Kobran, nallen och majjen - Institutionen för didaktik - Uppsala ...

kobran, nallen och majjen
Skåphall som
uppehållsrum
psykologiska informationsbehov tillfredsställs« (Arkitektur 1973/2, s. 2).
Människors rotlöshet i de nya miljöerna blev ett erkänt problem i de
nya skolorna. Gunnar Löwenhielm har beskrivit dem som undervisningsteknologiskt
tänkta utbildningsmaskiner. Våra psykiska behov kan diskuteras
även i estetiska termer. Lena Dranger var en av de arkitekter som
drog igång debatten när det gällde skolans arkitektur. Hon menade att det
måste gå att bygga både praktiskt och vackert med omsorg om exempelvis
terränganpassning och ljusföring. Effektivitetskraven skulle inte få styra
på bekostnad av estetisk stimulans, gemenskap och hemkänsla.
1960 -talets experiment med exempelvis »öppenplansskolan« fortsatte
under 1970 -talet. Nya metaforer skapades samtidigt för dessa nya skolvarianter.
På 1960 -talet var »öppen« ett positivt laddat ord. På 1970 -talet
(detta märkliga decennium av »tillsammans«) styrdes man i stället in på
ord för gemenskap och trivsel, som i samlaskolan, samskapsskolan, hemrums-
och hemavdelningsskolan. Det ansågs viktigt att bygga i barnens
skala, oftast i ett plan. Kontakten mellan ute och inne förbättrades. I
stället för att behöva vandra i trapphus och korridorer fick låg- och mellanstadiets
klassrum direktkontakt med skolgården, via egna kapprum
med egna toaletter. En rad skolor på Norra Järvafältet, ritade av kontoret
Höjer & Ljungqvist under 1970 -talet är exempel på denna modell. Det är
fortfarande befogat att tala om systemskolor, inte minst eftersom skolorna
byggdes så systematiskt modulmässigt som nära nog kopior av varandra.
Egentlig forskning när det gäller skolans arkitektur och fysiska miljö
har förekommit sparsamt. En intressant avhandling finns dock och är
skriven av Ann Skantze, Vad betyder skolhuset?. Skantze undersökte ett
antal skolor byggda under olika decennier, från 1920 - till 70 -talet, bl.a.
genom intervjuer med barn. Hennes undersökning tycks bekräfta giltigheten
av den kritik som riktats mot reduceringen av arkitekturens formspråk.
Särskilt de mindre barnen tyckte ofta att det var skojigt med väl gestaltade
detaljer, »krusiduller och krumelutter« i de äldre skolorna, medan 70 -
talsskolorna upplevdes som torftiga miljöer. Här satte Skantze fingret på
ett problem: det rådde en tristess i klassrummet oavsett framåtsyftande
lärare och pedagogiska ambitioner om elevaktivt arbetssätt. I stället för
att utveckla sin kreativitet i lärandet i klassrummet tycktes eleverna ofta
uppfatta bara två möjligheter, antingen att passivt lyda läraren eller att
busa. Samma elever kunde uppvisa stor receptivitet och kreativitet i andra
miljöer. För deras personliga och sociala utveckling, deras vidgande av
46