VETTEBERGET

Arkeologisk utredning
VETTEBERGET
Kville socken
Tanums kommun
BOHUSLÄNS MUSEUM
Rapport 2001 :5
Asa Algotsson

Arkeologisk utredning
Vetteberget
Kville socken
Tanums kommun
Ur allmanf kartmaterial
från lantmateriet
Medgivande 90.80.12.
ISSN 1650-3368
Bohusl1Ms museum 2001:5
Asa Algotsson

Sammanfattning
Bohusläns museum har utfört en arkeologisk utredning av den första av tre etapper av detaljplaneområde
för bostäder inom Vetteberget i Fjällbacka, Kville socken, Västra Götalands län.
Vetteberget är Fjällbackas högsta och största bergsområde vars högsta punkt når ca 74 m ö h.
Berget, som markant dominerar landskapsbilden, utgör även en stor del av samhället och ger det
dess huvudsakliga kustprofil.
Inom planområdets finns en tidigare registrerad fornlämning, Kville 803, två stensättningar.
Utanför planområdet, nära högsta punkten i norr ligger K ville 261, ett röse och i lägre partier, i
syd och sydost boplatser, b1.a. Kville 258.
Resultatet av utredningen visade att området rymde ett flertal lämningar från förhistorisk och
historisk tid.
En stensättning påträffades i planområdets nordöstra del och en boplats, belägen i områdets södra
och lägsta partier. Denna är sannolikt en del av den tidigare kända och undersökta boplatsen
"Brattbergstorpet", K ville 633. Av senare tiders kulturhistoriska lämningar finns
gränsmarkeringar, stenbrott och en äldre vägsträckning. A v obestämt tidsursprung är ett par
gropar med vallar i ett av klapperstensfälten.
Bohusläns museum bedömer dels att stor hänsyn måste tagas till lämningarna inom planområdet
och att bebyggelsen placeras så att fornlämningarna och deras närområden inte förstörs. Dels
utgör Vetteberget ett karaktäristiskt inslag i Fjällbackas kustprofil varför bebyggelsen bör
förskjutas ned mot lägre partier för att inte störa denna.
Framtida byggnation inom området bör föregås av antikvariska åtgärder. Lämningar som stöds av
§2 KML, är boplatsen och, om fornlämningsstatus beslutas, groparna i klapper. Dessa bör
förundersökas. Lämningar som inte stöds av samma lag är äldre en äldre vägsträckning,
stengärdesgårdar och stenbrott. Dessa bör dokumenteras och i möjligaste mån ingå i
bebyggelsestrukturen. Även de inom området liggande tre jättegrytorna bör i möjligaste mån
bevaras. Slutligen anser museet att det planerade etapp III-området helt bör utgå ur detaljplanen.
Bakgrund
Bohusläns museum utförde under augusti 2000, en arkeologisk utredning inom Vetteberget, i
Fjällbacka i K ville socken, Västra Götalands län. Utredningen gjordes med anledning aven
planerad detaljplan av området. Planen innebär att delar av området skall bebyggas med ett nytt
bostadsområde. Utredningen omfattade den första av tre etapper i planen (se figur 3).
Uppdragsgivare och kostnadsansvarig var Västarkitekter AB, enligt länsstyrelsens beslut 220­
30243-2000.
Syfte
Syftet med utredningen var att ta reda på om det fanns okända fornlämningar inom planområdet.
Dessutom skulle en översiktlig inventering av de stenbrott som finns i området göras.

