Kobran, nallen och majjen - Institutionen för didaktik - Uppsala ...

kobran, nallen och majjen
Resultaten av de här undersökningarna, som stärks av andra, mindre
undersökningar tyder på att det finns stora stelheter både inom utbildningssektorn
och på arbetsmarknaden, åtminstone när vi talar om högskoleutbildning.
Under perioden gick såväl det högre utbildningsväsendet
som arbetsmarknaden genom mycket stora förändringar, men detta medförde
uppenbarligen inte så stora förändringar i den inbördes inkomstfördelningen
mellan olika akademikeryrken. Däremot påverkades inkomstfördelningen
mellan personer med respektive utan högskoleutbildning. Ett
flertal undersökningar har visat hur den s.k. utbildningsräntan (som lite
förenklat är ett mått på en utbildnings ekonomiska lönsamhet för individen)
sjönk praktiskt taget kontinuerligt från slutet av 1960 -talet fram till
början av 1990 -talet. Det är praktiskt taget enbart personer med högskoleutbildning
som har drabbats av detta fenomen. Utbildningsräntan för personer
med gymnasieutbildning var i stort sett konstant under perioden.
Har utbildningsekonomisk forskning varit relevant för
utbildningspolitiken?
Jag hävdade inledningsvis i artikeln att såväl utbildningsekonomisk forskning
som utbildningspolitik har genomgått pendelliknande rörelser de
senaste fyrtio åren. Genomgången hittills har försökt visa detta men även
att de sammanfallit någorlunda i tiden. I det här avsnittet ska jag försöka
diskutera sambanden lite mer systematiskt.
Den förda utbildningspolitiken under det sena 1950 -talet och stora delar
av 1960 -talet hade flera olika bevekelsegrunder men en av de allra främsta
var att den skulle underlätta och bidra till ekonomisk tillväxt. Under
1950 -talet medförde detta synsätt att politiker och planerare framförallt
försökte gynna och bygga ut sådana utbildningar som ansågs mer ›nyttiga‹
eller ›produktiva‹ än andra, utan att valet av utbildningar kan sägas ha varit
vetenskapligt grundat. Det fanns vid den här tidpunkten inget belägg för att
en viss utbildning skulle bidra mer till ekonomisk tillväxt än en annan; det
fanns inte ens modeller för hur man skulle kunna mäta utbildningars bidrag
till tillväxten. De prioriteringar som gjordes hade snarare med tillverkningsindustrins
expansion att göra. Den kraftiga ökningen av yrkesutbildning
från mitten av 1950 -talet och satsning på ingenjörsutbildningar motiverades
visserligen delvis med att utbildningarna skulle bidra till ekonomisk tillväxt,
men detta baserades huvudsakligen på industrins egna argument.
Bilden förändrades omkring 1960. Humankapitalteorin fick snabbt
betydelse som en teoretisk referensram när argument för ytterligare utbildningssatsningar
formulerades. Samtidigt försvagades, lite paradoxalt
kanske, argumenten för att bygga ut ›nyttiga‹ utbildningar. Under de mest
entusiastiska åren i början av 1960 -talet kunde man se formuleringar som
›investering i utbildning kan aldrig slå fel‹. Även om syftet med ett sådant
326