Kobran, nallen och majjen - Institutionen för didaktik - Uppsala ...

föreställningar om lärande och tidsandan
ackommodation. Assimilation innebär att människor tar in information,
medan ackommodationen uppträder när det vi erfar inte stämmer överens
med vad vi förväntar oss. När vi råkar ut för överraskningar och våra
antaganden om världen utmanas, tvingas vi ackommodera för att återskapa
balansen i vårt kognitiva system. Piaget formulerade också en stadieteori om
utvecklingens steg från den senso-motoriska nivån till den mest utvecklade,
de formella operationernas stadium, där individen framställs som en logiskt
resonerande varelse som inser samband och relationer med hjälp av abstrakt
tänkande och inte genom att fysiskt manipulera omvärlden.
Receptionen av Piaget är en mycket intressant historia som rymmer
paradoxer. Stadiebeskrivningen, exempelvis, som Piaget själv inte ansåg
som särskilt central, citerades i varenda lärobok om barns utveckling och
den fanns också i bakgrunden till läroplanstexter och andra normativa
dokument som producerades om och för skolan i västvärlden. Det blev
också stadiebeskrivningen som forskare riktade in sig på i sin kritik och det
blev så småningom nästan en sport att visa att Piagets och hans kollegors
utsagor om att vilka förmågor barn borde ha på ett visst stadium (framför
allt på de formella operationernas stadium) inte höll streck. Konsistensen i
barns svar var låg och uppgifter som påstods mäta samma utvecklingsnivå
visade sig ge helt olika svarsfrekvens. En av de mest spridda läroböckerna
inom lärarutbildning under de senaste decennierna, Margaret Donaldsons
Hur barn tänker, visar just hur problematiska Piagets påstående om stadier
och om tänkandets logiska konsistens var.
Eftersom Piaget själv undvek att uttala sig om hur undervisning borde
organiseras, blev han inflytelserik genom alla sina uttolkare, bland andra den
ovan nämnde Jerome Bruner. Det som hände i denna process är något som
lätt händer: en vetenskaplig och analytisk teori om utveckling/lärande gjordes
av entusiastiska anhängare och läroboksförfattare om till en normativ
pedagogik om hur lärande borde gå till. Den enkla uttolkningen blev att om
man använder Piagets insikter om stadier och annat som utgångspunkt, så
kan man också tala om hur undervisning skall organiseras. Man skall således
matcha uppgifter man ger barnet med dess intellektuella förutsättningar.
På en ideologisk nivå kan man säga att Piaget lämnade ett stort bidrag
genom att lyfta fram barnets perspektiv. I den meningen är han en av dem
som gjorde barnet till ett tydligt subjekt. Barn är inte små, mindre vetande,
vuxna, utan de har egna erfarenheter och egna perspektiv som leder dem
till att tänka och agera på specifika sätt. Denna idé om att fästa vikt vid
barnets perspektiv fick en allmän kulturell betydelse, där vi idag talar om
behovet av barnperspektiv i många sammanhang (i skolan, i stadsplanering
och så vidare). Den omdiskuterade så kallade dialogpedagogiken som
lanserades på 1970 -talet hade sin grund i sådana föreställningar om att
möta barn på deras egna förutsättningar. Dessutom fick idén en forskningsmässig
betydelse genom det starka intresset för hur barn uppfattar
exempelvis olika företeelser i sin omvärld. Den ämnesmetodiska forskning
som idag finns i anslutning till många lärarutbildningar har tagit fasta just
81