Kobran, nallen och majjen - Institutionen för didaktik - Uppsala ...

om pedagogik som vetenskap
Herbart kopplar samman olika intresseområden och skolämnen och
motiverar inte bara existensen av dessa ämnen utan också hur de skall
behandlas och ordnas. Herbart anger alltså undervisningens mål (läroplansteorin)
och utgår, vad gäller metoderna (didaktiken), för att nå dessa
mål från ett system, baserat på vissa grundantaganden om människans
kunskapsbildning, lärande och minne. Undervisningsmetodiken blir en
samling regler erhållna genom härledning från dessa grundantaganden.
Det är den senare delen – undervisningsmetodiken – som vidareutvecklats
av framför allt Thuiskon Ziller och Wilhelm Rein. Ziller anslöt sig
till kulturstadieteorin, vilken i korthet utgår från att den enskilda människan
utveckling genomgår samma faser som mänsklighetens utveckling.
Zillers arbete innebar att Herbarts teori sattes in i ett utvecklingspsykologiskt
perspektiv. De praktiska pedagogiska konsekvenserna
var att lärostoffet skulle sekvenseras i förhållande till elevernas utvecklingsstadier.
Reins arbete fortsatte vidare från Ziller och stadierna förenklades
och gjordes klarare (förberedelse, framställning, förknippning,
sammanfattning och användning).
Den utveckling Herbarts teori fick genom Ziller och Reins arbete gav
undervisningsmetodiken en stor spridning. De olika stadierna känns igen
från läroböcker och metodikinstruktioner. Först förbereder läraren genom
att anknyta till kända exempel (Förberedelsen). Därefter övergår han till
att presentera de nya föreställningarna endera genom »yttre åskådning«
och utnyttjar då en plansch, en karta eller omgivningen, eller använder
»inre åskådning« genom att berätta något som vädjar till elevens erfarenhet
och behov av spänning (Framställandet). Sedan följer det tredje steget,
då läraren pekar på jämförbarhet mellan t.ex. berättelsen och elevernas
erfarenhet (Förknippning). I nästa steg kommer sammanfattandet – syntes.
Läraren försöker få fram »poängen« med till exempel berättelsen. Gärna
kan han göra detta genom någon minnesdevis – »Den som spar han har«.
Till sist kommer användandet av, dvs. övandet av den nya kunskapen.
Pedagogiken slumrar in
Under mitten av 1800 -talet kom i Europa lagar om folkutbildning. Med
folkskolans tillkomst måste en lärarutbildning formas. Denna utbildning
krävde en struktur och ett tänkande kring innehåll och metod. I framväxten
av lärarutbildningen under 1800 -talets andra hälft är det Herbart och
hans lärjungar som i hög grad kommer att forma och påverka tänkandet
om pedagogik. Jag har inte kunnat finna om Boëthius läst något av Herbart.
Att han läst Allgemeine Pädagogik (1806) håller jag för troligt med hänsyn
till Boëthius beläsenhet i tysk filosofi. Det var en pedagogik som var strukturerad.
Den erbjöd klara och tydliga steg vad gällde undervisningens uppläggning.
Med andra ord den var mycket lämpad för reproduktion. Snart
379