Figur 1. Utsikt mot väst från Vetteberget och utredningsområdets nordvästra del. Foto: Asa Algotsson.
Landskapsbild
Naturlandskap
Vetteberget är Fjällbackas högsta och största bergsområde vars högsta punkt når ca 74 m ö h.
Berget, som markant dominerar landskapsbilden, utgör även en stor del av samhället och ger det
dess huvudsakliga kustprofil (se figur l). Bergets högsta delar ligger i nord och väst med branta
bergsidor. Mot sydsydväst är sluttningen mer utdragen. Området utgörs till största delen av
hällmark. I sänkor där det finns sandjordar, är det huvudsakligen bevuxet med lövträd och tall.
Inom bergets högre delar finns även ett flertal mindre vattensamlingar kring vilka mer lågväxande
vegetation dominerar. Vid södra och östra foten av berget finns tätare träd- och buskvegetation.
Här finns även ett mindre klapperfålt vilket ansluter till ett större fålt med block.
I områdets södra del finns även två jättegrytor vilka ligger i anslutning till ett stenbrott. Dessutom
finns i brottytans vägg, rester efter ytterligare en jättegryta (se figur 2).
Ku llurlandskap och forn/ämningsmi /jö
Inom planområdets västligaste del, tillika bergets yttersta kant,
finns en tidigare registrerad fornlämning, Kville 803, två stensättningar.
Utanför planområdet, nära högsta punkten i norr
ligger Kville 261, ett röse och i lägre partier, i syd och sydost
boplatser, bl.a. Kville 258.
Röset, Kville nr 26 har ett läge som är typiskt monumentalt då
det har direkt visuell anknytning till havet likaväl som till landskapet
öster därom.
De två stensättningarna, Kville 803, har motsvarande monumentala
läge (se figur 5). Trots att dessa i sig inte har monumental karaktär
kan läget vara det som förstärker gravarnas betydelse.
Gravrösena är exempel på landmärken eller kännetecknande
punkter j landskapet. Deras placering har ursprungligen haft en
visuell betydelse både mot och från havet. Gravens monumentalitet
Figur 2. Jättegrytorna vid stenbrott nr 8.
och därmed den gravlagdas betydelse har förstärks av bergshöjden.
Foto mot syd. Foto: Åsa Algotsson
I senare tider, när gravarnas ursprungliga anknytning glömts, ingår
de ändå som viktiga delar och påverkar betydelsen av platsen. Ofta har också sådana platser
namngivits. En del namn finns kvar i folkmun även idag. Namnet "Vetteberget" är exempel på ett
sådant namn.
Boplatserna lokaliserades under förhistorisk tid vanligen mot syd, i sluttningar mot lugnvatten
eller farleder. En av de mer kända boplatserna är "Brattb ergto rpet" , Kville 633, belägen söder om
området. Boplatsen, har varit föremål för flera arkeologiska undersökningar och här har
påträffats ett stort antal föremål som kan härröra till yngre delen av stenåldern och äldre
bronsålder (A/in 1955, Jonsäter 1990). Idag bedöms boplatsen vara borttagen.

Vetteberget har dels utgjort utmark för ett flertal fastighteter, främst Lersten, varför
gränsmarkeringar i form av stengärdesgårdar går över och längs berget. En av dessa löper över
hela berget från väst till öst. Gärdesgården är uppbyggd av rundade stenar, tre eller fler stenvarv.
På flera ställen består de övre varven av huggen sten. Dessa stenar är lämningar efter den
stenbrottsverksamhet som finns inom hela Vetteberget. Inom planområdet finns dessa främst i den
sydvästra delen i form av brottytor och spräckta berg samt tillhuggningsplatser.
Vid foten av bergets sydöstra del finns två klapperstensfält, Kville 259 och 260. Dessa är
registrerade som naturbildningar i fornlämningsregistret.
Längs bergets södra fot löper en äldre väg, delvis igenom klapperstensfälten mot nordöst. Vägen
kantas bitvis av stengärdesgårdar.
Figur 3. Karta över utredningsområdettil/ika planområdets etapp l, samt omgivande fornlämningar. Från
ekonomisk karta 901 7 skala J: J O 000.
Omkring Vetteberget, utanför planområdet, finns ett flertal boplatser från stenålder eller
indikationer på sådana (b1.a. Kville 258,633,641, 730, 732, 868) samt gravar från brons- och
jamålder(bl.a. Kville261, 619, 802, 803).
UTREDNINGEN
Metod och genomförande
Utredningen utfördes dels genom ett arkiv- och kartstudium dels som fältinventering av forn- och
kulturlämningar. Dessutom undersöktes 6 m 2 genom handgrävning av halvmetenutor. Vid
dokumentationen gjordes beskrivningar och inmätning med GPS. Fotografier togs med digital och
analog kamera. Fynd från provgroparna insamlades.

