Kobran, nallen och majjen - Institutionen för didaktik - Uppsala ...

pedagogik och historia – en komplicerad förbindelse
brådmogen yngling, men att han deltagit i debatten under många år är inte
troligt, då han inte var mer än 12 år när riksdagen fattade sitt beslut 1841.
Vad det här handlar om är förstås att lyfta fram ett antal namn ur
det förflutna som omges av en nimbus av betydenhet för att befordra
dagspolitiska syften. Där befinner sig Lars Leijonborg i sällskap med en
mängd andra politiker som brukat (och missbrukat) historien och frammanat
suggestiva bilder av gestalter ur framför allt den äldre svenska
historien. Som Uppsalahistorikern Åsa Linderborg visat i sin avhandling
Socialdemokraterna skriver historia har historieskrivningen ofta använts
som ideologisk maktresurs. Det kan ha rört sig om fiktiva eller historiska
gestalter med symbolisk innebörd som »odalbonden«, Torgny lagman,
Engelbrekt eller Gustaf Vasa. Både högern och vänstern har sökt inlemma
sådana figurer i sin retorik. Man har då företrädesvis valt gestalter från
tider så fjärran att de sedan länge höljts i sagans dunkel, men i utbildningshistoriska
sammanhang har det ofta rört sig om hjältar av modernare
snitt. Vid 100 -årsjubileet av folkskolestadgans tillkomst 1942 gällde
det främst de s.k. folkskolevännerna i bondeståndet Per Sahlström och
»Ljusets bonde«, Nils Månsson i Skumparp, vilka både hedrades med att
få sina porträtt på frimärke. Utbildningshistoria i denna form äger trivialromanens
vanliga attribut: hjältar och nattsvarta skurkar, där de förra
(folkskolevännerna) tecknas i de ljusaste färger medan de senare (deras
motståndare) endast ägnas en endimensionell schablonteckning – deras
argument har sällan eller aldrig diskuterats.
Denna sortering av personligheter i utbildningshistorien i onda och
goda, där den »framstegsvänliga« sidan ägnats en rad äreminnen, har med
oundviklig logik uppfordrat många yngre forskare till att med »misstankens
hermeneutik« närma sig dessa glorifierade gestalter. Syftet har ibland
varit att kasta ett skoningslöst ljus över dem för att kunna slita av dem
änglavingar och hjältegloria. Det har säkert inte varit utan ett visst mått
av skadeglädje som forskare kunnat visa att några av utbildningshistoriens
mest hyllade ljusgestalter omfattat värderingar som inte alls är rumsrena
idag. Exempelvis har de båda ecklesiastikministrarna Fridtjuv Berg och
Arthur Engberg visat sig uttrycka värderingar, som för en något mindre
fördomsfull eftervärld framstår som avskyvärda. I allmänhet bör vi nog
betänka det skamlösa faktum att de allra flesta människor präglas av,
speglar och ger uttryck för sin egen tids värderingar och inte framtidens.
Folkskolestadgans innebörd
Det finns goda skäl att granska Lars Leijonborgs påståenden att det var
»liberala krafter« som genomdrev beslutet och att det rörde sig om det
»viktigaste beslutet i svensk utbildningshistoria« samt slutligen att det
rörde sig om en »skola för alla.«
361