Kobran, nallen och majjen - Institutionen för didaktik - Uppsala ...

att avskaffa klassrummet
liserade ämnesrum på högstadiet och gymnasieskolan. I stora skåphallar
skulle eleverna få sin bas. Skolans förändring gick så snabbt att ingen
färdigbyggd skola kunde anses motsvara gällande norm. Men ett par
regler ansågs av tidens tongivande arkitekter och skoladministratörer vara
givna, även på längre sikt: kraven på flexibilitet och generalitet och idén
att placera ämnesrummen utefter »neutrala kommunikationsleder«, det vi
brukar kalla korridorer. Det var viktigt dels att kunna ändra på rummens
funktion utan krav på ombyggnad, dels att konstruktions- och installationssystem
var förberedda för kommande ombyggnader.
För att garantera eleverna valfrihet i form av ett tillräckligt stort utbud
av ämnen, linjer eller program behövde skolorna vara stora, men för att
i viss mån begränsa skolans utsträckning provade man nya kompakta
lösningar. Däremot byggde man sällan på höjden, som man hade gjort
tidigare. Den traditionella skolans smala huskropp, motsvarande bredden
av ett klassrum plus korridor, ersattes av utbredda, lådliknande skolbyggnader
ur vilka man sparade ur små innergårdar som gav dagsljus åt skolans
inre delar, men i övrigt sällan blev särskilt trivsamma eller användbara.
Ibland byggdes ämnesrum utan fönster i fasad, dessa placerades istället
högt sittande uppe vid taket. Klassrummen behövde då inte, som annars
brukligt, placeras vid ytterväggarna utan kunde förläggas var som helst i
huset. Man kunde därför skapa mycket tjockare huskroppar och kompaktare
byggnadskomplex än tidigare.
Kraven på flexibilitet och generalitet tog sig uttryck i arkitekternas
presentationer av skolprojekt, åren kring 1970. Arkitektkontoret White,
eller på den tiden WAAB White hörde till de kontor som placerade sig i
frontlinjen i fråga om skolarkitektur. Modulnät, försörjningsstråk och
additionsmöjligheter hörde till väsentligheterna. Plåtfasader eller syntetiska
fasadskivor kom i stället för tegel och trä. En ny, rationell arkitektur,
där det hantverksmässiga sorterades bort som otidsenligt kunde samtidigt
betyda en radikal reducering av arkitekturens formspråk.
Bygga för att vara tillsammans
Kritiken mot miljonprogrammets arkitektur kom igång tidigt. Kritiker som
Olle Bengtzon skällde i tidskriften Arkitektur ut arkitekterna som »byggherrarnas
lydiga redskap« (Arkitektur 1966/1, s. 8). Arkitekter såg ofta
problemet från ett annat håll. »Allt fler beslut fattas ovanför arkitekternas
huvud i en oformlig byråkratisk ordning« skrev P. O. Olsson (Arkitektur
1967/1, s. 3). Många ansåg dock att »reduceringen av arkitekturens formspråk«
hade gått för långt. 1973 skrev tidskriften Arkitektur i en ledare
att mångfald och variation behövs för att svara mot människans psykiska
behov. »Det åligger här arkitekten att återerövra uppgiften som skapare
av den nödvändiga mångfalden och variationsrikedomen så att även vårt
45