Deltagarstyrning på riktigt? (140 kB)

MySpace, Wikipedia, Facebook och YouTube. Det är inte bara några av de mest populära
platserna på nätet. Det är representanter för Web 2.0-kulturen, en kultur där användarna själva
aktivt deltar istället för att passivt inhämta information. Innebär detta ett problem i och med
att det inte längre finns några välfungerande filter mot felaktig information eller är detta en
möjlighet för att amatörerna själva kan styra vad som är viktigt? Innebär Web 2.0 deltagarstyrning
på riktigt?
I denna artikel presenteras tankar om detta av Staffan Hübinette, lärare på Tollare folkhögskola.
Deltagarstyrning på riktigt?
Staffan Hübinette
Håller det nya Internet, eller Web 2.0, med dess användargenererade innehåll på att ta död på vår
kultur eller är det början på en ny bildningsrevolution? Undergräver eller möjliggör Web 2.0 det
demokratiska samtalet? Folkbildningen har all anledning att ställa sig dessa frågor och diskutera
hur man vill förhålla sig till detta nya Internet. I ett antal nyare böcker av amerikanska författare
förs en ingående diskussion men meningarna går isär.
I boken The Cult of the Amateur (2007) gör författaren Andrew Keen en kritisk genomgång av det
nya Internet. Undertiteln ”hur dagens Internet dödar vår kultur” ger en försmak av bokens slutsatser.
Keen ästaffan-nob8768Kr själv en Silicon Valley-entreprenör som på 1990-talet tillhörde
pionjärerna i den första Internet-guldrushen och startade Adiocafe.com, en av de första musiksajterna.
Jag föll för den ursprungliga Internet-drömmen och höll nästan på att bli rik, säger Keen,
som idag betraktar sig som en avfälling, en insider som nu är på utsidan och som sagt upp medlemskapet
i kulten.
Camping med IT-eliten vändpunkt
Den definitiva förändringen och vändpunkten för Keen ägde rum under en tvådagarscamping
tillsammans med ett par hundra andra Silicon Valley-utopister i en liten landsortsidyll i norra
Kalifornien i september 2004 inbjudna av IT- och multimiljonären Tim O´Reilly. Det som förenar
dessa, säger Keen, är inte bara att de är ovanligt rika och okonventionella, de bär också på en
messiansk syn på teknikens utveckling och gynnsamma effekter på ekonomi och kultur. Gruppen
består av en blandning av grånande hippies, nya medieentreprenörer och teknikfreaks.
Detta tillfälle var ingen vanlig konferens med uppgjort program och förberedda inledningsanföranden.
”Inga betraktare, bara deltagare” var
dess enda regel. Träffen var upplagd som en ”open
source”, på Wikipedia-liknande principer som
innebar att alla pratade mycket men ingen höll i ordningen.
Samtalen kretsade kring den nya versionen
av Internet, Web 2.0, som enligt Tim O´Reilly skulle
förändra allt. När nu nästan alla medborgare har tillgång
till bredband kunde drömmen om det ständigt
uppkopplade samhället förverkligas. Ett ord var på
allas läppar under denna träff: demokratisering.
Keen hade kommit till denna träff i förhoppningen att kunna diskutera och höra hur dessa ITentreprenörer
föreställde sig framtidens media. Keen ville veta hur Internet skulle kunna sprida
mer musik till fler lyssnare, hur tekniken kunde användas för att sprida mer kultur till massorna.
Nät och bildning, nummer 8 2008
www.cfl.se/natochbildning
”publiken hade blivit producenter
och förvandlat
kulturen till en kakafoni.
Amatörernas tid har kommit
där publiken gör showen”

Men diskussionen handlade om den egenproducerade musiken, den användargenererade
webben, där publiken hade blivit producenter och förvandlat kulturen till en kakafoni. Amatörernas
tid har kommit där publiken gör showen.
Keen lyssnade till kollegornas kakafoni och kom att se träffen som en betaversion av Web 2.0revolutionen
där Wikipedia möter MySpace som möter YouTube. Alla pratade samtidigt men
ingen lyssnade, en sorts digital darwinism där den som ropar högst och syns mest överlever.
I takt med att det narcissistiska larmet tilltog tystnade Keen. Och där började upproret mot
Silicon Valley. Keen bröt regeln för träffen, slutade delta i samtalet och lutade sig tillbaka och
betraktade och har sedan dess fortsatt att betrakta och kritiskt granska Web 2.0-revolutionen.
Det jag har sett har gjort mig förskräckt, säger Keen.
