Kobran, nallen och majjen - Institutionen för didaktik - Uppsala ...

kobran, nallen och majjen
Utbildning som ett ekonomisk-politiskt projekt
1950 -talet var utbildningsoptimismens årtionde. Då förbereddes och
genomfördes delvis flera av de stora utbildningsreformer som skulle komma
att bära upp det svenska utbildningsväsendet under de kommande årtiondena.
Det är väl känt, att försöksverksamheten med enhetsskolan i de flesta
avseenden utgjorde en modell för 1961 års grundskolereform. Det är kanske
inte lika välkänt att yrkesutbildningen också gick igenom en markant
omvandling och framförallt en mycket kraftig expansion fr.o.m. mitten
av 1950 -talet. Därtill kom att den teoretiska utbildningen på realskole-
och gymnasienivå expanderade kraftigt och att tillströmningen även till
universitet och högskolor steg markant.
Dessa förändringar var i stor utsträckning en följd av en mycket medveten
utbildningspolitik och en vilja att omsätta denna i form av ekonomiska
satsningar. Räknat som andel av bruttonationalprodukten fördubblades
t.ex. kostnaderna enbart för grundskolan (och motsvarande tidigare skolformer)
mellan 1950 och 1970.
Efter införandet av 1971 års gymnasieskolreform avtog reformtakten på
utbildningsområdet avsevärt. Det var på ett sätt ganska naturligt att den
intensiva reformtakten under 1960 -talet mattades av, men det går inte att
värja sig för intrycket att intresset för utbildningsfrågor minskade. Vissa
intentioner fullföljdes dock, i synnerhet vad gäller den kvantitativa utbyggnaden
av gymnasieskolan. Redan i början av 1980 -talet var antalet platser
i gymnasieskolan lika stort som antalet ungdomar i åldern 16 –18 år. Ett
demografiskt tryck medförde emellertid att utbyggnaden nätt och jämt
höll jämna steg med antalet ungdomar, och även vid årtiondets slut var det
ungefär tio procent av en årskull som inte fortsatte till gymnasieskolan.
Det fanns en ursprunglig tanke att de stora organisatoriska förändringarna
skulle följas av ett omfattande reformarbete även vad gällde skolans
inre arbete, men därav blev föga. I viss utsträckning kan det minskade
intresset för skolreformer ses mot bakgrund av en krass ekonomisk verklighet.
I 1970 -talets Sverige, med hög inflation, ›industri-akuter‹ för att
skjuta upp industrinedläggningar och flera andra ekonomiska problem,
var utrymmet för kostnadskrävande reformer inte så stort. Men därtill
kom att förväntningarna på vad eventuella reformer skulle kunna åstadkomma
höll på att minska. Verkligheten på 1970 -talet motsvarade inte
alla de förhoppningar man hade haft på 1950 - och 1960 -talen.
På 1990 -talet kom utbildningsfrågor åter att befinna sig högt på den politiska
dagordningen. Forskningsresultat som publicerades åren kring 1990
(se nedan) pekade på att Sverige höll på att tappa mark inom kunskapsintensiv
produktion. Eftersom just denna sektor samtidigt pekades ut som
avgörande för fortsatt ekonomisk tillväxt kom frågor om utbildning och
kunskap att prioriteras högt. Den sedan länge förberedda utökningen av
gymnasieskolans yrkesförberedande linjer från två till tre år genomfördes
320