Kobran, nallen och majjen - Institutionen för didaktik - Uppsala ...

en skola för alla – om specialpedagogik
Man frågade exempelvis om det kunde vara rimligt, att så stora andelar –
35–40 % av årskullarnas elever – var så avvikande att de var i behov av
speciell undervisning. En rimligare fråga var, om det inte istället var skolan
som hade undervisningssvårigheter. Liknande kritiska frågor har utgjort
incitament för breddning och utveckling av perspektiven i den specialpedagogiska
forskningen, vilket i sin tur också inneburit att specialpedagogiskt
relevant forskning genomförts i allt fler forskningsmiljöer, inte bara
i sådana som benämns specialpedagogiska. Denna utveckling av specialpedagogiken
i Sverige började, internationellt sett, relativt tidigt men är i
de flesta avseenden likartad och delvis parallell med motsvarande förhållanden
i många andra länder. I ökande omfattning har också svenska specialpedagogiska
forskare samarbetat på olika sätt med forskare från framför
allt övriga Nordiska länder samt Storbritannien, Holland och USA.
Tidig forskning om specialundervisning
Om man delar upp det sammansatta begreppet specialpedagogik i sina
två beståndsdelar, ›special‹ och ›pedagogik‹, torde det vara riktigt att säga
att den tidigare forskningen gällde mer special än pedagogik. Det gäller
den forskning som var relaterad till särskilda institutioner och specialskolor
och -klasser för individer med olika funktionshinder. Även om
det naturligtvis förekom åtskilligt av pedagogiskt utvecklingsarbete, var
forskningen huvudsakligen medicinsk/psykologisk och koncentrerad till
frågor gällande det speciella med de individer som diagnostiserats. Det var
främst speciella kännetecken och biologiska orsaksfaktorer som fokuserades,
medan de sociala och värderingsbaserade aspekter som rörde själva
definitionen av det avvikande egentligen inte studerades. I de fall så skedde
– ofta mer eller mindre tydligt i relation till mentalhygieniska och/eller
eugeniska frågeställningar – gällde det hur samhället skulle kunna skyddas
från degenererande inslag eller hur exempelvis undervisningen i den
vanliga skolan skulle undgå att hindras eller hämmas av en »tyngande
ballast« i sin verksamhet.
Dessa förhållanden har belysts och analyserats i forskning om specialundervisningens
historia. Oftast har denna förts till studier av handikapphistoria.
Intressant nog utgör forskningen om specialundervisning och specialpedagogik
ytterst marginella delar av den inte alltför omfattande forskningen
inom pedagogikens historia. Detta förhållande är i sig belysande för specialpedagogikens
– eller snarare specialundervisningens – roll och funktion
i relation till övrig pedagogik. Dess problemområden har betraktats som
tillhörande ett tydligt medicinsktpsykologiskt paradigm och forskningsfält,
och som sådant marginaliserats och separerats från allmänpedagogiken. På
senare tid, och delvis genom historiskt inriktade studier, har denna marginalisering
i sig uppmärksammats och studerats, varvid också forskningen
293