Förortshat - UNT.se

Anteckningar i 

lila av 

Jonas Malmborg 


grönt av 

Lawen Mohtadi 

FÖRORTSHAT

DET HÄR ÄR EN BOK FRÅN ORDFRONT FÖRLAG. 

Ordfront förlag är ett oberoende bokförlag som ger ut 

samhällsdebatt, historia, kulturhistoria, samt handböcker 

i skrivandets hantverk, demokrati och folkbildning – och 

förstås högkvalitativ skönlitteratur. 

Vi ansluter oss till en frihetlig, samhällskritisk 

och folkbildande tradition och samverkar nära med den 

oberoende kulturföreningen Ordfront som arbetar 

med yttrandefrihet, mänskliga rättigheter och demokrati. 

Förutom delägare i Ordfront förlag är Föreningen 

Ordfront huvudmän bakom DemokratiAkademin, 

MR-dagarna och Ordfront magasin. 

www.ordfront.se www.ordfrontforlag.se 

F O

FÖR 

ORTS 

HAT 

JOHANNA LANGHORST 

Ordfront 

Stockholm 2013

Johanna Langhorst: Förortshat 

Ordfront förlag, Box 17506, 118 91 Stockholm 

www.ordfrontforlag.se forlaget@ordfront.se 

© Johanna Langhorst 2013 

Omslag: Conny Lindström 

Foto: Dewitt Jones/Corbis 

Grafisk form: Eva Jais-Nielsen 

Författarporträtt: Gustaf Waesterberg 

Satt med: Mercury och Gotham 

Tryck: Scandbook AB, Falun 2013 

ISBN: 978-91-7037-715-0

Till Anna, Sara, Lottis, Bianca och 

Pernilla, som lärde mig att tänka själv.

F ö r s t a d e l e n 

»När ’busarna på Söder’ anordnar föreställning kommer folket 

från staden och folket från landsorten för att beskåda och 

kommentera. Ibland kommer de också på andra tider, för att 

upptäcka hemligheter, idka välgörenhet eller uppleva sensationer.« 

Ur En bok om Söder av Per Anders Fogelström, 1953 

Hjärta

Resan tillbaka 

Jag och min sexåriga dotter satt på tunnelbanan. Hon var 

uppspelt och sa att nu skulle vi åka hem, äntligen. Vi susade 

fram genom urberget och alla de välbekanta stationerna räknades 

upp av den inspelade tunnelbanerösten. Sundbyberg, 

Duvbo, Rissne, Rinkeby, Tensta. 

Tensta som varit vårt hem och som inte var det längre. Tensta 

som vi nu skulle besöka som gäster. Zelda ville dit och hälsa 

på sitt gamla dagis. Hon hade tjatat länge och nu skulle det 

ske. Det var november, sex månader efter flytten. En märklig 

känsla, att åka den gamla vanliga vägen hem utan att ha något 

hem att komma till. Någon annan bodde i vår lägenhet nu. 

Först på senare tid hade jag vågat börja känna saknaden och 

sorgen. Jag grät ofta. En bekant sa till mig att jag var en underlig 

figur som grät över en plats som bara låg någon mil ifrån mitt 

nya hem. Jag kunde inte förklara för honom varför jag sörjde, 

att det i en stadsdel som föraktas skapas en speciell bindning 

mellan de boende och området, att jag kände mig som en förrädare 

som flytt fältet. Jag hade givit dem som föraktade rätt. 

Jag kunde inte förklara att jag var en Tenstabo i ofrivillig 

exil och att det fanns en osynlig Berlinmur kring Tensta som 

gjorde stadsdelen oåtkomlig för dem som inte bodde där, som 

inte bar stigmat. 

Jag kunde inte förklara att i ett land styrt av Jantelag och 

oskrivna regler var Tensta en fristad, ett undantag, på gott och 

ont. Att en stor del av min framtidstro hade grusats när jag 

tvingats därifrån, att mitt hopp om ett mer ömsint samhälle, 

om ett mångfacetterat och oförutsägbart »vi« inte längre 

fanns kvar. 

8 | FÖRORTSHAT

Det stod klart för mig att murar inte revs utan byggdes och 

därför grät jag. 

Vi klev av tåget i Tensta. Tunnelbaneperrongen var sig precis 

lik. Jag förstod inte hur den kunde vara sig så lik, nu när vi inte 

bodde här längre. Som om inget hade hänt fortsatte väggarna 

att ropa ut konstnären Helga Henschens slagord om jämlikhet 

och syskonskap. Väggarna var blinda och döva, de märkte 

inte vad som pågick mitt framför dem. Deras drömmar var 

gamla och bortglömda. Helga Henschen var död. 

Jag hade alltid älskat Tenstas tunnelbana. Orden »rättvisa« 

och »solidaritet« i glada färger på alla möjliga språk hade 

gjort mig på gott humör många trötta vintermorgnar. 

Nu stack de i ögonen. Jag blev provocerad av deras naivitet. 

De var målade på sjuttiotalet, när tunnelbanan byggdes, i en tid 

när Sverige uppfattades som en förkämpe för alla dessa ord. En 

tid när våra politiker reste runt i världen och ställde krav på andra 

länders makthavare, när svenskar engagerade sig politiskt 

för att förändra eller stödja andra länders utveckling. En tid när 

nordbor reste till Kina, Cuba och Kambodja som politiska turister 

och hyllade förtryckar- och mördarregimer i rättvisans 

namn. Det var under den perioden svenskarnas självbild som 

solidariska ickerasister satte sig i vårt undermedvetna. 

Hade den någonsin varit sann? 

Jag tyckte att de vackra orden på väggen hade förändrats 

sedan jag flyttade från Tensta. De var inte längre rena, ärliga 

och naivistiska. De hade fått en anstrykning av sarkasm. 

* 

Det var snöstorm utanför fönstret i Farsta när jag bad mina 

söner och min man berätta vad de tänkte om Tensta nu, sex 

månader efter flytten. Pojkarna växte upp där. Jag och min 

man blev vuxna där. Det var vårt hem i sjutton år. 

Enzo började prata först. Han var fjorton år och tvekade 

inte ett ögonblick. 

RESAN TILLBAKA | 9

»Jag saknar Tensta. Den sköna stämningen. Ingen gick omkring 

och var arg eller sur. Det var en glad stämning, det gillade 

jag.« 

Leslie, som just fyllt arton, höll med. Det var schyst stämning 

i Tensta, sa han. 

»Och det var ganska många jämnåriga barn på gårdarna där 

man växte upp. Det var kul. På somrarna är det väldigt grönt 

och fint.« 

Enzo beskrev de olika körsbärsträden i Tensta. De med vita 

blommor som ger körsbär på sommaren och de japanska som 

blommar i skärt strax innan trädens löv slagit ut. 

»När man går där på våren, tidigt på morgonen, så är det 

helt rosa. Det är väldigt coolt. Bara rosa, jag gillar verkligen 

den färgen. Det var en av mina favoritgrejer med att bo i Tensta, 

att gå förbi där när det var vår.« 

Daniel, min man och pojkarnas far, sa att han saknade alla 

som han kände igen. Alla som sa hej när man gick förbi. Han 

saknade Tensta Centrum och aärerna som finns där. 

»Jag tänker ofta på Tensta. Hur vi lämnade Tensta och hur 

det känns att bo någon annanstans. Det blir ju en identitet att 

bo i Tensta. Man får räkna med konstiga reaktioner när man 

säger att man bor där. Folk väntar sig inte att en vit man i fyrtioårsåldern 

ska bo i Tensta. ’Daniel, du bor väl på Söder?’ 

’Nej, jag bor i Tensta.’ ’Va?’« 

Enzo sa att han mött liknande reaktioner på sin skola. 

»Min klasskompis säger: ’Vet du vad Tensta är? Slum. Det 

är bara slum därute.’ Så säger han och snackar skit. Egentligen 

är det slummigast där han bor. Han bor precis vid Mariatorget 

på Söder. Det är jättegråa gator där. Det är verkligen 

grått. Och skräpigt. Det finns bara en liten park där det är 

grönt.« 

Även Leslie kände igen kritiken från omgivningen. Han 

beskrev konversationer som stannade av när han nämnde att 

han bodde i Tensta. 

»Folk undertrycker det mesta, men man märker att det är 

svårt att få en konversation att gå bara genom att säga att man 

10 | FÖRORTSHAT

or i Tensta. Om man säger att man bor i Tensta, då måste man 

säga någonting annat för att få igång samtalet igen.« 

* 

Något år tidigare hade jag förstått att det inte fanns någon väg 

tillbaka. Hur ont det än gjorde att bryta upp och hur svårt det 

än skulle bli att lyckas hitta ett annat boende, så måste det ske. 

Vi måste bort från Tensta. Bort från vårt älskade hem. 

Insikten hade lyft mig från marken, skurit av rötter och 

nervtrådar och lämnat mig hängande i luften. 

Den knoppande våren kom, bedövade och gjorde insikten 

mindre smärtsam. Björkarnas vita stammar ritade mönster 

som solen fyllde i. Längst bort i hagen rörde sig hästarnas manar. 

Gräset hade börjat spira men i mörkret mellan furorna 

var marken täckt av röda barr. Det var blåsippetid och åkrarna 

låg fortfarande svarta och osådda runt bondgården. I dikesrenen 

sjöng vårfloden. 

Jag gick min vanliga promenad, lät blicken glida över landskapet 

som bredde ut sig strax utanför mitt hus och som brukade 

göra mig lycklig. Men tankarna var inte med mig utan på 

annat håll. 

Hur byter man en fyra i Tensta mot en minst lika stor lägenhet 

någon annanstans? Bytesannonsen låg redan ute sedan 

flera månader, men vi hade inte fått några napp alls. Inte 

en enda ville ens komma och titta. Ändå hade vi lagt ut jättesnygga 

bilder av vår lägenhet, som verkligen var riktigt fin, bra 

planerad, stora luftiga rum och fet balkong i söderläge. Nära 

till tunnelbanan. Ingen insyn. Utsikt över en grönskande park 

där koltrasten sjöng om kvällarna ända in i november. 

Jag ville inte flytta. Hur skulle vi kunna? Ingen ville ha en 

lägenhet i Tensta. 

Jag hängde i luften. 

Det hela hade börjat när vår äldsta son Leslie blev rånad 

på vägen hem från tunnelbanan. Två killar följde efter honom 

när han gick från centrum en söndagseftermiddag. Strax ut- 

RESAN TILLBAKA | 11

anför vårt hus tog de tag i honom bakifrån och hotade honom, 

sa att allt skulle gå bra om de bara fick hans mobil och hans 

pengar. De hade dragit upp halslinningen på sina huvtröjor 

över näsan och haft luvorna långt ner i pannan för att han inte 

skulle kunna se deras ansikten, men han förstod att de var i 

hans egen ålder eller kanske lite äldre. De tog hans mobil och 

några hundralappar som han hade på sig. En månad senare 

upprepades proceduren. Den här gången hade han fått en 

ny fin mobil av en släkting, som tröst efter rånet. Den tog de 

också. 

Efter rånen började Leslie förändras. Det blev svårt för honom 

att komma upp om morgnarna. Han var så väldigt trött. 

Sov bort hela dagar. Han slutade äta. Vi tvingade honom att 

sitta med vid matbordet men det blev bara bråk. Han började 

ljuga. Ljög om att han hade ätit. Ljög för att få ligga kvar i 

sängen på morgonen. Han sa att han hade ledigt. Han sa att läraren 

var sjuk. Han sa att lektionerna var inställda. Han slutade 

prata. Bara låg där, tyst, med ryggen åt. Närvarorapporten 

från skolan kom alldeles för sent. Leslie hade mer än sextio 

procents frånvaro. Vi började tvinga upp honom. Tvinga iväg 

honom till skolan. Då märkte vi att han inte åkte tunnelbana 

längre. Att han tog sig till skolan och hem igen på omvägar, 

långa resor med pendeltåg och buss, allt för att slippa gå vägen 

genom centrum. Vägen där han blivit rånad. Vägen hem. 

Vår son hade bott i Tensta i hela sitt liv. Nu var vi tvungna 

att flytta därifrån. 

Fast egentligen var det inte där det började. Det hade börjat 

för många år sedan någon helt annanstans. 

12 | FÖRORTSHAT 

* 

Zelda gick före mig upp i rulltrappan. För henne var budskapen 

på väggarna i tunnelbanan inte tvetydiga, för henne betydde 

de alla samma sak: hemma. 

Hon hade bråttom och vinkade åt mig att skynda på. Det 

var mitt på dagen och solen sken när vi kom upp ur under-

jorden. När vi passerade ut genom tunnelbanespärrarna, ut 

i friska luften, kom några pojkar fram och hälsade. De kände 

visst igen oss. 

»Tjena! Det här är din dotter.« 

Jag sa ja och försökte känna igen någon av de fem, sex pojkar 

som omringat oss och pratade i munnen på varandra. 

»Jag vet var ni bor«, sa en av dem. »Ni bodde där förut, där 

min kusin bor. Jag känner Daniel. Jag tror det var han som 

blev rånad där i Erikslund.« 

Jag förklarade att det inte var Daniel, utan vår son som blivit 

rånad. Pojkarna tystnade och nickade allvarligt. 

»Nu ska vi till Zeldas gamla dagis och hälsa på«, sa jag och 

killarna skingrades runt oss som höstlöv i en vindpust. 

»Hejdå«, ropade de och virvlade iväg. 

Innan vi promenerade vidare in i Tensta ställde vi oss i kön 

till Gott-gott-grillen för att köpa var sin korv. Zelda ville ha 

ketchup på sin. Mannen i korvkiosken skojade med henne och 

hon skrattade högt. Solen strålade och lönnlöven sken röda 

och lila på träden. 

Tensta – en avstjälpningsplats 

Sex månader hade gått sedan jag lämnat Tensta, men Tensta 

ville inte lämna mig. 

Tensta, bostadsområdet som kunde stoppa en konversation 

bara genom att nämnas vid namn. Varför var det så? Jag 

ville veta vad svenskar i allmänhet tänkte om Tensta. Som ett 

test ställde jag mig vid några utvalda knutpunkter i centrala 

Stockholm och frågade folk vad de hade för uppfattning om 

mitt gamla hem. 

De första jag talade med var två välklädda män i övre medelåldern. 

Jag hejdade dem med min fråga på Medborgarplatsen 

i centrala Stockholm. 

jag: 

Vad tänker ni på när jag säger Tensta? 

RESAN TILLBAKA | 13

Kan man 

bygga bort 

problemen? 

vithårig man i sextioårsåldern: 

Då tänker jag på dom här sextiotalsbyggnaderna. 

jag: 

Får du några bildmässiga associationer? 

vithårig man i sextioårsåldern: 

Jag tittar ofta bort när jag åker förbi. Det är en väldigt grå … 

en trist … Trist område så att säga. 

gråhårig man i samma ålder: 

Miljonprogram. 

jag: 

Vad tänker ni om miljonprogrammen i Sverige idag? 

gråhårig man: 

Ja, det är ganska präglat av debatten om segregation. 

jag: 

Det är mest negativa associationer ni får? 


Ja, när det gäller social segregation så finns det ju ingenting 

positivt, men sen finns det ju en annan aspekt på det 

och det är ju det att man står inför väldigt stora ekonomiska 

problem. 

vithårig man: 

Frågan är om man ska kosta på en renovering eller om man 

ska riva och bygga upp nånting som är mera tilltalande för 

människor som ska bo där. 

jag: 

Du tycker att det är fult? 

14 | FÖRORTSHAT


Ja, hela miljonprogrammet, om du tar Rinkeby och Tensta, 

så är det ju ingenting som man är stolt över. Jag menar, det 

är en miljö som inte är trivsam, folk ska ju, oavsett var man 

kommer ifrån, ska ju ha rätt att växa upp i en miljö som är 

prydlig så att säga. Och det är inte det. Och det är väl det 

som gör att det förfaller lite grann för att politiker och fastighetsägare 

inte är riktigt ense om hur man ska hantera 

dom här områdena och då förslummas dom. Då drar det 

med sig nånting annat också. 

jag: 

Har ni själva varit på ett sånt här ställe? 


Ja ja, visst. 


Ja, Rinkeby, ja Tensta, jag har väl varit där också tror jag. 

jag: 

Vad kände ni när ni var där då? 


Jag kan säga så här att jag fick en rekommendation när jag 

var och klippte mig hos en som var libanes. Jag frågade 

honom såhär, hörrudu vilken är den bästa libanesiska restaurangen 

i Stockholm, för det låg en ganska nära på Folkungagatan. 

Men då sa han, nä, men sörrö, den ligger inte i 

stan, sa han. Den ligger i Rinkeby, eller det var nåt av dom 

här områdena. Där har dom den bästa libanesiska maten, sa 

han. Men jag åkte aldrig dit. Och det hade nog inte med att 

göra att det låg just där, utan det hade mer med att göra att 

det känns perifert. Det känns inte som om man har nånting … 

Nån anledning att åka dit egentligen. 

RESAN TILLBAKA | 15

jag: 

Var bor ni själva? 


Jag bor i Södra Ängby. Jag har bott där sen sjuttiofyra. 

(Södra Ängby är ett exklusivt villaområde i Bromma, nordvästra 

Stockholm, cirka fem km från Tensta.) 


Jag bor i Saltsjö Kvarn. Men jag har inte bott där lika länge. 

Jag har ju lämnat villaboende, va, och köpt en lägenhet. Så 

det är bara fyra, fem år, men det är jättebra. 

jag: 

Ser ni nån skillnad mellan era förorter och Tensta? Är det 

som olika världar? 


Det blir det ju. 


Det är ju det. Om man nu ska hålla sig till villaområden så 

är det ju ett visst klientel som flyttar in i villaområden, för 

det tarvar en viss inkomst. Det förutsätter att alla har jobb. 

Dom här andra områdena som du pratar om, Tensta, det 

har blivit, tyvärr, en avstjälpningsplats lite grann. Så det är 

… Det finns en ekonomisk segregation. Och det påverkar 

alltid miljöerna. 


Ja men det är ju så, det illustrerar ju dom ekonomiska skillnaderna 

i samhället, var man bor och hur man bor. Det gör 

det ju. Jag kan ju säga att jag har ju lämnat ett villasamhälle, 

jag tänker inte säga vilket, men det är väl ett av dom finare 

områdena i Stockholmsområdet, just med anledning av att 

16 | FÖRORTSHAT

Jfr. Göran 

Greiders tal 

om "de 

verkliga 

problem- 

förorterna". 

det ser inte ut … Det är inte det stället som vi flyttade till, 

utan nu åker folk omkring i stora konstiga bilar som inte … 

Alltså jag säger, det måste vara mycket dålig terräng där ute 

för man klarar sig inte utan fyrhjulsdrift … (skratt) 


Det är som i Bromma, dom kallas för Brommarullator dom 

här stadsjeeparna. (skratt) 

jag: 

Tycker ni att det kan finnas ett problem med att det blir segregerat 

också i dom här områdena? 


Ja, det blir det ju naturligtvis. 


Ja ja, dom lever ju i reservat, dom här människorna jag syftar 

på. 


Ja jo, men det stämmer ju lite. 

* 

Lägenheten på Dyvingegränd 21 skulle bli vår. Inte ville jag ha 

den från första början. I Tensta kan man ju inte bo. Men faktum 

var att lägenheten fanns och den kunde bli min genast så 

jag måste ju åtminstone åka dit och titta på den. 

Daniel var tjugoett och jag tjugo. Vi bodde tillfälligt inhysta 

i hans gamla pojkrum i egnahemsvillan i Bromma. Daniel, jag 

och vår åttamånaders baby Leslie delade huset med Daniels 

pappa. Svärfar hade inte alls bråttom att bli av med oss, tvärtom. 

Vi hade nog kunnat stanna länge om inte hans gode vän 

också bott där tillfälligt. Han hade flyttat in för att han inte 

ville bo hemma när han hade sin maniska period. 

RESAN TILLBAKA | 17

Som Bengt 

Lindroos sa 

att man ska 

för att trivas 

i en 

planlösning. 

Det var svårt att kombinera något slags familjeliv med vännens 

uppjagade vandringar runt huset. In och ut klev han 

med den enorma mobiltelefonen klistrad till örat, malde på 

om jobb medan vi försökte äta frukost mellan whiskeyflaskorna 

på frukostbordet. Utanför rusade bilarna förbi och den pyttelilla 

tomten löpte runt huset som ett hattbrätte, omgärdat av 

staket och asfalt. 

Tensta kom som en oväntad befrielse. Som när ett öppet 

landskap med mjukt rullande gräsdyningar dyker upp efter 

en lång, slingrande grusväg genom tät granskog. 

Jag var ensam på lägenhetsvisningen och blev inte förvånad. 

Vem vill bo i Tensta liksom, typ? Vi tog inte heller Tensta 

på allvar, jag gick dit bara för att. 

Det var en trea. Ganska mörk, på nedre botten, men med en 

rolig planlösning och stora trevliga rum. Jag gillade att man 

kunde springa runt, runt i den, rita en åtta mellan rummen. 

Jag tog en promenad i området på vägen tillbaka till tunnelbanan. 

Gick runt huset först. Det var ett rostfärgat trevåningshus 

placerat mitt i en hage. På gården framför fanns en 

liten lekplats och på andra sidan, utanför köksfönstret, låg en 

äng med smällbär, björk, lind, rönn, gungor och en sandlåda. 

Alla husen i Tensta låg utspridda som på en grön filt med träd, 

buskar och lekplatser. Bilarna såg man inte till, det fanns inga 

gator mellan husen. Där gick istället människor och bredde ut 

sig som om de vore viktigare än biltrafiken. Krokiga gubbar 

med hatt, fnittriga tonårsflickor, mammor och pappor som 

släpade på vagnar fulla med barn och grönsaker. 

Jag vandrade vidare och hamnade i en jättelik lekanläggning 

med genombrutet tak av gula eklöv som satt löst på grenarna 

och vippade. Det var parkleken. Ett vackert namn på 

en borttynande samhällsinstitution. Parklek. Och där pågick 

verkligen barnens lekar som en oändlig saga runt omkring 

mig. På en träskylt stod det målat att parkleken hade öppet 

vardagar mellan 7:30 och 17:00. Jag öppnade dörren in till huset 

och såg en glimt av vuxna och barn inbegripna i djup kommunikation 

om en trasig kängurustylta. 

18 | FÖRORTSHAT

Miljon- 

programmen 

har relativt hög 

omsättning på 

boende. 

Så småningom vacklade jag tillbaka mot tunnelbanan. Det 

var obegripligt. Hur kunde Tensta vara så fint? 

Jag hade åkt igenom Tensta tidigare. Jag och några vänner 

bodde en tid tillsammans i en villa i Jakobsberg och nattbussen 

dit passerade Rinkeby och Tensta. Det blev ofta bråk på 

den där bussen eftersom den var överfull av överfulla människor. 

Varannan gång kom man ända hem och varannan gång 

blev hela den bråkiga busslasten avstjälpt vid Järva Krog och 

fick vackert stå och vänta på nästa buss som kom en timme senare. 

Den bussen blev då förstås ännu mer överfull och kunde 

mycket väl tänkas stjälpa av sin tunga, bångstyriga last ett par 

stationer senare den med. En fattig förortsbo måste beväpna 

sig med ett oändligt tålamod. 

Det var i alla fall en kortare resa till Tensta än till Jakobsberg 

från stan. Med tunnelbana gick det på tjugo minuter. Och 

så såg det ju inte alls ut sådär i Tensta som det verkade från 

bilvägen, det var inte alls stort, grått och fyrkantigt. Miljonprogrammen 

måste upplevas till fots. Dyvingegränd var en söt 

liten husgrupp med små trevliga gårdar emellan. Vårt hus låg 

bäst till, längst bort från vägen, mitt bland Tenstas gröna träd 

och slingrande gångvägar. 

Vi tackade ja och flyttade in. Vi målade rummen gula, blå 

och röda, ställde in våra ärvda gamla möbler och köpte en begagnad 

TV på annons. Köket var det bästa rummet. Det var 

stort och hemtrevligt. Jag har än idag inte haft så många bra 

stunder på en och samma plats som jag haft i köket på nedre 

botten på Dyvingegränd 21. 

Kriget i Jugoslavien fyllde vår gård med bosniska barn. Vår 

pojke Leslie hade just lärt sig gå och beundrade de mångkunniga 

tre–fyraåringarna vid rutschkanan. De pratade med honom 

och använde de få svenska ord de knappt behärskade. 

»Titt, pojke, titt!« 

Och så gjorde de alla sina konster och rullade skrattande 

utför kanan. Leslie var hänförd. Han kunde stå i timmar och 

glo. 

RESAN TILLBAKA | 19

Till sommaren dök de första somalierna upp. Det var en 

stor familj som aldrig var inomhus. Jag oroade mig lite för 

hur det skulle bli på vintern. Den skulle med sin stränga kyla 

tvinga in dem alla i en trång, kal lägenhet. Men ännu var det 

försommar och barnen spelade fotboll hela dagarna. Leslie 

stultade ut på gräset och tog bollen i sina små händer. Spelet 

upphörde och syskonen ropade uppmuntrande glosor på somaliska. 

Leslie var i sjunde himlen. Jag tog bollen och gav den 

till syskonen, men de verkade inte förstå vad jag höll på med. 

De lät Leslie fånga bollen igen och skrattade när han bara höll 

den och inte släppte. Jag förstod inte. Ville de inte spela? Skulle 

de låta en ettåring förstöra hela matchen? Barnen väntade 

uppmärksamt och fortsatte med sina glada tillrop. Leslie log 

och hans armar började rycka av upphetsning. Strax for bollen 

ur hans famn, barnen jublade och fortsatte spela. Leslie 

klappade händerna och tjöt av skratt. 

Jag passade på att flytta honom till sandlådan för att undvika 

fler pinsamma avbrott av de äldre barnens spel, men det 

dröjde inte länge förrän han var där igen, snabbt som ögat 

skumpade han ut på gräsmattan och högg bollen. Och samma 

procedur upprepades. De somaliska grannbarnen verkade 

lika glada som Leslie varje gång han avbröt dem. Jag förstod 

fortfarande ingenting. 

Ett par dagar senare gick vi ut igen men då var den somaliska 

familjen inte där. Två svenska fyraåringar med kantiga 

blonda skallar satt i sandlådan och Leslie stultade fram, glad 

i hågen. Han lyfte på en röd hink som låg slängd på marken. 

Då hördes ett avgrundsvrål från sandlådan. »DET ÄR MIN 

HINK!« 

Leslie hann knappt blinka innan hinken ryckts ur hans 

grepp med sådan kraft att han for omkull. Med ansiktet naket 

av förvåning vände sig Leslie mot mig när jag klev fram för att 

hjälpa honom upp från marken. Men den här gången var inte 

jag förvånad. Och nu förstod jag precis.


lila av 


Förorten och den 

svenska självbilden 


grönt av 

Lawen Mohtadi 

Den svenska självbilden säger att svensken är den mest gene- 

Hårda röse av alla folkslag. Den svenska kulturen beskrivs av svenskgeneralisearna 

själva som snäll, på gränsen till godtrogen. Visst finns det 

ringar! egoism i Sverige, men i regel är vi givmilda, öppna, vänliga. 

Internat- 

Sådan är vår kultur, tror vi. I Sverige är vi ödmjuka mot dem 

som har det sämre ställt än oss själva och dem som ser annorionellalunda 

ut. I Sverige sopsorterar vi, betalar skatt och skänker 

attitydunderpengar 

till U-länderna. Våra behövande har rätt till socialbi- 

Sökningar. 

drag och sjukvård. 

Visst finns det rasister här, men de är ytterligt få. Sverigedemokraterna 

är tvivelaktiga, men de har anledning att vara 

besvikna eftersom samhället har svikit dem. Egentligen är de 

hederliga svenska arbetare. Det är de som har fått sparken i 

globaliseringens spår och det är de som fått se sina förorter 

förvandlas till något som mest liknar invandrargetton. 

Journalister och opinionsbildare tvekar inför att kalla Sverigedemokraterna 

rasister, eftersom de tagit bort ordet »ras« 

ur sitt partiprogram och ersatt det med »kultur«. Att Sverigedemokraterna 

använder ordet »kultur« för att beskriva 

ett påstått medfött och oföränderligt beteendemönster som 

grundar sig i ursprung – alltså i praktiken exakt detsamma 

som »ras« – verkar vara betydelselöst i sammanhanget. 

I Sverige har vi haft fred i tvåhundra år, brukar vi säga och 

skakar självgott på huvudet åt konflikthärdar runt om i världen. 

Tänk om alla bara kunde vara lika fredliga som oss, säger 

FÖRORTEN OCH DEN SVENSKA SJÄLVBILDEN | 21

vi och förnekar vår egen grymma historia och de människor 

som fått betala priset för vår fred. Samerna, tornedalingarna, 

judarna och romerna, de folkgrupper mot vilka svenska myndigheter 

fört ett tyst raskrig sedan hundratals år, ett krig som 

pågått ända fram till nutid. 

Vår självbild säger att vi svenskar är fredliga och öppna mot 

andra kulturer och folkslag. Vi är visserligen avundsjuka och 

osällskapliga, men hederliga och rättvisa. Vi svenskar ser alla 

män, kvinnor och barn som jämlikar med samma rättigheter. 

Vi önskar bara att utlänningarna också skulle göra det. 

När flyktingbarn blir apatiska i Sverige antar man inte att 

det kan bero på att de tvingats fly från ett älskat land. Nej, de 

har förstås tagit sig hit för att Sverige är så mycket bättre och 

finare än alla andra länder i hela världen. De apatiska slutar 

med flit att äta och prata och låtsas bli katatoniska, gör vad 

som helst för att få vara kvar här. Det är också tänkbart att 

det är föräldrarna som förgiftar sina barn, förvandlar dem till 

grönsaker, allt för att få stanna i ojämförbara Sverige. 

För en svensk verkar det fullkomligt rimligt att människor 

från andra länder älskar Sverige mer än sina egna barn. Utifrån 

samma uppblåsta självuppfattning tycker vi oss ha rätt 

att påstå att alla kvinnor som bär sjal, niqab eller burka per 

definition måste vara förtryckta, att invandrat hedersvåld är 

värre och farligare än traditionellt svenskt våld i hemmet, att 

kriminaliteten är högre bland invandrarna i vårt land av kulturella 

skäl, inte av sociala. 

Dessa idéer om den svenska kulturens överlägsenhet är så 

starka i vårt land att de blir sanningar, trots att all vetenskap 

talar emot dem. Och idéerna kommer inte från Sverigedemokraterna. 

De fanns här långt före dem. 


* 

På 1930-talet gjorde författaren och journalisten Lubbe Nordström 

ett antal resor genom Sverige för att rapportera om den 

misär som grodde, i städerna såväl som på landsbygden. Sve-

ige var fortfarande ett fattigt land, en tredjedel av barnen 

beräknades vara undernärda 1932 och den senaste svältkatastrofen 

låg bara några årtionden tillbaka i tiden. 

Lubbes radioreportage blev snart en epokgörande bok som 

kallades Lort-Sverige, och som gav fart åt det blivande folkhemmets 

socialdemokratiska bostadspolitik. Utan personer 

som Lubbe Nordström och Alva Myrdal hade det aldrig blivit 

något folkhem av vårt land, men den människosyn som emellanåt 

framträdde hos trettiotalets intelligentia var inte alltid 

helt sympatisk. Det problematiska med Lubbe Nordströms 

och Alva Myrdals idealism var dock inte det som man brukar 

syfta på när man talar om »välfärdens koncentrationsläger«. 

Det handlade aldrig om att planera ett eektiviserat och storskaligt 

samhälle utan hänsyn till människors behov, så som 

det i efterhand påståtts. Tvärtom studerade man just människors 

vardag ytterst noggrant: man räknade hemmafruarnas 

steg mellan spis och diskbänk och mätte centimetrarna mellan 

köksskåp och arbetsbänkar, allt för att på bästa sätt kunna 

tillfredsställa de verkliga behoven i hemmen. Problemet med 

trettiotalsvisionerna var istället hur man förhöll sig till underprivilegierade 

folkgrupper. 

Både Lubbe Nordström och makarna Myrdal talade om 

»skärpta kvalitetskrav« gällande »folkmaterialet« och Myrdals 

föreslog tvångssterilisering som en åtgärd för att förhindra 

»stora kullar av barn till ogifta imbecilla mödrar, där hela 

skaran måste underhållas av det allmänna och där deras ofta 

förekommande asocialitet och brottslighet i framtiden kommer 

att vålla ytterligare bekymmer«. (Ur Kris i befolkningsfrågan 

av Alva och Gunnar Myrdal, 1934.) 

Så här låter en av Lubbe Nordströms radioinspelningar, där 

han låter Arjeplogs provinsialläkare möta en samisk man vid 

namn Piirto. 

arjeplogs provinsialläkare: 

Nå, tycker du inte att de hus som en del lappar har skaat 


sig är väl små, väl dåliga? Tycker du inte att ni borde göra 

dem lite mer lika svenskarnas hus? Så att det vore bättre för 

familjen att vara där? 

samen Piirto: 

Svenskarnas hus? 


Ja, mera som svenska hus och inte så små stugor. 

samen piirto: 

Det är bättre med stora stugor men det kostar mer. 


Jaha, men jag har sett att ni ibland bor två familjer i en sådan 

där liten stuga, tycker du inte att det är osunt? 

samen Piirto: 

Jo, det är det också, men du vet lapparna tar andra lappar i 

sitt hus. 


Ja, de får bo gratis, de tar inte betalt av varandra. Ja, det där 

är ett stort problem och det är ju nu under övergångstiden 

svårt att se vad det blir av det, men vi får väl hoppas att ni 

också lär er så småningom att bygga lämpliga hus. 

Samernas undermåliga bostäder tolkas av provinsialläkaren 

som en kulturell brist, trots att samen Piirto flera gånger förklarar 

att trångboddheten beror på fattigdom, inte på etnisk 

härkomst. 

I ett radiosänt samtal mellan bygdeskalden Karl Larsson i 

By och Lubbe Nordström var de båda herrarna rörande överens 

om att det »plåstrades« för mycket med avkomman, för att 

hålla så många som möjligt vid liv. Tanter och sociala plåstrare 

sysslade mer med de svaga och livsodugliga än med de 

24 | FÖRORTSHAT

kraftiga, de som fick bära skatteutgifterna och klara sig utan 

hjälp. Risken för »degeneration« och att vi skulle få ett »dåligt 

folkmaterial« var stor menade de, eftersom de svaga fortplantade 

sig kraftigast. 

Idéerna känns igen från andra håll i trettiotalets Europa, 

men var inte nya. Tanken att fattiga människor var av en sämre 

sort hade under 1800-talet blivit allt mer överskuggande 

i den europeiska intelligentian. Vår hyllade svenske vetenskapsman 

Carl von Linné beskrev redan på 1700-talet hur 

människan kunde delas in i fyra raser: vita, svarta, röda och 

gula. En vetenskap som gick i graven när genetiken avslöjade 

dess brister, men som var praktiskt användbar under kolonialismen, 

då biologiska argument ofta och gärna användes 

för att förklara varför européerna hade rätt att förslava andra 

folkslag. Under 1800-talet gjorde Darwin sina upptäckter, 

vilka genast förvrängdes och anpassades till rasläran och till 

det förakt för svaghet som låg i tiden. Det svenska sällskapet 

för rashygien bildades 1909 och 1921 etablerades det svenska 

Rasbiologiska Institutet, som det första i världen i sitt slag. 

Rasbiologiska Institutet fanns kvar ända fram till 1958. Femtio 

år senare är Sveriges huvudstad en av de hårdast segregerade 

städerna i Europa. 

* 

När min väninnas särbo, Josef från Tunisien, skulle beställa 

en ny bankdosa tittade banktjänstemannen först på hans 

konto. Josef är servitör och har ingen fantastisk lön, men han 

arbetar på en fin restaurang och hade sparat länge. På hans 

bankkonto fanns en ansenlig summa pengar. Bankmannen 

glodde misstänksamt på Josef och ännu misstänksammare 

på hans legitimation. Sedan sa bankmannen att han skulle ta 

legitimationen i beslag eftersom den var förfalskad. Josef frågade 

vad det var för fel på den och banktjänstemannen sa att 

man såg att den var falsk. 

Josef tvingades att lämna sin plånbok i pant och gå hem och 

FÖRORTEN OCH DEN SVENSKA SJÄLVBILDEN | 25 

Stämmer? 

Herregud

hämta sitt pass för att få tillbaka sin legitimation och göra sin 

beställning på banken. Ett par dagar senare åkte han till Skatteverket 

som utfärdat legitimationen och frågade vad det var 

för fel på den. Svaret blev att den var korrekt utförd och giltig. 

Ju längre bort ifrån Sverige man har sitt ursprung, desto 

större risk är det att bli diskriminerad i Sverige, enligt Folkhälsoinstitutets 

granskning av diskriminering och kränkande 

bemötande (figur 1). 

DISKRIMINERING OCH KRÄNKANDE BEMÖTANDE 

Procent 

60 

50 

40 

30 

20 

10 

0 

17 

23 

FIGUR 1. Andelen män respektive kvinnor (uppdelade på födelseland) 

som uppgivit någon diskrimineringsgrundande orsak, bland dem som 

blivit utsatta för kränkande bemötande. (18–84 år, åldersstandardiserade 

värden.) 

Källa: Nationella folkhälsoenkäten, Statens Folkhälsoinstitut, 2004. 

Men ett kränkande bemötande är inte den enda konsekvensen 

av den svenska rasismen. 

En arbetssökande med ett svenskklingande namn, till exempel 

Axel Berglund, har 50 procents större chans att bli 


Män Kvinnor 

30 

35 

Sverige Övriga Norden 

52 

39 

52 

49 

Övriga Europa Övriga världen

kallad till intervju än en sökande med ett arabiskklingande 

namn som till exempel Rashid Mohammed. 

FN-organet ILO, International Labour Organization, menar 

att det råder stor ojämlikhet på den svenska arbetsmarknaden. 

I jämförelse med andra europeiska länder är det speciellt 

svårt för en person med utländskt namn att ens bli kallad 

till ett första möte i Sverige. 

Tabellen ur ILO:s studie från 2005 visar de stora skillnaderna 

mellan hur många jobbansökningar majoritetsbefolkningen 

behöver göra för att bli utvald, jämfört med minoritetsbefolkningen 

(figur 2). 

ANTAL FÖRSÖK INNAN DEN ARBETSSÖKANDE BLEV VALD 

Antal 

försök 

Göteborg Malmö Stockholm Totalt 

Kvinnor | Män Kvinnor | Män Kvinnor | Män Kvinnor | Män 

Försök för 26,4 | 7,0 11,9 | 18,4 7,2 | 10,8 11,1 | 10,4 

minoritets- 

befolkning 

Försök för 4,1 | 3,3 5,0 | 5,2 3,6 | 4,1 4,1 | 4,1 

majoritets- 

befolkning 

Skillnad 22,3 | 3,7 6,9 | 13,2 3,6 | 6,7 6,9 | 6,3 

Multipel 6,4 | 2,1 2,4 | 3,5 2,0 | 2,6 2,7 | 2,6 

FIGUR 2. Undersökningen visar att majoritetsbefolkningen i genomsnitt 

kan få ett arbete efter drygt fyra jobbansökningar, medan minoriteterna 

måste söka runt elva jobb för att få napp. 

Källa: Synthesis Report: Discrimination against native Swedes of immigrant 

origin in access to employment. Research study on Stockholm, Malmo and Gothenburg, 

FN-organet International Labour Organization, 2006. 

Sju av tio högutbildade invandrare har arbete medan nio av 

tio svenskfödda har det. Mellan 60 och 70 procent av invandrarna 

från Latinamerika, Afrika och Asien är överutbildade 

för sina yrken, enligt levnadsnivåundersökningen bland utrikes 

födda som presenteras vid Stockholms universitets Lin- 


nécenter 2013. Det kan jämföras med TCO:s rapport från 2009 

som visar att invandrare i genomsnitt har högre utbildning än 

infödda svenskar inom hälsosektorn, teknik och naturvetenskap, 

det vill säga utbildningar som efterfrågas på arbetsmarknaden. 

Rapporten visar också att högskoleutbildning lönar sig 

mindre för personer födda i östra Europa, Afrika, Asien eller 

Viss 

Latinamerika än för infödda. Framför allt är det svårare för 

begreppsför- 

dem som kommit till Sverige när de var sju år eller äldre, de 

virring. 

är oftare arbetslösa än inrikes födda akademiker med samma 

Rasism, 

inriktning på sin utbildning. Bland de invandrare som har ett 

diskriminering 

arbete är även risken högre att arbetet är relativt lågavlönat. 

fördomar och Bostadsdiskriminering drabbar i störst utsträckning perso- 

RÄDSLA. 

ner med utländsk bakgrund enligt DO, Diskrimineringsombudsmannens 

kartläggning från 2010. 

»Studien bekräftar den bild som vi sett sedan tidigare genom 

anmälningar, rättsfall, undersökningar och kontakter 

med utsatta grupper«, säger Paul Lappalainen på DO. 

Även i sjukvården förekommer diskriminering, där till ett 

än högre pris. Dödstalen i behandlingsbara sjukdomar är betydligt 

högre hos utlandsfödda och lågutbildade män jämfört 

med svenskfödda och högutbildade män, och skillnaderna 

snarare ökar än minskar med tiden. 

Ur Socialstyrelsens Hälso- och sjukvårdsrapport 2009: 

Ojämlikhet i hälsa manifesterar sig i sjukvården i avsevärt högre 

dödstal i så kallad »åtgärdbar dödlighet« (dödlighet i sjukdomar 

som hälso- och sjukvården bedöms kunna påverka med 

förebyggande eller behandlande insatser) bland män, utlandsfödda 

och grupper med lägre utbildningsnivå. 

När det gäller papperslösa är situationen i Sverige ovärdig en 

västerländsk demokrati. 

Papperslösas tillgång till primärvård och icke-akut specialistvård 

i Sverige är nästan obefintlig. I en FN-rapport från 

2007 kritiseras läkar- och vårdutbildningarna i Sverige för 

28 | FÖRORTSHAT

Här blir det 

pamflett — 

utan fakta 

som ger 

stöd. Hade 

varit bra. 

att svensk hälsopersonal inte alltid känner till patienternas 

mänskliga rättigheter. 

I Sverige inbillar vi oss gärna att vi har mindre rasism och 

diskriminering än i andra länder. Det är inte sant. Vi har större 

problem med diskriminering i Sverige än de flesta andra 

västerländska länder har. Majoritetssvenskens självupplevda 

öppenhet mot andra folkslag och kulturer har ingen förankring 

i verkligheten. Väldigt många svenskar agerar rasistiskt, 

även om få skulle kalla sig själv rasist. 

Om vi verkligen vill behandla alla lika i Sverige, så måste vi 

börja med att inse att vi inte gör det. 

* 

Tolerans används som ett honnörsord för hur vi i det politiskt 

korrekta Sverige bör förhålla oss till andra kulturer än majoritetssamhällets. 

I Svenska Akademiens Ordbok förklaras tolerans på följande 

vis: 

Viljan att tillåta (o. godta) att ngt (som man ogillar, är kritisk 

mot) existerar, fördragsamhet, överseende. 

Ordet tolerans innehåller ett tydligt »vi och dom«, där det 

alltid är »vi« som visar överseende med »dom«. Bara normen 

har makt att tolerera. 

Saknar ett resonemang om baksidan 

med våra trygghetssystem. Höga 

trösklar och lågt chanstagande på 

arbetsmarknaden. 

* 


Viktig 

aspekt

Motsägelsefullt! 

De flesta hyser 

väl en klädsam 

oro för 

tilltagande 

segregering? 

Sant 

! 


DET BRINNER I FÖRORTEN 

UPPLOPP I TENSTA 

TUNNELBANEUPPGÅNG I TENSTA STÄNGS PÅ GRUND 

AV VÅLDSAMHETERNA 

UNGDOMSGÄNG ATTACKERADE 

ORDNINGSVAKT MED JÄRNRÖR 

BUSSAR BESKJUTNA MED LUFTPISTOL I TENSTA 

Ända sedan jag flyttade till Tensta har rubrikerna gjort mig 

ledsen. De vill aldrig ta slut. De kommer i vågor och hänger 

ofta ihop med rapporter från helt andra förorter. Orter med 

liknande arkitektur och befolkningssammansättning. Sveriges 

skuggsida kallas de. 

Hit åker politikerna och kungligheterna för att visa att de 

bryr sig om de fattiga och utsatta. Hitåt ser inte borgarklassen. 

Den siktar mot solsidan. 

Under rubrikerna berättas det att i Tensta samlas alla problem 

som de politiska partierna tävlar om att lösa med olika 

åtgärdspaket. Betongförorternas problematik beskrivs som ett 

mysterium. Här finns allt det obegripliga; vuxna människor 

som inte kan läsa och skriva, barn med svart hår som inte har 

en vit adoptivmamma och talar flytande svenska, felstavade reklamskyltar, 

billig mat, folk som odlar squash på kolonilotten 

och lyckas. Här finns kvinnor med sjal och män med kalott och 

radband. Här finns folk som är tacksamma för rinnande vatten 

och tvättmaskin. Här finns familjer som tycker om att vara tillsammans 

och hjälper varandra med allt. Här finns bröder som 

förbjuder sina systrar att träa pojkar. Här finns föräldrar som 

inte har råd att köpa mobiltelefon åt sina barn. Men allt detta 

överskuggas ändå av de riktigt stora problemen med kriminaliteten 

som gror här, det stora antalet socialbidragstagare och de 

eventuella terroristerna som kommer härifrån. 

Och varje gång det publiceras en negativ rubrik om Tensta, 

drabbas alla miljonprogram. Samma sak om det händer något 

i Rosengård eller Bergsjön. Som om alla förorter vore ett enda 

ställe, ett enda stort deprimerande getto. Varje rubrik väcker

Vilka då? 

samma frågor. Hur blev det så här just i miljonprogrammen? 

Varför? Och vad ska vi göra för att stoppa det? 

Det finns många teorier om varför problemen samlas just i 

förorten. Somliga menar att allt skulle ordna sig om man bara 

rev husen. De är för fyrkantiga. Andra menar att man borde 

tvinga invandrarna att bosätta sig någon annanstans, så att det 

inte blev så många på samma ställe. Vissa tror att om man bara 

skapade fler Rot- och Rut-jobb så skulle ingen skulle behöva bo 

i miljonprogrammen längre. Någon sticker upp och hävdar att 

miljonsvenska är ett kul och positivt inslag, men får genast bassning 

av någon representant från kultureliten. Alla måste få tillgång 

till ett korrekt språk. Det är därmed diskriminerande att 

påstå att rinkebysvenska är kul. Och ingen kan ju tycka att miljonprogrammens 

arkitektur är något att ha. Den är ju fyrkantig. (Ordet 

»fyrkantig« är mycket negativt laddat i svenskan, trots att 

just svenskar är kända för att ha fyrkantiga huvuden. I USA har 

»squarehead« varit detsamma som svensk sedan 1800-talet.) 

Diskussionerna om miljonprogrammen går runt, runt kring 

en enebärsbusk och alla är mycket upprörda. Anklagar varandra 

för att försköna eller svartmåla förorten. Få av debattörerna 

har någon personlig anknytning till platsen de talar om. 

Ännu färre har någon verklig kunskap om miljonprogrammens 

struktur och samhällsfunktion. Kunskap efterfrågas 

inte, eftersom just den här debatten inte grundar sig på kunskap, 

utan på idén att vissa människor är normala och andra 

inte. Och att vissa bostadsområden skapar samhällsproblem. 

En debattör med kunskap kanske skulle kunna visa att det 

varken är något fel på de här bostadsområdena eller på dem 

som bor där. Att förortens innevånare är lika olika sinsemellan 

som alla andra medborgare i vårt land. Att invandrare oftast 

tjänar på att bo nära varandra eftersom de ger varandra 

jobb, medan majoritetsbefolkningen sorterar bort utländskt 

klingande namn vid rekrytering. Att Rot och Rut kanske inte 

ger miljonprogramsborna bättre ekonomi utan ont i ryggen. 

Att alla inte upplever miljonprogrammen som skräckinjagande 

och förfärliga. Att det finns både små och stora hus i 


etongförorten och att de flesta som bor där trivs och tycker 

att det är en fin miljö. 

Men mer kunskap skulle riskera att skapa oreda när det gäller 

vad som egentligen är normalt och onormalt, vad som är 

fint och fult, värdefullt och värdelöst. 

Jämlikhetsidealen förbjuder oss att beskriva vissa grupper 

i samhället som mindre värda än andra. Istället beskrivs deras 

bostadsområden som mindre värda. Och när man beskriver 

ett bostadsområde som en avstjälpningsplats, vad skulle man 

då kalla dem som bor där? 

Men man kallar dem inte det, för man är inte rasist, man är 

ju svensk och jämlik. Det är bara det att man är lite är jämlikare 

än vissa andra. 

Och hur skulle Solsidan kunna fortsätta vara solsida om det 

inte fanns en skuggsida? Jag bara frågar. 


* 

Små lyktor lyser rönnbär längs stigarna 

kryssar mellan huskroppar 

solfasader skiner himlen mörkblå 

svarta moln 

parklek lekpark 

glöder höstlöv blöta under barnafötter 

maskätna blad hänger gröna grenar 

under påklädda familjer drar vagnar 

ögon pratar ropar, stövlar knastrig sten 

promenerar ormgröna kastanjer 

drakhuvuden döljer släta bruna 

lilla handen samlar 

matkassar kånkar lastar drar 

biblioteket öppet förbi simhallen 

huslängan porten dörren öppen hemma 

Vem skrivit?

Slum 

PLATS: Medborgarplatsen i centrala Stockholm 

jag: 

Vad tänker du när jag säger Tensta? 

skallig medelålders man: 

Då tänker jag på när dom byggde Tensta för att jag lekte där 

innan dom byggde där. Så gammal är jag. Gamla Järvafältet, 

en skjutövningsplats för militären. 

jag: 

Tyckte du att det var dumt att dom byggde på din gamla lekplats? 


Nej, då var jag äldre. Nej, jag tyckte inte det var dumt men 

det var fult. Och det är det fortfarande. Alltså rent arkitektoniskt 

så är det inte det vackraste bostadsområdet. 

jag: 

Har du varit där någonting? 


Av och till genom åren, men inte nu på ett tag, nej. 

jag: 

Vad tänker du om miljonprogrammen överhuvudtaget? 


Jag har ju bott på Söder i en massa år, och nu bor jag på 

landet, så jag har ju fått det bästa av bägge världarna. Ett 

kusligt mellanting är ju förorter, inte bara Stockholms utan 

alla storstäders förorter. Och det som vi brukar benämna 

slum, med ett väldigt löst ord, det är också en slags förortsbebyggelse. 

Men det tillhör staden, det är liksom... Det är en 


Gillar ej 

slutna 

frågor.

del av stadens sätt att växa. Vad vi tycker om det eller inte. 

Avsaknaden av varierade ytor och varierad skala gör miljonprogrammets 

bostäder ytterligt tråkiga. Ända fram till 

nittiotalet så byggde man efter räta-vinklar-principen och 

det är ingen som tycker att det är vackert. 

jag: 

Skulle du själv kunna tänka dig att bo i en sån förort? 


Om jag hade till uppgift att bo där. Men inte för mitt eget 

boendes skull. Nej, det kan jag inte tänka mig. 


* 

Miljonprogramshusen påstås ofta vara slarvigt byggda och 

från början undermåliga som bostäder. Så är det inte. Alla 

som kan något om bostadshus vet att de allra flesta miljonprogramshus 

är mycket väl byggda, bättre än många hus som 

kommit till både före och efter dem. Att miljonprogrammen 

skulle vara dåligt byggda är inget annat än en seglivad myt 

bland alla andra myter som florerar om förortens verklighet. 

Mörka, dystra myter som färgat av sig och svärtat ner själva 

begreppet »förort«. Från att ha varit ett neutralt begrepp för 

den bebyggelse som varken kan kallas traditionell stad eller 

landsbygd, har ordet fått en negativ klang. 

Kanske har det att göra med att uttrycket i sig självt antyder 

en brist. Det sammansatta ordet för-ort beskriver ju något 

slags förstadium till en verklig ort. Dessutom kom ordet under 

åttiotalet alltmer att förknippas med de föraktade miljonprogrammen. 

När miljonprogramsrapparna Latin Kings första skiva Välkommen 

till förorten kom, i mitten på nittiotalet, hade ordet 

förort redan etablerats som synonym för miljonprogram. 

Förorten var inte längre en plats, det hade blivit en idé om 

en plats. En olycksalig plats där ingenting gott kunde gro.

* 

En dag slog jag upp ordet »smuts« i Svenska Akademiens Ordbok 

och läste. 

När man i Italien talar om en förstad ... så betyder det ett rysligt 

otrevligt samhälle, där bland all möjlig smuts, kvinnor sitta i 

portarna med okammade barn omkring sig. 

Jag tänkte, jaha. Så det är det som är smuts. 

* 

I flera år hade jag Per Anders Fogelströms En bok om Söder 

från 1953 på mitt nattygsbord. Jag läste den om och om igen. 

Vilda seder, ligistfasoner, förvildade ungdomar, Söderbusar ... Det 

är fråga om samma betraktan av det underliga djuret. Många besökare 

vet inte mycket om utkantsandan eller om de värden som 

odlas i trångboddhetens och barnrikekvarterens jord. 

Och nästan alla de små fattiga stugorna på Söder rev man. Inte 

skulle folk behöva bo så smutsigt och fult. 

* 

Jag söker på ordet »hus« på Google Bilder och skärmen svämmar 

över av röda stugor. Några hyreshus dyker upp, de extravaganta 

förstås. 

En bild på ett miljonprogramshus finns med. Det är en bildsatt 

artikel om »fula hus«. 


Vad är 

fult?

Det var länge 

sedan jag läste 

någon som 

generaliserar så 

hårt som 

Langhorst! 


* 

Jag tänker att det finns en oskriven lag om förorten. En lag 

som alla kan utan att vi någonsin hört den sägas. 

Lagen om förortshat 

§1. Förorten är ful och värdelös, en skamfläck. 

§2. Förorten är ett politiskt fiasko. 

§3. Förorten skapar problem som drabbar hela samhället. 

§4. Dom som bor i förorten är inte som vi. 

§5. Dom är problematiska, vi är normala. 

§6. Dom är utanför, vi är mitt i. 

§7. Dom är misslyckade, vi är lyckade. 

Tensta är själsdödande och tråkigt 


jag: 

Vad tänker du på när jag säger Tensta? 

kvinna runt fyrtiofem, grått hår: 

Jag tänker på en ganska tråkig förort med rikt kulturliv och 

mångfald. 

jag: 

Vad är det som gör att den är tråkig? 


Byggnaderna. Gråa, trista, stora hus. 

jag: 

Vad är det som gör att den är rik? 


Att det är människor från många olika kulturer och det

händer grejer där, dom har kulturhus och grejer. Det var 

längesen jag var där nu i och för sig men… 

jag: 

Vad gjorde du när du var där? 


Bilade runt och letade efter folk. 

jag: 

Skulle du kunna tänka dig att bo i en miljonprogramsförort? 


Nej. 

jag: 

Varför inte? 


För att det skulle vara själsdödande och tråkigt. För att det 

är fult och stort. 

jag: 

Var bor du själv? 


I Bromma. 

jag: 

Trivs du där? 


Jag trivs bra där. 

jag: 

Hur skulle du beskriva skillnaden mellan Bromma och 

Tensta? 


Nyss var det 

borgarklassen 

som vände 

bort blicken... 


Större än avståndet i kilometer. Det går inte att jämföra. 

Det är en segregerad förort på sitt sätt att bo i den delen av 

Bromma där jag bor. 

jag: 

Vad är det för del? 


Ja men det är villor och sådär. Trevligt område skulle man 

säga. Men ingen mångfald. 

jag: 

Är den segregationen inte lika problematisk som … 


Äh, barnen får väl fel bild av verkligheten kan man säga. 

Dom tror att världen är sådär som dom bor, en sörgårdsidyll. 


* 

De första åren jag bodde i Tensta ljög jag när folk frågade var 

jag bodde. Jag sa att jag bodde i Hjulsta, för det var nästan sant 

och färre kände till namnet Hjulsta, det hade inte lika dålig 

klang. 

Jag ville inte säga namnet på min bostadsort och se hur ansiktet 

stelnade på den som ställt den artiga frågan: »Var bor 

du? Jaha, Tensta.« Deras försök att hålla masken och fortsätta 

le, hur de letade efter något att säga och till slut pressade fram 

något om torghandeln. »Ja, ja Tensta, fin frukt va? ... Billigt?« 

Ibland brukade jag skoja och säga: »Bor du på Kungsholmen, 

jaha ... dålig frukt va? ... Dyrt?« De fattade aldrig poängen. 

En dag hade vårt bostadskooperativ satt upp nya skyltar utanför 

gårdarna på Dyvingegränd. Norrgården, Mellangården 

och Sörgården stod det. Jag tolkade det som en panikåtgärd

Men Herregud!!! 

av de få svenniga medelklassarna som styrde den lokala föreningen. 

Kan man inte radera ut en oönskad verklighet så kan 

man alltid byta namn och leva i förnekelse. Om vi kallar städare 

för »lokalvårdare« istället, så kanske de som torkar skiten 

efter oss andra får högre status utan att vi behöver höja deras 

löner? Nehej, det funkade inte, men om vi kallar dem »hygientekniker« 

då? Om vi bara byter namn från St. Petersburg till 

Leningrad och sedan tillbaka igen, då har vi verkligen uträttat 

något för denna hopplöst fattiga, storslagna stad. Och om vi 

bara kallar utrotningslägret för »arbetsläger«… 

Nej, Tensta blev inte bättre av att vi nu bodde på »Mellangården«. 

Men så en vacker dag kom det en representant från FN till 

Tensta. Han var utsänd för att besöka alla världens getton och 

se hur folk hade det i städerna när de hade det som allra värst. 

FN-representanten som inspekterade Tensta såg alltmer förbryllad 

ut ju mer han inspekterade. Det enda han kunde hitta 

i Tensta som inte var helt i sin ordning var en trasig rulltrappa 

i tunnelbanan. I övrigt ville han helst beskriva Tensta som en 

idyll. Därmed hade FN jämställt Tensta med Bullerbyn och 

jag fick helt enkelt acceptera att min plats på jorden kallades 

Mellangården. 

* 

Vår lilla familj frodades i Tensta. Vi hade gott om plats och 

mycket låga utgifter. När Leslie var fyra år fick han en lillebror. 

Vi, liksom många andra, hade fått för oss att vi måste ut- Liksom 

nyttja det fria skolvalet, vara aktiva och välja dagis och skola medelklassen, 

åt våra två barn. De hamnade i Waldorörskolan i Spånga. Vi inte liksom 

var lyckliga över att de fått plats där, för kön var lång. Varje "alla andra" 

morgon tog vi bussen till villaområdet på andra sidan järnvägen 

och lämnade pojkarna på förskolan och varje eftermiddag 

måste vi hämta tidigt, för det krävde Waldorfpedagogiken. 

Det var ett himla sjå. Men det var värt besväret, våra barn 

skulle ha det bästa. 


Onödigt 

raljant, och 

vad ska det 

betyda?

Förskolan låg mitt i gamla Spånga i en herrgård som doftade 

furu och linolja. Därinne lekte barnen med träleksaker mellan 

laserade väggar, vitmenade tak och robusta golvplankor. 

Det kändes genuint. Trädgården var stor och gammaldags, en 

grön dröm från förra sekelskiftet. Förskolan skulle dessvärre 

visa sig ha mer gemensamt med denna tid än bara trädgården. 

Efter något år fick en av de tre förskollärarna sparken. Det 

hade kommit fram att hon gett flera av förskolebarnen fysiska 

bestraningar. 

Ändå fattade vi inte galoppen. Vi var fullkomligt förförda av 

denna genuint högborgerliga miljö, där föräldrarna verkade 

trygga och stabila enbart på grund av sina fina villor och stora 

bilar, där nästan alla barn var blonda och blåögda och förskollärarna 

helst av allt talade om ylle. 

Våra barn fortsatte därför sin skolgång på Waldorfskolan i 

Bromsten när det var dags att börja i första klass. Skolan låg 

i ett gammalt ålderdomshem med höga fönster, trägolv och 

en enorm öppen spis i entrén. Vi harvade vidare med bussresorna 

och slet för att få dagarna att gå ihop. Allt för att våra 

barn skulle få det bästa. 

Det enda tråkiga var att våra pojkar inte riktigt passade in i 

den fina miljön. Leslie var spänd i hela kroppen varje morgon. 

Han oroade sig för sina kläder och sitt utseende. Han hade 

inte rätt prylar, inte rätt fason på byxorna, inte rätt frisyr. Han 

fick aldrig riktigt till det där som villabarnen på något mystiskt 

vis bara hade. Alla visste att han inte var en av dem. Han 

visste det och de visste det. 

Lillebror Enzo däremot brydde sig inte om vad andra 

tyckte. Det skulle aldrig falla honom in att försöka likna någon 

annan. Han ansåg att alla som inte var som han fick skylla 

sig själva. Skolpersonalen kallade oss allt oftare till möte. 

På mötena fick vi goda råd. Vi borde köpa sidenunderkläder 

till Enzo. Vi borde ge honom en matsked Dr Huhrrs olja 

varje dag. Vi borde ge honom varma bad oftare. Kanske med 

någon homeopatisk tillsats. Vi borde sätta tydligare gränser 

hemma. 

40 | FÖRORTSHAT

Vi badade vår son i svindyra homeopatiska tillsatser, hällde 

i honom Dr Huhrrs olja varje dag och vi köpte sidenunderkläder 

från Östergötland för våra sista sällsynta tusenlappar, 

och det enda vi sysslade med hemma var att sätta gränser. 

Enzo klarade ändå inte av skolarbetet. Han rymde från skolan 

och fick vredesutbrott. Han gjorde av med åtta rastassistenter 

med yllekofta på ett år. 

Vi föräldrar gick en kurs där man fick lära sig att negativ 

uppmärksamhet ger lika mycket respons som positiv uppmärksamhet. 

Det var en bra kurs som även fanns för lärare, 

men skolans personal var inte intresserad. Det var ju inte Rudolf 

Steiner som hade hittat på kursen utan amerikanska kognitiva 

terapeuter. 

Till slut fick Enzo ingen undervisning alls utan tillbringade 

skoldagarna på fritids ensam med sin fritidsassistent, eftersom 

skolans styrelse sa att de inte kunde garantera de andra 

elevernas säkerhet när Enzo var i närheten. Pojken var då inte 

en beväpnad sextonåring utan en liten vild, pinnig åttaåring. 

Han diagnosticerades och placerades på specialskola och 

började omgående prestera finfint. Men Leslie fortsatte i Waldorfskolan. 

Tänk att vi hade så svårt att fatta. Tänk att vi var så fastlåsta 

i det vita borgarklassidealet att våra egna erfarenheter inte 

gilldes. Precis som Leslie ville vi så förtvivlat gärna passa in 

att vi orade våra barns hälsa och skolgång för att lyckas. 

Vi hade fått en dotter också. I Tensta finns inga dagisköer. 

Hon började på det kommunala dagiset som låg närmast vårt 

hus, vi kunde se det från balkongen. Där satt hon och lekte 

med plastleksaker på linoleummattor och hon älskade det. Vi 

älskade det också. Vi älskade förskollärarnas sätt att ta ansvar 

för det som hände på dagis istället för att ge oss dyra råd om 

vad vi borde göra hemma. Och vi slapp både att hämta tidigt 

och att åka buss. 

Två år efter det att Enzo blivit utslängd från Waldorfskolan 

trillade polletten ner och vi släppte äntligen taget om vår 

vita borgarklassdröm. En olidligt pinsam upplevelse på sko- 


Alltså, 

samhället 

har inte – 

som 

mediebilden 

säger – vänt 

Tensta 

ryggen? 

Skola och 

barnomsorg 

verkar 

fungera bra, 

eller? 

lan botade oss. Enligt Waldorfskolans tradition ska eleverna 

i årskurs sex framföra en musikteater. En halvtimmes obegripligt 

stammande och fnissande dödade de sista ännu kravlande 

resterna av vårt förtroende för den övre medelklassens 

favoritpedagogik. Leslie fick äntligen byta skola och började 

på fotbollsprofilen på Rinkebyskolan, känd som en av Sveriges 

bästa skolor. Plötsligt gillade han att plugga och gick ut nian 

med mycket höga betyg. Miljonprogram–villaförort 10–0. 

Om det bara bodde svenskar i Tensta 

skulle det vara fräscht 

PLATS: Norrmalmstorg i centrala Stockholm 

jag: 


blond kvinna och svarthårig man i tjugofemårsåldern: 

(Fniss … paus) 

Förort. Konsthallen! 

jag: 

Vad tänker ni om arkitekturen och så? 

blond kvinna: 

Jag har inte vart där så mycket. Men dom hade ju en boutställning. 

Det jag minns är kanske fyrkantiga byggnader 

utan vidare bearbetning kanske. 

svarthårig man: 

Miljonprogram. 

jag: 

Vad tänker ni om miljonprogrammen i största allmänhet? 

42 | FÖRORTSHAT

lond kvinna: 

Inte så bra kanske. Idén att bygga bostäder är väl jättebra, 

men som koncept att placera … att ge människor som inte 

har råd att bo på andra ställen … det blir väldigt segregerat 

och ja. Det hade varit bättre med snyggare arkitektur än att 

bara få in så många lägenheter som möjligt i ett och samma 

hus. Tycker jag. 


