Kobran, nallen och majjen - Institutionen för didaktik - Uppsala ...

kobran, nallen och majjen
liggöra förklaringar. Det är just begreppen som skiljer olika vetenskaper
åt. Så menar till exempel Bertrand Russel, att vad som skiljer en vetenskap
från en annan är vilka centrala begrepp som används.
I artikeln vill jag presentera några reflektioner om hur pedagogik som
vetenskap formulerats, hur den realiserats och hur den omformulerats. Jag
skall göra detta genom att centrera texten kring två sekelskiften; 1800 -talet
och 1900 -talet. För att markera reflektionernas personliga karaktär har
jag skrivit texten i jagform.
Sekelskiftet 1800
I en festskrift (1935) tillägnad den förste professorn i pedagogik och psykologi
vid Lunds universitet – Axel Herrlin – skriver Nils G. Ohlson i artikeln
»Daniel Boëthius som pedagogisk tänkare«:
376
Det finns väl ingen tid, om man bortser från vår egen, i den svenska odlingens
historia, som företer en sådan livaktighet i pedagogiska ting, som början
av 1800 -talet. Kanslersgillet, uppfostringskommittéer och skolrevisioner
avlöste varandra, och tidens ledande män på och nedanför tronen, präster
och lärde, borgerliga yrkens representanter liksom en och annan bondehövding
besjälades av intresse för undervisning och uppfostran. Och detta
intresse gällde inte blott de skolor, som förde ungdomen fram till universitetsstudier,
utan även här och var ute i bygderna de undervisningsanstalter,
som avsågo att skänka allmogens barn de elementära grunderna för ett
mera rationellt kunskapstillägnande. (s. 98)
Vad som åsyftas är de olika diskussioner och utredningar kring bildnings-
och utbildningsfrågan som pågick vid sekelskiftet 1800. Ett offentligt samtal
som i mycket speglade upplysningstidens tankar. Föreställningen om ett
tankefrihetens samhälle och en värld där individen kunde välja och inte
endast bli vald. För att forma denna nya värld krävdes aktiva reformer. Men
samtalet speglade också andra tankar. Tankar, som senare efter förlusten
av Finland, kom att präglas av nationalism och krav på reaktiva reformer.
Det är till detta offentliga samtal om pedagogik som professorn i filosofi
vid Uppsala universitet, Daniel Boëthius, bidrar genom att forma några
grunder för det vetenskapliga studiet av pedagogiska frågor. Boëthius blev
magister i Uppsala vid 22 års ålder och tillträdde tio år senare professuren
i praktisk filosofi 1783, vilken han innehade till sin död den 10 mars 1810.
1790 utnämndes han till kyrkoherde i Danmarks prebendeförsamling och
1800 blev han teologie doktor. Bland hans skrifter kan nämnas Utkast till
den naturliga sedeläran (1782), Om den filosofiska undervisningens ordnande
(1794) och Anvisning till sedeläran såsom vetenskap (1807). Redan
i december 1788 hade han bildat, vad som med modernt språkbruk skulle
kallas en forskargrupp för att studera grundläggande pedagogiska frågeställningar.
Forskargruppen kom att verka i fyra år och gav ut 19 avhand-