Kobran, nallen och majjen - Institutionen för didaktik - Uppsala ...

kobran, nallen och majjen
starka utfästelser till förmån för både mer och breddad jämlikhet präglades
arbetet i utredningsprocessen inte ens från socialdemokratsik sida av
speciellt starka pläderingar. Partiet agerade inte speciellt aktivt i frågan om
gymnasiet utan drevs snarare på av löntagarorganisationerna. Både LO
och TCO hade gärna sett en gymnasiereform i början av 1980 -talet, vilket
således inte blev fallet. Samtidigt bör framhållas att i och med att välfärdsstaten
alltmer växte, teknokratiserades olika sektorers politikområden
vilket delvis försvårar identifieringen av pådrivande politiska aktörer (jfr
Lindensjö & Lundgren 2000, s. 127).
För det andra har själva reformprocessen ändrat karaktär. Den starka
kopplingen mellan kommittéarbete och skolforskning är mindre tydlig nu
jämfört med tidigare. Redan under 1980 -talets försöksverksamhet fick
olika lokala intressen möjlighet att initiera projekt och man fick också
inflytande över utvärderingarna vilket tidigare i högre grad kontrollerats
av SÖ och/eller det vetenskapliga samhället. Delvis speglar denna förändring
politikens ändrade villkor och politikens alltmer mediala framtoning
där snabba beslut och utspel ersätter ett synsätt kännetecknat av en kombination
av ideologiska övertygelser och stark tilltro till vetenskap. Ett
brott fanns i början av 1980 -talet, tydligt manifesterat av utvecklingen som
följde betänkandet från 1976 års gymnasieutredning. Utbildningspolitiska
reformprocesser kännetecknades av stark central stryrning som alltmer
ifrågasattes och som ersattes av deltagande från bl.a. olika intressenter
inom skolsektorn.
För det tredje finns en central skillnad avseende problembilder. I stort
sett återkom från 1960 och fram till propositionen Växa med kunskaper
(1990/91:85) följande problemformulering: fortfarande saknade alltför
många elever möjligheter att skaffa sig gymnasieutbildning eller att
utbildningarna inom gymnasieskolan fortfarande var för olika och vissa
hade därmed bättre förutsättningar än andra för fortsatta studier. Vad vi
nu ser tecken på är problembilder som är en reaktion på sådana målsättningar.
I och med 1990 -talets gymnasiereform gick i princip alla elever i
gymnasieskolan, i det avseende var reformprojektet slutfört. Skillnaderna
mellan olika delar av gymnasieutbildningen i fråga om innehåll och olika
linjer/program avseende behörighet till vidare studier hade minskat. Vad
som skett i och med debatten kring Gymnasiekommitténs betänkande är
att ambitionerna från socialdemokratins sida nu överflyttas till nästa fas i
utbildningssystemet, högskolan. Minst 50 % av årskullen bör läsa vidare.
Men frågan är vad som händer om allt fler elever inte klarar de utbildningar
som gymnasiet erbjuder. För delar av den politiska oppositionen är detta
givetvis ett tacksamt tema som grund för attacker mot nuvarande konstruktion
av gymnasiet och till förmån för en betydligt mer differentierad
utbildning. För socialdemokratin innebär detta ett betydande problem.
Det är påfallande tyst kring dessa frågor trots att statistiken visar data som
indikerar misslyckanden. Sådant som tidigare ansågs självklart som att alla
vill ha mer utbildning, eller att alla kan klara utbildning, tycks inte längre
352