Men är det inte bara ett monument över sextiotalet? 

blond kvinna: 

Jo. Och sen att dom inte får förnya det och fräscha upp fasaderna 

för att det är kulturmärkt på något sätt, känns som att 

då förfaller det ännu mer. Ja. 


Ja. Men alla de där husen byggdes väl när det fortfarande 

var folkhemsmodellen. Men nu så har det blivit väldigt 

mycket invandrarfamiljer som bor där. 

blond kvinna: 

Mm. 


Undrar hur det skulle vara om det bara bodde svenskar där? 

blond kvinna: 

Ja. 


Då skulle det vara fräscht. 

(Skratt) 

blond kvinna: 

Ja. 


jag: 

Skulle ni kunna tänka er att bo i Tensta? 


Nej. 

blond kvinna: 

Inte så att jag skulle ha jättemycket emot det, men jag skulle 

inte flytta dit först och främst liksom. 

jag: 

Varför inte? 

blond kvinna: 

Det är ganska långt bort har jag för mig. Rädslan för att det 

skulle vara stökigare, att det skulle vara mer ungdoms … såhära 

våld och sånt. 


Jag tror snarare att det är så hemskt att man … man är så 

inrutad med sitt eget sociala mönster att man … Det är utanför, 

det är förort, det är inte jag. Jag är här. Jag är innerstad. 

Ja, vi pluggar båda två på Konstfack. 

blond kvinna: 

Ja visst. 


Man känner inte igen sig bara. Så är det. Det är inte ens … ja, 

men som en kod. Det var konstigt sagt. 

blond kvinna: 

Men så är det. 


En klassgrej tror jag. Ja, men det är ju bara sådär.

Anteckningar i lila av 


Välkommen 

till förorten 


grönt av 

Lawen Mohtadi 

När Pontus Herins bok I Djursholm och Tensta kindpussar vi 

varandra kom 2008, blev jag först glad. En mans livsresa från 

Djursholm till Tensta, det lät spännande. 

Men varför hyllades författaren som en hjälte? Från mitt 

perspektiv var det svårt att förstå det översvallande mottagandet. 

Enligt flera kulturjournalister var det något stort som 

hade hänt. En man från Djursholm hade besökt Tensta. Och 

inte bara för att skaka hand med svarta barn inför fotoblixtar, 

som ministrar och kungligheter har för vana, utan för att bo 

där i ett år och skriva en hel bok om sig själv i Tensta. Det betraktades 

som en bragd. 

Den stora uppmärksamheten gjorde boken mycket omtalad 

och det sägs att lärare använder den som undervisningsmaterial 

i skolorna. 

Recensenterna ville gärna passa på att beskriva sin egen 

relation till Tensta, hur det gick till första gången de kom dit 

eller hur det var när de själva bodde där i sin ungdom. Åsa 

Linderborg hade aldrig varit i Tensta och hennes första besök 

fick bli en del av bokrecensionen. 

Jag har lust att stanna längre, men kan inte. En lägenhetsvis- 

Hahaha! Kul! ning på Södermalm väntar. Jag försöker betala för läsken, men 

får inte. 

Jag vill göra rätt för mig, säger jag och får kyparens vänliga 

leende som svar: 

VÄLKOMMEN TILL FÖRORTEN | 45

– Det vill vi alla här i Tensta. 

Tunnelbanetåget dunkar in mot Mariatorget. Varför köper 

jag inte en lägenhet i förorten i stället? Mitt ansikte reflekteras 

i tunnelbanevagnens fönster, jag söker min egen blick och blir 

lättad när dagsljuset slår igenom så jag slipper se mig själv i 

ögonen. Boken bultar i väskan, men jag försöker att inte låtsas 

om den. Än är inte tid för självuppgörelse. 

Så avslutas Åsa Linderborgs recension. Hon letade bostad och 

tyckte vid sitt besök att Tensta inte var så dumt. Ändå kunde 

hon inte tänka sig att bo där. Och det gav henne dåligt samvete. 

Kanske var det just recensenternas dåliga samvete för att 

de själva valt vita, segregerade bostadsorter framför mångfärgade 

som gjorde att de blev så imponerade av Herins initiativ. 

Tänk att bosätta sig i Tensta i hela ett och ett halvt år, trots att 

man är uppvuxen i Djursholm och arbetar som journalist på 

Veckans Aärer. Det var storsint gjort av Pontus Herin. 

Hur mycket familjen Herin än trivs i Tensta bestämmer de 

sig för att flytta till ett homogent radhusområde med halvstatus 

där alla är som de själva. Efter ett och ett halvt år når det 

sociala experimentet sitt slut och nederlaget – det är så Herin 

beskriver det – ter sig logiskt. Hela projektet och erfarenheten 

vilade trots allt mot den trygga förvissningen att de kunde flytta 

när de ville. (Det visste även Jack London när han slog sig ner i 

East End, på samma sätt som Göran Palms säkerhetsventil var 

att han kunde sluta på LM Ericsson när som helst.) 

Åsa Linderborg förstår så väl att familjen Herin inte kunde bo 

kvar i Tensta trots att de trivdes där. Om man kan flytta ifrån 

Tensta så gör man det, oavsett om man trivs eller inte. Det är 

logiskt, menar Linderborg och det är just den sortens logik 

som recensenterna verkar gilla med Herins bok. Den där logiken 

som grundar sig i att solsidan och skuggsidan måste separeras. 

En logik som gör tanken på att traditionella svenskar 

frivilligt skulle dela vardag med invandrare absurd. En logik 

46 | FÖRORTSHAT

som på ett ögonblick förvandlar Tensta till en svårgenomtränglig 

kannibaldjungel och en medelklassjournalist till en 

oförvägen upptäcktsresande. 

Pontus Herin hade aldrig varit i Tensta när han bestämde 

sig för att flytta dit. Han ville utmana sin bakgrund och sin 

omgivning genom att frivilligt flytta till ett ökänt miljonprogram. 

Släkt och vänner antog utmaningen och blev allesammans 

mycket upprörda. Herin tvekade ett tag om Tensta. 

Kanske var det värre i Fittja? 

Jag när en längtan efter det äkta och känner ett uppdämt behov 

av att tränga mig in i människor utanför den snäva krets som 

jag är van vid, med min egen bakgrund och som jag alltid har 

mött privat och i arbetet. I Tensta ska jag få »kött och blod« så 

att det räcker och blir över hoppas jag. 

Likt de gamla kolonialherrarna som ville stilla sin hunger efter 

guld och ädla stenar genom att tränga in i mörkrets hjärta, 

vill journalisten Herin penetrera människorna i Tensta i jakt 

på deras »kött och blod«. 

Hans fru är inte lika intresserad. Visserligen har hon varit 

medlem i Amnesty, men till Tensta flyttar hon bara för att 

hennes make så gärna vill. Hon vill hellre bo »på en liten lugn 

gata i en ’vanlig’ förort där husen ligger tätt och där det finns 

många barn«. 

I fru Herins ögon är Tensta ingen »vanlig« förort och därför 

spelar det ingen roll att alla de andra preferenserna stämmer. 

I ett kapitel som heter »Koll på siror« försöker Herin skaa 

sig en bild av om Tensta verkligen är värst eller om det »gått 

och blivit för trevligt«. I så fall är det ju ingen idé att flytta dit. 

Han upptäcker då att 86 procent av invånarna i Tensta är invandrare 

och att 25 procent av dem får socialbidrag och jämför 

det med hela Stockholm, där motsvarande sira ligger på 

6 procent. 

Var Herin fått siran 25 procent socialbidragstagare ifrån 

VÄLKOMMEN TILL FÖRORTEN | 47 

Ja du

Langhorst tar heder och ära av Pontus Herin. En kolonialherre. 

Har förläggaren inte haft några synpunkter på hennes 

frontalangrepp här? 

Eh... din son, 

som rånades? 

Kollade ni 

brottsstatistik 

innan ni 

flyttade? 

vet jag inte, men enligt Stockholms stads utrednings- och 

statistikkontor var det 20,1 procent av den arbetsföra befolkningen 

i Tensta som fick socialbidrag (ekonomiskt bistånd) 

2009. Stockholms stads siror visar också att andelen Tenstabor 

som befunnit sig i landet kortare än fyra år är cirka 19 

procent. Med det i minnet blir siran 20,1 procent socialbidragstagare 

inte särskilt anmärkningsvärd. Det kan ibland ta 

ett par år för nyanlända att lära sig svenska och hitta ett arbete 

som ger stabil inkomst. 

Ett avsnitt av boken ägnas åt att undersöka om det kanske 

kan vara farligt för Herin och hans familj att bo i Tensta, men 

istället för att kolla upp brottsstatistiken letar Pontus Herin 

på annat håll. Han intervjuar både en rasistisk polis, en ickerasistisk 

polis och Tenstabon Nalin Pekgul, dåvarande socialdemokratisk 

politiker, utan att få något besked om Tenstas 

eventuella farlighet. Svaret tycker han sig hitta en dag när det 

supertraditionella svenska sommarpratet i radio med allsköns 

Evert Taube tystnar och Ekot går igång. 

Nyhetsförmedlaren berättar att en okänd man i Tensta påstår 

att han har en bomb runt midjan. Mannen har ett kriminellt 

förflutet och bomben är ditsatt av kriminella bekanta i 

syfte att tvinga mannen att betala tillbaka en skuld. 

Efter denna nyhet hittar Herin ideligen nya artiklar om 

brott som begåtts i Tensta. Han skriver att »en gnagande 

känsla av oro tar över inför vår flytt«. 

Herin verkar totalt ha glömt bort det där med »koll på siror«. 

Vad en journalist normalt gör när han tycker sig se en 

tendens som oroar honom är att undersöka om den överensstämmer 

med verkligheten. I det här fallet gör den inte det. 

Varken Herin eller hans fru skulle ha behövt vara oroliga 

för kriminaliteten i Tensta. Iallafall inte om de kände sig trygga 

på Medborgarplatsen, Stureplan eller vid Mariatorget i 

Stockholm. 

48 | FÖRORTSHAT

ANMÄLDA BROTT I STOCKHOLM 2008–2010 PER 100 000 INVÅNARE 

År 2008 2009 2010 

BOTKYRKA KOMMUN 

Totalt antal brott 14 212 14 280 13 664 

Våldsbrott 1 561 1 567 1 418 

STOCKHOLMS KOMMUN 


Våldsbrott 2 024 1 997 2 006 


FARSTA STADSDEL 


Våldsbrott 1 625 1 565 1 448 


NORRMALM STADSDEL 


Våldsbrott 5 080 4 555 4 707 


SKÄRHOLMEN STADSDEL 


Våldsbrott 2 016 2 402 2 377 


SPÅNGA – TENSTA STADSDEL 


Våldsbrott 1 969 1 802 1 810 


SÖDERMALM STADSDEL 


Våldsbrott 2 605 2 605 2 684 

FIGUR 3. Antalet brott per 100 000 invånare i Stockholm. Botkyrka är 

en kommun med stort antal invandrare och många miljonprogram. Här, 

liksom i miljonprojektet Skärholmen samt i Spånga-Tensta, där det finns 

både ett miljonprogramsområde och villabebyggelse, än antalet anmälda 

brott mycket lägre än på Södermalm och Norrmalm i Stockholms 

innerstad. Jag har även tagit med Farstas siffror för att visa att det inte 

är någon extrem skillnad mellan miljonprogrammens förorter och andra 

förorter med många hyresrätter. 

Källa: Brottsförebyggande rådet, www.bra.se/statistik. 

Om man bortser från brottsligheten och sirorna kan Pontus 

Herin inte få nog av jämförelser. Sida upp och sida ner jämför 

han Tensta med »vanliga« förorter och Tensta förlorar hela 

tiden. 


Jag undrar vad som är en »vanlig« förort för Herin. Har 

han varit i Hässelby Gård, Sundbyberg, Högdalen, Rågsved, 

Bagarmossen eller Farsta i Stockholm? Arbetarförorter med 

större blandning av svenskar och invandrare och tydligare 

missbruksproblematik än i Tensta. 

Jämför man Tensta med dessa förorter är den enda skillnaden 

att Tensta har färre svenskar, färre missbrukare och fler 

socialbidragstagare på grund av sina många nyanlända. Men 

Herin jämför hellre Tensta med rika villaförorter som Danderyd 

och Djursholm. Och Danderyd och Djursholm vinner vad 

man än jämför med. 

Recensenterna menar att Herins bok är en spännande 

skildring av klass, men på vems bekostnad görs denna spännande 

skildring av klass? Om igen får Tenstaborna stå utmålade 

som »de andra« och representera det extrema. Recensenterna 

är så förblindade av sina egna fördomar att de inte 

märker när Pontus Herin radar upp klyschor om betongens 

monotoni, förtryckta kvinnor och stökiga ungdomar. Han 

skriver om hur våldsamma vardagsgräl uppfattas som »vardagsmat« 

av Tenstaborna och att aären är en vanlig plats 

för »incidenter« i form av bråk. 

Under mina sjutton år i Tensta var det helt klart jag själv 

som stod för både de våldsamma vardagsgrälen och de bråk 

i mataären som skedde i min närhet. Och jag upplevde aldrig 

att någon annan uppfattade gräl och bråk som vardagsmat, 

tvärtom. Vår granne ringde på och frågade om jag blev misshandlad 

efter ett av mina och Daniels högljudda gräl och folk 

som blivit undanträngda i kassakön på mataären skämdes 

ögonen ur sig när jag ställde till en scen för deras skull. 

Men Herin förvånas även över att allt inte är så jävligt som 

han trott i Tensta, att hans son älskar sitt dagis och att hela 

familjen börjar trivas. Den beskrivningen räcker för recensenterna 

som en garanti för att han inte är fördomsfull. En 

traditionellt svensk medelklassman som säger att han trivs i 

Tensta kan per definition inte vara fördomsfull. 


Fakta som 

nyanserar

Intressant med perspektivet om hög/låg 

brottslighet, men polisen talar om 

"exporterad" och "importerad" brottslighet. 

Det är knappast de boende vid Stureplan 

som begår brotten där. Därför missvisande 

statistik. 

Har Herin fått 

läsa manus i 

förväg med 

tanke på att 

han utmålas 

som lögnare? 

För hundra år sedan var Södermalm fortfarande en förstad till 

Stockholm och beskrevs då som smutsig och farlig. Där frodades 

ligistfasoner, förvildade ungdomar och en befolkning som 

talade en obegriplig rotvälska. Då skulle det ha varit dit Herin 

hade flyttat i ett och ett halvt år för att skriva sin bok. Nu blev 

det till Tensta, trots att Södermalm fortfarande ligger i topp i 

brottsstatistiken. Men vem bryr sig om sanningen när lögnen 

är mer exotisk? 

Det är lite mer kriminalitet i en förort, det vet ju alla 


jag: 

Vad tänker ni när jag säger Tensta? 

tonårsflicka med svart hår: 

Jag har kompisar där. Jag vet inte. Det kanske är lite mer 

kriminalitet där? 

tonårspojke med brunt hår: 

Jag tycker ungefär det är lika i Solna. 


Men det är ju mycket ungdomar där. 

tonårspojke med ljusbrunt hår: 

Jag tänker Tensta är såhär lite förortsaktigt. 


För att det ligger nära Rinkeby. Men det är inget fel på Tensta. 

Jag har vart där och det är inget direkt farligt där. Det 

är inget farligt. 

jag: 

Skulle du kunna tänka dig att bo i Tensta? 


lond tonårspojke: 

Ööööö, jag vet inte. 


Säg sanningen! 

blond tonårspojke: 

Jag vet inte. Jag vet inte. Jag vet inte. 

jag: 

Vad tycker ni om arkitekturen där? 


Lite stela hus. 


Jag håller med. 


Det är så här förortshus. 


Det är många hus som ser likadana ut. Paraboler på varenda 

balkong. 


Men det gör väl inget, det får dom väl ha om dom vill. 


Det är inte så bra lägenheter där. Jag tror inte dom bryr sig 

så mycket om dom lägenheterna. 


Jag tror att dom bryr sig men jag tror att dom prioriterar 

kanske mat och andra grejer före hur dom bor. 

52 | FÖRORTSHAT


Jag menar staten. Staten. 


Det kanske är billigt att bo där. 

tonårsflicka med brunt hår: 

Så fort det kommer typ invandrare hit så flyttar dom ju till 

Rinkeby eller Tensta och jag vet inte varför det är så. 


Alla samlas där och det är lite tråkigt. 

jag: 

Varför tror du att det är så då? 

tonårsflicka med brunt hår. 

Därför att det var så från början. Det finns ju redan rätt 

mycket invandrare där så att jag tror att dom som kommer 

utomlands ifrån väljer att flytta dit istället för nåt annat 

ställe. 

jag: 

Men varför tror du att inte svenskar vill bo där då? 


Jag tror dom är rädda. Jag tror dom är rädda för att folk som 

kommer från andra länder ska tycka att vad gör du här, eller 

att dom inte hör dit. 

jag: 



Nej. Det är för långt från stan. Men jag bor ju i Solna. 



Jag skulle kunna tänka mig att bo i Tensta, ja. Jag tycker så 

här, om jag hade haft familj och tjänat rätt okej då hade jag 

nog inte bott i Tensta. Men om jag hade varit arton, nitton 

år och arbetslös, då hade jag gärna bott i Tensta. 

jag: 

Varför är det så då, att du bara vill bo där då? 


Det är billigt och bra. Alltså Tensta ändå, det är ju ändå en 

förort och alla förorter är ju inte lika hälsosamma eller, alltså, 

det är lite mer kriminalitet i en förort, det vet ju alla. 


Men man vet ju också att Söder är … 


Knivsöder som vi alltid brukar säga, vi som bor här … nej, 

jag bara skoja. Nej, men det är lite mer kriminalitet och så i 

en förort. 


* 

I mitt kök står radion nästan alltid på. Jag gillar att läsa tidningen 

och lyssna på radion, tycker om att få kunniga reportrars 

och experters beskrivningar av verkligheten, även om jag 

inser att ingen kan veta allt. 

Efter att jag flyttat till Tensta märkte jag ibland att tidningsartiklarna 

eller programledaren på radio fick mig att känna 

mig som en annan sort. Det skedde nästan varje gång de rapporterade 

om ett miljonprogram. Deras ordval och tonläget i 

rösterna avslöjade att de fann bostadsområden som mitt lika 

främmande som en stenöken eller en djuphavsgrav. 

Den oentliga diskussionen om de kriminella ungdomsgängen 

i förorten har låtit på ungefär samma sätt de senaste tjugo 

Avståndet, 

mentalt och 

kulturellt

åren. Under alla de år jag har lagat mat och diskat i mitt kök har 

radion skrällt ut mängder av samtal på temat. Man intervjuar 

polisen, en socialarbetare, en stadsdelspolitiker och det kaxigaste 

grabbgänget som reportern kan hitta på plats, eller några 

utvalda dömda ungdomsbrottslingar med invandrarbakgrund. 

Av alla de dagstidningsartiklar jag läst om kriminella invandrargäng 

och segregation genom åren, av alla de rapporter om 

problemen i miljonprogrammen som diskuterats i min köksradio, 

har jag bara hört några enstaka reportage där en forskare 

eller en makthavare frågats ut om vad det är som pågår. 

Det verkar nästan vara tabu att intervjua personer med verklig 

kunskap om samhällsförhållandena eller att ställa dem som 

bär ansvar för samhällsutvecklingen till svars. Istället väljer 

man att intervjua poliser och fritidspolitiker som varken har 

övergripande kunskaper eller ansvar. Resultatet blir en journalistik 

som sprider fördomar snarare än undersöker de verkliga 

förhållandena i samhället. 

År 2000 skedde en uppmärksammad gruppvåldtäkt i Stockholmsförorten 

Rissne, där förövarna var unga pojkar från 

Rinkeby och Tensta. Ett fördjupande nyhetsprogram i P1 

följde upp med en närapå timslång sändning. Gäst var en polis 

som arbetade med kriminella ungdomar i Tensta-Rinkeby. 

Jag hörde inslaget på radion där hemma och kom att tänka 

på en annan gruppvåldtäkt som nyligen blivit medialt uppmärksammad. 

Brottet begicks året innan, på ett hotellrum på 

Cypern. Både förövare och oer var unga, men den gången 

var förövarna enligt Aftonbladets beskrivning »vanliga ungdomar« 

från »välsituerade familjer«. Tre av pojkarna var 

norrmän och två svenskar. Ingen diskussion om förövarnas 

ursprung eller kulturella bakgrund förekom i medierna. 

I Expressen skrev Per Svensson: 

Vad hände egentligen i hotellrummet? Något fruktansvärt? Något 

som förekommer i oräkneliga föräldrafria rum på charterorter 

och i svenska radhus, och inte blir mindre fel för det, men 


kanske inte är brottsligt i juridisk mening? Varken de svenska 

pojkarna eller deras föräldrar ville tala med oss efter rättegången, 

men det yttrades en del upprörda ord i stil med »häxjakt«. 

Den reaktionen är, måste man erkänna, begriplig. 

Svenssons budskap är outtalat, men det lyser tydligt fram 

mellan raderna. Blonda gossar kanske har bra övertalningsförmåga, 

men de är inga våldtäktsmän. Några sådana ursäkter 

från elitens män får inte svarthåriga grabbar. När de döms för 

övergrepp blir det inget snack om häxjakt. 

Jag hade även i färskt minne en ännu grövre, tortyrliknande 

gruppvåldtäkt som genomförts av några unga pojkar på en 

campingplats i Piteå. De hade kört upp en trasig flaska i flickans 

underliv och lämnat henne att förblöda. Inte heller denna 

gång blev det någon debatt om killarnas bakgrund, tråkigt 

nog. Jag hade gärna velat höra en polis berätta något om hur 

de kriminella, norrländska ungdomsgängen fungerade. 

Istället fick jag höra samma historia som jag redan hört så 

många gånger och som jag skulle få höra så många gånger 

igen. Historien om gängen i miljonprogrammen. Såhär lät den 

i min köksradio i Tensta år 2000. 

polisen: 

Man utsätts för ett hårt grupptryck när man är med i ett 

sådant här gäng. Det är inte säkert att alla ville göra det här, 

utan de kanske gjorde det för att de kanske kände sig pressade 

av de andra och ville inte bli någon bangare eller svikare. 

programledaren: 

Alla som du har kontakt med, alla de här killarna har rötter 

i något annat land, är det en slump? 

Oj. Förlåt, men jag måste stoppa här. Det hade jag ingen möjlighet 

att göra då, när programmet sändes, men nu, så här många 

år senare är det faktiskt möjligt att bryta och tänka efter. 

56 | FÖRORTSHAT

Här ställer programledaren nämligen en mycket märklig fråga. 

Man har letat upp en polis som arbetar med kriminella invandrarungdomar 

och bjudit in honom till programmet. Självklart 

är det då ingen slump att de kriminella ungdomar just han 

har kontakt med har invandrarbakgrund. Men programledaren 

låtsas inte om polisens uppdrag utan gör en allmän koppling 

mellan killar som har rötter i ett annat land och kriminella. 


Nej, det är väl ingen slump i det här området. Det området 

som jag jobbar i har ungefär 90 procent rötter i utlandet. 

Stopp igen. Om 90 procent av befolkningen är invandrare i ett 

område är det ju inte så märkligt att brotten där begås av invandrare. 

Men istället för att avdramatisera områdets befolkning 

och dess påstådda brottslighet ger polisens svar motsatt 

eekt. Han säger att det inte är någon slump att det sker brott 

i området, eftersom 90 procent av befolkningen har utländsk 

bakgrund. 

Polisens svar bekräftar journalistens ologiska sammankoppling 

mellan brott och befolkningsgrupp och lägger dessutom 

till bostadsområdet som en betydelsefull komponent. 


Ska man tala högt om det här? Att det är invandrarkillar? 

Eller befrämjar det rasism och invandrarfientlighet? 


Nej, i så fall tror jag att det befrämjar rasism och invandrarfientlighet 

om man försöker dölja någonting. Sedan är det 

frågan om det alltid är relevant att en person har rötter i 

utlandet när de begått ett brott. Men jag tycker inte att man 

ska försöka dölja någonting. 

Här antyder programledaren med sin fråga att det skulle finnas 

någon slags självcensur i vårt samhälle. En välvillig attityd 


Det säger han 

väl inte? Han 

säger att det 

är ingen 

slump att 

just dom här 

killarna har 

invbakr. 90 

procent har 

det i det 

området.

mot andra folkslag som förhindrar de godtrogna svenskarna 

att tala öppet om alla de brott som begås av invandrarna. Polisens 

svar ger stöd till den tanken. Trots att han ifrågasätter 

etnicitetens betydelse i sammanhanget poängterar han två 

gånger att det inte är bra att »dölja någonting«. 


Hur ser de här killarna på Sverige? 


Det tråkiga är att de inte ser Sverige som sitt land. Och där 

tror jag vi har ett stort problem därför att så länge man inte 

känner sig delaktig så kommer man inte att bidra med någonting, 

därför att man känner sig utanför hela tiden. Så 

där måste man åstadkomma någon form av förändring. Invandrare 

är en stor del av vår befolkning, därför måste man 

också få dem att bli delaktiga. 

Det är vid det här laget mycket oklart vem det egentligen är 

man talar om. Är det invandrare generellt, alla som kommer 

från Rinkeby och Tensta, eller den lilla klick kriminella ungdomar 

som polisen arbetar med? 


Hur gör man det då? Pratar med dem? 


Ställer man inga krav på människor så tror ingen att man 

bryr sig om dem. Så jag tror att man måste ställa krav. Man 

kan inte bara säga ja visst ni får komma hit och sedan slänger 

man in dem någonstans och sedan bryr man sig inte om 

dem. Utan man får ställa krav på dem, att de ska studera, 

arbeta och så vidare för att de ska komma in i det svenska 

samhället, för att de ska få svenska vänner, för att de ska lära 

sig det svenska språket och så där. 

58 | FÖRORTSHAT

Det är om igen svårt att veta om man här syftar på invandrare 

generellt eller kriminella ungdomar. Men det lutar åt att 

det handlar om invandrare generellt. På det här sättet görs 

invandrarna som grupp ansvariga både för gruppvåldtäkten 

i Rissne och för kriminella ungdomsgäng i allmänhet. Dessutom 

görs invandrarna ensamt ansvariga för segregationen 

i landet när man svepande påstår att invandrare i allmänhet 

inte kommer in i det svenska samhället och inte får några 

svenska vänner om man inte »ställer krav« på dem. Att majoritetssvenskarna 

skulle kunna ha någon del i segregationen är 

uteslutet. Vem vill vara kompis med en våldtäktsman? 


De här killarna, de rånar och de slåss och de har sig. Har du 

varit rädd för dem någon gång? 


Rädd är väl fel uttryck. Men det är aldrig roligt när man blir 

hotad. Förtäckta hot får man väl säga. Inga klart uttalade. 

Men jag kan inte säga att jag varit rädd. 


Du har känt dig hotad och obehag men inte rädd alltså. 


Nej. Nej, jag tycker inte det faktiskt. 


Är det någon som har gett sig på dig rent fysiskt? 


Nej, inte av de här ungdomarna. Men som polis får man ju 

räkna med att man blir attackerad rent fysiskt. Men det händer 

nog oftast vid fotbollsmatcher och sådana där saker. Eller 

berusade människor vid fel tillfälle. Men de här ungdomarna, 

det har faktiskt aldrig hänt att de har gett sig på mig. 


Programledaren anstränger sig för att skapa större dramatik 

än vad verkligheten kan erbjuda. Två gånger försöker hon få 

polisen att säga att han upplevt rädsla i sitt arbete med kriminella 

unga i miljonprogrammen. När det misslyckas försöker 

hon få honom att berätta något som åtminstone ska få lyssnaren 

att känna sig skrämd, nu när polisen verkar så hårdhudad. 

I sitt svar på frågan om han blivit fysiskt attackerad ger polisen 

då en tydlig bild av hur både han och programledaren ser 

på skillnaden mellan traditionell svensk brottslighet och den 

brottslighet som begås av invandrare. 

Att bli attackerad av svenska fotbollshuliganer och fyllbultar 

beskrivs som normalt polisarbete. Att bli utsatt för våld av 

kriminella förortsungdomar beskrivs däremot som något exceptionellt, 

trots att det inte ens skett. 


Kan du se någon enkel förklaring till att så många killar från 

det att de är elva, tolv år börjar ägna sig åt brottslighet? Jag 

förstår att det skulle ta timmar att förklara allt, men du som 

jobbar med dem, vad är det som saknas? 

Den här frågan bygger på tre ogrundade påståenden. 

1. Att ovanligt många mellanstadiepojkar i Rinkeby och 

Tensta är kriminella. 

2. Att intervjupersonen har gjort de studier som krävs för 

att förklara ett sådant socialt fenomen. 

3. Att det är något speciellt som just kriminella tolvåringar 

från förorten saknar, något som skiljer dem från kriminella 

tolvåringar på andra orter. 


Jag tror att det absolut viktigaste som saknas är positiva 

förebilder. Jag tror att de till stor del är produkter av en 

destruktiv förort, som en stor del av de här invandrartäta 

förorterna är. Det finns ganska mycket arbetslöshet, stora 

sociala problem. Det gör ju att de här ungdomarna kom- 

60 | FÖRORTSHAT

mer i kontakt med kriminalitet väldigt tidigt. Jag tror att de 

flesta nästan på grundskolan vet vart man ska gå om man 

vill köpa hasch eller stöldgods. Det gör att de i en sådan här 

förort kommer väldigt tidigt i kontakt med de här grejerna 

och det gör väl att de påverkas såklart. 


Och så kanske de inte har så mycket annat att se fram emot. 


Nej, kanske inte. Om man inte har några framtidsdrömmar 

då har man inget att se fram emot. Då kanske man tror, liksom, 

att det är drömmen att bli gangster. 

Här sätter man ett tydligt likhetstecken mellan de kriminella 

ungdomsgäng som polisen arbetar med och befolkningen i 

alla miljonprogram i hela Sverige. Polisen beskriver förorten 

som destruktiv, säger att barn som växer upp i miljonprogrammen 

kommer i kontakt med kriminalitet redan i grundskolan 

och att det påverkar barnen. Resonemanget slutar i att 

alla barn från förorten drömmer om att bli gangsters. 

Jag undrar hur den här intervjun skulle låtit om den utgått 

från gruppvåldtäkten i Piteå istället. Om polisen arbetat med 

kriminella ungdomar från glesbygdens Fattigsverige istället 

för miljonprogrammen, skulle han då ha beskrivit dem som 

produkter av en destruktiv småstadsmiljö? 

Jag tänker på min egen uppväxt i Råsunda i Solna norr om 

Stockholm. En förort där de flesta var majoritetssvenskar och 

där det fanns både höghus och villor, men inget miljonprogram. 

Nog höll vi reda på vilka som sålde hasch och vilka som 

begått brott, även i min grundskola. En skola är sällan större 

än att de kriminella elementen är kända för alla. Och finns där 

inga uppenbart laglösa elever alls, kan man vara säker på att 

ha hamnat i en extremt klassegregerad skola. 

Helt utan belägg skapar programledaren och polisen gemensamt 

en bild av en samhällsfientlig och hotfull förort, ett 


växthus för framodling av kriminella individer. Utan en enda 

sira som underlag, utan en enda jämförande studie, påstår 

man att just i Tensta och Rinkeby finns det extra mycket kriminalitet. 

I verkligheten har både Norrmalm och Södermalm 

mycket större problem med våld och annan brottslighet. Ändå 

ger man sken av att avslöja något som annars brukar tystas 

ner. Ett falskt avslöjande som görs om och om igen i svenska 

medier. 


* 

Under den tid jag bodde i Tensta, mellan 1992 och 2009, hade 

vi aldrig något kodlås på vår port. Den var öppen mellan 

klockan sex på morgonen och nio på kvällen, sedan gick tidlåset 

på och man fick öppna med nyckel. Vi låste sällan våra cyklar 

eller vår ytterdörr. Ett par gånger hörde vi talas om inbrott 

i källare och lägenheter. Då låste vi noggrant under några månader, 

men när ingenting mer hände så glömde vi snart bort 

att låsa igen. 

Statistiken visar att det begås fler brott per innevånare i innerstaden 

än i miljonprogrammen. Det är inte underligt med 

tanke på den genomströmning av människor som innerstaden 

har. 

Det underliga är att människor i allmänhet tycks tro att 

det är farligare i Tensta, Hammarkullen och Rosengård än i 

centrala Stockholm, Göteborg och Malmö. Folk tror att det 

är större risk för att bli rånad eller misshandlad i Tensta än 

vid Slussen. Få vet att det är städernas kärnor som med rätta 

borde pekas ut som farliga. Att det är Stureplan på Östermalm 

och Medborgarplatsen på Söder i centrala Stockholm som enligt 

Stockholmspolisen tävlar om titeln »Sveriges farligaste 

plats«. 

Vid en jämförelse med många andra förorter ligger ändå 

miljonprogrammen högt placerade i brottsstatistiken. Det är 

inte konstigt med tanke på den sociala utsatthet som finns i 

dessa områden. Låg social och ekonomisk status har alltid, i

Säger vem? 

alla samhällen, inneburit högre risk för kriminalitet. Det finns 

även fler unga människor i miljonprogrammen än på många 

andra orter och statistiskt sett begår unga oftare brott än äldre, 

oavsett bakgrund. Tar man med dessa förutsättningar i beräkningarna 

är det jämförelsevis låg kriminalitet i de svenska 

miljonprogrammen. 

Medborgarplatsen och Stureplan i centrala Stockholm betraktas 

som så farliga att det inte räcker med hög polisiär närvaro. 

Den kraftiga överrepresentationen av brott i områdena 

är så stor att hela gator stängs av från biltrafik på helgnätter, 

som en rutinåtgärd. Det går alltså inte att åka bil förbi Medborgarplatsen 

eller Stureplan nattetid på fredagar och lördagar, 

på grund av den höga brottsligheten. Trots de genomgripande 

åtgärderna med polisuppbåd och totalstopp i trafiken 

varenda helg har situationen vid de här platserna aldrig uppmärksammats 

i medierna. 

Det alkoholrelaterade våldet i Sverige får överhuvudtaget 

väldigt lite uppmärksamhet. Det betraktas som normalt 

att folk slår ner varandra efter ett krogbesök, att kvinnor blir 

misshandlade av packade herrbekanta, eller att män våldtar 

berusade kvinnor. Inte har medierna någon specialbevakning 

av fyllevåldet och inte arbetar Rikspolisstyrelsen för 

att synliggöra den alkoholrelaterade brottsligheten, trots att 

alla känner till att det är ett enormt problem. Hedersvåldet 

däremot beskrivs både av medier och polis som exceptionellt 

farligt och samhällshotande, något som ständigt måste diskuteras, 

trots att antalet brott av den sorten är försvinnande litet 

i jämförelse med fyllevåldet, och trots att konsekvenserna av 

våld är desamma för oren oavsett orsaken. 

Våld och hot om våld är ett ständigt pågående vardagsförtryck 

i svenska hem, vare sig det är flaskan, hedern eller 

bara mansrollen i största allmänhet som ligger bakom. Blir du 

ihjälslagen är du död. Mördarens motiv är i det läget ganska 

betydelselöst för oret. 

Det är svårt att tänka sig en alkoholens Fadime. Skulle en av 


Perpektivbrott

alla de traditionellt svenska kvinnor som mördats av sin berusade 

partner någonsin kunna bli symbol för alla dem som 

lever i skräck för att maken ska bli full och elak igen? 

Det är mycket märkligt att somliga grova våldsbrott betraktas 

som normala och begripliga. I själva verket är väl alla 

våldsbrott fruktansvärda övergrepp som borde tas på största 

allvar av både media och rättsväsende. 


* 

När vår dotter var drygt ett halvår gammal började vår trea 

på Dyvingegränd kännas trång. Både jag och Daniel jobbade 

hemma, pojkarna var inte alltid överens och Zelda höll på 

att lära sig gå. För varje dag kändes det som om lägenheten 

krympte. 

Jag började leta efter en större lägenhet i Tensta, kollade 

bostadskooperativets internkö, satte upp lappar och annonserade 

om byte. I Tensta vill ingen ha en mindre lägenhet. Alla 

vill ha större. Antalet trerummare i Tensta är enormt. Området 

planerades för svenska medelklassfamiljer på sjuttiotalet 

då snittet låg på 1,7 barn per familj – precis lagom mycket barn 

för en trerummare med andra ord. Moderna svenska familjer 

har betydligt fler barn än så. 

Vi fick ändå napp. Det var en somalisk kvinna som hörde 

av sig, representerad av sina äldsta söner. De berättade att 

de bott på Dyvingegränd tidigare och att mamman längtade 

tillbaka dit. Hon bodde nu i en stor femma på andra sidan 

centrum, men flera av barnen hade flyttat hemifrån och hon 

behövde inte längre någon jättelägenhet. Vi gick dit och tittade. 

Jag hade varit i området tidigare och kände en familj 

som bodde där så jag visste att det var ganska nedgånget, men 

i vilken grad hade jag inte förstått tidigare. Nu när jag själv 

funderade på att flytta dit blev det plötsligt glasklart. 

Det var egentligen inget fel på husen, några längor med sjuvåningshus 

och stora trädgårdar med lekanläggningar emellan. 

Fullt med barn på gårdarna och av bilvägar syntes som

vanligt inte ett spår, de låg vid sidan av området och parkering 

fanns antagligen under husen. 

Entréns väggar gav mig barndomsminnen. De hade exakt 

samma sorts fläckiga mönster som jag mindes från grannporten 

på Vårvägen i Solna, där jag bodde 1976. Väggarna var ett 

klottermuseum med allt från nya taggar och nittiotalsgrati 

till »Kilroy was here« och »Lena är kåt på Peter«. 

Trappuppgången hade uppenbarligen inte målats om sedan 

huset byggdes. Maskinerna i tvättstugan kände jag också 

igen från barndomen. Hälften av dem verkade faktiskt fungera 

fortfarande, men golvet hade inte hållit. Det hade rivits ut 

utan att ersättas med nytt, istället stod man direkt på rå betong 

med stora sprickor i. Inne i lägenheten var det inte mycket 

bättre. Tapeterna var gamla och sönderrivna på sina ställen. 

Båda badrummen luktade mögel. 

Och hade de inte väldigt lite möbler och leksaker, med 

tanke på alla de barn och ungdomar som rörde sig där? På 

golvet låg några madrasser, det var allt. Ändå var det på något 

sätt trivsamt därinne och från köket strömmade underbara 

dofter. Jag tittade in. Där stod mamman och pratade 

med en väninna och rörde i ett par kastruller. De såg vänligt 

men inte inbjudande på mig. Jag försökte säga något men då 

ropade kvinnan på sina äldsta söner. Det var tydligen de som 

hade fått både språket och uppgiften att ordna lägenhetsaffärerna. 

En tanke slog mig. Detta skulle kunna vara samma familj 

som bott granne med oss när Leslie var liten, syskonen som 

lät honom ta bollen mitt i matchen. De sa ju att de hade bott 

på Dyvingegränd tidigare. Kvinnans äldsta söner, som nu var 

i tjugoårsåldern, var inte intresserade av att reda ut om det 

kunde vara så, så samtalsämnet föll. De sa bara att vi skulle 

bestämma oss för om vi ville byta lägenhet och sedan ringa om 

vi var intresserade. Det var något med deras blickar. De tittade 

hela tiden åt sidan och verkade överdrivet nonchalanta, 

även när de sa saker som »Mamma vill verkligen tillbaka till 

Dyvingegränd. Hon trivdes bättre där.« 


Det var som om de försökte dölja bristen på tapeter och 

möbler genom att inte se sig runt i sitt eget hem. De skämdes. 

Jag mindes ett reportage jag hört på radion för länge sedan, 

där en polis från Tensta berättade hårresande historier 

om hur vissa ungdomar hade det hemma. »Det är en annan 

värld«, sa polisen. »En del har bara nakna glödlampor i taket 

och madrasser på golvet hemma. Man tror inte att folk kan 

leva på det här viset i Sverige.« 

Nej, tänkte jag, för i Sverige sätter även missbrukarna upp 

gardiner. En stor del av den svenska normaliteten sitter i hemmets 

inredning. Sverigedemokraterna tycker att man måste 

ha bonader på väggarna för att få kalla sig svensk. Men är man 

uppväxt i en miljö där barnen tillverkar sina egna leksaker av 

återvinningsmaterial så kanske man bryr sig mindre om tapeter 

och bonader och nöjer sig med god mat på bordet. 

Jag frågade mina bekanta som bodde i området hur det var att 

vara hyresgäst där och de avrådde oss bestämt från att flytta 

dit. »Hyran går upp hela tiden, men vi får inte våra fuktskador 

åtgärdade. Vi har klagat i flera år, det hjälper inte. Hyresgästföreningen 

har varit här, men de har bara godkänt högre hyra, 

fast ingen renovering alls har skett sedan husen byggdes.« 

Hyran för femman på Risingeplan var faktiskt mycket högre 

än hyran på Dyvingegränd, räknat per kvadratmeter. Jag 

undrade vad det kunde vara för värd som betedde sig så skamlöst. 

Det visade sig vara ett norskt företag som ägde husen. 

Företaget hade bara varit ägare i ett par år och det hade visst 

företaget dessförinnan också varit. 

Något år senare upptäckte jag att fastigheterna sålts igen, 

nu till ett svenskt bolag som på sin hemsida skröt med personligt 

anpassade boendemiljöer i nybyggda lyxlägenheter i 

Nacka. 

Det här bostadsområdet i Tensta användes tydligen som 

investeringsobjekt för företag som ville visa framfötterna 

för den övre medelklassen. Man köpte och sålde fastigheter 

i miljonprogrammen utan att göra någon av de nödvändiga 


Företag köper 

upp 

fastigheter 

utan att ta 

ansvar för 

husen

investeringarna, utan att åtgärda några brister, eftersom man 

kunde tjäna enorma summor enbart på värdeökningen av 

fastigheter överlag. Några år efter inköpet kunde man sälja 

igen, håva in storkovan och satsa pengarna på dyrbara, nybyggda 

lägenheter för den kräsna svenska bourgeoisien. Och 

vad hade Tenstaborna fått ut av detta? Höjda hyror. 

Vi fick tag på en fyra via vårt bostadskooperativs internkö 

istället. En underbar lägenhet på Föllingebacken, precis vid 

vattentornet. Vi var saliga. Men de unga männen i lägenheten 

vid Risingeplan spökade i mitt huvud. Deras mamma verkade 

så fullkomligt nöjd och belåten i sitt doftande, kala kök. 

Inte de. De verkade inte det minsta belåtna. 

Jag kom att tänka på en annan somalisk kvinna som jag träffat 

i parkleken. Våra barn lekte tåg i sandlådan och vi började 

prata. Hon var tjugosju år och hade sju barn mellan noll och 

sju år och verkade så obegripligt, strålande lycklig. 

Jag fick veta allt om hur fint hon och hennes man bodde, 

i en lägenhet med tre rum och kök – med rinnande vatten. I 

källaren fanns en tvättstuga där man fick använda maskinerna 

gratis så fort det var ledigt. Visst förstod hon att detta var 

standard här i Sverige, men det var ändå viktigt för henne att 

poängtera betydelsen av dessa finesser. Själv hade hon vuxit 

upp i en by där brunnen låg några kilometer bort. 

Hon hade många anledningar att vara glad. Hennes man var 

snäll och hjälpte till hemma och hon hade lärt sig läsa på egen 

hand, via text-TV. Hon hade faktiskt allt hon kunde önska sig, 

utom sina systrar. När hon nämnde dem lyste sorgen i hennes 

ansikte. Jag frågade om det inte var väldigt mycket jobb med 

så många barn, men då sken hon upp och skrattade igen. De 

tar hand om varandra, sa hon. 

Barnen ja. Är barnen tacksamma för tre rum och kök? 

Tycker barnen att rinnande vatten och tvättstuga är något att 

hänga i julgranen? 

Barnen, som växer upp i ett helt annat samhälle, där det är 

viktigare vems hink som är vems än att ta hand om varandra. 



* 

Jag minns en pojke vars berättelse om sin första tid i Sverige 

brände sig fast i mig. Han beskrev sin situation med så få ord, 

så enkelt att det gjorde ont. Hur ensam han hade varit. Hur 

han börjat högstadiet utan att kunna språket men ändå genast 

förstått att han hade fel kläder, fel skor, fel ryggsäck. 

Man måste ha rätt kläder i skolan annars får man inga vänner, 

sa pojken. 

Han var ingen tjuv, ingen rånare. Han var bara en pojke med 

en bitter erfarenhet som jag tror han delar med de flesta i vårt 

västerländska samhälle. Alla som en gång varit skolbarn har 

säkert någon gång känt av det där otäcka trycket – fel väska 

och du riskerar utstötning. 

De ekonomiska skillnaderna mellan barn med svensk respektive 

utländsk bakgrund är markant och gapet har ökat. Nästan 

vart tredje barn med utländsk bakgrund, 31 procent, lever i 

fattigdom, jämfört med 6 procent av barn till föräldrar som är 

födda i Sverige. 

* 

När vi just flyttat in i vår fantastiska fyra med utsikt över 

parkleken och fotbollsplanen, ringde jag på dörren hos grannen 

på nedre botten för att fråga om något. En man i fyrtioårsåldern 

öppnade. Han presenterade sig hastigt som Imad och 

frågade om vi var nyinflyttade. Sedan gick han in i lägenheten 

och vinkade åt mig att jag skulle följa med. Jag tog några 

försiktiga steg in i hans hem. Där var skinande rent och välstädat. 

Imad fortsatte in i lägenheten. Han vände sig mot mig 

och vinkade igen. Tveksamt gick jag efter. På väggarna hängde 

studiofoton av två skrattande unga pojkar och i vardagsrummet 

stod en stor lädersoa, ett sobord av glas och en enorm 

TV. Golvet var täckt av en tjock, vävd matta. Imad lockade mig 

genom rummet och ut på balkongen. 

Relevant 

fakta igen 

Varför 

tveksamt? 

Så ovan 

att bli 

inbjuden i 

nåns 

hem?

»Röker du«, frågade han när jag kom ut genom balkongdörren. 

»Ibland«, sa jag. 

»Fimpa inte här«, sa Imad och pekade ner på gräsmattan 

utanför balkongen. 

Jag skakade på huvudet och förklarade att vi brukade använda 

askfat. 

»Lova att inte fimpa här. Jag städar, det ska vara fint på gården«, 

sa Imad och spände ögonen i mig. 

»Jag lovar«, sa jag. 

Imad höll fram ett cigarettpaket och medan vi stod där och 

rökte berättade han att han var kallskänka och muslim och 

muslimer måste ta hand om sina grannar för det står i Koranen. 

Han sa att vi skulle säga till om vad som helst. Han ville 

gärna hjälpa till. Jag tackade och sa »detsamma« och gick hem 

igen. 

Vad det var jag skulle fråga om hade jag glömt. 

Sommaren därpå tog vi med Imads och Samiras tonårssöner 

till vårt nyköpta landställe i Östergötland. De hängde med 

Leslie och Enzo, och Zelda var överlycklig över att ha fått två 

extra storebrorsor att terra. Haidar och Amir badade till en 

början motvilligt i svenska sjöar med kallt och grumligt vatten 

och förundrades över att vi inte hade varmvatten i huset 

utan duschade kallt i en spartansk källardusch på semestern. 

Vi undvek att laga griskött, men de sa att det inte gjorde något 

om vi skulle bjuda på det. Daniel retade dem varje dag och sa 

att de skulle få bacon till mat. Och i Tensta gick Imad och vattnade 

våra blommor.



D e t r e t t i o i n d i v i d e r n a 

Leslie minns. Men han var tyst länge. Det var inget att tala om, 

tyckte han, rånarna var ju inte ens beväpnade. Han trodde att 

det skulle gå över om han låtsades som om ingenting hade 

hänt, han trodde att han skulle kunna glömma och så skulle 

allt bli som vanligt igen. Men det blev inte så. Istället blev 

rädslan starkare. Den där bultande, svidande, förnedrande 

rädslan för att promenera den sista lilla biten hem från tunnelbanan. 

Nu kan Leslie prata om det som hände. Nu, när år har passerat 

och vi sedan länge har flyttat från Tensta. 

»Jag gick från tunnelbanan och så följde de efter mig. En 

kom bakifrån och låste fast mina armar medan den andra 

muddrade mig. De tog kontanter och mobil och … 

De hade huvor och jag kunde inte se deras ansikten. Andra 

gången var det en snubbe som jag såg på tunnelbanan. Han 

spanade in min mobil när jag bytte låt tror jag fast jag tänkte 

inte på det då. Sedan gick han efter mig från tunnelbanan och 

jag började springa för jag kände igen honom. Jag tror att det 

var en av dem som hade rånat mig innan.« 

Leslies isblå ögon borrar sig in i mig. Jag kan inte låta bli 

att undra hur det hade varit om hans ögon varit bruna och 

dragen inte så utpräglat nordiska. Hade han blivit rånad två 

gånger då? Fördomen om att blonda svenskar är rika och 

svarthåriga är fattiga kan säkert hittas hos alla svenskar, nya 

som gamla, ljusa som mörka. Och kanske är det traditionellt 

svenska utseendet i sig en resurs som skulle kunna värderas 

i pengar? 

»Han sprang efter mig och då började jag springa. Och sedan, 



grönt av 

Lawen Mohtadi

av någon anledning så slutade jag springa när jag kom till en 

vuxen människa för att jag kände att det här var liksom ’pass’ 

eller vad man ska säga. Då sprang killen fram till mig och drog 

mobilen ur fickan. Och den vuxna trodde inte på att jag inte 

kände honom och att jag hade blivit rånad. Och så stack killen.« 

Efter rånen blev Leslie uppmärksam på gänget som brukade 

hänga runt tunnelbanan. Det oroade honom att det nästan 

alltid stod någon där och kollade in honom när han var på väg 

hem. En kort tid efter rånen blev Leslie och hans kompis förföljda 

av en kille som ville sälja hasch. Leslie ljög och sa att 

han skulle möta sin pappa längs vägen och killen försvann. 

»Det kändes inte bra. Och det hade varit värre om jag hade 

varit ensam. Då hade han nog… Jag var nästan helt säker på att 

han skulle råna oss. Sedan rushade vi värsta omvägen hem för 

att villa bort honom. Efter det tog jag pendeltåget till Spånga 

och buss hem istället.« 

Leslie säger att det inte handlade om pengarna han förlorat. 

Det svåra var den ständiga känslan av att behöva vända sig om 

och kolla bakom ryggen. Osäkerheten och maktlösheten. Att 

inte kunna gå den vanliga vägen hem utan att riskera att bli 

hotad, jagad och överfallen. 

»Jag kände att jag orkar liksom inte. Jag orkade inte göra 

någonting, jag blev bara ledsen.« 

Leslie saknar Tensta. Speciellt fotbollsplanen utanför vårt 

hus. 

»Man kollade ut genom fönstret om det var någon där på 

planen. Det var aldrig så att man kände ’å nej, någon annan 

spelar, då kan inte vi spela’. Om det var någon där blev man 

glad och gick ut och spelade med dem. För då var man flera 

och då blev det roligare. Och så saknar jag kompisarna jag 

hade där. Grannarna.« 

* 

Våra sjutton trygga år i Tensta hade plötsligt tagit slut. Promenaden 

hem från tunnelbanan till vår fyra på Föllingebacken var 

DE TRETTIO INDIVIDERNA | 71 

Brott o 

otrygghet

inte längre densamma. Vägen som gick förbi pilarna vid Tensta 

Gymnasium, via servicehuset och de japanska körsbärsträden 

vid lusthuset, parkleken med sina ekar och kastanjer, fotbollsplanen 

mellan de gula och roströda trevåningshusen, förbi vattentornet 

på sin kulle bland stolta furor och in mellan huslängorna, 

över gården med grillplatsen och lekhagen där det alltid 

var barn och familjer som grillade eller lekte om vädret tillät. 

Och så in genom den olåsta porten på Föllingebacken 37, tre 

trappor upp till höger, rakt ovanför Imad och Samira och deras 

pojkar. Den vägen vågade vår äldsta son inte gå mer. 

Det fanns ett gäng i Tensta. Stökiga killar, några år äldre än 

Leslie. I flera år hängde de i centrum utanför tunnelbanan. 

När killarna blev äldre blev de svarta rubrikerna om Tensta 

fler. Ett tag hölls tunnelbaneentrén som vette åt vårt håll 

stängd, eftersom det varit bråk med vakter där. Leslie råkade 

ut för gängets trakasserier redan som tolvåring, då i form av 

knuar och hot. Vi ringde fältassistenterna vid ett par tillfällen 

och talade med flera olika personer. Det enda vi fick ut av 

dessa samtal var en känsla av att fältarna helst inte ville tala 

med varandra och vi gav upp. 

Den här gången gick det inte att ge upp. Leslie hade blivit 

rånad två gånger i rad på hemmaplan och det skulle få ordentliga 

konsekvenser. Vi skulle bli tvungna att flytta från allt vi 

älskat, från allt vi byggt upp under sjutton års tid. 

Men det var något som skavde i mig, något mer än sorgen 

över att lämna och oron för att vi inte skulle lyckas hitta någon 

likvärdig bostad utanför Tensta. Jag stod inte ut med att bara 

kasta allt överbord och lämna skeppet som en skräckslagen 

råtta. Det var under min värdighet. Visst måste vi flytta, för 

Leslies skull. Oavsett om det verkligen skulle vara tryggare 

någon annanstans eller inte så skulle han inte behöva möta 

sitt trauma varje dag på vägen hem. 

Men jag behövde ta reda på varför vi måste fly. 

Hur blev det så här i Tensta? Och gjorde man något åt saken, 

förutom att måla svarta rubriker? 

72 | FÖRORTSHAT

Jag kände att jag måste undersöka detta och jag började 

min undersökning på samma sätt som de traditionella svenska 

medierna: med att söka upp polisen. 

* 

Närpolischefen Johnny Lindhs arbetsrum på polishuset i 

Rinkeby var så stort att det fick plats bekväma stolar vid ett 

kaebord intill skrivbordet. Johnny och jag fikade och han 

berättade att han börjat som polis i Västerort 1976. Han hade 

arbetat både som uniformerad polis, narkotikapolis och 

brottsförebyggande polis och år 2004 blev han närpolischef i 

Rinkeby-Tensta. Nu var det november 2008. 

I några få meningar berättade jag för Johnny om min kärlek 

till Tensta, om det som hänt Leslie, om gänget i centrum 

och vad jag tänkte om synen på miljonprogrammen. Johnny 

Lindh nickade långsamt och började tala om hur man såg på 

polisarbete under sjuttiotalet. På den tiden fanns det en slogan 

som sa att polisen är samhällets skyddsombud, att polisen 

skulle hjälpa och ställa tillrätta. 

»Och så är det väl fortfarande. När ingen annan räcker till, 

då är det vi som får träda in, dygnet runt, året runt. Tyvärr så 

upplever jag att det är färre och färre som hjälper till. Att den 

enskilde får ta större och större ansvar. Och en stor grupp av 

människor klarar inte det. De sociala banden till samhället är 

ju ganska svaga här i Rinkeby-Tensta och den sociala kontrollen 

är liten.« 

Lindh berättade att Tensta och Rinkeby hade byggts för Helt andra än 

helt andra samhällsgrupper i bostadsbristens Stockholm på vad? Först 

sextio- och sjuttiotalet. De som först flyttade in i miljonpro- resurserna, sen 

grammen var sjuksköterskor, poliser och lärare, yrkesgrupper 

som fick förtur för att de behövdes i Stockholm. 

»Senare kom arbetskraftsinvandringen och flyktinginvandringen 

och de nyanlända placerades då ofta i miljonprogramsområdena. 

Efter några år var en majoritet från andra 

länder.« 


belastningarna? 

Socialdemokratin

En 

insiktsfull 

och vettig 

polis. 

Jag undrade hur det kom sig att den sociala kontrollen 

fungerade sämre i Tensta och Rinkeby än i andra stadsdelar, 

och Johnny Lindh förklarade det med att många av de människor 

som kommer till Sverige har flytt från krig och hamnar 

här helt utan kontakter och ekonomiska resurser. 

»Ungdomar i tolv- trettonårsåldern som aldrig gått i skolan 

ska in i en svensk skola, lära sig ett nytt språk och klara av 

en undervisning på sin åldersnivå fast de kanske inte ens kan 

läsa. De har två, tre år på sig, sedan ska de in på gymnasiet. Det 

säger sig själv att det är en jätteutmaning. Några klarar det 

men inte alla.« 

Johnny Lindh påpekade att svenska barns livsvillkor är 

mycket ojämlika. I miljonprogrammen bor man ofta trångt, 

en familj på sju personer kan bo i en trerumslägenhet. 

»På andra sidan järnvägen, i Spånga, bor familjer med två 

barn i stora villor, barnen har egna rum, får stöd hemifrån och 

allt de behöver. Förutsättningarna är olika«, sa han och menade 

att tilliten till att polis och rättsväsende ska kunna lösa 

de här problemen är för stor. 

»Det kommer vi aldrig göra. Grundproblematiken ligger 

någon annanstans.« 

Han menade att skolan behöver mycket större resurser för 

att stödja de elever som inte får godkänt betyg när de går ut 

grundskolan. 

»Men även föräldrarna behöver stöd. Jag har många kontakter 

med somaliska kvinnor som själva säger att de inte vet 

hur det fungerar här. Och barnen, precis som vilka barn som 

helst, utnyttjar föräldrarna eller skolan gentemot föräldrarna 

och så vidare.« 

Jag tänkte på hur min son ständigt hänvisat till skolans regler 

i våra diskussioner om TV-spel och om han skulle vara ute 

en stund och leka på rasten istället för att vara inne och spela. 

Om skolans regler sa att man fick vara inne och spela TV-spel 

på rasten, så spelade det ingen roll vad vi tyckte. Jag förstod 

precis vad Johnny talade om. Barn vill en massa saker som 

inte föräldrarna vill, och ju äldre barnen blir desto fler knep 


Vad är det? 

Barns 

olika 

villkor

En gammal 

svensk 

tradition av 

maktlöshet 

inför social 

problematik 

hos 

ungdomar. 

hittar de på för att driva igenom sin agenda istället för att rätta 

sig efter föräldrarnas. 

Vi började prata om problemen med ungdomsbråken i Tensta 

och Johnny Lindh berättade hur kollektiva färdmedel, polis 

och brandkår utsatts för angrepp av ungdomsgäng. 

»Men det är ju inte alla ungdomar. Det är ett fåtal av alla 

unga som bor i Tensta. Runt trettio stycken kanske. Och så är 

det frågan om det ens är ungdomar, för vi pratar ju om unga 

vuxna. De är ju i tjugo–tjugofemårsåldern, sysslolösa, och beter 

sig som tonåringar. De är kvar i tonårstiden och kastar sten 

och gapar och skriker. De är som en flock vilda hundar och det 

blir som det blir. De planerar inte. Har man inget att göra så 

får man se till att det händer något.« 

Han förklarade att bråken bakom rubrikerna orsakades av 

ett begränsat antal individer som var kända sedan skoltiden. 

Personer som hade passerat igenom socialförvaltningen, några 

var omhändertagna och placerade i hemmet (det har visat sig 

vara en billigare och bättre metod att övervaka unga brottslingar 

i deras eget hem, än att placera dem på ungdomsanstalt) och 

några var dömda till fri vård. Alla var kända av samhället sedan 

flera år tillbaka, men hade hamnat i ett slags ingenmansland 

när de fyllt arton och blivit för gamla för många typer av åtgärder. 

De hade straat ut sig från skolan och fick nu varken jobb 

eller någon annan vettig sysselsättning. 

»Visst känns det tröstlöst ibland att se unga människor som 

begår ganska många och grova brott, utan att få hjälp av samhället. 

När man kan se att det går raka vägen in till kriminalvården 

eller psykvården om det fortsätter så här. Det här har 

jag ju sett nu under trettio års tid. Man tycker att samhället 

borde ha förbättrat sig, men tyvärr så är det på samma sätt 

idag som för tio, tjugo år sedan.« 

De senaste åren hade det ställts nya krav på att polisen skulle 

kunna mäta sin verksamhet, berättade Lindh. 

»Det som går att mäta är inte alltid det viktigaste arbetet. 

Man har valt ut saker som går lätt att läsa i siror och statistik. 

Det har fått för mycket fokus.« 

DE TRETTIO INDIVIDERNA | 75

Viktigt! 

Han menade att det är mycket svårt att med siror visa på 

hur eektivt ett förebyggande arbete varit. Hur ska man kunna 

bevisa att man förhindrat brott när man inte gjort några 

gripanden? Kravet på att visa mätbara resultat har försvårat 

arbetet för polisen, tyckte han. 

»Framför allt i ett sådant här område där vi måste jobba 

långsiktigt. Det tar tid att bygga upp relationer och upprätthålla 

dem.« 

Vi talade om miljonprogrammens samhällsstatus och 

Johnny Lindh beskrev det som att Tensta och Rinkeby, liksom 

Rosengård och Hammarkullen har fått ett »varumärke« som 

media utnyttjar. 

»När det är oro, brottslighet eller annat elände här vet man 

att folk är intresserade. Allting har en fram- och baksida, men 

tittar man bara på baksidan så blir det framsidan till slut.« 

När jag frågade vad Johnny själv tyckte var Tensta-Rinkebys 

framsida, sa han att det var människorna. 

»Den kraft och dynamik som finns i området, den finner du 

ingen annanstans. Att jobba i ett så kallat svenskt område, det 

är ju dött alltså. Så känns det. Här finns det en värme, en öppenhet 

…« 

Hans röst skälvde till och jag såg en tår glimma i hans ögonvrå. 

Jag kände igen känslan. Hur kärleken kan börja vibrera 

okontrollerat i hela kroppen när den ifrågasätts utifrån. Jag 

frågade om han blev ledsen av att prata om detta, men han 

svarade att det var tvärtom. Att han blev rörd för att det finns 

en sådan värme hos människorna här. 

»Det finns många välutbildade människor som är tvungna 

att leva på bidrag, många som skulle vilja jobba men inte får.« 

Han exemplifierade med Minnesota i USA, där den somaliska 

gruppen är självförsörjande. 

»Politiker vill gärna prata om det som är bra här, men själva 

bor de i andra områden och sätter sina barn i andra skolor. 

Det finns en väldigt tydlig gräns mellan Tensta-Rinkeby och 

Bromsten. Många säger ’vi går aldrig till Rinkeby’, fast det 

ligger tvåhundra meter bort. Det blir ingen genomströmning 


Tensta kan 

aldrig bli 

svenskt. Det 

bara är inte 

Sverige. 

Sorgligt. 

Att bli 

rörd.

Dåligt 

exempel. 

Läkare slussas 

in på 

arbetsmark- 

naden 

synnerligen 

effektivt i 

Sverige. 

av människor. Det behövs folk från andra håll som kommer 

hit för att jobba eller handla. Man har pratat om integration i 

många år. Men var är integrationen? Segregationen bara växer. 

Man pratar om integration men gör motsatsen.« 

* 

Jag tog adjö av Johnny Lindh med ett handslag och promenerade 

norrut från polishuset i Rinkeby med huvudet fullt av 

funderingar. Bestämde mig för att inte ta bussen hem. Det är 

bra att gå när man behöver tänka. 

Mellan Rinkeby och Tensta finns ett fält där folk brukar 

grilla, ha picknick och spela fotboll och cricket. Där traskade 

jag i senhöstens moddiga gräs. Bilarna på E 18 hördes långt 

borta som ett havsbrus. 

Jag tänkte på alla de skäl som fanns för Tenstas unga att 

känna sig missnöjda. Unga med föräldrar som kör taxi och 

städar åt svenska läkare och arkitekter, trots att de själva har 

samma utbildning. Unga med namn som svenska arbetsgivare 

gallrar bort genast och som därför inte ens blir kallade till intervju. 

Unga som inte blir insläppta på krogarna i stan för att 

de har fel hudfärg. 

Jag tänkte på alla de unga i Tensta som aldrig gjort en fluga 

förnär och ändå betraktas som andra klassens medborgare, eller 

ännu värre, som kriminella. 

Plötsligt slutade mina fötter att röra sig. Jag blev stående 

där, mitt på Rinkebyfältet. Något höll på att formulera sig i 

mitt huvud och jag kände att jag måste vänta för att förstå vad 

det var jag egentligen tänkte. 

En stor kråka och några skator satt i ett träd och tittade tysta 

på mig. 

Vad var det egentligen Johnny Lindh hade sagt? Visst sa 

han att det var ett gäng på trettio individer som låg bakom i 

stort sett alla oroligheter i Tensta? Att det handlade om en 

mindre grupp killar, kända av polisen sedan lång tid tillbaka. 

Men alla de andra då? Alla unga Tenstabor som skötte sig 


Att vi kan 

ungdomar 

växa upp 

såhär

Är det alltså ett 

medieproblem? 

fint, men ändå pekades ut som kriminella bråkmakare? Tanken 

sved innanför pannbenet. Resten av vägen hem kunde jag 

inte tänka på något annat. 


* 

Det var alltså trettio individer som skapat de svarta rubrikerna 

om Tensta på senare år. En skolklass. Stockholmsförorten 

Tensta har större invånarantal än många svenska kommuner, 

18 000 människor bor där, ändå hade trettio personer tillåtits 

terrorisera sina tusentals grannar under flera års tid. Och polisen 

visste precis vilka bråkstakarna var. Jag häpnade. 

Det måste ju vara hett nyhetssto. De bråk som i medierna 

beskrivits som upplopp och jämförts med de franska och brittiska 

förorternas ungdomsprotester, var orsakade av ett litet 

asocialt grabbgäng. 