Resultat
Stensättning
En stensättning påträffades på ca 55 m ö h i områdets nordöstra del.
Stensättningen är rund, 2,5 m diam. bestående av ep plan, vällagd och regelbunden sten packning
aven till två lager sten. De i ytan synliga stenarna var 0,08-0,5 m stora.
I östra delen låg en ca 0,5 x 0,2 m, plan sten med bredare bas. Form och storlek talar for att den
kan ha varit rest.
Stensättningen är övervuxen av gräs och ljung, belägen i sydostsluttande hällmark på en plan häll,
strax nedanfor krönet på bergets östsida och intill ett av vattensamlingarna.
Stensättningens form och storlek är av liknande karaktär som de två på bergets västra del, K ville
803 (se figur 4).
Boplats
I områdets sydligaste och lägst belägna del (ca 22 m ö h) grävdes sex 0,5 m 2 stora provgropar
(pg) i sandig jord (se figur 4). I fyra av dessa (pg 2,3,5,6) framkom fynd (F), (se bilaga l).
Keramik fanns i pg 5 och 6 (F 3, F 10). Flinta forekom i alla fyra provgroparna. Av fynden fanns
en del aven kärna (F2), delar av spån (F5, F8) och en slagen flinta med retuscher och slipyta (F4).
Flera var brända och två var svallade. Avslag av kvarts fanns i pg 5 (F7). I pg 5 och 6 fanns också
skörbrända stenar och partier med något fet, sotig sand. Detta bedömdes tillhöra resterna aven
härd eller annan eldpåverkad yta.
Gropar i klapper
I det klapperstensfålt som ligger i östra delen av planområdet finns ett par mindre gropar, K ville
260 (se figur 4). De är ca 1,5 m i diam. och knappt 0,5 m djupa. De stenar som ligger runt
groparna ger antydningar till vallar. Stenarna i och rum groparna är upp till ett par decimeter stora
och mer homogena i storlek än i fåltet i övrigt.
Stenbrott
Över i stort sett hela södra bergssidan finns rester efter mindre stenbrott (se figur 4). Åtta stycken
av dessa dokumenterades (se bilaga 2). Sex av stenbrotten har brottytor av mindre omfattning och
två av stenbrotten (nr l och 8) har brottytor av större omfattning. Stenbrotten har slagplatser och
flera upplag av, ofta övertorvad eller lavbevuxen, avslagssten och kasserad skrotsten. Endast i
mindre grad har skrotstenen plockats om. Typiskt for den här typen av granitberg är att naturliga,
horisontella sprickor bildat bankar eller skivor. Dessa har i huvudsak utnyttjats vid brytning av
sten, vilket leder till att brottdjupen, som beror på bankarnas tjocklek, endast uppgår till mellan
0,5-2 m. Både grövre och finare kil· och borrhål finns i även sprickor där sten ej tagits ut varför
det är svårt att avgränsa stenbrotten. Den stengärdesgård som löper genom området är delvis
uppbyggd av huggen sten.
Tvåjättegrytor ligger i anslutning till stenbrott nr 8. Dessutom finns i brottytans vägg, rester efter
ytterligare en jättegryta. Ytterliggare stenbrottslämningar finns i de mer vegetationstäta
områdena. Dessa har inte dokumenterats då de varit svåra att avgränsa.
SLUTSATSER
Kartan (figur 4) visar utredningsområdets utbredning, registrerade samt nyupptäckta lämningar.
Den heldragna linjen motsvarar planområdets etapp I. Boplatsområdet ligger runt 25 m ö h.
Groparna i klapperstensfåltet Kville 260, ligger ca 45 m ö h. Inom planområdets nordöstligaste
del ligger den nyfunna stensättningen (markerad med stjärna och "ny") på ca 55 m ö h och i den
västra delen de tidigare registrerade, K ville 803 på drygt 40 m ö h. De åtta stenbrotten ligger
inom en begränsad del av området. Jättegrytorna ligger i stenbrott nr 8.

