Kult. 2003.02 - SeKeL

Kult.
Tidskrift för SeKeL - Linköpings universitet
2003.02
Marit Bergman
Riot rose
Mustafa Can
Herakles
Kapten Stofi l
tema.hjältar

ledare
Kult. 2003.02
Här var det hjältar, stora som små! För hela slanten! (I och för sig
är Kult. gratis, och tur är väl det!) Det är just hjältar som detta
nummer kretsar kring. Få skulle protestera om jag kallade Stålmannen
en hjälte, för det är vad han är. Hans samvete tillåter honom
inte annat än att i ur och skur rädda andra i nöd och det är väl hjältemod
om något. Men som så mycket annat är begreppet hjältar
relativt. Vad som är en hjälte för dig kanske inte alls är en hjälte för
mig. Därför hjälper Kult. dig inledningsvis, med fi losofi n som stöttepelare,
att utröna vad en hjälte egentligen kan vara. Kolla in detta
på s. 6.
Ett utmärkande drag för hjältar verkar vara deras hemvist. De tycks
alltid hålla till i fi ktiva orter, som Metropolis och Gotham City. På
dessa mystiska platser där skurkarna vimlar tätt och är klädda som
pingviner eller bär mäktiga namn som Lex Luthor, krävs en modig
person för att upprätthålla ordningen. Men det fi nns inget som
säger att hjälten inte vandrar omkring mitt ibland oss. Varför inte
mitt i Ryd! Läs mer om denna vardagshjälte på s. 14. En del menar
att det är hjältemod att våga stå upp mot de stora höjdarna och t ex
föra fram sina ord i en eter, där det annars är dollartecknen som styr.
Om de kämpande små skivbolagen kan du läsa på s. 10-11.
Förutom hjältar rymmer detta nummer personligheter som Marit
Bergman och Mustafa Can. D v s något både för den musikintresserande
och för den som söker en inspirationskälla till sitt skrivande.
Men det är dumt att sitta inne och häcka. Ta med Kult. ut i solen!
Och om det regnar? Gå ut ändå, glad i sinnet över att Kult ligger
och väntar på dig när du kommer åter.
Tidskrift för SeKeL - Sektionen för kultur vid Linköpings universitet
Redaktör & ansvarig utgivare: Maria Åslund Layout: Jenny Eriksson och Maria Åslund Korrektur: Anna Hougström
Annons: Maria Åslund Illustrationer: Tomas Olausson och Emma Gordh Foto: Jenny Eriksson Postadress: c/o Åslund
Rydsvägen 260 c.46, 584 34 Linköping Telefon: 0708-132627 E-post: kult@sekel.stuff.liu.se Tryck: Bokakademin i
Östergötland AB Omslagsbild: Foto av David Burnett i collage av Fredrik Bergström
Hemsida: www.stuff.liu.se/sekel/kult Nästa utgivning: vecka 21 Manusstopp: 5 maj ISSN: 1650-8491 Prenumerera: 60
kronor/3 nummer. Samtidigt ingår medlemskap i SeKeL. Pg. 85 23 39-1 Vi förbehåller oss rätten att redigera inkomna bidrag.
Allt arbete med Kult. sker ideellt. När du läst klart din Kult., ge den till en vän.

Innehåll.
4 - Styrelsen har ordet 5 - Hälsning från festeriet
6 - Filosofi ns tankar om hjältar 7 - Wallenberg
Mannen utan öde 8 - Stofi l, men ändock hjälte
10 - Små hjältar sprider alternativa toner
12 - Herakles hjältarnas hjälte
14 - Vardagshjälten 15 - LAVV en komedi...
16 - Finsk fi lm på isländska
18 - Mustafa Can årets berättare
20 - Park-nu.com ett ”event” i en park nära dig
22 - Marit Bergman skriver i Kult.s mina-vänner-bok
24 - ÅÅÅ tjejer 25 - Riot Rose utställning
26 - i fokus Drömmarnas Plats
27 Poesi Poesi Poesi Poesi Poesi Poesi
7
24
22
6
Illustration: Tomas Olausson
Foto: Jenny Eriksson

4
information
Delar av Kult. redaktionen
Styrelsen informerar
Såhär tre månader in på terminen undrar ni alldeles
säkert vad SeKeLs styrelse har haft för
sig, och kanske också vad som är på gång framöver!
Om vi börjar med vad som hänt då.
Jo, detta har hänt: Idrottstimmen har lagts ner
eftersom ingen (!) dök upp. Kanske är torsdagskvällar
inte rätt kväll att ha idrottsaktiviteter
för seklerister? Vi skyller misslyckandet på
kravaller och banden på HG. Men ni kan vara
lugna, till hösten gör vi ett nytt försök, och
hoppas självklart att responsen blir bättre då!
Nå, för att inte fördunkla era sinnen alldeles
så ska ni också få en del glada nyheter!
Kulturutskottet har legat i och nu är det
snart dags för ett teaterbesök. Det är studentteaterföreningen
Katharsis som sätter upp
En Midsommarnattsdröm på Sagateatern den
9/4. En riktig fest alltså för oss seklerister!
Ännu mer fest blir det förhoppningsvis den
10/4, för då är det dags för vårens SeKeLaktivakväll.
En lättsam och smårolig tillställning
för oss som är aktiva inom SeKeL.
Är du inte aktiv än? Nå, här har du en av
många anledningar till varför du ska bli det!
Ólafur Steindórsson
Vice Ordförande SeKeL
Kult. redaktionen 2003
Foto: Erik Palmqvist
Här är delar av den redaktion
som gör att varje
nytt nummer av Kult. går
från att vara en lösryckt
idé vid redaktionsmöterna,
till den tidning du just är
till att ohämmat plöja dig
igenom!
Har du några frågor eller
synpunkter kontakta
kult@sekel.stuff.liu.se
Kult. 2003.02

Åter igen är det dags att uppdatera vad som pågår
inom sKVaLp.
Sedan sist har många saker inträffat, varav en av de
viktigaste milstolparna i sKVaLp-03’s historia är att
vi nu rekryterat fl er medlemmar. I början av året
bestod, som ni kanske mins, festeriet endast av en
medlem, d v s mig. Nu däremot är vi fem festglada
”partyapor” som tillsammans ska fi xa era fester och
tänker göra allt vi kan för att få ert liv som studenter
här på Campus att fl yta.
Vilka är vi då, de nya festeristerna? Jo Alexandra
Dumas-Johnsson står för bokningar, en tjej som ni
även sett som fadder under Vår-nolleP, hon kom
efter ett tag fram till att festerist, det skulle hon
vara!
Nimmi Dahlberg fanns även hon tillgänglig som
fadder under Vår-nolleP och tog med stormsteg
platsen som ljud och ljusansvarig.
För inköp har vi Johanna Hermansson, en av vårens
nollor som charmade oss alla och visade sig vara
tillräckligt skärpt och ha rätt ”partystatus” för att
ingå i festeriet.
Från Umeå kom Linnea Johansson som även hon
upptäcktes under vårens härliga nolleP. Hon har
hand om informationen som sprids till alla er via
mail, posters, djungelexpressen o s v.
Det kan inte vara lätt för er som inte besökte vår
allra första fest att sätta ansikten till dessa namn.
En lösning på detta är att besöka oss på vårat nästa
arrangemang, vilket kommer att bli en Chilifest i
traditionsenlig anda. Observera att vi i år även tar
farväl till vår älskade lokal Skåland som till valborg
Kult. 2003.02
Hälsningar från festeriet
Johanna, Alexandra, Linnea, Klas och Nimmi
kommer lämna vår jord för alltid, så därför hoppas vi att se extra
många på denna tillställning.
Efter avskedet till Skåland kommer vi att anordna en Vårsittning
till vilken biljetterna är svåra att få tag i. Vill du vara en av dem
som med god mat och gott sällskap inför sommaren tar farväl till
studentlivet på denna sittning? Håll utkik efter biljettförsäljningen!
Vi kommer även att gå ut med en intresseanmälan så ”Watch your
back”.
Vi vill tacka er alla som besökte vår första fest, utan er hade
den inte blivit den succé den blev. För er extra nyfi kna, gå in på
www.stuff.liu.se/sekel och titta på bilder från festen.
Detta var allt för oss, hoppas att ni hittills är nöjda med vårat arbete
för er och att vi kommer att ses på många härliga fester i framtiden.
Kom även ihåg att om det är något som ni undrar över eller om ni
har några synpunkter om våra aktiviteter, tveka inte att höra av er till
mig. festerichef@sekel.stuff.liu.se
Klas Lundgren
Festerichef SeKeL
Vi söker fortfarande några medlemmar.
Intresserad? Hör genast av dig!
Ps.
5

