det kunde inte vara sant. Jag

hade hans erkänannde framför mig, ändå ville jag inte tro det. Jag satt på min säng och stirrade ut i
ingenting i flera minuter. Saltet på mina kinder stelnade och mitt täcke torkade. Snart syntes inga
täcken på mitt sammanbrott, men inom mig fär ingen kunde se, där var jag fortfarande sönder.
När mamma senare ropade på mig reagerade jag knappt. Det var först när hon sa att vi skulle åka
till polisstationen som jag rycktes ur mitt skal.
På polissationen träffade vi Lucas och hans mamma och vi fick allihop svara på samma frågor, om
och om igen. Hur hade Björn betett sig den senaste veckan, var hade han varit och vilka hade han
träffat? Hela tiden samtalade vi med nya poliser. Mina känslor hade återigen övergett mig och jag
gick omkring rent mekaniskt. Någonstans hörde jag någon säga att jag borde gå till en psykolog.
Någon annanstans pratade någon om mitt och Lucas förhållande.
På natten när vi kom hem däckade jag i min säng utan en enda tanke i huvudet. På morgonen
däremot kände jag något. Jag var ett vrak, redo att sjunka när som helst. Mitt huvud värkte och min
hjärna ville inte samarbeta. Allt jag ville var att somna om, men jag kunde bara inte. Så i stället gick
jag ut till köket där mamma redan satt. Hon stirrade stint framför sig med en kaffekopp som
antagligen hade svalnat redan.
”Varje morgon i snart 16 år har Björn suttit framför mig och ätit frukost. Jag känner honom utan
och innantill. Han är ingen mördare. Jag vet det.”
Jag gick sakta fram till henne och lade armarna om henne.
”Vi tar oss igenom det här Malin. Tillsammans.”
”Jag vet det. Jag älskar dig mamma.”
”Jag älskar dig också min vackra flicka,” svarade mamma mot mitt hår, och jag kände hennes tårar i
mitt ansikte.
När jag kom in på mitt rum igen var det precis i tid för att svara i min mobil.
”Hej,” svarade jag vaksamt.
”Hej du. Vi eh… Måste snacka.”
”Minst sagt.”
”Det är ganska slut va?”
”Ja det kan man nog säga.”
”Ska vi dra hela det där vi-ska-fortsätta-vara-vänner-snacket?” undrade Lucas och jag riktigt hörde
hur han log på andra sidan telefonlinjen.
”Vi är syskon ju, vi måste vara vänner!”
”Nej det måste vi väl inte. Men jag vill det.”
”Jag också, verkligen.” Det var sant. Även utan all romantik mellan oss var Lucas en av mina bästa
vänner. Jag ville inte bara förlora honom sådär.
”Du tar dig igenom det här Malin, det vet jag. Du är en av de starkaste tjejerna jag känner.”
När han sa det visste jag att det var sant. Allt kändes hemskt just nu, helt ärligt visste jag inte hur
jag skulle ta mig igenom allt. Men vad som än hände skulle jag ha Lucas vid min sida och det var allt
som betydde något. Han var underbar, som min pojkvän eller bästa vän och han skulle hjälpa mig
igenom vad som helst.
”Du vet att du är bäst va?” sa jag till honom.
”Och du vet att jag älskar dig va, min finaste syster.”
Om 10 år skulle min pappa komma hem igen. Bara 3650 dagar till. Imorgon skulle det bara vara 3649
dagar och viktigast av allt; Lucas skulle fortfarande vara vid min sida. Världen kändes plötsligt mycket
ljusare.