Så många nyhetsredaktioner som gång på gång basunerat 

ut nyheter om de så kallade kravallerna i Tensta, och inte en 

enda hade brytt sig om att göra en granskande uppföljning. 

Det där stökiga gänget som hängt i centrum de senaste åren 

hade hunnit bli mellan tjugo och tjugofem år gamla nu. De 

som genom åren hade skjutit med luftgevär mot bussar, satt 

eld på bilar, kastat sten mot brandkår och polis och slagits 

med tunnelbanans vakter. De trettio individerna. 

De var ännu småkriminella i ordets rätta bemärkelse. Skulle 

aldrig hota eller råna någon vuxen, men andra unga var lovligt 

byte. Sådana gäng kan uppstå i alla stadsdelar som har gott 

om ungdomar. En tredjedel av befolkningen i Tensta är under 

tjugo år, så det kanske inte är så konstigt att ett sådant gäng 

uppstår just här. 

Men i nyhetsrapporteringen framkom det inte att det var 

samma personer som låg bakom alltihop. Och ingen reporter 

hade heller undersökt varför man inte lyckades sätta stopp för 

en så liten grupp med bråkstakar. Istället använde man deras 

tilltag för att skapa nya rubriker. 

De 30

* 

Det var juldagsmorgon 2008 i Tensta. Några veckor hade gått 

sedan mitt möte med närpolischefen Johnny Lindh och min 

aha-upplevelse på Rinkebyfältet. 

Ingen annan i familjen hade vaknat, allt var stilla. Radion 

spelade julpsalmer, jag kokade risgrynsgröt. Jag satt ensam i 

köket med tända ljus och åt när nyheterna gick igång. Jag höll 

på att sätta julgröten i halsen. De trettio individerna toppade 

Ekots nyheter. 

studiomannen: 

Det har varit oroligt i natt i Tensta i västra Stockholm. Stora 

ungdomsgäng har kastat sten, brandbomber och skjutit raketer 

på poliser, ordningsvakter och brandkår. De har också 

satt eld på parkerade bilar. Tidigt i morse hindrades en 

ambulans från att hjälpa en ung man som skadats i ett bråk 

mellan två ungdomsgäng. 

marie-louise nilsson, stationsbefäl vid Västerortspolisen, 

på telefon: 

Mytbildning. 

Då var det ett större gäng vid Björingeplan som hade brå- Vad är 

kat med varandra och enligt uppgift skulle någon ha blivit lockelsen? 

knivskuren. Det visade sig vara en mindre skada men am- Varför behövs 

bulansen hade svårt att komma fram, man blev hindrad av 

den 

det här ungdomsgänget. 

berättelsen? 

reportern: 

Vad hände sedan då? 

marie-louise nilsson, stationsbefäl vid Västerortspolisen: 

Vi kom dit och kunde konstatera att den här personen behövde 

ingen ambulans och de kunde åka från platsen. 

reportern: 

Hur är läget i Tensta just nu då? 


marie-louise nilsson, stationsbefäl vid Västerortspolisen: 

Just nu är det lugnt. 

Ekot toppade sin nyhetssändning med bråk i Tensta. Ändå 

hade ingen blivit skadad och ingen gripen. Så kom nästa rubrik. 

studiomannen: 

Tre personer skadades vid skottlossning i natt utanför Casino 

Cosmopol i centrala Stockholm. Enligt en ordningsvakt 

var det en man som nekats inträde på kasinot som började 

skjuta. 

En rapport om tre skadade efter skottlossning på öppen gata 

mitt i Stockholms city, kom först på andra plats, efter nyheten 

om ungdomsbråk i Tensta. 

Utanför köksfönstret föll snön i tunga vita flingor och gömde 

allt under sitt mjuka kalla täcke. 


* 

Jag bestämde mig för att gå ut och kolla läget på annandagsnatten, 

jag ville med egna ögon se och höra vad som pågick i 

Tensta och om det kunde vara värt förstaplatsen på Ekonyheterna. 

Jag ringde Gregor Wroblewski, före detta konsthallschef 

och fältassistent i Tensta och frågade om han ville följa 

med. Jag ville inte vandra runt ensam med min dyra bandspelare, 

och Gregor hade säkert mycket att säga om Tenstas 

bråkstakar. 

Vi tog en kall promenad i decembernatten och Gregor visade 

mig den trasiga, halvt uppbrända entrén på ungdomsgården 

Blå Huset, där någon kört rakt in i lokalen med en bil och 

sedan tuttat på. Vi gick en lång sväng förbi de platser där det 

rapporterats om bråk tidigare, men det var tomt och tyst överallt. 

Röken stod som kvastar ur munnen på oss. När vi inte 

hittade något gäng började Gregor berätta om hur ungdoms-

verksamheten fungerat de senaste åren och hur det påverkat 

ungdomsgängets framfart. 

»De trakasserar förbigående, slår sönder fönsterrutor och 

förstör fester. Jag har själv sett att de förstört fester på samlingslokalen 

i Tensta Trä. Att de får hålla på sådär handlar 

väl om att till exempel polisen alltid kommer försent.« 

Jag frågade om det inte fanns ett poliskontor i Tensta, jag 

hade ett minne av att det gjorts ett stort nummer av att Tensta 

skulle få sin egen polisstation. 

»Jo då, visst har Tensta ett eget poliskontor«, sa Gregor. 

»Som är bemannat två timmar i veckan. Resten av tiden håller 

fältassistenterna till i de lokalerna.« 

Han berättade att det hade varit en väldig ruljangs på fältassistenter. 

De hade kommit och gått av olika skäl. Under många 

år hade det funnits inre motsättningar i fältgruppen som bara 

bestod av fyra personer. 

Gregor Wroblewski menade att oroligheterna och bråken 

som uppmärksammats under julhelgen var en konsekvens av 

den dåligt fungerande fältverksamheten. Men fältverksamheten 

var inte det enda som brustit. Ungdomsgården hade inte 

heller fungerat bra. År 2005 portförbjöds ett stort gäng killar 

från ungdomsgården Blå Huset. Tanken var att det skulle ta 

två år innan de fick komma tillbaka. 

»Det var en sådan där horribel bestraning som man hade 

där då. De var kanske tjugo stycken som blev portförbjudna 

på det sättet och tre av dem kom till mig då och började berätta 

att de hade blivit slagna av personalen. Och då var jag 

ju till slut tvungen att skriva en rapport om det där, för att 

det var inte bara en engångsföreteelse utan det pågick.« 

Men Gregors rapport behandlades aldrig enligt den allmänna 

anmälningsplikten som socialtjänstlagen föreskriver. 

Istället hanterades den som ett internt personalproblem. 

»Blå Huset har varit känt för att ha en hård atmosfär och 

det är ohälsosamt«, sa Gregor Wroblewski och berättade att 

den tua stämningen på Blå Huset beskrivits och kritise- 


ats även av Tenstas unga i Stockholms stads egen folder om 

Spånga-Tenstas ungdomsverksamheter. 

»Det är inte bra när personalen på en ungdomsgård går ut 

och säger: Det är vi som kan arbeta med kriminella ungdomar, 

vi är uppvuxna här i Tensta och vi har varit kriminella själva.« 

»Homeboyattityd« kallade Gregor det där sättet som personalen 

på Blå Huset bemötte Tenstas unga med. En attityd som 

skrämde bort många från verksamheterna där. 

»Ja, det blir ju lite konstigt om man på fritidsgården utgår 

ifrån att alla ungdomar ska vara kriminella«, sa jag och snörvlade 

iskall vinterluft. Gregor stannade till. 

»Här var det där bråket i förrgår som de rapporterade om 

på nyheterna.« 

Han slog ut med armen och förevisade den tomma gångvägen. 

Än så länge hade vi inte stött på något gäng, denna frostiga 

annandagsnatt. Men vi gav inte upp. Vi knallade vidare, tillbaka 

mot centrum, och Gregor berättade hur karriären för fältassistenter 

förändrats de senaste åren. Tidigare kunde man 

bli fältassistent efter det att man varit chef på en fritidsgård, 

först då ansågs man tillräckligt erfaren. Nu hade man vänt på 

ordningen och fritidsledarna på Blå Huset hade högre löner 

än fältassistenterna och man anställde stökiga ungdomar i patrulleringsgrupper 

som alternativ till fältassistenter. 

»Det har i flera år funnits en sådan grupp här som heter 

TAC, Tensta Against Crime. De får speciella pengar för det 

där, det är en patrulleringsgrupp med svarta jackor som det 

står TAC på.« Ingen av oss hade någonsin sett till dessa patrullerande 

ungdomsgrupper och jag var inte så säker på att jag 

var ledsen för det. 

Nu hade vi gått varvet runt och kommit tillbaka till centrum. 

Där stötte vi på ett stort gäng grabbar som sköt raketer 

och skränade. En av dem hade en jacka som det stod TAC på. 

Jag gick fram och pratade med två killar som verkade känna 

snubben med jackan. 

»Ursäkta, den där jackan som han har, vad är det för något?« 

82 | FÖRORTSHAT

Den ena killen sa att det var en Tensta Against Crime-jacka. 

Den andra skrek att han inte gav några intervjuer. Jag frågade 

om de var ute tillsammans och jobbade ikväll. 

»Nej, alltså den där jackan … Han jobbar inte just nu. Han 

har den bara.« 

»Brukar han jobba med det annars?« undrade jag. 

»Ja, det var förut. Inte längre«, sa killen. Hans kompis skrek 

igen att han inte gav några intervjuer och krävde att jag skulle 

stoppa undan mikrofonen. 

»Jag vet att du är från media, inga intervjuer!« 

Gregor och jag hade nu blivit omringade av ett tiotal högljudda 

unga män. De verkade ganska berusade och en av dem 

ryckte i min mikrofon. 

»Inga intervjuer!« 

»Du, lyssna, jag bor här«, sa jag och försökte få ögonkontakt 

med killen som hela tiden skrek. Han glodde på mig och 

sänkte rösten. 

»Du spelar in vad vi snackar om eller hur?« 

»Ja.« 

Jag höll fram mikrofonen mot en kille som stod intill den 

ilskna skrikhalsen. 

»Vill du säga något?« 

Han flinade. Den arga snubben skrek »nej, nej, nej«, men 

micken var inte riktad mot honom utan mot hans kompis, vars 

leende blev allt bredare. 

»Ja, om jag får ditt nummer.« 

Alla skrattade. Grabben smajlade och fler hakade på. 

»Är du singel?« 

»Nej.« 

»Kan jag få ditt nummer?« 

Men jag höll kvar mikrofonen mot den första killens mun 

och frågade igen om han ville säga något. Då började en annan 

kille prata. 

»Lämnar polisen stället, då blir det inga problem.« 

Jag frågade om han tyckte att det var polisens fel att det 

blev bråk, men då sa han att han bara skojade och ingenting 


visste. Jag kände att jag ville få lite grepp om vilka de här killarna 

var. Var det samma snubbar som brukade stå och hänga 

runt tunnelbanan? 

»Brukar ni hänga här i det här hörnet?« 

»Yes.« 

»Nej nej nej!« skrek den ilskna. 

En kille som stod längre bort hade fått syn på ett par poliser 

med illgula västar som kom gående mot oss. 

»Hörni poliser! Knulla era mammor!« ropade han. 

Skrattet ekade mellan byggnaderna. Det stod DIALOGPO- 

LIS på de illgula västarna. 

»Är det bra att föra dialog med dialogpolisen«, undrade jag 

och en ny stjärna i gänget svarade. 

»Näe. Jaaaa, jag vet inte. Det är ganska många som inte 

vill prata med dem. För det står POLIS på deras rygg. Det är 

många som hatar polisen här. Speciellt den här killen. Han hatar 

poliser.« Han grep tag i en av sina kompisar som stod och 

fylleflinade. Jag undrade varför man måste hata poliser. 

»Det kan vara för att någon har gjort något mot någon.« 

»Att polisen har gjort något mot någon eller att någon har 

gjort något mot polisen?« 

»Nej, polisen har gjort något mot någon.« 

»Jag fattar.« 

»Du fattar. Bra. Skit i det.« 

Killen hade lite svårt att stå rak, men han verkade på gott 

humör och hade visst något att säga för nu lutade han sig fram 

mot mikrofonen. 

»Här har vi … Han här hjälpte mig mot några korrupta medarbetare 

här i Tensta, okej?« 

Killen gjorde en gest mot Gregor och tackade honom med 

äkta beundran och värme i rösten för den hjälp han fått. 

»Därför vill jag bara säga tack, George! För allt du har 

gjort …« 

»Han heter Gregor! Och jag heter Ali«, hojtade en kille som 

stod bredvid. 

»Är han en hjälte för dig?« frågade jag. 

84 | FÖRORTSHAT

»Han är en hjälte. Han är vår förebild, den här, han är min 

förebild.« 

Han vände sig mot Gregor. 

»Hur känns det att vara hjälte? Inga kommentarer, eller?« 

»Intervju?« frågade Gregor med ett smil och killen hakade 

genast på. 

»Ja! Hur känns det att vara en hjälte? Du hjälpte ett Tenstabarn, 

hur känns det?« 

»Känns bra.« 

»Känns bra, va? Åh, du är en hjälte alltså. Du borde vara 

med i tidningen.« 

Gregor skrattade generat. 

»Bra, bra.« 

Jag undrade när det här hade hänt och killen hade lite svårt 

att komma ihåg det. Han hoppades att Gregor kunde hjälpa 

till att minnas. 

»När var det? För två år sedan, eller? Det var för tre år sedan. 

Det var någon medarbetare här i Tensta som hjälper till 

att ha det bra och sådant. Det var han som behandla oss fel, 

lite missbehandlade oss.« 

Killen såg på Gregor för att få bekräftelse och han nickade. 

»Men varför vände du dig till Gregor då?« undrade jag. 

Killen var full och i några ögonblick verkade han nästan 

glömma bort vad det var vi pratade om. 

»Gregor. Gregor … Jag fick tips av en kompis att Gregor 

kunde hjälpa mig. Så jag gick fram till han och han var väldigt 

öppen och så. Hjälpte oss riktigt bra. Det var det som hände 

bara.« 

Det var tydligt att killen tyckte att historien tog slut där, 

men jag var inte alls nöjd ännu. Jag ville veta mer. 

»Kan du berätta vad som hade hänt med dig? Vad hade de 

gjort?« 

Killen tvekade. 

»Nej, det vill jag inte berätta. Nej, tyvärr. Det kan jag inte 

berätta.« 

»Men är det inte anmält och utrett?« 


»Nej det är inte anmält.« 

»Tycker du att det borde ha anmälts?« 

»Nej. Jag tar tillbaka allt det där för vi har redan rett ut det. 

Nu är allt bra igen. Allt är bra. Allt är …« 

Killen tystnade. Han svajade berusat. 

»Är ni kompisar igen?« 

»Ja, vi är kompisar nu igen. Så nu är det bara bra. Allt var 

bara en…« 

Samtalet avbröts när några i gänget blev provocerade av att 

poliserna tittade åt vårt håll. 

»Jävla snutar! Fucking grisar!« 

Lite längre bort stod några av grabbarna och ryckte i dörren 

till Tenstas samlingslokal Tensta Trä, där det pågick en privat 

julfest. Jag gick dit för att dokumentera det som pågick. 

»Öppna dörren! Öppna dörren!« skrek en av killarna medan 

en annan sparkade på den låsta porten. 

När jag höll fram min mikrofon för att spela in ljudet, dök 

den arga killen som inte ville bli intervjuad upp mitt framför 

mig. 

»Seriöst, ska jag förstöra din mikrofon?« 

»Du vill inte att jag spelar in, eller?« 

»Nej.« 

En annan kille slöt upp vid hans sida. 

»Har du spelat in allt vi har sagt?« 

»Hon har spelat in, lyssna, hon är fucking media, mannen! 

Gå!« 

Den ilskna killen sträckte ut armen och pekade, för att visa 

åt vilket håll han tyckte att jag skulle sticka. När jag inte lydde, 

spände hans kompis ögonen i mig och krävde att jag skulle 

radera allt och det snabbt. Men Gregor kom till min hjälp. 

»Du är inte rätt person att säga sådana saker.« 

»Jo, jag är rätt person. Gå!« 

Skrikhalsen fortsatte peka åt det håll han tyckte vi skulle 

försvinna, men Gregor sa nej. Då sänkte killen rösten och talade 

långsammare. 

86 | FÖRORTSHAT

»Jag säger det inte för min skull. För hennes skull och din 

skull, gå.« 

»Man får inte hota sådär.« 

»Nej, det är sant, man får inte hota. Men jag säger det inte 

för min skull.« 

Han hade fått något otäckt i blicken. Den andra snubben 

ryckte och slet i min mikrofon. Fler ur gänget närmade sig. 

Stämningen var inte trevlig längre och jag kände rädslan krypa 

upp ur magen. Gregor var kvar men poliserna hade gått. 

Vad kunde Gregor och jag göra om ett helt gäng fick för sig att 

plocka oss? 

»Det är sent så jag tänkte ändå gå nu«, sa jag för att på något 

sätt förändra den alltmer hotfulla stämningen. Det funkade. 

»Hon ska ändå gå hem så det är inga problem«, sa den arga 

killen och lät inte alls hotfull längre, bara trött. Den obehagliga 

glimten i hans ögon var försvunnen. Han verkade lika lättad 

som jag över att slippa ur situationen. 

»Det lugnar sig om ni inte spelar in.« 

Men kompisen kunde inte ge upp så lätt. Alla som stod runtomkring 

oss hade hört honom kräva att jag skulle radera inspelningen. 

För att inte förlora ansiktet måste han stå fast vid det. 

»Vi frågar snällt alltså, ska du radera eller?« 

»Vad exakt är det du vill att jag ska radera?« 

»Alla röster.« 

Den ilskna tände till igen. 

»Vi är inte dumma. Allt handlar om pengar och det du gör 

nu, det är pengar.« 

Killarna gav sig inte. De försökte ta tillbaka kommandot. I 

allt hotfullare tonläge krävde de att jag skulle radera mina inspelningar. 

De ville se mig göra det. Nu, framför deras ögon. 

Men Gregor och jag hade redan förstått att de egentligen inte 

ville bråka. Just nu spelade de bara tua inför sina kompisar. 

Rädslan hade krupit ner i sin mörka håla igen och istället blev 

jag arg. 

»Jag får spela in vad jag vill.« 

»Va?« 


»Jag får spela in vad jag vill.« 

»Vi var trevliga mot dig men du kan inte komma och säga så 

här, vad du vill.« 

»Jag blir förbannad när ni säger att jag måste radera allting. 

Jag kommer inte spela upp någonting som kommer att drabba 

er på något sätt.« 

Ett stort gäng var samlat runt omkring oss. Det var samma 

killar som vi pratat med tidigare. En av dem fäste sin simmiga 

blick på mig och han kände visst igen mig, för han piggnade 

till en smula och frågade: 

»Är du singel?« 

Alla skrattade och de båda bittra unga männen kunde dra 

sig tillbaka utan att någon märkte att de förlorat striden. 

Gregor följde mig hem genom snöflingorna och tackade nej 

till en kopp varmt te. Han behövde hem och sova. 


* 

Vid två tillfällen har jag blivit riktigt rädd i Tensta. Den första 

gången var jag på väg hem från tunnelbanan mitt i natten. Jag 

tog genvägen som gick längs gatan och under en gångbro, där 

trottoaren bara är en liten remsa, körde en bil fram och stannade 

intill mig. 

Jag var inklämd mellan bilen och betongväggen under bron 

och fick panik. Jag hade sett på amerikanska dramadokumentärer 

hur de gör. De drar in en i bilen och slår igen dörren och 

sedan är det kört. Jag kände hur hela jag stelnade. Framrutan 

vevades ner. 

»Vet du hur jag kommer till Hyppingeplan?« 

»Nej ... Jag tror det är åt vänster.« 

Bilen körde vidare. Min kropp blev alldeles mjuk igen och 

jag promenerade hem längs bilvägarna. Efter en stund började 

jag vissla. 

Den andra gången var jag rädd under en längre period. Vi 

hade just flyttat till Föllingebacken och jag kände mig ännu

inte riktigt trygg i mitt nya hem. Varje kväll låste jag dörren 

och om Daniel inte var hemma kollade jag att det var låst flera 

gånger. Ändå kunde jag vakna på natten och tro att något 

främmande rörde sig i lägenheten. Jag hörde mystiska ljud. 

Efter ett tag blev jag säker på att någon var där, och jag låtsades 

ligga still och sova för att de inte skulle mörda mig. I timmar 

kunde jag ligga iskall och lyssna. 

Våra grannar mittemot hade ett namn med ändelsen -ic och 

Anna Lindh hade nyligen blivit ihjälstucken av en Mijailović. 

De nya grannarna hade två söner i tjugoårsåldern som fortfarande 

bodde hemma och de verkade alltid buttra när man 

mötte dem i trappuppgången. Snart knöt jag ihop min nattskräck 

med de nya grannarna. Jag fick för mig att sönerna var 

krigsskadade medicinmissbrukare och livsfarliga. En natt 

skulle någon av dem få en psykos, bryta sig in och knivmörda 

oss allihop. 

Jag sa inget om mina fantasier till någon, jag förstod vem 

som skulle framstå som psykotisk. Ändå var jag så rädd. 

Så en dag berättade Daniel att han hade pratat med grannen 

om något. Det tog ett tag innan jag fick ihop det men till slut 

stod det klart att Daniel hade haft en kul konversation med 

en av sönerna mitt emot. Jag stod som ett frågetecken. De 

brukade ju inte ens hälsa. Daniel sa att han kände dem sedan 

förut. De hade bott på Dyvingegränd samtidigt som oss när de 

var små, de brukade ringa på dörren och fråga om Daniel ville 

komma ut och spela fotboll i början på nittiotalet. Långsamt 

förstod jag. Pojkarna som brukat leka på gården på Dyvingegränd. 

Det var samma killar. De hade vuxit upp nu. Våra grannar 

var inte alls farliga. De var inte psykotiska, bara blyga. Jag 

kände dem till och med, utan att veta om det. Efter det var jag 

aldrig mer rädd i Tensta. 

Wow



Värstingar 

och tjänstemän 

Jul och nyår var över. Det var 2009 nu. Fortfarande inget napp 

på bytesannonsen. 

Jag låg i sängen med feber och tänkte. Tänkte på mina kontakter 

med tjänstemännen i Tensta och Rinkeby. Jag tänkte på 

fältarbetarna som inte velat prata med varandra när jag ringde 

om gänget de första gångerna, flera år tidigare. Jag tänkte 

på det barn- och ungdomsprojekt som jag slitit så för under 

samma period. 

Alltihop hade startat i vårt kök. Vi satt där och drack öl med 

några vänner från Rinkeby som var på dåligt humör. Deras 

trumgrupp hade i tio års tid bedrivit gratis ungdomsverksamhet 

i Rinkeby Folkets Hus, och nu när det äntligen fanns pengar 

att söka hade de fått blankt nej från den tjänsteman som 

kallades »Uppsökare«. 

Uppsökaren var anställd för att leta upp lokala förmågor 

som skulle kunna göra något bra av det extra stadsbidrag som 

tilldelats stadsdelen. Under tre år var det möjligt att få del av 

dessa pengar för att driva ett lokalt projekt, men ett år hade 

redan gått när våra vänner fick veta att de fanns och sökte upp 

Uppsökaren. Trumgruppen hade gjort sig ett namn och var 

kända både i Stockholm och runt om i landet, de hade kontakt 

med professionella teatermaskkonstnärer och skådespelare 

och tillsammans ville de ge Rinkebys unga en trum- och 

maskverkstad. Men Uppsökaren hade sagt nej innan de ens 

hunnit tala till punkt. 



grönt av 

Lawen Mohtadi

Jag var arbetslös för tillfället och ville gärna vara med och 

driva barnkulturprojekt i Rinkeby. Jag erbjöd mig att söka 

upp Uppsökaren igen, men hon var inte så lätt att hitta. Hon 

ringde inte tillbaka när jag lämnade meddelanden och när jag 

äntligen fick tag på henne verkade hon lätt debil. Hon hade 

mycket svårt att förstå vitsen med en kulturverkstad för unga 

i Rinkeby. Vår plan var att erbjuda barnen att bygga sina egna 

trummor, lära sig spela tillsammans och att göra karnevalmasker 

ihop med maskkonstnärer. Mitt bidrag skulle vara att 

hjälpa barnen att göra egna radioprogram. Barnens alla ansträngningar 

skulle sedan manifesteras i det oentliga rummet 

i hemorten. Det skulle bli en stor karneval där barnen 

kunde spela på sina trummor och bära sina masker och deras 

radioalster skulle kunna höras av alla i en specialutrustad 

lyssningsfåtölj på biblioteket. 

Men våra idéer föll inte i god jord. När jag sa att barn och 

unga behöver få möjlighet att uttrycka sig konstnärligt i sitt 

eget bostadsområde frågade Uppsökaren varför. När jag sa att 

konsten var viktig för demokratin frågade hon vad konst och 

demokrati hade med varandra att göra. 

Det kändes opassande att ge en kommunal tjänsteman med 

titeln »Uppsökare« en lektion i yttrandefrihet och kulturens 

betydelse i en demokrati, så jag lät bli det. När jag sa att unga 

behövde en vettig fritidssysselsättning däremot, verkade någonting 

långsamt snurra igång i hennes tröga skalle. Det var 

väl det att hon kände igen ordet »fritidssysselsättning«. 

Efter fem långa samtal på medelklassvenska (som mina 

vänner i Rinkeby inte behärskade lika bra som jag) hade jag 

lyckats övertyga Uppsökaren om att vi kunde göra något bra 

med vår kulturverkstad. Hon bjöd då in Rinkebys skolor till 

ett möte för att se om det fanns något intresse för vår verksamhet. 

Jag vet inte vem på skolorna hon talat med eller hur 

hon lagt fram saken, men till mötet kom bara en enda liten bitter 

kurator som inte tyckte att kultur var något för eleverna på 

hennes skola i alla fall. Så det fick bli fritidsverksamhet. 

Det var en spännande tid. Vi döpte projektet till Rabarber, 

VÄRSTINGAR OCH TJÄNSTEMÄN | 91 

Kulturprojekt

eftersom Rinkebykidsen hade för vana att knycka rabarber i 

kolonilotterna och eftersom vi tyckte att växtens egenskaper 

stämde in både på oss och på Rinkebys unga: rabarber växte 

vilt och var gott men inte alls insmickrande. Vi hade högtflygande 

planer, kanske kunde projektet utvecklas och leva vidare, 

kanske kunde vi skapa ett kulturhus i Rinkeby. 

I månader jagade vi Uppsökaren (som förresten bar namnet 

Majlis fastän hon säkert inte var mer än trettiotvå år), vi gick 

på möte efter möte med Uppsökaren Majlis och hennes kollegor, 

vi smörade för över- och underchefer och hälsade vänligt 

på en lång rad andra människor som också hade förslag till 

projekt eller redan drev projekt och så vidare och så vidare. 

Efter ett halvår bestämde sig Uppsökaren Majlis slutligen för 

att vi kunde få tillstånd att presentera vår idé för medborgare 

och politiker på det »Öppna möte« där förslagen till stadsdelsförnyelsen 

skulle röstas fram i demokratisk anda. Att man 

först var tvungen att bearbeta en Uppsökare i månader ingick 

tydligen också i den demokratiska processen. 

Vi gick på mötet och presenterade vår budget trummandes, 

klädda i karnevalskläder och masker och blev genast framröstade. 

Eftersom det tagit så lång tid att övertyga Uppsökaren Majlis 

om att få lägga fram förslaget hade vi nu bara ett och ett halvt 

år på oss att genomföra vår idé, sedan skulle projektpengarna 

frysa inne. Det första som hände var att hon sånär lurade oss 

allihop på vår framtida möjlighet att få a-kassa. Majlis hade 

nämligen tröttnat på att arbeta på Rinkeby Stadsdelsförvaltning 

och ville istället börja jobba hos en förening som hjälpte 

folk att starta ekonomiska föreningar. För att visa framfötterna 

för denna förening för föreningar bjöd hon in oss och ledningen 

för föreningsföreningen till ett möte. Hon skröt och 

skrävlade om vårt projekt som om det var hon som drivit igenom 

det istället för att ha förhalat det i ett halvår. Föreningsföreningen 

var mycket imponerad av projektet men framför 

allt av Majlis, som tydligen låg bakom hela idén. Både Majlis 

92 | FÖRORTSHAT

och föreningsföreningens styrelse tyckte absolut att vi skulle 

ta stöd av dem för att bilda en ekonomisk förening och räknade 

upp alla fördelar med detta. 

I sista stund insåg jag att vi skulle bli egna företagare i en 

ekonomisk förening och att det betydde att vi inte skulle kunna 

få någon arbetslöshetsersättning när projektet tog slut. Jag 

var redan egenföretagare, men jag visste att ingen av mina 

vänner i gruppen hade fast jobb och att de i perioder levde på 

a-kassa. 

Uppsökaren Majlis var mycket missnöjd med oss när vi 

inte ville starta en ekonomisk förening men hon fick jobbet 

på föreningen för föreningar och försvann fortare än kvickt 

från Rinkeby Stadsdelsförvaltning. Hennes nya chef på föreningsföreningen 

sa till mig att han tyckte att Uppsökaren Majlis 

hade gjort ett fantastiskt jobb som hittat oss. Synd bara att 

vi inte behövde hjälp med att starta en ekonomisk förening. 

Vi väntade i ytterligare ett halvår på att få svar från alla de 

suckande tjänstemän som var inblandade i uthyrning av lokaler 

i Folkets Hus och när vi äntligen kunde börja jobba återstod 

bara ett år av stadsdelsförnyelsens projekttid. Den första 

terminen fick vi värdelösa lokaler, men den andra kändes det 

riktigt bra. 

I slutet på vår andra termin ordnade vi karneval. Barnen, 

vi själva och många föräldrar hade jobbat som slavar för att 

få ihop masker, dräkter och de stora karnevalsdjur av papier 

maché som skulle glädja Rinkebys befolkning på den stora 

dagen. Ett fyrtiotal ungar spelade för brinnande livet, andra 

barn och människor anslöt sig och det pulserande karnevalståget 

blev långt och färggrant. Lyssningsfåtöljen var på plats i 

biblioteket och barnen trängdes för att få lyssna på sina egna 

och andras alster. Terminen var nästan slut och barnen i Rinkeby 

var fulla av tillförsikt inför framtiden. De hade stora planer 

och massor av konkreta idéer för nästa termin. Då var det 

ju lite tråkigt att projektet var slut och att stadsdelen inte var 

intresserad av någon fortsättning. 

VÄRSTINGAR OCH TJÄNSTEMÄN | 93

Jag vet inte om vårt projekt gjorde mer nytta än skada. Att 

först väcka och sedan grusa förhoppningar kan skapa svårläkta 

sår. 

När jag försökte presentera samma idé i Tensta gick det inte 

alls. Tjänstemannen jag talade med tyckte att vårt förslag var 

för långt. Det skulle rymmas på två A4, sa hon. Jag minns inte 

om hon också kallades för Uppsökare. 


* 

Tjänstemännen i Tensta och i många andra miljonprogram 

har mycket makt. De är fast anställda och har heltidslön, till 

skillnad från fritidspolitikerna som får en mindre ekonomisk 

ersättning för sina uppdrag och som riskerar att bytas ut vid 

varje val. 

Det är inte politikerna utan tjänstemännen som har kontroll 

över förvaltningsarbetet och som ska göra verklighet av 

politikernas förslag. 

Polischefen jag talat med hade uttryckt att polisen inte kan 

göra så mycket åt stökiga ungdomsgäng, inte förrän de börjat 

begå grovt kriminella handlingar. Och då har det redan gått 

för långt. Ansvaret för våra unga ligger främst på andra myndigheter, 

när föräldrarna fallerar. Till exempel på kommunen 

och socialtjänsten. 

Robert Weintraub var enhetschef för ungdomsgården Blå Huset 

i Tensta och hade arbetat med unga i Tensta sedan 1990. 

Jag bestämde möte med honom och Evis Leander som jobbat 

med förebyggandefrågor i Tensta sedan 2003. När vi möttes 

2010 var Evis Leander chef för fältarbetarna i Tensta och ansvarig 

för samverkan mellan skola, socialtjänst och polis. 

Vi hade bestämt trä på Medborgarkontoret i Tensta, där 

polisen hade öppet två timmar i veckan och där fältassistenterna 

höll till. Stämningen var spänd. De två tjänstemännen 

var artiga, men log inte. De visste att jag ställde mig frågande 

Tjänstemän

till hur de skött sina arbeten de senaste tio åren, samma period 

som Tenstas ungdomsgäng växt fram. Jag bet ihop, men 

inuti mig kokade ilskan. Om dessa människor hade gjort sitt 

jobb kanske min son inte skulle blivit rånad. Då hade vi kunnat 

bo kvar i vårt älskade hem. 

Vi satte oss vid ett bord och jag slog på bandaren. Jag hade 

bestämt mig för att gå rakt på sak. 

»Stämmer det att personal på Blå Huset blev rapporterade 

för att de hade slagit ungdomarna som gick där?« frågade jag. 

Robert Weintraub bekräftade att det fanns två formella anklagelser 

mot ungdomsgårdens personal som kom från två 

olika fältassistenter. Han sa att den ena hade utretts av stadsdelen 

och att personen i fråga, en fritidsledare, hade fått en 

muntlig varning. 

»Men den andra ledde inte till någon utredning?« undrade 

jag. 

»Inte den andra, nej.« 

Han berättade att Blå Husets verksamhet hade varit ifrågasatt 

många gånger och sa att han upplevde det som att ifrågasättandena 

inte byggde på reell kunskap, utan på inbillad 

kunskap om vad det var som försiggick. 

»Vad det har handlat om är en arbetsmetod som vi kallade 

för utvisning. Det har uppfattats som ett väldigt hårt regelverk 

och det är det som varit ifrågasatt. Att vi är väldigt hårda 

mot ungdomarna. Men för oss har det alltid handlat om, och 

handlar fortfarande om gränssättning. Vi har en idé om hur 

ett ömsesidigt, respektfullt umgänge ska se ut och hur det ska 

fungera och det är därför vi har haft det här systemet. Och det 

finns fortfarande kvar, fast i lite mildare form kanske.« 

»Men varför ledde inte den andra anklagelsen till någon utredning?« 

»Därför att stadsdelsledningen bedömde att det inte fanns 

någon anledning att göra någon utredning. Man konstaterade 

att anklagelserna inte var sanna. Stämde inte med verkligheten.« 

När jag frågade hur man kommit fram till den slutsatsen 


Hemmet??? 

svarade Weintraub att man hade intervjuat dem som varit involverade, 

bland andra honom själv och den anklagade. 

Det var uppenbart att det som Gregor berättat var sant. Det 

hade funnits en anmälan om misshandel som inte hade behandlats 

som en sådan och det hade funnits en mycket hård 

attityd med våldsinslag gentemot pojkgänget från personalens 

sida. Hur den sortens auktoritära dubbelmoral kan ha 

påverkat Tenstas mest gränslösa och övergivna unga pojkar, 

kan man bara fantisera om. 

Min nästa fråga riktades till Evis Leander. Jag ville veta om 

det var sant att det hade funnits samarbetssvårigheter och 

stor personalomsättning i fältgruppen. Men det ville hon inte 

svara på. 

»Som chef för fältenheten så sitter inte jag här och pratar 

om de arbetsproblem vi har. Det tycker inte jag är en sak att 

prata med dig om eller att prata utåt om.« 

»Men om det har varit stor personalomsättning och konflikter 

i en personalgrupp, tror du inte att det påverkar kvaliteten 

på arbetet?« 

»Självklart. Det är jag alldeles säker på att det gör. Men fältassistenterna 

är bara fyra personer. De unga är femtontusen. 

Så vad skulle fyra personer kunna göra åt femtontusen?« 

Enligt Stockholms stads egen statistik bor det drygt ettusen 

unga mellan 16 och 19 år i Tensta. Jag hade inte de sirorna 

i huvudet och lät felaktigheten passera utan kommentar. Jag 

ville veta varför de fyra fältarna inte tagit itu med gänget. 

»Fast det här gänget som ställer till så mycket bråk, det är ju 

bara trettio individer«, sa jag. 

»Ja.« 

»Och fyra personer kan väl göra ganska mycket åt trettio 

individer?« 

Det trodde Evis Leander också att de kunde. Men hon sa 

att huvuduppdraget för fältarna var att få in ungdomarna i en 

meningsfull och strukturerad fritid, och just det där gänget 

skulle behövt någonting mer. Och då hamnade ju ansvaret på 

någon annan avdelning. 

96 | FÖRORTSHAT

»Vem skulle göra den andra avdelningen uppmärksam på 

detta i så fall?« 

»Ja, det är väl ett sådant här gemensamt samtal.« 

»Hade ni några sådana?« 

»I alla fall sedan 2008 så tycker jag att det har gått framåt 

väldigt mycket.« 

2008 var året då Leslie blev rånad och de trettio individerna 

blev Ekots huvudnyhet på juldagen. Men redan 2004 kom 

de första rubrikerna om stenkastning mot bussar i Tensta. De 

följdes genom åren av månadslånga stängningar av tunnelbaneuppgångar, 

hot mot polis och utryckningspersonal, vandalisering 

och slagsmål med ordningsvakter. Jag påpekade detta 

för Evis Leander, som under hela den här tiden varit ansvarig 

för ungdomsverksamheten och det förebyggande arbetet 

mot brottslighet i Tensta, och frågade varför det dröjt så länge 

innan de tagit tag i problemen. 

»Nu företräder vi en del av stadsdelsförvaltningen. Jag vet 

inte om man kan belasta fritidsavdelningen för vad som ska 

tas tag i. Är det polisen som ska ta tag eller är det socialtjänsten 

eller rent ut sagt föräldrarna? Nu företräder ju vi fritiden 

i just det här fallet.« 

»Men du är även ansvarig för fältarbete och samarbetet 

mellan socialtjänst, polis och skola.« 

»Ja, men samarbete ligger ju inte bara på en part.« 

Jag frågade Evis Leander om hon upplevde att hon motarbetats 

av de andra avdelningarna, men det tyckte hon inte. 

Hon sa att »när man börjar samtala så kan man hitta vita fläckar 

där ingen gör något«. Och så la hon till att ett förbättringsarbete 

sker inte på ett år eller så utan man får se det som en 

lång process. 

Längre än så kom vi inte. Evis Leander hade bekräftat alla 

mina misstankar. Under hennes tid som ansvarig hade det 

inte funnits något fungerande arbete med att förebygga ungdomskriminalitet 

i Tensta. 

Nu hade jag bara en fråga till som jag ville ha svar på. 

»Var bor ni själva någonstans?« 


Vad har 

den 

tillvaron 

inneburit 

för 

pojkarna i 

gänget? 

Ansvar vs 

administration

»Jag bor vid Gläntan i Spånga«, sa Evis Leander. 

»Åkersberga«, sa Robert Weintraub. 


* 

Robert Weintraub jobbar inte på Blå Huset längre. Sedan februari 

2011 drivs Blå Huset av Stadsmissionen, men förvaltningen 

har inte varit nöjd med hur uppdraget skötts. Stadsmissionen 

har anställt personal utan utbildning, ledningen 

har inte varit på plats och ungdomsgården har tidvis varit 

stängd utan att man meddelat förvaltningen. Det har kommit 

fram att skadegörelse och misshandel inte polisanmälts. 

Stadsmissionen vill inte längre driva ungdomsgården Blå 

Huset, trots att förvaltningen menar att bristerna åtgärdats 

och att man har fortsatt förtroende för dem. Stadsmissionen 

kommer ändå att ansvara för Blå Huset fram till dess en ny 

upphandling gjorts och en ny ledning tillsatts, vid årsskiftet 

2012/2013. 

Sommaren 2011 sommarjobbade sexton Tenstaungdomar för 

stadsdelen utan avtal och utan att få någon lön. Chefen för 

Medborgarkontoret, Michael Frejd, erkände i lokaltidningen 

Norra Sidan att han inte haft koll på vilka som hade jobbat. 

Elva till tolv ungdomar fick lön senare, men sedan satte 

Michael Frejd och Medborgarkontoret stopp. Man vägrade 

betala ut löner till de sista fyra ungdomarna som hört av sig 

med löneanspråk. I augusti 2011 kördes ytterligare en brinnande 

bil in i Blå Husets entré. I november 2011 brändes först 

Medborgarkontoret i centrum ner, och sedan parkleken i 

Erikslund. Ryktet säger att bränderna är gängets hämnd för att 

unga behandlats illa av Medborgarkontoret. 

Mitt hjärta hoppade över ett par slag när jag såg bilderna 

av vår älskade parklek i ruiner. Tårarna ville inte sluta rinna. 

På parkleken i Erikslund har mina barn tillbringat sina första 

viktiga barndomsår. Där har jag picknickat, åkt skridskor, ätit 

pinnbröd, lekt och umgåtts med mina barn, andra barn och

deras föräldrar och blivit kompis med personalen. Stora delar 

av mitt liv har utspelat sig på Erikslunds parklek. Branden 

gjorde ett hål i bröstet på mig. 

Några månader efter branden sökte jag upp Anna, som är 

arbetsledare på Erikslund och som jag är bekant med sedan 

gammalt. För tillfället huserar parkleken i baracker med begränsade 

möjligheter. 

»Det värsta med branden var barnens reaktioner. Det var 

en tu period. Vi var chockade allihop. Allt som fanns i huset, 

minnen som samlats sedan parkleken öppnade för fyrtio år 

sedan, allt var bara borta.« 

Anna räknar upp allt det där som man vanligtvis tar för givet, 

arbetsmallarna, fotografierna, leksakerna och barnens 

egna verk. 

»Barnen blev oroliga och rädda. Jag känner mig fortfarande 

rädd varje gång jag hittar cigarettfimpar i parken på morgonen. 

Vilka är det som varit här? tänker jag. Men vi ger inte 

upp. Vi finns här och vi fortsätter jobba. Stenhårt.« 

* 

Gänget i Tensta har nu blivit vuxna och ingen myndighet har 

längre formellt ansvar för dem, men stadsdelen är ändå skyldig 

att göra något åt situationen, som stadigt förvärrats. 

Västerortspolisen rapporterar i februari 2012 om en våg 

av inbrott och meddelar att man söker efter förövarna bland 

unga, kända brottslingar från miljonprogramsområdena i 

Västerort, Tensta, Rinkeby och Husby. Tjuvarna sägs vara i 

tjugoårsåldern och sysslar enligt polisen även med narkotikabrott, 

rån och utpressning. I september 2012 slutar ett gängbråk 

i Tensta med skottlossning. Bråkstakarna som blev småkriminella 

är numera beväpnade yrkesbrottslingar. 

Stadsdelsförvaltningens Michael Frejd är inte längre chef 

för Medborgarkontoret i Tensta. Han är nu bas för det brottsförebyggande 

arbetet i Spånga-Tensta. Evis Leander sitter 

kvar som gruppchef för Spånga-Tenstas fältassistenter. Hon 


Fy fan

har 44 000 kronor i månadslön och utsågs i april 2011, tillsammans 

med Michael Frejd, till månadens stockholmare av 

Stockholms stad. 

Motiveringen löd: »Eva-Britt Leander och Michael Frejd 

har utsetts till månadens stockholmare för att de gör Spånga- 

Tensta till en tryggare stadsdel, helt enligt Stockholms stads 

vision.« 


* 

Jag minns de stökiga åren i mitten på åttiotalet, då när uttrycket 

»värsting« myntades. Uttråkade och övergivna unga, 

så kallade »värstingar«, samlades i Kungsträdgården och levde 

rövare. När de stora bankkontoren i city fick sina fönster 

sönderslagna förstod makthavarna att något måste göras. En 

lång rad ungdomsverksamheter, till exempel Fryshuset, startades 

för att hindra bråken. 

Några år senare var det dags igen. Ett par gäng i Rinkeby 

och Tensta ställde till med bråk och problem. Då bodde jag i 

Jakobsberg och åkte samma nattbuss som Tenstaborna, den 

som brukade ge upp halvvägs. Åtgärder vidtogs, polis och sociala 

myndigheter och en del andra institutioner samarbetade 

för att få de unga bråkmakarna på rätt köl igen och situationen 

förändrades. En av mina bästa vänner, en Rinkebykille som 

varit ordentligt på glid, fick praktik på Sveriges Radio under 

den perioden. Han jobbar där fortfarande. 

Ett antal år senare upprepades historien än en gång. Nu var 

det unga fotbollshuliganer som ville visa sig dugliga på andra 

platser i Stockholm. Nya projekt och samarbeten drogs igång. 

I innerstaden blir dessa projekt ofta permanenta, men inte i 

förorterna. 

Varför de styrande i Stockholms stad aldrig beslutat sig för 

att införa ett institutionaliserat, kvalitativt arbete med stökiga 

unga i hela staden är en gåta. Det kan inte handla om prislappen, 

för dyrare än det är nu kan det inte bli. Förutom kost- 

Ja varför?

naderna för utryckningar, skadegörelse och bränder i Tensta 

under de tio år som gänget där har varit aktivt, måste alla kortvariga 

stadsdelsprojekt i området ha kostat enorma summor. 

En oändlig flod av tidsbegränsade projekt som dragits igång 

och lagts ner igen under tio års tid, och som uppenbarligen 

alla har misslyckats. Några kvalificerade utvärderingar av hur 

projekten fungerat har inte genomförts. 

Nu är Tenstas bråkmakare i tjugofemårsåldern och forskning 

visar att den identitet man etablerat i tjugoårsåldern är 

mycket svår att ändra senare i livet. 

* 

Raymond Peroti arbetar med ledarskapsutveckling, bland annat 

med gänget i Tensta – i ytterligare ett tidsbegränsat projekt. 

Han säger att han trots allt är hoppfull om att killarna 

med rätt stöd ska kunna förändra sina liv. Men han är kritisk 

till hur man hanterar problem av den här typen i förorterna. 

»De satsningar man gör är enbart krishantering, man planerar 

inte framåt. Alla tonåringar har inte en mamma eller 

pappa som har tid eller möjlighet att hålla koll. Somliga av 

dem som saknar vuxenstöd börjar hänga i centrum. Ett stort 

problem är att man inte arbetar på lång sikt med de här ungdomarna. 

Man driver enstaka projekt som pågår i två, tre år, 

det leder ingenstans.« 

Raymond Peroti menar att det är långsiktiga satsningar på 

kultur, idrott och förebyggande arbete med unga som krävs. 

Han jämför det förebyggande arbetet med att amortera på ett 

lån. 

»Antingen betalar du nu eller så får du göra det sedan, med 

ränta. Resultatet av förebyggande arbete märks inte genast, 

det syns först tio år senare. Gör du inget nu kommer det att 

brinna om tio år. Det är då det blir riktigt dyrt«, säger han. 

* 


På ett födelsedagskalas kom jag att tala med en nyutexaminerad 

polis. Hon arbetade i Solna som utryckningspolis och 

Tensta låg därför i hennes område. Jag fyllde på våra kaekoppar 

och berättade om det som hänt Leslie. Jag beklagade 

att polisen inte arbetade mer förebyggande. Jag sa att jag trodde 

att långsiktigt arbete för att bygga upp ett förtroende mellan 

ungdomar och polis skulle vara det enda sättet för polisen 

att få reda på vem som rånat vem. 

Hon sa att hon och hennes kollegor inte brukade kliva ur polisbilen 

i Tensta. De nöjde sig med att sitta därinne och titta ut. 

»Man vill ju inte gärna få en sten i huvudet«, sa hon. 


* 

Nordea valde att flytta från Tensta i februari 2012 och sedan 

dess finns det inte längre något bankkontor i området. Systembolaget 

har också slagit igen. Flera av lokalerna i Tensta 

Centrum står tomma. Bankomaterna utsätts ständigt för inbrott 

och inbrottsförsök. 

Under våren 2012 startades nya gatubråk i Tensta. De fortsatte 

långt in på sommaren. Vakter råkade illa ut och femton 

till tjugo personer kastade sten mot polisen och förstörde flera 

polisbilar. Polisen säger att det är några få individer som 

ligger bakom bråken. Inte helt överraskande. 

* 

Min mormor är från Tornedalen, hennes modersmål var 

meän kieli och det förbjöds hon att tala när hon som åttaåring 

placerades på arbetsstuga. Hon kunde inget annat språk så 

det blev till att vara tyst tills hon lärt sig svenska. 

Skolpolitiken användes som ett tveeggat svärd av den 

svenska staten under den första hälften av nittonhundratalet, 

man försvenskade finnmarken samtidigt som man hjälpte fattiga 

bönder att föda sina små. 

Min mormor hade tretton syskon och alla hjälpte till med

gården men det räckte inte. Mormor var åtta år och hennes 

yngre syster sju när de flyttade till arbetsstugan. Där fick de 

bo under skolterminerna tills de slutade folkskolan vid fjorton. 

På arbetsstugan kombinerades hårt arbete med undervisning. 

Tanken var att de finsktalande barnen skulle fostras till 

goda svenska arbetare och det enda tillåtna språket var därför 

svenska. Min mormor utvecklade en depressiv läggning och 

sjukpensionerades tidigt. Hennes syster blev schizofren och 

dog innan hon fyllt femtio. Både depression och schizofreni 

kan kopplas till traumatiska separationer i barndomen. 

Min mormor kallas svensk, men är hon det? Blev hon det 

när den svenska staten stal hennes språk? 

Det syns inte på mig att min mormor tillhör en minoritet. 

Jag ser ut som en traditionell svensk. Min klassbakgrund är diffus, 

men jag brukar kalla mig medelklass. Mina föräldrar hade 

det inte väl förspänt men de studerade på högskola. De hade 

kunskap. Jag plöjde deras böcker, lyssnade till deras tankegångar 

och vi förde intellektuella resonemang om vår tillvaro. 

Jag tänkte mycket och älskade att spela teater. Efter högstadiet 

var jag skoltrött och sökte mig till Södra Latins Teaterlinje för 

att överhuvudtaget stå ut med att gå gymnasiet. Utan att förstå 

det hamnade jag mitt i den framtida kultureliten. Att jag sedan 

hoppade av gymnasiet var betydelselöst i sammanhanget, jag 

hade redan knutit kontakter som jag skulle kunna dra nytta 

av resten av livet. Just då hade jag ingen tanke på att mina nya 

kompisar skulle bli så viktiga för min framtid. Jag gjorde inga 

maktanalyser av det slaget på den tiden. 

Min tankevärld och mina vänner var det kapital som jag hade 

med mig när jag bildade familj. Jag hade inget annat och ansåg 

mig inte behöva mer än så. Jag litade på att samhället skulle 

skydda mig från misär och de första åren var det också så. 

Det var tidigt nittiotal och Sverige var i djup kris. Jag hade 

arbetat ett år inom vården men inte fattat att man måste anmäla 

inkomst till Försäkringskassan för att kunna få inkomstbaserad 

föräldrapenning. Vi levde på Daniels frilansjobb som musiker 

och under perioder på hans A-kassa. Garantibeloppet i föräldra- 


En jakt på 

borgerliga 

värderingar 

som är fula 

och 

skamliga. 

penningen låg på sextio kronor om dagen och räckte knappt till 

mat. När barnen blev äldre jobbade jag inom vården och pluggade. 

Daniel spelade covers på krogen för några hundralappar 

svart per kväll. Ibland fick han välbetalda, vita jobb som varade 

under längre perioder men det var inget vi kunde räkna med. Vi 

fick bostadsbidrag och barnbidrag och mellan varven utgjorde 

bidragen en större del av vår sammanlagda inkomst. 

När jag började på Dramatiska Institutets Radiolinje 1998 

hamnade jag i en ny maktposition. Jag blev ociellt medlem 

av landets kulturelit. Nu trodde plötsligt alla att jag bodde på 

Söder. När andra DI-elever fick veta att jag hade två barn och 

bodde i Tensta blev de bokstavligen förstummade. 

En efter en köpte mina klasskamrater lägenheter på Södermalm. 

Om natten drömde jag att jag svalt ett piller som gjorde 

att jag kunde flyga. När jag stigit till väders insåg jag att jag 

inte visste hur jag skulle ta mig ner igen. Medan jag svävade 

omkring däruppe, högt över hustaken, insåg jag plötsligt vad 

som skulle hända när pillret slutade verka. Då skulle jag falla 

handlöst och krossas mot marken. 

Jag drömde att jag uttryckte min glädje och lycka över att ha 

hittat en bra lägenhet till ett överkomligt pris vid Medborgarplatsen. 

Först vid inflyttningen såg jag ut genom fönstret och 

förstod vad jag hade gjort. Jag greps av en fruktansvärd ångestkänsla, 

men det var försent att ändra sig. Jag hade redan flyttat in. 

Jag var rädd på Dramatiska Institutet. Rädd att förlora min 

identitet, mina rötter, mina fötters kontakt med jorden, allas 

vårt ursprung. Rädd att förlora min identitet som människa 

och ersätta den med min nya roll som makthavare. 

Nu i efterhand kan jag se att min skräck var befogad. Det är 

lätt att byta verklighet när man byter samhällsstatus. Lätt att 

glömma var man kommer ifrån. 

När man nått en efterlängtad maktposition vill man gärna 

manifestera den, ruva den, och kanske fokusera mer på vems 

hink som är vems än på att vara tillsammans. Så är det för alla 

människor. Makt korrumperar och vi är alla svaga. 

104 | FÖRORTSHAT

Jfr 

Spiltaligan! 

* 

Stadsdelspolitikerna bor ofta där de verkar och brinner starkt 

för sin ort, men deras maktposition i samhället är svag och 

de har mycket få möjligheter att verkligen åstadkomma något 

om de inte får stöd från högre ort. I Stockholm är det kommunalpolitiker, 

landstingspolitiker, rikspolitiker och näringsliv 

som sitter på pengarna och därmed den verkliga makten. Andra 

verkliga makthavare är tjänstemännen. 

Av sextioen chefer i Tensta stadsdelsförvaltning bodde en 

i Tensta 2009. Av sjuttio socialsekreterare bodde ingen där. 

De ansvariga tjänstemännen i Tensta stadsdelsförvaltning bor 

inte där de arbetar. De och deras barn har aldrig behövt möta 

Tenstas »trettio individer« eller de problem gänget skapat 

på hemmaplan. Behöver det nämnas att inget av Stockholms 

borgarråd bor i ett miljonprogram? 

Det är svårt att föreställa sig att man skulle låta ett trettiotal 

individer kontrollera en hel stadsdel någon annanstans än i 

ett miljonprogramsområde. Men i Tensta sitter makthavarna 

säkra hur dåligt jobb de än gör. Få Tenstabor röstar och de 

boende har sällan de resurser som krävs för att få gehör för 

några protester. Många vuxna Tenstabor kommer ifrån samhällen 

där myndigheterna själva är farligare än vilket ungdomsgäng 

som helst. 

Varken rikspolitikerna, kommunalpolitikerna eller tjänstemännen 

behöver alltså anstränga sig för att åtgärda några 

problem i miljonprogrammen. De riskerar varken sina maktpositioner 

eller att de själva, deras barn eller någon granne 

ska drabbas. Sannolikt känner de inte ens någon som bor där 

och behöver aldrig ta emot några besvärliga påpekanden från 

vänner och bekanta som upplevt bristerna. 

De enda som skulle kunna avslöja missförhållanden och 

maktmissbruk av det här slaget är journalisterna. Tyvärr visar 

undersökningar att inte heller journalisterna bor i miljonprogrammen. 

De bor på Södermalm i Stockholm. På Söder har 

man inte problem med trettio individer. Dit åker folk från 


!

Konspiratoriskt! 

hela stan för att supa, slåss och råna. Brottsstatistiken ligger 

skyhögt över miljonprogrammen. Ändå beskrivs inte Söder 

som farligt och otryggt i medierna. Då kunde ju bostadsrättspriserna 

sjunka. Medierna beskriver inte heller landsortens 

problem med arbetslöshet och social misär. Där har journalisterna 

sina landställen och sina släktingar, inte vill man svartmåla 

dem. Att däremot beskriva betongförorterna som farliga 

är lockande. Journalisterna bor inte där, känner ingen som 

bor där och riskerar inte att sänka bostadspriserna för någon 

av sina vänner. Att undersöka varför det brinner i förorten, att 

gräva och avslöja en dåligt skött ungdomsverksamhet är tidskrävande 

och kostsamt. Att förenkla och skriva målande om 

den farliga, invandrade underklassen är mer lönande. 

HÄR BOR JOURNALISTERNA 

STADSDEL PÅ SÖDERMALM Journalister Antal per 1000 hushåll 

Västra (väster om Ringvägen) 371 27,5 

Östra (öster om Götgatan) 453 19,4 

Mellersta (mellan Ringvägen 

och Götgatan) 435 18,7 

Hela Södermalm 1 259 20,9 

STADSDEL I VÄSTERORT Journalister Antal per 1000 hushåll 

Bromma, Alvik, Blackeberg, 

Ulvsunda 245 11,2 

Vällingby 47 3,7 

Spånga, Rinkeby 63 3,4 

Hässelby 35 2,3 

Kista 30 2,2 

Hela Västerort 420 5,2 

FIGUR 4. Antal journalister per 1000 hushåll i olika stadsdelar i Stockholm. 

Källa: Här bor journalisterna, Kerstin Ekberg 2007. 

Den höga andelen journalister i stadsdelarna på Söder jämfört 

med andra delar av Stockholm visar tydligt hur journalistkåren 

väljer att inte integreras med andra samhällsgrupper. 

Journalisterna föredrar att bo grannar med varandra. 

Journalistiken



Anteckningar i grönt 

av 

Lawen Mohtadi 

»Problemen med 

invandringen mörkas« 

Inte så sällan hörs oroliga röster i den svenska oentligheten, 

vid våra middagsbord och på kaerasten på jobbet. Man klagar 

över att vi inte vågar tala öppet om problemen med invandringen. 

Man menar att det är ett ämne som ingen vågar ta 

i av rädsla för att anklagas för rasism. Men hur ser egentligen 

den oentliga diskussionen ut? 

De så kallade upploppen i Tensta 2008, de som toppade 

Ekots nyheter på juldagen, skedde i direkt anslutning till de 

bråk i Rosengård som hade fått ett enormt genomslag i medierna 

några dagar före jul. 

Efter den första stökiga natten i Rosengård meddelade 

Malmöpolisen att många av dem som deltog i bråken inte 

själva bodde på platsen, att där fanns fotbollshuliganer och 

autonoma grupper utifrån. Dagarna därefter hävdade polisen 

att de flesta som medverkat i Rosengårdskravallerna i själva 

verket varit ditresta. 

Enligt både polis och experter är det inte Rosengårdsbor som 

primärt står för våldsamheterna. Istället talas det om »turnerande 

bråkstakar«, och huliganer som polisen känner igen från 

helt andra områden och sammanhang. 

– Det är de tillresta som vi har mest problem med. De verkar 

inte ha något annat mål än att förstöra, säger Charley Nilsson, 

presstalesman vid Malmöpolisen. 

»PROBLEMEN MED INVANDRINGEN MÖRKAS« | 107

Så stod det i Svenska Dagbladet den 19 december 2008. Men 

polisens information dränktes i den övriga rapporteringen. 

Läste man vidare i SvD:s artikel fick man istället veta att orsaken 

till upploppen var en konflikt mellan en islamsk förening 

och en hyresvärd som ville köra ut föreningen från sin 

lokal, en beskrivning som repeterades i så gott som samtliga 

medier. 

Helhetsbilden som medierna presenterade var att kravallerna 

i Rosengård orsakats av unga, våldsamma islamister. Det 

framkom aldrig av rapporteringen att den utpekade islamiska 

föreningen och sju andra Rosengårdsbaserade föreningar i ett 

pressmeddelande omedelbart tagit avstånd från kravallerna. 

Istället publicerades intervjuer med Rosengårdsbor som hävdade 

att upploppen var politiska protester, och opinionsbildare 

i flera medier jämförde Rosengårdskravallerna med upploppen 

i Paris förorter 2005 och 2007. 

Nyhetsrapporteringen följde samma spår som de rasistiska, 

islamofobiska och främlingsfientliga internetsajterna, där Rosengårdskravallerna 

beskrevs som ett steg på vägen i det muslimska 

maktövertagandet av Sverige. 

Några månader efter Rosengård och Tensta stod ett nytt miljonprogramsområde 

på tur för att bli känt för sina ungdomskravaller. 

I medierna kunde man följa händelseförloppet i 

Gottsunda utanför Uppsala genom att läsa och lyssna till en 

mängd intervjuer med bekymrade poliser, rädda brandmän 

och arga invandrarkillar. 

Vad ingen journalist brydde sig om att berätta var att befolkningen 

i Gottsunda består av 15 000 individer och av dessa 

var det enligt polisens presstalesperson tio till femton personer 

som bråkat. 

I P1:s samhällsmagasin Studio Ett kunde man höra bråkstakarna 

från Gottsunda berätta om sitt polishat och sina bilbränder. 

De aggressiva killarna i reportaget känns igen. Redan 

1986, i ungdomsfilmen Stockholmsnatt, lärde vi känna den sedermera 

folkkäre invandrarkillen Paolo Roberto, alias »Kung- 


Igen

Bra! 

en av Kungsan«. Där och då sattes standarden för hur unga 

invandrarkillar från förorten skulle beskrivas. Paulo Roberto 

blev rikskänd för sin roll som den aggressiva, våldsamma, 

kriminella och övergivna grabben från förorten. En skildring 

som omedelbart blev en schablon. 

I berättelsen om ungdomsbråken i förorterna de senaste 

åren har medierna fortsatt återskapa klichén om förortskillen. 

Man gör det med förment välvilja och påstår sig till och 

med föra fram »en fördjupad bild« genom att gång på gång 

hala upp ridån för samma pjäs om de hopplösa förorterna och 

deras kriminella unga. Man delar ut priser till de journalister 

som ger den snyggaste inramningen till berättartraditionen 

om de förlorade förortskidsen. Man får det att verka svårt och 

komplicerat att rapportera om »verkligheten i förorterna«. 

Men det är fel. 

En journalist behöver aldrig leta länge för att hitta den lilla 

grupp med frispråkiga värstingar som hänger i förorternas 

centrum och gärna pratar vitt och brett om hur farliga och 

kriminella de är. Bordet är serverat. Sedan ringer man bara 

upp några helsvenska poliser och tjänstemän, låter dem tala 

sitt myndighetsspråk och beklaga situationen – voilà, så har 

man ett »brännande reportage« där man enligt mediernas 

självberöm »ger röst åt dem som annars inte hörs«. I själva 

verket är det enbart dessa röster som får höras. 

Myten om förortens unga som en skara hopplösa bråkmakare 

har under snart trettio år gång på gång ristats in i oss. Positiva 

motbilder syns sällan i de traditionella medierna, men 

på nätet kan man hitta dem, gömda mellan rasistiska forum 

och hatbloggar. 

Såhär diktar Sunny om Rosengård på sajten »Mitt område. 

nu Rosengård«: 

Halvt frusen och halvt vaken vrider jag persiennen för fulla segel, 

jag möts av det vackraste skimmer jag någonsin stött på, ett 

skimmer som ser rakt igenom mig, rakt igenom dig, ett skimmer 

som lärt sig att ta sig an så mycket skit, så mycket fördomar. Ett 


skimmer som trots alla motgångar och föraktelser ändå lyser 

lika klart, ett skimmer som lyser för oss. 

Jag ser löven falla, jag ser hur grenar spretar nakna, hur dom 

fryser men ändå inte, dom känner sig trygga. Jag bländas av solen 

när den når glasen på höghuset mittemot, som en spegelbild 

på vattenytan. Det är vackert på sitt eget sätt, de må vara gamla 

gråa fastigheter, med slitna fasader. 

En bloggare kallad »Bloggturken« har lagt upp ett klipp där 

ytterligare en prisbelönt reporter, Janne Josefsson, i TV intervjuar 

barn i fjortonårsåldern som tycker att en känd maffiaboss 

är cool. Barnen påstår att de flesta i deras miljonprogramsområde 

Bergsjön är kriminella. Janne Josefsson säger 

emot. Josefsson framstår som klok och rättvis, barnen som 

korkade och skurkaktiga. 

Bloggturkens kommenterar: 

Okej de flesta som bor i Bergsjön är blattar som många tror är 

kriminella. De flesta som bor i Askim är svenskar och är pundare 

= Det är helt klart fördomar. Det handlar inte om svenskar 

eller blattar. Det handlar om fördomar och hjärntvättning av 

median. 

De små storkäftade förortsborna i Janne Josefssons reportage 

har kunnat ses på snart sagt vartenda rasistiskt och främlingsfientligt 

internetforum. 

Tänk om Josefsson inte hade nöjt sig med att tala med några 

högljudda fjortisar utan letat vidare. Då kanske han hade 

stött på Bloggturken, eller ännu hellre en forskare som kunde 

berätta om hur mediernas beskrivning av den kriminelle förortskillen 

reproduceras på alla nivåer i samhället och självklart 

även blir en del av självbilden hos dem som växer upp i 

de utpekade områdena. 

Egentligen är det otroligt att så många förortsbor klarar 

av att hålla mediebilden av sig själva och sin ort på avstånd. 

110 | FÖRORTSHAT

Såhär skriver bloggaren Rebelsoul, en tjugosjuårig tvåbarnsmamma, 

om livet i Gottsunda: 

Jag har skrivit mycket om det som kan kopplas till Gottsunda, 

och ni har varit med och diskuterat i många olika ämnen. Efter 

många långa diskussioner i ämnet tycker jag nästan att vi kan 

slå fast att Gottsunda är ett fantastiskt ställe. 