hjältar
Hares hjälte
”Utilitarismen har problem med hjältar!”
”Är man inte modig bör man
inte springa in i brinnande hus”
Det nummer av Kult. som du nu håller i handen
har alltså tema ”hjältar”. Överallt fi nns det hjältar,
litteraturen har sin Roland, konsten sin Marat,
historien sin Raoul Wallenberg m fl . Inom fi losofi n kan
man säkert hitta fl era gestalter som skulle kunna ges epitetet
hjälte, men fi losofen är ändå mer angelägen om att
undersöka vad hjältebegreppet innefattar; vad är en hjälte?
För att göra det enkelt för sig slår man i Nordstedts Svensk
ordbok, varpå man fi nner att en hjälte är en ”person som
gjort någon mycket tapper eller avgörande insats och därigenom
åtnjuter beundran”. Personen i fråga, hjälten, ska
alltså ha gjort något som uppfattas som tappert och - eftersom
han för detta åtnjuter beundran – ”gott”. Ett exempel
på en sådan handling skulle kanske vara en person som
springer in i ett brinnande hus för att rädda ett barn?
En sådan handling är dock för fi losofer som t ex utilitaristen
R.M. Hare, inte helt oproblematiska. En sådan person som
trotsar elden är ju tveklöst en hjälte, men för utilitaristen blir
sådana personers agerande något som måste förklaras. Utilitarismen
går, väldigt förenklat, ut på att maximera något
”gott” (vad som sedan ska räknas hit kan diskuteras), och
den säger att varje moraliskt dygdig person ska agera
så att detta goda maximeras. Problemet blir att om en
människa springer in i ett brinnande hus och räddar
ett barn, då borde det vara en moralisk plikt för
Text: Òlafur Steindòrsson- Illustration: Tomas Olausson
alla människor att springa in och rädda barnet. Ändå
klandrar vi inte dem som inte springer in. Det är
kontraintuitivt. Utilitarismen har problem med hjältar!
Hare ger dock en lösning på problemet i Moraliskt Tänkande
(1981). Utan att fördjupa sig i hans moralfi losofi kan man
se att han konstaterar att människor är olika. Att kräva
av en astmatisk person att springa in i röken och
elden vore detsamma som att be den människan ta
livet av sig. Men vi är inte bara olika fysiskt, för
även om en vältränad person med god kondition skulle
kunna ta sig genom elden och rädda barnet, kräver
vi inte av alla vältränade personer att göra detsamma.
Alla människor har en del individuella preferenser som vi
följer i vårt handlande, och dessa är anpassade till oss. Är
man inte modig så bör man inte springa in i brinnande hus,
gör man det ändå har man ställt för stora krav på sig själv.
Hare menar att vissa inte är kallade att utföra sådana bragder.
Dock fi nns de som är kallade, dessa som har mod (eller
generositet, eller någon liknande ”dygd”) och som trotsar
faror, och de gör rätt i att utföra hjältemodiga handlingar.
Det fi nns alltså, i Hares form av utilitarism, plats för hjältar.
Skönt, för annars hade nog teorin varit kontraintuitiv!
6 Kult. 2003.02

Frihetskämpen
som dog i fångenskap
Text: Sara Ivarsson - Foto: Jenny Eriksson
Raoul Wallenberg är i internationell bemärkelse inte
enbart den fysiska personen som var en av de fl era
miljoner människor, som miste livet i kampen mot
nazisterna under andra världskriget. Han blev också en
symbol för uppoffring. Han var inte rädd att riskera sitt eget
liv i kampen för att rädda andra människor.
Wallenberg kontaktades 1944 av representanter för War
Refugee Board, inrättad för att få neutrala länder att hjälpa
judar i tyskockuperade länder att slippa undan förintelsen.
Wallenberg försågs med ett svenskt diplomatpass och skickades
till Budapest som diplomat, dock med den särskilda
uppgiften att rädda så många av de sista judarna som fanns
kvar i Europa från den säkra döden i koncentrationslägren.
Hitler kämpade för att ”den slutliga lösningen” verkligen
skulle bli genomförd. Men en man stod verkligen i vägen
för att hans planer. En man, som var kraftfull nog att stå
ensam mot Hitlers vilja, något som få vågade försöka med.
Wallenbergs metod var att olagligt utfärda speciella svenska
skyddspass, som visade att personen var svensk medborgare
och stod under den svenska regeringens beskydd.
Han ordnade så kallade svenskhus där judarna fi ck bo, och
han utökade mat-, medicin- och klädransonerna. Wallenberg
arbetade hårt och målmedvetet och använde alla slags
metoder för att lyckas med sitt uppdrag. Ett exempel är när
han hoppade upp på ett tåg på väg till koncentrationslägret
Auschwitz och delade ut skyddspass till judarna, trots vakternas
beskjutning. Vid den ungerska gränsen krävde han
sedan att de med skyddspass skulle släppas fria. Med hjälp
av dessa svenska skyddspass och de skyddade husen lyckades
han rädda fl era tusen judar från koncentrationslägren.
När Sovjetarmén intog Budapest i januari 1945, togs Wallenberg
till fånga och fördes till Moskva. Han återkom
aldrig.
hjältar
”Som med sitt modiga uppträdande och
sina gärningar räddade livet på tiotusentals
människor under pilkorsarnas välde”
I början av 1950-talet bekräftades från Sovjetiskt håll att
Wallenberg hade suttit inspärrad hos säkerhetstjänsten i
Moskva, samt att han hade avlidit där 1947. Detta uppgavs
av fängelseläkaren i den s k Smoltsovrapporten, dock anges
inte hur eller av vad han dog. När Sovjetunionen öppnades
1989, öppnades även deras gamla arkiv. Smoltsovrapportens
original undersöktes av både svenska och ryska experter och
man kom fram till att ryssarna troligen hade haft rätt när de
uppgav att Wallenberg dog redan 1947.
Även om man skalar bort all mytbildning och propaganda
som förekommit kring Wallenberg och hans insatser är dessa
fakta ändå tillräckliga för att göra honom till en symbol för
kampen mot förföljelse och omänsklighet. Wallenberg var
en människa som förstod varje människas värde och att det
värdet måste efterlevas till varje pris. Han visade judarna att
de inte var övergivna av resten av världen. Minnet av hans
heroiska gärningar kommer för alltid leva kvar.
Kult. 2003.02 7

8
hjältar
Omslagsbilden till det första albumet föreställer en fl intskallig
man som med en hand stoppar ett X2000 på Töreboda
tågstation. Mannen har toffl or, hängslen och kofta
med armbågslappar. I den lediga handen hötter han med SJs tidtabell
från 1937. Denne hjälte är ingen mindre än Kapten Stofi l.
Logotypen är en kopia av Stålmannens och överhuvudtaget bygger
många inslag på referenser till gamla serier. Någon episod är nästan
oläslig utan att man först har läst Stålmannen i seriens mest urfl ummade
fas.
Kapten Stofi l är i grund och botten en parodisk hjälte och det är
därför otacksamt och ganska meningslöst att försöka teckna något
sammanhängande porträtt. Han saknar till exempel mig veterligen
något egentligt ”ursprung”, till skillnad från andra maskerade hjältar,
och hans utrustning och krafter varierar en del mellan olika
äventyr.
Kaptens Stofi ls civila identitet heter Joakim Lindengren, vilket helt
praktiskt också råkar vara hans tecknare. I vissa episoder är det tydligt
att det handlar om verklighetsfl ykt. När en modernisering hotar
(t ex musik i P1 eller försenad postutlämning) sliter han av sig
håret (en peruk), drar på sig slips och kofta och ger moderniseringsivraren
(som i allmänhet visar sig vara del av en rymdinvasion
eller något allmänt skurkaktigt) smisk. Detta medan han förebrår
Visst var det bättre förr? Finns det något värre än
perverterade nymodigheter som tvingar sig på oss
och hotar våra gamla sunda värderingar? Håller du
med om detta presenterar vi hjälten för dig. Lyft
på hatten eller nig vackert för Kapten Stofi l. (Pojkar
utan hatt borde skämmas!)
Text: Urban Jarvid
Illustrationer ur Joakim Lindengrens Kapten Stofi l
dem för dålig språkvård och för att sakna tillstånd av
berörda myndigheter.
Kapten Stofi l har en rik arsenal av produkter från
den gamla goda tiden och det är i allmänhet de som
räddar honom. Hans byxor sitter till exempel sedligt
uppe genom att han förvarat en öppnad påse ”vita
korsets” halstabletter i fi ckan sedan 1957. Till det
Kult. 2003.02

