Guideböcker till historiska platser Innehåll Fakta ... - E-boksbiblioteket

DAMERNAS HÅR [1888]
12
En bok publicerad av www.e-boksbiblioteket.se
har modernas historia att uppvisa många varianter, dock
icke på långt när så många och så olikartade som varianterna
af »frisyren uppåt». Alla modets ytterligaste och
bizarraste skapelser tillhöra denna senare rigtning. Här
har konstnären-frisören — l'académicien, som damerna
kallade honom mot slutet af förra århundradet under den
höga frisyrens blomstringstid — sitt egentliga rike. Här
är han både arkitekt och dekoratör, i det han icke blott
uppför höga hårbyggnader utan äfven förstår att smycka
dem med allehanda prydnader.
Men äfven denna rigtning har sina enkla former, för
hvilka man kan betrakta grekinnornas håruppläggning
under antiken såsom mönster. De benade håret — detta är
grundformen — från hjessan till pannan, läto det falla åt
båda sidor vågigt bakåt öfver öronen och samlade det slutligen
i en hårkorg, en knut, en fläta af varierande utseende,
som fästes på högsta punkten af bakhufvudet utan att
falla nedåt på nacken. Hufvudets och halsens sköna linier
fortsatte ned öfver skuldror och rygg lemnades deraf fria,
hvarigenom de grekiska gestalternas skönhet kom till sin
fulla rätt.
Den forngrekiska frisyren reste sig icke längre än
hjessans högsta punkt. Sällan har deremot modet nöjt sig
med så måttfulla former. Nästan i alla tider, kan man säga,
har det byggt håret i höjden, rakt emot naturens anvisning,
ty håret faller i följd af sin naturliga beskaffenhet nedåt
En bok publicerad av www.e-boksbiblioteket.se
13
DAMERNAS HÅR [1888]
och reser sig ej styft uppåt. En hårklädsel af detta slag är
derför icke allenast ett konstverk utan derjemte en mycket
konstig sak. Det förslår ej med ett enkelt flätverk af flera
samlade flätor, underhjelpta med litet löst hår, ty med så
enkla medel uppnås endast en viss begränsad höjd. Nej,
frisören behöfver annat, som kan hålla byggnaden styf och
stadig, han behöfver nålar, kammar, dynor, att svepa håret
öfver såsom åren 1780–90, trådflätor, såsom till fontangen;
han behöfver en massa tillbehör af spetsar, tyll, band,
blommor, fjädrar och alla andra underliga föremål, som
användes af frisörerna i senare hälften af förra århundradet
till åstadkommande af en koaffyr, som reste sig två
fot eller ännu högre öfver hjessan och lät hufvudet framträda
endast såsom piedestalen, det smala underlaget till
ett väldigt monument.
Då modet går i denna rigtning, är frisörens uppgift
icke den lättaste. Han måste taga hänsyn till hufvudets
och figurens individuella art, måste se till att denna bringas
i samklang med den konstnärliga bild hans fantasi
upp gjort, han måste laga, att skönheten framhålles, felen
undan skymmas och hvarje litet företräde kommer till sin
rätt. Ty denna uppgift får han icke undandraga sig. Han
måste tvärt om oaflåtligt hafva den för ögonen; han kan
nemligen med sin konst lika lätt förstöra ett utseende som
förhöja det, lika lätt förfula som försköna. Visserligen
tål en vacker, ädel och regelbunden hufvudbildning vid