Vi älskar Gottsundas mångkulturella blandning och öppna 

och tillåtande atmosfär, vi älskar naturområdena och den rena 

luften, vi uppskattar Gottsunda Centrum med dess aärer, bibliotek, 

simhall, gym och vårdcentral med mera och vi gillar tusen 

andra små personliga saker med Gottsunda. 

Vi som bor här i Gottsunda är mestadels överens om att 

Gottsunda är en bra plats att bo på, somligt här är knas, men 

ingen kan komma på en enda bebodd plats i hela världen där det 

inte finns ett eller annat att klaga på. 

Listan med förorter som fått mycket uppmärksamhet på 

grund av sina »ungdomskravaller« kan göras lång. Fornhöjden 

i Södertälje har också beskrivits med svarta rubriker. Området 

har fyratusen innevånare. Tjugo ungdomar har vid ett 

antal tillfällen ställt till bråk. Etthundrafemtio personer deltog 

i kommunens medborgarmöte om trygghet i Fornhöjden 

torsdagen den 4 februari 2009 och enligt kommunens hemsida 

resulterade mötet i många bra förslag på hur tryggheten i 

bostadsområdet kan ökas. Varken mötet eller dess engagerade 

besökare väckte någon uppmärksamhet i medierna. 

I miljonprogrammet Hovsjö i Södertälje har femton till tjugo 

personer ställt till bråk och skapat rubriker, speciellt runt 

nyår, flera år i rad. Någon gång har bråkmakarna varit uppemot 

femtio stycken, enligt mediernas rapportering. Hovsjö 

har mellan femtusen och sextusen innevånare. 

Rinkeby har också förekommit i rapporteringen om förortskravaller. 

Även här skriver man att ett femtiotal ungdomar 

har varit inblandade. Rinkeby har totalt sextontusen 

innevånare. 


När liknande bus uppstår på andra orter blir rubrikerna inte 

rikstäckande. De toppar inte ens de lokala nyheterna, trots att 

antalet skadade och gripna ofta är fler än de varit under de 

bråk i miljonprogramsområdena som resulterat i krigsrubriker. 

Mediernas språkbruk blir också ett annat vid ungdomsbråk 

på andra orter, man beskriver inte händelserna som upplopp, 

kravaller eller gängbråk utan använder hellre begrepp 

som »slagsmål«, »bråk« eller »en ovanligt stökig natt«. 

Några exempel ur tidningsnotiser och korta artiklar med 

pytterubriker: 

Tre ungdomar skadade i Nacka 

– De slogs med golfklubbor och basebollträn, uppger polisen. 

Två ungdomsgäng brakade i kväll samman i ett stort slagsmål 

vid Ektorps centrum och Skuru skola i Nacka, öster om 

Stockholm. 

Enligt polisen var mellan 20 och 30 ungdomar inblandade. 

Många var beväpnade med olika typer av tillhyggen, bland annat 

järnrör. Minst tre personer har skadats. 

Ytterligare ett slagsmål inträade vid 20-tiden på Slussen på 

Södermalm. Enligt polisen var det ett stort antal ungdomar i 

13–15-årsåldern som var inblandade. 

Aftonbladet 18 januari 2008 

Jättebråk mellan ungdomsgäng i Bräcke 

Ett 40-tal ungdomar slogs inne i centrala Bräcke på torsdagskvällen. 

Tidigt på torsdagskvällen bröt ett stort bråk ut mellan 

två olika ungdomsgrupperingar inne i centrala Bräcke. 

– Vad bråket gällde är för tidigt att uttala sig om. Men det 

finns uppgifter om att två personer är skadade och sedan ska 

det göras en anmälan, säger vakthavande befäl Mikael Abrahamsson. 

Länstidningen 1 mars 2012 

Ungdomar slogs med golfklubbor 

Ett 15–tal ungdomar slogs med golfklubbor på Hagagatan i cen- 


Riksnyheter

trala Stockholm. En person greps av polisen, misstänkt för försök 

till grov misshandel. 

Svenska Dagbladet 27 oktober 2007 

Gäng attackerade polisen 

Det var i samband med att polisen skulle omhänderta flera personer 

vid restaurangstråket i city som det uppstod tumult. Ett 

stort gäng gav sig på polisen. 

– Polisen fick använda både pepparspray och batonger för att 

freda sig, säger Göran Ludvigsson. 

En yngling greps, men det ändrades sedan till ett omhändertagande 

för fylleri. Han hördes på fredagsförmiddagen och 

släpptes sedan. 

Norrköpings Tidningar 23 mars 2012 

20–30 ungdomar deltog i bråk 

Ett slagsmål med 20–30 ungdomar från två grupperingar utbröt 

på lördagskvällen vid Slussen i Stockholm. En ung man fördes 

till sjukhus i ambulans. 

Svenska Dagbladet 10 september 2011 

Ytterligare bråk i natt bland ungdomar 

Även natten till onsdagen gick i våldets tecken i Östersund. Redan 

tidigt under kvällen samlades ett stort antal ungdomar i 

Österängsparken nedanför Stora kyrkan i Östersund. 

Strax efter klockan 01.00 kallades polisen till platsen då ett 

större bråk uppstått där cirka 20 ungdomar var inblandade. 

Östersundsposten 2 juni 2010 

Pojkliga misshandlade 13-åringar 

I torsdags misshandlades och rånades tre 13-åringar på Södermalm 

av ett pojkgäng. 

– Det blir allt vanligare, säger Peter Wittboldt vid citypolisen. 

De tre trettonåringarna misshandlades och rånades mitt på 

Södermalm vid 17-tiden i torsdags. Några timmar senare identifierade 

polisen gärningsmännen när de strök omkring på stan: 


sex ungdomar varav fem av dem var i åldrarna 12–13 år. Den 

sjätte var 15 år gammal. 

Metro Stockholm 24 september 2012 

Hundratals ungdomar vandaliserade i Frölunda 

Flera hundra ungdomar samlades i går i Fiskebäck och vandaliserade. 

Troligen var målet från början Missionskyrkan, men 

i stället var det bilar, bussar och hållplatser som blev vandaliserade, 

mestadels genom äggkastning. Tre personer greps för 

brott mot knivlagen. 

Polisen beslagtog vapen och flera personer omhändertogs. 

Lokala Nyheter P4 Göteborg 30 oktober 2005 

100-tal huliganer drabbade samman 

Ett hundratal fotbollshuliganer från AIK och Djurgården drabbade 

samman i ett stort slagsmål i Fatbursparken på söndagskvällen. 

När polisen kom vände de sig mot polismännen och 

kastade sten och flaskor. 

Det var vid 21.30 tiden som ett stort antal huliganer från AIK 

och Djurgården gav sig på varandra i området kring Medborgarplatsen, 

Mariatorget och Fatbursparken. När polisen kom 

till platsen för att skingra dem började stenar och flaskor att 

kastas mot dem. 

Flera poliser fick lättare skador men polisstyrkan lyckades 

förpassa sex av våldsverkarna från platsen. Ett antal män hade 

slagits blodiga men togs från platsen av sina kamrater. 

Dagens Nyheter Stockholm 16 september 2012 


* 

En vacker sommardag ger vi oss ut för att plocka svamp. Det är 

semestertid och vi befinner oss mitt på bondvischan. Vi parkerar 

intill ett utbränt bilvrak och skakar menande på huvudena. 

Ungdomarna på landsbygden har visst haft tråkigt nu igen. 

På otaliga platser runt om på Sveriges landsbygd finns liknande 

lämningar. I de mest pastorala omgivningar kan man

hitta förkolnade rester av en bilstöld, en vansinnesfärd och ett 

actionbetonat helgnöje efter en långtråkig vecka i landsorten 

– en bilbrand. 

Dessa bränder hamnar aldrig på tidningarnas förstasidor. 

De fastnar inte ens på bild. Av någon anledning är bilbränder 

inte lika mediala när det inte finns höghus i bakgrunden. 

Kriminell förort 

PLATS: Medborgarplatsen på Södermalm i centrala Stockholm 

jag: 


två svarthåriga tonårspojkar: 

Invandrare. 

Kriminell förort. 

jag: 

Vad är det som är kriminellt där? 


Jag tror att dom håller på ganska mycket med kriminalitet 

och sånt där. 

Bilbränder och sånt. 

jag: 

Vad har ni hört det nånstans? 


På nyheterna. 

I tidningen. 

jag: 

Har ni varit där nångång? 



Nej. 

Ja. En gång när jag var liten. 

jag: 

Skulle ni kunna tänka er att bo där? 


Ja. 

jag: 

Trots kriminaliteten? Tror ni inte att den skulle drabba er? 


Nej. Man är inte en av dom. 

jag: 

Tror ni att dom mest håller på för sig själva och att det inte 

drabbar dom som bor där? 


Ja. 

Exakt. 

jag: 

Var bor ni då? 

två svarthåriga tonårspojkar 

Jag bor i Liljeholmen. 

Jag bor i Fittja. 

jag: 

Fittja är ju också ett miljonprogram. Vad tycker du om miljonprogrammen? 

116 | FÖRORTSHAT

svarthårig tonårspojke: 

Bra. Det finns mycket ungdomsverksamhet där. 

jag: 

Har du fått ta del av det? 


Jag har inte behövt det. 

jag: 

Är ungdomsverksamheten bara för de kriminella? 


Jag tror det. För att hålla dom borta från sånt. 

jag: 

När ni flyttar hemifrån, skulle ni kunna tänka er att bo i 

Fittja eller Tensta eller nåt sånt? 


Ja. Det skulle funka. 

Ja, jag skulle kunna tänka mig det. 

* 

Ett par månader efter Ekots rapportering om »upplopp i Tensta« 

tog jag med mig några typiska Tensta-reportage och besökte 

ett högstadium i närheten av mitt hem. Jag ville höra 

vad vanliga, ickekriminella Tenstaungdomar tänkte om det 

som pågick i deras bostadsområde och hur det skildrades i 

media. När jag gick över skolgården med mikrofonen i handen 

kom ett gäng småkillar emot mig och ville bli intervjuade. 

»Vi är gangsters«, skrek de och ryckte i mikrofonen. 

»Det är jättefarligt här! Akta dig!« 

»Fråga mig, jag är gangster!« 

»Är du?« 


Jag lät nog skeptisk, för pojken svor på sin mammas död för 

att övertyga mig. 

»Det tror jag inte«, sa jag och försökte skaka dem av mig. 

Pojkarna flaxade, runt, runt som hönor och kacklade oavbrutet. 

»Han ljuger, han ljuger, fråga mig, fråga mig.« 

»Vi ljuger inte, jag svär vi är gangster. Kom igen, intervjua 

mig.« 

Men jag gick vidare in i skolan, in i det klassrum där jag 

skulle träffa Hjulstaskolans niondeklassare. Vårterminen 

närmade sig sitt slut och eleverna hade mycket att göra inför 

ansökan till gymnasiet, men deras lärare tyckte att det var 

viktigt att de ickekriminella Tenstaungdomarna för en gångs 

skull fick lite uppmärksamhet. 

Jag började med att spela upp ett reportage som handlade om 

deltagarna i de så kallade upploppen i Tensta runt jul 2008. 

Reportern intervjuade några kriminella killar på Blå Huset 

som fick berätta om varför de ställer till bråk och varför de 

brukar råna andra unga. Efteråt diskuterade vi det vi hade 

hört och en av eleverna, Raima, var upprörd. 

»På reportaget sa de att de hade förstört Blå Huset. Det 

tycker jag var oförskämt. Blå Huset är ju för dem. De visar 

ingen tacksamhet.« 

»De vill känna sig starka«, sa Aida. 

»De vill bara känna sig kriminella, fast de är inte det«, sa 

Shima och tjejerna skrattade. 

Aida trodde att killarna ville spela tua inför sina kompisar, 

att det var därför de bråkade med polisen. Jag frågade vad de 

tyckte att man skulle göra åt sådana killar. 

»De borde få lära sig«, sa Heba allvarligt som en sträng 

gammal lärarinna. 

Jag undrade om de tyckte att det var bra att medierna beskrev 

problemen i Tensta och Sara, en mörkhyad flicka med 

sjal och glasögon, tog ordet. 

»Det är inte bra för allt kan inte vara sant.« 

118 | FÖRORTSHAT

»Tensta får dåligt rykte«, tyckte Raima. 

»Många tror att det är dåligt i Tensta«, fyllde Mehdi i, »men 

det är mycket bra här.« 

Aida förklarade att i reportaget lät det som om alla som bor 

i Tensta håller på med våld och så, men att det faktiskt finns 

både bra människor och kanske lite mindre bra människor i 

ett samhälle, vart man än går. 

Heba hade lockigt svart hår och långa ögonfransar. Hon 

tyckte att det oftare stod negativa än positiva saker i tidningen. 

Hon sa att hon hade bott på andra ställen, men att hon 

tyckte att Tensta var bra. 

»Jag trivs här. Skolorna är bra här, de har bra lärare. Det är 

mycket som är bra.« 

Jag funderade över om de här ungdomarna kanske var 

överdrivet positiva till Tensta, som en reaktion på mediernas 

svartmålning, och frågade om man behöver försvara att man 

bor i Tensta och att man trivs där. Sara såg förnärmad ut. 

»Alltså, vi säger sanningen, att vi trivs här. Vi försvarar inte 

och säger att vi trivs här.« 

»Men behöver man försvara sig för att man trivs i Tensta?« 

»Jag säger bara att jag trivs här när jag gör det.« 

Heba berättade att många är rädda för att komma till Tensta. 

Hon hade kompisar från andra orter som var oroliga för 

att någon skulle sno deras jacka eller dyrbarheter om de skulle 

åka till Tensta. 

»Har det hänt dig någonting här?« undrade jag. 

»Nej, jag bor i Tensta och jag trivs, men jag har vänner utanför 

som blir rädda när de kommer hit. Egentligen borde de 

inte vara rädda. Men om man har läst i tidningarna om all kriminalitet 

så blir det ju så.« 

»Har du sett till den här kriminaliteten?« 

»Nej. Det finns väl några pojkar som håller på och springer 

runt och busar. Men några stora saker har jag inte sett med 

egna ögon.« 

»Vad tänker du om de här bråkiga killarna då?« undrade jag. 

»Jag tänker att de är dumma i huvudet. För de förstör de- 


as egen förort som de själva bor i. De verkar ju helt puckade.« 

Tjejerna skrattade igen. Det var uppenbart att de tyckte att 

tua gängets machostil var löjlig. Jag ville veta om de hade 

lagt märke till gänget, om de visste vilka killarna var. 

»En vet jag. Han gick i den här skolan«, sa Amir. 

»Hur vet du att han var en av dem?« 

»Jag vet inte att han var det, men jag visste att han var på 

Blå Huset. Han brukade vara där.« 

Det var tydligt att den påkostade ungdomsgården var intimt 

förknippad med kriminalitet. Jag frågade Amir om han 

hade några tankar om varför det här gänget ställde till med så 

mycket bråk. 

»Jag tror att de har misslyckats med allt de har gjort. Och 

sedan har de inget annat att göra än bara förstöra. Det är vad 

jag tror.« 

»Har ni sett dem stå och hänga?« frågade jag. Amir nickade. 

»Ja, många gånger. De ser ut som luare, jag svär.« 

»Jag går bara förbi«, sa Adam som var blond och blåögd. 

»Det är bara att undvika dem. Hålla sig borta«, sa Shima. 

I reportaget som vi hade lyssnat på tillsammans berättade 

reportern att killarna suttit i häkte flera gånger. Man fick höra 

killarna säga att om man ser ett Tenstabarn med Fjällrävenjacka 

så vet man att den är snodd. Jag frågade vad ungdomarna 

föreställde sig att en lyssnare från en annan plats skulle 

tänka om Tensta när de hörde detta. 

»De tror att det är maa och kriminella«, sa Dilan, en flicka 

med krusigt mörkbrunt hår. 

Amir tyckte att folk borde komma och fråga dem som bor 

i Tensta istället för att lyssna på fördomar i radio. Han lät 

arg och jag frågade om han tyckte att reportaget spred fördomar. 

»Du hör ju hur de snackar. De säger ’man vet att Fjällrävenjackan 

är baxad om den är från Tensta’, det är inte så. Folk har 

råd att köpa om de bor i Tensta. Det är inte att de är fattiga.« 

»Alla är inte fattiga?« 

120 | FÖRORTSHAT

»Nej, de snackar för sig själva. De kan snacka för sig själva, 

men inte för oss.« 

Jag frågade hur de själva skulle beskriva Tensta och Amir 

berättade att han flyttat ifrån Tensta för att det inte gick att 

hitta en större lägenhet där. 

»Det var fullt. Så nu bor jag i Hässelby. Jag gillar Tensta, 

därför fortsätter jag i den här skolan ändå. Det är ett roligt 

område när man är barn. För mig, alltså för ungdomar också. 

Det finns mycket fotbollsaktiviteter och läxhjälp.« 

»Men är det bara trevligt här?« undrar jag. 

Amir sa nej. Han sa att det inte finns någon stad eller ort 

som är helt felfri. 

Sara menade att de som bor på Södermalm antagligen tror 

att Tensta är den sämsta platsen. 

»Tror du att de tror det?« 

»Ja. För de läser så mycket om det i tidningarna så det är 

klart att de får ett dåligt intryck.« 

Heba trodde att man la mer tid på att skriva om problemen 

i Tensta, Hjulsta och Rinkeby än i de andra stadsdelarna. Hon 

undrade över varför medierna hela tiden var på när det hände 

något i Tensta, men sällan rapporterade om andra orter. 

»Min lärare har berättat att det finns mycket bråk i Södermalm, 

men jag har aldrig sett att det står i tidningen: Södermalm, 

Södermalm. Även om det är knas där och det händer saker där, 

ändå skriver de hela tiden om Tensta. Då blir man lite irriterad, 

jag vet inte om det kanske ... det låter lite rasistiskt faktiskt.« 

Josef berättade att hans brors vänner inte vågade komma 

och hälsa på eftersom de trodde att Tensta var så farligt. 

»Vad tänkte din bror då?« undrade jag. 

»Jag vet inte.« 

»Vad skulle du tänkt?« 

»Idioter.« 

»Men skulle du inte skämmas?« undrade Lorraine. 

Josef svarade nej, han skulle inte skämmas. Men i Lorraines 

fråga låg ett påstående. Jag frågade henne om det var så att 

man kunde skämmas för att man bor i Tensta. 


»Ja, det kan man visst det«, svarade hon. »Ibland så står det 

såhär i nyheterna att det finns kriminella människor i Tensta, 

Hjulsta. Då skäms man för att, alltså man är själv inte kriminell 

och man gör inte de här sakerna, men fortfarande blir 

man inräknad. Förstår du? Då är det klart man skäms.« 


* 

Varför blir vissa bostadsområden utpekade som sämre än andra? 

Det kan ta ett halvt sekel för en ort att tvätta bort dålighetsstämpeln. 

Har den väl fäst är den svår att bli av med. 

När jag var barn var Söder ökänt för sin fulhet och sitt bus. 

Sedan dess har Söder i folkmun bytt namn till Södermalm och 

på något underligt sätt blivit tjusigt, trots att det är samma bus 

och samma mörka, trånga gator och lägenheter nu som då. Det 

är egentligen bara priset som förändrats, höjts till det tiodubbla. 

Föreställningen om Farsta som fult och farligt var också 

stark under sjuttio- och åttiotalet. Nu har den bilden bleknat. 

Även där står samma hus kvar och området är varken lugnare 

eller särskilt mycket rikare nu än förut. 

I Bredäng och Skärholmen är det närmast omöjligt att få 

tag i hyreslägenheter och bostadrättspriserna är höga, ändå 

släpar dessa förorter fortfarande på sitt dåliga rykte. De är ju 

bevars miljonprogram ändå. 

Det finns sällan några verkliga orsaker till varför vissa områden 

får dåligt rykte. 

Ibland tänker jag att Tensta är som horan på skolgården. 

Den där tjejen som alla vet allt om, just för att de inte vet någonting. 

Allt som berättas om henne har en viss doft, en viss 

klang. En underton av »du vet hon«. 

I ett hierarkiskt samhälle måste du skilja ut dig och markera 

status. För att komma upp dig måste du ha någon under 

dig. Du måste tala om vad som är skillnaden mellan dig och 

dem. På vilket sätt du är bättre än dem. Kan du inte definiera 

skillnaden mellan dig själv och dem som står under, riskerar 

du själv att hamna underst. 

Aspudden 

som gick 

från att 

vara okänt 

fattigt till 

populärt och 

välbärgat

Viktigt! 

Att bo i Tensta är att ständigt beskrivas, men aldrig känna igen 

sig i beskrivningarna. Det är för att beskrivningarna görs av dem 

som behöver någon annan att definiera sig mot. Någon att kliva 

på i hierarkin. För att demonstrera skillnad måste Tensta bli till 

något annat. Till en annan värld. Berättelserna om Tensta vill 

alltid framhäva det extrema. Även den grå vardagen blir något 

exotiskt. Till och med normaliteten beskrivs som onormal. 

Det är inte smärtfritt att vara »den andre«, den som samhällets 

»vi« definierar sig emot istället för identifierar sig 

med. Stigmatisering kallas det. Stigma betyder »stick« eller 

»brännmärke« och det gör ont. 

* 

Av 150 artiklar om Tensta som publicerades mellan 2008 och 

2009 hade 70 procent ett negativt tema som kriminalitet, våld 

och andra problem, det visar en studie som presenterades vid 

Stockholms universitets journalistutbildning 2010. Bara 17 

procent av artiklarna om Tensta hade ett tydligt positivt tema. 

Beskrivningen av Tensta är långt mörkare än den som presenteras 

av den genomsnittliga Stockholmsförorten. 

MEDIERNAS SKILDRING AV TENSTA 

Neutral 

Positiv 

Negativ 

FIGUR 5: Så skildras Tensta i medierna – 70 % av artiklarna om Tensta 

hade ett tydligt negativt tema, så som kriminalitet, våld och andra 

problem. Till analysen användes 150 artiklar om Tensta, publicerade 

i tidningarna Aftonbladet, Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet och 

Expressen under 2008–2009. Artiklarna valdes genom en sökning i 

databasen Mediearkivet, där sökordet »Tensta« förekom i rubriken och/ 

eller ingressen. 

Källa: Den farliga förorten, Clara Guibourg, JMK, Stockholms universitet, 2010. 

»PROBLEMEN MED INVANDRINGEN MÖRKAS« | 123 

Bra med 

konkret

I Gunnar Nygrens avhandling Skilda Medievärldar från 2005 

hade 33 procent av mediebevakningen från ytterstaden ett positivt 

tema. Innerstaden fick ännu mer positiv uppmärksamhet: 

36 procent av mediernas bevakning av innerstaden hade 

en positiv vinkel, enligt Nygrens avhandling. Han skriver: »I 

bevakningen av innerstaden är det berättelser om ’det goda 

samhället’ som dominerar. Det handlar om såväl skridskoåkning 

i Kungsan, nya litterära skyltar som placeras ut som 

30-årsjubileet för ett innecentrum på Östermalm, som får fem 

minuter i ABC. Men innerstaden är också farlig, till exempel 

övergångsställen där Expressen kör en kampanj efter att en 

gammal kvinna blivit överkörd.« 

Mediernas bild av miljonprogrammen däremot är både mer 

sparsam och har ett annat fokus, enligt Gunnar Nygrens forskning: 

»Nyheter från dessa förorter följer samma mönster som 

forskningen funnit tidigare – utgångspunkten i så gott som 

alla dessa nyheter är kriminalitet och sociala problem. Som 

i nyheterna från södra Järvafältet (Rinkeby, Tensta och Hjulsta) 

där rubrikerna handlar om barns dåliga hälsa, narkotika 

och om terrormisstänkta somalier. /…/ Förortsbevakningen 

under tre slumpvis utvalda veckor faller väl in i de mönster 

som forskningen tidigare kunnat konstatera i mediernas konstruktion 

av bilden av miljonprogrammets förorter.« 

Det mest anmärkningsvärda är att så stor uppmärksamhet 

ges åt kriminaliteten i Tensta. Studien från 2008–2009 visar 

att nära hälften av de artiklar som skrivs om Tensta handlar 

om brott, trots att problemen med kriminalitet i verkligheten 

är så mycket större i Stockholms innerstad. 

Ska man tro medierna råder det solförmörkelse i Tensta 

medan resten av Stockholm har vackert väder. 


* 

En undersökning om innevånarna i miljonprogramsområdena 

Rinkeby, Rosengård och Hjällbo visade att nära hälften 

ansåg att deras förorter skildrades på ett negativt sätt i media. 

I 

innerstaden 

lever man 

det normala 

goda livet, i 

förorterna 

händer 

hemska 

saker 

!

De boende kände inte igen den bild som spreds och tyckte att 

medierna även gav negativa bilder av orternas innevånare, 

särskilt av invandrarungdomarna. Man menade att killar från 

förorten ofta beskrevs som farliga och kriminella och tjejerna 

som förtryckta. Undersökningen visade att de boende ansåg 

att bilden som media skapar direkt och indirekt påverkade 

deras chanser ute i arbetslivet och i övriga samhället på ett 

negativt sätt. 

All svensk forskning jag kan hitta om hur media skildrar 

förorterna visar samma sak: Den är överdrivet negativ. 

* 

Motstånd mot den ensidiga beskrivningen av förorten finns. 

Rouzbeh Djalaie tröttnade på den usla mediebevakningen av 

hans förort och startade lokaltidningen Södra Sidan i Stockholm 

2006. Jag kontaktade honom och vi bestämde trä på 

ett kafé i solen mitt i stan och Rouzbeh började berätta. 

»Alltihop började när jag och min fru bytte vår lägenhet i 

ett fyrtiotalshus i Aspudden i Stockholm mot en i miljonprogrammet 

Bredäng. Vi möttes av mycket starka reaktioner från 

människor runt omkring oss. Så gör man bara inte.« 

Rouzbeh berättar att lägenheten i Aspudden var trång och 

hade små fönster, dessutom fanns det en missbrukande granne 

som levde rövare i huset. 

»Mitt i natten stod folk och skrek och bankade på hans dörr 

och ett tag hade han ingen ytterdörr alls till sin lägenhet. Lägenheten 

i Bredäng var ljus och hade utsikt över Mälaren. 

Ändå tyckte folk att vi hade gjort ett nerköp. Då började jag 

fundera.« 

Några år senare flyttade Rouzbeh och hans fru till Vårberg 

som ligger ännu längre ut i förorten, och när de sedan fick 

barn började de tänka över sin situation. 

»Många tänker att i förorten kan man bo tills man har fått 

barn, sedan ska man flytta. Hade vi gjort rätt val? Jag började 

kolla, hur mår min hemtrakt? Finns det bra skolor i Vårberg? 


Omg

Ju mer jag läste, desto mindre fattade jag, för det stod ju ingenting 

om platsen där jag bodde.« 

Rouzbeh beskriver hur lokaltidningen verkade få alla sina 

nyhetsuppslag från polisrapporter och att de längre reportagen 

och intervjuerna jämt handlade om någon från Liljeholmen 

eller något helt annat ställe i stan. 

»Det kändes som att man var osynlig. Mitt grannskap och 

alla de frågor som var viktiga för oss var osynliga.« 

Rouzbeh hade just blivit arbetslös och bestämde sig för att 

försöka starta en bra lokaltidning. Han var utbildad IT-konsult 

och hade aldrig skrivit journalistiskt men kom i kontakt 

med en journalist som hade gjort samma analys av lokalbevakningen, 

Petter Beckman. Tillsammans startade Rouzbeh 

och Petter Södra Sidan, en annonsfinansierad lokaltidning. 

Den kommer i brevlådan i Stockholms sydvästra förorter och 

finns på nätet. 

År 2011 bestämde sig Rouzbeh för att starta en tidning på 

norra sidan också. Den går inte lika bra. Stockholms norra 

förorter är fattigare än de södra. Kista Galleria, det enda 

stora framgångsrika köpcentret som skulle kunna finansiera 

tidningen, har bestämt sig för att bara köpa reklam i TV. De 

enorma företagen i Kista Science City – Sveriges Silicon Valley 

– som ligger inom bevakningsområdet, är inte heller intresserade 

av att bidra till utvecklingen av sitt närområde. 

Ungefär 30 000 människor åker varje morgon till Kista Science 

City för att jobba. De 27 000 som bor i Kista åker åt andra 

hållet, till mindre välbetalda jobb, eller stannar kvar hemma, 

arbetslösa. Rouzbeh Djalaie försöker inte dölja sin bitterhet 

när han berättar om mångmiljardföretagens bristande intresse 

för områdets befolkning. 

»Man kunde tro att de åtminstone hade en målsättning att 

någon gång i framtiden anställa personer från närområdet, 

men de bryr sig inte alls. Varför skulle de då vilja satsa på en 

lokaltidning? Inte ens Stockholms stads eget bolag Kista Science 

AB har velat bidra. De är visserligen medvetna om problematiken 

men de har valt att satsa sina pengar i Järvalyftet 

126 | FÖRORTSHAT

istället, på projekt som verkar roliga men som i praktiken inte 

lett någonstans.« 

Utan stabila reklamintäkter står lokaltidningen Norra Sidan 

nu på randen till konkurs, trots att den är mycket uppskattad av 

både ungdomarna i Husby, Stockholms borgarråd och Kistagallerian, 

eftersom tidningen synliggör alla och skapar en 

känsla av samhörighet i området. Alla gillar Norra Sidan, men 

ingen vill betala. Rouzbeh Djalaie säger att han inte har gett 

upp än, att han försöker hitta lösningar. 

»Men utan Norra Sidan har vi ett demokratiskt problem. 

Ska vissa områden i Sverige inte ha någon fungerande medial 

bevakning?« 

83 000 personer bor inom Norra Sidans område. Det är tio 

procent av hela Stockholms stads befolkning och ungefär lika 

många som bor i Karlstad eller i Kristianstad. 

* 

Drygt 20 procent av stockholmarna är födda i ett icke västerländskt 

land eller har föräldrar som båda är det. Antalet 

personer med icke västerländsk bakgrund som citeras i inrikes- 

och ekonominyheterna i Stockholmstidningarna Dagens 

Nyheter och Svenska Dagbladet är betydligt färre. 

År 2008 såg sirorna ut så här (enligt Quick Responses undersökning 

av Dagens Nyheters och Svenska Dagbladets nyhets- 

och ekonomidelar från den första onsdagen i månaden 

under maj, juni och juli 2008): 

DN inrikesnyheter: 9 % 

DN Ekonomi: 7 % 

SvD inrikesnyheter: 9,5 % 

SvD Näringsliv: 4,5 % 

Trots att båda tidningarna arbetade aktivt för att bli mer representativa 

i sitt urval under den undersökta perioden är resultatet 

nedslående. 


Södra och norra sidan exempel 

på journalistikens 

demokratiska uppgift!!!! 

Helt rätt 

fråga


* 

Ett påstående som ofta återkommer när det gäller rapporteringen 

om förorterna är att journalisterna är rädda för att säga 

sanningen om de problem som finns där. Att vi har en politiskt 

korrekt journalistkår som är rädd för att utpekas som rasistisk 

och därför undviker att belysa »problemen i förorten«. 

Trots all forskning som visar att medierna tvärtom mer 

än gärna problematiserar förorten, har den här myten bitit 

sig fast stenhårt och verkar vara omöjlig att bli av med. En av 

orsakerna till att en sådan grov felaktighet ständigt återkommer 

är att annars trovärdiga medier och mediepersonligheter 

själva sprider den. 

Janne Josefsson har arbetat länge på SVT:s granskande magasin 

Uppdrag Granskning och är en av Sveriges mest erkända 

journalister. Han är mångfaldigt prisbelönt, 2002 fick 

han Stora journalistpriset och senast 2010 fick han motta Per 

Wendels pris på 75 000 kronor för god nyhetsjournalistik. 

Janne Josefsson har gjort flera program och inslag från miljonprogrammen. 

Några av dem är mycket populära på rasistiska 

och främlingsfientliga nätforum. Han har också gjort en 

mängd uttalanden om hur den svenska journalistkåren i åratal 

dolt det faktum att det finns problem i förorten, citat som 

även de flitigt används i rasistiska bloggar. 

Jag stämde trä med Janne Josefsson i Göteborgs botaniska 

trädgård för att försöka förstå vad han egentligen menar. Han 

pratade fort och mycket. Jag fick sällan en chans att komma 

emellan med en följdfråga. 

jag: 

Du har uttryckt att du tycker att journalister är fega i frågan 

om miljonprogrammen. 

janne josefsson: 

Vi journalister bor ju inte därute. Och som så många andra 

Nyckelfråga

så skiter man i hur det är därute, man lever inte där, har 

man ihjäl varandra därute eller skjuter på varandra, så skitsamma. 

Det är ju när det kommer in på deras egen gård, där 

de har sina egna barn, det är då de reagerar. 

När jag kliver ut i de här områdena är jag naturligtvis gäst 

i verkligheten. Jag måste vara trogen den historia jag ser 

framför mig, det är ju mina intryck, jag gör ju en massa val 

och sorteringar och så där ... En människa som bor där ute 

kan ju reagera väldigt starkt mot det, det är ju ett sätt att 

svärta ner dem och sådär. 

Jag tror att de heller aldrig kan riktigt beskriva hur det är. 

Bor man i ett sådant här område så måste man också överleva 

och det gör att de inte kan riktigt vara sanningsenliga, 

det är min absoluta uppfattning. 

Det gäller mig också, jag tar risker som gäst i verkligheten, 

men det är absolut nödvändigt att inte bo i det området man 

beskriver. 

Först påstår Josefsson att de problem som finns i miljonprogrammen 

tigs ihjäl och att det beror på att där inte bor några 

journalister. I nästa andetag hävdar han att de som bor i miljonprogrammen 

inte själva kan ge en rättvis beskrivning av 

sin tillvaro. 

Innan jag hinner sticka emellan med en fråga fortsätter 

han. 


Det värsta är ju att stora delar av ungdomarna i de här områdena, 

de områden man kallar för ... ja, vad är det man kallar 

dem ... sossarna har ju benämnt dem med en massa olika 

förskönande omskrivningar ... Många utav ungdomarna 

har ju sagt upp samhällskontraktet och det är ett farligt tillstånd. 

Och det är farligare idag än vad det har varit i modern 

tid. Jag läste i DN förra veckan att 40 procent av ungdomarna 

mellan arton och tjugofyra år varken har arbete 

eller går i skolan. 40 procent! Och så kan vi räkna med att 


Överleva?

arbetslösheten bland ungdomar kanske kan stiga ordentligt 

om något år, jag menar då är vi uppe i 60, 70 procent, kom 

igen! Vad kommer att hända? Den kriminella arbetsmarknaden 

är öppen tjugofyra timmar om dygnet. Det kommer 

att bli obehagligt inte bara för dem som bor i de här områdena 

utan även för dem som tror sig leva i en skyddad miljö. 

Josefsson hävdar att »många av ungdomarna har sagt upp 

samhällskontraktet«, han talar om en stor fara, han pratar om 

en undersökning om ungdomsarbetslöshet, han nämner siran 

70 procent och avslutar med »den kriminella arbetsmarknaden«. 

Det är en skräckinjagande bild han målar upp, men 

underlaget är mycket skralt. 

Undersökningen om ungdomsarbetslöshet som Josefsson 

hänvisar till är en rapport från Ungdomsstyrelsen från 2008 

som visar att mer än var tredje ungdom varken arbetade eller 

studerade i flera förorter och att den förort med störst 

problem var Husby, där 38 procent av ungdomarna stod utanför 

både studier och arbetsmarknad. Men att därifrån dra 

slutsatsen att de om något år skulle uppgå till 70 procent och 

att stora delar av ungdomarna i miljonprogrammen sagt upp 

samhällskontraktet och står till den kriminella arbetsmarknadens 

förfogande, det är att fabulera. Att vara arbetslös är inte 

detsamma som att bli kriminell. 

Josefsson pratar på och jag har inte en chans. 


Man frågade ju aldrig svensk arbetarklass vad de tyckte om 

invandrings- och flyktingpolitiken. Hade man gjort det så 

kanske man inte hade fått ett rungande ja. Och det var ju 

de som fick bära hela den ekonomiska krisen på sina axlar, 

de fick också bära hela flyktingpolitiken. De fick se hela sin 

trappuppgång förvandlas, kanske på ett par år. Och att se 

sin trappuppgång förvandlas det är ju en riktig, rejäl omställning. 

Det är ju där du ska gå ut med soporna, det är där 

du har tvättstugan. Det var ingen abstraktion som det var 

130 | FÖRORTSHAT

JJ skyller på 

politikerna, 

JT på 

journalisterna 

för väldigt många andra som satt och sa att man skulle ta 

emot folk från hela världen som sökte skydd hit. 

Det här har Josefsson sagt förut, jag har sett flera Youtubeklipp 

och läst intervjuer där han har sagt precis samma sak. 

Den här gången hinner jag med. 

jag: 

Men när du säger att trappuppgångarna förvandlas, då kan 

man ju tolka det som att det kommer en massa svartskallar 

in i trappuppgången och att det är det som är problemet. 


Alltså problemet är ju att de etablerade demokratiska parti- Inte erkänt 

erna inte har erkänt de här problemen. Att det är problem. 

problemen. 

Svenskarna har ju flytt, de som har kunnat. Och då gäller 

Så talar 

det att röna ut vad beror det på och låta saker och ting kom- 

många idag. 

ma fram. I och med detta så blir det ju till slut att de trycks 

Dabrowski: vi 

måste tala 

in i rasistiska fållor och de kanske röstar på partier som är 

om problemen 

direkt främlingsfientliga och sådant där. Den risken tror jag 

med inv. 

är uppenbar. 

Säger det 

De etablerade partierna har inget svar på de här frågor- 

istället för att 

na. Det är ett svek, tycker jag. Mot alla som bor i de områ- 

säga vad 

dena. Jag har heller inte träat några invandrar- och flyk- 

man anser är 

tingfamiljer som har sagt att de vill bo kvar i de här gettona. 

problemet. 

De vill ju inte längre ... De vill ju integreras. De flesta. Den 

absoluta majoriteten, tror jag. 

De svenska arbetarklassrasisterna kan enligt Janne Josefsson 

inte hjälpa att de är rasister. Allt är politikernas fel, eftersom 

de inte erkänner att det finns problem. Att Josefsson ser en 

koppling mellan samhällsproblem och invandring är uppenbart. 

Men på vilket sätt han menar att invandringen orsakat 

problem är inte lika tydligt. 

Och så kommer visan igen om att ingen vill bo i miljonprogrammet 

egentligen, med en liten knorr den här gången. Jo- 


I den sv 

arbklassen 

har ingått 

många 

med 

invbakgr

sefsson tolkar nämligen denna påstådda ovilja att bo i miljonprogrammen 

som en vilja att integreras. 

jag: 

Men tror du att problemen i miljonprogrammen är klassrelaterade 

eller hänger de specifikt ihop med invandringen? 


Per-Albins folkhem, det var ju ett vitt folkhem. Jag vet inte 

hur gammal jag var första gången jag såg en svart människa. 

Nu kommer det hit analfabeter. Jag är ju för ett mångkulturellt 

samhälle, men jag tillhör ju en yrkesgrupp som har förskönat 

det riktigt ordentligt, skulle jag vilja säga. Och hållit 

inne med och dolt väldigt mycket. Det tycker jag är ett av de 

värsta sveken vi journalister har gjort oss skyldiga till under 

de åren jag har jobbat i alla fall. 

Jag skulle vilja gå så långt som att säga att vi ... Nästan 

som journalister i totalitära stater, har vi vidarebefordrat 

det som makten vill att vi ska vidarebefordra. Bara folk är 

tysta och glada och går på bidrag och lever i de här områdena 

och vi slipper ha med dem att göra, då ska alla vara 

nöjda. 

När jag var i Rosengård kunde man se poliser som verkligen 

var rädda. Och det är ju de som får göra jobbet. Sikta 

med skarpladdade skjutvapen mot barn. Tolv–trettonåringar 

som kastar sten mot dem. Men just den här försköningen. 

jag: 

Men hur ska man föra den här diskussionen då? 


För den öppet. Det ruggiga är väl att nu när man ständigt 

beskriver hur det brinner i området, människorna där tycker 

ju många gånger att bilden av området är värre att leva 

med än att leva under de omständigheter man gör i områ- 

132 | FÖRORTSHAT

det. Jag vet inte hur man kan lösa det. Det är klart att människor 

kan också vara oerhört lyckliga i de här områdena. 

De kan vara glada. Min fru är från Filippinerna, hon kan ju 

berätta om påvra miljöer i Filippinerna där de är mycket 

lyckligare än vad vi är här i Sverige. Men det betyder väl 

inte att den ojämlikheten ska bestå. 

Josefsson jämställer nu miljonprogramsområdena med slummen 

i tredje världen. Det blir en liten paus och jag passar på 

att ställa en av mina viktigaste frågor. 

jag: 

Vad tänker du om att främlingsfientliga bloggare citerar dig? 


Vad är det jag har sagt då? 

jag: 

Det här om trappuppgångar som förvandlas till exempel. 


Jo men alltså, om de är de enda som ... 

Det är klart att de kommer att utnyttja det. Men jag vet 

med mig själv att jag är inte invandrarfientlig, jag är inte 

främlingsfientlig, jag är inte rasist. So what’s the problem? 

Det är väl värre att sitta och förneka allting. 

Journalistik är ju att ta fram och försöka förklara, varför 

sker detta? Har det någonting med klass, kulturell bakgrund, 

samhällsställning eller vad fan det än handlar om så 

ska det väl upp på bordet. Sedan om det är tabubelagda frågor 

framför allt bland journalister så ... 

jag: 

Men är det verkligen tabubelagt? Jag tycker att man jämt 

läser om allt hemskt som händer i förorten och alla brott 

som begås av invandrare. 



Man tassar runt. En hel rad kulturpersonligheter förnekade 

hedersvåld ett tag. Jag begriper ingenting, det är klart 

att det finns hedersvåldskultur och då ska man väl försöka 

ringa in, var kommer den ifrån och vad beror den på? 

jag: 

Men det är lättare att belysa det som kommer nytt, medan 

det som är gammalt, att man slår ihjäl varann på fyllan, det 

är sådant som livet är, det är inget kulturellt förfall. 


Man måste väl för fan kunna hålla två tankar i huvudet 

samtidigt? 

jag: 

Men man skriver ju aldrig »Fyllevåldets oer – Ytterligare 

en berusad man misshandlade sin fru till döds.« 


Svenska ungdomar på fyllan i Grekland ... Kvinnovåld ... Det 

ska väl också fram. 

jag: 

Men då belyser man inte att det har med svensk kultur att 

göra. 


Kan man absolut göra. 

jag: 

Ja, man kan det, men det gör man väldigt sällan. 


Nä, men då gör man inte det. Men jag har jättesvårt för ett 

sådant program som Efterlyst. Invandrarkillar är ju över- 

134 | FÖRORTSHAT

epresenterade när det gäller vissa våldsbrott, men när man 

bara visar sådana hela tiden så slår ju det sönder skallen på 

folk. Man tror ju till slut att alla invandrare är så, och man 

tror att det bara är invandrare som gör de här brotten. Man 

förklarar aldrig heller varför i så fall. 

jag: 

Förklaringen är att invandrare är överrepresenterade i den 

socialgrupp som begår den sortens brott, men det får man 

inte veta. 


Ja, det är ju din förklaring. 

jag: 

Men så ser ju statistiken ut. Invandrare är fattigare än 

svenskar. Kopplingarna går mellan den typen av brottslighet 

och fattigdom. Det är inte etniciteten som avgör om 

man blir kriminell eller ej. 


Absolut, absolut. Jo, jag har också sett att de här invandrarfientliga 

grupperna citerar mig ... jag tror att det första citatet 

är hämtat ur någon TV-debatt från nittioett när jag säger 

just det, att vi journalister har dolt och tryckt ner saker och 

ting i någon slags välvillighet, och inte berättar vad vi vet. 

jag: 

Men försöker inte du också dölja någonting när du säger att 

folk inte vill vara rasister men tvingas till det? 


Det har jag absolut inte sagt. Men min uppfattning är att 

många utav dem inte i grunden är rasister utan man tvingar 

in dem i det till slut eftersom inga andra tillåter dem att ta 

upp de här problemen som har varit. 


I all 

oändlighet 

säga att det 

finns 

problem, utan 

att säga vad 

man menar.

Man får ociellt inte tycka någonting om det här, får inte 

öppna munnen utan att riskera att blir stämplad som rasist, 

och det gör ju att de kanske går hårdare fram. Men det finns 

absolut rasism inom arbetarklassen också, som i alla samhällsklasser. 

Även i de mest fina salonger kan det dyka upp. 

Men jag tror inte svenskarna i allmänhet är rasister, men 

jag tror inte de ställer upp på det samhälle vi har fått här 

idag. Det tror jag inte. 


* 

70 procent av journalisterna har aldrig försökt mörka »sanningen« 

om invandringen, eller dolt uppgifter som skulle 

kunna ge en negativ bild av invandrare. Det visar tidningen 

Journalisten och Quick Responses webbenkät, som fylldes i av 

1 655 journalister år 2008. Däremot har 80 procent av journalisterna 

någon gång mött främlingsfientliga åsikter i sitt arbete, 

åsikter som de inte följt upp och redovisat journalistiskt. 

Det verkar alltså snarare vara så att journalister mörkar den 

dolda främlingsfientligheten än problemen med invandringen. 

Skeendena under hösten 2012 pekar åt det hållet. Den 21 

oktober ville SVT:s flaggskepp Agenda tala öppet om »problemen 

kring invandringen« och ställde den retoriska frågan 

»Hur mycket invandring tål Sverige?« i rubriken för partiledardebatten. 

Knappt en månad senare avslöjades de två SDtopparnas 

våldsamt rasistiska beteende i en film som de själva 

spelat in och som Expressen publicerade. Borde inte svenska 

medier ha kunnat avslöja Sverigedemokraternas hyckleri 

mycket tidigare? Istället har man okritiskt agerat megafon åt 

rasister som inte tvekar att beväpna sig med järnrör. 

Sverigedemokraterna är ett intressant fenomen i vårt hypermoderna 

och hyperliberala land, ett land som definierar 

sig som klart antirasistiskt. Precis som invandrarna beskrivs 

Sverigedemokraterna och deras sympatisörer ömsom som offer 

och ömsom som förövare. Ibland är de onda rasister som 

Irriterande 

intervju för 

den saknar 

vissa 

väsentliga 

följdfrågor 

?

ingen vill befatta sig med och ibland bara förvirrad svensk underklass 

som har det svårt och inte vet bättre. 

Att Sverigedemokraterna skulle kunna ge uttryck för en 

allmän svensk rasism förnekas kategoriskt. Ändå använder 

svenska medier och politiker från flera andra partier Sverigedemokraternas 

grepp när de ska debattera invandringspolitiken 

och segregationen. Man talar då, precis som Sverigedemokraterna, 

om »problemen kring invandringen«. 

Sällan hör vi debatter om »problemen med fiskerinäringen« 

eller »problemen med sjukvården«. Istället förs diskussioner 

om problemen med utfiskning, patienter som tvingas 

ligga i korridoren, eller underbemanningen på svenska sjukhus. 

En fungerande debatt kräver nämligen att det finns konkreta 

problem att diskutera. 

Men när det gäller »problemen kring invandringen« behöver 

medierna inga konkreta definitioner. I diskussionen 

som uppstod efter Agendas tema »Hur mycket invandring tål 

Sverige?« hävdade SVT att just den här diskussionen skulle 

föras i allmänna ordalag. Men »invandringen« består inte av 

luft. Det handlar om människor. Och när man talar om »invandringen« 

i Sverige idag så syftar man inte på invandrare 

från västerländska länder, man menar mörka människor från 

Afrika, Asien och Latinamerika. 

Om vi provar att byta ut ordet »invandringen« mot »judarna« 

så blir det solklart vad det handlar om: »Man måste kunna 

belysa problemen med judarna utan att kallas rasist.« 

Agendas rubrik på trettiotalet skulle ha kunnat vara »Hur 

mycket judar tål Sverige?« 

När SVT vill debattera »problemen kring invandringen« 

utan närmare definition, förknippar SVT invandringen i 

största allmänhet med problem i största allmänhet. Och när 

Janne Josefsson knyter ihop invandring med diverse sociala 

problem är det ett sätt att etnifiera och främmandegöra gemensamma 

samhällsproblem. Just det sättet att tala om invandring 

använder rasister och Sverigedemokrater. 

Men Janne Josefsson och Sverigedemokraterna har en po- 


äng när de påstår att de är de enda som vill prata om »problemen 

kring invandringen«. Vi har skapat en ny underklass i 

Sverige och den har till stor del sina rötter i andra länder. Inga 

etablerade politiker från de stora partierna vill ta debatten om 

varför det ser ut såhär och vad detta gör med oss. 

Vad är det egentligen som händer när vi lyfter på fötterna 

för städaren? En städare som nästan aldrig är blond. Hur påverkar 

det oss att vita svenskar sällan känner några svarta 

svenskar, eftersom vita och svarta svenskar bor åtskilt, arbetar 

åtskilt och har sina barn i olika skolor? Vad gör det med 

vårt samhälle, med hur vi ser på varandra och oss själva? 

Varför väljer större delen av de resursstarka, ljusa svenskarna 

att inte integreras med de mörka? Vad är skillnaden mellan 

en medvetet skapad apartheid och den sortens apartheid 

som vi lever i? 


* 

Jag arbetade med att sätta ihop mina inspelningar från Tensta 

till en lång radiodokumentär som skulle sändas i Sveriges Radio 

och tänkte att nyhetsredaktionerna borde vara intresserade 

av ett kortare reportage som skulle avslöja den egentliga anledningen 

till »ungdomskravallerna« i Tensta. Ett avslöjande som 

skulle visa att det aldrig rört sig om några upplopp, utan att hela 

problemet uppstått på grund av att polis, fältassistenter och 

stadsdelstjänstemän inte lyckats stoppa en liten skock småkriminella 

busar som ställt till problem en längre tid. 

Jag kontaktade alla nyhetsredaktioner på P1, kanalen där 

min dokumentär skulle sändas, men jag fick nej. Man tyckte 

att nyheten var för lokal. För personlig. Vissa redaktioner gav 

mig en liten beskäftig lektion i hur de ville att ett reportage 

skulle låta, men inga kommentarer om innehållet överhuvudtaget. 

Jag blev stum. 

Kollegor brukade ofta förklara den urusla mediebevakningen 

av förorterna med att: 

Hemsk 

fråga

1. Vi bor ju inte där. 

2. Vi har ju inga kontakter där. 

Nu sa de istället att eftersom jag bodde där och hade kontakter 

där, så ville de inte publicera reportaget. När reportrar 

som bor på Södermalm åker till miljonprogrammen och gör 

oinsatta och okunniga reportage om våldsbrott är det där emot 

varken för personligt eller för lokalt, trots att det begås många 

fler sådana brott i deras egen stadsdel. Den sortens reportage 

ses inte som ett sätt för Södermalmsbor att dölja problemen 

i sin egen bostadsort på bekostnad av andra. Varenda större 

nyhetsredaktion runt om i landet har gjort ett antal sådana 

inslag om sina miljonprogramsområden. 

Av någon anledning är »den invandrade ungdomsbrottslingen« 

viktig att ha med i både tidningar, TV och radio. Att 

traditionellt svenska ungdomsbrottslingar självklart är i majoritet, 

eftersom de tillhör majoritetsbefolkningen, märks 

inte i nyhetsrapporteringen. Ingen reporter har sökt upp det 

rasistiska ungdomsgäng som terroriserade somalier i Forserum. 

Ingen vet hur de ser ut eller låter. Sällan eller aldrig 

får vi höra en ljushyllt fotbollshuligan, folkrace-slugger eller 

söderbuse berätta varför han slåss och bråkar. Men Tenstas 

trettio individer har fått oerhört mycket medieutrymme, 

trots att deras brott är oansenliga ur både samhälls- och 

medieperspektiv. Hade man verkligen tagit deras brott på 

allvar skulle man ha granskat dem ordentligt och de skyldiga 

skulle inte ha tillåtits bre ut sig så som de gjort i medierna. 

Vanligtvis sätter nyhetsmedia en ära i att vara åtminstone 

någorlunda sanningsenliga. Inte när det gäller miljonprogrammen. 

Här gäller inte de vanliga journalistiska reglerna 

om att en händelse blir en nyhet om den har stor betydelse 

för allmänheten. Här gäller inte ens den traditionella mediedramaturgin 

som brukar innebära att ju våldsammare och 

ovanligare ett brott är desto större nyhet blir det. Det enda 

som medierapporteringen runt betongförorterna går ut på är 

att skapa skarpa kontraster mellan miljonprogrammen och 

resten av landet. 


Så bra

Föräldrarna och 

civilsamhället 

då? 

Jag hade aldrig upplevt det starkare än nu, när min nyhet om 

de så kallade »upploppen i Tensta« hamnade i papperskorgen. 

* 

Jag hade krävt ett svar på frågan om varför vi måste fly från 

Tensta och jag hade fått besked. 

Det berodde på att Stockholms borgarråd och Sveriges regering 

inte brytt sig och fortfarande inte bryr sig ett skvatt om 

hur miljonprogrammen sköts, att polisen inte arbetar förebyggande 

och att Tenstas egentliga makthavare, tjänstemännen, 

under många års tid smitit från sina jobb och låtit bli att 

ta itu med de förhållandevis små problem som funnits att lösa: 

Ett trettiotal pojkar som hängde i gäng, sköt med luftpistol, 

tände eld på saker och ting och trakasserade yngre förbipasserande. 

Pojkar som skulle gjort vad som helst för att få vuxenkontakt. 

Pojkar som det skulle varit lätt att ta tag i om man 

bara gjort det i tid. 

I Tensta hade man inte gjort det alls. 

Istället för att se till att det fanns fungerande fritidsverksamhet, 

fältarbete och förebyggande polisarbete hade pojkarna 

misshandlats, tystats och portats av personalen på ungdomsgården, 

mött fältare med så svåra samarbetsproblem att de 

överhuvudtaget inte kommunicerade med varandra och sett 

poliser som var så rädda att de inte vågade kliva ur polisbilen. 

Istället för att ta tag i killarna medan de var i tonåren hade 

stadsdelens tjänstemän rullat tummarna tills det lilla problemet 

vuxit upp och blivit ett stort problem. Ett problem som av 

medierna genast tolkats som utbredd ungdomskriminalitet, ett 

krigsliknande allmäntillstånd med risk för groende extremism. 

Har man bott sjutton år i Tensta vet man att man inte kan 

lita på medierna. Dessutom arbetade jag själv som journalist 

och hade god kunskap om de lögner som kunde produceras 

på redaktionerna. Ändå kändes det märkligt. Så komplett genomfört 

över hela linjen. 

Lagen om förortshat verkade med full kraft.

Andra delen 

»Riv i miljonprogrammen för integrationens skull.« 

Integrationsminister Nyamko Sabuni 

och Erik Ullenhag 2009



Det ständiga drevet 

mot förorten 

Det var inte lätt att byta en fyra i Tensta mot något likvärdigt 

eller bättre på en annan ort. 

När våren kom och körsbärsträden blommade hade vi 

fortfarande inte fått ett enda svar på vår bytesannons. Svärfar 

erbjöd oss att bo i hans egnahemvilla i Bromma igen, själv 

tänkte han flytta tillbaka till hemlandet Uruguay på gamla 

dar. Det var ett svårslaget erbjudande och vi hade så när börjat 

packa när vi insåg hur svårt det skulle bli för oss att leva 

vårt liv i en Brommavilla. Det skulle bli trångt, instängt och 

dyrt. 

Villan var ett antal kvadratmeter mindre än vår lägenhet, 

Zelda skulle inte få gå utanför dörren själv på grund av bilvägarna 

och vad huset kunde kosta att värma upp på vintern 

vågade vi inte tänka på. Vi tackade nej. 

Jag har ofta tänkt tillbaka på det beslutet. Varje gång förundras 

jag över alla de människor som betalar hutlösa summor 

för att få tränga ihop sig i pyttesmå Brommavillor. Människor 

som aldrig skulle sätta sin fot i Tensta frivilligt. 


* 


grönt av 

Lawen Mohtadi 

Min och Daniels allra första gemensamma bostad var en andrahandstvåa 

i Hässelby Gård, som ligger norr om Stockholm och 

är en femtiotalsförort med tunnelbana. Där bodde vi när Leslie 

föddes och det var en förskräcklig tid. Det tog fyrtio minuter att

åka tunnelbana in till stan och vi hade inga vänner i området. 

Daniel spelade musik på sjukhus om dagarna medan jag 

satt hemma och stirrade på vår baby. Leslie föddes i januari 

och han och jag blev helt isolerade i vår förort, av kylan och 

den långa vägen till vänner och bekanta. Vår närmsta granne 

var gravt alkoholiserad och hans kompisar som var i samma 

skick brukade stå och banka i timtal på hans dörr. »Erik! Öppna 

dörren Erik, vi har köpt pizza för fan Erik!« 

När jag skulle slänga soporna var jag ofta tvungen att gå en 

trappa upp. Vi bodde på nedre botten och sopnedkastet kunde 

vara fullt ända upp till första eller andra våningen. 

Längs promenaden hem från tunnelbanan hände det att 

tandlösa trettiofemåringar med rullator och glansig blick 

kom utrullande ur buskagen. Jag minns speciellt en man som 

plötsligt sköt ut rullatorn på gångvägen mitt framför mig och 

min ärvda åttiotalsbarnvagn. Han stannade till, glodde stelt 

på mig och sa »Ist das möglich?« 

Hässelby Gård var en femtiotalsförort med långa fyrkantiga 

huslängor och höga punkthus där det bodde massor av omöjliga 

människor. En hel by full av Quasimodos, minns jag att jag tänkte 

ibland när jag var på väg till Konsum för att handla. Utanför Systembolaget 

var kön lång redan klockan nio på vardagsmorgnar. 

Där stod alkisarna i klungor med sina nummerlappar och rökte 

hela dagen lång. I Tensta var det aldrig kö på Systembolaget, inte 

ens på fredagkvällarna. Muslimer dricker sällan alkohol. 

Det är inte helt lätt att förstå varför den fyrkantiga femtiotalsarkitekturen 

skulle vara att föredra framför den fyrkantiga 

sextio- och sjuttiotalsarkitekturen. Lika svårt var det för mig 

som nyinflyttad Tenstabo att förstå varför Tensta var rikskänt 

som ett problemområde, men inte Hässelby Gård. 

* 

Mediedrevet mot förorten har pågått i snart femtio år. Redan 

1964 anklagades de nybyggda modernistiska förorterna för 

att isolera hemmafruarna. Där fanns ju inga kaféer att slinka 

DET STÄNDIGA DREVET MOT FÖRORTEN | 143 

Jämförelsen 

med H G

in på. Som om ett kafébesök skulle göra någon större skillnad 

för en understimulerad, ekonomiskt beroende hemmafru. De 

gemensamma uteplatserna, lekparkerna, biblioteken och andra 

mötesplatser som fanns i de nya förorterna nämndes inte 

i debatten. Bostadsområden som inte prioriterade kommersiell 

verksamhet som kaféer och butiker provocerade redan då. 

När miljonprogrammen började byggas i slutet på sextiotalet 

var det framför allt miljön i förorten som hamnade i skottgluggen. 

En av Tenstas arkitekter, Igor Dergalin, medverkade själv i 

den allra första skandalartikeln om Tensta. Jag ringde upp honom 

för att få veta hur det gått till, och han berättade gärna. 

När Dergalin ritade Tensta, tillsammans med en arkitektgrupp 

vid Stockholms stadsbyggnadskontor, så var tanken att 

det skulle se ut ungefär som det gör idag med trafikseparering, 

promenadstråk, lekplatser och mycket träd och grönområden. 

Men politikerna hade bråttom när miljonprogrammen 

skulle byggas. Sveriges städer expanderade kraftigt på sextiotalet, 

mängder av svenska landsortsbor fick jobb i staden och 

hade ingenstans att bo. Igor Dergalin, själv invandrad till Sverige 

från Grekland, hade inte heller något boende utan hyrde i 

andra hand. Hundratusen köade för bostad i Stockholm. Miljonprogrammen 

hade blivit en valfråga och när valet var vunnet 

och beslutet var fattat måste de nya bostäderna bli verklighet 

så fort som möjligt, helst före nästa val. 

En stor del av Järvafältets naturmiljö, som arkitekterna haft 

med i sina planer för Tensta, röjdes undan för att man skulle 

kunna arbeta snabbare. Mellan åren 1966 och 1971 byggdes 

bostäder i Tensta för sextontusen människor, men hur såg det 

egentligen ut där de skulle bo? Hela området hade blivit en 

enda stor gyttjepöl efter maskinernas jäktade framfart. 

De nyinflyttade Tenstaborna var inte sena att använda tillgängliga 

kanaler för att föra fram sina klagomål. Inflyttarna 

var till största delen medelklass, vana att göra sina röster 

hörda i samhället. Kritiken nådde snabbt fram till arkitekterna 

och när Igor Dergalin såg lervällingen mellan betonghusen 

blev han ledsen. När han sedan förstod att man varken 

144 | FÖRORTSHAT

hunnit bygga tunnelbana eller fungerande gångvägar och att 

busshållplatserna hela tiden flyttades runt för att byggbaracker 

och fordon skulle kunna komma fram, blev han riktigt 

upprörd. Men hans invändningar avfärdades på Stockholms 

stadsbyggnadskontor som »arkitektsnack«. 

I sin frustration vände sig då arkitekten Igor Dergalin till 

en reporter på kvällstidningen Expressen. Tillsammans åkte 

de ut till Tensta en kulen vinterkväll och dagen efter publicerade 

Expressen den första skandalartikeln om Tensta. Inte 

i sin vildaste fantasi hade Igor Dergalin kunnat föreställa sig 

att detta var inledningen på en hatkampanj som skulle pågå i 

mer än fyrtio år. 

All kritik mot den 

arkitekturen är inte 

Så jävla ful och tråkig 

hatkampanj 

PLATS: Odenplan i centrala Stockholm 

jag: 


blond man i trettiofemårsåldern: 

Där är jag född. 

(Skratt) 

jag: 

Hur länge bodde du kvar där? 


Några månader tror jag. Det var inte länge. 

jag: 

Hur kom det sig att ni flyttade? 


Vet inte. Vi flyttade till Norrtälje bara. Där mina släktingar 

bodde. 

DET STÄNDIGA DREVET MOT FÖRORTEN | 145

jag: 

Vad har ni för känslor inför miljonprogrammen? Vad får ni 

för bilder? 


Jag har aldrig tänkt på att sätta mig på tunnelbanan och åka 

ut till Tensta. Jag har inga kompisar som bor där heller och 

sådär. Jag har haft det förut när jag jobbat på arbetsplatser 

med låg status och sådär. I dom kretsar jag rör mig idag så 

är det ingen som bor i Tensta överhuvudtaget. 

jag: 



Jag har aldrig tänkt tanken. Nej, jag tror inte det. 

jag: 

Varför? 


Ja det var en bra fråga. Jag har hört om gängbråk och sådär. 

Det kanske är mer i Kungsan i och för sig. 

jag: 

Och du då? 

mörk man i samma ålder: 

Visst, har jag inget tak över huvudet då bor jag var som 

helst, men det är absolut inte mitt första val. Delvis därför 

att jag tycker arkitekturen där är fruktansvärd, den är så 

jävla ful och tråkig. Sen har det ju varit lite mer stök där än 

på andra ställen. 


*

Om en fastighet – eller en hel stadsdel, för den delen – är hemvist 

åt brottslighet, otrygghet, oro, äktenskapsproblem, en typ 

av fysiskt och mentalt lidande som man inte ser i mer traditionellt 

utformade områden där samvaron är starkare – då finns 

det ingenting i världen som försvarar att kåken inte jämnas med 

marken och något nytt byggs istället. 

Så uttrycker sig frilansskribenten Mark Isitt i Göteborgs-Posten 

2011. 

Hand i hand med farbror polisen har den modiga Isitt gett 

sig ut i förorten för att i tre artiklar klargöra hur kriminalitet 

och arkitektur hänger ihop. Han börjar med att beskriva 

Hammarkullen som en förfallen och smutsig stadsdel där 

langarna kan göra sitt jobb helt öppet mitt på torget. 

Mark Isitt frågar inte polisen han har med sig hur det kommer 

sig att langarna får arbeta ostört mitt i samhället och han 

intresserar sig inte för vem som bär ansvar för att miljön är 

så nedgången. Mark Isitt vill istället hitta ett samband mellan 

den ringaktade arkitekturen i miljonprogrammen och den 

mytomspunna kriminaliteten i områdena. 

»Mark Isitt besöker en av våldsbrott hårt prövad stadsdel – Biskopsgården.« 

Så lyder ingressen till en av artiklarna. En tung 

mening som sätter stämningen och ger en bild av den ansvarstyngda 

reportern som plikttroget tar sig ut i den hårda verkligheten 

för att beskriva den. Artikeln är bildsatt med en teckning 

som föreställer en pistol och fyra ammunitionsmagasin i form 

av höghus. 

Mark Isitt beskriver hur han efter idogt googlande hittat 

flera stycken brutala våldsbrott som begåtts i Biskopsgården. 

Han beskriver dem ingående. 

Därefter skildrar han Biskopsgården som en »muskulös trafikspagetti« 

nästan helt förskonad från bilar och jämför med 

slummen i fem världsdelar. Exakt vad misären i miljön består i 

förklarar han inte, men han nämner att där finns frusna blommor 

(det är vinter), revolutionär grati och en gångtunnel. 