Kulturen, den bildade eliten och kapitalet
Med det nya Internet, Web 2.0, har användarna blivit producenter av innehållet. Det stora
exemplet är uppslagsverket Wikipedia, skapat av användarna där vem som helst kan ge
sitt bidrag men administrerat av endast en handfull anställda. Andra exempel är musiksajten
MySpace, videosajten YouTube, bildsajten Flickr, handelsplatsen eBay och mötesplatsen
Facebook. Men det nya Internet innehåller också publiceringsverktyg som gör det möjligt för
användaren att själv publicera sig, inte minst bloggen. Verktygen finns i användarnas händer
och gör det möjligt för den enskilde att själv enkelt skapa och distribuera media och kultur.
Enligt förespråkarna och optimisterna skapar
detta möjligheter till fördjupad och mer sann
information, mer globalt perspektiv och minskade
fördomar. I skaparen av Wikipedia,
Jimmy Wales värld, är alla lika mycket värda
och kan bidra till den gemensamma kunskapen
oavsett utbildning, titel, kunskap eller intellektuella
förmågor.
Men allt sådant tal är bara dimridåer. Denna ”demokratisering” undergräver istället sanningen,
skadar det offentliga samtalet och nedvärderar expertis, kunskap och talang. I grunden är
det nya Internet ett hot mot våra kulturella institutioner. Media förvandlas av det nya Internet
till ett fullständigt oväsen av hundratals miljoner bloggare som samtidigt pratar om sig
själva. Bloggarna samlas i gemenskaper för likasinnade amatörjournalister som ägnar sig åt att
berömma varandra. En sorts ”online gated communities” skapas där alla har samma uppfattningar
och samtalet begränsas. Det är en farlig form av digital narcissism där det enda samtal
vi vill höra är det med oss själva och våra likasinnade. Fram växer ett så digitalt fragmenterat
samhälle att det upplysta demokratiska medborgerliga samtalet inte längre är möjligt.
Med Web 2.0-revolutionen reduceras betydelsen av den bildade eliten av professionella
kritiker, journalister, redaktörer, musiker, filmskapare och andra experter som kulturens
grindvakter till förmån för amatörer. De nya affärsmodeller som skapas baserade på användargenererat
innehåll försämrar samtidigt det ekonomiska förutsättningar för traditionella media.
Reklampengar styrs över från tidnings- och tevereklam till Internet. Ett exempel är Encyclopedia
Britannica som tvingats halvera sin personal till 150 personer som en följd av Wikipedias
växande inflytande. Samma utveckling kan ses inom tidnings-, film- och tevebranscherna.
Något filter som skiljer sanning från lögn, verklighet från fantasi, genuint innehåll från reklam
finns inte längre.
Nät och bildning, nummer 8 2008
www.cfl.se/natochbildning
”En sorts ”online gated communities”
skapas där alla har
samma uppfattningar och
samtalet begränsas”

Konsekvensen är, enligt Keen, mindre kultur, mindre pålitliga nyheter och ett kaos av oanvändbar
information. Detta gör det svårare att skilja kvalitet från skräp, uppmuntrar plagiat, trivialisering,
stöld av intellektuell egendom och kväver kreativiteten. När sanningen undergrävs av tvivelaktigt
innehåll från anonyma källor hotas kvaliteten i det offentliga samtalet och därmed demokratin. Den
professionelle ersätts av amatören. Keen citerar Jürgen Habermas som i en diskussion om Web 2.0
hävdade att det pris vi får betala för den ökade jämlikhet som Internet möjliggör är en decentraliserad
tillgång till ofullkomliga berättelser. De intellektuellas och upplystas förmåga och bidrag att
skapa fokus och skilja stort från smått, nonsens från väsentligheter, förlorar i betydelse.
YouTubifieringen av politiken är ett hot mot medborgarkulturen.
Det infantiliserar den politiska
processen, tystar det offentliga samtalet och låter
den framtida politiska makten formas av trettiosekunders
videoklipp av diverse amatörer med
egna politiska agendas.
Amatörkulten innebär att den som vet mest kan
bli anklagad av den som vet minst. Och genom
att hylla amatörismen undergrävs auktoriteten
hos experter som skapar traditionella kunskapsresurser
som exempelvis Encyclopedia Britannica
och hotar själva kärnan hos våra kulturella institutioner.
Ord får stå mot ord och vem kan man då
lita på?
Problemet förstärks av att ett Internet utan kulturella grindvakter och där identiteten ofta är dold
eller falsk får lämnar fältet fritt för starka kapitalintressen. I teorin ger Web 2.0 en röst åt amatören,
men i praktiken är det ofta de med det mest högljudda och övertygande budskapet och med mest
pengar att sprida det som blir hörda.
