Kobran, nallen och majjen - Institutionen för didaktik - Uppsala ...

pedagogik och historia – en komplicerad förbindelse
Nej, om Leijonborg hade velat uppmärksamma tillkomsten av en skola
för alla så borde han ha ägnat 1962 års grundskolereform sin hyllning. Det
var nämligen först då som Sveriges riksdag fattade beslut om att inrätta en
gemensam obligatorisk skola för alla barn. Det hade ju också passat bra,
eftersom den reformen också fyllde jämna trettio år vid samma tillfälle.
Folkskolestadgan innebar inte heller en drastisk ökning av läskunnigheten
i riket. I själva verket var läskunnighet ett inträdeskrav till folkskolan.
Det kunde man kräva, ansåg man, eftersom en grundläggande läsfärdighet
förväntades barnen ha inhämtat redan i hemmen innan skolgången
inleddes. Även om tanken förefaller oss orimlig idag var den högst förnuftig
på 1840 -talet, för med den traditionella kyrkliga folkundervisningen
för alla – både barn och vuxna – hade en för sin tid nästan unik läskunnighet
uppnåtts. Sedan 1686 års kyrkolag, som angav att alla människor
måste kunna läsa, hade ett folkundervisningssystem byggts upp som baserades
på undervisning i hemmen och där präster och klockare regelbundet
höll förhör med alla hushållsmedlemmar.
Om Leijonborg hade tagit del av Egil Johanssons och Daniel Lindmarks
forskning på det här området hade han rimligen bedömt folkskolestadgans
betydelse annorlunda. Kanske hade han också känt en smula stolthet över
att läskunnigheten i Sverige redan tidigt var högre än någon annanstans.
I exempelvis Skellefteå socken, där husförhörslängdernas betyg detaljgranskats
av Egil Johansson, var läskunnigheten spridd till ca 85 % av
befolkningen redan år 1724, och av ungdomarna bedömdes nästan alla
(98 %) som läskunniga. Sådana resultat tycks sakna motsvarighet på
andra håll i Europa.
Det är uppenbart att Lars Leijonborgs kunskaper om den svenska utbildningens
historia är grunda och baseras på ett tämligen föråldrat forskningsläge.
Det är ingenting märkligt med det, alla har verkligen inte nåtts av de
senaste decenniernas forskningsrön, allra minst på det här området. Intressantare
är den historiesyn Leijonborg gör sig till tolk för. Hans historieskrivning
är ett tydligt exempel på det som Herbert Butterfield en gång
för mer än sextio år sedan kallade »Whig interpretation of History«. Den
bärande balken i denna tradition kan beskrivas som en tro på historiens
obönhörliga dramaturgi. Man har utgått från nuet och så att säga tittat
i backspegeln och funnit att fri och obligatorisk utbildning för alla är ett
omistligt värde idag och därför har det gällt att identifiera »föregångare«
till den dagsaktuella situationen. Att valet i Leijonborgs fall råkade falla på
Geijer och Rydberg var lite olyckligt, men som framstående liberala exponenter
för att illustrera framsteg duger de gott. Utbildningshistorien handlar
i det perspektivet om hur skolväsendet gått »från klarhet till klarhet».
Whigtolkning
363