kommer mer absurda föremål, t ex Stofi lkniven som
bland annat innehåller hovtång, sardinburksnyckel
och spiskrok.
Oftast slutar historierna med att han sitter hemma
vid sin skrivmaskin, skrivande en insändare eller ett
argt brev till något företag eller myndighet som fi gurerat
i historien. Detta tycks faktiskt utgöra en stor
del av hans verksamhet.
Efter några episoder fl yttade Stofi l/Lindengren från
”Mariepolis” till Töreboda med motiveringen att det
är en bättre superhjältig bakgrund. Där fi nnes nämligen
skyskrapor (Odals silo) och en neonskylt. Minst
två historier har börjat med att jättemonster attackerat
Töreboda kommunhus. Sedemera har Stofi len
dock fl yttat till Göteborg.
Gamla serieläsare som (o)gillar de klassiska hjältarna
kan inte avstå från att provläsa Kapten Stofi l. Även
om han så vitt jag vet aldrig synts till i Linköping,
kan vi medstofi ler sova lugnt och inspireras till nya
storverk.
för övrigt
Kapen Stofi ls båda album fi nns på
både Stadsbiblioteket och Humanistiska
biblioteket. Han har en egen
tidning som i Linköping återförsäljes
av Press Stop.
www.kaptenstofi l.net
Kult. 2003.02 9
.SE

10
hjältar
Små hjältar sprider
alternativa toner
Text: Peter Salomonsson
Hur kommer det sig att samma låtar spelas dygnet
runt på ZTV, MTV och reklamradio? Undermedvetet
fastnar dessa låtar i huvudet och innan
man vet ordet av så visslar man med i refrängen på senaste
veckans listetta. Svaret är pengar, enormt mycket pengar.
De stora skivbolagen fungerar som vilket företag som
helst, deras mål är att sälja en produkt och dra in så mycket
pengar som möjligt. Genom hård marknadsföring, makt
och kontroll styr de stora skivbolagen större delen av
musikindustrin och därmed även vad som spelas för allmänheten.
Men mitt i detta kapitalistiska maktspel så fi nns
det faktiskt hjältar. Små oberoende skivbolag som anser
att musik inte handlar om pengar utan vill erbjuda oss bra
musik för att det är: bra musik.
Beat Butchers är ett litet oberoende skivbolag i Stockholm
som startades som en effekt av punkens gör-det-själv-anda
1984 (då under namnet Studio Otukt Rec.). Med oberoende
menas bolag som är fristående från de s k major
bolagen som t ex Universal och Sony. Bolaget drivs ideellt,
inga kontrakt skrivs med artisterna och alla pengar som
kommer in återinvesteras konsekvent i mer musik. Lönen
för mödan är spridandet av bra och annorlunda musik
som förmodligen inte annars skulle sett dagens ljus. Beat
Butchers har bl a givit oss Asta Kask, Radioaktiva Räker
och Coca Carola. Tillsammans med skivbolag som A west
side fabrication, Birdnest Records, Startracks, Really Fast
Records och många fl er så kämpar de för en mångfald inom
musiklivet
Men varför är de oberoende bolagen så viktiga? Dels för att
de inte behöver ta någon hänsyn till vad som är populärt
och säljer för tillfället, vilket lämnar utrymme åt ytterligheterna
inom olika genrer. Och dels för att de sätter fokus
på just musiken och främjar musikalisk kreativitet. Några
resultat av detta är The (International) Noise Conspiracy
och Looptroop från Burning Heart Records, Danko Jones
och Last Days of April från Bad Taste Records och Doktor
Kosmos och Komeda från NONS. Färgstarka band som
tagit plats i många folks hjärtan.
Givetvis görs det mängder av bra musik på de stora skivbolagen
också. Poängen är inte att de oberoende bolagen skulle
göra bättre musik än de stora. Den heroiska insatsen ligger
i deras kamp för att bevara utrotningshotad musik och ge
hopp åt musiker som börjat tvivla på dagens musikindustri.
Ett problem med de stora skivbolagen är att de enbart vill ha
produkter som säljer väldigt bra väldigt fort, det fi nns inget
utrymme för utveckling. Säljer inte ett debutalbum tillräckligt
Kult. 2003.02

a så kommer det förmodligen inte någon uppföljare. På
så vis försvinner en mängd bra band som en följd av att de
stora skivbolagen enbart tänker på ekonomisk vinning. På
ett litet skivbolag kunde samma band ha gjort både ett och
två hyfsade album för att sedan ge ut ett mästerverk. Denna
tolerans fi nner man t ex hos Birdnest Records som söker
ett nära samarbete med sina band där man både ger och tar
kritik. Därur utvecklas de bästa möjligheterna för konstnärligt
skapande. De försöker ligga på kompisnivå med alla
sina band och vissa har t o m enbart muntliga kontrakt.
Även livescenen drabbas hårt då pengarna tar överhanden
i musikvärlden. När ett band skriver kontrakt med ett stort
skivbolag så kostar de plötsligt tre gånger så mycket att
hyra för livespelningar. Små klubbar och mindre musikscener
där många band haft en lojal publik har då inte längre
råd boka dem. De blir dyra att hyra och dyra att se, vilket i
värsta fall kan resultera i att ingen har råd att boka bandet
eller att folk inte har råd att se dem.
Men det är inte helt lätt att vara hjälte i denna hårda
bransch. Ibland kan man behöva rådgivning från någon
som vet lite mer om de formella bitarna. SOM (Svenska
Oberoende Musikproducenter) är en intresseorganisation
för oberoende svenska skivbolag. SOM bildades 1975, då
under namnet NIFF, och är organiserat som en ideell förening.
Deras viktigaste uppgift är att tillvarata medlemmarnas
upphovsrättsliga intressen, men de erbjuder även enklare
juridisk rådgivning. De har tät kontakt med kulturrådet
Kult. 2003.02
där de framför medlemmarnas åsikter i olika frågor, främst
vad gäller utformningen av fonogramstödet och stödet till
turnéverksamhet. I januari i år utdelades på initiativ av
SOM Sveriges första oberoende musikpris Manifest.
I en allt mer likformig musikvärld behövs våra hjältar på
de små oberoende skivbolagen mer än någonsin De som
kämpar för ett fritt och vitalt musikliv och som vill skapa
möjligheter för unga talanger som har svårt att nå ut till en
potentiell publik. De arbetar med och för folk som vill hålla
på med musik och inte med fotomodeller eller såpastjärnor
som vill ”prova på något nytt”. Naturligtvis slukar vi inte
allt som serveras i kommersiell radio och TV, men om det
inte vore för de oberoende skivbolagen så skulle alternativen
varit mycket färre. Nu fi nns mängder av bra musik för
den som även vill titta bakom reklamskyltarna i skivaffären.
En mångfald som ger musiken ett rikare liv.
Vårkurser
Ledarskap
Språkkurser – start april
ti 17.30
Engelska, lätt konversation ti 17.00
Franska, nybörjare ti 17.30
Spanska, nybörjare on 17.00 eller on 18.45
Italienska, nybörjare ti 18.00
Nybörjarsvenska må/on 18.00
Fortsättningssvenska må/on 18.00
Kurser på
Backaberg
Byggnadsvård 26-27/4 & 24-25/5 kl 10–17
Äldre trädgård 12-13/4 & 31/5-1/6 kl 10–17
Akvarell 25/5 kl 10–18
Sagor och sagoberättande 1/6 kl 11–14
Staty och skulptur 14/6 kl 10–18
Tovning 14/6 kl 10–18
Tälja i färskt virke 5/7 kl 10–18
För information och anmälan 013–10 20 80
eller www.folkuniversitetet.se/linkoping
11