Före Web 2.0 skapades vår gemensamma intellektuella historia av en varsam process av gradvis
uppbyggd sanning och kunskap genom litteratur, press och teve av professionella. Men när all
denna information digitaliseras, demokratiseras och blir tillgänglig för alla genom Internet kommer
även den felaktiga informationen att bli ständigt tillgänglig. Vår bank av kollektiv information blir
infekterad av felaktigheter och lögner.
Med den användargenererade webben dit också reklamkapitalet styrs försvinner de ekonomiska
förutsättningarna för traditionella media och den bildade eliten eller kulturella grindvakter.
Keens analys och slutsats är dyster och pessimistisk men han ser ändå vissa möjligheter att
motverka denna utveckling. Utmaningen består i att skydda och försvara traditionella media från
denna amatörkult genom att skydda upphovsrätten men samtidigt ta tillvara nätets möjligheter.
Det gäller att hitta en balans mellan det bästa av den digitala revolutionen utan att förstöra de traditionella
institutionerna. Målet måste vara att bevara vår kultur och våra värderingar men samtidigt
ta tillvara fördelarna med dagens Internet.
I denna utveckling ligger en ironi, menar Keen. Experten har förmågan att kritiskt kunna granska
information, men knappast den genomsnittlige Internetanvändaren. De flesta av oss utgår från att
den information vi får via Internet är pålitlig. Men när informationen skapas av amatörer kan den
knappast vara pålitlig. Ironiskt nog tvingar oss därför denna demokratisering av media oss alla
att bli kritiker och redaktörer. Med allt mer oredigerad och okontrollerad information har vi ingen
annan möjlighet än att läsa allt med ett skeptiskt och kritiskt öga. Men Keen är själv skeptisk till
realismen i detta. Hur ska vanliga amatörer och medborgare på sin fritid kunna göra det som utbildade,
tränade och erfarna journalister, redaktörer och experter ägnar sig åt professionellt?
Nät och bildning, nummer 8 2008
www.cfl.se/natochbildning
”Hur ska vanliga amatörer och
medborgare på sin fritid kunna
göra det som utbildade, tränade
och erfarna journalister, redaktörer
och experter ägnar sig åt
professionellt?”

Vet massan bättre än eliten?
Medan Keen under dessa septemberdagar efterhand blev allt tystare och allt mer kritiskt
betraktade sina forna kollegors samtal var de desto mer entusiastiska och optimistiska inför
Web 2.0 och dess möjligheter.
En grundläggande fråga ställs av ekonomijournalisten James Surowiecki i boken The Wisdom
of Crowds (2004), på svenska Massans vishet (2007): Vad säger att den bildade eliten, den professionelle
och experten har mer rätt än folk i allmänhet? Den allmänna uppfattningen är att
grupper tenderar att göra människor dummare, en uppfattning som går långt tillbaka i tiden
och som uttryckts av många framträdande intellektuella. Nietzsche skrev att ”Galenskap är
undantaget bland individer men regeln för gruppen”. Den brittiske historikern Thomas Carlyle
var ännu tydligare när han skrev att ”Jag tror inte på en kollektiv vishet baserad på individuell
okunnighet”. Föreställningen om gruppens eller kollektivets dumhet eller oförmåga till förnuftigt
beslutsfattande var också tidigt ett argument mot demokratin.
Ingenting av detta stämmer, säger Surowiecki,
tvärtom talar det mesta för att gruppen
och kollektivet ofta är klokare. Surowiecki
redovisar en lång rad exempel och studier
som stöd för sin tes. Exemplen är tagna från
olika områden och handlar om val, förutsägelser,
beslutsfattande och vetenskap.
Men för att gruppen ska vara klokare än
individen behöver vissa förutsättningar vara
uppfyllda. Gruppen behöver regler för att
ordning och sammanhållning ska upprätthållas.
Den behöver också mångfald, oberoende
medlemmar, öppenhet och tillgång till information.
Grupper är också bättre på att välja
”Frågan är därför hur man på
bästa sätt kan tillhandahålla information,
få människor att samarbeta
och att aggregera deltagarnas
uppfattningar, vilja och beslut.
Internet erbjuder sådana hittills
oöverträffade möjligheter”
mellan lösningar än att hitta lösningen. Frågan är därför hur man på bästa sätt kan tillhandahålla
information, få människor att samarbeta och att aggregera deltagarnas uppfattningar,
vilja och beslut. Internet erbjuder sådana hittills oöverträffade möjligheter.
