Kobran, nallen och majjen - Institutionen för didaktik - Uppsala ...

kobran, nallen och majjen
Låt mig börja med det notoriskt svårdefinierade begreppet »liberal«,
som knappast utan avsevärd kvalificering kan användas i historiska framställningar.
Det är inte alls säkert att de som själva benämnde sig liberaler
vid mitten av 1800 -talet skulle ha lagt sin röst på dagens Folkpartiet liberalerna
om de fått chansen. Om det hade rört sig om de liberala krafternas
insatser i de två statliga kommittéer som låg bakom 1962 års grundskolereform,
1940 års skolutredning, 1946 års skolkommission och 1957 års
skolberedning, hade det varit möjligt att lyfta fram ett antal betydande
personligheter (t.ex. Gunnar Helén) även medlemmar i Leijonborgs parti,
som ju hade grundats 1934.
Så till frågan om bedömningen av folkskolestadgans betydelse.
Leijonborg hävdar ju att det rörde sig om det »principiellt viktigaste
beslutet i svensk utbildningshistoria«. Visst var beslutet viktigt, men jag
tror att det kan vara värt att påminna om att folkskolestadgan på intet vis
innebar att svenska folket från och med detta år sände sina barn till den
»fasta« (icke-ambulerande) skolan som stadgan föreskrev. Den svenska
skolundervisningen har ju ingalunda sin begynnelse i 1842 års stadga, vid
dess tillkomst fanns det redan omkring 1800 fasta skolor i nära hälften av
Sveriges över 2 300 socknar. Inte markerar året heller ett dramatiskt brott
vad gäller skolans utbyggnad. Tio år efter stadgans utfärdande hade inte
särskilt mycket nytt skett. Skolgången var ojämn och befolkningen var
ofta ointresserad eller fientlig till folkskolan. Ännu år 1900 var mindre
än hälften av Sveriges barn inskrivna i en folkskola som bedrev heltidsläsning,
och ännu nästan 100 år efter folkskolestadgan (1940) gick omkring
18 000 svenska barn i ambulerande skolor som bedrev halvtidsläsning.
En skola för alla?
Folkskolan blev förstås aldrig heller en »skola för alla« i Leijonborgs
mening. Stadgans folkskola var verkligen ingen demokratisk skola. Den
sociala segregationen cementerades på ett tidigare obekant sätt med 1842
års stadga. De rika sände under hela 1800 -talet och en bra bit in på det
följande seklet sina barn till städernas skolor, sönerna till läroverket,
döttrarna till flickskolan. Folkskolan kom därför att bli en skola i första
hand för de medellösas barn, en fattigskola. Folkskolestadgan anbefallde
också två skilda kursalternativ. Normalt skulle de fattigaste och de klenast
begåvade av pojkarna ges en minimikurs, som också generellt gällde alla
flickor. Varje pastorat kunde själva bestämma vilka kurser som skulle
läsas. På de flesta håll begränsade man sig till minimum. Med tanke på
detta och på förhållandena i skolorna, med ytterst bristfälliga läromedel
– i bästa fall några trasiga läseböcker och nötta läse- och räknetabeller
– är det inte förvånande att de välbeställda samhällsklasserna föredrog att
låta sina egna barn gå i privatundervisning eller börja i läroverk.
362