»Gångtunnlar är alltid utsatta«, säger sociologen som också får 

vara med och analysera kriminaliteten och arkitekturen. 

Nu finns det ju en hel del gångtunnlar även i villaförorter 

och innerstan. Men just i förorten blir de extra problematiska 

eftersom Mark Isitt vill underbygga sin tes om att arkitekturen 

i förorten orsakar kriminalitet. 

»Om du kan bygga dig otrygg, då måste det betyda att du 

också kan bygga dig trygg«, skriver han. 

I så fall kanske hela Göteborg borde byggas om. Eller iallafall 

centrum, Frölunda och de östra delarna av staden. Där 

begås nämligen många fler våldsbrott än i miljonprogrammet 

Biskopsgården (figur 6). 

ANMÄLDA BROTT 2007–2008 

År 2007 2008 

FIGUR 6. Precis som i Stockholm är andelen anmälda våldsbrott långt 

högre i Göteborgs innerstad än i förorterna. 

Källa: Brottsförebyggande rådet, www.bra.se/statistik. 


Antal brott/100 000 inv Antal brott/100 000 inv 

GÖTEBORGS KOMMUN 

Våldsbrott 7 025 1 429 6 919 1 393 


Centrum stadsdel 

Våldsbrott 2 041 3 784 2 066 3 788 


Östra Gbg stadsdel 

Våldsbrott 759 1 784 789 1 822 


Biskopsgården stadsdel 

(upphörde 2011-01-01) 

Våldsbrott 334 1 312 318 1 250 


Frölunda stadsdel 

(upphörde 2011-01-01) 

Våldsbrott 259 2 008 226 1 743

Mark Isitt är en vit medelålders man, uppvuxen på Marstrand. 

Han bor i radhus i Enskede i Stockholm, en förort där de upplevda 

problemen med skadegörelse i bostadsområdet är stora 

jämfört med andra stadsdelar. Kan det bero på arkitekturen? 

Så här stora är de upplevda problemen med skadegörelse 

i några bostadsområden i Stockholm 2008 (enligt trygghetsmätningarna 

Trygg i Enskede-Årsta-Vantör?, Trygg i Tensta? 

och Trygg i Södermalm?): 

Stockholm 60% 

Gamla Enskede 72% 

Spånga-Tensta 67% 

Södermalm 68% 

ANMÄLDA BROTT 2009–2010 

År 2009 2010 

Antal brott/100 000 inv Antal brott/100 000 inv 


Våldsbrott 7 415 1 472 7 447 1 459 


Centrum stadsdel 

Våldsbrott 2 661 4 030 2 151 3 769 


Östra Gbg stadsdel 

Våldsbrott 760 1 720 780 1 753 


Biskopsgården stadsdel 

(upphörde 2011-01-01) 

Våldsbrott 379 1 476 439 1 677 


Frölunda stadsdel 

(upphörde 2011-01-01) 

Våldsbrott 307 2 355 264 2 010 


!!! 

Enformiga radhuskaserner i Gamla Enskede, där problemen med skadegörelse 

i bostadsområdet upplevs som större än på många andra orter. 

Är rivning enda lösningen? 


* 

Jag tog en öl med några vänner. En av dem hade just flyttat och 

vi pratade om vad som är viktigt för att man ska trivas med sitt 

boende. En tjej hävdade bestämt att vissa områden är omänskliga, 

att ingen kan bo där och må bra. Hon exemplifierade med 

miljonprogrammet Fittja, söder om Stockholm. Vi började 

tjafsa, båda vägrade ge sig. Hon menade att människor behövde 

grönområden. Jag sa att det är grönt i Fittja, mycket grönare 

än på de flesta andra ställen där folk bor. Att jag och min familj 

trivts bra i Tensta i sjutton år. Men hon gav sig inte. Hon kände 

starkt att betongförorter inte var anpassade efter mänskliga behov. 

Hon menade att hennes åsikter var obekväma och att det 

är svårt att tala öppet om detta. Då insåg jag att hon var oemottaglig 

för alla rationella argument och gav upp. 

Tensta beskrivs i rasistiska kommentarer på internet som 

»ett öppet rövhål«, »Sveriges fulaste område« och »sunkorten 

Tensta«. Rasisternas omdömen ligger mycket nära den 

övriga befolkningens. De rasistiska kommentarerna ligger 

inte heller långt ifrån de tankar som uttrycks av högt uppsatta 

opinionsbildare och politiker på debattsidor i stora dagstidningar, 

i seriös litteratur, på kultursidor, fackbloggar och i an- 

dra så kallade trovärdiga medier. 

Finns en irrationell 

aversion. Vad är det??

Av någon anledning är det populärt att peka ut hundratusentals 

människors hembygd och uppväxtort som något vedervärdigt. 

Det är nästan lite käckt och vågat att säga det rakt ut. Det möter 

sällan motstånd, men låter på något vis som en dold sanning. En 

illa dold sanning. Man har ju sett bilderna. Enorma grå byggnader 

som breder ut sig och aldrig verkar ta slut. Betongväggar och 

bränder. Asfalt, skräp och oidentifierbara kvinnor med slöja. 

Fotografierna av förorten är alltid komponerade på ett speciellt 

sätt. Man ser ofta en del av ett hus i närbild ur grodperspektiv, 

fotograferat med vidvinkelobjektiv, huset verkar bre 

ut sig åt alla håll och bilderna är beskurna så att man inte ser 

var det tar slut. Byggnaderna tycks fortsätta uppåt och åt sidorna 

i all oändlighet. All grönska är bortklippt. Människor 

får bara vara med i bild om de är bortvända eller bär slöja. 

Bränder, spår av brand och skotthål i glas är också populära 

teman på förortsbilder. Färgskalan går från brunt till blått. 

Bilderna av miljonprogrammen går i samma stil som texterna. 

De skildras som fula, farliga och hopplösa. 

I Tensta bor det 18 000 människor, lika många som i hela 

Skara. De flesta svenska kommuner har färre invånare än 

stadsdelen Tensta. 25 procent av Sveriges samlade bostadsbebyggelse 

räknas som miljonprogram. Det innebär att det är en 

mycket stor del av den svenska befolkningens uppväxtmiljöer 

och bostadsorter som underkänns av allmänheten, medierna 

och våra makthavare. 

Jag försöker föreställa mig vad som skulle hända om någon 

föreslog att man skulle riva bostäder på någon annan plats än 

just i miljonprogrammen. Tänk om en minister skulle skriva 

på DN Debatt att vi borde riva lite på Kungsholmen eller i 

Stocksund eftersom det är så segregerat, det bor ju bara vita 

majoritetssvenskar där. 

Det är en orimlig tanke. Men när det gäller miljonprogrammen 

verkar det vettigt. Att ett sådant förslag skulle kunna 

kränka dem som bor där är uppenbarligen betydelselöst. 

Varför är det så? 

DET STÄNDIGA DREVET MOT FÖRORTEN | 151 

!!

Paradoxalt. 

Varför "hatar" 

Såhär tycker Tenstaborna om sin egen ort: 

BRA ATT BO I TENSTA/HJULSTA (PROCENT) 

60 

50 

medelklassmedia 

förorten? 

40 

30 

20 

10 

0 

16 

Mycket bra Ganska bra 

FIGUR 7. 65 procent av Tensta-Hjulstas befolkning trivdes bra eller 

ganska bra, enligt Svenska bostäders undersökning 2006. 

Källa: Trygghet och socialt liv i Tensta/Hjulsta, Svenska Bostäder, 2006. 

NÖJD MED LIVET (PROCENT) 

60 

50 

40 

30 

20 

10 

0 

24 

FIGUR 8. 80 procent av Tensta-Hjulstas befolkning var mycket nöjda eller 

ganska nöjda med livet, enligt Svenska bostäders undersökning från 2006. 

Källa: Trygghet och socialt liv i Tensta/Hjulsta, Svenska Bostäder, 2006. 


49 

56 

27 

Inte särskilt bra Inte alls bra 

Mycket nöjd Ganska nöjd Inte särskilt nöjd Inte alls nöjd 

17 

9 

4

* 

Vår granne Imad älskar Tensta. Han säger att han älskar Sverige 

för att det finns demokrati här. Och fred. I hans hemland 

Irak är det inte tryggt, flera familjemedlemmar har dött i kriget. 

På gården på Föllingebacken bor många av Imads och 

Samiras släktingar. Bröder, systrar och kusiner lever nära 

varandra och hjälper varandra med det mesta. Ibland fylls 

fotbollsplanen utanför vårt köksfönster av alla släktens män 

och pojkar. 

När vi lämnar Tensta flyttar Samiras systerdotter och hennes 

familj in i vår lägenhet. De ska snart få sitt tredje barn och 

är glada över att ha lyckats få tag på en så stor och fin lägenhet. 

I Tensta finns det massor av kärlek till området. Utanför 

ser det annorlunda ut. Ända upp på regeringsnivå märks ett 

starkt och öppet förortshat. Hatet har också ett starkt fäste 

hos kultureliten i Sverige. Miljonprogrammen nämns sällan i 

dagspress eller finlitteratur annat än som exempel på den sociala 

ingenjörskonstens katastrofala misslyckande. 

Vad det egentligen är som är så misslyckat med miljonprogrammen 

behöver man inte förklara. 

* 

Betong är bra eller dåligt beroende på var man hittar den. När 

den vita borgarklassen får för sig att gjuta sina egna betongkrukor 

kallar de sig själva »betongälskare«. De bloggar om 

betongen som »ett vackert naturmaterial av sten, cement, vatten 

och luft«, och beskriver arkitektritade villor i stål, glas och 

betong som »drömhus«. 

Betongen är då trendig och miljövänlig. När samma material 

dyker upp i förorten förvandlas det och blir plötsligt »fult 

och deprimerande«. Bourgeoisien växlar då från betongälskare 

till betonghatare. Man kan inte med tillräckligt många 

ord beskriva hur ryslig betongen genast blir när man hittar 

den i förorten. Samma material som beskrivs som elegant och 


Återkommande. 

Var ligger 

problemet? Vem 

definierar 

problemet? 

klimatsmart i bloggosfären och livsstilsmagasinen, orsakar i 

miljonprogrammen kriminalitet. 


* 

Det är förvånansvärt många medelålders vita män som tagit 

sig tid att beskriva förorten. Jerker Söderlind är en av dem. 

Han är arkitekt och skribent, och han har skrivit föraktfullt 

om miljonprogrammen sedan mer än tio år tillbaka. 

År 2000 kom hans bok Stockholms satelliter: rekordåren 

1960–1979. I den beskriver han miljonprogramsområdena 

med uttryck som »tjotahejtiprincipen förverkligad«, »bebyggelsebombmattor«, 

»dötråkiga funktionsområden«, »en 

slinga med byggnadsproduktionsresultat utslängda«, »ungefär 

som med Titanic, det var inget fel på inredningen«. 

2010 skriver han en artikel i Sydsvenskan under rubriken 

»Sluta dalta med Rosengård«. Han skriver att segregationen 

beror på svenska stadsplanerares misslyckande. 

Sluta dalta med Rosengårdsborna. Behandla dem som vuxna 

människor. Låt dem få bestämma själva. Gör en ny stadsplan 

för Rosengård. Dra gator kors och tvärs mellan husen – det 

fungerar ju bra i Malmös centrum. Fyll igen planskilda korsningar 

och ersätt rondeller med gatukorsningar. Gör om Amiralsgatan 

till en normal stadsgata med byggrätter för nya hus 

på båda sidor. 

Jerker Söderlind tycker att Rosengård borde bli mer »normalt«. 

Det borde likna Malmös centrum mer. Det är bara det 

att Rosengård är en idyll jämfört med Malmös centrum, där 

man har stora problem med gängkriminalitet, skottlossningar 

och mord på öppen gata. 

Rosengård är heller inte den enda segregerade stadsdelen i 

Malmö. Välbärgade Limhamn är minst lika segregerat. Kanske 

skulle det hjälpa att dra gator kors och tvärs där också? 

Jerker Söderlind är en medelålders vit man som förutom

...alltså har han 

ingen rätt att 

yttra sig i 

frågan om 

stadsplanering?! 

Men varför 

hatar Jerker 

Söderlind och 

den vita 

medelklassen 

förorten? Är 

det klasshat? 

arkitekt och skribent även är forskare och lärare på Kungliga 

Tekniska Högskolan. Han bor i en blå, ganska ful villa i ett extremt 

segregerat bostadsområde i Stockholmsförorten Nacka. 

En trist villa i 

segregerade 

Ekängen i Nacka. 

När Jerker Söderlind och Mark Isitt gör sina analyser av miljonprogrammen 

lutar de sig mot den allmänna uppfattningen 

att ingen kan trivas i miljonprogrammen. Den uppfattningen 

bygger på en myt. 

När Ungdomsstyrelsen gjorde en »analys av ungas utanförskap« 

2008, fick man veta att de flesta unga i »utanförskapsområdena« 

trivdes bra där. Ungdomarna beskrev visserligen 

sociala problem och trångboddhet som negativa inslag, men 

framhöll att detta vägdes upp av bra gemenskap, trivsamma 

gårdar, goda möjligheter till lek och spontanidrott och tryggheten 

i att känna sina grannar och att vara igenkänd av de flesta. 

Några korta citat ur intervjumaterialet: 

Jag gillar Husby. Helst vill jag inte flytta till ett svenskt ställe. 

De har inte sån humor som vi har, speciellt på sommaren då vi 

är på gården. Då umgås vi på gården och gör en massa saker, 

alla samlas och har det så bra. Svenskarna har inte sån humor. 

Jag vill verkligen inte flytta från Husby. 

Tjej, 14 år, Husby 


Jag tycker att det är helt ok att bo i Rosengård, det är klart att 

det kan vara bråkigt här, men det är det på andra ställen också. 

Jag tycker att folk visar mig stor respekt här och jag trivs verkligen 

i Rosengård, men det är tråkigt att det har så dåligt rykte. 

I det området i Rosengård där jag bor är det jättehärligt just för 

att det är så blandat, där bor både svenskar och utlänningar och 

jag tycker om när det är blandat, det blir mycket roligare då, när 

det är både och. 

Tjej, 16 år, Rosengård 

Om jag hellre skulle vilja bo i ett villaområde? Nej jag bor hellre 

här i Hjällbo, jag bor hellre med folk som är livliga än där det 

inte finns någon att prata med. På ett villaområde är det oftast 

tyst, det tycker jag är tråkigt. Där jag bor är det ganska livligt 

och alla barn kommer fram till en och säger hej, det är jättekul. 

Tjej, 17 år, Hjällbo 

Så beskrivs alltså »utanförskapsområdena« av dem som bor 

där. Något som bekymrade ungdomarna var hemortens dåliga 

rykte. Så här beskrivs det i rapporten: 

Ryktesspridning tas upp i många av intervjuerna. De unga har 

svårt att hantera omvärldens bild av området, de känner inte 

igen mediernas negativa beskrivning av sitt område där det beskrivs 

som farligt och avvikande från det omgivande samhället. 

Inte minst upplever unga det som oerhört orättvist att bostadsområdets 

dåliga rykte också smittar av sig på lokala verksamheter 

som skolor, fritidsgårdar och idrottsklubbar och att alla 

boende i området dras över en kam och får en negativ stämpel. 

Många säger att det är ett fåtal individer som står för de negativa 

sakerna medan alla andra sköter sig bra. 

Frågan är om Ungdomsstyrelsens egen benämning på dessa 

ungdomars hembygd kommer att förbättra det dåliga ryktet? 

Vem vill bo på en plats som av myndigheterna utpekats som 

ett utanförskapsområde? 

156 | FÖRORTSHAT

* 

Det finns flera undersökningar som visar på stora skillnader 

i uppfattningen om miljonprogrammen mellan dem som bor 

där och de som inte gör det. En av undersökningarna utfördes 

i Bergsjön i Göteborg. De som bodde utanför beskrev orten 

med begrepp som »stökigt«, »problemområde«, »gäng«, »kriminalitet« 

och »getto«. Man trodde inte heller att där fanns 

människor som man skulle vilja umgås med. 

Bergsjöborna själva och företagen som var etablerade där 

hade en helt annan uppfattning om sin ort. Enligt dem kännetecknades 

Bergsjön av en god gemenskap, trygghet och fin 

natur. Det dåliga ryktet upplevdes dock även här som ett problem. 

Det är mycket svårt för miljonprogramsborna att göra sina 

röster hörda både när det gäller omdömet om de egna bostadsområdena 

och hur de ska skötas. Jag minns med fasa när 

man beslutade att ta bort alla törnrosbuskar i Tensta för att 

»öka tryggheten«. Man menade att befolkningen i Tensta levde 

i tron att just buskar var perfekta tillhåll för ogärningsmän. 

Alla våra underbara tvåmeters rosensnår revs upp och ersattes 

med grov singel och makadam. Man la grus i rabatterna för 

att hindra återväxt och sedan dess har inget nytt planterats 

där. Så förlorade försommaren i Tensta sin rosendoft på grund 

av myndigheternas föreställning om att Tensta inte upplevdes 

som tillräckligt säkert.

Dessa 

"synkar" 

kanske 

funkar i 

radio, men i 

en 

reportagebok 

blir det 

banalt, 

poänglöst 

och liksom 

tendentiöst. 

Den onämnbara 

rasismen 


jag: 


ung kille med svart hår: 

Adam. 

annan ung kille med svart hår: 

Kusiner. 

jag: 

Har du kusiner i Tensta? 


Ja. 

jag: 

Är ni där ofta? 


Typ en gång om året. 


Eller när man hälsar på nån. 

158 | FÖRORTSHAT

jag: 

Vad tycker ni om Tensta då? 


Schysst ställe. 


Trevligt. 

jag: 

Arkitekturen där, vad tänker ni om den? 


Jag tycker det är fint med loftgångshusen och det. Med små 

radhus i mitten. Och kyrkan och allt sånt där. 


Trevligt ställe liksom. 

jag: 

Var bor ni själva? 

två unga killar med svart hår: 

Haninge. 

jag: 

Bor ni i ett liknande område som Tensta? 


Det är inga miljonprogramshus eller så, vi bor mitt i Handen. 

jag: 

Vad är det som är bra med Tensta då? 


DEN ONÄMNBARA RASISMEN | 159

Samma sak som alla miljonprogram, det är bilfritt i mitten, 

det är såhär, alla bilar åker runt istället för mitt i. 


Det är normalt. Det är inget konstigt ställe direkt. 

jag: 

Vad tänker ni om medias beskrivning av att det finns mycket 

kriminalitet där? 


Det finns det överallt. Det är bara att dom lägger märke till 

Tensta eftersom det är invandrare. Där vi bor är det mer 

svenskar som pajar alla busskurer, men det är ändå vi som 

får skit för det. 

annan ung kille med svart hår 

Ja det är faktiskt sant. 

jag: 

Är det så? 


Ja, hockeykillar som pajar rutor typ. I slutändan är det ändå 

invandrare som får skit. 

jag: 

Har ni varit i andra miljonprogramsområden? 


Brandbergen. 


Rinkeby och sånt där. Det är bara trevligt. Alltså vi kommer 

ju från den kulturen. All släkt vi har bor i Rinkeby. Det är 

bara vi som inte bor i Rinkeby. 

160 | FÖRORTSHAT

jag: 

Varför bor det så få svenskar i miljonprogram? 


Dom kanske inte känner sig hemma där. 


Husen stod väl tomma. Dom behövde folk som flyttade in. 

Det var fint från början att bo i miljonprogram. Det var finare 

än att bo i stan. Sen byttes det. 

jag: 

Kan det vara att svenskar inte vill bo där invandrare bor? 


Nej, absolut inte. 


Det finns såna svenskar. 


Det kan inte vara det att svenskar inte vill bo nära invandrare. 

Om man tänker såhär invandrare flyttar någonstans, 

så vill dom ha sin familj nära. Så lägger dom ett gott ord för 

hyresvärden. 

* 

Vissa föreställningar är djupt rotade. Svenskar är inte rasister. 

Svenskar demonstrerar inte sin överlägsenhet genom att 

peka ut andra folkgrupper som mindre värda. Så ser inte vår 

självbild ut. 

Det måste finnas andra förklaringar till varför inga traditionella 

svenskar bor i miljonprogrammen. Måste. Men tänk om 

det inte gör det? 

Miljonprogrammens innevånare bor där av en massa an- 


Stämmer inte! 

Gör vi? 

ledningar. Det är lätt och billigt att få lägenhet där jämfört 

med andra stadsdelar. Det är vanligt att flyktingar vill bo nära 

landsmän och släktingar för att känna trygghet i det nya landet. 

Forskning visar att flyktingars eget val av boende nära 

sina släktingar på sikt ger dem större möjligheter till jobb, bra 

inkomst och ett eget hem, eftersom de då får ett kontaktnät 

som de annars saknar. Många bor sedan kvar i området för att 

de trivs och har rotat sig där. 

Allt detta vet vi, det har sagts om och om igen, det har studerats 

och dokumenterats. Men vi vet inte varför svenskarna inte 

vill bo i miljonprogrammen. Det har aldrig någon frågat efter. 


* 

Rasism som sker i andra länder är lätt att identifiera för en 

svensk. Vi är mycket vana vid att beskäftigt påpeka andra nationers 

rasistiska övertramp. Men den svenska rasismen ser vi 

inte. Vi förnekar den kategoriskt. 

Inte ens när den klassiskt kolonialistiska bilden av »negern«, 

»niggern«, »hottentotten« eller »svarte Sambo« utan 

ironi reproduceras i svensk barnkultur är det rasism, utan 

yttrandefrihet. Det menade flera välkända författare, intellektuella 

och högt uppsatta chefer i tidnings- och teatervärlden, 

i debatten om rasistiska nidbilder i barnkulturen under 

hösten 2012. 

Hur kan det komma sig att inte den svenska intelligentian 

känner igen rasism när den visar sitt fula ansikte mitt framför 

dem? 

I Sverige förnekar vi rasismen hellre än tar itu med den. Vi 

hävdar att yttrandefriheten ger oss rätt att använda rasistiska 

uttryck, men att gränsen för yttrandefriheten har passerats 

när rasismen pekas ut och benämns som sådan. Att påstå att 

vissa uttryck är rasistiska ses som ett hot mot yttrandefriheten. 

För om vi börjar kalla folk för »rasist« när de uttrycker sig 

rasistiskt kan vi få en självcensur av rasistiska uttryck i Sverige 

och det vore ett hot mot vår frihet att uttrycka oss rasistiskt. 

Varför plac dom inte sina barn 

i skolor i Tensta?

När rasismen manifesterar sig i svenska ord och svenska 

bilder, när svenska flyktingförläggningar bränns och somaliska 

flyktingar jagas ur sina hem med stenkastning, då ses detta 

inte självklart som tecken på svensk rasism. En diskussion 

uppstår vid varje tillfälle och alltid finns det några högt uppsatta 

personer som med stor auktoritet hävdar att det i just 

detta fall inte handlar rasism. Framför allt ser man inga som 

helst samband mellan de rasistiska uttrycken i ord och bild 

och det rasistiska våldet, diskrimineringen och segregationen 

i vårt land. 

* 

Jag går sällan på konstutställningar. Jag var aldrig på Tensta 

konsthall heller, trots att den låg i mitt bostadsområde och 

hade gott rykte. Hallen grundades 1998 av Gregor Wroblewski 

och blev snabbt internationellt erkänd. Kultureliten vallfärdade 

till Tensta och jag kände mig stolt. Nu hade vi något 

att erbjuda en samhällsgrupp med viss makt, människor som 

aldrig annars skulle satt sin fot i Tensta. Men konsthallens 

styrelse var missnöjd. De tyckte att det var för få Tenstabor 

bland besökarna. Skolbarnen kom förstås, men det räckte inte 

för styrelsen som ville få fler vuxna Tenstabor att komma dit. 

Att Tenstaborna sällan besöker konstutställningar överhuvudtaget 

brydde man sig inte om. Medan andra konsthallars 

styrelser drömmer om att producera utställningar som lockar 

konstintresserade från hela världen, har styrelsen för Tensta 

Konsthall en helt annan målsättning – att dra till sig lokalbefolkningen. 

För att lyckas med detta sparkade man konsthallschefen. 

Han var för bra för Tenstaborna. 

Fenomenet känns igen. Så fort kulturen ska ut i förorten 

ska den underklassanpassas. Varför just där och just då? Innerstadens 

konstinstitutioner skulle troligen behöva fundera 

ett slag över varför man har så få besökare från förorten, men 

Tensta blir knappast mer integrerat av att man förvandlar en 


Langhorst 

ser inte 

människor, 

hon ser 

medlemmar 

i en klass 

eller 

folkgrupp. 

Hon ser inte 

åsikter och 

fördomar, 

hon ser 

strukturer. 

konstinstitution med världsrykte till en lokal kulturverksamhet. 

Hade Tensta haft en befolkning som bestod av segregerad 

ljus överklass, skulle ingen ha klagat på att där fanns en bra 

konsthall. Men i Tensta består den segregerade befolkningen 

av mörk underklass, därför passade inte en kulturinstitution 

med världsrykte in. Man skulle kunna kalla det kulturpolitisk 

apartheid. 

Trots att jag själv inte besökte konsthallen påverkades jag av 

att den fanns där, så länge den var internationellt känd. Jag 

såg det som ett konstprojekt i sig att kultureliten tvingades 

ut i förortsdjungeln. Skillnaden mellan de blonda besökarna 

innanför hallens glasväggar och de mörka som rörde sig där 

utanför var slående. Konsthallen blev ett akvarium där Tenstaborna 

kunde beskåda en annan samhällsklass. Det var inte 

lätt att avgöra om det var konsten eller kultureliten som ställdes 

ut på Tensta Konsthall. 

Provocerande? Javisst. Segregationens ljushyllta, vanligtvis 

oproblematiserade deltagare hamnade ju i blickfånget. 

Så länge Tensta Konsthall drog till sig kultureliten och 

borgarklassen kunde inget tjusigt kultursnack om »allas lika 

värde« dölja att vissa var jämlikare än andra. Skillnaden mellan 

konsthallens besökare och Tenstaborna synliggjorde att 

vi lever i en segregerad kultur där i stort sett alla välavlönade 

yrken och maktpositioner i samhället innehas av ljushyllta 

och blonda personer, medan de mörka får ta skitjobben med 

skitlöner och förbli maktlösa. 

De ljusa akvariemänniskorna innanför konsthallens glas 

framstod plötsligt som ignoranta, omedvetna rasister och frågan 

är: Kan man vara något annat än rasist i ett rassegregerat 

samhälle? 

Frågan som Tensta Konsthall ställde – genom sin blotta existens 

– var allt annat än bekväm och den belyste segregationen 

från ett nytt håll. Det tåldes inte. En sådan strålkastare 

måste släckas, den kastade skuggor så långa att de nådde ända 

upp till toppen. 


I ilska 

beskriva 

människor 

så?

En enkel 

poäng. 

Skrattade 

de av 

rasism? 

Samma eekt fick Makode Lindes verk år 2012, när Kultursveriges 

främsta representanter lurades att skära sönder 

underlivet på en svart kvinna i form av en tårta. Denna gång 

var inte strålkastaren lika lätt att släcka. 

Tårtan såg ut som en typisk Tintin-negerkvinna, sådär som 

mörkhyade afrikaner brukade framställas i Europa och USA 

vid förra sekelskiftet. En parodi på en mörkhyad människa, 

som representerar hela den grymma och blodiga kolonialtiden 

i sitt uttryck. Det var jubileum på Moderna Museet och 

åskådarna runt tårtan var extremt rassegregerade – på bilderna 

som publicerades efteråt syns inte en enda svarthårig 

person. 

När kulturministern leende skar sönder tårtans underliv 

och slevade upp en stor blodig bit på sin tallrik, då skrattade 

den blonda elitpubliken som stod omkring tårtan och väntade 

på sin tur att hugga in. Men tårtan skrattade inte. Den utstötte 

ett dödsskri. Tårtans huvud visade sig vara konstnärens hårt 

sminkade ansikte och han skrek som om hans underliv just 

skurits upp av en kulturminister. 

Det finns ett stort antal svenskar med ett utseende som skiljer 

sig radikalt från det traditionellt svenska. Hur kommer det 

sig att ingen av dem befann sig i samma lokal som den där tårtan, 

utom konstnären själv? 

Det bor förmodligen hundratals könsstympade kvinnor 

med afrikanskt ursprung i Stockholmsområdet, men ingen av 

dem var inbjuden till Moderna Museets tårtkalas. Jag slår vad 

om att de som skrattade medan tårtan skrek inte känner någon 

av dessa kvinnor, inte bor granne med någon av dem eller 

har sina barn på samma skola. 

Hade de skrattat då? 

Självklart blev tårtskandalen mer uppmärksammad och 

omdebatterad utomlands än i Sverige. Här vet vi ju att svenskar 

i allmänhet inte är rasister. Speciellt inte den genomgoda, 

vänstervridna, svenska kultureliten. Frågan som väckts ställdes 

därför inte den här gången heller. Kan man vara något annat 

än rasist i en rassegregerad kultur? 

DEN ONÄMNBARA RASISMEN | 165 

Behöver 

citattkn

Zaremba, 

Alcala, 

Tydén och 

Moberg har 

skrivit 

mycket om 

den svenska 

rasbiologin. 

Sant. 

I Sverige har vi aldrig gjort upp med vår rasistiska historia, 

aldrig gjort oentlig avbön för det rasbiologiska institut som 

grundades här som det första i världen på 1920-talet. I den 

svenska skolan lär man inte ut hur romer, judar, samer och 

finnar har utsatts för diskriminering och förföljelse i Sverige 

under 1900-talet och fram till idag. Det står ingenting i skolböckerna 

om hur mängder av tornedalsfinska och samiska 

barn togs ur sina hem och placerades på arbetsstugor eller om 

hur de förbjöds att tala det enda språk de kunde. Det står ingenting 

i historieböckerna om hur de svenska romerna fram till 

1970-talet hade svårt att få tillstånd att bo i samma kommun 

i mer än tre veckor, eller hur de romska barnen på grund av 

detta inte kunde få någon skolgång. 

Svenskarna har aldrig velat gå till botten med sin rasistiska 

historia och det blir därför mycket svårt att föra ett samtal om 

hur rasismen fungerar här och nu. 

Något år innan tårtskandalen hade filmen Play premiär. Filmen 

är ytterligare en variant av sägnen om den kriminelle 

ungdomsbrottslingen med invandrarbakgrund. Filmens regissör 

använde ett verkligt brott som förlaga, men han har inte 

plockat ett ur högen på måfå utan noggrant valt ut ett brott 

som tillåter honom att föra den rasistiska berättartraditionen 

om kriminella invandrarungdomar från förorten vidare. 

Lena Andersson skrev på DN:s ledarsida att filmen Play 

väckte debatt för att vi i Sverige inte tål att se svarta som förövare. 

Hur kommer det sig i så fall att alla svenskar vet exakt 

hur en kriminell ungdomsbrottsling från betongförorten ser 

ut och låter? Hur en blond bråkstake tar sig ut finns det däremot 

inga färdiga mallar för, trots att de traditionellt svenska 

ungdomsbrottslingarna är i majoritet. Om det nu är så att vi i 

Sverige inte tål att se svarta som förövare, hur kommer det sig 

att vi alla har bilden av en svartmuskig värsting inetsad i vårt 

undermedvetna? 

Filmen Play belönades med Nordiska rådets filmpris 2012 

för att den »klev rakt ner i verkligheten, rörde om, provocera- 

166 | FÖRORTSHAT

de och skapade en debatt som sträckte sig långt utanför filmvärldens 

råmärken«. Att rasistiska skildringar provocerar är 

kanske inte så konstigt, men jag skulle vilja veta på vilket sätt 

en film »rör om« när den befäster en myt som varit etablerad i 

västerländsk kultur sedan 1800-talet, nämligen den att mörka 

och fattiga människor är kriminella. 

Som det är just nu finns det i stort sett bara en enda berättelse 

om mörka, fattiga unga killar från förorten, en enda berättelse 

som berättas och återberättas och som blivit så stark 

att den tros representera hela »verkligheten«. 

Hur kommer det sig att intellektuella som vanligtvis håller en 

hög nivå på sin omvärldsanalys, plötsligt tappar orienteringen 

helt när det kommer till rasproblematik? 

Nivån på de senaste årens debatter om rasism visar på en 

enorm okunnighet och ett slött ointresse hos den bildade 

klassen för hur rasismen fungerar, både i teorin och i den 

svenska vardagen. 

Och återigen, den grundläggande frågan har fortfarande 

inte kommit upp till diskussion: Kan man vara något annat än 

rasist i ett rassegregerat samhälle? 

* 

Kanske skulle vi kunna tala mer öppet om vår rasism om vi sa 

»göra rasism« istället för att »vara rasist«? Rasism är ju något 

som sker mellan människor snarare än inuti oss var för sig. Och 

alla kan göra rasism. Svart som vit, rik som fattig. Det gäller att 

uppmärksamma när det händer, så att det inte upprepas. 

Kanske skulle det gå lättare att prata om hur rasismen fungerar 

om vi inte riskerade att få det onda klistrat på oss som en 

etikett?



Hatarna 

Varje gång jag har gjort radioprogram om förorten, jämställdhet 

eller våld mot kvinnor har jag mött dem. Hatarna. Antifeministerna 

och rasisterna vars språkbruk mest påminner om 

fundamentalistiska terroristers. Män som helst skulle vilja 

utplåna invandrarna, flyktingarna, muslimerna och kvinnorna 

från jordens yta. Män som känner sig kränkta när kvinnor 

och svarthåriga inte frivilligt underordnar sig. De mejlar och 

ringer hem till lägenheten med förtäckta hot. De vet var jag 

bor, säger de. De vet att jag har barn. 

Kända feminister och antirasister lever ofta under dödshot 

från högerextrema, så ser det ut i västvärlden idag. 

Men de flesta förortshatare är inga extremister. De står för 

samma version av sanningen som större delen av det övriga 

samhället. De följer med strömmen. De säger: I förorten bor 

bara misslyckade, mörkhåriga människor – alltså är förorten 

ful och dålig. Man menar att det är en objektiv slutsats. Förort 

= stadens skam. 

Förortshatarna utgör majoriteten i samhället. Det finns en 

gemensam överenskommelse om att förorten bör föraktas, 

precis som det för drygt hundra år sedan rådde konsensus om 

att kvinnor var en sämre sort. En sort som varken skulle ha 

rösträtt, rätt att råda över sin egen kropp eller sin ekonomi. 

Precis som i fallet med kvinnohatet, handlar förortshatet naturligtvis 

om makt. Hat är ett eektivt medel för att erövra 

eller bibehålla makten. Förortsborna ska veta sin plats. Skräm 

dem till tystnad. Skäm dem till underordning. 

Ingen vill ju bli utskämd eller hatad. 



grönt av 

Lawen Mohtadi

Here we go 

again! 

Det fascinerar mig hur mycket energi människor kan lägga ner 

Raljant 

på att hata. De kan skriva hela böcker om sitt hat. Det har Ola 

Andersson och Per Svensson gjort. Båda är de privilegierade 

vita herrar med tolkningsföreträde i de stora dagstidningarna. 

Vykort från Utopia heter Ola Anderssons 169 sidor långa 

förortshataressä från 2012. 

Redan i förordet kan man läsa att förorten »skapat problem 

som segregation och skyhöga priser på bostäder och lokaler 

i innerstaden«. Vidare beskrivs förorten som en plats föga 

lämpad för »utbyte av kunskap över högstadienivå« och att 

utbytet av tankar och idéer där »inte kan bli annat än torftigt«. 

Idén att förorten är roten till det onda löper som en röd tråd 

genom boken. 

Vykort från Utopia hyllades okritiskt av landets kritikerkår 

som en slags objektiv historisk stadsbyggnadsexposé. Den refereras 

ivrigt av opinionsbildare både från höger och vänster, 

presenteras på museer och kulturinstitutioner, säljs av den 

privata byggbranschens viktigaste informationsorgan Svensk 

Byggtjänst, och används som utgångspunkt för studiecirklar. 

Alla tycker att det är skönt att slippa ta ansvar för stadens 

brister. Alla tycker att det är skönt att med stor auktoritet kunna 

skylla allt på förorten. 

Enligt Ola Andersson är segregationen i Stockholm förortens 

fel. Nästan komiskt blir det när han påstår att innerstaden 

är kosmopolitisk medan arkitekturen i förorten »förutsätter 

konsensus och likriktning och inte tål konflikter över 

huvudtaget«. Man kan undra om han någonsin stuckit näsan 

utanför tullarna. 

Att Sveriges miljonprogram skapar segregation slås ofta 

fast i den svenska debatten. Man menar att där är så fult att 

bara de som inte kan välja bor kvar. Samma sorts tankegångar 

ledde till att man sprängde Klarakvarteren i centrala Stockholm. 

De boendes låga samhällsstatus hade smittat av sig på 

byggnaderna och det verkade för samtiden omöjligt att lyfta 

människorna utan att först riva deras hus. Men vad händer 

om man byter perspektiv och riktar blicken åt ett annat håll? 

Den stora myten om förorten: dom som bor 

där gör det ofrivilligt 

HATARNA | 169

Medan innerstadens befolkning är extremt homogen och i 

det närmaste etniskt rensad, är ju Stockholms förorter fulla av 

just den levande kosmopolitiska blandning som Ola Andersson 

säger sig gilla. I Farsta och Tensta är befolkningens färger 

och bakgrunder olika. Innerstaden är helvit. 

Men den kosmopolitiska förorten räknas inte i Ola Anderssons 

värld. Där får istället alla som bor i förorten exemplifiera 

samhällsproblem. Förortsborna i Vykort från Utopia bär vad 

postkoloniala teoretiker kallar »representationens börda«. De 

räknas inte som subjekt utan blir enbart oer eller förövare. 

Oer som inte själva valt sin usla bostadsort, eller förövare 

som skapar problem i samma hopplösa boendemiljö. 

Andersson använder det kolonialistiska herremaneret att 

själv ange ramarna för vad som kan beskrivas som civilisation 

och urbanitet. Han gör gränserna för urbaniteten så snäva att 

både villaområden och förorter faller utanför, men villaförorterna 

pekas inte ut som torftiga problemalstrare. Den äran får 

bara den modernistiska förorten. 

Förorternas arkitekter hade noggrant undersökt hur behoven 

såg ut innan de började planera byggandet. Ett av önskemålen 

hos befolkningen var att slippa ha bilvägar inpå knuten, 

därför försökte man i möjligaste mån separera bilvägarna 

från bostäderna i den modernistiska stadsplaneringen. Det 

sättet att bygga gynnar inte handeln som behöver bilvägar i 

anslutning till sina butiker. Här står intressena mot varandra. 

Frågan är om förorterna ska anpassas efter de kommersiella 

behoven eller efter de mänskliga? Tyvärr går det inte att göra 

både och. Miljonprogrammen har stora barnkullar, en fjärdedel 

av Tenstas befolkning är under 16 år. Barn och bilar går inte 

ihop, deras intressen strider mot varandra och det är sällan barnen 

som vinner. Modernisterna tog den striden för barnen. 

Ola Andersson beskriver stadsgatan som en omistlig »allmän 

plats« – en plats där folket kan samlas och uttrycka sig. 

Utan gator – ingen demokrati, skriver Andersson, trots att 

gatans grundläggande funktion idag är biltrafik och inte tillgänglighet 

för folket. 

170 | FÖRORTSHAT

När Andersson hittar en »allmän plats« i förorten kallar 

han den »ingenmansland« istället. 

Boken Vykort från Utopia är proppfull med data och historik, 

men jag hittar inga fakta som underbygger Anderssons 

påståenden om att förorten skulle skapa problem. Ändå är det 

en av bokens utgångspunkter. 

Segregationen i vårt land beror inte på den modernistiska 

stadsplaneringen. Förorten erbjuder inte en sämre boendemiljö 

än villaförorter eller innerstad. Segregation handlar om 

hudfärg, hårfärg och samhällsstatus, i Sverige liksom i andra 

länder. 

Precis som i USA sjunker statusen på en svensk innekrog 

eller ett bostadsområde när mörkhyade människor börjar 

komma dit. Då flyr de vita. Det kallas för »white flight« och är 

ett begrepp som använts sedan 1920-talet. 

Att staden delas upp mellan ljusa och mörka är inget 

svenskt fenomen som uppstod i samband med modernismen. 

Segregation har alltid förekommit i större städer, det är först 

i modern tid man börjat definiera det som ett problem. Ett av 

de mest berömda historiska exemplen är New Yorks Manhattan 

och Harlem. Storstädernas storstad förmådde inte heller 

att undvika segregationen, trots alla sina stadsgator och sin 

traditionella stadsplanering. 

Segregationen i vårt land har flera orsaker. Den största 

konkreta anledningen är att den vita, resursstarka delen av 

befolkningen föredrar att leva åtskilt från den mörka, fattiga. 

Det är klarlagt att de ökande klasskillnaderna i Sverige 

förstärker segregationen. Ombildningen från hyresrätter till 

bostadsrätter har också bidragit. Följande citat är hämtat 

ur undersökningen Socioekonomiska och demografiska konsekvenser 

av ombildningen av hyresrätter till bostadsrätter i 

Stockholms stad 1995–2004, en studie av ombildningens konsekvenser 

i Stockholms innerstad: 

Under ombildningen och åren därefter har omflyttningen varit 

socioekonomiskt och etniskt selektiv. Mer inkomstsvaga hus- 

HATARNA | 171

håll bor inte kvar i samma utsträckning och de nytillkommande 

är utbildnings- och inkomstmässigt mer resursstarka. Andel 

utlandsfödda var redan före ombildningen låg och denna profil 

har snarare förstärkts i takt med att Stockholm i övrigt erhållit 

en successivt större andel utlandsfödda. 

Ola Andersson pekar istället ut den modernistiska stadsplaneringen 

som boven i dramat. Han menar att den funktionalistiska 

arkitekturens impopularitet orsakat höga priser på 

boende och lokaler i innerstaden. Men lokalhyran kan vara 

minst lika hög i modernistiska Farsta Centrum som i en butikslokal 

i Gamla Stan. Och det ligger ett antal modernistiska 

miljonprogramsområden i stadskärnan med lägenheter på 

samma prisnivå som den övriga innerstaden. De dras nämligen 

inte med dåligt rykte. 

Bor du i innerstaden räknas du som lyckad oavsett om ditt 

hus är byggt vid sekelskiftet eller på sjuttiotalet. Skillnaderna 

i pris mellan bostäderna i förorten och innerstaden har att 

göra med status, inte med den modernistiska stadsarkitekturen. 

Stockholms innerstadsområden behöver inte ens ha bra 

kollektivtrafikförbindelser för att vara svindyra. Det går ofta 

snabbare att komma in till stan från förorten än att ta sig från 

en stadsdel till en annan i stadskärnan, ändå är det dyrare att 

bo innanför tullarna. 

I ett hierarkiskt konsumtionssamhälle kommer vissa platser 

att generera högre priser, liksom vissa kläder eller matvaror. 

Det betyder inte nödvändigtvis att dessa platser, kläder, 

matvaror är bättre än andra. Det räcker med att de är dyra för 

att konsumentens status ska stiga och hög status är något som 

många är beredda att betala mycket för. 

Påståendena om att det är de modernistiska stadsdelarnas 

fel att vi har höga priser eller segregation i städerna är tagna 

ur luften och Ola Andersson gör heller inga ansträngningar 

för att belägga sina teser. Varför skulle han? 

Att det är förorten som alstrar våra samhällsproblem är ett 

felslut som blivit en sanning i det oentliga Sverige. Det ställs 


Innerstadens 

70-talshus 

inte lika 

föraktade

inga krav på att man ska underbygga ett sådant påstående med 

fakta, det är knappt man ens behöver påstå det. Bevis behövs 

inte, lagen om förortshat gör oss överens ändå. 

T-Centralens tunnelbaneperrong mot Akalla och Hjulsta ligger 

mitt i Stockholms City, ändå känner storstadsbon Ola Andersson 

inte igen sig. »Plötsligt befinner vi oss i en annan stad, 

befolkad av andra folkslag som talar andra språk«, skriver han. 

Det är tydligt att han inte inkluderar alla stockholmare i sin 

stad och sitt vi. 

ANTAL PERSONER MED UTLÄNDSK BAKGRUND I STOCKHOLM 2011 

INNERSTADEN 

59 819 (varav 21 368 med ursprung i Asien, Afrika, Sydamerika) 

JÄRVAFÄLTET 

58 470 (varav 46 631 med ursprung i Asien, Afrika och Sydamerika) 

HELA STOCKHOLMS STAD 

257 693 (varav 149 313 med ursprung i Asien, Afrika och Sydamerika) 

ANDEL AV BEFOLKNINGEN MED UTLÄNDSK BAKGRUND 2011 

Innerstaden 18,6 

Tensta 86,7 

Rinkeby 90,1 

Hela staden 29,8 

FIGUR 9: Nära 30 procent av Stockholms stads befolkning har utländsk 

bakgrund. I Tensta har 86,7 procent av innevånarna utländsk bakgrund. 

Tensta ligger i Stockholms stad, ändå definierar Ola Anderson inte dessa 

personer som stockholmare, utan beskriver dem som innevånare i »en 

annan stad«. 

Källa: Sweco/Stockholms stads utrednings- och statistikkontor. 

Ola Andersson använder inte det laddade ordet segregation när 

han talar om den vita ägarklassens frivilliga isolering. Istället 

skriver han att »de välbeställda drar sig undan i etniskt och socialt 

enhetliga områden«. Förorterna på Järvafältet där emot, 

dem kallar han »de hårdast segregerade enklaverna«. 

Så kan man med sitt språk sprida idén om att en viss sorts 

bostadsområden med en viss sorts befolkning orsakat alla 

HATARNA | 173 

!!

Kul men inte 

särskilt 

seriöst att 

vantolka på 

det sättet. 

våra gemensamma misslyckanden. När det samlade etablissemanget 

sedan hyllar den sortens retorik, kan Sverigedemokraterna 

lugnt luta sig tillbaka och invänta nästa val. Andra 

gör jobbet åt dem. 


* 

Per Svenssons bok Storstugan eller När förorten kom till byn 

kom redan 1996. Författaren växte upp i ett nybyggt förortsområde 

i Täby utanför Stockholm och han är mycket öppen 

med sitt personliga agg mot förorten. Han skriver att han inte 

ens själv förstår varifrån det starka hatet kommer. I sin bok 

frågar han sig gång på gång varför han hatar förorten. Svaren 

blir många och motstridiga och grundar sig inte sällan i 

barndomsbesvikelser. En gång bröt han armen och kunde inte 

bada på hela sommarlovet. Han fastnade med foten i leran 

mellan de nybyggda husen och fick en utskällning av pappa. 

Någon blev nästan skjuten av Pers föräldrars förortsgranne. 

Potatisen i skolbespisningen var sönderkokt. 

Han hatar framför allt förorten för att hans föräldrar ville 

bo där hellre än i deras ursprungsby, hans älskade sommarlovsland 

i Kalmar. 

Per Svensson hatar förorten för att folk vill bo där och för 

att de inte vill det, för att den inte är landsbygd och för att den 

inte är innerstad, för att den har så dåligt rykte och för att den 

har alltför gott rykte, för att den är falsk och för att den är skoningslöst 

uppriktig … Och så vidare. Förorten är betongkaserner, 

folksilos, höghusgetton, slum förpackad i betong, trång 

och instängd men samtidigt tom och gles. 

Per Svensson lyckas till och med degradera förorten på 

grund av närheten till naturen. »Vitsen med en stad kan ju inte 

vara att man så snabbt som möjligt ska kunna lämna den och 

fly till enebacken?« skriver han upprört. Ännu mer upprörd 

är han över att de flesta av hans gamla skolkamrater valt att bo 

kvar i den förhatliga uppväxtmiljön i förorten. Till det har han 

ingen förklaring alls.

Men är 

Söderlind, 

Svensson 

och 

Andersson 

verkligen 

represent- 

ativa för 

forskning 

en? 

Var kommer dessa mäns hat ifrån? Varför har de sådant 

enormt behov av att peka på andra människors hemorter och 

fördöma dem, hata hela deras fysionomi, sida upp och sida ner? 

Ola Anderssons bok kom ut sexton år efter Per Svenssons, 

men analysen är densamma och överensstämmer med den 

ociella versionen av historieskrivningen: När förorterna 

byggdes skapades grogrunden för en lång rad samhällsproblem, 

problem som inte skulle ha funnits om inte förorten 

kommit och förstört våra fina städer. 

Å ena sidan hyllar Per och Ola storstadens konfrontativa 

otrygghet och anklagar förorten för att vara en tillrättalagd 

miljö. Å andra sidan pekar de ut förorterna som dåliga just 

på grund av att där finns konfrontation och otrygghet. Storstadens 

urbana anonymitet, farlighet och rotlöshet hyllas när 

den återfinns i innerstäderna, men beskrivs som ett politiskt 

fiasko i förorten. 

Per och Ola förfasar sig över att dåtidens politiker och arkitekter 

tog sig rätten att undersöka vad befolkningen behövde 

och sedan bygga det som efterfrågades. Moderna, ljusa bostäder 

i bilfria och naturnära områden. Vilken fräckhet! 

Per och Ola är arga över att förorterna är byggda med en 

tydlig tanke och utgångspunkt. Enligt dem är det mycket bättre 

att låta städerna växa naturligt. Men städer är inte mossa. 

Ingen stad växer naturligt, alla städer planeras och byggs av 

människor för människor. De modernistiska förorterna byggdes 

för mammorna och barnen, där skulle ungarna kunna gå 

till skolan utan att behöva korsa några gator och kvinnorna 

skulle slippa andas avgaser när de gick till mataären. Där fick 

lekplatsen och förskolan de bästa platserna, inte aärsverksamheten. 

Där skulle de som inte hade villa eller sommarställe 

kunna leva ett gott liv ändå. 

I inledningen av sin bok tackar Ola Andersson sin far för att 

han lärt honom att inte lita på den ociella versionen. Ändå 

upprepar han närmast ordagrant just våra oentliga inrättningars 

och myndigheters formuleringar i sin bok. 

HATARNA | 175

Forskaren Moa Tunström har studerat myndigheters och 

oentliga institutioners förhållningssätt till olika typer av 

stadsdelar och hittat ett tydligt stråk av förortshat. 

»Den goda staden« är i de oentliga institutionernas beskrivning 

synonymt med »stadskärnan«, »stenstaden«, »kvartersstaden« 

eller »den täta blandstaden« som den också kallas. 

De svenska stadsbyggnadsorganen försöker inte dölja att 

de favoriserar den fördemokratiska innerstaden, den som 

byggdes innan kvinnorna och arbetarna fick rösträtt. Förorten 

däremot, som myndigheterna ofta kallar »den modernistiska 

staden« eller »ytterstaden«, gillas inte alls. Förorten 

beskrivs med negativt laddade ord som ensidig, anonym, storskalig, 

enformig. En sämre sorts stad som orsakar problem, 

till exempel segregation. 

Några exempel: 

En stad måste mogna, innan den blir en riktig stad. Men en modernistisk 

stad blir aldrig en stad om den så blir 1000 år gammal. 

Stadsmiljörådet 1995a: 32 

… de anonyma och ensidiga bostadsområden som byggts och 

byggs utanför städerna under de tre senaste decennierna … 

Stadsmiljörådet 1997: 125 

Ytterområdena kännetecknas av flerfiliga trafikleder och bebyggda 

öar eller kvarter med storskalig bebyggelse. Mellan 

dessa finns ett obebyggt eller svårdefinierat ingenmansland där 

det är svårt att orientera sig. Släktskapet med den ursprungliga 

staden har gått förlorat i dessa delar. 

Boverket 2002b: 194 

Sovstäder brukar de kallas, bostadsområdena som växte som 

svampar ur marken på sextio- och sjuttiotalen. Ett enformigt 

bostadsområde kunde bli lika stort som en vanlig svensk småstadsidyll. 


176 | FÖRORTSHAT

Alla är ju överens. Hus vid gator är trevligare än bostäder på 

gärden. 

Stadsmiljörådets publikation Tyckomstaden 2003 

Innerstaden kännetecknas av blandning av händelser, byggnader, 

torg och parker, människor och verksamheter. Det beror på 

att innerstaden är tätare och mer koncentrerad än förorter och 

mindre samhällen. Mångfalden, komplexiteten och vitaliteten 

blir möjlig i innerstaden också genom att den är finmaskig. Storskaliga 

förorter och mindre samhällen har inte denna täthet, 

komplexitet och vitalitet … 


Den täta blandstaden minskar segregationen och ökar förståelsen 

människor emellan. 


Innerstaden beskrivs av svenska myndigheter som en metropol, 

en kosmopolitisk idyll; i stenstaden möter man främlingar 

med tolerans och intresse, där finns integration och 

öppenhet. Vad myndigheterna då glömmer är att de gamla 

fördemokratiska stadsdelarna är lika hårt segregerade som 

de rika villaförorterna och att det är just i innerstäderna man 

bygger murar och sätter upp grindar för att skydda dem som 

äger från de andra. Den livfulla, komplexa, vitala mångfalden 

och blandningen av människor som de talar om finns inte i innerstäderna 

idag, utan i förorten. 

* 

Täthet förs ständigt fram som en viktig ingrediens i den samtida 

stadsplaneringen. Med täthet som argument vill stadsbyggaretablissemanget 

ersätta grönskan och promenadstråken 

i förorterna med shoppingkvarter och bilvägar. Men faktum 

är att det grönskande Tensta är tätare befolkat är deras grå, 

trånga stadsgator. Och i de rika förorterna måste det rivas en 

HATARNA | 177

Vill man inte 

diversifiera 

både 

arkitektur och 

socioekonomi? 

hel del villor, om de entusiastiska förespråkarna för förtätningen 

av Stockholm verkligen står för sitt ord. 

BEFOLKNINGSTÄTHET (FOLKMÄNGD PER HEKTAR LAND): 

Tensta 92 

Inre staden 90 

Gamla Enskede 36 

Äppelviken 25 

Hela staden 46 

FIGUR 10. Enligt de siffror jag funnit är Tensta i själva verket tätare befolkat 

än innerstaden. 

Källa: Sweco/Stockholms stads utrednings- och statistikkontor och Statistiska 

centralbyrån, 2011. 

Men det är inte i de rika villaområdena man vill bygga tätt och 

det spelar ingen roll att Tensta redan är både tätare befolkat 

och mer blandat än innerstaden. 

Fakta är ingenting mot ett brinnande hat. 

Det öppet redovisade förortshatet hos myndigheter, politiker 

och etablissemang får dagliga och synliga konsekvenser i 

levande människors liv. Två konkreta och närapå övertydliga 

exempel på detta är Järvalyftet och Förbifart Stockholm. 

»Förbifart Stockholm« är ett passande namn på det enorma 

motorvägsbygge som klyver Järvafältet, naturområdet mellan 

Tensta och Akalla. Att motorvägen verkar isolerande på Tensta, 

Rinkeby, Husby och Akalla är uppenbart, det hörs ju till 

och med på namnet. Biltrafiken ska fara förbi förorten, precis 

som det övriga samhället gör. 

Alla vet att en enorm motorväg fungerar precis på samma 

sätt som en mur. Politiker och stadsplanerare brukar ofta tjata 

om att miljonprogrammen behöver fler kontaktytor och vägar 

som ska knyta ihop dem med den övriga staden, men när 

beslutet om den nya motorvägsförbindelsen skulle fattas blev 

det plötsligt väldigt tyst om detta. Med ens var de flesta partierna 

helt överens om att man skulle bygga en femfilig motorväg 

mellan stadsdelarna istället för förbindelselänkar. 

178 | FÖRORTSHAT

Ett tecken på 

hat? 

Langhorst 

avfärdar det 

största svenska 

integrationsproj 

ektet någonsin 

i ett par 

stycken och 

lyfter enbart 

fram negativa 

exempel. 

När det byggdes nya trafiklänkar genom de mer välbärgade 

områdena söder om Stockholm la man dem under jord, för att 

inte skära av förbindelserna mellan stadsdelarna, förfula och 

skapa en bullrig miljö för de boende. I Järva tycker man sig 

inte ha råd med sådan lyx. 

Man tänker inte till och från, inte genom och aldrig stanna. 

Bara förbi. 

Järvalyftet har pågått i fem år. Stockholms stad har avsatt tio 

miljarder för projektet. Det är troligen Sveriges största integrationssatsning 

någonsin. Kännetecknande för det kostsamma 

projektet är att de boende inte får vara med och bestämma 

vad som ska göras. 

En granskning av projektets första fem år som dagstidningen 

Svenska Dagbladet gjorde i april 2012 visade att det dittills 

satsats minst 44 miljoner kronor i projekt som inte fullföljts. 

En gymnasieutbildning för skoltrötta flyttade med alla sina 

resurser från Tensta till Södermalm, ett antal konst- och arkitektprojekt 

hade fått mängder med pengar men inget hände 

och av en rad utbildnings- och aktivitetssatsningar som fått 

generösa bidrag bidde ingenting alls. 

Det har förekommit många märkliga turer där de som beslutat 

om bidrag suttit med i styrgrupper för flera av de projekt 

som tilldelats pengar. Något formellt ansökningsförfarande 

för att få del av Järvalyftets pengar finns inte. 

Det har funnits kritik mot brist på insyn, mot att tjänstemännen 

haft för mycket makt och mot att politisk styrning 

saknas. Många politiker klagar på att det har varit dålig uppslutning 

på mötena. 

»Det har irriterat mig lite. Någon gång var det bara jag och 

Ann-Margarethe Livh«, sa Erik Slottner (KD) till Svenska 

Dagbladet 2012. 

»Den politiska styrningen är så gott som obefintlig«, tyckte 

Tomas Rudin (S). 

Någon referensgrupp har inte funnits. 

HATARNA | 179

Många politiker och stadsplanerare med makt menar att problemet 

med miljonprogrammen står att finna i arkitekturen. 

Som en del av Järvalyftet planerar man därför att riva den 

uppskattade trafiksepareringen i Husby. 

När de modernistiska bostadsområdena byggdes placerades 

bilvägarna ofta vid sidan av i stället för intill husen, för 

att de boende skulle slippa höra och se biltrafiken och för att 

barnen skulle kunna leka fritt. Den lösningen har visat sig 

fungera fint i ett stort antal förorter, radhusområden och även 

innerstadsområden. 

Alla undersökningar visar att trafiksepareringen är omtyckt 

av Husbyborna, men makthavarna är av en annan åsikt. 

Att bilvägar och bostadsområden skilts åt ses som en styggelse. 

Istället vill man nu skapa »möten mellan människor och 

bilar« i Husby, genom att dra in bilvägarna mellan husen. Att 

på det sättet radikalt förändra stadsplanen kostar förstås astronomiska 

summor. 

Innan beslutet om att bygga bort trafiksepareringen fattades, 

hade politikerna »fört dialog« med de boende i Husby i 

flera år. Många boende engagerade sig för att få vara med och 

påverka utvecklingen av sitt bostadsområde. Husbyborna uttryckte 

tydligt att det man behövde var en renovering av husen 

och en ordentlig satsning på god samhällsservice, socialt 

arbete, bra lokaler till viktiga lokala föreningar och tillgång 

till vård och skola, inte bilvägar utanför bostadshusen. Gång 

på gång har Husbyborna gjort klart för politiker och stadsplanerare 

att trafiksepareringen är en uppskattad lösning på 

ett reellt problem. Barn är mjuka, bilar är hårda. Hittills har 

makthavarna valt att inte lyssna. 

Under tiden har vårdcentraler och skolor sålts ut och försvunnit, 

myndigheter och banker har lagt ner sina kontor och 

lokalt betydelsefulla föreningar har tvingats flytta till mindre 

och sämre lokaler. 

De styrande säger att man vill göra en bestående förändring, 

en som syns och kommer att synas om tio, tjugo, trettio 

år. Husbybornas levnadsvillkor är uppenbarligen osynliga för 

180 | FÖRORTSHAT

Den nådde 

till DN 

Debatt! 

Bra term! 

stadsplanerarna. De vill sätta sitt fotavtryck i Husby och bryr 

sig inte om vem de trampar på. 

Man kan lätt föreställa sig reaktionerna om en genomgripande 

ombyggnation av samma slag skulle ske mot de boendes 

vilja i någon av Stockholms villaförorter eller i innerstaden. 

Minns mediestormarna 2011, när man ville hugga ner en rutten 

ek på Östermalm och renovera Slussen. Då tog det fart ordentligt. 

Radio, TV, varenda tidning och kulturpersonlighet 

värd namnet ville vara med och säga sitt. Då diskuterades förändringar 

som trots allt måste ske för att undvika allmän fara. 

Några liknande tvingande skäl finns inte när det gäller att riva 

upp trafiksepareringen i miljonprogrammen. Ändå blir det 

inga stormar i medierna om Järvalyftet. Där märks knappt en 

vindpust. 

»Megafonen« kallar sig en gräsrotsrörelse i Husby som 

kämpar mot makthavarnas ovilja att lyssna. Tyvärr når Megafonens 

budskap inte långt när mediernas egen megafon befinner 

sig i helt andra händer. 

Vissa röster är uppenbarligen betydelselösa för både medier 

och politiker. Somliga medborgare kan man välja att helt 

stänga ute. Kanske borde vi sluta tala om »utanförskapet« i 

vissa grupper och istället börja diskutera hur andra grupper 

använder sig av »utestängning«? 

Tragikomiskt



Social ingenjörskonst 

PLATS: Odenplan, centrala Stockholm 

jag: 


mörkhyad man i sextioårsåldern: 

Där har jag bott på sextiotalet. Det var underbart. Det var 

inget fel. Och det är fortfarande nu tycker jag, blandat med 

olika nationalitet, kultur och religion. Det är positivt för mig. 

jag: 

Tänker du på samma sätt om andra miljonprogram? 


Jag har bott på många ställen, Rågsved, Svedmyra, Lappkärrsberget. 

jag: 

Är det någon skillnad på dom här ställena? 


Nej, det var blandat alltihop. Invandrare, svenskar. Det var 

inga problem. Det är bra om det är blandat med svenskar, då 

kan man lära sig bättre svenska och svenska kulturen. 

jag: 

Vad tänker du om arkitekturen i Tensta? 



av 

Lawen Mohtadi


En kompis mamma bor i Tensta och vi åkte dit. Då tänkte 

jag att det skulle finnas något speciellt som markerar att det 

är Tensta. Någon symbol så att man vet att man är i Tensta. 

Jag tycker att man skulle fräscha upp trädgården och bänkarna, 

fontänerna. En fin galleria och sånt. 

* 

Just det som jag gillar allra bäst med förorten är det som retar 

Per och Ola och våra myndigheter mest av allt: de otydliga 

gränserna mellan det oentliga och det privata. 

I förorten vet man inte alltid om en bänk eller en lekpark 

är privatägd eller kommunal. Trädgårdarna utanför lägenheterna 

på bottenplanet kan ibland vara utan staket och tycks 

smälta samman med allmänningen därutanför. Är bänkarna 

på förortstorget tillgängliga för alla, eller bara för cafégästerna? 

Gränserna är suddiga och det tycker inte Per och Ola 

om. De menar att detta skapar osäkerhet och hotar ordningen. 

Mig ger det istället en förnimmelse av frihet, en känsla av att 

vi är här tillsammans och det är möjligt att dela med sig och 

samsas. 

Lars Raattamaa är arkitekt och poet och jag bestämde trä 

med honom på en pizzeria i Gubbängen i Stockholm. Jag vet 

att han funderat mycket över skillnaden mellan privat och 

oentligt, en diskussion med mycket lång historia. Redan i 

det antika Aten ville man gärna skilja det oentliga och det 

privata rummet åt. Idén med denna åtskillnad är att vi i offentligheten 

ska kunna agera gemensamt och fatta politiska 

beslut, men att hemmet och våra ägodelar ska skyddas från 

den oentliga kontrollen. Vi drack kae och Lars redde ut begreppen. 

»Staden har genom historien ofta beskrivits som en plats 

med två olika slags rum, ett privat och ett oentligt. Man talar 

om att gatan är oentlig och husväggen är privat, men man 

SOCIAL INGENJÖRSKONST | 183

Den naiva 

borgerligheten 

– om vi bara 

privatiserar så 

löser sig 

ansvarsfrågan 

och 

effektiviteten. 

skulle också kunna säga att alltihop handlar om lagar och 

pengar«, säger han. 

Han beskriver hur städernas gaturum i hög grad styrs av 

den oentliga makten och de privata, aärsmässiga behoven, 

alltså av juridiken och ekonomin. I många gamla stadskärnor 

är alla platser reglerade, men utanför stadskärnan finns det 

gott om platser som faller utanför regelsystemen. 

Att ordna en picknick eller en utomhuskonsert på en gata 

eller ett torg i stan utan att först söka tillstånd går inte. Då 

rullar juridiken genast igång och man blir bortkörd av polisen. 

Så är det inte på de allmänna platserna i förorten. 

Raattamaa kallar de platserna frihetszoner och säger att 

de skyddats av den moderna stadsplaneringen under nittonhundratalet. 

Istället för inhägnade parker med regler och förordningar, 

skapade man öppna ängar och skogsdungar, trädgårdar 

och lekplatser som inte avgränsades med grindar och 

murar eller stängdes in mellan paragrafer och husväggar. 

