Kobran, nallen och majjen - Institutionen för didaktik - Uppsala ...

kobran, nallen och majjen
systematiska«. Vi kan tills vidare kalla dem »de nya skolorna«, men vi kan
vara säkra på att om en tid få se ännu nyare skolor, där dagens skolbyggnadsidéer
återigen har omprövats.
Det finns många slags orsaker till generationsskiftena och växlingarna
i skolbyggandet – förändringar i byggnadsteknik, estetiska ideal, ekonomiska
villkor, standard- och komfortkrav. Mest intressant är kanske att se
hur nya pedagogiska idéer, nya arbetsformer och en förändrad syn på barn
och ungdomar och på skolans uppgift färgar av sig på skolans arkitektur.
Skolan ger liv åt stadsdelar
Behovet av nya skolor var mycket stort såväl under folkhemsepoken som
under systemskolornas tid, som sammanföll med miljonprogrammet i
bostadsbyggandet. Samhället moderniserades och urbaniserades. Kring
alla våra större och medelstora städer byggdes nya stadsdelar, och alla
dessa stadsdelar behövde var sin uppsättning skolor.
Planeringen av de nya stadsdelarna styrdes av en grannskapsideologi
som hade sina rötter i amerikanska teorier från 1920 -talet. I grannskapsideologin
förenades modernitet och tradition. Frågan var hur människor
skulle finna sig till rätta i den moderna staden eller förorten. Risken
fanns för anonymitet och rotlöshet. Delvis med det gamla bysamhället
som modell tänkte sig såväl amerikanska som svenska sociala ideologer
att grupptillhörighet och delaktighet skulle kunna utvecklas med stöd av
omsorgsfull stadsplanering. Ytterst var målet att förstärka demokratin,
med de båda världskrigen i färskt minne. De goda intentionerna kan fortfarande
urskiljas trots en senare tids skepsis inför »social ingenjörskonst«.
I de förverkligade stadsbyggnadsmodellerna markeras skolans betydelse
rent fysiskt av en placering »mitt i byn«, intill torget, platsen för kommersiell
och social service, och inom gångavstånd för stadsdelens invånare.
Normalt kom en ny stadsdel att innehålla en hierarki av skolor där gymnasieskolan
eller högstadieskolan placerades i stadsdelens centrum, låg-
och mellanstadieskolor ute i bostadskvarteren. Barnstugor byggdes under
1960 - och 70 -talet ännu mer finfördelat, ofta integrerade i bostadshusen.
Skolornas placering hängde naturligt samman med att barnens revir och
behov växer med åldern. De mindre barnen skulle inte behöva gå så långt
som de äldre barnen och hade inte heller behov av den stora skolans utbud
av faciliteter.
De nya stadsdelarna har ofta nedsättande betecknats som sovstäder,
med viss riktighet eftersom de vuxna oftast yrkesarbetade i en annan
stadsdel än där man bodde. Men barn och ungdomar gjorde självklart
annat än sov. I stadsdelen där man bodde blev man hemmastadd, gick i
skolan, hade sina kamrater och fritidsaktiviteter. Men även för oss som var
småbarns- och skolbarnsföräldrar i en nybyggd stadsdel fick skolan bety-
38