Herakles
– hjältarnas hjälte!
Text & Iilustration: Tomas Olausson
(illustration efter kopparstick av Hendrick Goltzius)
Namn: Herakles/Hercules
Sysselsättning: Herod
Familj: Hustrun, Megara, och ett antal barn
(samtliga likviderade av Herakles själv
under ett anfall av vanvett!)
Musiksmak: Tycker inte om musik med
inslag av cittra. (Herakles slog ihjäl
sin cittraspelande musiklärare
Linos, då denne tråkade
ut honom)
Meriter: Bl a tolv
storverk
Herakles, antikens kanske mest berömde sagohjälte,
utgör på fl era sätt fortfarande något
av normen för hur (framförallt manliga) hjältar
både ska se ut och bete sig.
I myterna framställs Herakles som handlingskraftig, våldsam,
orädd och skoningslös, för att inte säga urskiljningslös.
Som produkten av en av Zeus utomäktenskapliga
förbindelser, gav han redan i barnsäng prov på den
styrka han senare kom att bli beryktad för, genom att utan
någon större ansträngning strypa två jätteormar som en
svartsjuk Hera sänt honom. Många hjältar har speciella
ting intimt knutna till sig; Bamse har sin dunderhonung,
Batman har sin ”batmobil”. I Herakles fall handlar det om en
lite primitivt tillyxad klubba, en pilbåge med giftiga pilar och
ett lejonskinn som gör honom osårbar.
De s k tolv storverken, vilka Herakles för övrigt utförde för
att sona morden på hustru och barn, går inte av för hackor.
Förutom att döda monster, som t ex den fruktansvärda månghövdade
hydran, fånga Artemis vindsnabba hind, skrämma
iväg människoätande jättefåglar, och snatta amazondrottningen
hjältar
12 Kult. 2003.02

Hippolytas egen gördel, hann han även med att skapa
Gibraltar sund genom att helt enkelt bända upp en passage
mellan Atlasbergen som då stod som en mur från Afrika
till Spanien. Ett inoffi ciellt trettonde storverk (enligt vissa
källor det allra mödosammaste – labor durrisimus) ska ha
bestått i att på en och samma natt göra kung Thespius
femtio döttrar med barn. Herakles är således att betrakta
som inte bara en kraftfull slagskämpe utan också som både
en begåvad landskapsarkitekt och en kvinnokarl av stora
mått!
Hendrick Goltzius (1558-1617) kopparstick ”Herakles med
klubba och tjurhorn” har fascinerat mig ända sedan jag
först såg det. Det fi nns bl a publicerat i en bildantologi för
barn vid namn Bildriket från 1984. Vildögd, skäggig och
enormt muskulös poserar Herakles med sina attribut; klubban
i vänster hand och lejonskinnet nonchalant kastat över
Kult. 2003.02
axeln. I sin högra hand håller han beviset för väl utfört storverk
nummer 7 – hornet från kung Midas tjur. Stolt och rakryggad
väntar hjälten med tillförsikt på nästa utmaning.
Herakles utseende har inte mycket gemensamt med vanliga
människors bräcklighet. Ändå är det kanske bilder som den
här som tydligast illustrerar ett manligt kroppsideal vi delvis
fortfarande lever med. Titta bara på dagens överdimensionerade
kroppsbyggare, eller varför inte Gladiatorerna på TV.
Hade det inte varit för denne antike kraftkarls nakenhet
skulle han kunna tas för vilken modern superhjälte som
helst. Det enda som fattas är väl en färgglad sparkdräkt med
ett stort ”H” på bröstet.
Slutligen ett pysseltips: Den läsare som inte är så rädd om
sin tidning kan, med endast en grön färgpenna och lite fantasi,
skapa sig en alldeles egen Hulken!
13

hjältar
Det fi nns och har funnits många traditionella hjältar
i alla tider. Personer som visat hjältemod genom att
hjälpa folk ur brinnande hus, räddat drunknande barn
och många andra hjältemodiga insatser. Till och med känns
kanske vissa yrken mer hjältemodiga än andra. Extrema situationer
som dras till sin spets resulterar många gånger till att nya
hjältar föds, men vem är din vardagshjälte och vad krävs för att
bli en hjälte?
Jag tror faktiskt att man kan besitta hjälteegenskaper som
kanske är mer framträdande hos vissa individer. Att visa empati,
sätta sig själv i andra hand, visa medkänsla, mod och kurage är
viktiga egenskaper om man vill bli en riktig hjälte.
Är det inte framför allt viktigt att engagera sig och göra det
som känns bäst och inte bara följa med strömmen. Att våga
säga ifrån när det känns fel och att kunna ställa upp när någon
behöver en. Då blir man kanske någon annans hjälte.
Detta får mig osökt in på den viktiga vardagshjälten. Man mår
dåligt, fi ck underkänt på tentan, pojkvännen gjorde slut och
CSN strular. Då kommer denna hjältinna/hjälte in med ett
leende på läpparna. Personen som tar sig tid, pratar med en, får
en på bättre tankar och man inser att allt kommer att ordna sig.
Samma människa gör att man känner sig välkommen på en fest
där alla läser teknisk fysik på Chalmers. Många kallar nog detta
en vän, men glöm inte bort att denna person ändå kanske förtjänar
lite hjältestatus med stjärnglans. Det är viktigt att dessa
otroligt positiva människor som delar med sig av sig själva fi nns
- riktiga vardagshjältar!
Hjälten
- mitt ibland oss
Text & Illustration: Emma Gordh
En viktig grupp av ouppskattade vardagshjältar som bör
nämnas och som man ofta glömmer bort är kanske ens föräldrar.
Har de ändå inte varit någon sorts hjälte fi gur när
man själv var en egoistisk jobbig liten fjortis? Att de fanns
där för mig betyder mycket när man nu ser tillbaka på tiden
som gått. Man kan tycka att det är deras plikt att bry sig.
Men det är ingen självklarhet, det är alltid lättare att bara
blunda för det som sker. Just att engagera sig, är oftast det
som behövs!
Alla kan bli hjältar, det är bara att släppa ut hjälten inom sig.
Att våga fråga om man behövs, dela med sig av sig själv och
tänka sig in i andras situation. Det är bara att börja intala sig
själv: Jag kan, jag vill och jag gör!
ÖSTERGÖTLANDS LÄNSMUSEUM
Utställningar 6 april - 9 november
Europabilden av Birgitta
Birgitta Big Business?
Öppet: tis 10-20, ons-fre 10-17, lör-sön 11-16
013-23 03 00
www.linkoping.se/lansmuseum
14 Kult. 2003.02

Text: Anna Hougström & Maria Åslund
”Man skulle ju bli vuxen ju,
va fan är det här?”
Massy
I
vår presenterar ung scen/öst en ny pjäs på Elsas hus. Den
heter LAVV och Kult. var där på urpremiären!
Pjäsen kretsar kring fem unga människor som befi nner sig i
glappet mellan barnens och de vuxnas värld. De ska snart sluta
högstadiet och står inför en mängd svåra och till synes livsavgörande
val. De har lämnat barnets trygga tillvaro och vet
nu inte riktigt vad som väntar i framtiden. Håkan passar inte
in någonstans och tror att han är en överlevande neanderthalare.
Båbben är ihop med skolans bråkstake Massy, men är hon
verkligen kär i honom, eller bara kär i kärleken? Massy förpestar
tillvaron för alla och bryr sig mest om att ta sitt traktorkort.
Neurotiske Abel är djupt religiös och tror att all beröring ska ge
honom aids. Kärstin kan inte bli kär, och letar svaren på nätet.
”Det är kaos på nätet. Jag sökte på ungdom och fi ck miljarder
träffar”, säger hon uppgivet. Alla dessa själar fi nner en märklig
gemenskap i ensamheten.
Stefan Lindberg och Måns Lagerlöf står för manus respektive
regi. Båda är sedan tidigare kända från ung scen/öst för t ex
pjäserna Pilot och Ja och nej eller den glömda pjäsen. Några
av skådespelarna är också välkända ansikten från tidigare uppsättningar.
Utmärkande för LAVV är musikinslagen komponerade
av Linköpingsbandet The Pusjkins. Det är första gången
de skrivit musik till en teaterföreställning. Huvudrollsinnehavarna
sjunger ut sina egna blues till Pusjkins rockiga tongångar
i textrader som ”hon är mitt aktiebolag, min investering
i natten”, ”give me some motherfucking love” och ”vi är skit,
systrar och bröder”.
”Jag har inte kännt mig som människa
sedan lågstadiet”
Håkan Håkansson
- en komedi om...
”Varför är jag så jävla ung?”
Båbben
teater
Pjäsens dekor för tankarna till skolidrottens omklädningsrum
med sina vita väggar av kakel. Skolans väggar som
annars oftast gömmer stora som små hemligheter, har här
öppnats och publiken får se det som döljer sig bakom. En
mindre del av scenen har placerats högre upp och fått karaktär
av en typisk musikscen, där fl era av låtarna framförs.
LAVV kanske tycks vända sig främst till högstadie- och gymnasieelever,
men även den som är äldre kan ha stor behållning
av pjäsen. Detta märktes inte minst på premiären, där
merparten av publiken redan lämnat tonåren men ändå verkade
ha vansinnigt roligt. LAVV må vara en komedi med
sina överdrivna och lite skruvade karaktärer, men pjäsen tar
upp allvarliga och vardagliga problem som alla kan känna
igen sig i, även du som tror dig ha klarat av hoppet över Djävulsgapet
till andra sidan, där det vuxna livet har sitt tillhåll.
för övrigt
Lavv spelas i Linköping t om den 30:e
april. Den 12-28 maj sätts pjäsen upp
på Stora Teatern i Norrköping
Kult. 2003.02 15

