Kobran, nallen och majjen - Institutionen för didaktik - Uppsala ...

kobran, nallen och majjen
Tillväxt, undervisningsteknologi och effekter
Den medicinsk-psykologiska dominansen i perspektiv och inriktning av
forskning kring specialundervisning var tydlig också under en period från
mitten av 1960 -talet, undervisningsteknologiska eran. Undervisningsteknologin
antogs kunna bidra till lösning av skolans svårigheter genom att
undervisningen anpassades till de olika elevernas förutsättningar. I sin mest
renodlade form ledde den till ett forsknings- och utvecklingsarbete för konstruktion
och utprövning av s.k. metod-material-system, som under 1960 -
talet tilldelades betydande FoU-medel. Speciellt sådant material utarbetades
och utprövades även för specialundervisningen, exempelvis de s.k.
SISU -materialen – SjälvInstruerande material för SpecialUndervisning.
En grundläggande tanke var att skapa en tydlig nivågruppering av
eleverna efter förutsättningar för lärande. Med hjälp av diagnostiska prov
skulle eleverna ledas till rätt svårighetsnivå i materialet. Vidare utarbetades
materialen i regel inom olika skolämnen eller basfärdighetsområden,
som exempelvis läsning. Denna nivågruppering gjordes dock utifrån den
antagna variationen inom de vanliga klassernas eller »normalklassernas«
ram. Här, liksom i de flesta andra sammanhang, betraktades eleverna
inom de olika formerna av specialundervisning som alltför avvikande,
vilket ledde fram till särskilda metod-material-system på en »lättare«
nivå. Det blev således speciella material för de speciella eleverna i de speciella
miljöerna. Vad gäller motivering av specialundervisning var det på
denna tid enbart de speciella och/eller »svaga« elevernas behov av speciell
hjälp och undervisning som omtalas. Det förekom knappast, att de vanliga
klassernas material kompletterades med ytterligare svårighetsnivåer. En
väsentlig aspekt gällde också konsekvenser av den avskiljning eller segregation
av elever som dittills i stort sett betraktats som oproblematisk. En
delvis annan typ av undersökningar inriktades på jämförelser mellan elever
i olika undervisningsmiljöer, främst mellan specialklasser och s.k. vanliga
(normal-) klasser. I några få fall genomfördes de som regelrätta experiment,
med specialklassplacering som experimentvariabel. Ett mycket intressant
exempel på denna design är Olle Österlings studie från 1967. Elever som
bedömts vara i behov av hjälpklassundervisning fördelades på två grupper.
Den ena placerades i hjälpklasser medan den andra gruppen fick gå kvar i
vanliga klasser, där de fick extra stöd inom klassens ram. Vid placeringsbesluten
försökte man så långt möjligt kontrollera elevernas studieförutsättningar,
så att grupperna i dessa avseenden skulle vara så lika varandra
som möjligt. Med tanke på att den dominerande uppfattningen vid tiden
för undersökningen var – att specialundervisning var ett nödvändigt gott
och en rättighet för elever med svårigheter och stödbehov – är det märkligt
att experimentet, och inte minst den »slumpmässiga« fördelningen av
vilka som skulle få eller inte få tillgång till detta goda, kunde genomföras.
Resultaten av experimentet visade olika slags effekter relaterade till delta-
296