Kobran, nallen och majjen - Institutionen för didaktik - Uppsala ...

kobran, nallen och majjen
En viktig aspekt av den synvända som det Vygotskyanska perspektivet
innebär fångas i föreställningen om lärandets lokala och situerade natur.
Att lära är inte att tillägna sig generella färdigheter eller sätt att resonera,
i varje fall är detta en otillräcklig beskrivning. Istället handlar lärande
om att inse hur man agerar i en lokal och specifik praktik och att utveckla
färdigheter som ofta kan vara mycket speciella. Synen på lärande som
situerat illustrerades genom olika studier som visade hur människor kan
lösa problem och hantera svåra uppgifter i en viss situation utan att nödvändigtvis
kunna göra det i en annan. Den generalisering – eller transfer
som inlärningspsykologin förutsatte skulle ske – visade sig inte alls äga
rum när man närmare tittade efter. Det som människor klarade av ifråga
om beräkningar i snabbköpet, visade sig svåra att hantera när man fick
›samma‹ uppgifter presenterade som papper-och-penna-problem.
Synen på lärande som i betydande utsträckning situerat föregrips av
Vygotsky utan att han använder just detta uttryckssätt. Vygotsky påpekade
exempelvis att lärande i skolan är en helt annan och mycket mer
abstrakt process än den som äger rum i vardagen. I skolan möter barnet
världen genom abstrakta kategorier och vetenskapliga begrepp, medan
barnet i sin vardag möter den genom personliga erfarenheter. Den bild av
begreppsbildning och lärande som är den gängse bygger på generalisering
som en process som går från det lilla till det stora, man ser och övar små
delar men förmår generalisera till principer och helheter. Vygotsky vänder
på denna bild: lärande i skolan som institutionell miljö innebär oftast att
man går från det generella och abstrakta till det specifika. Det barnet ställs
inför är att inse hur de begrepp, termer och principer man presenteras för
kan kopplas till konkreta händelser och objekt. Lärande går i betydande
utsträckning uppifrån och ner och genom att man förstår vad som är generellt
i det specifika.
Som underlag för pedagogisk praktik betonar således en vygotskyansk
tradition barnets (eller mer generellt: den lärandes) beroende av den vuxne
(eller den som kan). Den bild som lanseras är att lärande är inte i första
hand att inhämta information eller färdigheter utan att få tillfälle att agera
som deltagare i olika sociala praktiker, att få gå från att vara novis till att
bli fullfjädrad medlem i en ›community of practice‹. Det är intressant att
spekulera i varför denna metafor om lärande som en fråga om deltagande
började tränga ut den tidigare gängse bilden av lärande som inhämtande
av information och färdigheter. En möjlighet är att säga att någon upp-
86
Friluftsdag för gymnasiet