Stress och hälsa - Lennart Levi

Och somliga drar som sagt på full gas utan att komma ur fläcken. ”För
säkerhets skull”. Eller med bromsen åtdragen. Eller inför en ”tänkt” framtida
biltur, i fantasin... Eller i motorvägens omkörningsfil, oavbrutet, utan pauser
för sömn och vila, som ett uttryck för ”turbokulturen”.
Vår tids stress?
Det talas ofta om ”vår tids stress”. Men stress har funnits i alla tider. Stressreaktioner
är dessutom inte typiska just för den mänskliga organismen. De
förekommer i djurriket. De fanns med redan i människosläktets gryning. De
fanns när ryggradsdjuren kom till för många tiotal miljoner år sedan och
därefter däggdjuren. De fanns när fyrfotingen reste sig på bakbenen och
började få människoliknande drag för så där en fyra miljoner år sedan, och
när storhjärnan tillväxte kraftigt och människan blev människa för en halv
miljon år sedan. Då var de oftast ändamålsenliga, eftersom de förberedde
organismen för fysisk aktivitet, för muskelarbetet, t.ex. för kamp eller flykt,
när en fara hotade. Eller för tävlan om föda eller kärlekspartner. När våra
ociviliserade förfäder för flera hundra tusen år sedan stod vid stenåldersgrottans
mynning och en flock hungriga vargar kom emot dem, reagerade
de på faran.
Automatiskt började en rad anpassningsmekanismer i stenåldersvildens organism
att träda i funktion. Hjärnbarken signalerade till hjärnstammen: Fara,
alarm, beredskap! Hjärtat började slå fortare. Andhämtningen påskyndades.
Musklerna spändes. Mer adrenalin kom ut i blodbanan och frigjorde bränsle
ur sockerdepåerna i levern och musklerna. Mer noradrenalin kom ut i blodbanan
och frigjorde bränsle ur fettdepåerna. Mer bränsle kom ut i blodbanan
och till musklerna, och stenåldersvilden gjorde sig redo för kamp
eller flykt, d.v.s. för muskelarbete. Hade han – eller hon – inte reagerat så,
hade vi denna dag inte funnits till. Människosläktet skulle ha dött ut och
försvunnit i historiens töcken.
De individer som saknade förmågan att reagera med stress slogs ut, åts
upp, hungrade ihjäl, kunde inte föröka sig, gick under. De individer som
hade förmågan överlevde, förökade sig och uppfyllde genom tusentals sekler
jorden med ett släkte, nämligen vårt, som än i denna dag har utpräglade
arvsanlag för att reagera – just med stress.
Människans ”omoderna” biologiska konstruktion svarar många gånger inte
mot de krav som den nutida miljön ställer.
I dagens miljöer – bakom ratten till långtradaren eller vid dataterminalen –
är detta sätt att reagera många gånger föga ändamålsenligt. Vi kan inte slåss
med, eller fly från trafiken eller arbetsuppgifterna. Vi kan inte ta till nävarna
10