Detta gäller inte minst inom forskning och vetenskap där man i ökad utsträckning samarbetar
och gör kunskapen kollektiv och att sådant samarbete faktiskt ger bättre resultat. Arbetet med
att identifiera SARS-viruset är ett av de exempel Surowiecki redovisar.
I likhet med Surowiecki argumenterar Dan Tapscott och Anthony D. Williams i boken Wikinomics
(2006) för betydelsen av den öppenhet och de möjligheter till samarbete nätet erbjuder.
Bokens undertitel ”How Mass Collaboration Changes Everything” sammanfattar författarnas
budskap. Tapscott och Williams är chef respektive forskningschef vid tankesmedjan New Paradigm.
Grundtesen i Tapscotts och Williams analys är att Web 2.0 erbjuder helt nya möjligheter för
företag, organisationer och vetenskap att öppna sina slutna rum och interna digitala system och
ta hjälp av miljontals uppkopplade människor utanför de egna rummen för utveckling av kunskap,
kultur och produkter. Miljontals uppkopplade individer kan nu aktivt delta i innovation,
välståndsskapande och social utveckling på ett sätt som vi tidigare bara kunde drömma om.
Och när alla dessa massor av människor samarbetar kan de kollektivt utveckla konst, kultur,
vetenskap, utbildning, demokrati och ekonomin på ett förvånansvärt effektivt och lönsamt sätt.
Nät och bildning, nummer 8 2008
www.cfl.se/natochbildning

Detta är mer än bara open source, socialt nätverkande, massans visdom och andra liknande idéer.
Snarare handlar det om djupgående förändringar i ekonomin och i företags och organisationers
struktur och sätt att fungera baserat på nya principer som öppenhet, samarbete, generöst delande
och globalt agerande.
Tapscott och Williams ger en mängd exempel på nya företag som arbetar utifrån dessa principer
av vilka Linux och Wikipedia är klassiska exempel. Men det finns även traditionella företag och
organisationer och även forskning och vetenskap där man rivit sina digitala murar och inbjudit
andra, amatörer och professionella, utanför att delta i företagets, organisationens eller forskningens
utveckling. Storföretagen Procter and Gambler, IBM och BMW är kanske de för närvarande främsta
exemplen där t.ex. IBM för ett antal år sedan övergick till att arbeta med Linux som bas för företagets
verksamhet.
Våra barn och ungdomar som växer upp med det nya Internet, Lunargenerationen eller the Net
Geens, tar dessa principer för självklara och har lärt sig att agera utifrån dem. De är vana att samarbeta
över alla gränser, dela med sig generöst, agera självständigt och ifrågasätta hierarkier. De
kommer inte att acceptera traditionella strukturer och mönster inom utbildning, organisationer och
företag.
En delvis annan infallsvinkel på Web 2.0 har Chris Anderson i boken Long Tail (2006). Anderson är
chefredaktör på tidskriften Wired. Bokens huvudtes är att Web 2.0 i grunden förändrar ekonomin
genom att ge tillgång till i princip obegränsat digitalt lagerutrymme och därmed möjlighet för den
enskilde att marknadsföra och sälja nischprodukter med förtjänst även i små upplagor. En normalstor
bokhandel kanske har utrymme för 10 000 titlar, nätbokhandeln kan erbjuda 1,5 miljoner.
Detta skapar nya möjligheter också för amatören och för den professionelle att producera för smala
nischer, det Anderson kallar ”den långa svansen”. Med Web 2.0 och enkla verktyg blir konsumenten
också producent, eller ”prosumer” som Tapscott och Williams väljer att kalla det.
Den fysiska och lokala bokhandeln eller skivbutiken eller för den delen tevekanalen och tidningen
har begränsat utrymme och tvingas välja det som säljer bäst på kortast tid. Detta innebär en stark
begränsning av utbudet som styrs uppifrån från företagsledningar och redaktioner. Web 2.0 vänder
uppochner på detta förhållande, gör tillgängligheten obegränsad och lägger makten i händerna på
konsumenten vilket innebär att topplistor och programtablåer förlorar i betydelse och enskilda kan
dyka upp från ingenstans och få stort genomslag. Marknadsföring och spridning via Internet sker
med mun-till-mun-metoden, genom enskildas kommentarer, bloggar och rekommendationer.
Men för att kunden, konsumenten eller användaren ska kunna hitta rätt till sin nisch i nätets
oändliga informationsflöde behövs filter av olikas slag. Tidigare har filtren bestått av den bildade
och kommersiella eliten som valt åt massan vad som ska tryckas, få plats på det begränsade hyllutrymme
och finnas på topplistorna. Eliten har gjort rekommendationerna. I Web 2.0-världen gör
tekniken det möjligt att aggregera konsumenternas, kundernas och användarnas preferenser och
rekommendationer som därmed blir själva filtret. Google är ett exempel på detta.
