Kobran, nallen och majjen - Institutionen för didaktik - Uppsala ...

att avskaffa klassrummet
nasium i Stockholm, en skola från folkhemsepoken. Idéerna är numera allmänt
spridda och återfinns exempelvis i konceptet Skola 2000 som jag ska
återkomma till.
Folkhemsskolorna inga självklarheter
Mina egna minnen från skoltiden är kopplade till folkhemsskolan. Den
kunde vara byggd i rött eller gult tegel, minst ett par våningar hög, med
kalkstenstrappor. Den typiska folkhemsskolan är en gedigen byggnad som
åtminstone för mitt vuxna öga tycks utstråla den vikt man lade vid skolans
betydelse i samhället. I viss kontrast till det förra sekelskiftets pampiga skolpalats
läser jag i folkhemsskolornas arkitektur också in en omsorg om barnens
miljö och tankar på barnens behov. De gamla auktoritära formerna
var på väg bort, i arkitekturen liksom i pedagogiken. Ändå är folkhemsskolorna
idag rätt ålderdomliga, med sina rader av klassrum utefter korridorer.
Nu är de på väg att byggas om i en ny, mindre rigid ordning. (se fig. 2)
Mot bakgrund av dessa skolors till synes trygga och färdiga form har det
för mig varit intressant att i gamla årgångar av tidskrifterna Arkitektur och
Byggmästaren ta del av den osäkerhet och frustration som även dåtidens
skickliga och välkända arkitekter kunde uppleva och beskriva. Mellan 1951
och 1973 presenterades ett 80 -tal skolor i tidskriften som också publicerar
mer allmänt orienterande artiklar om skolbyggnadsfrågor. »Den moderne
skolarkitekten får treva sig fram med endast aningar om framtida behov.«
skrev arkitekten Gösta Åbergh (Byggmästaren 1951/15, s. 230). Fler skolor
byggdes än någonsin tidigare men många skolor fick hanka sig fram med
baracker och förhyrda villor. Gymnastiksalar, bibliotek och samlingssalar
tvingades man vänta med, och vad som byggdes var oftast mer traditionsbundet
än vad de framåtsyftande arkitekterna önskade.
Under slutet av 50 -talet hördes olika röster om skolornas arkitektur.
Arkitekten Bror Thornberg, önskade sig mer experimentlust och större
frihet för arkitekterna. En proposition, från Kungl. Maj:t, om att skolorna
genom sin arkitektur skulle vara »estetiskt fostrande« riskerade att bli blott
tomma ord, menade han. Arkitekten Åke E. Lindqvist tog upp problemet
med de stora barnkullarna och de bristfälliga resurserna att täcka skolbehovet,
och arkitekten Torgny Gynnerstedt skrev: »De ekonomiska konjunkturerna
har under de senaste åren inte varit gynnsamma för det skolbyggnadsprogram
landet beslutat genomföra.« (Arkitektur 1960/2, s. 29). Skolorna
byggdes med statliga bidrag men bidragsvillkoren pressade projektörerna
att jaga kostnader. Lokalprogrammet för klassrumsytor etc. måste visserligen
följas. Men man tvingades minimera de allmänna ytorna, även då man
som arkitekt såg för sig problem med trängsel och brist på trivsamhet.
Till den tidens produktiva och skickliga skolarkitekter hörde, utöver
de nämnda, särskilt Paul Hedquist, Nils Ahrbom och Helge Zimdahl.
43