film
Under de Nordiska Filmdagarna 6-10 mars på
Háskólabíó i Reykjavík, Island, visades fem
nordiska fi lmer. Finska Mannen utan minne,
danska Okay, färöiska Bye Bye Bluebird,
norska Detektor och svenska Lilja 4ever.
Öppningsfi lmen är fi nska Mannen utan minne, och det är
också den enda som visas med isländsk text. Som om inte
fi nska redan är tillräckligt omöjligt att förstå! Som kompensation
bjuds dock, till studenternas förtjusning, på gratis öl och
vin efter premiären. Två fi nska gästföreläsare är på besök under
fi lmdagarna och man kan lyssna på föreläsningar om fi nska fi lmskaparen
Aki Kaurismäki och Maskulinitet i nutida fi nsk fi lm.
Från norska fi lmen Detektor hade man kunnat vänta sig något mer,
speciellt som Erlend Loe har skrivit manus (om ni inte har läst den,
så läs genast hans Naiv. Super.).
Finsk fi lm
på isländska
Text: Kult.s utrikeskorrespondent i Reykjavík: Emma Ernsth
Ur fi lmen Bye Bye Bluebird
Inte heller danska Okay med Paprika Steen, från
fi lmen Festen, i huvudrollen är speciellt sevärd. De är
båda dramakomedier där underhållningssyftet helt
tar udden av allvaret. Den färöiska Bye Bye Bluebird
är värd att se för att det är en roadmovie med rolig
kostym och för att det är den första helt färöiska
långfi lmen. Men det är egentligen bara Mannen utan
minne och Lilja 4-ever som lämnar bestående intryck.
En del skiljer isländskt synsätt från övriga nordiska
länder. De fi nska utbytesstudenterna är förvånade
över hur högt och obehindrat folk skrattar när de
ser Mannen utan minne. I Finland får samma fi lm på
sin höjd publiken att småle tyst för sig själva, menar
de. De stiliserade karaktärerna och den konstlade
dialogen charmar den isländska publiken stort. Aki
Kaurismäkis (född 1957) eget rekord på hur få repliker
han använt i en fi lm är 24, i denna fi lm är
det betydligt fl er. Även om inte ett överfl ödigt ord
yttras. Huvudpersonen i fi lmen vaknar upp efter att
ha blivit nerslagen och minns inget av sitt tidigare
liv. Han börjar om från början bland de utslagna
i Helsingfors och råkar ut för allehanda äventyr.
Som alltid i Aki Kaurismäkis fi lmer förekommer en
hund, denna gång hans egen. Även de så ofta förekommande
askfaten är på sin plats i olika färg och
utföranden. Handlingen är ofta strukturerad kring
måltider. Hans fi lmer är ofta stilistiska och minimalistiska
och tar oss många gånger till stereotypa plat-
16 Kult. 2003.02

ser som ser likadana ut i alla fi nska städer, ställen där
man möter främlingar. Exempel på detta är caféer och
hotell. På en föreläsning får vi förklarat för oss att
det alla Aki Kaurismäkis fi lmer har gemensamt är att
de uttrycker kaiho, ett fi nskt ord som egentligen inte
går att översätta men som närmast kan beskrivas som
stark längtan. Myten om den fåordiga, ensamma fi nska
mannen som tar till knytnävarna när orden inte räcker
till underbyggs här på ett komiskt, fantastiskt sätt.
Mannen utan minne kan man förutom ovanstående se
bara för att fotot och färgerna i fi lmen är använt på
ett nytänkande och intressant sätt. En ”sovjetisk” färgskala
med mustiga toner men inom ett begränsat register,
ni kan ju tänka er själva! Nåväl, det går inte riktigt
förklara, se den själva!
Lilja 4-ever får precis lika många att gråta på Island som
hemma i Sverige kan jag tänka mig. Mannen utan minne
är en mörk fi lm, men där används ändå humor för att
lätta upp. Lilja 4-ever är en och en halv timmes rent helvete.
Ända intill slutet var det osäkert om fi lmen kunde fås
till fi lmdagarna, den var så eftertraktad. Till slut kom
den med expressbud från Svalbard och satte hjärtat i
halsgropen på anordnarna när den dessutom kom på
avvägar någonstans på den isländska landsbygden bara
dagarna före den skulle visas. Då Lukas Moodysson är
väldigt upptagen får en av de största tidningarna på ön,
Kult. 2003.02
Morgunblaðið, nöja sig med en intervju via e-mail. Intervjuaren
verkar själv vara lite i chock efter att ha sett fi lmen och frågar
gång på gång om det inte var svårt att göra en så mörk fi lm
och gå så nära inpå ett så fruktansvärt ämne utan en enda chans
att använda humor. Lukas Moodysson förklarar att han inte
väljer sina fi lmer utan att de väljer honom. Och att det är viktigt
för människan att se sanningen i vitögat, han ville i Lilja 4-ever
komma så nära inpå Lilja som det bara var möjligt. Jag hade blivit
varnad för att inte se fi lmen innan man skulle gå ut, det är bara
omöjligt efteråt. Och jag håller med den isländska student som
sa att det tar åtminstone två dagar att hämta sig från att ha sett
fi lmen. Det är sant.
Minst två dagar.
Ur fi lmen Mannen utan minne
Du har väl inte glömt SeKeLs
årliga Vårutfl ykt?
Denna är planerad till v. 20.
Håll ögonen öppna efter
mer information.
17

18
intervju
Journalistik
med kött och blod
- Journalistiken borde vara mer litterär.
Gunnar Ekelöf är min husgud, säger Mustafa
Can när vi går uppför spiraltrappan till
Dagens Nyheters redaktion. Han har gått
med på intervjun trots att han, som han
uttrycker det, är noga med att ”inte bli
någon mediehora”.
För några månader sedan tilldelades Mustafa Can
Stora Journalistpriset som ”Årets berättare 2002”, en
titel som han verkar nöjd med.
- Absolut. Epitetet stämmer. Precis som med de andra
pristagarna: Årets förnyare, Årets avslöjande och så
vidare.
På frågan om vad som egentligen utmärker en berättande
journalist har han redan ett färdigt svar.
- Det är en fråga om detaljer. Berättaren nöjer sig inte
med att förmedla och referera. Man måste ge texten
kött och blod. En del detaljer som först verkar helt
ovidkommande kan visa sig bli betydelsebärande. Man
kanske inte märker dem var för sig men för helheten
spelar de stor roll. Tänk på när du lagar mat med vitlök
i. Vitlökssmaken kanske inte blir så kraftig men den
lyfter fram alla de andra smakerna.
Mustafa Can avbryter sig, vänder sig mot datorn, letar bland
fi lerna, hittar rätt och läser de första meningarna av sitt prisbelönta
reportage om Sverigedemokraternas valrörelse.
- ”Kolla, vi har fått en ny medlem i Sverigedemokraterna,
ropar den kraftige mannen och pekar på en fl addermus
som förvirrat fl yger runt, runt i den spartanskt
inredda stugan.”
Han gestikulerar ut i luften, snurrar ett halvt varv på skrivbordsstolen,
ler och spänner blicken i mig.
- Intervju med Mustafa Can
Text: Andreas Hedberg
- Förstår du?! Jag skriver inte mannen utan ”den kraftige
mannen”, fl addermusen fl yger inte runt utan ”runt,
runt”, stugan är inte bara en stuga utan en spartanskt
inredd stuga. Det är detaljerna som ger berättelsen liv!
Det är de små sakerna, omgivningen, som gör att läsaren
förstår vad det handlar om.
Mustafa Can vill gärna skilja på nyheter och berättande
journalistik.
- Att berätta är att ta med läsaren på en färd, att skriva i
bilder och att låna ut sina sinnen. Jag vill berätta storyn
bakom nyheten, en fördjupande text helt enkelt.
Ibland blir han besviken på den torra svenska journalistiken.
Som skräckexempel tar han upp Ordfront magasin
som i ett av sina fjolårsnummer hade en lång bilaga om
mänskliga rättigheter.
- Där fanns en massa ingående analyser men inte en
enda människa. Sådana texter blir inte intressanta. Det
är genom mänskliga öden som konfl ikter skall skildras.
Att berätta om en händelse genom att berätta om en
person, det är A och O när det gäller skrivande.
Den berättande journalistiken ger en intimare och mer
nyanserad bild av människor och händelser, menar Mustafa
Can.
- Berättandet gör människor rättvisa, säger han med ett
tonfall som bara kan signalera djupaste ärlighet.
Själv skickar han alltid ut halvfärdiga versioner av reportage
och artiklar så att de som intervjuats skall kunna läsa och
Kult. 2003.02

