Kobran, nallen och majjen - Institutionen för didaktik - Uppsala ...

om pedagogik som vetenskap
lingar under den gemensamma rubriken: Primæ Scientiæ Educationis
Lineæ, Præside Mag. Dan. Boëthio, Eth. Et Polit. Prof. Reg. et Ord.
Bokens enhetliga karaktär pekar på att Boëthius svarade för innehållet.
Vi den tiden författade professorn doktorandens avhandling. Först 1852
bestämdes att doktoranden själv skulle författa sin avhandling.
Från början anslöt sig Boëthius till Lockes filosofi, senare är det Kants
filosofi som han uppmärksammar och introducerar i Sverige. Han översatte
Grundlegung zur Metaphysik der Sitten (1797). Hans förhållande till Kant
var dock självständigt. Han tog avstånd från Kants tanke att religionen var
grundad på moralen och sedligheten. Boëthius menade att den sedliga viljan
måste förstås som det gudomligas inneboende i människan. I mycket delar
han här Rousseaus syn på att undervisningen skall anpassas efter elevernas
förmåga att ta emot stoffet. Dock menar han att Rousseau väger för lätt, då
han inte ägnat flickornas fostran den omsorg den kräver.
Grunden för all uppfostran sågs i människans natur. Det är alltså
samma tankegång som den tyske filosofen och pedagogen Johann Friedrich
Herbart har, nämligen att det är i psykologin – hos Boëthius människoforskningen
– som medlen för undervisningen kan finnas.
När Boëthius övergår till att behandla den praktiska pedagogiken blir
likheterna med Herbarts tankar än mer påtagliga. Boëthius pekar på att
läraren skall leda och utnyttja kunskapsdriften och det är viktigt att bygga
rika associationer. Ett stort misstag gör den som alltid sätter sin vilja före
elevernas. Samma tankegång finns tydligt i Herbarts arbete Allgemeine
Pädagogik från 1806.
Vad vi kan se i Boëthius tankar är ett med Herbarts jämförbart tankemönster
kring hur en läroplan skall byggas upp och hur grunderna för
didaktiken utformas. Det är filosofin som ger oss verktygen för att fastställa
målen och psykologin ger oss verktygen för de medel som skall användas.
På kontinenten pågick vid denna tidpunkt en diskussion kring vad
begreppet upplysning innebar och kunde innebära. Bland annat fördes
en sådan diskussion i tidningen Berliner Monatschrift, där Kant, fyra år
innan (1784) Boëthius grundade sin forskargrupp, publicerade en uppsats
om frågan: »Vad är upplysning?« Hans svar är att den är »människans
utträde ur sin omyndighet«. Omyndig är »oförmågan att använda sitt förstånd
utan någons ledning […] Ha mod att använda ditt eget förstånd! Är
således upplysningens valspråk.«
För att beskriva den pedagogiska filosofins och för övrigt den vetenskapliga
pedagogikens idéhistoria är Immanuel Kants arbete kring, dels
vad vi kan veta och dels kring vad bildning är, en förträfflig, kanske den
bästa, utgångspunkten. För pedagogiken kom hans tänkande att få en
grundläggande betydelse, inte minst genom hans efterträdare på lärostolen
i Königsberg Johann Friedrich Herbart.
Herbart kom att utforma ett tankesystem inom vilket olika pedagogiska
frågeställningar kunde inordnas. Detta tankesystem har varit den struktur
inom vilken pedagogik som vetenskap formats och en struktur som fort-
377