Folkbildningen mellan elit och massa
I dessa författares värld finns inte begreppet folkbildning, men det är inte svårt att se att diskussionen
i hög grad är giltig även för folkbildningen. Den motsättning som dessa författare beskriver
illustrerar också det dilemma och den spänning inom folkbildningen som alltid funnits och senast
belyst av Per Sundgren i avhandlingen Kulturen och arbetarrörelsen (2007). Folkbildningens idé
bygger på just det folkliga, på amatörkulturen, på idén om ”massans vishet”. Honnörsordet är deltagarstyrning.
Samtidigt innebär dess praktik att kulturen förmedlas och organiseras av ett filter, en
bildad elit av organisatörer och pedagoger, som väljer vad som ska produceras, lagerhållas och stå
i hyllorna. Och detta filter har hittills betalats med skattemedel av staten. Web 2.0 gör denna spänning
inom folkbildningen tydligare än kanske någon gång tidigare.
Nät och bildning, nummer 8 2008
www.cfl.se/natochbildning

Med Web 2.0 skapas förutsättningar för deltagarstyrning på riktigt. Redan nu växer en omfattande
självbildningsverksamhet fram på nätet utanför folkbildningen, men som bär folkbildningens alla
kännetecken och som med Andersons modell kan ses som ”bildningsmarknadens” långa svans.
Därmed utmanas i enlighet med Keens analys det filter som folkbildningens organisationer utgör.
Frågan är om filtret behövs eller i vart fall om användarna tycker att det behövs. Hur ska i så fall
folkbildingens legitimitet och efterfrågan på dess tjänster upprätthållas? Och framför allt, vem vill i
framtiden betala den kostnad ett filter innebär i en tid när allt ska vara gratis?
Ska folkbildningen gå Andrew Keens väg, skydda rättigheter
och revir och upprätthålla de slutna rummen
eller Surowiekis, Tapscotts, Williams och Andersons väg
och ge sig ut i ett oförutsägbart äventyr i ett nytt öppet
lärande landskap? Kan användaren, deltagaren och
konsumenten samtidigt bli den kritiska granskaren och
redaktören? Är folkbildningen redo för deltagarstyrning
på riktigt?
Och hur ska folkbildningens läranderum och pedagogik
se ut för att möta ”the Net Geens”, Lunargenerationens
behov och krav på öppet, kollaborativt och deltagarstyrt
lärande men också bloggkulturens narcissistiska kakafoni?
Inom folkbildningen har sedan Internets genombrott vid mitten av 1990-talet ett omfattande och
ska sägas framgångsrikt experimenterande och utvecklingsarbete pågått för att utveckla nätbaserade
mötesformer och lärande som bygger på folkbildningens pedagogik. Utgångspunkten har
varit det grupporienterade och kollaborativa lärandet. Men detta har skett i folkbildningens egna
- visserligen stora - nät, men ändå i slutna virtuella rum. Med Web 2.0 ställs folkbildningen inför
utmaningen att också kunna operera i betydligt större, öppnare och användargenererade virtuella
landskap och där erbjuda ett alternativ till den narcissistiska kakafonin och bidra till meningsskapande
demokratiska processer.
Försök att arbeta med större lärgemenskaper och i öppnare virtuella miljöer pågår inom folkbildningen
och erfarenheterna från dessa försök kommer att vara av stor betydelse för folkbildningens
möjligheter att ta nästa steg i utvecklingen av det nätbaserade lärandet.
Litteraturlista:
Andrew Keen, The cult of the amateur, Doubleday/Currency (2007)
ISBN 978-0-385-52080-5
James Surowiecki, The Wisdom of Crowds, Doubleday (2004)
ISBN 0-385-50386-5,
finns på svenska Massans vishet, Santérus förlag (2007)
ISBN 978-91-89449-87-9
Dan Tapscott och Anthony D. Williams, Wikinomics, Penguin Books (2006)
ISBN 978-1-59184-138-8
Chris Anderson, Long Tail, Hyperion books (2006)
ISBN 1-4013-0237-8
Per Sundgren, Kulturen och arbetarrörelsen, Carlsson förlag (2007)
ISBN 978-91-7331-056-7
Nät och bildning, nummer 8 2008
www.cfl.se/natochbildning
”Med Web 2.0 skapas förutsättningar
för deltagarstyrning
på riktigt. Redan
nu växer en omfattande
självbildningsverksamhet
fram på nätet utanför folkbildningen”