kommentera. Ändringsförslag får han ytterst sällan. Och då
är det ofta fråga om detaljer, till exempel en formulering i
något uttalande.
Mustafa Can har sagt sig vara inspirerad av den kurdiska
berättartraditionen där händelser återges lätt dramatiserade.
Och det märks att han brinner för sin förebild. Inspirerat
målar han upp en sagolik bild av den mångtusenåriga konsten
att fånga sin lyssnare.
- Det handlar om att skapa bilder och djup i berättelsen.
Och närvaro. Man använder sig alltid av historisk presens;
det som händer sker här och nu. Beskrivningar är
oerhört viktiga, människor och miljöer fångas med liknelser
och metaforer.
Ibland kan han få kritik för sitt sätt att beskriva och dramatisera.
- Visst, ibland får man höra kollegor säga ”Kan det där
vara sant? Har du inte dramatiserat lite?”. Och visst
bearbetar jag mina texter. Jag kan ju inte ta med allt, då
blir det tråkigt. Jag måste utelämna vissa saker, det är ett
sätt att skapa dramatik. Naturligtvis kan det vara farligt
att göra så, men jag är alltid noga med att beskriva händelser
exakt som de utspelar sig.
Att vara fullständigt sanningsenlig är förstås inte alltid så
enkelt. Men Mustafa Can känner sig sällan osäker.
- Jag litar på min iakttagelseförmåga. Ibland kan jag sitta
och stirra som på en osynlig fi lmduk för att hitta en
minnesbild. Hur var det egentligen? Vad hände? Hur
såg det ut? Man behöver inte överdriva, det fi nns dramatik
i vardagen. Det kan kosta kraft och tid att hitta
den, men det går.
Mustafa Can tillåter ofta sig själv att vara närvarande i den
journalistiska texten. Som berättarjag blir han synlig, ibland
mer, ibland mindre. Många journalister hävdar att detta är
en tvivelaktig teknik, att det egna jaget skall vara osynligt i
texten. Mustafa Can säger att han som berättare helt enkelt
kan bli tvungen att låta det egna jaget vara med.
- Jag måste låna ut mina ögon och öron till läsarna, jag
måste ta med dem på en resa.
Som i reportaget om Sverigedemokraterna till exempel.
- Där var jag tvungen att använda ”jag”, det handlade ju
om mig! Om hur folk reagerade när jag var med, deras
frågor om mitt ursprung och min familj. Men visst, det
kan gå för långt, det egna jaget får inte bli huvudperson.
Men var går gränsen? Det är svårt att säga, jag känner
det helt enkelt.
Mustafa Can upplever det inte som särskilt jobbigt att som
journalist få starka känslor vända emot sig, som till exempel
Kult. 2003.02
Foto: Erich Stering
när han skrev reportaget om Sverigedemokraterna.
- Nej, det var inget nytt för mig. Jag har upplevt liknande
fördomar tidigare, både i Sverige och i Kurdistan. Jag
chockas inte längre.
Han menar att han är nyfi ken på människor, att han vill
veta hur de tänker, tycker och känner. Därför ville han göra
reportaget om främlingsfi entlighet.
- Sverigedemokraterna har ju beskrivits som demoner.
Men de är inga demoner, de är människor. De är grannar
till sådana som du och jag, utbrister han och pekar
på mig.
Men det fi nns även andra fall när Mustafa Can som journalist
väckt irritation och ovilja. Som när han granskade ett
svenskt företag som anställde thailändska bärplockare till
svältlöner. Men inte heller det upplevde han som speciellt
påfrestande.
- Nej. Om ett personporträtt, ett reportage om en individ,
hade väckt sådana känslor hade det kanske varit
jobbigt. Men de där människorna var inte med i mitt
reportage som personer. De var ju storföretagare i
maktposition.
Som journalist tvekar han aldrig inför att skildra någon i
dålig dager.
- Jag tänker inte så. De här som hyrde in thailändska bär-
19

18
plockare, jag lät dem komma till tals. De fi ck säga vad
de ville och de svartmålade sig själva. Det är deras ord
och deras handlingar. Om någon har begått ett uppenbart
fel så måste man ju få skriva om det, eller hur?
Att föra de svagas talan verkar vara viktigt för Mustafa Can.
Avslutningsvis frågar jag honom om han ser journalistyrket
som ett kall.
- Jag vet att jag inte kan förändra världen. Men jag kan
leva med mig själv när jag försöker. Det jag gör är
mitt existensberättigande. Journalistiken är mer än bara
skrivande, den är liv och död. Jag tycker att fl er borde
känna så.
20
Läs Mustafa Cans artiklar!
lästips
”I Sveriges namn” www.dn.se (under
Mer ur DN)
”En krossad dröm i blåbärsskogen” i
antologin Goda nyheter 2001
En komedi av Stefan Lindberg
Spelperiod
21 mars – 30 april
Spelas mån – fre
Ny musik av
The Pusjkins
Biljetter:
013 37 77 77
www.ungscen.nu
Studentpris 50 kr
Elsa Brändströmsgata 3B
Skiss av installationen ”Living Rooms”
I
samband med den årligen återkommande Trädgårdsföreningens
Dag kommer i år projektet Park-nu.com att
genomföras. Projektet drivs framförallt av Carl Fredrik
Hellström och Nils-Rune Holmberg i nära samarbete med
Skådebanan som är en ideell organisation. Skådebanan har
som mål att väcka intresse för och sprida information
om kultur till den breda massan. Denna riksomfattande
verksamhet har sina rötter i folkrörelsen från 1900-talets
början.
Park-nu.com har just detta mål; att locka även de som inte
vanligtvis besöker teaterföreställningar, dansuppträdanden,
konserter, gallerier eller museer. Tanken är att besökarna,
under evenemangets inledande dag, ska omges av en mängd
olika kulturupplevelser i det offentliga rummet. D v s kulturen
behöver inte uppsökas för att upplevas, så som traditionen
påbjuder, dessutom skall den inte enkom vara till för en
utbildad elit.
Det kommer att bli kultur i fl era dimensioner, lite främmande
och nytt. Man kommer helt enkelt att få en ”tivoliupplevelse”,
förklarar Carl, när jag bestämt möte med de två
arrangörerna. De berättar ivrigt och engagerat om det kommande
”eventet”, som de själva småleende kallar projektet.
Det fi nns en fast planerad ram och budgeten är fastlagd,
men inom ramen är det ett levande och rörligt projekt! Det
känns i vissa fall som om idéer föds och ändrar form under
det att vi sitter och pratar. Detta går även igen som en
grundtanke i evenemanget; att skapa rörelse i parken. Den
fasta knutpunkten, berättar de, kommer att vara Carls foto-
Kult. 2003.02