»I det modernistiska stadsplanerandet ägnade man sig åt 

att lösa upp gränserna mellan det allmänna, oreglerade rummet 

och de reglerade oentliga och privata rummen. Man ville 

skapa många allmänna, odefinierade platser som var möjliga 

att använda av fler, på fler sätt«, säger han och förklarar 

att allmänningen kan vara både vacker och komponerad, men 

den är allas och ingens mark. »Ingenmansland« kallar man 

den för om man blir nervös inför den, »allmänning« om man 

tycker att den är intressant. 

Raattamaa tycker att det är lika viktigt för människor att ha 

tillgång till allmänna platser som till luft, vatten och språk – 

några av våra allra mest betydelsefulla allmänningar. 

»Man talar ibland om ’allmänningens tragedi’, om att det 

som ingen äger tar ingen hand om, och det är en viktig fråga 

ur miljöaspekt. Men nobelpristagaren i ekonomi, Emelie Ostrom, 

har beskrivit samhällen som hittat sätt att göra allmänningen 

till en produktiv gemensam resurs.« 

Jag ber Lars förklara varför han, liksom jag, gillar förortens 

vaga gränser mellan det allmänna, det oentliga och det pri- 

184 | FÖRORTSHAT

Kan man inte 

se aversionen 

mot förortens 

stadsplan som 

en reaktion 

mot 

modernismens 

krig mot den 

småborgerliga 

innerstaden? 

Jfr 

Klarakvarteren 

Hagalund, 

Södra station. 

vata. Han svarar att han överhuvudtaget inte gillar när gränser 

är skarpa. 

»Jag tror inte att människor är så skarpt avgränsade. Jag 

tror många tycker om att bli påverkade och influerade. Rent 

konstnärligt vore det trist om alla stadsdelar var formade 

utifrån samma mall. Som det är nu finns det en dogmatisk 

hållning i stadsplaneringen, där gatorna alltid måste ligga 

klistrade intill husen. I den modernistiska stadsplaneringen 

i förorten har man tänkt friare och vågat experimentera, ofta 

med lyckat resultat för de boende. Där har man också varit öppen 

för att lösa upp gränserna mellan stad och land.« 

Raattamaa säger att feministerna länge har kritiserat åtskiljandet 

mellan det privata och det oentliga. Med den uppdelningen 

har nämligen politik och arbete placerats i det oentliga 

rummet och vård och omsorg i det privata. Feministerna 

menar att vård och omsorg också är arbete, även om det inte 

alltid är betalt. 

En stor del av det politiska arbete som ledde fram till demokratiseringen 

i västvärlden skedde i människors privata 

hem. På den fördemokratiska tiden var det förbjudet att ordna 

politiska sammankomster på oentlig plats, istället hade 

man hemliga möten hemma hos folk. Det privata hemmet var 

också ofta den enda plats där kvinnor kunde mötas och arbeta 

politiskt. Ur feministisk synvinkel bör inte heller det privata 

hemmet stå utanför från det oentliga samhällets kontroll 

och lagar, eftersom våld och övergrepp mot kvinnor och barn 

är vanligare där än på andra platser i samhället. 

Lars Raattamaa menar att gränserna mellan det oentliga 

och det privata fortfarande är flytande och bör så vara. Privatlivet, 

var vi bor, hur vi bor och med vem eller vilka, regleras till 

stor del av ekonomin – både den privata och oentliga. Vi arbetar 

både i hemmet och utanför, betalar skatt till det oentliga 

och får föräldrapenning och sjukpenning av det oentliga 

för privat bruk. Barnen har inte några oentliga samhällspositioner, 

men tillbringar en stor del av sitt privatliv i oentliga 

inrättningar. Våra lagar styr hur vi får bete oss mot varandra 


Jag 

med! 

Jaha! 

både inom och utanför våra privata väggar. En strikt uppdelning 

mellan det oentliga och det privata är inte möjlig och 

inte heller önskvärd i vårt samhälle. 

»Ett sunt samhälle har inga skarpa gränser mellan det offentliga 

och det privata«, säger han och tar en slurk kae. 

Ideologerna bakom miljonprogrammen anklagas ofta för 

att vilja kontrollera människors sätt att leva. Det retar Lars 

Raattamaa, som tycker att dagens icke-ideologiska förhållningssätt 

är mycket lömskare. 

»Jag saknar diskussionen om samhällsbyggandet. På trettiotalet 

fanns det ett levande och mångfacetterat pågående 

politiskt samtal om samhällsbyggande, där personer som Alva 

Myrdal, arkitekten och stadsplanedirektören Sven Markelius, 

poeten Gunnar Ekelöf och författaren Karin Boye deltog.« 

Just Alva Myrdal är en samhällsbyggare som Raattamaa 

gärna tar i försvar. 

»Alva Myrdal kritiseras ofta för att hon ville lägga livet tillrätta, 

men det är väl klart att hon ville göra saker bättre. Hon 

ville till exempel skapa möjligheter för kvinnor att arbeta. 

Kan man vilja något annat än att lägga livet till rätta som politiker?« 

undrar han och tillägger att man naturligtvis kan vara 

mer eller mindre totalitär och att det nog är lätt att dras med 

av sin egen välvilja. 

»Det är helt klart viktigt med en stor dos självkritik. Men att 

kasta utopierna och hela samhällsbyggnadsambitionen över 

ända verkar bara dumt.« 

När jag frågar Lars Raattamaa vad han tänker på när jag säger 

»Tensta«, svarar han: 

»Schyssta hus och en stadsplan i världsklass. En fullkomligt 

briljant stadsplan.« 

På Arkitekthögskolan var hans världsbild inte giltig. 

»Mina barndomsupplevelser i förorten, mina erfarenheter 

av flerbostadshus, hyreshusgårdar, höghus, loftgångar, trappuppgångar 

och gräsområden vid motorvägar, det var ingenting 

som var intressant på Arkitekthögskolan.« 

Lars Raattamaa beskriver hur hans erfarenheter möjligtvis 

186 | FÖRORTSHAT

kunde bli föremål för medlidande, men aldrig en källa till fantasi 

och nya idéer. Han tror att ointresset för de klassrelaterade 

erfarenheterna på Arkitekthögskolan har att göra med att 

politik inte längre diskuteras i samband med arkitektur och 

stadsplanering. 

Samhället byggs hela tiden, påpekar han, och någon eller 

några bestämmer alltid hur det ska byggas, oavsett om det 

finns en öppen politisk diskussion och drivkraft eller inte. 

»Vårt samhälle är så komplext att den sociala ingenjörskonsten 

alltid finns med i samhällsbygget, vare sig vi låtsas 

om den eller ej«, säger Raattamaa, som menar att den sociala 

ingenjörskonsten idag inte längre handlar om boendekvalitet 

utan om att tjäna så mycket pengar som möjligt. 

»Vi har fått en social ingenjörskonst utan sociala ambitioner 

och det gynnar inte någon annan än spekulanter.« 

Han jämför dagens byggande med miljonprogramsbyggena 

och säger att det byggs mer nu än någonsin tidigare, både 

enskilda fastigheter och stora infrastrukturprojekt, men idag 

sker samhällsbyggandet oftast helt utan politisk diskussion. 

Varken opinionsbildare, politiker, intellektuella eller medborgare 

finns med och påverkar samhällsbygget. 

»Hur ska det då kunna bli som vi vill ha det?« undrar Lars 

Raattamaa. 

Kaet är urdrucket och vi skiljs åt på gatan utanför kaféet. På 

vägen därifrån funderar jag över hur det gick till när politiken 

och arkitekturen skildes åt och hur det kunde hända. De är 

ju så intimt sammanflätade. Utan arkitektur – inget samhälle. 

* 

På nittiotalet hade vi inte alltid råd att åka bort på semester 

sommartid, men det led vi inte särskilt mycket av. Miljön var 

ändå grönare, öppnare, lekfullare och naturen mer tillgänglig 

hemma i Tensta än på många semesterorter. 

Det vi saknade var en badplats. I Tensta fanns det plask- 


Hahaha! 

dammar för barnen, men ingenstans för oss vuxna att doppa 

oss heta sommardagar. Då gick vi ner i den svala tunnelbanan, 

åkte till Kungsholmen och promenerade till Smedsuddsbadet. 

Det tar en kvart att åka mellan Tensta och tunnelbanestationen 

Fridhemsplan på Kungsholmen och tågen går var tionde 

minut. Nej, vi led ingen skada under våra semesterlösa 

somrar i Tensta. 

Innan förorterna byggdes bodde de fattigaste familjerna i 

mörka, trånga kyen i innerstäderna utan tillgång ens till en 

liten gräsplätt. Där var arbetarnas barn tvingade att vistas året 

runt. Hade de tur fick de bli sommarbarn på någon bondgård 

eller åka till en barnkoloni någonstans ute i landet. 

På ett sätt är det bra att just de barnvänliga miljonprogrammen 

är så impopulära bland de rika. Annars skulle de fattiga 

familjerna i vårt land inte ha råd att bo där. Nu får åtminstone 

en del av de fattigaste barnen en fin sommar, trots att de blir 

hemma hela lovet och trots att kolloverksamheten blivit så 

dyr på senare år. 

Jag skulle vilja tacka den utbuade och förhånade modernistiska 

sociala ingenjörskonsten för somrarna i Tensta. 


* 

Skribenten och författaren Per Svensson har ingen erfarenhet 

av semester i stan och hans intresse för den sortens erfarenheter 

är lika litet som på Arkitekthögskolan. 

Så här skriver han i en minnesvärd sammanfattning av förortshatet 

i sin bok Storstugan eller När förorten kom till byn, 

som nominerades till Augustpriset 1997: 

… när jag på väg från innerstadslägenheten till 1800-talslängan 

vid havet genom soldiset ser 60- och 70-talsreptilerna, väldiga, 

fjälliga betongödlor med kalla ögon, dåsa på slätten utanför 

Malmö känner jag samma avsmak och skräck som inför huggormen 

som plötsligt dyker upp på skogsstigen. Jag struntar i om

den är ekologiskt värdefull, jag bryr mig inte om att den egentligen 

är harmlös. Jag avskyr den. Den borde inte få finnas. Slå 

ihjäl ormen! Spräng betongkasernerna! 

Avskyn för serietillverkade betongkomplex är minst lika 

spridd som ormfobi. Det kanske är något genetiskt, något i 

ryggmärgen, som gör att så många människor känner sig så 

arga, lurade, svårmodiga, hatiska, deprimerade och äcklade 

när de påminns om containerkolosserna på gärdet. Hus ska inte 

se ut på det sättet. Samhällen ska inte se ut på det sättet. Det 

är ingenting som behöver motiveras och diskuteras. Alla tycker 

illa om massmodernismen. 

* 

Ibland blir hatet mot förorten så starkt att jag inte kan värja 

mig. Det flyttar in i min kropp och blir gallproblem och stopp 

i magen, strupen snörs åt och jag kan inte andas. Jag vaknar 

mitt i natten, torr i halsen, torr i ögonen. 

Hur försvarar man sig mot hat? 

Ingen vill bo där du bor, trumpetar de. Om du bara kunde 

välja skulle du bo någon annanstans, men du kan inte välja 

för du är fattig och misslyckad, precis som din förort, och du 

skapar problem. Du är ett samhällsproblem, säger de, om och 

om igen. 

De fyller hela böcker med text för att ge en illusion av att 

hatet bygger på fakta och vetenskap. Men egentligen för de 

bara samma sorts resonemang som artonhundratalets privilegierade 

gjorde när de påstod att samhällets onda hade sina 

rötter i de fattigas bostadsområden och att grogrunden till allt 

ifrån kriminalitet till moraliskt förfall stod att finna där. 

I Strindbergs roman Röda rummet besöker societetsdamerna 

förstaden på Söder för att sprida ljus över samhällets mörka 

botten. De kliver in i de fattigas hem och förfäras över ouppfostrade 

barn och dålig lukt. 


– Är här någon som törstar efter frälsning och nåd? skrek fru 

Homan under det fru Falk blåste i rafräschissören över barnen, 

vilka började skrika av svedan i ögonen. 

– Bjuder fruntimret på frälsning? frågade snickaren som 

gjorde ett uppehåll i arbetet. Var har fruntimret fått den ifrån? 

Kanske det finns välgörenhet också, och förödmjukelse, och 

högfärd? Va! (...) Men öva den på barnen för all del, de kan inte 

försvara sig, men kom inte till oss! Ge oss arbete, om ni behagar, 

och lär er att betala arbetet, så behöver ni inte ränna omkring 

på det där sättet! 

Vi är med raska steg på väg tillbaka till ett klassamhälle där 

de besuttna skyller samhällets misslyckanden på de fattiga 

och beklagar sig över hur svårt det är att hitta bra tjänstefolk. 

Klasshat som riktas nerifrån och upp har på senare tid diskuterats, 

ifrågasatts och målats ut som hotfullt och farligt, men 

det klasshat som riktas uppifrån och ner känns inte ens igen. 

Förortshatet är ett av dess uttryck. 

Förortshat som klasshat

Tr e d j e d e l e n 

Minnena kommer så ofta till mej 

nu är allt borta jag fattar det ej. 

Borta är huset där murgrönan klängde, 

borta är grinden där vi stod och hängde. 

Lyckliga gata du som varje dag 

hörde vårt glam, 

en gång fanns rosor här där nu en stad 

fort växer fram. 

Refräng: 

Lyckliga gatan du finns inte mer 

du har försvunnit med hela kvarter. 

Tystnat har leken, tystnat har sången, 

högt över marken svävar betongen. 

När jag kom åter var allt så förändrat 

trampat och skövlat, fördärvat och skändat, 

Skall mellan dessa höga hus en dag 

stiga en sång, 

lika förunderlig och skön som den 

vi hört en gång?

Ja, allt är borta, det är bara så 

ändå så vill jag inte förstå 

att min idyll, som alla vill glömma 

nu är en dröm som jag en gång fått drömma. 

Allting är borta, huset och linden 

och mina vänner skingrats för vinden. 

Lyckliga gatan, det är tiden som 

här dragit fram, 

du fått ge vika nu för asfalt och 

för makadam. 

/Refräng/ 

Ur »Lyckliga Gatan« med Anna-Lena Löfgren från 1967



Till Farsta 


av 

Lawen Mohtadi 

Så en dag kom det första och enda svaret på vår bytesannons. 

Jag ringde upp omedelbart. Det var en svensk-grekisk tjej som 

ville byta sitt barndomshem i Farsta mot en lägenhet i Tensta. 

Hennes föräldrar behövde en mindre lägenhet, nu när barnen 

blivit vuxna och flyttat hemifrån. Båda barnen bodde norr om 

stan och det blev långa resor fram och tillbaka till Farsta för 

att hjälpa de gamla. Om föräldrarna kunde byta sin lägenhet 

mot vår, så skulle de bo närmare varandra. 

Vi åkte och tittade på grekernas lya och den var underbar. 

En etagevåning högst upp i ett fyrkantigt punkthus från 1959, 

ritat av de världsberömda arkitekterna bakom Vällingby Centrum. 

Men det fanns en hake: vi hade ingen hiss i vårt hus i 

Tensta och vi bodde högst upp. De gamla grekerna skulle inte 

orka med trapporna. 

Efter några månaders krångel och många tvära kast, som 

det brukar bli vid lägenhetsbyten, lyckades jag sy ihop ett triangelbyte. 

Vår fyra byttes mot en trea på nedre botten i Tensta 

och så kunde vi flytta in i femman i Farsta. 

Det var en oerhörd lättnad. Att lyckas byta en Tenstalägenhet 

mot något större på annan ort är en bragd. 

»Hoppas det blir lugnare i Farsta«, sa min mamma. 

Jag visste att det inte var lugnare i Farsta, men för Leslie 

spelade det ingen roll om Tensta så var den fridfullaste platsen 

på jorden. Han var traumatiserad och skulle ändå inte 

våga gå hem från tunnelbanan. Hela våren hade han legat i sin 

säng som en våt fläck. Nu skulle han förhoppningsvis få livet 

tillbaka. 

TILL FARSTA | 193 

What?

Mitt i sommaren gick flyttlasset. Flyttgubben Janne hade växt 

upp i Tensta och berättade hur gängen mötts och gjort upp 

med basebollträn på Järvafältet i början på åttiotalet. 

»Det var tur att ingen dog«, sa han. 

Flytten tog hela dagen. På kvällen bjöd vi flyttgubbarna på 

pizza och bestämde att Leslie skulle få det finaste rummet. 


* 

Farsta var en konstig plats. Bussar och lastbilar mullrade förbi 

utanför, vrålande som urtidsmonster. Gator och bilar korsade 

ens väg när man ville ut. Jag hörde inga fåglar. Ingen ekorre 

hälsade på på balkongen. Ingen hackspett satt i tallen. Det 

fanns inte ens en tall. 

Vi badade varje dag för att trösta oss. I Farsta hade vi två 

bad på gångavstånd. Det var lyxigt. Vi pratade mycket om hur 

lyxigt det var. 

När vi skulle åka till landet sprang katten bort. Hon hoppade 

ut ur bilen och försvann längs parkeringen. Vi letade och 

ropade, men hon dök aldrig upp igen. 

Vi tänkte att hon kanske längtade tillbaka till Tensta. 

* 

I ett halvår hade vi bott någon annanstans. Ändå kändes det 

precis som vanligt nu när Zelda och jag var tillbaka i Tensta 

igen och sparkade med fötterna bland höstlöven. Det var vardagligt. 

Hemma. Med den skillnaden att där inte längre fanns 

något hem för oss att gå till. Då och då kom jag att tänka på 

det. Den tanken var som en avgrund som öppnade sig en bit 

längre bort. Det gav mig svindel men det var ingenting jag ville 

fundera över. Jag lät tankarna gå andra vägar. 

Zelda ville helst promenera raka vägen till dagis och hälsa 

på men jag ville först titta in i Elicias kiosk. 

Mannen bakom disken tittade upp och hälsade som om det 

var igår vi sågs sist.

»Hur står det till?« sa jag. 

»Bra. Med dig då? Jobbar och sliter?« 

Kioskägaren packade upp ett paket samtidigt som han pratade 

med mig. Han frågade hur min man mådde och sa att det 

var länge sedan han såg honom sist. Det var en skön känsla att 

allt var som vanligt igen. Jag vilade i den. Vi konverserade en 

stund till innan jag kände mig tvungen att tala om att vi hade 

flyttat. 

»Vart har ni flyttat någonstans?« 

»Till Farsta.« 

»Är Farsta bättre än Tensta?« 

Jag hann inte svara att Tensta förstås var bäst på hela jordklotet, 

för mannen i kiosken bad om ursäkt och vände sig mot 

en äldre kvinna som ville köpa telefonkort. En liten kö hade bildats 

och jag och Zelda måste lämna plats för kioskens kunder. 

Vi gick vidare mot dagis och hela vägen guidade Zelda mig genom 

Tensta. Hon sprang hit och dit, visade och berättade var 

de gått på sina dagisutflykter, statyerna de tittat på, lekarna de 

lekt och sångerna de sjungit. 

Hon talade om sommaren. 

Hon sjöng för mig. 

Trädens svarta, kala grenar mot en ljusrosa skymningshimmel. 

Marken täckt av gula och röda löv. På dagisets tomma 

gård stannade Zelda till och prövade de olika leksakerna. Hon 

beskrev noggrant hur de lekt med dem förra sommaren. 

»Men nu är det höst«, sa hon och öppnade den tunga ytterdörren. 

Det blev ett varmt välkomnande. 

»Vem kommer?« ropade dagisfröken Sovvi med en ton som 

om det vore kungen själv som trätt in genom porten. 

»Vad roligt att se dig«, sa hon och hjälpte Zelda att hänga 

upp ytterkläderna på en krok. 

I Sovvis famn fick Zelda berätta om hur hon mådde, hur 

hon rest hela den långa vägen från Farsta och hur roligt det 

kändes att vara tillbaka igen. 

TILL FARSTA | 195

»Vad härligt«, sa Sovvi. »Vi har längtat och längtat och längtat.« 

»Och äntligen kom jag.« 

»Äntligen kom du.« 

Zelda slingrade sig ur Sovvis kram och gick in i lekrummet 

där hon genast blev överfallen av gamla och nya vänner. 

Barnen lekte i en dryg timme, sedan tog vi adjö och gick för 

att besöka parkleken som låg strax intill förskolan. Där brann 

lönnarna och ekarna strödde marken med ollon. I den här 

parken hade både jag och mina tre barn växt upp, tillsammans 

med oräkneliga andra unga föräldrar och barn. Jag tänkte på 

alla de språk och kulturer som mötts här och funderade över 

varför Tensta så ofta beskrivs som segregerat, när det i själva 

verket är blandat. 

Det gröna gamla huset i Erikslunds parklek hade ännu inte 

bränts ner utan stod fortfarande stolt mellan träd och bergsknallar. 

Vi gick in för att hälsa på Ali och de andra. Ali stod i 

dörröppningen och upptäckte oss omedelbart. 

»Hej Zelda! Känner du igen mig?« 

»Ja.« 

»Vad heter jag?« 

»Ali.« 

Ali välkomnade Zelda tillbaka till parkleken och Zelda 

tackade och kramade om honom. 

Den här novembereftermiddagen stöpte man ljus. Julsånger 

på alla möjliga språk strömmade ut ur cd-spelaren och 

i rummet där pingisbordet brukade stå fanns istället en jättekastrull 

med hett stearin. Ali bjöd på pepparkakor och saft 

och berättade att de stöper ljus varje år på parkleken för att 

lära barnen hur den svenska kulturen fungerar. 

Parklekens besökare verkade gilla den svenska kulturen. 

Där var massor av ungar som tålmodigt stod i kö och stöpte 

och stöpte hela eftermiddagen. Mellan doppen spelade de 

Uno och åt pepparkakor. 

Mitt i alltihop kände jag mig ledsen. Jag ville inte vara här 

på besök, jag ville att allt skulle vara som vanligt och att jag 

196 | FÖRORTSHAT

och Zelda snart skulle knalla hem till Föllingebacken och laga 

mat. Att vi skulle vakna i Tensta imorgon och alla andra dagar 

också. 

Ali förstod så väl vad det var jag saknade. Han trivdes så bra 

i Tensta att han hade tackat nej när han blev erbjuden en femrummare 

vid Odenplan i centrala Stockholm. 

»Tensta är ett väldigt bra ställe. Jag har bott här ganska 

länge och jag trivs jättemycket. Folk känner varandra, folk har 

väldigt bra relation till varandra.« 

Ali sa att han är uppväxt i en varm kultur där folk hälsar på 

varandra och bjuder varandra på saker och ting. Han sa att om 

det skulle saknas några kronor när han är och handlar är det 

alltid någon i kön som lägger till och att han själv gör likadant. 

Folk som bor i Tensta har samma hjärta, samma känsla, sa Ali. 

»Vi har problem med vissa ungdomar men sådana problem 

finns överallt. Det är fint här ändå. Vi stödjer gärna varandra 

om det blir problem.« 

Ali berättade om en man som kom till parkleken och frågade 

om de kunde hjälpa till att se efter hans barn på eftermiddagarna. 

Hans fru var sjuk och de kunde inte klara sig ensamma. 

»De fick vara här, vi passade dem varje dag under en viss 

tid. Nu är de stora och brukar komma hit fortfarande.« 

Ali bjöd mig på en kopp kae på kontoret. Jag hade aldrig 

varit därinne förut. På det runda fikabordet i furu brann ett 

tiotal värmeljus i färgglada glasburkar. I fönstret hängde en 

julstjärna. Ali tog fram dagens Metrotidning. På framsidan 

stod det tryckt med stora svarta bokstäver: 

3 MILJONER FÖR 22 KVADRATMETER. 

»Titta här«, sa Ali och bredde ut tidningen på bordet. »Tre 

miljoner kronor för tjugotvå kvadratmeter, det är helt sjukt. 

Ja, vissa har det bra, de kanske har fått bonus från något företag. 

Det får inte vi som är vanliga löntagare med familj.« 

Ali berättade att han var ensam försörjare för en familj på 

sex personer, men att de klarade sig gott och väl ändå. 

»Folk klagar fast de tillsammans kan tjäna trettiosextusen 

TILL FARSTA | 197

kronor i månaden och så kanske de har två barn. De säger ’vi 

kan inte klara livet, allting är för dyrt och våra löner räcker 

inte’. Jag har vanlig lön, fjortontusenfemhundra i månaden 

efter skatt. Jag försörjer sex personer och klagar inte, jag är 

nöjd.« 

Jag invände att om boendet kostade tre miljoner för tjugotvå 

kvadratmeter så var det väl inte så konstigt om man tyckte 

att det var dyrt att leva. 

»När man vill betala tre miljoner för tjugotvå kvadratmeter 

tycker jag inte att man mår bra. Man kan köpa en lyxvilla för 

tre miljoner. För mig är tre miljoner mycket pengar. Men det 

är inte viktigt att ha mycket pengar. Skulle du betala tre miljoner 

för tjugotvå kvadratmeter, Johanna?« 

Vi skrattade gott åt den tanken och jag reflekterade över 

hur hårt jag skulle behöva arbeta för att kunna få ett sådant 

lån. Men Ali trodde inte att de som betalade så mycket för tjugotvå 

kvadratmeter jobbade hårt. 

»Det är inga vanliga personer med vanliga jobb«, sa Ali. 

Jag höll inte med. 

»Nuförtiden så verkar ju folk tycka att det är normalt att betala 

väldigt mycket för sitt boende«, sa jag. »Folk betalar två, 

tre miljoner för en vanlig trerummare i Stockholm. Och med 

ett så stort lån måste man betala minst fjortontusen i månaden, 

bara för att bo.« 

»Men priset går upp hela tiden så de förlorar ingenting på 

det«, tyckte Ali. 

Jag sa att prisuppgången inte hade någon betydelse så länge 

man bodde kvar. Alla måste ju ha någonstans att bo. Ali nickade. 

»Och nu är det bostadsbrist i Stockholm«, sa han. »Alla vill 

flytta hit för att få jobb. Vi kommer att betala sexton miljoner 

för tjugotvå kvadratmeter. Fast inte jag. Jag kommer aldrig 

göra det, även om jag blir världens rikaste person. Glöm det!« 

Ali log åt tanken på alla dem som var villiga att betala så 

mycket för så lite, men så blev han allvarlig. Han sa att det 

finns många som är hungriga och som skulle vara tacksamma 

om de tjänade tio kronor per dag eller per timme. 


Vanligt att 

folk i 

arbklassen 

inte vet 

hur djupa 

klyftorna 

är.

»Världen är orättvis«, sa han. »Ett föräldralöst barn i Asien 

eller Afrika kan klara både mat och utbildning på hundrafemtio 

kronor i månaden. Och den här personen som betalar tre 

miljoner för tjugotvå kvadratmeter, hur mycket pengar spenderar 

han per månad? Han klarar sig nog inte på hundrafemtio 

kronor.« 

Ali skakade på huvudet och vek ihop tidningen. Det var en 

timme kvar till stängningsdags, fritidsledarna måste börja 

städa undan. 

Zelda och jag gick ut i parken en sväng medan hennes ljus 

hängde därinne och svalnade. Mörkret hade sänkt sig över 

Tensta och vi hörde en koltrast sjunga. 

En vinterfågel. 

Zelda ville gå och titta på vårt gamla hus, nu när vi ändå var 

tillbaka i Tensta. Det låg ju så nära parkleken. Kanske kunde 

vi överraska våra gamla grannar? Zelda var uppskruvad och 

lycklig. Hon snurrade runt, runt, trummade med en pinne på 

en tom plastmugg och sjöng segerrusigt hela vägen. 

»Nu ska vi gå hem! Nu ska vi gå hem! Vi ska gå hem! Vi ska 

gå hem!« 

»Men vi bor ju inte här längre«, sa jag. 

»Men vi ska ändå gå hem! Vi ska gå hem! Vi ska gå hem!« 

Så lugnade hon sig lite och blev eftertänksam. 

»Tänk om vi skulle bo kvar där vi bodde förut«, sa hon och 

jag frågade hur hon trodde att det skulle vara. »Det skulle vara 

jätteskönt«, tyckte Zelda och tystnade i några ögonblick innan 

hon ställde mig till svars. 

»Varför skulle vi flytta till Farsta?« 

Jag förklarade liksom jag gjort förut att Leslie hade blivit 

rånad och inte vågade gå hem från tunnelbanan. Visst kom 

hon väl ihåg det? undrade jag retoriskt. 

Det gjorde hon, men hon tyckte inte att det var anledning 

nog för att flytta. Jag försökte vända på tankegången och sa att 

vi bodde närmare vattnet nu, men det impade inte på Zelda. 

»Ja ja ja.« 

TILL FARSTA | 199

»Saknar du Tensta?« 

»Såklart jag gör. Vad ska jag annars göra? Klart jag vill vara 

med min familj, fast jag vill också vara i Tensta. När jag blir 

stor ska jag flytta till Tensta.« 

Imad och Samira blev minsann överraskade. Glada bjöd de in 

oss på läsk och kakor. Haidar och Amir var inte hemma, men 

släktingarna som flyttat in i vår gamla lägenhet kom ner och 

hälsade på och rummet blev fullt av liv och rörelse. Zelda fick 

hålla i deras lilla nyfödda baby. Den enorma TV:n stod på och 

visade modeshower och såpor om vartannat. Samira satte sig 

bredvid Zelda i TV-soan. Zelda studerade babyn som låg på 

hennes arm. 

»Hur gammal är hon?« undrade Zelda. 

»Tre månader«, sa Samira. 

»Tre månader gammal«, sa Zelda tankfullt. 

»Gammal?« 

Samira föll i skratt och vi skrattade med. 

Vi måste snart gå igen, för att hinna hämta stearinljuset innan 

parkleken stängde. Ali hade slagit in det i ett fint paket och 

Zelda bestämde sig för att ge det i julklapp till mormor. Men 

nu var hon trött och det var dags att åka hem till Farsta. 

Det kändes inte rätt att gå mot tunnelbanan för att komma 

hem. Vi borde gå åt andra hållet, tillbaka till Föllingebacken. 

Men allt var annorlunda nu och så konstigt. Så overkligt att vi 

bodde någon annanstans. Det var ju här som vi var hemma. 

Zelda grät och skrek att hon ville bo i Tensta. Jag svalde och 

svalde, jag höll i hennes hand och fortsatte gå. Åt helt fel håll.



Den segregerade 

staden 

Anteckningar i grönt av 

Lawen Mohtadi 

När jag var liten var jag rädd för Tensta. Vi åkte förbi ibland 

med bilen och allt man såg var enorma fyrkantiga huskroppar 

som vände ryggen åt. Det var sjuttiotal och på radio spelades 

»Lyckliga Gatan«, en sång om ett gammalt trivsamt bostadsområde 

som rivits för att ge plats åt steril betong och asfalt. 

Barnkulturen ifrågasatte också de nya bostadsområdena. I 

barnboken Nu blommar det i Blomlunda, av Bobby Andström 

från 1970, beskrivs förorten som en omänsklig plats där inga 

blommor blommar. 

Förorten kallades Gråtrista, för att den var så trist. De som byggt 

husen hade alldeles glömt bort att det behövs parker och träd och 

sköna gräsmattor. Eller så hade de inte brytt sig om det. 

Bilden av betongförorten som ett deprimerande misslyckande 

hade redan satt sig. Samtidigt som miljonprogrammen 

byggdes i slutet på sextiotalet, vände konjunkturen och modernitetens 

framstegstro slocknade hastigt. Civilisationskritik 

och postmodernism tog över det oentliga samtalet. 

Sextioåttorna ifrågasatte allt och staten beskrevs inte längre 

som en gemensam trygghet utan mer som en ond makt som 

kontrollerade våra liv. Byråkratin förvandlades från något 

praktiskt och användbart till något hotfullt och okontrollerbart. 

Här passade bilderna av miljonprogrammen perfekt in 

i beskrivningen av de knastertorra samhällsplanerarnas stor- 

DEN SEGREGERADE STADEN | 201 

Det fanns en vantrivsel med 

förorten innan den 

förknippades med invandrare. 

Det måste finnas nån 

giltighet i kritiken

hetsvansinne. De hade rusat på och byggt ett sterilt och grått 

land utan framtidsutsikter. 

Medelklassens utflyttning började redan innan man hunnit 

bygga färdigt. Inte kan man bo kvar på ett ställe som ständigt 

beskrivs som ett gråtrist getto om man vill impa på bekantingarna. 

Och efter medelklassen följde som alltid arbetarklassen, 

så gott den kunde. Mängder av lägenheter i miljonprogrammen 

stod tomma i energikrisens Sverige i slutet på sjuttiotalet, 

och på åttiotalet kom flyktingarna. 

Visserligen hade gräset då hunnit bli saftigt grönt i miljonprogrammen 

och träden hade vuxit sig stora, men de bilder 

som spreds därifrån föreställde höghus ur grodperspektiv och 

var beskurna så att inte ett grässtrå syntes. 

Klasskillnaderna blev etnifierade i storstäderna. Redan på 

nittiotalet hade både arbetarklassen och arbetslöshetsklassen 

ofta rötter i utlandet och i det oentliga samtalet gjordes miljonprogrammen 

och dess innevånare nu även ansvariga för de 

sociala problem som underklassen alltid lider av. 

Sedan dess har Sverige blivit alltmer segregerat både etniskt 

och ekonomiskt. Staden är inte längre en mötesplats, 

det är en plats där samhällsgrupperna hålls åtskilda. Det 

märks i alla bostadsområden men miljonprogrammen får 

symbolisera alltsammans. De har fått skulden för det mesta 

som gått snett i Sverige ända sedan de byggdes. På så vis slipper 

övriga medborgare känna sig delaktiga i de problem vårt 

samhälle skapar. Segregation, arbetslöshet och klasskillnader 

påstås uppstå i vissa bostadsområden och deras innevånare 

pekas ut som bärare av hela problematiken. Resten av 

Sverige går fritt. 


* 

Bättre när hon visar istället 

för att påstå 

I perioder hade både jag och Daniel dåligt med jobb och för att 

vi inte skulle trilla ner i en ekonomisk ravin började jag jobba 

inom vården igen 2007, något år före rånen och flyttplanerna.

Jag har alltid trivts bra i vårdsektorn och tänkte att det borde 

gå fint att kombinera frilansjobb med ett nattarbete som jourbiträde 

på ett korttidshem för funktionshindrade barn. 

Två kvällar i veckan åkte jag dit och matade, bytte blöjor, 

lekte fingerlekar och nattade. Jag sov sex timmar i ett jourrum, 

gick upp och fortsatte klä av och på, mata, tvätta kläder 

och packa skolväskor i ett par timmar innan mitt arbete var 

slut för dagen. Det var ett slitsamt men meningsfullt arbete. 

De här barnens föräldrar behövde vila ibland och då var jag 

där och hjälpte till. 

Vid åttatiden på morgonen brukade jag promenera hem genom 

förorterna. Korttidshemmet låg i Nockeby i Bromma och 

jag gick genom villakvarteren med siktet inställt på miljonprogrammet 

där jag bodde. 

Att miljonprogrammen inte är de enda hårt segregerade 

bostadsområdena i landet blev extremt tydligt för mig under 

mina promenader genom Stockholms västra förorter. 

Oändliga rader med snarlika egnahemsvillor löpte längs 

med bilvägarna, husen såg så små och oansenliga ut, men jag 

visste vad de kostade och utanför varje litet hus stod en enorm 

bil, mycket mer än så fick inte plats på de minimala tomterna. 

Jag visste att dessa områden betraktades som idylliska men 

för mig, där i den tysta morgonsolen, kändes husraderna döda 

och obegripligt trista. 

Varje hus var omgärdat av staket och bilvägar. Det fanns 

inga gemensamma ytor för barn och vuxna att röra sig på. På 

vissa ställen fanns det knappt ens några trottoarer. På brevlådorna 

stod enbart svenska efternamn. Jag kunde inte för mitt 

liv begripa hur dessa stereotypa villaområden kunde vara så 

populära. Men det var de uppenbarligen. Precis som vanliga 

lägenheter i vanliga flerbostadshus i Stockholms innerstad 

var så eftertraktade att folk gladeligen betalade mångmiljonbelopp 

för att få äran att bo omgivna av betong, grå gator och 

höga hus i den segregerade stadskärnan. 

Lite längre österut från Nockeby, vid Äppelviken, låg de un- 

DEN SEGREGERADE STADEN | 203

derbara jättevillorna. Där var det lättare att förstå varför man 

ville bo, nära vattnet med skogstomt. Eller i de små charmiga 

kvarteren som påminde om Tant brun, Tant Grön och Tant 

Gredelins gata, där sekelskifteshusens storlek lätt besegrade 

stadsjeeparna. Hade det inte varit för de där bilarna skulle Petter 

och Lotta lekt med tunnband och pallat äpplen på vägarna 

mellan husen tills de blev åthutade av Farbror Blå. Nu tillhörde 

gatan istället de rika husägarna och deras dyra fordon. 

I Brommas villaområden tjänar de arbetsföra i snitt runt femtiotusen 

kronor i månaden på arbete och kapital, enligt Statistiska 

centralbyrån. I Tensta tjänar de som har jobb inte ens 

hälften så mycket. 

En Brommabo jag känner säger att hon trivs i Bromma för 

där mår alla bra. Folk hälsar på varandra och ingen mår dåligt. 

I Enskedes villaområde, där hon bodde tidigare, kunde man 

se knarkare och några av dem hade bosatt sig i hennes grannars 

källare. Min bekanta Brommabo kände sig aldrig trygg 

där, i Enskede, men i Bromma är det tryggt, säger hon. Där 

mår ju alla bra. Jag frågar henne om det inte känns som att 

bo i en teaterdekor. Hon vet ju lika väl som jag att i vårt samhälle 

mår inte alla bra. Då svarar hon att det finns knarkare i 

Bromma också. Kokainmissbrukare. 

Det allra flottaste området i Bromma heter Äppelviken. 

I Äppelviken flyttar det inte in knarkare i någons källare. I 

Äppelvikens källare bor redan hushållerskorna och byggarbetarna. 

Husägarna där betalar gärna ett tiotal miljoner för 

sina villor men för städ- och bygghjälpen behöver de inte betala 

så mycket. Om man inte anlitar svart arbetskraft, gör Rot 

och Rut arbetet skattefritt ändå. De utländska arbetarna slåss 

om jobben och priserna kan pressas ner till mellan tjugo och 

hundra kronor i timlön. 

Rot och Rut har visserligen förändrat medborgarnas attityder 

till svartarbete och höjt efterfrågan på vita tjänster, men 

ingenting tyder på att svartarbetet minskat för det. Företag 

kan nämligen sälja vita tjänster men fortsätta anställa svart. 

204 | FÖRORTSHAT

Byggindustrin och städbranschen är branscher där arbetskostnaden 

är mycket stor, företagen säljer kroppsarbete och 

de kostnaderna går inte att minska med rationaliseringar. 

Svarta anställningar blir då det enda sättet för företagen att 

kunna konkurrera med låga priser. 

Svartarbete innebär inte bara att samhället går miste om 

skatteintäkter, det för framför allt med sig personligt lidande 

för dem som arbetar. En svartanställd utländsk medborgare 

utan uppehållstillstånd har inga rättigheter till föräldraledighet, 

pension eller sjukvård i Sverige. Hen kan inte sjukskriva 

sig och har ingen anställningstrygghet. Blir lönen inte utbetald 

finns det ingenstans att klaga. Kommer hen i kontakt 

med polisen sker utvisning omedelbart. Råkar hen ut för en 

arbetsplatsolycka eller en arbetsskada får hen betala kostnaderna 

för sin egen sjukvård för att sedan utvisas, kanske med 

ett livslångt handikapp. Inga försäkringar täcker svartarbete. 

Oredovisade inkomster och svart arbete utgör hälften av 

Sveriges uteblivna skatteintäkter enligt Skatteverket. För att 

stoppa svartarbetet utför Skatteverket en stor granskning av 

svartjobb och organiserad brottslighet. Granskningen sker 

främst inom byggindustrin och uthyrnings- och företagsservice, 

där städföretag ingår, eftersom dessa näringar bedöms 

som dominerande i den svarta sektorn. 

Såhär ser resultatet ut hittills, enligt Skatteverket: 

84 procent av Skatteverkets revisioner har lett till ändrad beskattning. 

64 procent av granskningarna har lett till brottsanmälan. 

Höjd skatt: cirka 2,3 miljarder kronor. 

* 

Tänk att få ombyggt både snabbt och billigt. Polackerna vill 

ju hem till sina familjer så fort som möjligt och inga fackliga 

skyddsåtgärder fördröjer deras arbete. Och tänk att få slippa 

det där tråkiga, skitiga och tidskrävande hemarbetet. Tänk 


att få lämna städningen, matlagningen, hämtningen och lämningen 

på dagis och skola till någon annan, någon som blir 

glad över att få ett arbete att utföra och lite pengar att leva för. 

Det kan väl inte vara fel? 

Ellinor Platzer har forskat om betalt hushållsarbete. Jag ringer 

henne för att få veta mer om den lilla grupp familjer som 

använder hushållsnära tjänster. 

»En av de viktigaste anledningarna till att man köper hushållstjänster 

är att komma undan konflikter i hemmet«, berättar 

hon. 

Städning är något som det bråkas om, främst mellan mannen 

och hustrun, men när barnen bli större blir de också indragna 

i bråken. Vem ska ta hand om det, vem ska göra vad 

och hur ska det göras? Hushållstjänsterna blir en konfliktlösare, 

menar hon. 

»För att mamman i familjen ska slippa tjata på man och 

barn om städning hyr man in en städerska«, förklarar Ellinor 

Platzer. 

Jag frågar hur de här familjerna resonerar om barnens uppfostran, 

att de inte får lära sig städa. 

»Många var bekymrade över det«, säger Ellinor Platzer. 

»De försökte prata med barnen om att det här med att någon 

kommer och hjälper till, det är inte någonting självklart. Man 

försöker göra barnen medvetna på olika sätt, de får ändå göra 

vissa saker.« 

I Sveriges Radios samhällsmagasin Konflikt hör jag Randi 

Mossige-Norheims reportageserie om den globala arbetsmarknaden. 

Hon beskriver mångmiljonvillorna i Äppelviken, pratar 

med dem som bor där och de som städar där. Och så träar hon 

barn som berättar om vem som städar hemma hos dem. 

pojke: 

Jag städar mitt rum själv om jag hinner och annars har vi 

städerska. 

206 | FÖRORTSHAT

Globaliseringen 

annan pojke: 

Jag brukar helt enkelt städa upp det jag har stökat till och 

sedan har vi en städerska som kommer på måndagar. 

reportern: 

Vad heter hon? 

annan pojke: 

Öööh, jag vet inte riktigt. 

reportern: 

Var kommer hon ifrån? 

annan pojke: 

Polen tror jag. 

flicka: 

Vi har också en städerska som bor hos oss ... Mina föräldrar 

åker bort väldigt ofta så de kan inte laga mat jätteofta. Och 

vi har inte lärt oss det än, så då brukar ... Då har vi henne. 

Hon kommer från Afrika och hon städar också. Hon är som 

en medlem i familjen. 

reportern: 

Så hon bor där hos er? 

flicka: 

Ja, hon bor i käll... Ja ... I källaren. 

Äppelviksskolan i Bromma är en av landets mest segregerade 

skolor. Av 640 elever har 94 procent traditionellt svensk bakgrund. 

Men hemma är det invandrarna som utför grovjobbet. 

Det är en mycket speciell sorts integration som skapas på vissa 

platser i vårt land, med hjälp av Rot- och Rut-avdrag i kombination 

med ökande inkomstskillnader eller »löneflexibilitet«, 

som det också kallas. Det hela påminner starkt om hur det såg 


ut i USA och kolonialmakterna för knappt hundra år sedan, då 

de mörka människorna servade de ljushyllta för småslantar. 

Min radiokollega Emma Janke intervjuade två städerskor 

2011, när vi arbetade med programserien Smuts för Sveriges 

Radio. Kvinnorna hade arbetat i svenska hem, både svart och 

vitt, både som papperslösa och med arbetstillstånd. Rösterna 

är översatta från spanska och kvinnornas namn är utbytta för 

att skydda deras identitet. 

claudia: 

Jag började städa när jag kom till Sverige 2006, mest i villor. 

Det var svårt att hinna med att städa en villa med tre 

våningar på fem timmar. Det gick ju inte. Men det var bara 

att städa vidare. De sista timmarna utan lön. Jag behöver 

arbetet. Vi behöver pengarna. 

martina: 

När jag kom hit fick jag städa en stor villa från sex på morgonen 

till tre på eftermiddagen utan att hinna äta lunch eller 

middag. Jag har ännu inte fått betalt för det. 

Claudia är 53 år. Hon försörjer sin mamma, sin dotter och sitt 

barnbarn i Bolivia med sin städning. Martina är 40 år, har två 

tonårsbarn och en sjuk mamma i hemlandet. Dessutom försörjer 

hon sin syster och hennes tre barn. Martina har städat 

i flera år utan arbetstillstånd, lönen har varit svart och legat 

mellan 25 och 60 kronor i timmen. För papperslösa är den 

största konkurrenskraften låg lön och att ställa upp på sådant 

som andra inte skulle gå med på. 

martina: 

Jag fick nycklarna till villorna som skulle städas under 

veckan. De kunde ligga på olika sidor om stan, man måste 

resa långt. Jag kunde resa tre timmar för tre timmars städning, 

men jag fick bara betalt för de tre timmar jag jobbade. 

208 | FÖRORTSHAT

Jävla utsugare 

Arbetsgivaren brydde sig inte om restiden. Jag kunde jobba 

från sex på kvällen till sex på morgonen. Hela natten. 

En gång fick jag städa en lägenhet där en svensk man 

hade dött. Jag fick tvätta bort allt blod och all smuts som 

fanns där, för 25 kronor i timmen. Det tog hela natten. Det 

var hemskt och mycket svårt. Lukten var fruktansvärd. 

Men jag måste ju jobba. 

claudia: 

En arbetsgivare gillade att komma på morgonen när vi jobbade. 

Han tyckte om att ta oss på skinkorna. Han klämde 

och sa, bra, bra. 

martina: 

När jag inte ville gå på date med min arbetsgivare fick jag 

inte mer jobb. Jag var utan jobb och måste leta efter något 

annat. Sådant där händer hela tiden. Vi har kommit hit för 

att arbeta och inte för att bli trakasserade. 

Somliga påstår att det är förnedrande för arbetarna att kalla 

vissa jobb för »skitjobb«. Men när man använder det uttrycket 

menar man inte att arbetsuppgiften i sig är värdelös. Man talar 

om kontexten. Med anständiga arbetsvillkor är inget jobb 

ett »skitjobb«. Men när man utsätts för sexuella trakasserier 

och sliter ut sin kropp i förtid för att träla hemma hos folk som 

inte betalar skälig lön för det arbete man gör, då är det svårt 

att beskriva det som någon annat än »skitjobb«. Den som tillskriver 

stolthet åt människor som utför ett plågsamt och tungt 

arbete på ojusta villkor bidrar inte till någon förändring, utan 

försöker bara göra slaveriet mer uthärdligt. 

All forskning visar att städning som yrke är farligt för kroppen. 

Det finns ännu inga studier som beskriver skillnaden i 

arbetsskador mellan hemstädning och andra städjobb, men 

med tanke på att våra hem är mycket sämre anpassade för städarnas 

behov än vad våra arbetsplatser är, lär det inte dröja 

länge förrän hemstädningen börjar skörda sina oer. 


Anna Gavanas har forskat på hushållsnära tjänster och städbranschen. 

Hon har visat att risken för sexuella trakasserier 

i hemstädbranschen är stor. Hennes senaste rapport Bland 

Rolexklockor och smutsiga trosor från 2011 visar också att 

den svarta sektorn inte minskat med Rut. Efterfrågan på vita 

städtjänster har visserligen ökat, men inte viljan att betala för 

kalaset. Många hemstädföretag anlitar därför både svart och 

vit arbetskraft för att kunna tillfredsställa efterfrågan på billig 

städhjälp. Enligt Statistiska centralbyrån (SCB) använde 

bara 3,4 procent av de svenska hushållen skattereduktionen 

år 2009. SCB:s studier visar också att det är nästan tre gånger 

vanligare att sammanboende med barn använder Rut, än att 

ensamstående föräldrar gör det. 64 procent av Rutpengarna 

gick till den fjärdedel av hushållen som hade högst inkomster. 

Bland barnfamiljer var det tio gånger vanligare med Rut-avdrag 

i gruppen med en årsinkomst över 735 000, än i gruppen 

med de lägsta inkomsterna. Men trots användarnas höga inkomster, 

och trots att tjänsterna är avdragsgilla, vill uppenbarligen 

inte Rut-användarna betala en anständig lön till sin 

hemhjälp. 

ANDEL HUSHÅLL MED RUT-AVDRAG EFTER INKOMSTERNAS STORLEK 

Hushållstyp 

Sammanboende 

med barn under 18 år 

Sammanboende 

utan barn under 18 år 

Ensamstående 

med barn under 18 år 

Ensamstående 

utan barn under 18 år 

FIGUR 11: Bland barnfamiljer var det tio gånger vanligare med Rutavdrag 

i gruppen med de 25 % högsta inkomsterna, än i gruppen med de 

lägsta inkomsterna. 

Källa: Statistiska centralbyrån, Välfärd nr 1/2011. 


25% lägsta 

inkomsterna 

50% mittersta 

inkomsterna 

25% högsta 

inkomsterna 

1,6 3,8 15,8 

2,9 3,9 8,7 

0,6 1,5 5,4 

1,2 2,3 3,7

De familjer som använder hemhjälp säger att de gör det för 

att få mer tid över för varandra. Men Ellinor Platzers forskning 

visar att tiden som frigörs används för att jobba mer. Det 

är lätt att räkna ut vem som egentligen tjänar mest på Rutavdraget. 

Inte är det städarna. 

* 

Vägen genom Stockholms nordvästra villasamhällen väckte 

många tankar i mitt trötta jourassistenthuvud och så småningom 

vandrade jag in i Spånga. På andra sidan järnvägen, 

bakom Solhöjdens mexitegelvillor, låg Tensta. I Spånga var 

villorna något mindre än i Äppelviken, men större än egnahemshusen 

i Bromma. 

Spånga-Tensta är en och samma stadsdel och ändå skilda 

världar, skilda centrum, skilda samhällsklasser. De som städar 

och de som har råd med städhjälp. De vars barn slipper 

dammsuga sina rum och de som inte hinner träa sina barn 

för att de tjänar så lite att de måste jobba jämt. 

Jag passerade över järnvägen, gick längs Tenstas fågeldammar 

och fält, förbi pulkabacken – den enda plats där Tenstabarnen 

och Spångabarnen möts – och så in i miljonprogrammet. 

Hemma.



Valfriheten 

När jag påbörjade min utbildning på Dramatiska Institutets 

Radiolinje 1998 hade jag förhoppningar om att vår ekonomi 

så småningom skulle bli bättre. Det blev den visserligen, men 

resultatet blev inte vad jag hade hoppats. Min dröm var att 

vår vardag skulle bli tryggare. Istället blev den mer bekymmersam. 

Vi hade råd att köpa landställe, men oroade oss varje 

gång Riksbanken meddelade att räntan skulle justeras uppåt. 

Det var ändå värt det, tyckte vi och när vår nya hyreslägenhet 

i Farsta långt senare ombildades till bostadsrätt kunde vi ta ett 

lån och köpa den. Nu blir ni miljonärer, sa folk till oss. Men det 

var inte sant. Vi skulle ju bo i lägenheten och det blev man inte 

alls miljonär på. Istället blev vi låneslavar. För att slippa bli 

hyresgäster hos våra grannar blev vi istället hyresgäster hos 

Handelsbanken. Investeringen gjorde vår livssituation hotfull. 

Vi riskerar nu ständigt att förlora vårt hem, på grund av 

för låga inkomster och räntans oförutsägbara rörelser. 


* 


grönt av 

Lawen Mohtadi 

Sexårsverksamheten i Zeldas nya skola i Farsta fungerade 

inte bra. På rasterna och på vägen till och från matsalen och 

gymnastiksalen hände det alltid saker. Zelda var ofta ute och 

lekte på skolgården utan ytterkläder mitt i vintern. 

Ibland försvann några av barnen på rasten och kom inte 

tillbaka till klassrummet. När de till slut hittades fick de sitta 

längst fram och ta emot en utskällning inför hela klassen. Det 

hände flera gånger och Zelda grät på kvällarna. Hon var så rädd 

för att bli utskälld igen. Det var tydligt att hon förstod samban-

det mellan den lustfyllda rymningen och straet som följde, 

men hur man skulle kunna låta bli att rymma om det nu gick att 

rymma, det fick hon inte ihop. Sexåringar är frihetstörstande 

och spontana, något av småbarnsårens tonåringar. Självklart 

kommer de att rymma från en kaosartad skolsituation. 

En dag berättade skolpersonalen i förbigående att några 

äldre pojkar tvingat Zelda att dra ner byxorna. Personalen sa 

att de hade »löst det« och att de hade pratat med pojkarna. 

Jag frågade om det här kanske var ett bra tillfälle att ta upp 

frågan på en högre nivå. Att prata med alla barnen om vad som 

är okej och inte okej att göra med varandra. Men de sa att de 

redan löst det. 

Några veckor senare tog en av fröknarna mig åt sidan när 

jag kom för att hämta Zelda. Jag förstod på hennes blick och 

tonfall att något allvarligt hade hänt. Jag kände hur det knöt 

sig i magen och försökte förtvivlat få syn på om Zelda var där 

någonstans i lekrummet eller i korridoren. Tänk om hon försvunnit 

på rasten och inte kommit tillbaka alls? 

I viskande ton berättade fritidsledaren att Zelda och en pojke 

i klassen hade gömt sig i ett torkskåp för att pussas. När det 

väl var sagt höjde hon rösten igen och deklarerade högtidligt 

att skolans regler förbjöd barnen att stänga in sig tillsammans. 

Och att det inte på några villkor var tillåtet att pussas. 

I flera månader efteråt klagade Zelda över att hon och hennes 

käresta inte fick pussas. 

Jag mindes min egen tid som sexåring på sjuttiotalet. Ett 

enormt dagis med flera öppna leksalar att springa i, högt i 

tak, ribbstolar på väggarna och tjocka gymnastikmadrasser 

på golvet, piano, dockvrå, kuddhörna, mjuk soa att läsa saga 

i, bord i barnstorlek att arbeta vid och en koja i taket där vi 

sexåringar kunde leka våra sexlekar i fred. Såvitt jag märkte 

begicks det inga övergrepp där. 

Sveriges ekonomi har fördubblats sedan 1970 och vårt land 

placerar sig 2012 bland de tio rikaste i världen, men den ökade 

rikedomen har inte jag märkt av. Och inte min dotter heller. 

VALFRIHETEN | 213

Langhorst är 

återigen en 

del av det 

majoritets- 

sammhälle 

som väljer 

bort 

minoriteten! 

Hon fick nöja sig med sexårsverksamhetens två trista skolsalar, 

pussförbud och sexuella trakasserier. 

Både jag och Daniel ville vara med en skoldag för att se vad 

som egentligen pågick. Det visade sig att i stort sett hela verksamheten 

gick ut på att få barnen att sitta stilla på en matta 

där inte alla fick plats. 

Innan vi bytte skola hade jag flera långa samtal med skolpersonal 

och rektor där jag ansträngde mig för att påtala problemen 

på ett vänligt sätt och försiktigt föreslog möjliga lösningar. 

Jag möttes av stela blickar och artiga leenden, men såg 

ingen förändring. 

Friskolorna i närheten hade långa köer och jag var misstänksam 

mot friskolor efter vårt äventyr med Waldorfskolan 

sex år tidigare. Snart hittade jag en kommunal skola i en 

närliggande villaförort där lärarna hade handledning och där 

man la stor vikt vid att barngrupperna fungerade. Där fanns 

det gott om plats för fler elever eftersom villaförorten låg lite 

avigt till, utan tunnelbanestation. Vi bestämde oss för att vår 

dotter skulle få börja där genast. 

Det blev ett uppslitande skolbyte. Zelda grät och klasskamraterna 

grät. Det kom fram att många andra föräldrar också 

var missnöjda med hur skolan fungerade. Flera av föräldrarna 

med traditionellt svensk bakgrund sa att deras barn som tur 

var redan stod i kö till friskolor i närheten. De invandrade föräldrarna 

hade inte varit så förutseende. Flera av dem beklagade 

sig över att de inte kunde byta skola till sina barn också. 

Jag berättade att det fanns plats i Zeldas nya skola, men ingen 

av de invandrade föräldrarna jag talade med hade möjlighet 

att ta en omväg och hämta sina barn i en annan förort före 

klockan sex på kvällarna. Deras arbeten låg för långt bort och 

de hade för långa arbetsdagar. 


* 

»Valfrihet« har varit ett slagord de senaste tjugo åren. Flera 

politiska partier har rönt stora framgångar med hjälp av sam-

hällsförändringar av det här slaget. Vissa samhällsgrupper 

har tjänat på omställningen, andra har förlorat. 

I början var ökad integration ett argument för både friskolereformen 

och ombildningen av hyresrätter till bostadsrätter, 

men ganska snabbt kröp det fram att reformerna ökade segregationen 

istället för integrationen och just det argumentet 

lyftes försiktigt bort. Friskolorna och bostadsrätterna blev ju 

populära ändå. De gick så bra ihop med den nya livsstilstrenden, 

där boende, inredning, mat och barn började användas 

som statusmarkörer i det nymornade svenska klassamhället 

runt millennieskiftet. Och så var det ju så många som tjänade 

pengar på de nya reformerna. 

Både de höger- och vänsterpartier som startat och drivit på 

utförsäljningen av hyresrätter och som är för friskolor påstår 

sig fortfarande arbeta mot segregation. Nu menar man istället 

att bidrag i form av Rot- och Rut-avdrag kan förstärka integrationen. 

Frågan är hur länge det dröjer innan det blir statistiskt klarlagt 

att Rot och Rut också ökat segregationen istället för integrationen? 

Eller kan man säga att ett samhälle är integrerat 

när alla rika vita har en brun städerska i källaren? 

Går man på socialbidrag får man åtminstone inte ständig 

värk. 

* 

Svenskarnas liv och hälsa avgörs av var vi föds någonstans. En 

pojke som föds i miljonprogrammet Bergsjön i Göteborg dör i 

genomsnitt nio år före en pojke som fötts i en villa i grannförorten 

Älvsborg. 

Är han född i utlandet har han sämre tillgång till vård och 

det är större risk att han dör i en sjukdom som går att behandla. 

Är han född utanför EU:s gränser och drabbas av en 

folksjukdom som hjärtinfarkt eller stroke, riskerar han att få 

omodern läkemedelsbehandling. Är han dessutom lågutbildad 

kan han komma att behandlas med farliga kombinationer 

VALFRIHETEN | 215

Intressant. 

Hänvisning? 

av läkemedel. Är han städare är risken för att han ska drabbas 

av lång sjukfrånvaro dubbelt så hög jämfört med genomsnittet. 

Arbetar han inom vården, med renhållning eller i byggsektorn, 

är faran för arbetsskador stor. 

Att fattigdom och dålig hälsa hänger ihop har vi vetat länge, 

men ny forskning visar att segregationen i sig ökar hälsoriskerna 

betydligt för de fattiga. 

En amerikansk studie visar att fattiga som fått möjlighet att 

flytta till rika bostadsområden får bättre hälsa. Rika som flyttar 

till fattiga områden däremot, påverkas inte av flytten. Segregationens 

inverkan på de fattiga är större än klassklyftorna i 

sig. I USA är segregationen mellan samhällsklasserna extrem 

för att vara i västvärlden, och resultaten av den nya studien 

ger en tydlig bild av det Sverige vi är på väg mot. 

När de resursstarka medborgarna väljer att isolera sig i 

vissa områden och utestänga de fattiga, utarmas de fattigas 

bostadsområden och det drabbar hela deras livssituation. 

Tillgången till bra skolor, hälsovård och all slags samhällsservice 

minskar och de fattigas möjligheter blir ännu mer kringskurna 

än de skulle behöva vara. 

Vi ser det ske just nu i Tensta, Rinkeby och Hjulsta, där 

bankomater, bankkontor och skolor försvinner. Vården och 

apoteken har privatiserats, men än har vi inte börjat se konsekvenserna 

av detta i de segregerade områdena i Sverige. I 

USA är skillnaden mellan den sjukvård och de mediciner som 

rika och fattiga har tillgång till mycket stor, men den nya studien 

visar alltså att bostadsområdets status gör ännu större 

skillnad än inkomsten. Marknadsekonomins logik ger svar på 

varför: Vårdinrättningar och apotek i fattiga områden måste 

antingen sänka kvaliteten på sina varor och tjänster eller flytta 

till ett mer lukrativt område, för att kunna gå med vinst. 

Trots att ett antal projekt drivs för att motverka skillnaderna 

i hälsa och livslängd i vårt land, så minskar de inte. Skillnaderna 

ökar i samma takt som segregationen. De resursstarka 

majoritetssvenskarnas självvalda isolering drabbar de fattiga 

minoriteternas hälsa.



Politikern som 

bodde kvar 


av 

Lawen Mohtadi 

Nalin Pekgul och några till brukade samlas i Tensta Centrum 

på torsdagseftermiddagarna för att protestera mot Alliansens 

Vårdval när det infördes i Stockholm 2008. Jag minns att jag 

ofta såg henne stå där bredvid fruktstånden och prata i en 

mikrofon om orättvisorna i vården. 

Nu träas vi i en lägenhet med utsikt över Nydalsparken i 

Tensta. Nalin Pekgul var den första muslimen som kom in i 

Sveriges riksdag 1994. 

Hon lämnade riksdagen 2002 men har haft flera andra 

tunga uppdrag för Socialdemokraterna fram till 2011. Nu har 

hon gått tillbaka till sitt gamla jobb som sjuksköterska och understryker 

att det socialdemokratiska partiet inte ska förknippas 

med hennes privata åsikter. 

Nalin berättar att hon har bott i Tensta i över trettio år. Vi 

njuter av den grönskande vyn utanför fönstret och pratar om 

Tensta nu och då. 

»Jag var rätt stor när vi kom till Sverige, tretton år. Jag 

kommer ihåg allting. Vi kom till en lägenhet på Tensta Allé 

43.« 

Nalin berättar att hennes pappa flytt till Sverige ett halvår 

tidigare och blivit tilldelad lägenheten i Tensta. Hon talar om 

känslan av att komma till en plats där man var fri. Efter att 

ha levt så länge under förföljelse och förtryck kunde familjen 

plötsligt tala sitt språk öppet och lyssna på sin musik. 

»Pappa hade till och med köpt sängöverkast i kurdiska fär- 

POLITIKERN SOM BODDE KVAR | 217

ger, å vi tyckte det var helt underbart, det var en fantastisk 

känsla«, säger Nalin Pekgul och skrattar åt minnet. 

»Min familj gjorde faktiskt en klassresa här i Tensta«, fortsätter 

hon och beskriver hur familjen höjde sin boendestatus 

trots att de bodde kvar inom Tenstas gränser. Men i början av 

nittiotalet blev det tal om att flytta från Tensta. 

»Den perioden var det många kurder som flyttade härifrån 

och pappa tyckte att vi också skulle göra det. Men då ville inte 

vi barn, framför allt inte jag. Jag var i tjugoårsåldern och hade 

inte flyttat hemifrån än och vi diskuterade länge om hur vi 

skulle göra, för Tensta hade börjat få riktigt dåligt rykte.« 

Under barndomen i Kurdistan hade familjen ständigt varit 

på flykt och det hade satt djupa spår i Nalin. 

»Jag var så trött på att ständigt flytta som liten att jag bestämde 

mig redan då. Om jag skulle komma till ett ställe som 

jag inte behövde fly ifrån, så skulle jag aldrig flytta igen. Det 

beslutet stod jag fast vid.« 

Till slut hittade familjen ett radhus nära kyrkan. Nalin 

minns så väl känslan när de flyttade in, säger hon. Hon säger 

att hon upplevde en större kulturskillnad vid flytten från lägenheten 

på Risingeplan till radhuset nära Spånga Kyrka än 

vid flykten från Kurdistan till Sverige. 

»Det var så tyst och stilla där i radhusområdet vid kyrkan.« 

Ett par år senare flyttade Nalin hemifrån. 

»Jag flyttade till en egen lägenhet här i Tensta, trots att jag 

var ogift, och ändå var jag sams med mina föräldrar. Jag var 

nog den första bland kvinnliga kurder i Sverige som flyttade 

hemifrån ogift, utan att bryta med familjen.« 

Nalin Pekgul berättar att hon ställde sina föräldrar inför ett 

ultimatum: Skulle hon kandidera till riksdagen eller bo kvar 

hemma? En svensk riksdagsledamot bor inte hemma hos sina 

föräldrar. Då gav de upp. 

»Men det fick jag hålla tyst om. Pappa kunde inte ens säga 

till sin bror att jag hade flyttat. Det var först när jag själv berättade 

det i ett TV-program som alla fick veta.« 

Nalin Pekgul säger att telefonen brukade gå varm hemma 

218 | FÖRORTSHAT

hos föräldrarna varje gång hon var med på TV, men den gången 

ringde inte en enda. 

»Alla var helt chockade.« 

Vi talar om Vårdval Stockholm som infördes 2008 och Nalin 

Pekgul berättar att flera av hennes gamla vänner inom vården 

larmade om att vårdvalet kunde förvärra segregationen i vården. 

»Jag ville väcka debatten och försökte först gå via det socialdemokratiska 

partiet, men de fattade inte vad det handlade 

om. Jag kontaktade landstingsrådet Filippa Reinfeldt för en 

öppen diskussion, men hon ville bara debattera i media och 

inte komma hit till Tensta.« 

Både radio och TV var beredda att komma till Tensta och 

Nalin ville att debatten skulle ske där eftersom många Tenstabor 

inte följer de svenska medierna, men Filippa Reinfeldt 

tackade nej. Hon ville inte komma. 

