Kobran, nallen och majjen - Institutionen för didaktik - Uppsala ...

kobran, nallen och majjen
Detta förhållande kan sägas vara illustrativt för utvecklingen under tidsperioden,
inte bara för forskning, utan också för kunskapsutveckling, perspektiv
och värdegrunder relaterade till problemområden som handikapp,
skolsvårigheter och specialundervisning. I forskningslitteraturen talas det
ofta om paradigmskiften som beteckning för sådana förändringar. Det
är dock tveksamt om man kan tala om ett tydligt paradigmskifte inom
den specialpedagogiska forskningen. Skälet till detta är framförallt att det
traditionella synsättet fortfarande dominerar. De här mycket kortfattat
skisserade förändringarna har gått parallellt med utvecklingen på många
andra samhällsområden.
Den specialpedagogiska forskningen har i olika sammanhang kritiserats
för att alltför okritiskt ha anammat en rad förgivettaganden, inte minst
från den s.k. vanliga undervisningens behov av differentiering. Denna differentiering
har också bidragit till att skapa de kategorier av barn som
ansetts i behov av specialundervisning.
1960 -talet är i dessa avseenden speciellt illustrativt. Under detta decennium
växte grundskolan fram som den sammanhållna skolan för alla. I
jämförelse med tidigare skolformer innebar etableringen av grundskolan,
att i stort sett hela årskullar av elever skulle gå i samma skola, i ökande
grad också i sammanhållna klasser i flertalet ämnen. Detta innebar att
klasserna och undervisningsgrupperna blev alltmer heterogena i jämförelse
med de tidigare skolformerna. Under denna period ökade också specialundervisningen
dramatiskt i omfattning, resursmässigt med ungefär 100
procent under tioårsperioden. I slutet av 1960 -talet var det minst var tredje
elev i varje årskull, som fick någon form av specialundervisning under
någon del av sin skoltid. Samtidigt ökade också specialiseringen på så sätt
att allt fler typer av specialklasser och kliniker för olika diagnostiserade
problem inrättades. Man talade allmänt om att specialundervisningen
skulle vara fullt utbyggd, varmed menades att det skulle finnas en speciellt
inriktad undervisning för var och en av de definierade svårighetstyperna.
Specialundervisningen och dess problematik sågs i stort sett enbart som
fast knuten till individuella egenskaper av skilda slag. Detta innebar också
att representanter för de medicinska och psykologiska forsknings- och
kunskapsområdena gavs tolkningsföreträde på specialundervisningsområdet.
Dessa förhållanden problematiserades mycket sällan i den forskning
som bedrevs kring specialundervisningen, vilket också var ett viktigt skäl
till att den på senare tid allt oftare kritiserats för att vara instängd inom ett
alltför begränsat undervisningsparadigm.
Specialundervisningens villkor och förutsättningar bestämdes således
huvudsakligen av förhållanden i den ›vanliga‹ undervisningen och av
andra än de verksamma speciallärarna. Problematiken observerades och
behandlades av den parlamentariska utredningen Skolans Inre Arbete
(SIA), som presenterade sitt betänkande 1974. Utredningen, som refererade
till forskning kring specialundervisning och studieavbrott men också
initierade forskning på området, ställde frågor från ett delvis nytt perspektiv.
292