Figur 5. Foto över Kville 803, stensättningar, mot nordväst. Fala Åsa Algotsson.
Inom planområdet påträffades vid utredningen en boplats. Fynden indikerar en datering till yngre
stenålder. Boplatsen är belägen i anslutning norr om den "klassiska" stenåldersboplatsen K ville
633, Brattbergstorpet (Jonsäler 1990) och kan mycket väl vara en del av denna. Resultatet från
dessa undersökningar ger en god indikation på att området utnyttjats under hela förhistorien.
Klapperstensfält har inget skydd varken enligt kulturminneslagen eller naturresurslagen, förutom
när de ingår i tex. ett naturskyddsområde. Däremot utgör klapperstensfält en sådan
naturformation att det krävs samråd med länsstyrelsen inför planer på exploatering av dessa.
l ett av de två klapperstensfälten, Kville 260, belägna inom planområdets östra del, finns två
tydliga gropar. "Gropar i klapper" är en fornlämningskategori som framförallt har
uppmärksammats längs kustområdena i landets nordligaste delar och har där vanligen fått
fornlämningsstatus enligt kulturminneslagen. I dessa områden finns exempel på att sådana gropar
kan ha för historiskt ursprung men även i historisk tid har sådana anlagts som tex. förrådsgropar.
Gropar, ibland med vallar, i klapperstensfalt förekommer även på flera platser i Bohuslän. Ett
exempel är fem gropar i ett klapperstensfalt (Tanum 1762) strax väster om världsarvsområdet vid
Tanum. Dessa är inte registrerade som fornlämning utan endast som "inprickas ej" och så vitt
känt, finns inga gropar i klapper med fornlämningsstatus i Bohuslän. Jämfört med de nordsvenska
varianterna, finns dock så stora likheter beträffande morfologisk karaktär och topografisk
lokalisering, att de på goda grunder bör jämställas och registreras som fast fornlämning.
Sammanfattningsvis kan sägas att de förhistoriska lämningarna på Vetteberget och i anslutande
område ingår i ett kulturlandskap där bergshöjdernas visuella dominans haft stor betydelse för
människorna kommunikativt, socialt och religiöst under hela förhistorien. Den visuella karaktären
har stor betydelse även för människor i området idag.
l det yttersta kustlandskapet finns ur kulturmiljösynpunkt ett behov av ostörda utblickspunkter,
för att inte landskapets historiska karaktär skall gå förlorad . En nybebyggelse i sådana känsliga
områden skulle innebära att de förhistoriska lämningarnas kontext såväl som landskapets profil
menligt skulle komma att skadas.

Många av de äldre bohuslänska kustsamhällena utgör betydelsefulla kulturhistoriska miljöer bl.a.
genom sina karaktäristiska bebyggelsestrukturer. Traditionellt ligger bebyggelsen nedanför
bergshöjderna och exponerat mot havet. Något som Fjällbackas äldre bebyggelse är ett tydligt
exempel på och något man bör sträva efter att bibehålla vid nya detaljplaner.
ÅTGÄRDSFÖRSLAG
Utifrån resultatet av den arkeologiska utredningen anser Bohusläns museum att det är synnerligen
olämpligt att bebygga ett berg aven sådan dominerande karaktär som Vetteberget utgör.
Om planer på exploatering av området fortskrider, anser Bohusläns museum att stora krav måste
ställas på en miljökonsekvensbeskrivning.
Särskilt negativt för den visuella uppfattningen av landskapets karaktär är om bebyggelse placeras
på bergets högre delar på sådant sätt som planförslaget anger. Bebyggelsen bör förskjutas mot
lägre partier mot syd och sydost och på erforderligt avstånd från de tre gravarna och deras
fornlämningsområden. Särskilt viktigt är att gravarna inte avskärmas eller på annat sätt påverkas
så att deras ursprungliga, monumentala funktion förstörs.
För att bebyggelsen inte skall ge negativa, visuella konsekvenser bör husen läggas nedanför
bergskrön och höjder så att inte tak och reflekterande fönsterrutor ger ett störande intryck. En
riktpunkt bör vara att det inte skall synas från havet och området mellan strand och bergsfot (se
figur 6).
Figur 6. Översikt över Vetteberget mot nordväst. Vyn är tagen mot området för den planerade bebyggelsen.
Figuren illustrerar vikten av det i en miljäkonsekvensbeskrivning bör framgå hur bebyggelsen bör anpassas till
områdets topograF Man kan här tydligt föreställa sig vilka negativa konsekvenser de visuella effekterna skulle
ha på området och det omgivande landskapet.

