Kobran, nallen och majjen - Institutionen för didaktik - Uppsala ...

kobran, nallen och majjen
föreliggande artikel görs samma begränsning. Gymnasie- och universitetshistoria,
liksom annan historisk forskning om högre och frivillig utbildning
är intressant, men i detta sammanhang är det grundskolan och dess
föregångare som fokuseras.
Stig G. Nordström, den nuvarande redaktören, har sökt uppmuntra
professionella forskare att lämna bidrag. Ännu utgör dock lokalhistoriskt
intresserade amatörforskares bidrag ett betydande inslag. Av tradition har
det nämligen ansetts vara en lämplig syssla för pensionerade rektorer att
skriva sin egen skolas historia. Det har varit lika självklart som att en fältherre
sedan han stuckit svärdet i skidan skulle fördjupa sig i krigshistorien
eller för avgångna statsmän att ägna sig åt politisk historia. Den traditionen
har hållit i sig, men skol- och utbildningshistoria har även varit ett
favoritämne för många andra yrkesgrupper. Inte minst har utbildningshistoria
utövat en särskild lockelse på politiker. Deras intresse har i synnerhet
riktats mot utbildningsreformernas historia, mer med fokus på frågan hur
det var tänkt, än på hur det blev. Ibland kan de t.o.m. travestera Fänrik
Stål och säga att de kan ge besked, ty de var med.
När jag för många år sedan började intressera mig för utbildningshistoria
slogs jag av hur många politiker som ägnat sig åt ämnet. Wilhelm
Sjöstrand, Gunnar Richardson, Sixten Marklund, Åke Isling, Birgit Rodhe,
m.fl. har alla varit politiker eller ämbetsmän, djupt involverade i det ämne –
utbildningsväsendets omvandling – som de som forskare satt sig att utreda.
Under de senaste decennierna har utbildningshistorisk forskning breddats
och – i viss mån – fördjupats. Återkommande skolhistoriska jubileer
har ytterligare bidragit till att stimulera intresset. 1962 års grundskolereform
har emellertid aldrig ägnats tillnärmelsevis så mycket uppmärksamhet
som den folkskolestadga som utfärdades den 18 juni 1842. Få
händelser i svensk historia har i efterhand hyllats så omsorgsfullt och
kärleksfullt som just denna tilldragelse. 1992 uppmärksammades 150 -års
-jubileet av folkskolestadgan på allehanda sätt. Bland många andra fann
sig dåvarande riksdagsmannen Lars Leijonborg föranlåten att skriva några
rader om stadgans tillkomst. Inte överraskande fann han att riksdagsbeslutet
var ett resultat av liberalernas framgångsrika kamp: »Det är
150 år sedan de liberala krafterna i ståndsriksdagen genomdrev det
principiellt viktigaste beslutet i svensk utbildningshistoria: införandet av
skola för alla«. Leijonborg skriver vidare att »debatten inför beslutet om
allmän folkskola pågick i många år«, och att »kulturpersonligheter som
Erik Gustaf Geijer och Viktor Rydberg kämpade vid sidan av politiska
agitatorer.« (Leijonborg 1992, s. 87).
Leijonborgs formuleringar reser en rad frågor och invändningar som
det i detta sammanhang kan vara värt att diskutera. Hans konstaterande
att debatten inför folkskolestadgans tillkomst pågick i flera år är givetvis
korrekt, men valet av debattörer är synnerligen olyckligt. Geijer var som
bekant en av folkskoletankens mest vältaliga motståndare ända fram till
sitt berömda »avfall« 1838, och Viktor Rydberg var säkert en mycket
360