Kobran, nallen och majjen - Institutionen för didaktik - Uppsala ...

kobran, nallen och majjen
Progressivismens teser om lärandets och bildningens natur innebar
försök att göra upp med traditionella föreställningar på flera plan och
också i mer psykologisk bemärkelse. Dewey försökte i sina egna arbeten
redan tidigt under 1900 -talet visa hur den så kallade formalbildningens
mekaniska syn på lärande som ett slags träning av medfödda förmågor
– organiserade i fysiska och mentala fakulteter – var en missuppfattning av
vad lärande och utbildning handlade om. För Dewey gällde inte liknelsen
om att upprepningen eller repetitionen är lärandets moder. Lärande måste
vara en intellektuell och kommunikativ process genom vilken människor
aktivt tillägnar sig samhällets erfarenheter. Formalbildningsläran med sin
betoning av hur vissa mentala övningar, exempelvis att öva latinsk grammatik,
tränar själsförmögenheterna och skärper tankeförmågan är för
övrigt också ett tydligt exempel på en metaforik om lärande som haft stor
betydelse under århundraden.
Dewey är på många sätt en förbluffande modern tänkare. Hans syn
på kommunikation som lärandets källa, liksom hans betoning av det
deliberativa samtalet, där åsikter och uppfattningar bryts och prövas mot
varandra i diskussionens form, är bilder som är mer aktuella än någonsin
i analyser av utbildningens arbetssätt och uppgifter. Dewey är intressant
i detta sammanhang också för att han, liksom hans samtida L. S.
Vygotsky (1896 –1934), försökte komma förbi den motsättning mellan
två positioner i vår syn på lärande som dominerat i historien. Å ena sidan
har vi ett rationalistiskt perspektiv som, bildligt talat, ser lärande som en
process som kommer inifrån, å den andra ett empiristiskt perspektiv som
ser lärande som en effekt av erfarenhet. Båda dessa positioner har en lång
historia med rötter i antikens Grekland, och de fortsätter än idag att verka
genom de bilder av lärande som finns inlagda i våra sätt att tala och tänka.
Vår syn på lärande, liksom de ideologiska debatterna, kan också förstås
som en pendling mellan dessa båda poler. Låt mig därför kommentera dem
något i renodlad form och samtidigt peka på hur de influerat pedagogisk
diskussion och praktik.
Lärande är att forma beteenden
Den tydligaste traditionen inom det empiristiska perspektivet är den riktning
vi känner som behaviourismen (och som Vygotsky talade om som
reflexologin och vars genombrott kom genom fysiologen Ivan Pavlovs
berömda studier av betingade reflexer hos hundar). Dess syn på lärande har
som bärande element, dels att lärandet är helt erfarenhetsbaserat, dels att
›verkligt‹ lärande innebär en förändring av yttre, observerbara beteenden.
Den antimentalistiska utgångspunkt som behaviourister av olika
schatteringar delar innebär således, att det inte finns någon anledning
att blanda in företeelser som tänkande, reflektion, insikt eller liknande i
74