på gång
Park-nu.com
Den 17 maj händer det något i Linköpings Trädgårdsförening. Något som
kommer att skapa rörelse. Något trummande och pulserande som kommer
att locka långväga. Något som kommer att bli en upplevelse!
Text: Maria Åslund
- ett ”event” i en park nära dig!
utställning i Galleri Skådebanan vid Trädgårdsföreningens
entré.
Park-nu.com ska fungera som en spännande mötesplats
där unga kulturutövare möts inom, och eventuellt även
mellan, de fem olika uttrycksformerna; konst, musik, teater/
performance, dans och poesi. Den gemensamma nämnaren
för detta ”event” är att konstformerna kommer att
beröra relationen mellan kultur och natur. Denna relation
går även igen i Carls konstnärskap, då han mestadels skapar
i naturens egna material. Carls skulpturer och installationer
kommer att utgöra kärnan i parkupplevelsen, de är temporära
men vissa har som målsättning att bli permanenta. En
del av installationerna är färdiga medan andra kommer att
byggas på plats. Tillsammans kommer det att röra sig om
ca åtta installationer. På hemsidan fi nns skisser och smakprov
på hur de kommer att placeras ut. Den mest centrala
installationen, som än så länge endast går under namnet
”Kullen”, kommer att bestå av just en jordkulle med två
tårtbitsformade ingångar från varsitt håll, vilka leder in till
ett rum med två köksfönster och ett fönster i taket. Tanken
med rummet är att bokstavligen spegla himlen, men hur
detta kommer att ske måste upplevas!
Organisationen och planeringen kring projektet sker öppet,
vilket är en medveten strategi. Budgeten för projektet fi nns
utlagd på hemsidan där den uppdateras varje vecka och då
redovisas nya intäkter och hur mycket bidrag som fortfarande
krävs för den lagda budgeten. Carl menar att arrangörer
annars ogärna pratar om organisation och kostnader
”Kullen”
inför ett evenemang, förrän resultaten redovisas efteråt.
Den öppna budgeten är även ett sätt att locka sponsorer,
men den visar också hur svårt det är för kulturen att haffa
de stora sponsorerna. De bidrag som oftast uppdateras på
hemsidan kommer från ”hyggliga personer”, d v s de starkt
brinnande eldsjälarna som lockas av upplevelseplanerna.
Nils-Rune menar att en tanke bakom evenemanget är att
skapa en suggestion som besökaren skall bära med sig av
upplevelsen. På hemsidan kommer man senare att uppdatera
projektets gång medan det pågår under maj månad. Det
fi nns planer på att även sprida idén till Linköpings vänorter
och skapa möjligheter till framtida samarbete.
Det fi nns emellertid en del av ”eventet” som de inte vill
avslöja. Det är de bidrag som, i början av april, skall väljas av
en jury för att representera de olika konstformerna. Här vill
de inte rubba på sekretessen. ”Det vi kan försäkra”, säger
Nils-Rune lite fi nurligt, ”är en viss regisserad spontanitet!”
Kult. 2003.02 21

musik Marit Bergman spelar
nattserenader på HG
Text: Sara Ivarsson - Foto:Jenny Eriksson
En varm augustidag för åtta år sedan såg jag Candysucks första
uppträdande på Hultsfred, för fem år sedan gästade de HG.
Mycket har hänt sedan dess.
Marit Bergman bildade som sjuttonåring tjejbandet Candysuck, som
var dåtidens uppstickare och lirade energisk, punkig pop med en
politisk ton. De debuterade med singeln ”Kill Your Boyfriend” och
gav med den de svenska mansgrisarna en spark i häcken, och med
låten ”Molotov Cocktail Party” visade
de sitt politiska engagemang. Detta var
ett punkband vars feministiska åsikter
kom fram i stridslystna texter.
Nu är tonen en annan. Punken har
blivit pop och ilskan ersatts av ett mer
nyanserat känsloregister. Anledningen
till att hennes soloplatta 3.00 A.M. Serenades
heter som den gör, beror på att
den handlar om kärlek och att de fl esta
sångerna är skrivna sent på natten. På
sin hemsida skriver Marit att vartenda
litet ord är fullkomligt sant, texterna
bygger på hennes dagbok, och att hon inte
kan skriva på något annat sätt.
Så var det dags för ett nytt besök i Linköping,
denna gång solo och med uppbackning
av ett eminent band. Kön var lång och HG
blev välfyllt. Kult. fi ck givetvis äran att växla
ett par ord med Marit och bandet efter konserten,
trots att hon egentligen inte skulle
ge några intervjuer. När fotografen och jag
kommer upp till platsen för intervjun råder
det feststämning. Det är ett helt gäng som
sitter i soffor, röker och dricker öl. Tonen
i bandet är hjärtlig och de ser verkligen ut
22 Kult. 2003.02

Marit skriver i Kult.s
mina-vänner-bok!
att trivas tillsammans.
De som är där
ombeds av Marit att beskriva henne med ett
ord var. Markant, intensiv och brutal är ord som kommer
upp. Åsa (som spelar klaviatur) söker efter ett speciellt ord,
men fi nner det inte, men det handlar om att Marit är kärleksfull,
omtänksam och sympatisk.
Marit berättar om bandet och hur det kommer sig att just
dessa människor spelar tillsammans med henne. ”Mattias
har defi nitivt knullat sig in i bandet”, säger hon. ”Och Linda
träffade jag på en första maj-fest”. Då det behövdes en
trummis och Marit kände till Lindas talanger, var det en
självklarhet att hon skulle vara med. Åsa blev uppringd av
den nuvarande producenten som tyckte att hon skulle vara
med i bandet och Daniel är känd sedan tidigare då han var
med och lirade i Candysuck. Marit hoppas på att bandet i
framtiden kan utöka, hon vill ha med trumpet, tvärfl öjt och
klarinett, mer blås helt enkelt.
Eftersom detta nummer av Kult. handlar om hjältar frågade
jag Marit vad som kännetecknar en hjälte för henne.
Hon funderar ett tag och kommer fram till att en hjälte ska
vara en inspirationskälla. Annars tycker hon att själva ordet
hjälte är ett skadligt ord, att det är ett ord som lätt kommer
att handla om ideal som är svåra eller omöjliga att uppnå.
Antingen är alla hjältar, på sina egna sätt, eller så är ingen
det. Marits egen hjälte är pojkvännen Emil. ”Han är också
i musikbranschen, är discjockey och musikjournalist,
så vi gillar att göra samma saker”, säger Marit.
Trots att hon turnerar och är borta en del så har
det fungerat bra. Han har följt med ibland, men
han är också han ganska upptagen i sitt yrke. De
har än så länge inte varit borta från varandra
under någon längre tid, men i framtiden kan det
kanske bli längre perioder, bandet har ju trots
allt en tripp till USA inplanerad inom snar framtid.
Marit hoppas på att hon inspirerar tjejer till
att börja spela musik. Hennes mål med att
spela - förutom att spela musik för dess egen
skull - är att arbeta för att framtidens unga
fl ickor som vill spela musik inte ska behöva
bli utsatta och iakttagna på grund av deras
kön. Det är idag ganska få tjejer som är
musiker och allt blir då upphakat på att
det är en tjej som spelar, fokus ligger inte
på vad som egentligen skapas och spelas.
Musik är för Marit något som man andas, något
som man lever genom och mår bra av och könsroller ska
inte hindra någon från att uppleva den härliga känslan.
Så vad händer i framtiden? På konserten spelades två nya
låtar och Marit meddelar att de har ganska mycket nytt
material och hon hoppas på att de får ut en ny skiva så
snart som möjligt, förhoppningsvis i februari nästa år. Vi
får hoppas att hon får ut den tidigare, eftersom vi efter den
första plattan bara vill ha mer.
Om du planerar att åka till Hultsfred i år så missa då inte
Marit Bergman som kommer att spela, som det ser ut nu,
på festivalens näst största scen Pampas och arrangörerna
tror på trängsel framför scenen.
länktips
www.maritbergman.net
www.rockparty.se
www.kalas.nu
Kult. 2003.02 23