FYNDLISTA
BILAGA l
Fyndförteckning över fynd funna i provgropar på den nypåträffade boplatsen i planområdets södra
del (se figur 4).
Provgrop 2
Provgrop 3
Provgrop 5
Provgrop 6
F l l avslag, flinta.
F2 l del av kärna, flinta, svallad.
F3 keramik, mörkbrun utsida och kärna, grov kvartsmagring.
5 mm tjock, spjälkad.
F4 l slagen flinta, slipat med retuscher, ngt svallad.
F5 3 delar av spån, flinta, brända.
F6 8 övrigt slagna och splitter, flinta, alla brända.
F7 2 avslag, kvarts.
F8 3 delar av spån, flinta, brända.
F9 2 splitter, flinta
FlO keramik, mörkbrun utsida och kärna, grov kvartsmagring.
5 mm tjock, spjälkad.

STENBROTT
BILAGA 2
Beskrivning av de påträffade stenbrott som berörs av planområdets "Etapp I" (se figur 4).
Stenbrott nr:
1 Stor brottyta med två slagplatser. Delvis övertorvad.
Upplag av större och mindre skrotsten.
Kilhål och borrhål finns . Även naturliga sprickor har utnyttjats.
Djupt, 1,5-2 m.
2 Liten brottyta med upplag av medelstor skrotsten och två råblock.
Välgjorda borrhål. Naturliga sprickor har använts. Grova och fina kilhål.
Grunt.
3 Liten brottyta med mindre slagplats. Mindre upplag av skrotsten och enstaka råblock.
Ytan är upptagen genom utnyttjande av naturliga sprickor.
Grunt, max 0,7 m dj. (se foto nedan).
Stenbrott nr. 3. Bilden visar brottets centrala del med mindre råblock och skrotsten.
Detta är ett typiskt exempel på hur ytligt stenbrotten på Vetteberget ligger.
Foto tage t från sydost.

4 Liten brottyta med skrotsten och mindre slagplats. Omrört och upplockat till en
mindre hydda/koja. Ytan är upptagen genom att naturliga sprickor utnyttjats.
Grova kilhål och brottytor (se foto nedan).
Stenbrott nr. 4. Bilden
visar exempel på brottytor
gjorda längs naturliga
sprickor i berget. Här !'Jyns
också tydligt hur tunna
granitens horisontella
skivor, bankar, är vilket
leder till att stenbrotten
blir grunda. Fotoji-ån
sydväst.
Foto: Asa Algotsson.
5 Liten brottyta med ett mindra antal stora block samt en övertorvad hög med
avslagssten. Naturliga sprickor samt grova kilhålsbrottytor.
10 m öster därom ligger ett omplockat upplag av kasserad småsten.
Grunt, max 0,5 m dj.
6 Liten brottyta med ett mindra antal stora block samt en övertorvad hög med
avslagssten. Inga naturliga sprickor har utnyttjats. Grunda kilhålsbrottytor
Två slagplatser varav en är övertorvad.
10m öster därom ligger ett omplockat upplag av kasserad småsten.
Grunt, max 0,5 m dj. (se foto nedan).
Stenbrott nr. 6.
f bildens övre del
syns den övertorvadeavslagshögen
och i
främre delen av
bilden, den bevuxna
slagplatsen.
Foto taget från
nordväst.
Foto: Asa
Algotsson.

7 Liten brottyta. Två mindre, övertorvade högar med avslagssten. Naturliga
sprickor har utnyttjats. Ett större råblock ligger kvar med ett par otydliga kilhål.
Grunt ca 0,5 m dj.
8 Stor brottyta. Två upplagsplatser för stora och små skrotsten respektive avslagssten.
En slagplats. Naturliga sprickor har utnyttjats. Grova kilhål. Råblock ligger
kvar.
Djup ner till 2 meter (se foto nedan).
Stenbrott nr. 8. Stenupplagen dominerar brottet, som även är ett av de större
och djupare. Foto taget från sydväst. Foto: Asa Algotsson.