Kobran, nallen och majjen - Institutionen för didaktik - Uppsala ...

perspektiv på svensk jämställdhet
Men Sverige kan ändå inte sägas vara ett »jämlikt« land på alla sätt. Det
finns fortfarande tendenser till diskriminering och utestängning. Så har
till exempel arbetsmarknaden och näringslivet visat sig vara särskilt motståndskraftiga
mot förändring: »vår arbetsmarknad är könsmässigt segregerad
och det finns få kvinnliga ledare i det svenska näringslivet jämfört
med resten av Europa« (Gonäs, citerad av Palm 2002a, s. 3).
Att förstå jämställdhet
»Jämställdhet« är ett unikt svenskt begrepp och praktiskt taget omöjligt att
översätta till andra språk. Det förekom för första gången i 1970 -talets politiska
retorik när termen »jämlikhet« kom att uppfattas av statsfeminister
som en alldeles för generell term för att utmana och förändra existerande
köns- och maktförhållanden. Jämställdhet användes för att symbolisera
det som Hirdman beskriver som ett nytt »könskontrakt«, och det upptogs i
breda kretsar eftersom det indikerade måttlig och ofarlig förändring.
I policydokument var det främsta målet med jämlikhet att kvinnor och
män skulle ha lika rättigheter, skyldigheter och möjligheter att dela makt
och ansvar. Under 1980 -talet användes begreppet i en hel mängd sammanhang
som t.ex. i Regeringens proposition 1987/88. Detta omfattade
bl.a. betalt och obetalt arbete, fackliga aktiviteter och utbildning. Under
1990 -talet utvidgades begreppet jämställdhet så att det också kom att
innefatta våld mot kvinnor (Regeringens proposition, 1990/91). Sålunda
ansågs våldtäkter och andra former av sexuella övergrepp för första gången
vara en indikation på könens ojämlikhet eller »ojämställdhet«. Följaktligen
kom frågor om sexuella övergrepp att bli obligatoriska beståndsdelar i
yrkeskurser om sjukvård, juridik, socialarbete och lärarutbildning.
Fokus på jämställdhet utökades också till individers rättigheter, plikter
och möjligheter i alla livets områden (Regeringens proposition, 1993/94).
Som Berge (2001) påpekar, innefattar dock »alla områden« allting men
understryker ingenting. I sin utsträckta och urvattnade form verkar det nu
svårare än någonsin att få enskilda specifika aspekter av jämställdhet uppmärksammade
och åtgärdade. Sålunda ger en nyligen genomförd studie av
hur lärare och elever upplever jämställdhet intrycket att de ofta ser det som
ett ganska »tandlöst« policymål:
Min erfarenhet av jämställdhetsarbete i skolorna (och jag förmodar att det
är detsamma för många svenska lärare) är att det ska skrivas handlingsplaner
för jämställdhet och att det hålls jämställdhetsdagar då någon –
antagligen en rektor eller en jämställdhetsombudsman – vill att vi ska »se
bra ut«. Och sedan tror jag att alla talar om denna typ av arbete som tråkigt
och som något som tar för mycket tid från det »riktiga« skolarbetet (informell
skriftlig kommentar till en tidig skiss för denna text).
283