Kobran, nallen och majjen - Institutionen för didaktik - Uppsala ...

en skola för alla – om specialpedagogik
gande i specialundervisning. Det fanns exempel på positiva konsekvenser,
men de negativa tenderade att uppträda än tydligare. I det senare fallet
kunde många av dessa knytas till förhållandet att eleverna tillhörde ett
negativt urval. Resultaten väckte både uppmärksamhet och kritik, inte
minst från specialundervisarhåll. Samtidigt utgjorde studien incitament till
fortsatt forskning om specialundervisningens olika roller och funktioner,
inte enbart för de som speciella bedömda eleverna, utan också för undervisningen
i den sammanhållna skolan för alla. Oftast var det dock inte möjligt
att genomföra sådana här renodlade experiment, utan designen var i stället
kvasiexperimentell. Genomgående var det problematiskt att identifiera
jämförbara grupper, som skulle kunna tjäna som experiment- respektive
kontrollgrupper. Bland annat berodde detta på att kriterierna för uttagning
av elever till specialundervisning var av många olika slag. Det tog sig exempelvis
uttryck i att elever med samma diagnostiserade egenskaper i vissa
skolor eller klasser blev föremål för specialklassplacering, medan motsvarande
elever i andra sammanhang gick kvar i de vanliga klasserna.
Bredare perspektiv
Trots att specialklasser och kliniker innebar att speciella resurser och särskild
kompetens tänktes medföra optimering av möjligheter för de elever
som hade diagnostiserade svårigheter i sitt lärande, visade de jämförande
studierna att detta ofta inte blev fallet. Elever med motsvarande egenskaper,
som inte blev föremål för specialundervisning, tenderade att vara mer
framgångsrika i sitt lärande i de vanliga klasserna än specialklasseleverna
i sina. Särskilt tydligt i resultaten var att den traditionella målsättningen
i specialundervisningen inte infriades, nämligen att eleven efter en tid i
de speciella miljöerna skulle komma tillbaka igen till den vanliga skolan/
klassen. Detta till synes paradoxala förhållande blev föremål för forskning,
vilken gav till resultat att problematiken sågs i ett bredare perspektiv
än vad som dittills varit vanligt. Speciellt tydligt redovisades detta i
Gunnar Stangviks doktorsavhandling från 1979 med titeln Self-concept
and school segregation. Även om man kunde se, att en hel del av det som
kännetecknade verksamheterna i specialklasserna var positivt för de aktuella
eleverna, kunde även negativa förhållanden och effekter som hade
att göra med själva separationen från de vanliga klasserna identifieras.
Främst kunde sådana effekter relateras till att elevernas självvärderingar,
självuppfattningar och ambitionsnivå påverkades. Konsekvenser av detta
visade sig också under ofta långa perioder efter avslutad skolgång.
I och med detta kom intresset i den specialpedagogiska forskningen att
riktas mot undervisningen i de vanliga klasserna och de förhållanden, som
gjorde »den nödvändiga särbehandlingen« just nödvändig. Denna kunde
alltså inte förklaras enbart med hjälp av det snäva, individbundna perspek-
297