Varje torsdag i nästan tre år stod Nalin Pekgul på torget i 

Tensta Centrum och höll protestmöte. Många var där, massor 

med Tenstabor och även kända personer som Ingvar Carlsson 

och Bengt Westerberg. Men den ansvariga politikern, hälso- 

och sjukvårdslandstingsrådet Filippa Reinfeldt, kom aldrig 

till Tensta. 

Pekguls torgmöten i Tensta fungerade i praktiken som en 

öppen debattscen och det var hon nöjd med. Mindre nöjd är 

hon med att eekterna av Vårdval Stockholm fortfarande är 

mycket oklara, trots att det har gått fyra år sedan de infördes. 

Orsaken är bristfällig uppföljning. Den granskning av vårdvalet 

som gjordes av Karolinska Institutets folkhälsoakademi 

2010 gav extremt positiva resultat, men den var ofullständig. 

Undersökningen fokuserade enbart på tillgänglighet och effektivitet, 

inte på de medicinska behandlingarnas resultat och 

kvalitet, inte heller på den förebyggande vården eller arbetsmiljön 

på husläkarmottagningarna. 

»Den ökade tillgängligheten beror troligen på att patienter 

som inte behöver vård kallas till läkare i onödan, det tjänar vårdcentralerna 

på, för det blir korta besök«, säger Nalin Pekgul. 


Men patienter som inte talar bra svenska, som inte kan läsa 

och skriva eller som är multisjuka, deras besök tar lång tid och 

den patientgruppen riskerar därför att bli en oönskad börda för 

vårdgivarna. Nalin Pekgul påpekar att just den sortens patienter 

är vanliga bland låginkomsttagarna i miljonprogrammen. 

Flera läkare har i media slagit larm om att det förekommer 

onödiga kallelser till läkarbesök för att öka vinsterna på vårdcentralerna 

och att vårdgarantin dessutom gör att nybesök 

prioriteras framför återbesök. Det kan skapa interna köer för 

återbesökarna på extra tungt belastade mottagningar, köer 

som kan få allvarliga konsekvenser för personer med kroniska 

eller långvariga sjukdomstillstånd och som är i behov av regelbundna 

läkarbesök. Läkare har gått ut och varnat för att 

multisjuka och andra tidskrävande patienter nu istället kan 

tvingas åka in akut. 

Vårdvalet innebar också att man tog bort de speciella resurser 

som tidigare fanns på Tensta vårdcentral. Det oroar Nalin 

Pekgul. 

»Framåt vårkanten dök det ofta upp svårdiagnosticerade 

flickor med magont på vårdcentralen i Tensta. Anledningen 

till magontet kunde då visa sig vara att flickan skulle skickas 

till hemlandet för att giftas bort under sommarlovet.« 

Ett samarbete mellan primärvården och psykiatrin initierades 

vid millennieskiftet, så att flickor med svåra familjeförhållanden 

kunde få stöd av en kurator eller en psykolog. 

»Den möjligheten försvann med vårdvalet«, säger Nalin 

Pekgul, som är mycket kritisk till att man samtidigt har öppnat 

för etablering av religiöst och etniskt knutna vårdcentraler. 

»Man har nu gett de här familjerna möjlighet att skicka sina 

döttrar till en religiöst eller etniskt riktad vårdcentral. Där 

finns det knappast någon chans för flickor att få stöd om de 

har ont i magen för att de ska bli bortgifta.« 

Hon ser ingen vits med att patientens ursprung ska påverka 

valet av vårdinrättning. 


Stora samhällsfrågor kommer in: 

rut, nedmonteringen av 

välfärden, samhällsservice

»Det kan väl ändå inte vara en speciell diagnos att vara kristen 

eller muslim? Under alla de år som jag har bott i Tensta 

har jag aldrig träat en muslimsk kvinna som har haft behov 

av en muslimsk vårdcentral. Vad är nästa steg i resursfördelningssystemet? 

Att etniska svenskar ska starta egna vårdcentraler?« 

Nalin Pekgul har bott i Tensta sedan hon kom till Sverige. Hon 

hoppas att hon aldrig mer ska tvingas flytta från en plats hon 

gillar. 

»Det är väl det där att jag tycker att om man trivs på ett ställe 

... Att tvingas lämna, jag tycker inte om det. Jag vill göra det 

själv, om jag vill, inte bli tvingad av några yttre skäl. Det kan 

vara kriminalitet, religiös fundamentalism eller politiska skäl 

som gör att man tvingas flytta. Att inte bli accepterad för den 

man är.« 

Jag frågar om de flyttplaner Nalin Pekgul hade 2005, planer 

som skapade ett enormt medierabalder. »NALIN PEKGUL 

FLYTTAR FRÅN FÖRORTEN« löd rubrikerna. Nalin skrattar 

till och suckar djupt. 

»Ja, det där är en löjlig historia. Du vet hur dina kolleger 

är.« 

Hon skakar trött på huvudet och berättar hur det gick till 

när hon i medierna blev invandrarpolitikern som till slut gav 

upp och lämnade den våldsamma och extremistiska förorten. 

»Alltihop började med att våra barn kände sig ifrågasatta 

på förskolan och i skolan. Det hände allt oftare att andra barn 

anklagade dem för att inte vara ’musli’, för att de inte hade sjal 

eller jag hade inte sjal och så vidare.« 

Nalin säger att det var plågsamt för hennes man som är 

ateist och inte alls vill prata om religion med barnen att varje 

dag få frågorna: »Är vi musli, är vi kristi? Vad är vi?« 

»Min man blev så trött på det där så han sa att nu flyttar vi 

härifrån.« 

Samtidigt som Nalin Pekgul och hennes man funderade på 

om de skulle flytta, blev Nalin intervjuad om den nya föräld- 


aförsäkringen som skulle införas. När intervjun var avslutad 

frågade journalisten om hon fortfarande bodde kvar i Tensta. 

»Ja, sa jag, men det har förändrats mycket, ibland funderar 

vi på att flytta.« 

Svaret gjorde journalisten nyfiken och han jagade Pekgul i 

flera veckor, tills hon ställde upp på en intervju. 

»Sjuk och eländig var jag den där dagen. Jag beskrev våra 

bekymmer och hur vi funderade över att kanske flytta, men 

jag sa också att ingenting var bestämt och att jag kanske inte 

kunde hitta något annat ställe där jag skulle trivas. Ja, sedan 

kan du resten av historien. Herre Gud.« 

Nalin Pekgul berättar att hon blev omskriven i tidningar 

runt om i hela västvärlden. Gazeta skrev två sidor i Polen, 

tyska tidningar, franska, holländska, amerikanska, alla skrev 

de. De utländska tidningarnas vinkel var att en högt uppsatt 

politiker bodde i ett »getto«. Nyheten låg i tiden eftersom kravallerna 

i Frankrike hade blossat upp bara några månader tidigare. 

I Sverige handlade inslagen om att Nalin Pekgul valt 

att flytta från Tensta av rädsla för våld och muslimsk fundamentalism. 

»Men i allt ont så finns det något gott. När Tenstaborna 

läste i gratistidningen Metro om detta så blev jag plötsligt en 

viktig person här i Tensta. Varje dag kom det fram folk till mig 

och sa ’Jag vet vem du är, jag har sett dig i tidningen’. ’Tack för 

det’, sa jag. Efter femton år som oentlig person så fick Tenstaborna 

veta vem jag var, via Metro.« 

Andra muslimer som reagerat på fundamentalismen som 

spreds bland eleverna i den svenska skolan började höra av 

sig. 

»Kvinnor berättade för mig att de bar sjal för att de tvingades 

till det av sina barn. Barnen ville inte att deras mamma 

skulle bli ifrågasatt av kompisarna i skolan«, säger Nalin 

Pekgul. 

Jag kommer att tänka på ett föräldramöte i Leslies klass på 

Rinkebyskolan. Två mammor var arga för att deras söner börjat 

gapa om haram (synd) när de köpt hem fläskkött. De båda 


Oh shit

kvinnorna var besvikna över att det spreds muslimsk fundamentalism 

mellan eleverna i den svenska skolan. 

»Jag är själv djupt troende muslim«, säger Nalin Pekgul, 

»men att tvinga någon att ha sjal eller att förbjuda dem att 

äta fläskkött, det är ren fundamentalism. Jag vill helst inte att 

mina barn äter fläskkött, men mina barns pappa har fyllt i någon 

lapp om att de får.« 

Hon berättar hur hennes son en dag kommit hem alldeles 

nedbruten från skolan. Han hade ätit fläskkött på lunchen och 

några andra barn hade då hotat honom med att nu skulle han 

minsann brinna i helvetet. En lång stund tröstade Nalin sin 

son och lovade honom att inget farligt kunde hända bara för 

att han ätit fläsk. Sonen lugnade sig till slut, sken upp och sa 

»Vad bra, då kan jag fortsätta äta prinskorv hos grannen!« 

»Det var ju inte precis det jag hade tänkt mig«, säger Nalin 

och ler uppgivet. 

Hon säger att hon tycker om Tensta och hon återkommer 

till att det skulle vara fruktansvärt sorgligt att flytta därifrån. 

»Jag skulle aldrig flytta frivilligt. Jag flyttar definitivt inte 

för att tidningarna vill det. Men vi tittade på ett antal lägenheter, 

det gjorde vi«, säger hon och lutar sig fram emot mig som 

om hon vill anförtro mig en hemlighet. 

»Men vet du, det som vi tittade på var hemskt. Lägenheterna 

kostade mellan fyra och fem miljoner, de låg nära stan i populära 

områden med mycket svenskar, men nej. Man ska inte 

peka ut områden som fula, folk som bor där kan bli ledsna, 

men det vi såg var hemskt. I ett område låg husen runt, runt, 

tätt, tätt, vi kallade det för Ceausescu-komplexet. Så vi sa aldrig 

i livet! Titta här vad fint vi har det. En vacker park utanför 

fönstret, Järvafältet så nära, helt fantastiskt.« 

Nalin Pekgul säger att hon numera vet att det finns många 

muslimer i Tensta som är förbannade på fundamentalisterna 

och att det stärker henne i beslutet att bo kvar. 

Hösten 2009 var det en demonstration utanför Pekguls dåvarande 

arbetsplats på Socialdemokraternas förbundskansli. 


Det var en liten grupp muslimer som kallade Nalin Pekgul för 

populist för att hon öppet kritiserat islamska fundamentalister. 

De skanderade slagord och kallade Nalin Pekgul för islamhatare. 

Just den dagen hade Pekgul besök av en somalisk kvinna på 

kontoret. Tillsammans tittade de på demonstrationen utanför 

fönstret. 

»Jag skrattade och sa, ’ja de kallar mig islamhatare och min 

svåger kallar mig taliban’. ’Vad menar du?’ undrade den somaliska 

kvinnan. Jag sa att min svåger är från Holland och när 

han är här på besök så får han inte dricka alkohol hos oss. Då 

säger han till min man att han har gift sig med en taliban.« 

Den somaliska kvinnan undrade varför svågern inte fick 

dricka alkohol när han var på besök och Nalin förklarade att 

hon var troende muslim. »Är du troende?« frågade kvinnan 

och tittade konstigt på Nalin som svarade ja. »Är du troende 

helt frivilligt?« undrade den somaliska kvinnan och bara stirrade. 

Kvinnan pekade på sjalen som täckte hennes huvud och 

så sa hon: 

»Den här sjalen, den är jag tvungen att ha. Jag hatar den. Jävla 

Jag är inte troende men det är enda sättet att bli accepterad av kvinnohatare!!! 

gruppen. Jag kan inte umgås med dem annars.« 

Nalin Pekgul säger att det krävs att man är många som samarbetar 

mot fundamentalismen, annars blir man lätt isolerad. 

Hon säger att det är sorgligt när sådana stämningar sprider sig 

och att hon tycker det är fegt att bara helt passivt anpassa sig. 

Jag funderar över släktskapet mellan den här sortens traditioner 

och sådana som fortfarande hålls vid liv på den svenska 

landsbygden, där den sociala kontrollen också kan vara hård. 

På en mindre ort är det inte så lätt att vara kvinna med många 

sexpartners, då kan man få man dåligt rykte och förlora sina 

vänner. Öppet homosexuella flyttar ofta ifrån de svenska småstäderna 

för inte riskera att utsättas för trakasserier och våld, 

och är man mörkhyad så förväntar sig ofta landsbygdsborna 

att man ska tåla att kallas neger. Samma normsystem gör sig 

påmint dagligen på svenska högstadieskolor, även i de stora 

224 | FÖRORTSHAT

städerna. Kanske har våra olika kulturer och traditioner fler 

likheter än man först kan tro. 

* 

På Youtube har rasister lagt ut några filmer som har namn i 

stil med »Klappturken« och »Skillnaden mellan Nalin Pekgul 

och sälen«. Filmerna består till största delen av ett TV-klipp 

där Nalin Pekgul står bredvid Mona Sahlin och applåderar. 

Man ser även andra högt uppsatta socialdemokrater i bakgrunden 

som klappar i händerna. Mona Sahlin står framför en 

stor banderoll med Socialdemokraternas logga, hon håller en 

mikrofon i handen och det är uppenbart att hon just hållit ett 

tal. En del av filmerna kopplar ihop det Socialdemokratiska 

partiet med sovjetkommunismen, en lite udda association 

idag kanske, när sossarna inte suttit vid makten på sex år och 

Sverige är ett av de länder som gått längst i världen när det 

gäller avreglering och privatisering av oentlig verksamhet. 

Både USA och Storbritannien har numera långt striktare reglering 

av den öppna marknaden än Sverige. 

Filmerna är korta och ska vara roliga. Det kan vara svårt att 

förstå humorn i att en politiker applåderar sin partivän på ett 

politiskt möte. Kommentarerna på Youtube-sidan visar också 

att rasisterna som ska roas inte heller är så roade. De skriver 

mest om hur mycket de hatar Nalin Pekgul och hur äcklig 

Mona Sahlin är. De skriver att de stör sig på Nalin Pekguls 

klappande, att hon klappar frenetiskt, som en besatt. De skriver 

att hon är ett klappmongo, att hon är hårig, att hon är en 

äcklig turk och att Socialdemokraterna har utvecklats till en 

kärringmaa. De skriver att Nalin Pekgul är en ful jävla nigger 

och att Mona Sahlin är en jävla fitta som borde bli mördad. 

År 2012 kallade den moderate toppolitikern Thomas Böhlmark 

Nalin Pekgul för »klappturk« på Twitter. Uttrycket 

användes i ett svar till en moderat kollega som skrev att han 

inte ville se när Stefan Löfven höll sommartal i Vasaparken i 

Stockholm: 


»Skulle aldrig gå dit och titta på de hemska applåderskorna 

– typ Pekgul. Tystnaden kan tittas på hemma.« 

»Va? Utkommenderade ombudsmän och en ’klappturk’ är 

ju det bästa! LOL«, svarade moderaten Thomas Böhlmark, då 

politisk sekreterare och huvudansvarig för Moderaternas officiella 

Twitterkonto med nära 12 000 följare. 

»Fundamentalistiska muslimer tycker att kvinnor ska vara 

tysta och inte göra väsen av sig. Därför pratar jag högt och gärna 

och klappar alltid extra starkt när jag applåderar. Jag vill 

visa alla muslimska kvinnor att vi också får höras.« 

Nalin Pekgul tycker att det är lustigt att rasister och fundamentalistiska 

muslimer reagerar på samma sätt mot kvinnor 

som tar mycket plats. Rasisterna och talibanerna har samma 

kvinnosyn, säger hon. 

»Jag tycker mest att det är kul att man irriterar dem så 

mycket. I min släkt har vi alltid kämpat för kvinnors rättigheter 

mot de muslimska fundamentalisterna, så jag är van att ta 

striden. Men mina släktingar i Kurdistan trodde förstås aldrig 

att vi skulle möta motstånd här i Sverige«, säger hon. 

Just det



Det rika och fattiga 

Sverige 


av 

Lawen Mohtadi 

»Det är inte korrekt att beskriva Sverige som i ett läge med 

massarbetslöshet. Om man tittar på etniska svenskar mitt i livet 

så har vi mycket låg arbetslöshet.« 

Så uttryckte sig statsminister Fredrik Reinfeldt i en intervju 

2012, i ett försök att hävda att hög arbetslöshet bland 

svarthåriga svenskar och unga inte skulle räknas som massarbetslöshet. 

Reinfeldt valde att enbart räkna de medborgare 

med samma hudfärg och ålder som han själv och kom fram till 

att hans politik fungerat bra de senaste sex åren. 

Annorlunda lät det inför valrörelsen 2006, när Fredrik 

Reinfeldt och Alliansen i debatten ständigt återkom till massarbetslösheten, 

utanförskapet och de åtgärder som behövde 

vidtas för att komma tillrätta med problemen. Alliansen har 

vunnit två val sedan dess, men arbetslösheten har snarare 

ökat än minskat, trots att det har varit goda tider för Sverige. 

Vid den stora krisen i början på 1990-talet steg arbetslösheten 

på några få år från drygt 2 procent till 12 procent. Sedan 

dess har arbetslösheten i vårt land legat på runt 7 procent. 

DET RIKA OCH FATTIGA SVERIGE | 227

ARBETSLÖSHET I PROCENT FÖR BEFOLKNINGEN I ÅLDERN 16–64 ÅR 

14 

12 

10 

8 

6 

4 

2 

0 

1961 

1966 

Män 

1971 

FIGUR 12. Arbetslösheten i Sverige har legat runt 7 procent eller mer 

sedan början på 1990-talet. 

Källa: Statistiska centralbyråns pressmeddelande 30/9 2011, »Arbetsmarknaden 

under 50 år – några karaktäristiska drag«. 1987 förändrade AKU en del 

definitioner och annat. Data dessförinnan kan därför inte jämföras fullt ut med 

tidsperioden 1987 och framåt. Mindre tidsseriebrott kan även finnas under perioden 

fram till 1987. 

7 procent av Sveriges arbetsföra befolkning har alltså inte efterfrågats 

på arbetsmarknaden de senaste 20 åren. 

Det verkar pågå en tävling mellan våra största politiska partier 

om vem som kan ställa hårdast krav på arbetslösa, sjuka, 

socialbidragstagare och flyktingar. Politikerna talar ofta om 

att »skapa ökade incitament för människor att arbeta«. 

När makthavare säger att de ska ställa krav på en viss grupp 

i samhället flyttas fokus från oss till dem. Problemet som ska 

lösas är inte längre vårt gemensamma utan deras, eller kanske 

till och med de själva. I samma veva har både höger- och 

vänsterpolitiker börjat använda ord som »anställningsbar«, 

uttryck som antyder att arbetslösheten beror på de enskilda 

individernas förmågor och inte på situationen på arbetsmarknaden. 

Sverige räknas idag till ett av världens tio rikaste länder. 

Vårt land hade den snabbast växande och mest konkurrens- 


Kvinnor 

1976 

1981 

1986 

1991 

1996 

2001 

2006

kraftiga ekonomin i Europeiska unionen under 2010, samtidigt 

som arbetslösheten låg runt 8 procent. 

Den höga arbetslösheten beror inte på någon kris och den 

är inte en övergående fas. Den beror inte heller på att folk blivit 

latare sedan åttiotalet. Det är mer kännbart att vara utan 

jobb idag än det var på den tiden. 

Den höga arbetslösheten är en eekt av vårt ekonomiska 

system. Samma system som har placerat oss bland jordens tio 

rikaste. Istället för att öka kraven på de arbetslösa borde de 

kanske hyllas som martyrer. De betalar ju priset för det finansiella 

system som gynnar alla utom dem. 

För debatt-ig 

* 

Begreppet »utanförskapsområden« används ofta av regeringen 

och betecknar områden med usel statistik. Begreppet 

tolkas av nätrasister som ett finare ord för »getto«. 

De utpekade stadsdelarna har en befolkning på minst 4 000 

personer, andelen arbetande ska vara under 52 procent, andelen 

personer med långvarigt socialbidrag mer än 4,8 procent 

(med långvarigt menas längre än tio månader) och behörighet 

till gymnasieskolans nationella program lägre än 70 procent. 

Men är det inte en sira som saknas i den här beskrivningen? 

Andelen nyanlända borde rimligtvis i hög grad påverka alla 

de andra sirorna. 

Som nyanländ har du inget jobb och du kan inte språket. 

Nyanlända med flyktingstatus har rätt till introduktionsersättning 

under ett och ett halvt år. Har de efter den tiden inte 

hunnit lära sig språket och fixat en stadig inkomst måste de 

söka socialbidrag eller ekonomiskt bistånd, som det heter 

numera. Nyanlända med familjeanknyting har ingen rätt till 

introduktionsersättning alls utan är hänvisade till att söka 

ekonomiskt bistånd under den tid de lär sig svenska och letar 

jobb. Du kvalificerar dig troligen inte som svensktalande arbetskraft 

om du vistats mindre än tio månader i Sverige. Efter 

tio månader kvalar du in som »långvarigt bidragsberoende« i 


statistiken, även om du arbetar hårt för att lära dig språket och 

för att så fort som möjligt hitta en försörjning. 

Ett typiskt »utanförskapsområde« som Tensta har ungefär 

8,5 procent sjukskrivna, 10 procent vuxenstudenter, 9,5 

procents arbetslöshet, 18 procent socialbidragstagare och 50 

procent förvärvsarbetande. Dessa siror är lätta att hitta i statistikdjungeln. 

En sira som är betydligt svårare att finna är andelen nyanlända 

i dessa områden. 

ANDELEN UTLANDSFÖDDA (20 ÅR OCH ÄLDRE) 

MED VISTELSETID 0–4 ÅR I STOCKHOLM 

Stadsdel Vistelsetid 0–4 år 

Tensta 19,5 % 

Rinkeby 21,6 % 

Bromma 4,1 % 

Kungsholmen 4,1 % 

Hela staden 5,3 % 

FIGUR 13: Tensta har cirka fem gånger så många nyanlända flyktingar 

som stadsdelarna Bromma och Kungsholmen. 

Källa: Sweco/Stockholms stads utrednings- och statistikkontor, 2011. 

I Tensta och Rinkeby bor det alltså cirka fem gånger så många 

nyanlända som i de rika stadsdelarna Kungsholmen och 

Bromma. En undersökning som DN gjorde 2010 visade att 

Stockholms stad, Södertälje, Botkyrka och Huddinge tillsammans 

har tagit emot drygt 75 procent av Stockholms läns nyanlända 

sedan 1994. Samtidigt har de tre medelstora, välbärgade 

kommunerna Täby, Tyresö och Danderyd tagit emot två 

procent eller totalt 900 personer – tillsammans. 

Nyanlända har ingen försörjning och det tar oftast längre 

tid än tio månader innan de kan språket och hittar ett jobb. Att 

sedan få en stadig inkomst kan också det ta några år, det vet 

alla som en gång börjat en yrkesbana. 

De nyanlända invandrarnas ofrånkomliga svårigheter 

stämmer till punkt och pricka överens med de problem som 

regering och myndigheter utgår ifrån när de pekar ut sina 

230 | FÖRORTSHAT

»utanförskapsområden«. De fattiga miljonprogrammen tar 

det största ansvaret för nyanlända invandrare och som tack 

för besväret pekas de ut som problemhärdar av makthavarna, 

just på grund av de svårigheter som nyanlända alltid har. 

* 

Ett samhällsproblem som det inte går att beskylla förorten för 

är bostadsbristen. I Stockholm är den skriande. 

I ett experiment på Konstfack skapades en fiktiv lägenhet 

på sju kvadratmeter i högskolans lokaler. Lägenheten inreddes 

på loftet av ett förråd, hade tre väggar och sjuttio centimeter 

i takhöjd. Möblerna var gjorda av kartong och på avstånd 

såg det faktiskt ganska trivsamt ut. 

Lägenheten annonserades ut som möblerad andrahandsbostad 

i Midsommarkransen under rubriken »Mysig loftvåning 

med pentry – bra läge«. I annonsen framgick att det rörde sig 

om sju kvadratmeter och att dusch och toalett fanns, men inte 

i bostaden. Priset var satt till femtusen kronor i månadshyra. 

På tre dagar kom det närmare trehundra svar. 

Svaren klistrades upp på väggarna runt den fiktiva lägenheten. 

Många av dem var mycket långa och utförliga; bostadssökarna 

beskrev sina liv, sina intressen, anledningen till att de 

sökte bostad just nu och varför just de skulle vara den ultimata 

hyresgästen. I stort sett alla var ickerökare, ansvarsfulla 

och ordningssamma. Många var dessutom lugna, glada och 

positiva, hade ordnad ekonomi och goda referenser. 

Ett stort antal sökande var i trettioårsåldern och hade fast 

arbete i Stockholm. Flera ville hyra som par eller som kompisar. 

En del hade barn som de lovade skulle vara tysta. 

Hej vi är intresserade av lägenheten, vi är en arabiska par, har 

1 barn 4 år, har vi lite tid i Sverige, men med fast arbete. Vi är 

ansvariga, hårt arbetande, icke-rökare, är vi försiktiga, inte 

bullrig och barn är mycket tyst. Vi talar inte svenska, men vi 

funderar på att lära sig. 


Hejsan! 

Pernilla Wallman heter jag, 29 år gammal. Jag jobbar som 

handläggare i en vecka till, sen börjar jag som personalansvarig 

på 100%, vid ett företag som heter PLT. Jag kommer från 

Skövde, har studerat till sociolog vid Uppsala universitet, sedan 

flyttade jag till Stockholm 2011. 

Jag söker nu boende till i början av april (eller maj om det 

passar bättre), och gärna för tillsvidare då det är tråkigt att behöva 

flytta så mycket. Jag söker nytt boende dels för att komma 

närmre kontoret, och dels för att boendet jag har nu är hos en 

vän, vilket var tänkt som ett korttidsboende. 

Som person är jag lugn, glad och social. På fritiden så försöker 

jag träa mina nyfunna vänner så mycket som möjligt, 

över en kae eller utgång då och då, och att lära känna stan. Jag 

tycker även att det är väldigt kul med oljemålning, och försöker 

måla så ofta jag kan. Är inneboende just nu i Hammarbyhöjden, 

och har tidigare bott i Vasastan. 

Det finns referenser om ni vill ha det. 

Hoppas vi hörs! 

Vänligen, 

Pernilla 

Hej, 

Mitt namn är Tor, 27 år från Skåne. Jag är mycket ordningssam, 

storstädar en gång i veckan, är vegetarian och gillar att springa 

och träna aerobics. Har cykel etc. Bor för tillfället i andra hand 

på Södermalm och får stanna fram till sista juni. Vill inte köpa 

lägenhet eftersom jag stått länge i bostadskön och inom ca 2 år 

kommer att kunna få ett hyreskontrakt. Ligger på 25–30 plats 

i de områden jag vill bo just nu. Så jag skulle gärna vilja hyra 

ca 1–2 år och se tiden an. Har lite egna möbler som jag skulle 

vilja ta med som säng, bokhylla och skrivbord. Bor just nu som 

inneboende i Kista och önskar så snart som möjligt hyra ett eget 

place att vara på. Ser att detta är en bostadsrätt, är det enbart 

5000kr/månad eller förekommer det dispositionsavgift? Har 

232 | FÖRORTSHAT

goda referenser från tidigare boende om så behövs. Min första 

fråga är: Har du hyrt ut 1:an ännu eller söker ni fortfarande efter 

en lämplig kandidat? 

Vänliga hälsningar, 

Tor 

Vem är ansvarig för den avgrundsdjupa bristen på bostäder 

i storstäderna? De politiska initiativen till bostadsbyggande 

lyser med sin frånvaro. Man vill inte göra om »misstaget med 

miljonprogrammen«. Istället tvingas människor acceptera 

fullständigt ovärdiga villkor för sitt boende. 

Studien Socioekonomiska och demografiska konsekvenser 

av ombildningen av hyresrätter till bostadsrätter i Stockholms 

stad 1995–2004 från Uppsala universitet, visar hur Stockholm 

påverkats av den ombildning från hyresrätter till bostadsrätter 

som under den perioden framför allt skedde i innerstaden. 

Och konsekvenserna är tydliga: 

Analysen ger ett tydligt besked: personer med högre inkomst 

(…) har högre kvarboendegrad än personer i lägre inkomstskikt. 

De med hög inkomst kan bo kvar i sin bostad efter en ombildning 

från hyresrätt till bostadsrätt, andra tvingas att flytta. 

Ombildningen från hyresrätter till bostadsrätter har gjort 

somliga stenrika och andra hemlösa. De som inte har råd att 

köpa sin bostad måste köa i många år, men även hyresvärdarna 

har höga krav på inkomst och fast anställning för att godkänna 

en ny hyresgäst. 

Den bedrövliga bostadspolitiken är en stor orsak till segregationen, 

ändå lyser debatten om samhällsplaneringen med 

sin frånvaro. Istället förs en skendiskussion om »den misslyckade 

invandringspolitiken« och »problemen i förorten«. 

DET RIKA OCH FATTIGA SVERIGE | 233 

Bostadspolitiken!

Förr i tiden kallades det barnrikehus 

PLATS: Medborgarplatsen, centrala Stockholm 

jag: 


ljushyllt äldre dam: 

Ja du, jag tänker nog tyvärr lite på invandrarort om jag säger 

så. Jag har tyvärr aldrig varit där, jag har bara åkt igenom. 

jag: 

Och vad tänker du om arkitekturen och miljön där? 


Eftersom jag inte har varit där så kan jag inte riktigt svara 

på det, men jag tror säkert att miljön är fin. Det tror jag. 

jag: 

Får du några bilder i huvudet? 


Ja, lite höghus. Tensta, det är för mig lite för mycket höghus 

och lite invandrare ja. Fast jag har inget emot invandrare 

men det är liksom förknippat med det på nåt sätt. 

jag: 

Vad kommer bilderna ifrån då? 


Jag har ju inte bott i Stockholm i hela mitt liv, men så fort 

jag kom hit så började det byggas, det var ett sånt här miljonbygge 

som man kallade det. Förr i tiden kallades det 

barnrikehus. Det fyller nog sin funktion, men det kanske 

gick lite för fort att bygga det. Kanske då i samband med 

att det var mycket barnfamiljer så kom hela den här bilden 

234 | FÖRORTSHAT

Vem är 

så naiv? 

med att det är lite bråkigt och det är det kanske lite överallt, 

men eftersom dom är så många så gjorde det det. 

* 

Jag funderar över hur det egentligen går till när miljonprogrammen 

och invandringen får klä skott för alla våra socialpolitiska 

fiaskon. 

Barnfattigdomen är ett ämne som debatterats hetsigt de senaste 

åren och i den diskussionen har det skett en intressant 

förskjutning i problembeskrivningen. Från början handlade 

debatten om huruvida vi överhuvudtaget har barnfattigdom 

i Sverige. Den frågan har blivit allt mindre ju fler och högre 

instanser som påpekat att så är fallet. I maj 2012 kritiserades 

Sveriges barnfattigdom av FN-organet Unicef. Samtidigt har 

problemet alltmer börjat förknippas med invandring och miljonprogram, 

till Sverigedemokraternas stora glädje. När Jimmie 

Åkesson sitter i TV-soan hos Hübinette i SVT och säger 

att det skapas parallella samhällen i förorten som ställer till 

det för hela riket, då är han långt ifrån först med att peka ut 

miljonprogrammen och dess innevånare som landets problemhärdar. 

När klasskillnader blir tydliga i Sverige förvandlas de först 

till miljonprogramsproblematik och sedan dröjer det inte 

länge förrän de etnifieras och görs om till invandrarproblem. 

Lika lite som majoritetssvenskarna känner igen sin egen rasism, 

lika lite kan man identifiera det klassamhälle som har 

återuppstått i vårt land. Att svenskarna skulle kunna bete sig 

rasistiskt är lika otänkbart som att vi skulle kunna leva i ett 

klassamhälle. I Sverige är vi jämlika. Punkt. 

* 

Professor Tapio Salonen har forskat i barnfattigdom och i sin 

forskning kunnat se att ekonomisk utsatthet i barndomen får 

återverkningar senare i livet när det gäller bland annat utbild- 


ning och hälsa. Jag ringde upp honom och frågade vilka förändringar 

i samhället som ligger bakom den ökande barnfattigdomen. 

»De klassiska familjepolitiska systemen kan inte längre lyfta 

de familjer med sämst ekonomi till en lägsta nivå«, blir hans 

svar. Tapio Salonen säger att de familjepolitiska åtgärderna 

har förlorat sin kraft. För tio år sedan bidrog socialförsäkringarna 

och de andra barnfamiljsstöden till att sänka barnfattigdomen 

från 25 procent ner till 8–9 procent. Nu förmår samhällets 

stöd bara att minska barnfattigdomen till 15 procent. 

Salonen berättar att regelförändringar har gjort det svårare 

för familjer att få ekonomiskt stöd och att bidragen inte har 

höjts i takt med den övriga prisuppgången. 

»Att barnfattigdomen och antalet socialbidragstagare ökar 

i Sverige har inte så mycket med finanskriser och arbetsmarknad 

att göra, det beror på politiska beslut om förändringar i 

socialförsäkringssystemen. På sjuttio- och åttiotalet hade var 

fjärde öppet arbetslös inte rätt till a-kassa. Idag står varannan 

arbetslös helt utan skydd.« 

Tapio Salonen påpekar att inkomstojämlikhet och fattigdom 

förstås hänger ihop. När vissa grupper inte kan konsumera på 

det sätt som betraktas som normalt, då blir dessa grupper utsatta 

och får svårt att hävda sig i alla möjliga sammanhang. Hur 

klarar man konkurrensen om ett jobb om man inte haft råd att 

köpa trendiga kläder, gå till frisören eller köpa ett träningskort 

för att bli av med sin övervikt? Och bostadssegregationen gör 

livet svårare för samhällets fattigaste när samhällsservicen i deras 

bostadsområden utarmas. Bankerna, vårdcentralerna och 

skolorna tjänar ingenting på att finnas där de fattiga finns. 

Efter kriget minskade den ekonomiska utsattheten hos 

svenska familjer, berättar Salonen. Allt fler människor fick arbete 

och kvinnorna inträdde på arbetsmarknaden. 

»Vi skapade trygghetssystem som gällde alla. Men redan tidigt 

på åttiotalet började skillnaderna mellan dem som hade 

det bättre och dem som hade det sämre att öka«, säger han 

och tillägger att det har blivit svårare att etablera sig på ar- 

236 | FÖRORTSHAT

Men 

globaliseringen 

då? De 

lågkvalificerade 

jobben 

försvinner... 

betsmarknaden, och är man inte etablerad där så kommer 

man inte in i trygghetssystemen. 

Salonen menar att stor del av den ekonomiska utsattheten 

hänger ihop med att trygghetssystemen är anpassade efter 

full sysselsättning. Nu när arbetslösheten ligger på en konstant 

hög nivå, börjar välfärdsmaskineriet halta. De gamla sociala 

skyddsnäten håller inte i den nya verkligheten. 

Jag frågar om det verkligen går att tala om fattigdom i Sverige 

idag, vi ser ju inte direkt flickan med svavelstickorna på 

gatan runt juletid. 

»Argumentet att alla har fått det bättre och att det därför 

inte skulle spela någon roll att skillnaderna ökar, det håller 

inte. Idag bygger vi in hinder i vardagen för dem som har sämre 

ekonomi, det gör att vissa barn stängs ute från den samhälleliga 

gemenskapen. Skolan förväntar sig till exempel att 

barnen ska ha vissa saker och att föräldrarna ska betala vissa 

utgifter«, säger Salonen. 

Och visst är det så. Barn ska ha med sig idrottskläder och 

träningsskor, skridskor, extra regnkläder och gummistövlar 

till skolan. Föräldrar förväntas betala till klasskassan, skicka 

med barnen matsäck och köpa klassfotot som kostar skjortan. 

Fritidssysselsättningar och kulturutbud kostar pengar som 

inte alla har och idag umgås barn med varandra på nätet. Det 

betyder att de barn som inte har tillgång till dyra telefoner eller 

dator hemma blir exkluderade. När normen är att konsumera 

mycket och dyrt, blir det svårt för somliga att hänga med 

i svängarna. 

Bostadssegregationen påverkar också barn och unga, säger 

Tapio Salonen. Han ser segregationen som en konsekvens av 

att den generella inkomstojämlikheten har ökat. 

»Det är inga naturkrafter vi talar om. Det finns inget ödesbestämt 

i detta. Det som måste till är en politisk och demokratisk 

utveckling.« 

Han påpekar att det går bra för Sverige nu, att vårt land aldrig 

varit starkare ekonomiskt, men att det finns fördelningspolitiska 

frågetecken: 


»I en stad kan man leva nära varandra men ändå väldigt åtskilda. 

Det skapar spänningar och vi-och-dom-föreställningar 

som blir problematiska. Hur ska vi göra för att inte bygga 

in skillnader mellan människor som hotar den sociala sammanhållningen?« 

BARN 0–17 ÅR I FAMILJER MED EKONOMISK UTSATTHET 

1991 barn med svensk bakgrund 11,3 % 




1991 barn med utländsk bakgrund 29,4 % 




FIGUR 14. Fattigdomen i Sverige är långt större bland barn med utländsk 

bakgrund än bland barn med svensk bakgrund. 

Källa: Barnfattigdomen i Sverige, Rädda barnens årsrapport 2012. 

I elva svenska stadsdelar låg barnfattigdomen över 30 procent 

år 2009. Det var i Tensta och Rinkeby i Stockholm, Lärjedalen, 

Bergsjön, Biskopsgården, Gunnared och Frölunda i Göteborg 

och Södra innerstaden, Hyllie, Fosie och Rosengård i Malmö. 


* 

Det som återkommer som ett mantra i mitt huvud efter samtalet 

med Tapio Salonen är att ojämlikhet och fattigdom 

hänger ihop. I dagens Sverige äger en tiondel av befolkningen 

71 procent av landets finansiella tillgångar, enligt Statistiska 

centralbyrån. 

I västvärlden har klyftorna mellan fattiga och rika ökat de 

senaste trettio åren. Enligt OECD (höginkomstländernas globala 

samarbetsorgan) har gapet mellan den rikaste tiondelen 

och den fattigaste ökat i alla medlemsländer utom fem, från år 

1985 till år 2008. Mest ökade skillnaderna mellan de svenska 

hushållen. 

Barn klass bakgrund

Trots detta har vi inte haft någon debatt alls om de ökande 

klasskillnaderna i Sverige. Diskussionen har istället kommit 

att handla om »problemen med invandringen« och de sociala 

problem som den påstås orsaka. 

Berättelsen om invandringens hot mot det vita folkhemmet 

är stark, både i medierna och i politiken. Man formulerar det 

som en fråga om ekonomi. Hur mycket invandring tål Sverige 

innan kostnaderna sänker oss? Alla de inkomster som invandringen 

givit oss i form av billig arbetskraft, människor som 

inte behövt dagisplats och tolvårig skola innan de kunnat gå 

ut på arbetsmarknaden, och alla de skatteintäkter som deras 

arbete gett, det glöms bort i sammanhanget. 

Den globala världsbild som annars präglar vår politik syns 

inte till i debatten om invandringen. Att vår nation säljer vapen 

till diktaturer och att våra medborgare köper kläder, 

mat och möbler som producerats under fullkomligt vidriga 

förhållanden i andra länder, det beskrivs som en funktion av 

globaliseringen. Men icke invandringen. När man talar om invandringen 

förvandlas Sverige, som annars brukar beskrivas 

som en potent aktör på den globala marknaden, plötsligt till 

en liten enslig stuga som måste hålla dörren stängd för att inte 

släppa ut värmen. 

I hela Europa har politiker från både höger och vänster 

länge undvikit att tala om de växande klyftorna. Istället har 

debatten kommit att handla om »problemen kring invandringen«. 

Islam, språkproblem och förortsbråk har varit i fokus, 

snarare än den stabila massarbetslösheten och konsekvenserna 

av de ständigt ökande inkomstskillnaderna. På det 

sättet har de etablerade partierna, med god hjälp av medierna, 

skapat en finfin grogrund för fascismens återtåg i Europa. 

Tänk att det kan gå så snabbt att glömma sin egen mörka 

historia och istället måla upp en bild av en förlorad idyll. Men 

Lyckliga gatan är en dröm och inget minne. Hur det svenska 

klassamhället egentligen såg ut innan välfärdssamhället och 

förorterna byggdes är inget vi vill minnas. Vi minns inte hushållerskorna 

och daglönarna. Vi minns inte portvaktsfruarna, 


kuskarna, diversearbetarna, drängslagsmålen eller rotvälskan, 

de klassbundna dialekterna. Vi har glömt barnen som lekte i 

rännstenen, hur de sov skavfötters i kökssoan och vi har glömt 

dassen på innergårdarna som fanns kvar i Stockholms innerstad 

ända in på sjuttiotalet. Ingen kommer längre ihåg att förortsbygget 

var en av de bärande idéerna i folkhemstanken, att 

avsikten var att alla skulle ha rätt till en anständig bostad. 

Ändå är kärleken till folkhemmet stark, långt starkare än 

medvetenheten om att vi de senaste trettio åren, steg för steg, 

avvecklat de sociala reformer som utgjorde dess grund. Det 

svenska folkets kärlek till sitt folkhem är vacker men hopplös. 

För samtidigt som vi uttalar vår eviga trohet till folkhemsidealet, 

underminerar vi alla förutsättningar för ett jämlikt 

samhälle. 


* 

I den europeiska stadens hierarki hamnar ofta citykärnan 

högst upp. Där ligger det kungliga slottet och regeringsbyggnaderna 

och där är det allra dyrast att bo. 

I vår svenska världsbild är New York alla städers huvudstad 

och Manhattan idealet bland stadskärnor. Vi svenskar känner 

oss hemma på Manhattan. Alla de otaliga TV-serier och Hollywoodfilmer 

vi sett som utspelar sig i New York har gjort att 

vi känner igen oss även om vi aldrig varit där. Trots att just 

USA är känt för nedgångna stadskärnor och blomstrande förorter, 

är våra nutida västerländska ideal hårt knutna till storstadskulten 

av Manhattan. Om vi tidigare drömde om ett gott 

liv, är det nu stjärnors glans vi strävar efter och Manhattans 

skyskrapor når ända upp till himlen. Den nya svenska drömmen 

är inspirerad av den amerikanska och enligt den är ditt 

och mitt högsta mål att få leva lyxliv i städernas stad … Eller 

varhelst du vill för den delen, varför inte en egen ögrupp fullproppad 

med betjänter som gör allt för att uppfylla din minsta 

önskan? Om du bara spelar dina kort väl och kämpar på så har 

du, som alla andra, möjlighet att nå dina drömmars mål.

Därför är det coolt att vara klassresenär. Ju mer underdog 

desto bättre. Modeskribenten Ebba von Sydow är inte 

den enda som kallar sig arbetarklass med hänvisning till att 

föräldrarna »arbetat väldigt mycket«. Många fler än hon är 

klassresenärer med lånta fjädrar. Personer vars pappor haft 

chefsposition eller drivit egna företag kallar sig arbetarklass 

med hänvisning till att pappan arbetat inom industrin eller 

hantverksbranschen eller att deras mammor jobbat inom vården. 

Man hittar på vad som helst för att verka vara en klassresenär, 

en som tagit sig upp ur skiten och slutligen landat vid 

sina drömmars mål. 

Samtidigt gäller det för en klassresenär att anpassa sig. Underklassbakgrunden 

får absolut inte märkas. Vill du tillhöra 

borgarklassen gillar du inte fiskbullar, du skäms för att du 

handlar på Lidl, du använder inte kläder som ser billiga ut och 

du måste shoppa ofta, garderoben måste bytas ut regelbundet. 

Du har »koll« och hänger med i inredningstrenderna, ena 

dagen vitt och fräscht och nästa shabby chic. Hem och klädstil 

måste uppgraderas lika ofta som datorn och vissa saker är 

tabu. Insydda pressveck går bort, mjukisbyxor är förstås lika 

illa. Är du mörk och talar bruten svenska, då riskerar du att få 

sneda blickar eller glåpord kastade efter dig, du kan bli ifrågasatt 

när du ska göra dina ärenden och på innekrogen släpps du 

garanterat inte in. 

Ditt yrke visar om du är en lyckad klassresenär eller ej. Är 

du städare, taxichas eller vårdbiträde betyder det att du 

misslyckats med din klassresa. Förhoppningsvis går det bättre 

för dina barn. 

Rättvisa betyder inte längre att alla, oavsett yrke och social 

status, ska ha rätt till en värdig livssituation. Nu innebär rättvisa 

att alla ska få möjlighet att göra en klassresa. Vem som ska 

städa, köra soporna och sköta gamlingarna när alla gjort sin 

klassresa finns det inget svar på. Den amerikanska drömmen 

och vår gamla svenska folkhemsdröm har muterat och bildat 

en ny, fullkomligt omöjlig utopi, drömmen om att vi alla en 

dag ska kunna bo vid Central Park. 

DET RIKA OCH FATTIGA SVERIGE | 241 

Nu blir det 

space out, 

flyter bort och 

förlorar fokus

Detta är 

obegripligt... 

Högern som vänstern trumpetar ut samma budskap: Alla 

har rätt att bli rika och ha hög samhällsstatus! 

Men den drömmen är självklart omöjlig. Rik kan man bara 

vara i jämförelse med någon som har mindre. För att en person 

ska kunna få hög status, måste en annan ha låg. 

Östermalm är en populär stadsdel i Stockholm där man nu 

planerar att bygga fler bostäder eftersom »alla vill bo på Östermalm«. 

Men hur många bostäder man än bygger på Östermalm 

så kommer alla som vill bo där inte att få plats. Ändå 

odlas och vattnas drömmen ömt varje dag av både hög och låg, 

och normen är tydlig: Den som inte vill bo vid Central Park 

blir en udda typ. 

Den som tycker att det vore bättre med en mindre hierarkisk 

värld beskrivs som en idealist utan verklighetsförankring 

och den som hävdar att hon är nöjd med det hon redan har 

avfärdas som lögnare. 

För visst vill vi alla klättra? Visst skulle vi, om vi bara fick 

chansen?



Symbolen Rosengård 


av 

Lawen Mohtadi 

Rosengård är ett av Sveriges mest kända miljonprogram. Här 

har allt ifrån trångboddhet till kackerlacksinvasioner avslöjats 

genom åren och även här har ungdomsgängen eldat bildäck 

och slagits med polisen. 

Jag åkte till Rosengård för att träa Margareta Popola och 

Per-Markku Ristilammi. Båda är forskare som studerat Rosengård 

i flera omgångar. 

När vi möts skiner solen och barnen leker utanför husen. 

Det är rent och snyggt, gräset är välansat och rabatterna 

blommar. Vid första anblicken påminner Rosengård mest om 

en mönsterförort där ordning och reda råder. Det är svårt att 

föreställa sig att detta är den plats där brinnande bilvrak och 

stenkastning mot polis och brandkår orsakade mediestorm 

för inte så länge sedan. 

Forskaren Per-Markku Ristilammi har själv växt upp i området. 

Han flyttade dit när han var nio år och det var alldeles 

nybyggt. Vi går en sväng och hamnar utanför hans barndomshem, 

nära himlen i ett stort höghus. Jag har mikrofonen 

i handen och ett gäng ungar kommer fram för att fråga vad vi 

pratar om. Per-Markku pekar, räknar fönstren uppifrån och 

från sidan och visar vilka det var han en gång brukade titta ut 

igenom. 

Ristilammis flyttade till Rosengård från ett nedslitet bostadsområde 

vid Möllevången i centrum av Malmö på sextiotalet. 

Det som lockade var badrum, varmvatten, tvättstuga 

och en större och ljusare lägenhet. Per-Markku sa att när 

miljonprogrammen färdigställdes, romantiserades de gamla 

miljöerna. Man spann myter om en förlorad gemenskap med 

SYMBOLEN ROSENGÅRD | 243

färgrikt gatuliv och olika sorters människor som bodde tillsammans. 

»Det hade varit en stadig konjunkturökning som plötsligt 

tog slut där i skiftet sextio-sjuttiotal. I efterhand kan man se 

att miljonprogramsbygget sammanföll med slutet på industrialismen 

och övergången till ett annat samhälle började«, 

säger han. Själv kände han ingen sorg när han lämnade »lyckliga 

gatan«. 

»Jag tyckte att det var rätt spännande att flytta till något 

som var helt nytt. Men debatten startade ju redan innan miljonprogrammen 

var färdigbyggda.« 

Ristilammi menar att de nya förorterna kopplades ihop 

med lågkonjunkturen och började användas för att diskutera 

generella problem i samhället, till exempel ungdomsarbetslöshet 

eller integrationsproblematik. 

»Förorten utnyttjas som en kuliss för de här diskussionerna. 

Reportage ska göras i TV, fotografier ska tas och så vidare 

och då behöver man en bakgrund till detta. Både hus och 

människor. Diskuterar man problem, då är ofta illustrationen 

från förorten.« 

Per-Markku Ristilammis forskning har visat att bilderna 

av förorten ofta ser ut på ett speciellt sätt. På sjuttiotalet var 

det ungdomar med mellanölskassar och kanske ensamstående 

mammor med kundvagn och papiljotter i håret. Nu är det 

istället kvinnor med slöja eller invandrarungdomar, kombinerat 

med gångbroar och hus. 

Jag undrar om Per-Markku själv upplevde debatten om området 

under sin uppväxt, och han säger att han märkte hur attityden 

mot Rosengård förändrades. 

»Jag kände folk i andra delar av stan och det var där man 

började märka det här med att ’Jaha, Rosengård …’ Folk började 

rynka på näsan åt Rosengård. Naturligtvis har det att göra 

med ålder också, det är ju i en viss ålder man börjar lägga märke 

till sådana saker.« 

Han säger att det var när han kom in i tonåren som han bör- 


Förorten som 

projektionsyta 

för olika 

saker

jade förstå hur omvärlden såg på Rosengård. Identiteten blev 

viktigare då och identitet har en stark koppling till boende, 

menar Ristilammi. 

»Upplever man plötsligt att den kopplingen är problematisk, 

då är det klart man börjar fundera över det.« 

Margareta Popola frågar om Per-Markku kunde känna den 

här stoltheten som ungdomar ofta beskriver, känslan att »Jag 

är en äkta Rosengårdsbo«. 

»Naturligtvis kan det finnas en stolthet i det också. Om man 

nu ska prata i termer av att bli stämplad av den andra världen, 

att det är hårt och tut i Rosengård, det kan man ju ta till sig. 

Jag var inte hård och tu, men jag kom från Rosengård och då 

kan man ju dra växlar på det. Det är ju en strategi att känna 

stolthet och samhörighet med andra som bor här.« 

Vi vandrar sakta vidare genom Rosengårds grönska. Margareta 

Popola och Per-Markku Ristilammi tar med mig till 

förortens fattigaste delar. Även här leker barnen i solen och 

det är svårt att skönja några tecken på misär. Men fattigdom 

kan ge sig tillkänna på olika sätt. 

Margareta Popola menar att man inte studerar trångbodd- Studera 

heten ordentligt. Hon säger att det görs ytliga täthetsunder- trångboddheten 

sökningar som inte säger något om hur det verkligen ser ut. djupare. 

Hon berättar om en studie som hon gjorde för tio år sedan Samma 

och som visade att trångboddheten i Rosengård var på samma problem som 

nivå som på sextiotalet, då det fortfarande var vanligt att fa- innan miljonmiljer 

med två barn bodde i en tvåa. I debatten som följde på programmen 

avslöjandet diskuterades trångboddheten som om den var ett 

isolerat fenomen, ett Rosengårdsfenomen. Trångboddheten 

beskrevs som ett kulturellt problem. 

»Men det finns ingenting kulturellt i detta«, säger Margareta 

Popola. »Det är ett socialt problem som har att göra med 

ekonomiska och praktiska omständigheter.« 

Man hävdade att det var svårt för invandrare som hade tio 

barn att hitta tillräckligt stora lägenheter, men många hade 

inte fler än tre barn och bodde i en etta. 

! 

»Då blir man trångbodd ändå«, säger Popola. 


Det finns ju 

ingen svensk 

bostadspolitik! 

Diskussionen om hur man skulle göra för att bättre anpassa 

bostäderna efter de behov som finns uteblev, istället lät det 

i debatten som om det var människors kultur som bestämde 

hur bostadsförhållandena såg ut. 

»Man talar inte längre om bostadspolitik eller socialpolitik«, 

säger Margareta Popola. »Istället talar man om integrationsproblematik 

och så tar det stopp där.« 

Per-Markku Ristilammi säger att man vill ändra på människorna 

istället för att anpassa byggnaderna. Margareta Popola 

drar paralleller till Alva och Gunnar Myrdals bok Kris i befolkningsfrågan 

på trettiotalet. Vissa skulle helst inte skaa sig 

fler barn. Det skulle vara »de friska och starka« som förökade 

sig och inga andra. Och »de friska och starka« var detsamma 

som den blonda och blåögda, majoritetssvenska borgarklassen. 

På sin resa genom Lortsverige beskrev Lubbe Nordström 

samernas trångboddhet som ett kulturellt fenomen, trots att 

de själva menade att problemet berodde på fattigdom. Nu kulturaliseras 

trångboddheten i miljonprogrammen på samma 

sätt. 

Vi står framför Herrgården, den kanske fattigaste och mest 

ökända delen av Rosengård. Höghus, grönska och lekande 

barn dominerar bilden. 

»Det är väldigt snyggt och prydligt«, säger Margareta Popola 

och berättar att området har genomgått många fastighetsägarbyten 

genom åren. På nittiotalet byttes ägaren ut nästan 

vartannat år. Varje ny fastighetsägare lovade förbättringar, 

men innan man hann börja såldes fastigheten och allt började 

om från början. 

Till vårfåglarnas sång i Rosengård får jag höra den långa 

och solkiga historien om Herrgården. I början av nittiotalet 

sålde Malmö Kommun fastigheterna för nio miljoner och i 

mitten på nollnolltalet köpte man tillbaka dem för hundratjugo 

miljoner. Renoveringen kostade ytterligare femtio miljoner, 

nedslitningen var total. Trots att inga renoveringar blivit 

av hade värdet på fastigheterna stigit på grund av den allmän- 


Kärnan 

Bristen på 

bostadspolitiskt 

ansvar

na prishöjningen på fastighetsmarknaden. Det gjorde husen 

attraktiva som investeringsobjekt för bostadsföretagen, men 

pengarna som företagen tjänade gick till investeringar på 

annat håll eller till aktieägarna. Under en period vansköttes 

och tvångsförvaltades fastigheterna. Under de år då Herrgården 

var i privat ägo satsade kommunen och staten en hel del 

projektpengar på området för att höja boendestandarden. På 

olika sätt försökte man förbättra miljön genom att göra hyresgästerna 

delaktiga: de skulle hjälpa till att måla, de skulle 

plocka skräp, bli miljömedvetna. 

»Hyresgästerna skulle lära sig väldigt mycket. En stor uppfostringskampanj 

kan man säga. Tyvärr hade man då glömt 

fastighetsägarna i sammanhanget, de var sällan med på kurserna. 

De tog istället vinsten när hyresgästerna hjälpt till att 

snygga upp. Det enda som per automatik har skett är hyreshöjningar. 

Den delen har aldrig fallerat«, säger Margareta Popola. 

Sedan berättar hon om kackerlacksskandalen 2009, när de 

misskötta fastigheterna i Rosengård plötsligt blev en riksnyhet. 

»Alla här kände ju till att problemen fanns, men när det 

avslöjades i TV att här fanns kackerlackor, då var det plötsligt 

ingen som kände till det. Och allt detta var ju inget specifikt 

Rosengårdsproblem, det var ett resultat av en bristande bostadspolitik.« 

Även idag, flera år efter avslöjandena om stora problem med 

skadedjur i de misskötta fastigheterna, finns kackerlackorna 

kvar i vissa av de privat ägda fastigheterna i Herrgården. I november 

2012 visade en hyresgäst upp sitt fuktskadade, illaluktande 

badrum för en reporter på Sveriges Radio. Reportern 

beskrev hur kackerlackor sprang över väggarna i badrummet 

och hur de fastnat i Anticimex fällor under diskbänken. 

Den privata fastighetsägaren Bostads AB Gröningen hade 

fortfarande inte renoverat fastighetens nedgångna kök och 

badrum, utan bara målat om skåpluckorna. Fastighets ägaren 

skyller ohyran på de boende och påstår att de har fått med sig 

kackerlackorna från utlandet. Den sortens skuldbeläggande 

av miljonprogrammens hyresgäster har hittills fungerat väl 


för de fastighetsägare, politiker och tjänstemän som vill slippa 

ansvar. Margareta Popola beskriver hur projektinsatserna 

i Herrgården ofta har utgått ifrån att det är människorna det 

är fel på. 

»Det är inte bostadspolitiken, det är inte fastigheterna, det 

är inte kapitalinvesteringarna, det är inte ägarna, det är inte, 

inte, inte. Istället är det människorna som ska formas«, förklarar 

Popola som menar att man tappat bort politiken. 

»Det blir ett slags allmänt synsätt till slut. Människorna ska 

förändras. På samma sätt sa man på trettio- och fyrtiotalet: 

Bara de lär sig att skaa färre barn, hålla rent och lägga skräpet 

i papperskorgarna.« Popola berättar att en polischef nyligen 

påstått att om man bara kapade av höghusen i Herrgården 

så skulle allt bli bättre. 

»Det sa man både på nittiotalet och tjugohundratalet: Klipp 

av husen eller riv området och bygg upp det igen så blir allt 

bra. Som om det var husens utseende som skapade problemen.« 

Per-Markku påpekar att inte mycket förändras om man inte 

förändrar de sociala villkoren och att arkitekturens status inte 

avgörs av husens utseende. 

»Den här sortens arkitektur är inte alls kontroversiell i 

Mellanöstern till exempel«, säger han. »Där representerar 

den inte fattigdom och utsatthet utan betraktas som en byggstil 

bland andra.« 

Jag tänker på alla de miljonprogramsbor jag mött som inte 

kan begripa hur folk frivilligt kan bosätta sig i Gamla Stans 

urgamla hus, med dålig isolering, ojämna trappsteg och skeva 

golv. De undrar varför man frivilligt väljer att tillbringa sin 

dyrbara semester i en fattig liten stuga där det inte ens finns 

rinnande vatten. 

Efter några månader på ett kontor i Gamla Stan, där kontorsstolen 

hela tiden ville rulla bort från skrivbordet, var jag 

faktiskt beredd att hålla med mina grannar i Tensta om att det 

finns nackdelar med gamla hus. Och visst är det egendomligt 

248 | FÖRORTSHAT

att man i somliga kretsar i Sverige får högre status ju färre bekvämligheter 

man har på sitt landställe. 

Hur man ser på hus och bostadsområden har uppenbarligen 

mer med hierarkier och positionering att göra än med hur 

husen faktiskt ser ut och fungerar. 

I England placeras bidragsberoende ofta i vad en svensk 

skulle beskriva som idylliska radhusområden. Dessa områden 

beskrivs i England på ungefär samma sätt som miljonprogrammen. 

»Det är samma ord«, säger Per-Markku Ristilammi. »Att 

man inte sköter om husen, att man inte bryr sig om miljön. 

Och de bostadsområdena symboliserar något helt annat där 

än radhus i Sverige gör. Man illustrerar någonting speciellt 

när man visar bilder på dem. Någonting deprimerande.« 

Vi promenerar vidare och pratar om hur människors identitet 

kopplas till bostadsorten, både i självbilden och i andras 

blickar. Det är liv och rörelse i Rosengård och vi blir ideligen 

avbrutna av barn som undrar vilka vi är och varför vi går runt 

och spelar in med mikrofon i Rosengård. De vill veta om det 

är något som har hänt. Margareta Popola berättar att det är 

vanligt att reportrar gör sina inslag i Rosengård även om reportaget 

handlar om något som hänt på en annan plats. 

»För ett tag sedan härjade en krypskytt i Malmö. Han verkade 

ha riktat in sig på personer med utseende som kunde 

förknippas med utländsk härkomst. Journalister ringde då till 

mig som forskare för att ställa frågor om Rosengård. Jag sa till 

dem att skjutningarna inte har hänt på Rosengård. Titta där 

det har hänt istället, och så gav jag dem ett antal adresser, men 

det var ändå Rosengård som de var intresserade av.« 

Kopplingen mellan de båda svenska lasermännen Peter 

Mangs, John Ausonius och miljonprogrammen är långt ifrån 

solklar. Snarare är den höljd i dunkel. Men att den finns där 

råder det inte minsta tvivel om.



Terror 

År 2011 sprängdes en bilbomb av en muslimsk man i Stockholms 

innerstad. Han var ute efter att utföra ett terrordåd, 

men misslyckades. Dagen efter sprängningen uttalade sig 

statsminister Reinfeldt. I ett kort tal deklarerade han att Sverige 

fått sitt första terrorattentat, det lät nästan som en gratulation. 

Han talade om hotet mot demokratin och vikten av att 

inte falla till föga för hot. Det var ett viktigt tal, trots att formuleringarna 

var tafatta. Skräck är en farlig bundsförvant och i 

stunder av förvirring är lugnande auktoriteter viktiga. En 

statsministers ord i sådana stunder fastnar, kanske glöms de 

aldrig. Bilbomben däremot glömdes ganska snabbt och rädslan 

för nya terrordåd har inte spritt sig i landet efter dådet. 

Men jag minns en tid då jag var rädd. Hösten 1990 låg Leslie 

i min mage och sparkade. Daniel spelade på krogen till sent 

om nätterna och jag låg hemma i Hässelby och väntade. Kom 

han inte fick jag panik. 

På den tiden var Stockholms gator inte säkra för sådana 

som Daniel. Hans pappa är från Uruguay och kallades för 

»Negro« som barn. Daniel har ärvt sin pappas mörka drag och 

någonstans i Stockholmsmörkret dolde sig en laserman. 

Först såg man en röd prick på sina kläder, sedan kom skottet. 

Vi var många som var rädda. 

Jag minns hur invandrarminister Birgit Friggebo åkte till 

Rinkeby. Hur konstigt jag tyckte det var att just hon åkte just 

dit. Vår demokrati hotades av terror, men statsministern sa 

ingenting, istället åkte invandrarministern till Rinkeby och 

sjöng »We shall overcome«. 



av 

Lawen Mohtadi

Det var en stor lättnad när John Ausonius greps och erkände. 

I efterhand står det klart att hotet från Lasermannen påverkade 

hela samhället, att det finns ett före och efter Lasermannen. 

Det gör Friggebos resa till Rinkeby ännu märkligare 

nu än vad den var då. 

När skotten började falla mot de mörka Malmöborna drygt 

femton år senare, utgick polisen ifrån att det handlade om 

gangsteruppgörelser. Oer för krypskytten korsförhördes i 

sjukhussängen. Redan i ambulansen kunde de uppmanas av 

ambulanspersonalen att »berätta allt de visste för polisen«. 

Först efter flera år började man se ett samband och förstå att 

det rörde sig om oskyldiga oer. 

När nyheten till slut kom ut 2010, att en okänd gärningsman 

sköt mot svarthåriga och mörkhyade i Malmö, spred sig paniken. 

När ingen greps och terrorn fortsatte, fick rikspolitikerna 

press på sig att säga något. Oren för »den nya lasermannen« 

beräknades vara ett tiotal personer och någon slags uttalande 

ifrån högre ort förväntades. Men Sveriges regering var tyst. 

* 

Peter Mangs greps i november 2010. Här följer en förteckning 

över Malmöskyttens brott enligt tingsrättens dom 2012 

1. Mord 13 juni 2003, Gånglåtsvägen 47. Kooros Eatian, 66, 

hittades död, skjuten i bröstet på sin soa. 

2. Mord 10 oktober 2009, Skrävlinge kyrkväg. Trez West Persson, 

20, satt i passagerarsätet på en vit Renault när hon sköts 

till döds. 

3. Mordförsök 10 oktober 2009, Skrävlinge kyrkväg. Bredvid 

Trez West Persson satt hennes vän Xhafer Dani, 22, som också 

träades av skotten, bland annat i huvudet, bröstet och ena armen. 

Lyckades ta sig ur bilen och svårt skadad larma polis. 

TERROR | 251

4. Grovt olaga hot, skadegörelse 23 oktober 2009, Hyacintgatan. 

Flera skott avlossades mot en lägenhet. 

5. Grovt olaga hot och skadegörelse 31 december 2009, Hyacintgatan. 

Flera skott avlossades mot lägenheten, men ingen träades. 

6. Mordförsök 31 december 2009, moskén i Islamic Center på 

Jägersrovägen. En böneledare fick glassplitter i nacken och skadades 

lindrigt när gärningsmannen sköt genom en fönsterruta 

på moskén. 

7. Grovt olaga hot och skadegörelse 12 mars 2010, Hårds väg. 

Skott avlossas mot lägenheten. 

8. Grovt olaga hot och skadegörelse 14 mars 2010, polishuset 

vid Davidshallstorg. Flera skott avlossades mot polisstationen. 

Skotten var riktade mot ett upplyst fönster i ett arbetsrum, ingen 

person träades. 

9. Mordförsök 16 mars 2010, Professorsgatan. Två män i en bil 

besköts. Ahmed al-Hamid skadades, hans kamrat fick en kula 

genom kepsen men klarade sig utan skador. 

10. Försök till grov misshandel 19 juni 2010, Regementsgatan. 

Lang Conteh och två vänner besköts utanför badpalatset Aqva-kul. 