musik
Text: Johanna Ericsson
Skivan skulle naturligt falla under genrebeteckningen
progg även om ett av textförfattarna
Ostens och Garpes syften var att sätta
sig upp emot den mansdominerande musikbranschen.
I den svenska progressiva musiken under
60- och 70-talet var socialistiska budskap mycket
framträdande. Trots detta hamnade kvinnorna och
feminismen ofta i skymundan. Budskapet når fram
ganska tydligt i låten ”Vi står på varsin barrikad”:
nej jag är inte sviken, bara satans besviken. Vi
står på varsin barrikad och kampen är gemensam.
Trots samma mål och mening känner jag
mig ensam. Ditt liv är där borta, mitt liv är här
hemma, men även en kvinnlig kamrat kommer
alltid till korta.
1970-talet var ett årtionde då många kvinnoorganisationer
på socialistisk grund, t ex Grupp 8 i
Sverige, växte sig starkare och visade framfötterna
på både den offentliga och den privata arenan. De
kämpade för att upphäva gränsen mellan det politiska,
det kulturella och det privata.
Suzanne Ostens och Margareta Garpes tre dramer:
Tjejsnack (1971), Kärleksföreställningen (1973) och
Jösses fl ickor (1974) blev mycket uppskattade och
dess sånger spreds som en löpeld över hela Norden
och blev i många fall kampsånger för den framväxande
kvinnorörelsen. Ett exempel är skivans första
låt ”Vi måste höja våra röster”. Med sina dramer
driver författarinnorna med det traditionella mans-
1993 gav MNW
(Musiknätet Waxholm)
ut samlingsskivan Å Å Å tjejer
med låtar från fyra teaterpjäser
av Suzanne Osten och Margareta
Garpe. Teaterförställningarna skrevs
och uppfördes på 70-talet och både
den enkla musiken och de socialrealistiska
texterna är tidstypiskt
progressiva.
ÅÅÅ tjejer (1993)
samhället och häcklar ett samhälle som förtrycker och utnyttjar kvinnor.
Ett exempel är ett tema som Kärleksföreställningen tar upp: kvinnans
ökande sexuella frigjordhet utnyttjas, och gör henne till objekt
för reklam och porrindustri.
I den mest framgångsrika pjäsen Jösses fl ickor skildras ett politiskt
kvinnoförbunds historia under 50 år. Pjäsens framtidsvision handlar
om ett samhälle där alla behandlas lika och alla får bröd efter behov.
De skildrar kvinnors vanmakt och utsatthet, men gör det genom att
samtidigt påvisa att förändringen är nära. Sångerna ger en känsla av
gemenskap och kampvilja som är ensam i sitt slag.
Denna musik är precis som en stor del av proggmusiken under
denna tid uppbyggd på enkla vackra melodier med raka realistiska
texter som är lätta att ta till sig. Texterna handlar om vanliga människor,
som du och jag, med vanliga problem och drömmar. De vill
med sina texter lyfta fram den lilla människan istället för ”den stora
kärleken”, som många kontrasterande kommersiella texter handlade
om. Skivan är av förklarliga skäl ganska ojämn och pendlar mellan
lugna vackra ballader som ”Kärlekssång till kvinna på 50 år”, där
de sjunger att ”du är vacker för du är unik”, till medryckande kampsånger
som ”Befrielsen är nära”:
Vi som fått blommor och morsdagspaket istället för lika lön och
jämlikhet, nu har vi dessutom fått kvinnoåret som ett extra plåster
på såret. Vi vet, vi ser att vi blir fl er och fl er. En ensam kvinna är
bara en slav men tusen systrar kan ställa krav.
Man skulle kunna kalla denna skiva för ett tidsdokument, men samtidigt
kommer den med sina underbara melodier till intressanta och
i allra högsta grad relevanta texter alltid att vara tidlös.
24 Kult. 2003.02

Kult. 2003.02
R
I
o
t
r
o
s
e
- könsroller i rosa tyg
Att vernissaget för Ulrika Wärmlings
utställning Riot rose sammanföll med
den internationella kvinnodagen var
inget mer än en slump. Ändå är porträtten som
nu visas på Konsthallen Passagen en välriktad
påminnelse om könsrollernas godtycklighet. I sin
lek med den sociala konstruktionen kvinnlighet
har Wärmling valt att arbeta med uttalat systemkritiska
kvinnor som modeller. Då och då
balanserar hon på gränsen till övertydlighet, men
räddas av en anspråkslös, nästan blygsam inställning
till uppgiften.
Anarkafeministerna kliver ut ur sina svarta vardagskläder
och in i en stereotyp värld av rosa
spetstyg. Bakom sig lämnar de hela sin omgivning.
När de porträtteras i rosa klänning är bakgrunden
opersonligt vit, en påminnelse om traditionella
rollers tvingande uniformism.
Varje modell har porträtterats två gånger. Förutom
de kontextlösa bilderna med rosa klänningar
har de i ett annat porträtt fått välja hur de
Text: Andreas Hedberg
utställning
Kvinnan stiger fram som ur tomhet.
Svartfärgat hår. Modig, självsäker blick
som sväller av frihet. Och så en rosa
klänning. Ulrika Wärmling porträtterar
anarkafeminister som ingen annan.
själva skulle vilja bli avbildade, med personliga kläder i personliga miljöer.
Det blir uppenbart att inte ens en politisk övertygelse behöver
vara totalitär och likriktad. Och individen existerar bara vid sidan av de
påmålade könsrollerna.
I ett hörn i utställningshallen fi nns hyllor med noggrant valda böcker
och skivor. Punkbanden Le Tigre och Bikini Kill samsas med nyfeministisk
litteratur och klassiker som Simone de Beauvoirs Det andra
könet. I Ulrika Wärmlings värld står dörren till feminismen på glänt
och det lyser hemtrevligt ur dörrspringan. Kampen över gränserna är
möjlig, långt från bakåtsträvande särartstänkande.
Samtidigt som Passagen höll sitt vernissage, ordnade feministiska
grupper en demonstration i centrala Linköping. Där var män inte välkomna.
för övrigt
Utställningen pågår till 19/4.
Konsthallen Passagen hittar du vid Stora torget.
Öppet tisdag- söndag 11-16.
Fri entré.
25

Drömmarnas Plats
Text: Sara Ivarsson - Foto: Jenny Eriksson
Hur ofta befi nner man sig vid Stångån och företar
sig en promenad längs med denna? För en student
är detta ofta helt fel sida av stan och i och med
detta så missar man de tre konstverk som tillsammans bildar
Drömmarnas Plats. Denna lilla oas som ligger mellan Tullbron
och Stångebro, skapad av konstnären Maja Spasova, är
ett för Linköpings invånare ganska okänt ställe.
De tre konstverken som utgör Drömmarnas plats heter
Drömmarnas båge, Drömmarnas port och Drömmarnas mur.
Drömmarnas port står på Tanneforssidan och skall symbolisera
livets cirklar och naturens pånyttfödelser. Över Stångån
löper Drömmarnas båge i rostfritt stål och länkar samman
porten med muren. Drömmarnas mur, löper parallellt med
Hamngatan och är klädd med Linköpingsbornas handskrivna
drömmar och önskningar.
Alla generationer är här representerade. Barn delar med sig
av sina drömmar: en vill bli kosmonaut för att bli den första
att gå på mars, en vill bli skådespelare och en vill ha bredband.
En kvinna önskar att hennes man ska dricka mindre
och ett barn önskar att mamma och pappa ska bli sams.
Det fi nns drömmar om att hitta en man för att bryta ensam-
Kult. 26 2003.02
i fokus
”Wish you good winds
and strong wings for the
dreams to come true.”
heten eller att fi nna en drottning att ha vid sin sida. En
kvinna uttrycker sin längtan efter att få barn. Äldre människor
hoppas på att leva länge, leva livet trots ålderdomen, för
att sedan få dö friska. Budskapen på denna mur är många:
”Immer mehr sehen”, ”Allt dödande bör förbjudas i kraft
av livets helgd” och att invandrare inte ska kallas ”svarta
skallar”. Alla önskningar man kan tänka sig fi nns här, allt
fi nns representerat och de är både personliga och allmängiltiga.
Detta är budskap till människan som alltid kommer att
fi nnas bevarade. Kult. rekommenderar verkligen ett besök
på denna otroliga plats.
Kult. 2003.0213

Poesi
Skicka din dikt till
kult@sekel.stuff.liu.se
Du snidar fi na drömmar
Du snidar fi na drömmar
kan du göra en åt mig
så jag slipper vakna och gråta
du snidar i dina drömmar
kan du göra det i mina också
kom och skapa trygghet
du snidar dag och natt
jag vill också snida
men saknar den gåvan
Lena Petersson
en tanke
den svider
bränner, kliar, irriterar
jag vet inte var den kommer ifrån
eller när den dök upp
jag vill inte ha den
Lämna mig ifred!
den växer
hånfult
får inte plats
Mitt huvud! Smärta!
tar en skruvmejsel
öppnar upp
börjar obarmhärtigt gräva efter tanken
den biter sig fast
får loss den
slänger den i en hög på golvet
lämnar rummet
Fri
Tommy Törnsten
molly har stamträd förfäder med jakttroféer adelsnamn utställningsdiplom.
hon tycker om att tigga med nosen mot bordet när vi äter mat. mamma har
dukat av jag har satt på kaffe pappa ska lösa korsord och har slarvat bort sina
glasögon igen. alzheimers säger han och letar under tidningen. defi nitivt alzheimers
håller mamma med. jag skrattar häller upp mjölk och socker och tittar
på molly som tittar på pappa. molly har en fästing på ögonbrynet den är svullen
och blank pappa har vita sträva strån i skägget. har jag alzheimers säger han
ska jag gå och bada bastu hugga upp en vak och glömma att gå upp. han hittar
inte sina glasögon. han har byggt bastun själv glasögonen har han köpt på en
bensinmack. har du alzheimers ska jag följa med dig ner i vaken säger mamma
det är lika bra. jag har sett dem kramas ibland när de lagar mat de skrattar och
kramas i köket. molly slickar smulor när alla gått från bordet besticken skramlar
mot porslinet. men jag låter henna vara. ibland när hon sitter med nosen mot
fönstret sätter jag mig bredvid. bara så att hon ska få tro att när hon skäller ser
jag allt hon ser.
Ola Lindblom