En man brännskadades av en kula. 

11. Mordförsök 24 augusti 2010, Köpenhamnsvägen. Younes 

Cheikhi såg en röd prick fladdra förbi fönstret i sitt gatukök. Sekunderna 

senare krossades rutan av en kula som gick in genom 

en öppen dörr på baksidan. 

12. Övergrepp i rättssak 30 oktober 2010. Mangs försökte genom 

hot om våld hindra en person från att berätta för polisen 

vad han själv sagt angående mordet på Trez West Persson och 

mordförsöket på hennes vän Xhafer Dani. 

252 | FÖRORTSHAT

13. Skadegörelse augusti 2010 till november 2010, Baltiska 

vägen. Skott genom en skylt vid Malmö stadion och genom en 

kommunteknikskylt vid Baltiska vägen i Malmö. 

* 

Europol, den europeiska polismyndigheten, använder sig av 

följande definition av terrorism: 

Överlagda gärningar som, givet deras art eller sammanhang, 

allvarligt kan skada ett land eller en internationell organisation 

när de utförs med syfte att: 

• allvarligt skrämma en befolkning, eller; 

• orättmätigt tvinga en regering eller internationell organisation 

att utföra eller avstå från att utföra en handling, eller; 

• allvarligt destabilisera eller förstöra ett lands eller en internationell 

organisations fundamentala politiska, konstitutionella, 

ekonomiska eller sociala strukturer. 

* 

Inom loppet av ett år avlossade Peter Mangs sitt vapen mot 

nio människor, han utsatte viktiga samhällsinstitutioner, ett 

polishus och en moské, för attentat och han besköt även ett 

flertal privata bostadshus. Allt detta skedde mellan 2009 och 

2010. 

Åklagarna har beskrivit Mangs mord som rena avrättningar 

och pekat på tydliga rasistiska motiv bakom Mangs brott. 

Polisens utredning visar att gärningsmannen hade rasistiska 

åsikter, att han spårade sina oer via främlingsfientliga bloggar 

och att han troligen har skjutit och kanske dödat ännu fler. 

Mangs har spritt antisemitiska konspirationsteorier på internet 

och på den främlingsfientliga sajten Politiskt Inkorrekt 

skrev han sextiotre inlägg. En teori som Peter Mangs återkommer 

till är att det är judarna som ligger bakom mångkulturen. 

Mangs skriver om en amerikansk lag, The Hart celler 

TERROR | 253

act/Immigration and Nationality act från 1965, som han menar 

att judar drivit igenom. Den lagen är central i amerikanska 

högerextrema gruppers propaganda. Efter att Mangs besökt 

USA skriver han i en självbiografisk text att »Nu är jag 

förändrad såtillvida att jag har ett frihetssinne som en amerikansk 

revolutionär«. 

I Mangs dator och mobiltelefon hittade polisen flera dokument 

med rasideologiskt innehåll. Under titeln 14 koder 

av arisk etik listas ariska levnadsregler. Mangs läste även tidningen 

Nationell Idag, en högerextrem nationaldemokratisk 

nyhetstidning. 

På rasistiska nätforum beskrivs Peter Mangs som en rättvisans 

hämnare eftersom han bland annat efterforskat och 

förföljt invandrare som finns i straregistret. Även judar, offentliga 

personer som uttalat sig i Mellanösternfrågan och artister 

som Timbuktu fanns med i hans kartläggningar. Före 

gripandet sägs Mangs ha uttryckt beundran för Lasermannen. 

Gemensamt för Mangs oer är att de har mörka drag och inte 

ser ut som traditionella svenskar. 

Terrorn i Malmö var ett nationellt trauma. Under flera års 

tid hade oskyldiga människor skadats och minst två personer 

hade dödats. De sista månaderna före gripandet levde en stor 

del av Malmöborna i skräck. De vågade inte röra sig fritt utomhus. 

Många var rädda för att gå till sina arbeten, tvekade 

att skicka barnen till skolan och tordes inte besöka moskén 

som blivit beskjuten. Folk var inte ens säkra i sina hem, de 

sköts ner genom köksfönstret. 

Befolkningen levde under hot, samhället led skada men 

rättsväsendet kunde inte finna några samband mellan Peter 

Mangs ideologi och hans gärningar. Av media och politiker 

behandlades Malmöskjutningarna som ett integrationsproblem. 

Journalister skrev artiklar om utanförskapet och 

statsminister Reinfeldt höll aldrig något tal till nationen om 

terrorn och dess hot mot demokratin. Istället skickades migrationsminister 

Tobias Billström till Rosengård där han höll 

ett tal om integration. 

254 | FÖRORTSHAT

Man såg inte på terrorn som terror utan som ett invandrarproblem. 

På så vis lyfte man ansvaret för den hotfulla situationen 

från gärningsmannens axlar och förlade problemet 

på exakt samma ställe som han placerat det. Hos invandrarna 

själva. 

Inga skott hade fällts i Rosengård. Ändå var det där politiker 

och journalister såg roten till det onda. Lagen om förortshat 

visade tydligt sitt rasistiska ansikte. 

Kanske är Peter Mangs den största terroristen och massmördaren 

i Sveriges historia. Ändå uteblir debatten. Tystnaden 

har sänkt sig över Malmöskjutningarna, men rädslan lever 

kvar. Många bara väntar på att det ska hända igen. 

Mangs åtalades inte för terrorbrott och enligt Europol begicks 

inga högerextremistiska terrordåd i Sverige 2009 och 

inga i hela Europa 2010. 

Lagen om förortshat 

Paragraf åtta till tio 

§8. Det är förorten som skapar rasismen. 

§9. Förortsproblem är inte nationella problem. 

§10. Deras liv är inte våra liv. 

* 

Manga terror associerades 

med Rosengård. Skakande



Mångkulturalismens 

misslyckande 

I diskussionen om förorten återkommer ofta påståendet att 

det mångkulturella samhället har misslyckats. Det har närmast 

blivit en refräng i debatten. År 2010 hördes Tysklands 

förbundskansler Angela Merkel stämma in i omkvädet. 

»... vårt försök att bygga ett mångkulturellt samhälle där vi 

kan leva tillsammans och uppskatta varandra, har misslyckats 

totalt«, sa hon med hänvisning till att många av Tysklands 

invandrare inte kan tala tyska. Ansvaret för situationen lade 

Merkel därmed på dem med minst makt. 

Merkel gjorde ingen politisk analys av språkförbistringen 

bland invandrare och flyktingar i Tyskland, hon ställde inga 

frågor och hon funderade inte över hur man skulle kunna förändra 

situationen. Istället drog hon slutsatsen att försöket att 

bygga ett mångkulturellt samhälle har misslyckats totalt och 

med detta satte hon punkt för debatten. 

Att hon använder ordet »försök« ger en känsla av att det 

samhälle vi lever i idag är något tillfälligt, ett test, och går det 

inte så går det inte. Frågan är vad Merkel tänker sig ska hända 

nu när det visat sig att försöket har misslyckats. Massdeportation? 

Det ligger nära till hands att tolka Merkels uttalande som 

att det är befolkningssammansättningen som är misslyckad. 

Att man inte kan blanda folk hur som helst. 

På rasisternas forum på internet talas det ofta om »det 

mångkulturella experimentet«. Sverigedemokraterna kallar 



av 

Lawen Mohtadi

sig »starka motståndare till mångkulturalismen som politisk 

idé och samhällssystem«. Sverigedemokraterna är också tydliga 

med att de vill ha en »uttalat överordnad majoritetskultur«. 

Det är svårt att beskriva idén om det mångkulturella samhällets 

misslyckande som något annat än cynisk, för vad blir 

konsekvensen? Vi har ju det samhälle vi har, med de skiftande 

kulturerna som finns. Ska vissa kulturer underordnas andra? 

Ska vissa språk förbjudas, eller vissa trosuppfattningar, vissa 

klädesplagg? Hur tänker man sig att det ska gå till rent praktiskt 

att ge upp det mångkulturella samhället? 

Det politiska språket är mycket betydelsefullt. Toppolitikernas 

tal färgar folkets tankar. Våldsamma hatkampanjer på nätet 

förändrar också det politiska klimatet. Man kan kalla en 

lång rad terrorister för ensamma galningar, men de ensamma 

galningarna känner sig sällan ensamma. Den terrordömde 

Anders Behring Breivik nämner mångkulturalismen närmare 

1200 gånger i sitt manifest. Han tog resonemanget om det 

mångkulturella samhällets misslyckande på allvar och drog 

det till sin spets när han mördade ett stort antal så kal lade 

»multikulturalister« i den norska regeringsbyggnaden och på 

Utöya. 

I Ungern har den nationalistiska regeringen infört en ny 

medielag som tvingar journalisterna att »sprida ungerska 

värderingar«. Samtidigt har romer hotats och dödats av lokala 

medborgargarden runt om i landet. Både regeringens och de 

paramilitära gardernas mål är att förvandla Ungern till en kulturellt 

homogen nation. 

När ska vi inse att den yttersta konsekvensen av att skylla 

samhällets politiska bakslag på mångkulturen är grym, blodig 

fascism? 

MÅNGKULTURALISMENS MISSLYCKANDE | 257

Människosyn 


jag: 


man med hatt: 

Rinkeby. Under senaste dygnet har det framkommit att en 

ungdomsledare där värvade folk till ett krig i Somalia. Det var 

vad jag tänkte på. Det är både i TV och radio och i tidningarna. 

jag: 

Vad tänker du om arkitekturen i Tensta? 

man med hatt: 

Den är en del av miljonprogrammet, det är en ganska tråkig 

människosyn kan man tycka. Jag har varit därute och 

jobbat en del och jag tycker det är ganska tråkiga områden. 

Framför allt präglade av den här tråkiga arkitekturen. Och 

att det är samma typ av befolkningsgrupp som bor där liksom. 

En del av en misslyckad segregation på något sätt. Det 

är vad jag tänker. 

jag: 

Har du varit där mycket? 

man med hatt: 

Nej, inte mycket. Det är en ganska grund koppling till området. 

En ytlig betraktelse. 

jag: 

Skulle du kunna tänka dig att bo i Tensta eller ett miljonprogram? 

man med hatt: 

Nej, det skulle jag inte. 

258 | FÖRORTSHAT

jag: 

Varför inte? 

man med hatt: 

Därför att det inte känns som en trevlig … Det känns inte 

som en miljö där man kan tänka framåt. Känns inte som 

en särskilt kreativ miljö. Utan just präglad av att här ska ni 

vara. Och gärna så många av er som möjligt på samma plats, 

så att det går åt så lite pengar som möjligt till infrastruktur 

och allting annat som behövs. Det är i grunden en yttring av 

en människosyn kan jag tycka. 

jag: 

Var bor du själv? 

man med hatt: 

I Gröndal. 

* 

Ordet människosyn återkommer ofta i debatten om miljonprogrammen. 

Det handlar då inte om den människosyn som 

uttrycks när man pekar ut vissa bostadsområden och dess 

innevånare som bärare av samhällets alla problem. 

Nej, när man talar om människosynen och miljonprogrammen 

menar man istället att de som byggde områdena hade en 

dålig människosyn. Att man skapade omänskliga miljöer för 

att bli av med vissa samhällsgrupper och placera dem i ett urbant 

fängelse. Välfärdens koncentrationsläger. 

Men miljonprogrammen byggdes inte för utsatta grupper. 

De byggdes för alla de poliser och den skol- och sjukhuspersonal 

som behövdes när städerna blev större och välfärden 

byggdes ut under sextio- och sjuttiotalet. Den oentliga sektorn 

växte så det knakade, kvinnorna ville jobba, barnen behövde 

dagis och fritids, de gamla och handikappade behövde 

omsorg, den växande ekonomin krävde arbetskraft och ar- 

MÅNGKULTURALISMENS MISSLYCKANDE | 259

etskraften flyttade från landsbygden och södra Europa till 

de svenska städerna som redan var trångbodda. 

Innerstädernas lägenheter hade ofta mycket låg standard. I 

somliga fanns det bara kallvatten i kranen, badkaret eller duschen 

var gemensam och placerad i källaren och i en del hus 

hade man fortfarande utedass på gården bakom huset. Tvättstuga 

var det inte tal om. 

Lyckliga gatan var inte längre något värdigt alternativ. 

Förorter har planerats och byggts åtminstone sedan början 

av 1900-talet, det var inget nytt fenomen. Och det var ingen 

dålig människosyn som orsakade de misstag som begicks när 

miljonprogrammen byggdes. Arkitekturen där har en viss 

tidsprägel, precis som alla andra bostadsområden. De flesta 

miljonprogramshus är väl byggda och har hög kvalitet. Att 

de behöver rustas upp beror på deras ålder, alla hus behöver 

renoveras vart fyrtionde år. De misstag som begicks när miljonprogrammen 

byggdes drabbar ingen idag. Träd och buskar 

har vuxit upp, gångvägar och kollektivtrafik har tillkommit 

och den »omänskliga arkitekturen« är enligt de boende trivsam 

och välfungerande. 

Det som drabbar miljonprogramsborna idag är den människosyn 

som gör gällande att Tensta och alla andra miljonprogram 

är »en annan stad« eller »en annan värld«, en deprimerande 

hopplös värld för »de andra«, de som bär med sig 

samhällets dålighet. 

En människosyn som utesluter tanken på att den resursstarka 

majoritetsbefolkningen skulle kunna tänka sig att frivilligt 

bo granne med dessa »andra«. Det är den människosynen 

som borde diskuteras.



Utanför viss 

gemenskap 


av 

Lawen Mohtadi 

I medierna är det populärt att peka ut landets eller regionens 

sämsta skolor. Skolorna ligger oftast i miljonprogramsområden, 

är i de flesta fall kommunala och har en stor övervikt nyanlända 

och elever med invandrade föräldrar. Bedömningen 

av skolorna görs med hjälp av skolresultaten – sämst resultat 

– sämst skola. 

Nihad Bunar forskar på integration och skola. Jag besöker 

honom i hans lilla arbetsrum på Stockholms universitet för att 

få höra hans syn på segregationen och vad som orsakar rasåtskillnaden 

i den svenska skolan. 

»Förortsfamiljer använder sig av valfriheten i skolsystemet 

för att försöka integreras bättre, men då försvinner de som man 

ska integreras med. Om en skola har trettio procent elever med 

invandrarbakgrund så riskerar skolan att stämplas som ’invandrarskola’ 

och förlorar de svenska medelklasseleverna.« 

Nihad Bunar påpekar att segregation alltid innebär att man 

är segregerad ifrån någonting. De här områdena är segregerade 

från storstaden. Hur kommer det sig? Det är inte självvalt, 

menar han och hänvisar till flera undersökningar som visar 

att många som bor i segregerade områden är kritiska till hur 

stat och kommuner har agerat, till att man har fått en situation 

där det finns skolor med upp till åttahundra elever där ingen 

har svenska som modersmål. 

»I alla mina undersökningar har jag kunnat se att man i förorten 

efterfrågar större blandning med majoritetsbefolkning- 

UTANFÖR VISS GEMENSKAP | 261 

Skolan, 

sorgligt o 

upprörande 

kapitel

en och att många har placerat sina barn i innerstadsskolor för 

att komma åt miljöer där svenskar är i majoritet.« 

Som Langhorst Nihad Bunar säger att svenska föräldrar då gärna plockar 

själv! bort sina barn och skickar dem någon annanstans. 

»Man vill inte ha blandningen«, menar han. 

Bunar förklarar också varför skolor med många invandrarbarn 

så ofta beskrivs som dåliga, både av Skolverket och 

av medierna. För nyanlända flyktingbarn tar det tid att lära 

sig språket och det nya arbetssättet i skolan, alla har inte ens 

gått i skola tidigare. Ju fler nyanlända, ju fler utan skolvana, 

desto lägre medelbetyg får skolan. Låga medelbetyg innebär 

att både myndigheter och medier drar slutsatsen att skolan 

misslyckats med sitt uppdrag. Mätmetoder som tar hänsyn till 

antalet nyanlända eller antal elever med bristande kunskaper 

använder man sig inte av. 

Nihad Bunar berättar att vissa skolor vägrar att ta emot elever 

från förorten för att inte riskera sitt rykte och sin status. Man 

skyller på platsbrist eller på att man inte har möjlighet att ordna 

hemspråksundervisning, och de skolorna är bara skyldiga 

att ta emot elever som är skrivna i skolans närområde. 

Ett högt antal nyanlända blir då förortskolornas lott. Det sänker 

förstås genomsnittsbetygen och skolorna i förorten döms 

ut som usla. 

När Skolverket och medierna presenterar medelbetygen 

som den enda måttstocken på skolors prestationer uppstår ett 

system där kommunala skolor i områden med många invandrare 

metodiskt pekas ut som dåliga. Egentligen skulle dessa 

skolor vara pedagogiska underverk (likt Rinkebyskolan) om 

de lyckades uppnå samma resultat eller bättre resultat än skolor 

där en stor del av eleverna har en resursstark, traditionellt 

svensk medelklassbakgrund. 

Nihad Bunar menar att medierna och politikerna drar förenklade 

slutsatser om förorten och dess innevånare och använder 

sig av dessa förenklingar på ett ohederligt sätt. 

»Medierna berättar om dåliga resultat i skolorna, ungdomsgäng, 

organiserad brottslighet, islamsk fundamentalism 


Det här 

borde få 

oss att 

stanna 

upp. Fy 

fan 

vilket 

svek

och islamsk terrorism. Regeringen har sjösatt olika åtgärder 

mot detta och beskriver områdena som mycket problematiska, 

vilket leder till att redan utsatta områden får ännu större 

problem. Det är viktigt att titta på fakta innan man pekar ut 

problem. Vad finns det för bevis för att det gror muslimsk terrorism 

i miljonprogrammen?« 

Jag frågar vad Nihad Bunar anser att man borde göra från 

politiskt håll för att skapa integration istället för segregation. 

Han svarar att miljonprogramsområdenas segregation är av 

ett praktiskt slag, de är ibland kringskurna av stora motorleder 

och har få vägar som leder till omkringliggande bostadsområden. 

Det behövs kontaktytor där innevånarna från de olika 

områdena kan mötas. Han poängterar att en del av husen i miljonprogrammen 

behöver rustas upp ordentligt, bostäderna 

måste vara i normalt skick, ingen vill ha kackerlackor springande 

på väggarna. Sedan föreslår Bunar aktiviteter som knyter 

ihop verksamheter från hela stan. Kulturaktiviteter, skolor som 

samarbetar med varandra. Kanske kunde man låta barn gå i två 

skolor, några dagar i veckan i ena skolan och några i den andra. 

Han tycker att man borde placera stora myndigheter i förorterna, 

då måste de som jobbar där äta någonstans och kanske 

handla på vägen hem. Om man sedan bygger bostadsrätter där 

så kanske de anställda flyttar dit så småningom. 

»Men«, tillägger Nihad Bunar, »90 procent av Sveriges invandrare 

bor inte i de områden som beskrivs som invandrartäta 

och socialt utsatta, så man kanske inte ska överdriva problemet 

med segregationen heller.« 

Jag lämnar Stockholms universitet med en känsla av illamående. 

Nihad Bunars förslag om integrering av skolelever 

påminner mig om de amerikanska försöken att bussa svarta 

skolbarn till vita områden. Insikten att Sverige är lika segregerat 

som USA gjorde mig sjösjuk. 

Först när jag lyssnar igenom inspelningen hör jag vad Nihad 

Bunar säger precis innan vi avslutar. Att 90 procent av invandrarna 

inte bor i miljonprogrammen. 

UTANFÖR VISS GEMENSKAP | 263


* 

90 procent av invandrarna bor alltså inte i så kallade »invandrartäta 

stadsdelar«, utan på andra ställen. Men vad är det då vi 

bråkar om? Om bara tio procent av invandrarna bor i miljonprogrammen, 

hur kan då segregationen där utmålas som ett 

av våra största samhällsproblem? 

För att hitta svaret på detta måste vi backa tiden några år. 

Inför valet 2006 lanserade Alliansen ett nytt begrepp: Utanförskapet. 

Med hjälp av det kunde man börja formulera förortsföraktet 

på ett nytt sätt. Begreppet utanförskap gjorde det 

möjligt att peka ut vissa skolor, vissa bostadsområden, vissa 

samhällsgrupper som problematiska utan att det lät hotfullt. 

Det var ju synd om dem som levde i utanförskap. Så skulle 

ingen behöva ha det. Man började föra speciell statistik över 

»utanförskapet« och valde ut en rad siror som påstods visa 

på utanförskap. Man gjorde en karta där röda prickar markerade 

de platser i Sverige som kallades Utanförskapsområden. 

Områden som främst kännetecknades av invandrartäthet och 

hög arbetslöshet. Begreppet »utanförskap« blev blixtsnabbt 

vedertaget och används sedan dess dagligen av myndigheter, 

medier, opinionsbildare och politiker i alla etablerade partier. 

Enligt Nationalencyklopedin betyder utanförskap att »stå 

utanför viss gemenskap i hem, kulturliv eller samhällsliv«. Underförstått 

är att »viss gemenskap« inte är vilken gemenskap 

som helst. Man befinner sig inte i utanförskap om man står utanför 

den judiska, den assyrianska eller den somaliska gemenskapen. 

Det är lätt att räkna ut att det är majoritetsbefolkningens 

gemenskap i hem, kulturliv och samhällsliv som avses. 

Allt du behöver göra för att »hamna i utanförskap« är alltså 

att stå utanför majoritetsbefolkningens gemenskap, den traditionella 

svenska gemenskapen. Men när man talar om »utanförskapet« 

menar man även arbetslöshet, fattigdom, dåliga 

skolresultat, brottslighet och extremism. 

Med det nya begreppet »utanförskap« kunde man utan vidare 

koppla en lång rad skilda samhällsproblem till landets kul-

turella minoriteter. Alla de problem som tidigare förknippats 

med miljonprogrammen har i »utanförskapet« fått ett politiskt 

namn som låter helt opolitisk, men som bär på en tung ideologi 

med djupa rötter. Att sammankoppla stora samhällsproblem 

med vissa minoritetsgrupper är ett gammalt beprövat knep för 

att få majoritetsbefolkningen på bättre humör. 

Begreppet uppfanns för att vinna ett val, men det blev betecknande 

för en ny idé om Sverige som genast fick ett starkt 

fäste. Ordet utanförskap är en blankslipad egg som skär ett 

djupt snitt genom vårt land. Samhället är inte längre ett, utan 

två. Innanför och utanför. Vi och dom. 

Vid valet 2006 hade Sverigedemokraterna fortfarande en bit 

kvar till riksdagen. Vid nästa val kom de in. Vintern 2012 har 

Sverigedemokraterna blivit vårt tredje största parti, om man 

ska tro opinionsmätningarna. Före lanseringen av ordet »utanförskap« 

var Sverigedemokraterna ett enfrågeparti. Nu sitter 

de plötsligt med svaret på alla våra frågor. 

* 

Det är Tensta marknad 2012 och regnet öser ner. På radion i 

morse sa de att Arktis smälter och jag tänker att det är isbjörnarnas 

tårar som faller över oss. Att det är deras hem som blivit 

vårt oväder. Ändå är det full rulle i Tensta, mängder av blöta bord 

med pryttlar till försäljning, fullt med barn och vuxna som rör sig 

mellan stånden och underbara dofter från alla rykande grillar. 

Jag går in i gallerian för att värma mig lite. Både tyghandeln och 

möbelaären har slagit igen och deras tomma lokaler gapar som 

mörka hål i centrumets väggar. Bankomaten är avstängd efter ett 

inbrott och när jag försöker ta ut pengar möts jag av texten: 

Bankomaten är stängd 

CLOSED 

Är du kund i Nordea? 

Du kan även ta ut kontanter hos våra ombud Ica och Coop. 


Det är bara det att det varken finns Ica eller Coop i Tensta. Jag 

minns hur besviken jag blev när Konsum stängde i mitten på 

nittiotalet. 

Jag fylls av hopplöshetskänslor och tumlar ut i regnet igen. 

Folklivet och kommersen som pågår tvättar snart bort känslan 

av sorg och besvikelse. Men jag har missat att ta med mig 

paraply och för att värma mig en smula utan att behöva stirra 

rakt in i segregationens nedbrytande eekter på Tensta Galleria, 

kliver jag in i Livstyckets lokaler. 

Det ständigt nedläggningshotade Livstycket öppnade samma 

år som jag flyttade till Tensta, och de firar tjugoårsjubileum 

2012. Det är en kombinerad textilateljé, skola och social 

verksamhet som riktar sig till kvinnor i Tensta och Rinkeby. 

Här på Livstycket undervisar man i svenska för invandrare 

och så tillverkas här högklassiga textilhantverk. Kvinnor från 

hela världen arbetar tillsammans och resultatet säljs eller 

hamnar på utställningar på prestigeföretag som Svenskt Tenn 

eller institutioner som Nordiska Museet. 

När jag besöker Livstycket sitter en grupp kvinnor runt ett 

stort bord och broderar. Jag pratar mest med Khadija och Amineh. 

Khadija är från Somalia och Amineh från Irak, båda har sjal 

över håret, Khadija har dessutom ett heltäckande tygstycke över 

kroppen. De talar dålig svenska och vårt samtal blir omständligt 

men mycket underhållande. Vi måste använda kroppspråket 

och anstränga oss lite för att förstå och göra oss förstådda. 

Det här är vad jag förstod: 

Det bästa med Tensta, enligt Amineh, är den billiga maten 

och att flera av hennes vuxna barn bor här. Khadija älskar de 

flesta av sina grannar men hon skulle vilja flytta till Bromma. 

Hon tror att det är lugnare där och inte så mycket ungdomsproblem, 

men hon kan inte flytta för hon har inte stått i kö så 

länge. Dessutom måste man oftast ha fast anställning och ganska 

hög lön för att bli godkänd som hyresgäst av Stockholms 

hyresvärdar, även de kommunala bostadsbolagen. 

Amineh säger att hennes dotter stått sex år i bostadskö 

men bara lyckats få tag i en tvåa i Tensta. Där bor hon nu med 

266 | FÖRORTSHAT

man och två barn. Aminehs barn arbetar eller pluggar, en son 

bor hemma fortfarande. Själv går hon precis som Khadija till 

Livstycket om dagarna, syr och tränar svenska. 

Khadija berättar att hennes tonårsdotter har sommarjobbat 

och tjänat åttatusen, men alla pengarna gick till en semesterresa 

till Turkiet. 

»Innan sa hon att hon skulle hjälpa mig att köpa kläder till 

hennes bröder men sedan ville hon inte.« Khadija berättar att 

dottern istället låtit sin mamma betala både telefonräkning, 

gym och böter som hon fått för att hon tjuvåkt på tunnelbanan. 

»Hon försökte slingra sig ur böterna och ljuga, men hon ska 

lära sig att ljuga är synd, så gör man inte. ’Har man fått böter 

så ska man betala dem’, sa jag. ’Men mamma!’ sa hon. ’Nej’, sa 

jag. Hon fick ringa upp och be om en avbetalningsplan. Men 

det blir ju jag som får betala. Döttrar är bara problem«, suckar 

Khadija och skrattar. 

Hon berättar att hennes tonårsson vill ha dyra märkesskor 

och kläder på Intersport nu när höstterminen börjar. 

»Han tror visst att hans namn står på pengarna. Och så har 

han slarvat bort hemnyckeln igen.« 

»Varför kan inte pojkar hålla reda på sina nycklar?« undrar 

Amineh. »Min son har också slarvat bort sin.« 

Khadija pekar på en annan av kvinnorna runt bordet. 

»Badria har stora barn, de är gifta allihop, hon kan vara 

lycklig och glad«, säger hon och ler vist. »Hon kan sova gott. 

Jag sover dåligt.« 

Khadija tycker att det är svårt med tonåringar. Hennes son 

är femton år och kör moppe i centrum fast han inte får. 

»I Afrika hade vi inte sådana problem. Där fanns det syskon 

och grannar överallt som hjälpte till att säga ’ajabaja’. Det 

finns inte här. Jag har inga släktingar här och barnen försvinner 

långt bort«, säger Khadija och berättar att hon brukar gå 

ut om nätterna för att leta upp sin son när han inte kommer 

hem. När hon hittar honom kramar hon honom, tittar noga på 

hans ögon och mun och luktar på honom. 

UTANFÖR VISS GEMENSKAP | 267 

Föräldrar 

föräldrar

Khadija visar hur hon luktar, skakar på huvudet och skrattar. 

»Mina barn säger att jag är som en polishund. Jag luktar 

alltid på mina barn när de kommer hem. Jag kramar dem och 

så passar jag på att lukta. Jag är rädd att de ska röka hasch.« 

Hon berättar att hennes barn går i olika skolor beroende på 

deras ålder. De som går i grundskolan går i Tensta, de andra 

har valt gymnasium i andra stadsdelar. 

»Vi hade en bra rektor på Enbackaskolan här i Tensta. Hon 

var noga med regler och det var ordning och reda i skolan. Jag 

tycker om henne, hon är snäll. Alla gillar henne. Jag frågade 

henne om hon kommer från en polisfamilj för hon är så bra 

på ordning och reda.« Khadija ler och tillägger att så var det 

ju inte. 

»Men hon tycker om barnen. Nu har hon slutat på Enbackaskolan 

och börjat jobba på Hjulstaskolan på andra sidan Tensta. 

Det är bra för min äldre son som går där, men inte för min 

yngre som går på Enbackaskolan.« 

Khadija tycker att Livstycket är bra. 

»Hit kan man gå och tänka på annat. Annars tänker jag bara 

på min sjuka mamma i Somalia«, säger hon. 


* 

När man talar om integration talar man ofta om delaktighet. 

Ordet »delaktighet« har kommit att bli ett slags motpol till 

ordet »utanförskap«. För att förhindra »utanförskap« behövs 

»delaktighet«. Projekt efter projekt sjösätts och alla ska de 

verka för större »delaktighet«. Det är ett luddigt uttryck och 

ganska obegripligt egentligen. 

Hur skulle man kunna leva i ett samhälle utan att vara delaktig 

i det? 

I ett segregerat och hierarkiskt samhälle har inte alla samma 

möjlighet att påverka, men delaktig är varenda en likafullt, 

oavsett om man ligger på soocket eller står i talarstolen. 

Arbetarrörelsen brukade tala om makt och möjligheter 

att förändra sin livssituation. Nu talar man istället om »ökad

delaktighet«. Har man bara ett jobb så är man »delaktig« och 

slipper »utanförskapet«. Att ha ett jobb är höjden av lycka 

oavsett om det är en otrygg anställningsform med en lön som 

inte går att leva på, ett jobb som innebär hälsorisker och arbetstider 

som gör att man inte har någon möjlighet att välja 

skola åt sina barn, ja oavsett om arbetet är människovärdigt 

eller ej beskrivs det som ett krav för att man överhuvudtaget 

ska anses delaktig i sitt eget samhälle. 

Ordet »delaktighet« förintar alla krav på maktfördelning. 

De som lever i »utanförskap« har ingen makt och ska inte heller 

ha det. Istället ska de få »delaktighet«. På så vis utrotar 

man i tysthet jämlikhetstanken och ersätter den med stabilitetstanken. 

Alla ska veta sin plats. Alla ska vara delaktiga. Men 

makten ska inte fördelas. 

Med den här sortens nyspråk kan man på några sekunder 

förvandla demokrati till diktatur utan att någon ens märker 

vad som hänt. 

* 

I villaförorten Danderyd ligger medianvärdet för medborgarnas 

finansiella tillgångar på 543 000 kronor enligt Statistiska 

centralbyrån. I miljonprogrammens Botkyrka ligger det på 

12 000. Integrationspolitik och särskilda projekt i miljonprogrammets 

förorter kan aldrig förändra det. Och skillnaderna 

ökar år från år. 

Det finns inga bevis för att segregationen i vårt land har 

med kulturella skillnader eller betongförorternas arkitektur 

att göra. Däremot finns det en mängd handfasta fakta som pekar 

på att ojämlikhet och segregation går hand i hand. 

De ekonomiska skillnaderna mellan olika grupper i vårt samhälle 

har ökat i snart fyrtio år, lika länge som skillnaderna mellan 

olika bostadsområden har växt, mätt i invånarnas livslängd. 

»Getto« kallades de områden som utsetts till bostadsort för de 

förtryckta folkgrupperna i kolonialisternas rasistiska samhäl- 


len. Nu används ordet oftast för att beskriva nedgångna, hårt 

segregerade stadsdelar i de forna kolonialstaterna i Europa 

och USA. 

Tensta är inget getto. Varken den gamla eller nyare betydelsen 

av ordet passar in på miljonprogrammen i Sverige. Inte 

än. Men om skillnaderna mellan rika och fattiga fortsätter att 

öka, om vi fortsätter att lägga skulden för de sociala problemen 

på dem som är värst utsatta och om ojämlikheten cementeras 

med en valfrihet som bara gäller vissa, då kommer vi att 

få se miljonprogrammen förvandlas till moderna getton som 

påminner om dem i USA och tredje världen. I bästa fall. 

I värsta fall skapar vi nya getton i ordets ursprungliga bemärkelse. 


* 

När jag letar siror och statistik om segregationen är det allra 

lättast att få tag i uppgifter om hur stor del av befolkningen 

som har invandrarbakgrund, hur många som har arbete och 

hur många som får bidrag. Det är svårare att få tag på statistik 

över invandrarnas boendesituation, utbildningsnivå och 

löne nivåer. Den största vetenskapliga undersökningen hittills 

om utrikes födda och deras livssituation i Sverige idag presenteras 

av Carl Le Grand vid Stockholms Universitets Linnécenter 

2013. Sirorna jag har är preliminära, men eftersom 

detta är en unik studie tycker jag ändå att det är värt att ha 

med dem. De visar att det är mycket dåligt ställt med integrationen 

av utrikes födda i Sverige. 

Undersökningen slår hål på en del myter om invandringen. 

Till exempel visar den att invandrare från Latinamerika, 

Asien och Afrika i snitt har högre utbildning än infödda 

svenskar och att inte finns någon större muslimsk invandring 

till Sverige. 

Muslimerna är i minoritet, även bland invandrare från Afrika 

och Mellanöstern, och den muslimska religiositeten tycks dessutom 

minska bland invandrarna ju längre de lever i Sverige.

Skamligt! 

Men 14 procent av de utrikes födda med muslimsk tro upplever 

att de blivit trakasserade för sin religion i Sverige, en anmärkningsvärt 

hög sira i ett land som påstår sig ha religionsfrihet. 

Studien visar på extrema skillnader i boendesituationen mellan 

infödda svenskar och invandrade. Svenskar födda i Afrika 

och Asien har i snitt femton kvadratmeter mindre per individ 

att bo på än den infödda befolkningen, ändå betalar invandrarna 

mellan sexhundra och niohundra kronor mer i månaden för 

sitt boende per hushåll. De latinamerikanska invandrarna har 

två till sju kvadratmeter mindre än de infödda och betalar även 

de över fyrahundra kronor mer i månaden. Orättvisor av det 

här slaget har att göra med bostadsdiskriminering i kombination 

med att invandrare i större utsträckning bor i storstadsregionerna, 

eftersom det är lättare att få jobb där. 

Majoriteten av invandrarna från Afrika, Asien och Latinamerika 

har ett arbete, men ofta i yrken som de har för hög utbildning 

för, ett faktum som inte förändras med ökad vistelsetid 

i Sverige. Sju av tio invandrare från Latinamerika och sex 

av tio från Afrika och Asien är överutbildade för sina yrken, 

även efter att ha varit i Sverige mellan fem och tio år. 

De invandrare som tar sig bäst fram på den svenska arbetsmarknaden 

kommer från övriga Norden och västvärlden, detta 

trots att de inte har högre utbildningsgrad än invandrare 

från Latinamerika, Mellanöstern och Afrika. 

»Det kan bero på diskriminering«, säger Carl le Grand, professor 

i sociologi och en av forskarna bakom studien. 

Det faktum att det finns stora löneskillnader mellan inrikes 

födda och utlandsfödda män i Sverige stärker teorin om 

diskriminering. Utlandsfödda män tenderar att ha ungefär 

samma lönenivåer som kvinnor. 

Sirorna är intressanta. Undersökningen visar att gruppen 

vita män idag får positiv särbehandling på grund av kön och 

hudfärg. Antifeministerna och rasisterna har alltså helt rätt 

när de känner sig trängda av jämställdheten och mångkulturalismen. 

De vita männen är den grupp som har mest att 

förlora på jämställdhet och integration, samhällsförändringar 


som verkligen hotar deras särställning på arbetsmarknaden. 

I ett jämställt och mångkulturellt samhälle ska ju ingen särbehandlas 

på grund av sitt kön eller sin hudfärg. Så visst har 

de vita männen anledning att känna sig kränkta i dessa dagar. 


* 

Segregationen beskrivs nästan alltid som något negativt men 

faktum är att den ändå är oerhört populär. Den omtalas ständigt, 

omhuldas och mystifieras dagligen, i riksdagen, i kommunalpolitiken, 

på våra myndigheter, i kulturen, i lunchrummen 

på arbetsplatserna, hemma runt middagsborden, på 

krogen och i medierna. 

Ett mycket stort antal myndighetspersoner, projektledare 

och journalister har byggt sin karriär på segregationen. Politiker 

använder sig av segregationen varje gång de skyller 

konsekvenserna av ökande klassklyftor på kulturskillnader 

och förortens arkitektur, men segregationen kommer också 

väl till pass när makthavarna vill visa sig goda. Då talar de fint 

om integration och besöker miljonprogrammen för att le och 

krama svarthåriga barn framför TV-kamerorna. 

Om alla de ljushyllta politiker, myndighetspersoner, journalister 

och projektledare som använder förorten för att 

bygga sina karriärer skulle flytta dit istället, så skulle det inte 

existera någon segregation. Men vad skulle de då bygga sina 

karriärer på? 

Segregationen är praktisk på många sätt. Den rasism som 

genereras på grund av den gör det lättare för majoritetssvenskar 

att få jobb och stiga i graderna. De välbetalda jobben, 

de som invandrarna diskrimineras ifrån, går ju till vita 

svenskar. Invandrarna får ta de farliga, tunga och underbetalda 

jobben, de som majoritetssvenskarna inte vill ha. De 

sänkta skatterna, avdragen och sjukvårdsresurserna– de går 

till friska, rika, ljusa istället för till sjuka, fattiga, mörka. Valfriheten 

ger de ljusa, resursstarka möjlighet att klättra, men 

låter de mörka och fattiga bli vid sin läst. Segregationen ser-

verar dessutom rubriker åt journalisterna och billiga tjänster 

åt borgarklassen. 

Majoritetssamhället tjänar storkovan på segregationen, 

varför skulle man vilja ändra på det? 

Det är inte vår smak liksom 

Plats: Odenplan i centrala Stockholm 

jag: 


två mörkhåriga systrar i trettioårsåldern 

med barnvagn: 

Förort. 

jag: 

Och vad betyder förort för er? 

den ena systern: 

Både positivt och negativt. 

jag: 

Vad är det som är positivt? 


Att det inte är stan, att det är nära naturen. Det finns jättefina 

förorter. Just Tensta tänker man kanske mer på miljonprogram 

och höghus och … 

den andra systern: 

Invandrartätt. 

jag: 

Och vad är det negativa då? 

(Tystnad ) 

Skulle vinna på att ta ner 

tonen lite 



Vad som är negativt med förorten? 


Vi kommer ju från förorten, från Norrviken i Sollentuna. Så 

då tänker man ju positivt. Men det kan ju bli negativt om 

man kopplar det till sociala problem och sånt. 

(Norrviken är ett välbärgat villaområde i Sollentuna, norr 

om Stockholm.) 

jag: 

Vad tänker ni om arkitekturen i Tensta då? 


Inte alltid så vackert. Skulle kanske kunna gjorts lite finare 

ändå. Kanske planerats på ett bättre sätt. 


Ja, man skulle vilja veta om dom som ritade det skulle velat 

bo där själva. 


Ja. 

jag: 

Tror du det? 


(Skratt) 

Nej. Jag hoppas det. Kanske inte som det har blivit nu. 

jag: 

Hur har det blivit nu då? Har du varit där? 


Ja, jag har varit där många gånger. Men just med segrega- 

274 | FÖRORTSHAT

tionen. Och så kanske man inte har sett efter husen jättebra. 

Miljonprogrammen börjar bli lite gamla nu. 

jag: 

Vad tänker ni om renoveringen av miljonprogrammen? 


Jag vet att dom pratat om att det vore mer lönsamt att riva 

och bygga nytt i vissa fall. Det beror ju på hur stort renoveringsbehovet 

är. 

jag: 

Skulle ni kunna tänka er att bo i Tensta? 

båda systrarna: 

Nej. (Skratt) 

jag: 

Varför inte? 


Nej, dels är det för långt från stan och dels tilltalar inte såna 

hus mig. Jag vill inte bo i sånt hus. 

jag: 

Är det bara husen eller området? Är det status eller trygghet 

eller … 


Det är väl både och såklart. 


Ja. Sen bor vi här i stan nu. Jag bor i sekelskifte och min syster 

bor i modernt, så det blir ju varken eller där. Det är inte 

vår smak liksom.



Drömmar 

Gymnasieelever som tar studenten i Sverige idag väljer inte 

yrke efter begåvning utan efter betyg. Har du höga betyg så 

väljer du någon av de högskoleutbildningar som är svårast att 

komma in på, läkare, psykolog eller journalist. Man väljer det 

som ger högst status helt enkelt. Är det verkligen sådana läkare, 

psykologer och journalister vi vill ha? 

På samma sätt väljer människor bostadsort och skola till 

sina barn för att markera sin samhällsstatus. Man belånar sig 

upp över öronen för att visa att man kan bo flott, ha ny bil, 

moderna möbler, äta trendig mat i ett nybyggt kök och resa 

utomlands på semester. 

Jag drömmer om ett samhälle där folk bor där de vill bo, 

inte där de kan. Där varma och jämlika relationer till andra 

människor är viktigare än status. 

Större delen av världens befolkning bor i förorter. Större 

delen av Sveriges befolkning bor i förorter. Är det inte dags att 

se fördelarna med det som varken kan kallas stad eller landsbygd, 

de områden som de flesta människor bor i och trivs bra 

med? 

Från mitt fönster i höghuset i Farsta, söder om Stockholm, 

kan jag se Kaknästornet på andra sidan stan. Men mellan mig 

och Kaknästornet syns bara några få hustak, annars är det 

träd hela vägen. Jag gillar träd. Jag gillar att barn kan röra sig 

fritt ute utan ständig övervakning. Jag gillar parker, sjöar och 

stora naturreservat. Jag gillar Farsta och Tensta mycket bättre 

än den tättbebyggda innerstan. 

Malmarna i Stockholm har sin historia och visst kan det 

vara trevligt med trängsel och krogliv, men Farsta är nu min 



av 

Lawen Mohtadi

plats på jorden och här trivs jag. Jag känner mig inte lika hemma 

som i Tensta ännu, men det kommer. Jag har hört koltrasten 

utanför mitt fönster igen och jag längtar ingenstans. 

I min utopi kan staden förtätas och glesas ut i rytmer som 

passar oss som bor här. Varför inte bygga fler nya förorter 

istället för att förtäta ytterstaden? Jag vill inte att träden mellan 

mig och Kaknästornet ska byggas bort bara för att Stockholms 

befolkning ökar. Vi vet ju hur man ska göra för att bygga 

fina, miljö- och människovänliga förorter. Vi vet att många föredrar 

gångvägar och parker framför bilvägar och tät bebyggelse, 

vi vet att det är viktigt att bygga många bra vägar mellan 

orterna så att de inte blir isolerade, och vi vet att aärsstråk i 

anslutning till förorternas bilvägar kan vara en bra komplettering 

till förortscentrumen. 

Vi vet att man måste bygga kollektivtrafik innan folk flyttar 

in i de nybyggda områdena och att man ska rulla ut färdiga 

gräsmattor så att det inte blir deppigt för dem som kommer 

dit när det är helt nytt. 

Alla partier säger sig vilja motverka segregationen, men ingen 

tar de initiativ som är nödvändiga för en verklig förändring. 

Istället för man en politik som ökar klyftorna. De resurser 

som frigörs vid skattesänkningar och statligt subventionerade 

städ- och byggtjänster gynnar de rika mest och pengarna 

som blir över går till statusprylar. Statuskonsumtionen skapar 

ett allt större avstånd mellan över- och underordnade grupper 

i samhället. Man måste visa att man hänger med, att man 

inte är en loser med gammalt badrum, sunkiga byxor och billig 

mobiltelefon. Du bygger inte om köket för att det gamla 

är uttjänt. Du gör det för att visa att du kan. Att du inte är en 

misslyckad typ med omodernt kök. Det är en slags högstadiementalitet 

som gör att du blir rädd att hamna utanför om du 

inte har rätt sorts jacka, rätt sorts boende, rätt sorts livsstil. 

En gång trodde jag att vi var på väg mot Helga Henschens 

glada slagord om solidaritet och syskonskap i Tenstas tunnel- 

DRÖMMAR | 277

ana. Jag trodde på pratet om integration, på viljan att förändra. 

Nu inser jag att den viljan inte finns där. Att segregationen 

gynnar för många. Verklig integration kräver att majoritetsbefolkningen 

vill dela med sig, av sin vardag såväl som av sina 

ekonomiska fördelar. Att traditionella svenskar kan tänka sig 

att dela trappuppgång med mörka. Att svarthåriga barn släpps 

in i samma skolor som blonda barn. Att de bästa jobben går till 

de mest lämpade, inte till någon som ser ut som du och har 

samma sorts livsstil. Att vita kan tänka sig att vara i minoritet 

i vissa sammanhang. Att de traditionella svenskarna låter de 

icketraditionella få bollen ibland. Att vi blir bättre på att samsas 

om och dela på de resurser vi har. 


* 

Valfrihet är inte detsamma som frihet. Om politikerna inbillar 

sig att demokrati och konsumentmakt är samma sak är demokratin 

snart ett minne blott. I ett demokratiskt samhälle har 

medborgarna makten, inte konsumenterna eller skattebetalarna. 

I en sann demokrati ska du inte behöva ha en viss ekonomisk 

standard för att kunna påverka din livssituation. 

För att demokrati ska bli mer än ett ord måste samhället 

vara någorlunda jämlikt. Det ska inte vara nödvändigt att göra 

en klassresa för att förändra sina livsvillkor. Har inte alla möjlighet 

att påverka sakernas tillstånd är det inte längre folket 

som styr, utan bara delar av folket. En härskarklass. 

I ett samhälle med stora klasskillnader är härskarklassen 

hela tiden rädd att förlora sin position och jobbar därför hårt 

för att markera skillnaden på folk och folk. Ett ojämlikt samhälle 

blir snart ett hårt samhälle, när vissa delar av underklassen 

så småningom ger upp hoppet och blir tiggare eller kriminella, 

som överklassen och borgarklassen i sin tur vill skydda 

sig ifrån genom att bygga än högre murar kring sina hus och 

bostadsområden. 

Ojämlikheten stänger inte bara ute de fattiga, den stänger 

in de rika. Om vi inte vill bli fångar i våra egna liv måste vi

sluta drömma om personlig rikedom och börja bygga samhället 

igen. 

Vill vi verkligen bryta segregationen kan vi inte fortsätta att 

satsa på att öka vissa gruppers privatkonsumtion, konsumtion 

som används till att markera status i förhållande till andra. 

Vill vi ha integration måste vi lägga pengarna på samhällsfunktioner 

som stärker jämlikheten. Vi måste satsa våra resurser 

på fungerande bostäder och en bra vård och skola för 

alla, istället för att sänka skatterna och subventionera lyxtjänster 

för de rikaste. I Sverige är det de pensionerade männen 

som har mest på banken. Vill vi verkligen bygga ett samhälle 

för gamla gubbar? 

Vill vi ha integration och jämlikhet måste vi börja diskutera 

resursfördelning, bostadspolitik och socialpolitik igen. 

Vi måste ställa makthavarna och politikerna till svars för att 

utvecklingen går i motsatt riktning mot vad de säger sig vilja 

ha. I snart fyrtio år har klassklyftorna i vårt land ökat på grund 

av den politik som förts. Invandrarna riskerar att hamna i den 

nya svenska underklassen, eftersom våra system och beteenden 

är exkluderande mot allt utanför den vita, manliga majoritetssvenska 

normen. Om vi verkligen vill ha integration 

måste även de resursstarka medborgarna börja fundera över 

sitt samhällsansvar, sina personliga val av politik, bostadsort 

och skola. Och vill vi verkligen ha integration så måste vi börja 

planera samhället igen, så att vi får det mer som vi vill ha det. 

Nog har vi råd, Sverige har ju blivit så mycket rikare sedan 

sextiotalet. Om vi hade råd då så har vi det nu. 

I have a dream, sa Martin Luther King 1963. Det var få vita 

som ifrågasatte den amerikanska segregationen innan han 

höll sitt berömda tal om afroamerikanernas livsvillkor. Martin 

Luther King satte ord på ojämlikheten, men ännu viktigare 

var att han satte ord på sina drömmar. 

Jag drömmer om ett samhälle med många centrum, en 

mångkärnig stad, där inte alla ständigt bevakar sin plats i hierarkin. 

Jag drömmer om ett samhälle där de ekonomiska skill- 

DRÖMMAR | 279

naderna mellan människor är små. Där vi tar oss tid att städa 

våra egna hem tillsammans med våra barn. Ett samhälle där 

»vi« och »dom« utgörs av någorlunda jämbördiga politiska 

motståndare, inte av över- och underordnade samhällsgrupper. 

Inte av majoritetskultur mot minoritetskultur. Inte av 

ljusa mot mörka. 

Jag drömmer om en känsla av gemenskap. En gemenskap 

som grundar sig i ömsesidighet, mänsklig värdighet och ett 

gemensamt samhällsprojekt. 

En riktig bild av Tensta 

Plats: Odenplan, centrala Stockholm 

jag: 

Vad tänker du på när jag säger Tensta? 

ung blond kvinna: 

Kullar. Och intressanta mataärer med konstiga kryddor 

som man kan lära sig laga ny mat med. 

jag: 



Ja, om jag jobbade i närheten. 

jag: 

Var bor du nu? 


Nära Hötorget. 

(Hötorget ligger på Norrmalm i centrala Stockholm.) 

jag: 

Är det något med miljonprogrammen som är speciellt? 

280 | FÖRORTSHAT


Innan jag hade varit i Tensta så likvärderade jag med Alby, 

Rinkeby, bråk och lite sånt. Men sen så var jag där med min 

pojkvän som har bott där och då fick jag se alla härliga sidor 

istället. Då skaade jag mig en riktig bild av Tensta istället 

för alla fördomar som jag hade innan. Det är ju det att 

man inte tar sig ut och kollar. Det är ju fin natur och trevliga 

människor, alltså mycket trevligare människor än inne 

i stan. Fler skulle tjäna på att åka ut och kolla hur det ser ut. 

jag: 

Skulle du kunna tänka dig att ha barn i Tensta och låta dom 

växa upp där? 


Ja, absolut. Det är nära till naturen och vad jag har förstått 

så är det mindre barngrupper på dagis. 

* 

Hur skyddar man sig mot hat? 

Jag måste försvara alla de späda grässtrån som värmts av 

mina fotsulor när jag knatat ut med picknickkorgen bakom 

huset. Måste beskydda alla våra promenader från centrum 

och hem då barnen sprang fritt, för i Tensta är barnen viktigare 

än bilarna. Måste rättfärdiga husen, loftgångarna och 

betongen, för här är inte fulare än på andra ställen. Här finns 

både oskönt och vackert i alla färger, ängar, träd och fågelsång. 

Måste värna solnedgångarna och de soldränkta husfasader 

som förgyller kvällarna här, liksom i hela staden. 

Måste påstå att om inte allt hade byggts samtidigt och med 

en tanke så hade det inte blivit bilfria gångvägar och lekplatser 

mellan husen. Då hade trafiken och aärerna om igen fått 

huvudrollen i samhället. Här är det inte så. 

Måste gardera mig mot de hårda angreppen på mina personliga 

minnen, mina upplevelser, min vardag. 

DRÖMMAR | 281

Måste minnas ekorren som besökte oss på vår balkong, 

hackspettarnas ekande trumvirvlar, tallarnas svärta mot den 

skära himlen, gångvägarnas vänliga mötesplatser vid fontäner 

och lusthus, fotbollsplanerna, barnen och familjerna som 

befolkade gräsmattor, bänkar och parker, trevåningshusen, 

radhusen, höghusen, rabatterna och buskarna, skogen och 

träddungarna. 

Vi som ser Tensta som vår hembygd. Måste värja oss. Försvara 

oss. Förklara hur vi kan påstå oss trivas. Hur vi överhuvudtaget 

kan stå ut. 

I Sverige är vi inte öppet rasistiska. Det anses korkat att påstå 

att människor med en viss hudfärg eller hårfärg är mindre 

värda än andra. Men att sammankoppla alla samhällets avigsidor 

med vissa bostadsområden och dess innevånare, det är 

standard. Det är så våra högst uppsatta politiker talar och det 

är så vi förväntas beskriva verkligheten. Det kombinerade 

rashat och klasshat som döljs i den verklighetsbeskrivningen 

måste få ett namn för att kunna bekämpas. 

Jag kallar det förortshat. 

Komb rasism och klasshat

Källor 

FÖRSTA DELEN 

Per Anders Fogelström: En bok om Söder, Albert Bonniers förlag 

1953. 

Förorten och den svenska självbilden 

Alva och Gunnar Myrdal: Kris i befolkningsfrågan, Bonniers 

1934. 

Lubbe Nordströms radioreportage, ur Sveriges Radios arkiv. 

Statens Folkhälsoinstitut: Nationella folkhälsoenkäten, 2004. 

International Labour Organization: Synthesis Report: Discrimination 

against native Swedes of immigrant origin in access 

to employment. Research study on Stockholm, Malmo and 

Gothenburg, 2006. 

Lena Schröder: TCO GRANSKAR: SAMMA VILLKOR FÖR 

ALLA AKADEMIKER? Samma villkor på svensk arbetsmarknad 

för akademiker, oavsett var de är födda? 2009. 

Diskrimineringsombudsmannen: Diskriminering på bostadsmarknaden, 

LED 2009/268 2010-07-26, redovisning av regeringsuppdrag 

IJ2009/1834/DISK 

Socialstyrelsen: Hälso- och sjukvårdsrapport 2009. 

FN/ Paul Hunt: HUMAN RIGHTS COUNCIL Distr. GENE- 

RAL 28 February 2007. IMPLEMENTATION OF GENE- 

RAL ASSEMBLY RESOLUTION 60/251OF 15 MARCH 2006 

ENTITLED »HUMAN RIGHTS COUNCIL« Report of the 

Special Rapporteur on the right of everyone to the enjoyment of 

the highest attainable standard of physical and mental health. 

Carl Le Grand: Levnadsnivåundersökning bland utrikes födda, 

Stockholms Universitets Linnécenter 2013. 

KÄLLOR | 283

Välkommen till förorten 

Pontus Herin: I Djursholm och Tensta kindpussar vi varandra, 

Frank förlag 2008. 

Åsa Linderborg: »Så lika. Och så olika«, Aftonbladet, 3/4 2008. 

Brottsförebyggande rådet, http://www.bra.se/statistik 

Stockholms Stads Utrednings och Statistikkontor, http://www. 

statistikomstockholm.se/ 

Expressen 21/8 1999. 

Sveriges Radios samhällsmagasin Studio Ett 14/2 2000. 

De trettio individerna 

Sveriges Radios Ekot, kl 8:00 25 januari 2008. 

Värstingar och tjänstemän 

Kerstin Ekberg: Här bor journalisterna, 2007. 

»Problemen med invandringen mörkas« 

»Rosengård bävar för nya kravaller«, Svenska Dagbladet 19/12 

2008. 

www.mittomrade.nu/vara-roster/poesi/text-av-sunny 

Bloggaren Rebelsoul: http://metrobloggen.se/gottsunda/ 

»Tre ungdomar skadade i Nacka«, Aftonbladet 18/3 2008. 

»Jättebråk mellan ungdomsgäng i Bräcke«, Länstidningen 1/3 

2012. 

»Ungdomar slogs med golfklubbor«, Svenska Dagbladet 27/10 

2007. 

»Gäng attackerade polisen«, Norrköpings Tidningar 

23/3 2012. 

»20–30 ungdomar deltog i bråk«, Svenska Dagbladet 

10/9 2011. 

»Ytterligare bråk i natt bland ungdomar«, Östersundsposten 2/6 

2010. 

»Pojkliga misshandlade 13-åringar«, Metro Stockholm 24/9 

2012. 

»Hundratals ungdomar vandaliserade i Frölunda«, Lokala Nyheter 

P4 Göteborg 30/10 2005. 

»100-tal huliganer drabbade samman«, Dagens Nyheter Stockholm 

16/9 2012. 

Intervju med klass 9 i Hjulstaskolan (ungdomarna är anonymiserade). 

284 | FÖRORTSHAT

Clara Guibourg: Den farliga förorten, JMK, Stockholms universitet, 

2010. 

Gunnar Nygren: Skilda medievärldar – Lokal oentlighet och 

lokala medier i Stockholm, Stockholms Universitet 2005, 

Brutus Östlings förlag Symposion. (I analysen ingår Dagens 

Nyheter, Svenska Dagbladet, Aftonbladet, Expressen, ABC, 

TV4 Stockholm, Radio Stockholm, tre veckor i november 2001 

samt Stockholm City i tre veckor i oktober 2003. Notiser och 

telegram har inte bedömts. Positiv: Föredöme, någon som 

lyckats, seger, glädje, idyll, invigning. Negativ: Missförhållande, 

skandal, hot, nedskärningar, brottslighet.) 

Mats Wingborg och Projektet Mediebild – Självbild (ett samarbete 

mellan TCO, integrationsverket och Gringo): Bilden av 

förorten – så ser medborgare i Hjälbo, Rinkeby och Rosengård 

på förorten, invandrare och diskriminering, 2005. 

Quick Responses undersökning av Dagens Nyheters och Svenska 

Dagbladets nyhets- och ekonomidelar från den första onsdagen 

i månaden under maj, juni och juli 2008. 

Tidningen Journalisten och Quick Responses webbenkät, som 

fylldes i av 1 655 journalister år 2008. Enkäten gjordes mellan 

den 25 november och den 4 december 2008 tillgänglig för 

6300 yrkesverksamma medlemmar av Journalistförbundet 

inom SRAO och svensk dagspress, via epost. Svarsfrekvensen 

var 25 procent, 1655 personer, vilket anses normalt för 

den här typen av enkäter. Ursprungligen hade enkäten också 

frågan: Har det hänt att du i ditt journalistiska arbete behandlat 

personer med utländsk bakgrund annorlunda än hur du 

behandlar etniska svenskar? Och följdfrågan: På vilket sätt? 

Dessa ströks, eftersom svaren var omöjliga att tolka. 

ANDRA DELEN 

Riv i miljonprogrammen för integrationens skull, citatet av dåvarande 

integrationsminister Nyamko Sabuni och nuvarande 

integrationsminister Erik Ullenhag i DN Debatt, Dagens 

Nyheter 20/3 2009. 

Det ständiga drevet mot förorten 

»Att riva eller inte riva, det är frågan«, Mark Isitt i Göteborgs- 

Posten, 23/3 2011. 

KÄLLOR | 285

»Hur ska förorten få tryggt stadsliv?« Mark Isitt i Göteborgs- 

Posten 25/3 2011. 

Brottsförebyggande rådet, http://www.bra.se/statistik 

Trygghetsmätningarna Trygg i Enskede-Årsta-Vantör? 2008, 

Trygg i Tensta? 2008 och Trygg i Södermalm? 2008. 

Trygghet och socialt liv i Tensta/Hjulsta, Svenska Bostäder 

2006. 

Jerker Söderlind: Stockholms satelliter: rekordåren 1960–1979, 

2000. 

»Sluta dalta med Rosengård«, Jerker Söderlind i Sydsvenskan 

16/11, 2010. 

En analys av ungas utanförskap, Fokus08, Ungdomsstyrelsens 

skrifter 2008:9. 

Bilden av Bergsjön, IMA Marknadsutveckling AB:s rapport på 

uppdrag av Göteborgs Stad Bergsjön, 16/1, 2009. 

Den onämnbara rasismen 

»Allmänmänsklig maktutövning«, Dagens Nyheter Kolumnen, 

Lena Andersson, 3 december 2011. 

Hatarna 

Ola Andersson: Vykort från Utopia, Dokument press 2012. 

Lena Magnusson Turner och Roger Andersson: Socioekonomiska 

och demografiska konsekvenser av ombildningen av 

hyresrätter till bostadsrätter i Stockholms stad 1995–2004, Institutet 

för bostads- och urbanforskning, Uppsala universitet. 


statistikomstockholm.se/. 

Per Svensson: Storstugan eller När förorten kom till byn, 1996. 

Källor hämtade ur Moa Tunström: På spaning efter den goda staden, 

Om konstruktioner av ideal och problem i svensk stadsbyggnadsdiskussion, 

Örebro Studies in Human Geography 4, 

Stadsmiljörådet 1995a:32 2009. 


Boverket 2002b: 194 


Stadsmiljörådets publikation Tyckomstaden 2003. 



286 | FÖRORTSHAT

Stockholms stad/Sweco och Statistiska Centralbyrån, http:// 

www.scb.se/ 

»Förortsfiasko för flera miljoner«, Svenska Dagbladet 27/4 2012. 

Social ingenjörskonst 

Per Svensson: Storstugan eller När förorten kom till byn, Bonnier 

Alba 1996. 

August Strindberg: Röda rummet, Seligmann 1879. 

TREDJE DELEN 

Lyckliga Gatan låg etta på svensktoppen 1967. Orginalmelodin 

hette Il gagazzo della via gluck och sjöngs in i Italien av Adriano 

Celentano 1966. Britt Lindeborg skrev den svenska texten 

till Lyckliga gatan och sjöngs av Anna-Lena Löfgren 1967. 

Den segregerade staden 

Bobby Andström: Nu blommar det i Blomlunda, 1970. 

Skatteverkets granskningar: Skatteverkets granskning av organiserad 

brottslighet och svart arbetskraft, 2009–2013, samt 

Uthyrning av arbetskraft, 2006–2008. 

Sveriges Radios samhällsmagasin Konflikt: Resa i RUT-landet, 

Den globala arbetsmarknaden, 29/10 2011. 

Sveriges Radios sommarserie Smuts, del 4: Skit och makt, 20/7 2011. 

Anna Gavanas och Alexander Darin Mattsson: Bland Rolexklockor 

och smutsiga trosor. Om skattereduktioner och 

segmentering på den svenska hushållstjänstemarknaden, 

Arbetsrapport/Institutet för framtidsstudier, 2011. 

Statistiska centralbyråns tidskrift Välfärd nr 1/2011. 

Från folkhem till karriärhushåll: Den nya husliga arbetsdelningen, 

doktorsavhandling av Ellinor Platzer, Växjö Universitet, 

Arkiv förlag & tidskrift 2007. 

Valfriheten 

Afa Försäkring: Allvarliga arbetsskador och långvarig sjukfrånvaro, 

2011. 

/www.alltomstad.se/fakta-for-branschen/arbetsskador.aspx 

Socialstyrelsen: Hälso- och sjukvårdsrapport 2009. 

Arbetsmiljöverket: En första uppskattning av arbetsskadestatistiken 

2011. 

KÄLLOR | 287

Ludwig J. Et al. Neighborhood obesti, and diabetes – a randomized 

social experiment. N ENGL J MED. 365 16, 2011. 

Anna Gavanas och Alexander Darin Mattsson: Bland Rolexklockor 

och smutsiga trosor. Om skattereduktioner och segmentering 

på den svenska hushållstjänstemarknaden, Arbetsrapport/Institutet 

för framtidsstudier, 2011. 

Det rika och det fattiga Sverige 

Citatet av Fredrik Reinfeldt är hämtat ur artikeln »Reinfeldt: 

Etniska svenskar har jobb«, DN.se Ekonomi 14/5 2012. 

Statistiska centralbyråns pressmeddelande 30/9 2011: Arbetskraftsundersökningarna 

(AKU) 50 år: Arbetsmarknaden 

under 50 år – några karaktäristiska drag, www.scb.se/Pages/ 

PressRelease____321232.aspx 


statistikomstockholm.se/ 

»Flyktingarna bor i södra länet«, DN Stockholm, 3/3 2010. 

Konstfack Ämneslärarprogrammet, studentarbete: installation 

2012 (svaren är anonymiserade). 

Lena Magnusson Turner och Roger Andersson: Socioekonomiska 

och demografiska konsekvenser av ombildningen av 

hyresrätter till bostadsrätter i Stockholms stad 1995–2004, Institutet 

för bostads- och urbanforskning, Uppsala universitet. 

Barnfattigdomen i Sverige, Rädda barnens årsrapport 2012. 

Symbolen Rosengård 

»Kackerlackor i skandalområde trots upprustning«, Sveriges 

Radio Ekot, onsdag 21 november 2012 kl 06:45. 

Terror 

Tingsrätten Malmö dom Peter Mangs B 10425-10 

Europol: EU Terrorism Situation and Trend Report TE-SAT 

2010. 

Utanför viss gemenskap 

De fattigaste och rikaste bor i storstadslänen, pressmeddelande 

från SCB 3/4 2008, nummer 2008:096, förmögenhetsstatistik 

2006: korrigerad 22/3 2010. 

Carl Le Grand: Levnadsnivåundersökning bland utrikes födda, 

Stockholms Universitets Linnécenter 2013.

Förortshat - UNT.se

Create successful ePaper yourself

Delete template?

Save as template?